Brasan är tänd och ut genom fönstret ser jag sjön Rottnen. Det blir en solig dag och jag och Maggie ska gå i skogen.
Det är fint att vara här i Värmland med sina vidsträckta skogar. Det är synd att det inte längre är tassemarker; vargen har dödats. Men det finns lodjur. Jag såg ett som sprang över vägen en kväll för några veckor sedan.
Det här blir det sista inlägget och jag har haft svårigheter att komma på vad det skulle handla om. Låt mig därför börja med namnet. Bloggen började med namnet ”Förvilda Sverige?”. Med tiden försvann frågetecknet och jag tänkte idag att jag får avsluta med ett utropstecken.

Den första impulsen till bloggen var min frustration när jag läste Tidöpartiernas miljöpolitik. Jag upplevde att vi i Sverige gick i fel riktning. Den upplevelsen har jag behållit. Det andra var att istället för att bara klaga ville jag ge en alternativ vision och det var ”rewilding”.
I min föreställning var det idéen om att introducera olika djur som började att förändra skogarna genom sitt beteende.
Tanken på visenten i markerna lockade mig då och så nu. Rovdjur är också en viktig del då de skapar ett landskap där bytesdjuren rör sig och sprider sig vilket skapar en mer varierad miljö.

Som alla föreställningar och teorier måste grundvalarna undersökas. Detta har jag gjort genom vetenskaplig litteratur. Det är genom den som jag har upptäckt att mina föreställningar är vingliga. Forskningen är inte så entydig som jag trodde.
Det andra som jag jag blev klar över var att ekologi är en samhällelig fråga. Det blev jag hjälpt till att förstå genom samtal med framförallt Lars Lundqvist. Han uppmanade mig att ifrågasätta mycket genom sina penetrerande frågor och att visa mig hur olika aspekter påverkar.
Samtalen och litteraturen fick mig att undersöka olika frågor genom att se var resonemangen ledde och vilka idéer som hade ett väl underbyggt stöd och vilka som var mer spekulativa.
Samtalen och läsningen gjorde att det blev en intellektuell resa.

En viktig del på denna resa har varit mina promenader med Maggie. Genom henne har jag varit ute mer än annars. Vi har gått i olika miljöer och hela tiden har jag iakttagit omgivningen. På bloggen har jag beskrivit det jag har sett och använt artiklar och böcker för att kunna sätta det i större sammanhang.
Fåglarna har här varit viktiga. Jag lämnar inte hemmet utan kikaren. Till en början var det önskan att pricka av allt fler, men numera nöjer jag mig med att upptäcka dem. Med tiden har jag blivit duktigare på att känna igen deras läten.

Vad jag vill säga med detta är att bloggen har fört mig närmare min omgivning och miljön som jag rör mig i. Jag har visserligen alltid rört mig ute i naturen, men mentalt har jag varit mer i min egen tankevärld än i skogen.
Jag såg inte skillnad på en gråsparv och en pilfink, eller en bok och en ek. Jag brydde mig inte då det räckte att röra mig i skogen och föreställa mig att jag var Buddy Longway.
Detta gjorde att jag hade ett slags påklistrat ekologiskt intresse. Det var mer ett utslag för min identitet än för någon djupare kunskap. Då var det också lätt att ha en mängd åsikter om skogsbruk och rovdjur. Men ju mer sammansatt min bild blev ju svårare hade jag att ensidigt kunna argumentera för vad jag tyckte. Jag upptäckte min enfald.

Det börjar bli dags att avsluta och det gör jag med en förklaring om varför jag har gått från ett frågetecken till ett utropstecken.
Det finns några tankar som jag inte har övergivit. De grundar sig i mindre kontroll.
Under mitt första bloggår tog jag kort på fyra platser i min trädgård. Jag undersökte hur de förändrades under året. Jag ville se vad som skedde där och kunna ställa mig frågor som varför kommer tusenskönor upp här och inte där. Jag ville se vad som kom upp när jag inte klippte vissa delar i trädgården. Jag undersökte vad det fanns för fåglar i trädgården.
Alltför många villaträdgårdar är för tuktade och är fulla av främmande arter. Det är en inställning som jag menar bör förändras. Om vi kan låta delar av trädgården vara förvuxen, låta träd stå kvar och ta bort främmande arter så kan vi bidra till en mångfaldigare omgivning.
Detta leder till nästa tanke och det är att vi lär oss mer om det vi ser. Genom att undersöka vilka fåglar, blommor eller insekter som vi stöter på i vår omgivning kommer vi att få en närmre relation till naturen.
Egentligen måste man inte ens känna till arterna utan man kan undersöka det utifrån den mångfald av former som finns omkring oss. Detta har Hans lärt mig genom sin blogg Liv i fri luft. Det är inte alltid så viktigt att veta att det är väggmossa eller husmossa utan att likt ett litet barn stå förundrad inför det som framträder inför oss hur oansenligt det än kan verka.

Är det något som jag vill att du ska ta med dig efter att ha följt mig på den här resan så är det att alltid vara öppen för förundran.
Det är, skriver Aristoteles, genom förundran som filosofin börjar. Det är genom att vi stannar upp och iakttar något, inte med förkunskap främst, utan med förundran som vår kunskap kan växa.
Den här bloggen har framför allt varit anteckningar över min förundran inför det som är omkring mig.
Tack för den här resan.
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Först av allt vill jag tacka för nöjet att få läsa och diskutera med dig under bloggandets gång, och jag hoppas att du låter bloggen ligga kvar ett tag, så fler hinner läsa om din resa. Det vore synd att kasta bort allt du skrivit.
När det gäller bloggens titel är ett byte till utropstecken en bra förändring, men jag skulle byta ut Sverige mot Gustaf, för det som hänt är ju att du själv blivit intellektuellt och praktiskt ”rewildad”, genom att du lärt dig att se de växter, djur och ekologiska samspel som hela tiden funnits där omkring dig, men som du inte sett tidigare.
Min tredje kommentar är att du missförstår poängen med att du lärt dig namn på mycket av det du sett. Vi människor har generellt svårt att se skillnad på sånt vi inte har namn för, men så fort vi har ett ord eller namn för något så kommer vi uppfatta detta som annorlunda än nåt liknande som har ett annat namn. Om du inte vet att det finns flera olika sorters mossor som är ganska lika varandra, så kommer du bara att se att det finns mossa på marken i skogen. Men när du lärt dig att det är skillnad på väggmossa (Pleurozium schreberi), husmossa/våningsmossa (Hylocomium splendens), kammossa (Ptilium crista-castrensis), kvastmossor, vitmossor (Sphagnum sp.), m fl, och att det är skillnad på grå och gul renlav och fönsterlav, att det finns mängder av olika sorters gräs, osv, då kommer du upptäcka att det finns många fler arter i helt vanlig skog. Som student förstod jag inte riktigt vitsen med att tvingas lära mig känna igen och kunna namnge 500 växtarter. Det borde räcka med det fåtal som används praktiskt för att bedöma markens bördighet. Men poängen var just att tvinga oss att verkligen se mycket mer av allt det som finns ute i skogarna, på ängarna, på myrarna, fjällhedarna, osv. Så artkunskap fyller faktiskt en praktisk funktion på så vis att den hjälper oss att uppfatta hur många olika sorters växter och djur som finns runt omkring oss, även i så kallat trivial skog, dvs skog utan extremt sällsynta arter.
Så fortsätt att lära dig arter och håll namnen vid liv under din fortsatta resa. Den kunskapen kommer du ha glädje av resten av livet.
Så tack för diskussionerna, och på återhörande! Vi har ju varandras mailadresser. 😉
/Lasse
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Jag gillar hur du vred på perspektivet och skrev att det är jag som har förvildats. Jag har inte alls sett det så. I grunden har du rätt i att jag har gått ur mig själv och in i naturen. Jag tror att något som intellektuellt lagda personer kan lida av är att tankevärlden blir mer levande än den fysiska världen.
Min väg ur den började just med att lära mig arter, och just fågelarter. Jag upptäckte rikedomen omkring mig. Det är förunderligt hur rik världen blir när arter särskiljs ur pippimyllret. Först de lätta, talgoxe och blåmes, gråsparv och pilfink, och sakta börjar världens mångfald att framträda allt mer. Det är något väldigt vackert som sker.
Dessutom tränas hjärnan att upptäcka de små rörelserna som avslöjar omgivningens myller. Jag förvånar vänner när vi är ute och går och plötsligt upptäcker jag en mindre hackspett eller hör min favorit spillkråkan.
Växter har jag svårare att lära mig. De fastnar inte på samma sätt. Det beror mycket på att mitt detaljseende inte är så utvecklat som hos andra. Jag ser mer helheter än de enskilda detaljerna. Delvis har det med träning att göra, som när jag lägger upp en skogsbild och du direkt ser en historia uppenbara sig, medan jag ser en hop björkar.
Tanken med att ta ner bloggen är att arbeta om den till någon slags bok. Jag vet ännu inte hur den kommer att se ut. Det får växa fram.
Jag ser fram emot fortsatt kontakt. De vindlande samtalen har varit en av de sakerna som har triggat mig att fortsätta och att tänka lite bättre. Jag har liksom hört dina invändningar och skrivit om för att hålla en högre nivå och inte bli för slängig och slarvig.
Tack än en gång.
Med vänliga hälsningar
Gustaf
GillaGillad av 1 person
Tack Ulf Redemo🥰
GillaGillad av 1 person