Hundpromenad i virkesförrådet

Vi stiger av bussen och går över buss 49. Jag och Maggie ska gå över Sydbillingens platå. På kartan har jag sett att det finns en stig längs med mossen. Den är omarkerad. Men en stor del av den går längs med mossen, vilken kommer att vägleda mig. Jag har även med mig kompass. Det är molnigt, så solen hjälper mig inte när jag inte längre har mossen vid min vänstra sida. Trots det är jag som lite nervös. Det är jag alltid när jag ska ge mig ut i för mig okända marker.

Vi går upp längs med skogsvägarna. Här befinner sig produktionsskogen i olika faser av tillväxt. Vi går förbi nyplantering och avverkningsområden där virkesuttag precis har skett. Timmerstaplar ligger vid sidan av vägen. Det är vår.

Under hela vintern gick vi här. Jag hittade spår efter lodjur. Tillsammans undersökte jag och Maggie området. Då gick vi gärna i norrut eller söderut. Jag följde skogsvägarna även om jag gick inne i granbestånden. Ibland var det svårt att ta sig fram. Ogallrad ungskog gjorde det nästan omöjligt att sa sig fram. dessutom tappade jag ibland väderstrecket och oroade mig för att ha gått vilse. Då är det skönt med våra egna spår i snön.

Medan vi går uppåt passerar vi ett större avverkningsområde längs med slänten. Det ger överblick över området. Här och där står jakttorn utplacerade. Området brukas för flera syften.

På höjden där platån breder ut sig är en vändplats för timmerbilar. I det täta granbeståndet har markägaren låtit röja för en stig. Det är den vi ska gå. Den kommer att leda oss till kanten av mossen för att sedan möta stigen söderut, som vi ska följa. Det är blött där vi går, men jag har bra kängor på mig. När vi når fram till mossen är den förväntade stigen där. Jag slappnar av. Trots alla dessa timmar i skogen sjåpar jag mig lätt. Stigen gör mig lugn.

Det är ingen välvandrad stig. Ofta tar jag upp kartan, trots att jag ser mossen. Det är gran och tall vi går igenom. Då vi gick hade jag ännu inte börjat fågelskåda, så tanken att titta ut över mossen efter tranor faller mig inte in.

Efter mossen når vi en ny slags vegetation. Det är ädellövskog. Här blir det fler stigar. Nu är jag lugn och inte så noggrann med kartan. Men så blir jag betänksam. Ska vi verkligen gå norrut? Jag tar fram karta och kompass och ser att vi har gått fel. Vårt mål är en skogsväg som ska ta oss ned till vägen mot Skultorp där vi kommer att bli upplockade.

I lövskogen är det lättare att ta sig igenom och vi följer kompassen och höjdskillnaden i stället för att vara noggranna med stigarna. Snart når vi skogsvägen som ska ta oss ned till upphämtningsplatsen. Längs vägen står det villor och hästhagar. Nöjd i hågen över att ännu en gång ha hittat rätt följer vi vägen.

Under beskrivningen av vandringen använde jag ord och begrepp tagna från Skogsstyrelsens bok Grundbok för skogsbrukare: fakta om skog och skogsbruk (red. Andersson, 2023). Att göra det kom ur det kommentarsamtal som jag och Lars Lundqvist förde till inlägget Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss. Vi diskuterar vilka ord man använder och hur det formar vårt sätt att se på tillvaron.

Orden är viktiga då de också formar våra känslor och tankar. Inneboende i orden finns det värderingar och föreställningar, som vi inte alltid är medvetna om och likväl styr de oss. Inledningskapitlet till nämnda bok heter ”Skogen – en viktig naturresurs” och inledningstextens titel lyder”Ekonomiska värden och viktig livsmiljö”. Här har det skett en värdering då det som först nämns är de ekonomiska värdena. Det är en resurs. För vem och vad definieras och värderas redan i första meningen:

Skogen är för sin virkesproduktion men också för livsvärden en av landets viktigaste tillgångar och har så varit under lång tid. (2023:7).

Att de sedan fortsätter med att tala om hur skogen kan brukas faller sig naturligt då det är bokens tema. Fast här gäller det inte bara virkesproduktion som är viktig för den enskilde ägaren och Sverige som nation. Skogen är även ”en livsmiljö för alla sina växter och djur” (2023:7), liksom en plats för jakt och bär- och svampplockning och för vandring som jag och Maggie ägnar oss åt.

Vad säger det här om vår kultur att vi ständigt ser skogen som en resurs? Främst att allt förtingligas då den ses som en plats som man hämtar saker ifrån, om det så är timmer eller lugn i själen under vandringstur. Det är alltså något som man kan använda och dess värde kommer i användningen. Det är således något som vi står en bit ifrån och värderar utifrån dess användningsområde.

Hur vi gör värderingen beror på vilket perspektiv vi har. Här har jag använt begrepp som bestånd och avverkningsområden, vilka är knutna till skogsbrukets timmerproduktion. När jag använder ord som vild eller vildmark ger det andra associationer.

Detta var något jag tänkte på när jag läste artikeln Så fick han ner viltskadorna till under 5 procent (Gustafsson, 2024) i ATL. I den berättar Hans Haraldsson, viltansvarig på Skogsstyrelsen i Kronoberg, om hur han genom att låta rönn, asp, sälg och ek (RASE) växa på sin mark. Det ger viltfoder, säger han. Likaså berättar han om hur han lämnar olika öppningar för att släppa in ljus för att skapa ”bärris och ljung”. Det ger älgen mat.

Älgens foderbehov är mycket större på sommaren än på vintern. Det är under sommarhalvåret älgen växer till sig och det krävs mycket näring, säger Hans Haraldsson[.] (Gustafsson, 2024)

Genom artikelns titel blir fokus på vilt som ett problem för den enskilde skogsägaren, alltså hur dennes resurs riskerar att minska, i stället för att lyfta fram mycket av det som artikeln också beskriver, det vill säga en plats där viltet och människans behov kan samverka. Om det ständigt är människans resursbehov som lyfts fram, så beskrivs älgens matbehov som viltskador, fast det i grunden handlar om hur skogen brukas.

Så för att avsluta. Visst handlar det om vilka ord som man använder. Ord skapar distans eller närvaro. De formar vårt perspektiv och berättar om våra medvetna och omedvetna värderingar. Och jag minns när jag läste om houstyfolket i Alaska som beskriver grizzlybjörnarna som skogens trädgårdsmästare (Reid & Lovejoy, 2022, se Nej det heter inte ”skogen” utan ”platsen där kantarellerna växer”). Jag tycker om när hur björnen närvaro i skogen beskrivs som en relation. För trots allt är det inte bara en förtingligad värld utan en värld full av relationer.

Referens:

Andersson, Royne (red.) (2023). Grundbok för skogsbrukare: fakta om skog och skogsbruk. Jönköping: Skogsstyrelsen

Gustafsson, Martin (2024). Så fick han ner viltskadorna till under 5 procent. ATL. Publicerad 241118 [hämtad 241123]

Reid, John W. & Lovejoy, Thomas E. (2022). Ever green: saving big forests to save the planet. First edition New York, NY: W.W. Norton and Company, Kindle ed.