Då jag går i skogen är jag tyst. Möjligen säger jag några ord till Maggie. Är jag med min käraste tenderar vi också att vara tysta. Vi är människor som är vana vid att gå i ofarliga skogar. Med det menar jag skogar utan björn. För i skogar med björn kan det bli farligt om man råkar skrämma dem.
I ett av Hans inlägg på Liv i fri luft berättar han om hur han stötte på en björnhona med sina ungar. Hon gör ett utfall, men attackerar honom inte, På gränsen – dag 32.
Hon har fullt fokus på mig och jag på henne. För när jag får syn på första årsungen, liten och nästan svart päls, inser jag faran. Samtidigt gör hon en 10 meters rusning mot mig för att skrämma bort mig från ungarna.
I kommentaren till Jag söker vargspår berättar Lars Lundqvist om hur en bekants dotter fick sin dröm uppfylld och blev jägmästare, men slutade på grund av björnmöten.
Efter några väldigt nära möten med björn ute i skogen, ensam, valde hon ganska snart att omskola sig till nåt helt annat, där hon slipper vara rädd att ensam möta rovdjur som faktiskt kan döda en människa.
Lars använder exemplet för att kritisera det perspektiv som jag framför. Han menar att jag inte förstår hur det är att leva nära rovdjur. Kritiken kommer i samband med att jag introducerar filosofen Baptiste Morizot och hans sätt att se på relationen människa och natur. Morizot gör det genom att fokusera på vargens återkomst.
För Lars är han en typisk stadsmänniska som dessutom undervisar vid Aix-Marseille Université, alltså i en storstad långt borta från dem som har problem med rovdjuren.
Låt mig fortsätta att introducera hans tankar med ytterligare ett citat. Det är från hans första stora bok Wild Diplomacy: Cohabiting with Wolves on a New Ontological Map (2022 [2016]). Det är den bok som jag läste sist av honom och är en relativt teknisk filosofisk bok.
Han skriver att genom att rovdjuren kommer tillbaka, att folk flyttar från landsbygden skapar det en tid då symboliken omformuleras. Vad han syftar på är den kosmologi som gör skillnad mellan naturen och kulturen, djuren och människan.
Wildness is coming back into play as an economic reality induced by population decline in rural areas; the extent to which its symbolism is being reevaluated points up a growing tendency to reject the ideology of a civilization that separates the human from the natural. (2022:18f)
Han fortsätter och skriver att vargarnas återkomst gör att vi får syn på de dolda föreställningar som styr hur vi ser på naturen. ”The wolves’ return highlights the deep metaphysical and generally invisible infrastructures of our relation to nature.” (2022:19).
För mig, skolad i det sättet att tänka, är det underbart att läsa. Vi lämnar jordelivet och studerar allt på distans. Just den där distansen är det som han vill lämna genom sin bok On the animal trail (2021), där han beskriver hur han vänder på perspektivet genom att spåra.
Spårandet blir ett sätt att försöka få syn på djurets perspektiv. Det är genom att se hur djuret rör sig i landskapet som man kan få syn på hur det uppfattar landskapet.
To track, in this sense, is to decipher and interpret traces and pawprints so as to reconstruct animal perspectives: to investigate this world of clues that reveal the habits of wildlife, its way of living among us, intertwined with others. (2021:4)
Men, för att följa Lars kritik, fortfarande blir det en slags bild av storstadsmänniskan som besöker landsbygden och undersöker den för att sedan återvända till staden och dricka en perfekt dubbel espresso på ett barristacafé.
Det är därför jag inledde med historierna om björnar. För, som jag skrev i början, här i södra Sverige riskerar vi inte dessa björnmöten. Vi glömmer bort faran.
En vän till mig arbetar som läkare. Han berättade om en man som kom in björnriven. Det hade skett under svampplockningen. Då han länge hade varit hemifrån under sin utbildning glömde han att man inte får sy ihop björnsår. Panikslagen kom han senare på det, ringde till mannen och fick skära upp stygnen.
Björnar är inte gosedjur.
Det är den andra sidan av rovdjurens återtåg och att deras populationer ökar. Faran ökar och livsstilar störs.
I kapitlet ”The future of coexistence: resolving human–wildlife conflicts in a changing world.” (2005) skriver Rosie Woodroofe, Thirgood och Alan Rabinowitz om hur konflikterna ökar mellan dem som bor i områden som har ”drabbats”* av varg eller något annat rovdjur.
Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz menar att i väst inte vet hur man kan leva i områden med rovdjur, vilket beror på att väldigt många inte har levt med dem i sin närhet.
I denna tanke finns det ytterligare en faktor och det är den underliggande idéen att många såg utrotandet av rovdjuren som ett sätt att utveckla länderna. Genom att de togs bort tämjde man vildmarken. Djuren kunde gå fritt och herdarna kunde göra annat.
Not only do these animals encounter conflicts with people as they recover– they experience conflicts with people who have not encountered them for decades. Such circumstances can be particularly problematic since traditional mitigation measures will usually have been lost. More subtly, the return of problematic wildlife may be perceived as ‘a step backwards’ in societies that have a strong commitment to ‘progress’ and economic development. Hence, the environmental conditions that allow population recovery may prompt conflicts more severe than would have been the case had the ‘conflict’ species been present continuously. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:394)
Vad vi ser här är således två saker som sker. Å ena sidan har utrotandet av rovdjuren lett till en lättare livsstil. Yrken som herdar har tagit bort. Fårägare har kunnat stängsla in sina får och lämna dem obevakade över natten. Det är således en tillvaro där man kan vara fårägare utan att ha de problem som kan uppstå i rovdjurens närvaro. När det nu förändras uppstår konflikterna.
Det andra som sker nu när de återvänder och skyddas är en oförmåga att kunna hantera det. Dels beror det på lagar, då det till exempel är förbjudet i Sverige att låta vakthundar gå obevakade i hagar, dels på grund av att herdeyrket inte är särskilt eftertraktat.
Finally, of course, many conflicts now occurring in developed countries are in areas where ‘conflict’ species had been locally extirpated and are now recovering– hence traditional mitigation methods had been abandoned in large part because they were no longer needed. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:397)
Att bedriva fårskötsel i Norge och Sverige är främst ett livsstilsval och inte huvudinkomsten för ett hushåll. I Norge, berättar Swenson och Andrén (2005), tenderar folk att skydda fåren mindre och låta dem beta långt från sina hem. Vad vi ser är således viljan att ha en livsstil och som kompenseras av staten, men där utövarna inte är villiga att leva livsstilen fullt ut. Genomsnittet i Sverige är 26 får och i Norge pendlar det, vilket inte är ekonomiskt bärande.
Frågan som jag får är om livsstilsval ska få stå över andra faktorer som rovdjurens närvaro och existens?
Men varför förändras då synen på rovdjuren. Enligt Woodroofe, Thirgood och Rabinowitz bygger det just på det som jag ständigt återkommer till att vi blir mer urbaniserade. Detta i sin tur skapar en positivare attityd till rovdjur hos dem som bor långt ifrån dem och det leder till en oförståelse för de problem som rovdjuren skapar. Det skapar sociala konflikter.
As people become more urbanized, they seem to become more positive towards wildlife; of course, they also become more insulated from the problems of actually living with wildlife. Hence, in many countries, both developed and developing, human–wildlife conflict becomes transformed into a social conflict between groups of people with differing views on how wildlife should be managed–a conflict that falls fairly predictably across the urban–rural divide. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:404, citat borttagna)
Jag ska strax återkomma till Morizot. Men först vill jag anmärka på två citat från Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz. Om Sverige skriver de att till skillnad från andra länder har man inte varit lika inriktade på att stödja livet på landet, genom till exempel bidrag till jordbruket. Det har lett till att färre arbetar inom lantbruket. Det i sin tur har lett till att rovdjuren har kunnat öka så mycket.
Interestingly in Sweden, where government policy has not attempted to conserve a ‘living rural landscape’ through agricultural subsidies, farming populations in rural areas have declined and large carnivores have been able to stage an impressive recovery. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:404)
Det andra de tar upp är att människor i utvecklade länder har vant sig vid att samhället ska betala för saker som de håller för värdefullt. Det bygger på en villighet att betala skatter. Eftersom majoriteten skattebetalare bor i städerna, betyder det att det är de som till viss del stödjer de som vill ha en livsstil på landet som inte lönar sig.
People in developed countries are accustomed to the idea that society should pay to protect things that they value– ranging from historic buildings to unprofitable industries which nevertheless provide jobs. By extension, then, people may need to accept that the costs of coexisting with wildlife– many of them currently borne by rural people, and in developing countries– may need to be met in large part by funds derived ultimately from the people who benefit most from biodiversity conservation, often in cities, and in developed countries. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:405)
Låt oss nu återvända till Morizot och det som jag så ofta återkommer till.
Vargens återvändande väcker konfliktzoner som har dolts. Det visar på hur vi har gått från ett ruralt till ett urbant samhälle. Det beror på en teknologisk förändring där arbetstillfällen blir allt mindre på grund av maskiner. En skogsmaskin gör jobbet för ett helt arbetslag. De nya jobben skapas i städerna. Skatter genereras av dem som jobbar och sedan fördelas de utifrån politiska beslut. En välfärd har byggts ut som folk tar för given.
I detta skapas nya föreställningar, nya frågor och nya konflikter. Vargen och rovdjuren blir då en symbolfråga som delvis döljer den egentliga konflikten som handlar om olika grupper i samhället och resursfördelningen dem emellan.
Vad vi ser är hur de ekonomiska faktorerna också skapar nya förutsättningar, vilket leder till att nya samhälleliga frågor uppstår. För 150 år sedan skulle man utrota vargen. Nu ska den skyddas. Nu har den ekonomiska basen förändrats.
Men Morizot utgår inte från de ekonomiska faktorerna utan utifrån kosmologiska. För att upprepa citatet citat sm jag skriv i början och nu få in det i ett bättre sammanhang: ”The wolves’ return highlights the deep metaphysical and generally invisible infrastructures of our relation to nature.” (2022:19).
Citatet syftar på vad det är som styr våra föreställningar om människans plats i naturen? Enligt honom är det en människocentrerad syn, där vi ser vår plats överst i hierarkin. Men i vår tid har vi möjligheten att förändra den synen och snarare undersöka frågorna om hur vi kan finna en samvaro med naturen och rovdjuren. Problemet ligger hos oss och vår oförmåga att leva i rovdjurens närvaro.
But the problem is not how we can best protect our supremacy; the problem is how we can learn to coexist with even the most stigmatized forms of the biodiversity that grounds our own existence. It is the problem of our ability to cohabit with our wild animals. (2021:8
För att kunna leva i rovdjurens närvaro handlar om förändringar av attityder och om att undersöka vilka möjligheter som finns. För att göra det krävs det att vår kosmologi och föreställningar förändras. Det är nämligen inte bara ekonomiska frågor som skapar konflikt utan hur vi ser på tillvaron och hur den är inordnad kulturellt.
Avslutningsvis handlar det inte om att göra rovdjuren till gosedjur. De kan vara farliga. De påverkar oss människor och de skapar konflikter. Det är detta som skapar en möjlighet till att studera konflikten och se att den inte bara är ekonomisk utan dessutom pekar på en kosmologi och hur vi föreställer oss vår tillvaro. Härmed kan vi också påbörja en förändring till kunna se alternativ. Det är spännande. Likväl kan det inte ske på ordination utan måste ske organiskt och den kan endast ske genom samtal.
Det undviker vi gärna i Sverige.
*Att ”drabbas av varg” är ett intressant uttryck då det syftar på en slags vanmakt som upplevs. Nu upptäckte jag att det finns en bok som heter Att drabbas av varg: de drabbades egna känslor, tankar och erfarenheter (Albinsson, 2017). Enligt förlaget handlar den om följande:
Fokus i boken ligger på den fysiska och psykiska press det innebär att leva med varg tätt intill knutarna. Boken är skriven ur ett nyanserat perspektiv och syftet är att få andra att förstå att vargen har blivit mer aggressiv och mer hotfull mot människor såväl som djur vilket skapar stor oro för de som har vargen i sin närhet. Ebes förlags pressmeddelande
Referenser:
Morizot, Baptiste. (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge
Morizot, Baptiste. (2022[2016]). Wild diplomacy: cohabiting with wolves on a new ontological map. Albany: SUNY Press
Swenson, Jon E & Andrén, Henrik. (2005). A tale of two countries: large carnivore depredation and compensation schemes in Sweden and Norway. In: Woodroffe R, Thirgood S, Rabinowitz A, eds. People and Wildlife, Conflict or Co-Existence?. Conservation Biology. Cambridge University Press; 2005:323-339.
Woodroffe Rosie; Thirgood Simon & Rabinowitz Alan. (2005) ”The future of coexistence: resolving human–wildlife conflicts in a changing world.” In: Woodroffe R, Thirgood S, Rabinowitz A, eds. People and Wildlife, Conflict or Co-Existence?. Conservation Biology. Cambridge University Press; 2005:388-405.
