Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?

Det var en augustidag sommaren 2018. Vi parkerade bilen vid Blängsmosse på Billingen, men gick västerut längs skogsvägarna mot Sätuna utmark. Det var varmt. Jag hade med mig kaffe och digestive. Det här är brukad mark. Liksom i området på Sydbillingen som jag skrev om igår (Hundpromenad i virkesförrådet) är det en stor mosse, en del hyggen och sedan granbestånd i olika åldrar.

Det var ännu ett av dessa områden som jag utforskade med kartan i Skövdes omnejd. Jag såg ut vägar som vi följde och sedan gick vi genom skogen till en annan väg för att ta oss tillbaka. Med tiden behövde jag inte kartan utan lärde känna området och visste var jag befann mig.

I mina anteckningar efter promenaden till Sätuna utmark skrev jag följande:

Det var en het promenad. Jag och Maggie gick i uttorkade flodfåror. Gräset växte högt. På kalhygget såg jag en gulsparv. Vi var på väg till Sätuna utmark på Billingen. Det är ett litet naturreservat som består av gammal skog. Vissa av träden är över 200 år gamla.

I utkanten var en väg av frodig grönska, tätt växande björkar och granar. Vi fortsatte in genom att följa flodfåran. Väl inne glesnade det av. Jag satte mig på en rotvälta, drack en kopp kaffe och åt digestif.

När Maggie blev otålig vandrade vi vidare i östlig riktning. Mossorna var torra. Jag kände ett välbehag i hela kroppen. I en liten glänta stannade jag och tittade mig omkring. Jag hade läst om hur växtligheten förändras. Först såg jag ingen skillnad och tänkte gå vidare. Men så sa jag till mig själv att stanna kvar, lugna ned mitt sinne och iaktta. Då såg jag att odon växte i gläntan men inte inne bland träden. Om odon, dessa blåbärsliknande småbuskar behöver mer ljus än blåbären vet jag inte, men det verkade så.

Just den där gulsparven gladde mig. Jag hade nyligen börjat fågelskåda och sakteligen byggde jag upp min kunskap. Jag tror det var min första gulsparv. Varje ny upptäckt gav mig lyckokänslor.

Så varför kom jag att tänka på denna fina tid då jag och Maggie vandrade undersökte landskapet runt Skövde? Som så ofta var det en text som väckte minnet.

I artikeln Wilderness and traditional indigenous beliefs: Conflicting or intersecting perspectives on the human–nature relationship? (Kaye, Andrews & Demientieff, 2022) i International journal of wilderness beskriver författarna om hur begrepp kommer till genom förändringar i historien.

Begreppet wilderness, vildhet, i sin nya betydelse uppkom under 1920-talet i USA. Då började många upptäcka att alltmer av landet hade förändrats genom industrialiseringen. Miljöintresserade upptäckte att förändringen hotade områden som hade varit oexploaterade. För att kunna beskriva problemet fann de konceptet vildhet. Begreppet hade inte funnits i just den definitionen innan varken i väst eller i bland ursprungsbefolkningen. Nu börjande man använda detta enande begrepp för att kunna formulera sin oro kring förändringarna.

It is true that early Indigenous people had no conception of wilderness—but neither did western people before they were exposed to the environmental degradations that led to development of the wilderness ethic. We should remember that the wilderness idea evolved and continues to evolve, as do all concepts of environmental ethics, in response to new understandings and changes in society and its relationship to the environment. 

Just att se vildhet och vildmark som etiska, snarare än biologiska begrepp fångade mig. För om vi blir tydliga med begreppens egentliga domän är det också enklare att föra samtalet vidare. Se också avslutningen till det här inlägget.

Författarna skriver att skillnaden mellan det västerländska sättet att använda vildhet på är att man såg sig som skilda från de områden som man betecknade eller kategoriserade som vilda. Det gjorde man inte hos cup’ik, ett folk som lever i Alaska. Orden fick mig att tänka på det som jag skrev om yorubafolket i Nigeria (Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss) och hur även de ser det vilda som en del av samhället.

I det inlägget samtalade jag och Lars om begreppet vildmark och jag håller med om att det är knepigt. Men vad finns det då för annat begrepp och då mindes jag det ordet utmark. Tydligen har det funnits i svenskan sedan 1400-talet. Sätuna utmark tillhörde församlingen söder om Hornborgasjön. Denna utmark låg således långt från där man bodde.

Utmarker, skriver Urban Emanuelsson i Europeiska kulturlandskap: hur människan format Europas natur (2009) låg utanför inägorna, alltså de områden som var inhägnade med gärdsgårdar. På inägorna hade man sina åkerodlingar. Från dem höll man undan djuren medan man på utmarkerna lät djuren beta fritt. Vad som var inäga och utmark förändrades delvis genom att man på de åkrar som låg i träda lät djuren beta och deras avföring gav näring till jorden. På utmarkerna längre bort från boningen vallades de av unga pojkar eller flickor. Detta system har funnits över hela Europa.

Emanuelsson fortsätter att berätta att genom betandet så hölls markerna öppna och det gynnade den biologiska mångfalden. I kustbandet använde man ofta öar som utmark, vilket gynnade sjöfågel som häckade på de nedbetade strandängarna.

Vad utmarken berättar om är inte det orörda romantiska landskapet utan visar hur människor ständigt har rört sig i miljön och utnyttjat det för sin överlevnad, på samma sätt som alla andra organismer. Här kan man också tillägga samebyarna vars områden sträckte sig från fjällen till havet. Deras levnadssätt kallar Emanuelsson för tranhumance, vilket är ett rörligt betessystem som sker över stora geografiska områden.

Avslutningsvis vill jag återkomma till det vilda som ett etiskt begrepp, snarare än ett biologiskt genom att kort nämna artikeln Nature in the Anthropocene: What it no longer is, will never again be, and what it can become (Kaye, 2022). I den frågar sig Roger Kaye som är ”Alaska Wilderness Coordinator for the U.S. Fish and Wilderness Service” om vi fortfarande behöver allmänna begrepp som natur, som är så luddiga? Vore det inte bättre att tala om ekologisk integritet (vad det nu betyder) eller biologisk mångfald?

Visserligen, fortsätter han, stämmer det ur ett biologiskt perspektiv. Men naturen och det som är naturligt syftar inte på en objektivt ekologiskt tillstånd utan också på estetik, på psykologiska, andliga och symboliska dimensioner. De är en del av vår erfarenhet och hur vi värderar vad som bör skyddas. Naturen väcker en känsla av skönhet inom oss.

But Nature andwhat [sic] is natural, has never just been an objective ecological or baseline condition. Unlike biodiversity, Nature also has aesthetic, psychological, spiritual, and symbolic dimensions and these are prominent in the public’s experience, valuation, and motivation for protecting landscapes. Nature evokes a sense of beauty, sublimity, and tranquility. (Kaye, 2022)

Och är det inte så att det är just i utmarken där brukandet har öppnat upp landskapet, men inte som en åker med räta linjer utan ett föränderligt landskap där vildsvinens bökande, rådjurens betande och hackspettens hackande har skapat en mosaik, en mångfald av intryck, som vi kan undersöka och beundra.

Som björken i Sandhammaren som jag stannar upp vid då jag passerar den. Ovan sprängtickan har en hackspett hackat sig in. I somras hade det övertagits av bålgetingar. Nu har hackspetten återvänt, men inte för att bosätta sig utan för att äta. I inlägget Naturen, poesin och hyllningen till livet och i Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit visar jag tidigare bilder.

Nedan följer tre bilder från gårdagens besök på Sandhammaren. På den sista bilden är det som abstrakta grottmålningar i björkens inre. Det är när vi stannar upp och iakttar som vi öppnar upp för upptäckandet av skönheten.

Referenser:

Emanuelsson, Urban (2009). Europeiska kulturlandskap: hur människan format Europas natur. Stockholm: Formas

Kaye, Roger (2022). Nature in the Anthropocene: What it no longer is, will never again be, and what it can become. International journal of wilderness. April 2022, vol. 28:1

Kaye, Roger; Andrews, Polly Napiryuk; Demientieff, Bernadette (2022). Wilderness and traditional indigenous beliefs: Conflicting or intersecting perspectives on the human–nature relationship?. International journal of wilderness. August 2022, vol. 28:2