Vargen i Europa, en framgångssaga

I väster har vindar, värme, termik bildat ett vackert mönster i molntäcket som breder ut sig. Jag ligger halvlutad mot en sten som har trillat ned från stengärdsgården. Måsar samlas i små flockar på himlen. En lövsångare lockar.

En tornfalkshona är på jakt. Den ryttlar och förflyttar sig sedan genom att liksom dala i en båge för att ånyo inta en ny plats. Termiken gör att den kan segla korta ögonblick på samma ställe innan den börjar ryttla. Så dyker den och landar på marken. Jag kan inte se med kikaren vad den har fångat. Den flyger upp och sätter sig i toppen av ett träd. Den verkar redan ha ätit upp bytet. Jag tänker att det måste vara skönt att kunna få behålla all mat nu när ungarna är utflugna.

Det är varmt där jag halvligger. Tankarna gör att jag glömmer bort var jag befinner mig, för att sedan återvända till landskapet. Det är rovfåglarna som fångar min uppmärksamhet.

Innan jag kom hit gick jag förbi ena dammen Bäckhalladalen. Då jag hade en märklig stress i kroppen valde jag att sätta mig ned och ta in det jag såg. Något rörde sig i en buske. Jag spanade med kikaren. Så fick jag se en rödhake som inte var rädd för att bli iakttagen. Den kom närmare, stannade i strandkanten. Den flög upp. Fångade en insekt. Tillbaka in bland buskarna. Snart kom den tillbaka igen.

En gul trollslända drog med sin långa svans på en pinne som stack upp ur vattnet. En blå trollslända kom och störde den. De flög iväg, sammansatta. Så kom den gula tillbaka, fri från den blå hannen.

Jag fick syn på en lövsångare, men den ville inte bli iakttagen och drog sig snabbt undan i grenverket.

Nu var stressen borta och jag reste mig upp för att gå till ängarna.

För att upprätthålla det här öppna landskapet låter man kor ströva här. Nu är de borta för säsongen. Spåren av dem är spillning och stigar i ljungen. En bit bort finns det en hästgård, men de låter inte hästarna ströva här. En del av rewilding är att låta olika betande arter dela ett område då de väljer olika växter och att kon sliter loss gräset med sin tunga, medan hästen knipsar av med sina tänder. De olika teknikerna formar miljön.

Kanske man borde låta visenter gå här? Tanken kommer under läsningen av Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han har lämnat vargarna, som jag beskrev i Vargen hjälper oss att få syn på oss själva och talar om bisonoxen i USA. Han beskriver att stora delar av bisonoxarna inte är genetiskt rena. De är hybrider med nötkreatur.

Det intressanta är att trots att de tillhör två helt olika arter, bos och bison, kan de föröka sig med varandra. Då de är tåligare än oxdjuren är det vissa ranchägare som hellre bedriver boskapsskötsel med antingen bison eller med hybriderna. Det går inte att se skillnad på dem.

Så nämner Preston något som får mig att haja till. Han nämner biologen Michael Soulé och en text som jag har diskuterat en hel del på den här bloggen, ”What is conservation?” (2014 [1985]).

The mixing of bison and cattle genes does not matter much from the point of view of a rancher. You have a rugged animal that meets your market needs. But cattle genes matter a lot from the point of view of bison conservation. If you are trying to save a vanishing species, genetic integrity is often thought to be the heart of it. Michael Soulé, a founder of the discipline of conservation biology, insisted that one of the most important beliefs in conservation is that the results of evolution are good. (Preston, 2023:68).

Referensen är till ovan nämnda artikel. Jag tar fram den ur bokhyllan. Men innan jag diskuterar den och även en annan artikel som jag har läst, vill jag återvända till platsen där jag satt halvlutad mot stenen.

Molnen i väster talade till mig genom sin skönhet. Jag ville fånga dem i min kamera. Resultatet ovan visade på det futila i mitt försök, detta för att scenen ingick i något mycket större. Även om jag i min upplevelse hade ramat in scenen ingick de i ögonblicket. Snart hade vindarna förändrat deras konstitution, dessutom valde jag molnen i väster och inte de i öster som inte uppfyllde samma estetiska form. På samma sätt som jag inte tog en ny bild senare, då himlen hade förändrats helt.

Vad jag syftar på är just att ur våra tankar och föreställningar framträder vår omgivning och vissa delar talar till oss, medan andra delar förblir stumma och ignorerade.

Soulé skriver att conservation biology, eller bevarandebiologi, är en krisdisciplin som han jämför med forskningen av cancer, se också Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin. I en kris måste man, fortsätter han, agera utan att all kunskap finns.

A conservation biologist may have to make decisions or recommendations about design and management before he or she is completely comfortable with the theoretical and empirical bases of the analysis. (Soulé, 2014:32)

På vilka grunder fattar man då beslutet? Hur vet man tillräckligt? Det utgår ifrån, fortsätter han, dels en grundläggande kunskap, dels utifrån vissa grundläggande värderingar. Det senare går jag igenom i Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.

Bevarande biologi, som vi ser består delvis av kunskap, samt av värderingar. Detta skapar ett visst agerande när det kommer till bisonoxen i USA, där de genetiskt rena bevaras och de genetiskt orena, slaktas och säljs på marknaden.

Även om det låter märkligt och jag vill inte helt avfärda tanken; då det finns skäl till genetisk renhet. Och måhända har jag tillspetsat det något. Likväl är inte just den här blandningen av gener en del av evolutionen? Som pendang kan det tilläggas att artbegreppet är något som biologerna inte är överens om utan det finns flera olika definitioner, varav en är om individerna kan föröka sig eller inte.

Tankarna om genetisk renhet får vi lämna, men vi fortsätter att prata om bevarandebiologins ytterst syfte och det gör vi med hjälp av artikeln ”Now What? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation” (Pettersson & von Essen, 2025). För vad ska vi göra med vargens framgångssaga?

Som jag tidigare har påpekat många gånger, bland annat i går, så har vargen, trots tjuvskyttar och lokala protester, lyckats sprida sig framgångsrikt i västra Europa. En del av det beror på olika fördrag som till exempel Bernkonventionen där länder förband sig att skydda utrotningshotade djur, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

Pettersson och von Essen skriver att vargen finns över hela kontinenten och att det finns en allt högre anslutning dem emellan, vilket gör att de inte blir genetiskt isolerade som i Sverige. De är nu över 21500 individer och har ökat med 58% mellan åren 2012 0ch 2022. Det gäller dessutom inte bara vargen utan en mängd andra rovdjur vilka nämns i citatet nedan.

Wolves are now found in all but the smallest countries of the continent, with increasing connectivity between the different populations, which combined exceed 21,500 individuals. This represents a 58% increase over the past decade(2012–2022) alone . The positive trendis not limited to wolves. Populations of brown bears, lynx, wolverines, and golden jackals have all increased by 16%–20%since 2016, with bears reaching numbers of over 20,000 on the continent. Birds like eagles, falcons, kites, and cranes are seen in numbers again, and the populations of previously overdepleted ungulates (e.g., boar, deer, and ibex) have swelled to unprecedented levels. (Pettersson & von Essen, 2025:1, referenser borttagna)

Så, skriver författarna, vad gör vi nu?

This reality of previously endangered species rebounding and expanding into agricultural and residential areas poses several difficult questions, including now what? Where do (and don’t)these species belong, and how much is “enough”? (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Frågan och svaret de kommer med är inte ny. För mig som lyssnade på poddar om vargen och dess status under turen i Dalarna (En amerikanare är trygghet) sade de båda italienska vargexperterna Luigi Boitani och Valeria Salvatori, se Varför lyckas italienarna?, att det snart börjar bli dags att förändra storleken på rovdjurspopulationerna. De bör inte bli för många.

Det är här jag vill återvända till Soulé och krisdisciplinen bevarandebiologi. Även om Pettersson och von Essen inte hänvisar till just Soulés artikel utan en annan, skriver de, att den föddes för att hindra den ekologiska degrationen och utrotningen av arter. Den tanken, fortsätter de, har format generationer av bevarandebiologer och skapat en mängd bevarandeorganisationer.

Born from environmental losses of the 20th century, conservation biology was wrought as a “crisis discipline” with a mission to halt ecological degradation and species extinction (Redford and Sanjayan 2003). This mission has shaped generations of conservationists and given rise to a vast number of conservation organizations, governmental departments, laws, conventions, and treaties. (Pettersson & von Essen, 2025:2, deras referens)

Den här ingången, skriver de, har skapat förutsättningar för många arter att överleva, men den är också allt mer kritiserad.

While this approach has offered many species the means to recover, it is increasingly criticized. (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Det är här som politik, pengar, vetenskap och kommer i fokus. För många organisationer har just formats till rovdjurens försvar. Men tänk om deras arbete har nått ett slut? De har varit framgångsrika, eller i alla fall tillräckligt framgångsrika. Och, för att uttrycka mig polemiskt, har de då deras existensberättigande upphört?

Avslutningsvis hamnade jag i alla fall bland vargarna även om det gick över bisonoxar i USA och en fin promenad i Bäckhalladalen.

Därför låt mig avsluta med en fråga som jag fick igår. Har jag själv ändrat ståndpunkt? Nej, jag är fortfarande för ett samhälle som blir allt mer förvildat. Liksom Soulé skriver i ”What is conservation biology?” så behöver djur och växter för sin överlevnad som en genetiskt tålig art stora ytor att kunna leva och frodas på. Ju större ytor, desto mindre sårbara är de för stokastiska händelser, vilket i sin tur minskar utdöendeskulden.

Likväl, trots den grundläggande värderingen, så måste jag erkänna och lyfta fram det problematiska i en sådan värdering. Dessutom, vilket delframgången med rovdjuren visar, måste fler sidor måste komma till tals. Vetenskapen får inte heller missbrukas genom att man väljer ut vissa delar för att använda dem som ”vapen i debatten”, ”weaponization of ecological theories” (Pettersson & von Essen, 2025:5).

Av den anledningen försöker jag hela tiden att undersöka tingen från olika sidor, för och emot, framför allt för att lära mig själv, samtidigt som jag inte vill fångas av en kognitiv bekräftelsebias, där jag endast söker efter argument som bekräftar det som jag redan tycker.

Om det får mig att verka velig, då har jag lyckats!

Referenser:

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Pettersson, Hanna L. & Von Essen, Erica. (2025). Now What? The Conundrum of Successful Recovery of Wolves and Other Species for European Conservation. Conservation Letters 18(5), e13143, DOI: 10.1111/conl.13143.

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.