Av gammal vana tenderar jag och Maggie att hålla oss till en promenadväg, men så föll det sig att vi gick längs med Tommarpsån i Tobisvik. Där ån gör en krök för att sedan flyta längs med vägen upptäckte jag att kommunen hade rensat bort slyn. Förvånad gick jag dit för att jag inte riktigt trodde på det. Maggie trodde att hon skulle få hämta pinnar i ån och skyndade på stegen. Själv gick jag mer betänksamt som för att ta in det jag såg.
De hade föst av toppskiktet och samlat det i en stor hög. Döda stammar hade placerat ut på jorden. Den uppluckrade jorden var mjuk att gå på.
Jag visste inte vad jag skulle tänka. Även om slyn hade stått tät och de gånger jag hade gått där riskerade jag att riva upp mina kläder, så var det alltid fågelliv där. Den täta slyn skyddade också området från människor att gå in där. Nu gick jag och Maggie där och störde. Dessutom såg det så tvärt ut, som på bilden nedan. Det var som om de hade plogat.
Nu faller dock ljuset ohindrat på marken. Jorden är bar. Många av de arter som har befäst marken har plogats bort. Det är en plats för pionjärerna. Det ska bli spännande att se vad som växer upp här.
Mina hundpromenader är tiden då jag iakttar och reflekterar. Ibland är tankarna upptagna av saker som har skett på skolan där jag jobbar och andra gånger får jag syn på något som får mig att undra över det jag ser. Mycket av det jag ser får jag syn på tack vare det jag läser. Som när jag läste i Anne Svedrup-Thygesons bok Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter (2023) och hon berättade hur markens form och vad som växer där fångar upp vatten och löv.
Så när jag gick i lördags längs åbackarna för att än en gång kika på upprensningen så såg jag hur bokslyn fångar upp löven i stället för att föra ned dem i Tommarpsån.
På nedan bild ser vi hur regnvattnet har fört ned löven, medan bokskotten har fångat en del av löven. Som vi ser på bilden ovan så fångas även bokollonen och de som inte blir mat, kanske en gång slår rot i den uppluckrade jorden.
Under de senaste veckorna har jag läst kulturgeografen och professor emeritus Erik Westholms bok 10 tankar om skogens framtid (2024). Veckorna innan har jag läste skogsekologen Ola Engelmarks bok Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten (2020). Tidigare har jag läst hans En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd (Engelmark, 2018).
Alla tre böckerna är väldigt kritiska till dagens skogsbruk. Deras kritik består av flera delar. En som är genomgående är att det tycks bara finnas ett enda alternativ. Det handlar om kalavverkning, som sedan planteras med en eller två arter, gärna gran som sedan växer upp. Det gallras för att sedan avverkas vid 50 60 år. Jag förenklar deras grundargumentation.
Poängen är dock att de vill visa att detta är ett problem. Engelmark pekar framför allt på att den lilla skogägaren som i genomsnitt har 12 hektar mark skulle kunna utveckla ett annat sätt att bruka marken, vilket skulle kunna generera pengar och samtidigt behålla skogen. Det i sin tur skulle kunna utveckla skogen till att ha en högre mångfald av arter och organismer.
Erik Westholms bok (2024) är mer en stridsskrift mot dagens skogsbruk. Problemet är att dagens skogsbruk skapar en artfattig skog. Det är dessutom en metod som inte skiljer på olika landskap och det borde anpassas till de lokala förutsättningarna. Sättet att bedriva det är dessutom inte anpassat efter klimatförändringarna som pågår.
Det problem som pekas ut av ett homogent och produktionsinriktat skogsbruk med standardiserade metoder för avverkning och skötsel av skog används i landskap med skiftande biologiskt innehåll. För att hejda förlusten av biologisk mångfald behövs en ökad anpassning av skogsbruket till de platsspecifika och naturliga förutsättningarna för biologisk mångfald i skogen. (Westholm, 2024:46)
Han menar också att det håller på att ske en förändring i tänkandet. Fler alternativ ges och det är något som jag själv märker när jag läser LRF:s tidning ATL, där de visar på en levande debatt.
Så problemet är delvis standardiseringen, enligt Westholm, och det sker menar han och Engelmark då framför allt skogskonsulenterna från de olika skogsägarföreningarna som Södra, ständigt ger samma förslag på hur de olika skogsägarna bör ta hand om sin skog.
Argumenten får stöd i Naturvårdsverkets rapport Underlag till styrmedelsanalyser för att hejda förlusten av biologisk mångfald i den produktiva skogen (2023). De skriver att skogsägarföreningarna framför att vill uppfylla virkeskvoter och att det handlar om en kvantitativ virkesproduktion. Detta i sin tur påverkar vilka råd de ger skogsägare.
De skogsägarföreningar och privata eller statliga skogsbolag som enskilda skogsägare vanligtvis anlitar är nästan uteslutande virkesköpande organisationer med virkeskvoter att uppfylla. Det innebär att dessa aktörer är vinstdrivande och kommer fatta beslut så att deras förväntade nytta (virkesintäkter) är större än den förväntade kostnaden (pris på timmer/massaved, avverkningskostnad etc.). Detta leder således till att de är intresserade av att upprätthålla ett produktionsinriktat skogsbruk med fokus på kvantitativt stor virkesproduktion, vilket kommer påverka hur både den rådgivande informationen till skogsägare utformas samt hur skogsbruksåtgärder och avverkning utförs. (Naturvårdsverket, 2023:34)
En sak som anknyter till detta är, menar Westholm, att riksdagens partier inte arbetar för biologisk mångfald och ett klimat anpassat skogsbruk, trots att Sverige är förbundet att skydda skogen i högre grad på grund av avtal med EU och andra avtal. En del i detta beror på att den kunskap som skapas vid SLU framför allt skapas för skogsnäringen och politiken. Till skillnad från andra universitet är SLU inte knutet till utbildningsdepartementet utan till näringsdepartementet.
SLU är placerat under näringsdepartementet medan andra universitet som utvecklar kunskap om andra delar av samhället hör hemma på utbildningsdepartementet. Så skogskunskapen har utvecklats i stor närhet till både skogsnäringen och till politiken. /…/ Så vi kan säga att den akademiska kunskapsutvecklingen är organiserad för att säkerställa att fokus ligger på produktionsaspekter. (Westholm, 2024:68).
Då kunskapen framför allt kopplas till skogsnäringen, menar han, att de bortser från andra delar, vilket skapar en ofullständig kunskap.
Naturvårdsverket visar i sin utvärdering att kunskapen om brukningsmetoder som klarar att maximera både produktion och biologisk mångfald nu är mycket låg i skogsbruket. (Westholm, 2024:74)
Rapporten från Naturvårdsverket som han refererar till är den som jag tidigare citerade ifrån. Det som rapporten pekar på är incitamenten för att skaffa sig kunskap om biologisk mångfald är låg då det dels krävs en expertkunskap, men också att det kan hindra avverkningar som man vill göra. De skriver att ”regelverket uppmuntrar inte till kunskap”.
Vid inventering av skog med höga naturvärden görs en bedömning utifrån den kunskap som inventeraren har, vilket leder till att olika bedömningar kan göras av samma skogsområde. Att inventera och bedöma naturvärden är en yrkeskompetens som kräver god kunskap om arter och naturmiljöer, men regelverket uppmuntrar inte till kunskap. (Naturvårdsverket, 2023:42)
Det är här det är dags att avsluta dagens inlägg även om jag egentligen vill utforska detta ämne mer. Och för att avsluta det vill jag använda de tickor som växer på stubben på bilden ovan. Jag vet inte vad de heter. Jag vet att de är en del av nedbrytningsprocessen som pågår i skogen och att de är en del av den. De är liv. För mig är de också skönhet. Det var därför jag böjde mig ned för att ta kort på dem.
Att jag inte kan vad de heter betyder att jag inte har den vetskapen. Likväl har jag köpt en lupp som gör att jag går riktigt när svampar som dem och studerar dem. Det är fascinerande, alltså en känslomässig upplevelse av att se, beröra och att förundras. Då och då slår jag upp vad det är för något då förundran inte räcker utan jag vill utöka min kunskap.
Jag återkommer till att under mina promenader väcks min undran och ibland ser jag saker som böcker har berättat för mig. I bland får jag en aha:upplevelse och jag tycker mig förstå vad det är som jag ser. Samtidigt håller jag på att utveckla en förmåga att se och undersöka det utifrån teorier som jag finner i böcker.
Vetenskapsfilosofen Henk W. de Regt menar i Understanding scientific understanding (2017) att det är vägen mot en vetenskaplig förståelse och att begripa fenomenet som vi studerar.
”Achieving understanding of phenomena (UP) may or may not be accompanied by an Aha! experience (PU), which is indeed a subjective feeling. But UP requires pragmatic understanding (UT), which is independent of such feeling of understanding. UT is present when the skills of scientists are appropriately geared toward the qualities of the relevant theories.” (2017:43)
Bara för att man får en aha:upplevelse eller kan använda en teori betyder inte att man förstår. Kunskap utvecklas hela tiden och den bygger på att vi står på tidigare tänkares axlar. Men kunskap får också konsekvenser, även om vi ofta förstår dem först i efterhand.
För att kunskapen om skogen, mångfalden och vår miljö ska kunna växa till att både bli hur man använder och hur den ser ut för att hänvisa till Sverdrup-Thygeson (2023) som jag tog upp i Uppfylls det sociala kontraktet med vår miljö? så får det inte finnas incitament som förhindrar önskan att lära sig. Det är Aristoteles ord om förundran och vilja att lära sig mer som bör vägleda oss för det är då som vi inte bara ser bakåt utan också utforskar hur det framledes kan utvecklas. Det är detta som är nödvändigt när förändringar sker.
Referenser:
Engelmark, Ola (2018). En skog av möjligheter: om tidlös kunskapstörst och företagsamhet bland Sveriges alla träd. Stockholm: Carlssons
Engelmark, Ola (2020). Skogen på andra sidan hyggena: om orden, hugsvalan och den gäckande hållbarheten. Stockholm: Carlsson
Naturvårdsverket (2023). Underlag till styrmedelsanalyser för att hejda förlusten av biologisk mångfald i den produktiva skogen. Underlagsrapport till den fördjupade utvärderingen av miljömålen 2023.
Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press
Sverdrup-Thygeson, Anne (2023). Skogen: om träd, människor och 25 000 andra arter. Första upplagan Stockholm: Bokförlaget Polaris
Westholm, Erik (2024). 10 tankar om skogens framtid. [Borlänge]: Förlags AB Björnen
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Vilka räknar du in i skogsbruket, utöver de som arbetar praktiskt med att planera och genomföra olika skogsskötselåtgärder?
Dom som jobbar med att genomföra det praktiska skogsbruket hinner naturligtvis inte utveckla kunskapen om skogens ekosystem, lika lite som lärare i grundskola/gymnasium utvecklar forskningsämnena pedagogik, didaktik, osv. eller vanliga byggnadssnickare hinner utveckla helt nya byggtekniker.
Så är inte din titelfråga lite konstigt ställd?
GillaGillad av 1 person
Ha, ha du såg så klart att titeln blev lite klantigt formulerad.
Jag var trött i skallen efter jag hade skrivit ett bra tag och försökte hitta på en lagom fångande titel på studs.
Det är en intressant indirekt fråga som du ställer. Vad bör förväntas av någon som ”genomför det praktiska skogsbruket”?
Westholm tycks mena hela skogsindustrin och privata skogsägare generellt. Men när jag sökte i Naturvårdsverkets PM så verkade det snarare vara privata skogsägare som framhölls.
De skriver: ”Ansvaret för att känna till var områden med höga naturvärden finns faller i och med sektorsansvaret och certifieringssystemet på skogsägaren. Skogsägaren har frihet att själv bestämma över sitt brukande av skogen och förväntas skaffa sig den kunskap som krävs och ta nödvändig miljöhänsyn vid skogliga åtgärder. Trots att ett tungt kunskapskrav faller på skogsägaren är kunskap om biologisk mångfald, ekosystemtjänster och skogens resiliens förhållandevis låg. Enskilda privata skogsägare kan därför behöva stöd att identifiera naturvärden på sin fastighet.” (2023:41f).
Ett förslag är därför att ”Staten behöver ge specifikt stöd för att sprida ny kunskap i samhället. Det kan handla om stöd i form av exempelvis subventioner och garantier för att påskynda inlärning genom att stimulera att fler vågar använda ny kunskap.” (2023:43). Det här tycks inte staten vara särskilt intresserad av. Skogsstyrelsen kommenterar detta i Rapport 2022 12 Levande skogar – fördjupad utvärdering 2023:
”Åtgärdsförslag 3. Skogsstyrelsen ska undersöka möjligheterna att hemställa till regeringen om ett klargörande och förtydligande av dagens motsägelsefulla politiska signaler om hur skogar med höga naturvärden ska hanteras. Konsekvensen
av otydliga och motsägelsefulla styrsignaler innebär att vissa tolkningar, beslut
och avvägningar som normalt hör hemma på politisk nivå i stället flyttas ned på
myndighetsnivå. Ett klargörande möjliggör för en mer tydlig och transparent politisk styrning. Att viktiga politiska avvägningsfrågor flyttas ned på myndighetsnivå är i allra högsta grad aktuellt exempelvis gällande Skogsstyrelsens tolkning av de politiska styrsignaler som ligger till grund för en restriktiv tillämpning av 12 kap.
6 § miljöbalken. Det är viktigt att politiken ger ett tydligt svar på om man anser det vara i sin ordning att markägare avverkar skogar med höga naturvärden trots att det har en allvarlig negativ effekt på Sveriges möjligheter att bevara biologisk mångfald och att effekterna blir långsiktiga, samt huruvida Skogsstyrelsen ska fortsätta att utgå från en restriktiv tillämpning av 12 kap. 6 § miljöbalken.” (Skogsstyrelsen, 2023:19)
I PM:et från Naturvårdsverket uppmanar de till utbildning av dem som utför arbetena i skogen. Men problemet är att incitamenten inte finns där och staten tycks inte heller försöka ändra på detta.
Så å ena sidan är min titelfråga skevt formulerad, men innehållsmässigt stämmer det då många som idkar skogsbruk har låg kunskap om biologisk mångfald. Sedan hade ”skogsnäringen” varit ett bättre val.
Eftersom du jämför med min praktik så finns det faktiskt en förväntan på mig som lärare att informera mig om den senaste forskningen och använda den i min utbildning, eller som det formuleras i skollagen: ”Utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.” Skollag 2010:800, 1 kap 5 §. Jag, som lärare, kan alltså inte skylla på dålig kunskap.
GillaGilla
Att ta till sig kunskap som finns allmänt tillgänglig är nåt helt annat än att ”utveckla kunskap”. Det är forskningen som har det ansvaret.
Men vi får se vad den pågående skogsutredningen kommer fram till när det gäller skogsägarnas ansvar att veta allt möjligt. Jag gissar att man kommer vända på steken och utgå från att all skog är brukad och därmed har den de miljövärden den har både tack vare och på grund av hur den brukats.
GillaGillad av 1 person