Så hör jag ett fågelkvitter som jag sällan hör och där ser jag domherrarna, de tjocka röda finkarna. På engelska heter de bullfinch, alltså tjurfink, och det är träffande. Jag står och ser dem klättra i vårtbjörken och äta frön i hängena. Försök att fota dem med min mobil går inte alls.
Jag fortsätter längs med svämlövskogen. Det torra året har gjort att något vatten har jag inte sett där i år. En klibbal fångar min uppmärksamhet. Tre hål i stammen visar på hackspettens närvaro. Där kan nu andra småfåglar häcka som inte själva klarar av att göra hål i stammen. På så sätt är hackspetten viktig för andra arter.
Infallet att gå in bland klibbalen kommer över mig, så jag går ned från stigen och tar mig in i det skiktade skogspartiet. Där står höga klibbalar där bäcken flyter fram under blötare år än årets och ungträd och nedbrutna träd. Marken sviktar något där jag går.
Återigen fångar kvitter min uppmärksamhet och jag ser kungsfåglar röra sig i grenverket. Jag kikar på en som tycktes lite annorlunda. Är det brandkronad kungsfågel? Då tror jag att jag bara skulle iaktta färgen på huvudstrecket. Senare träffar jag en fågelskådare som visar på andra delar som är lättare att använda för artskillnad.
Nu befinner jag mig vid ”hallen” och kommer till den brant som skiljer hagen i söder och svämlövskogen.
[Hall]: (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klippa med brant o. jämn sida; brant (o. jämn) bärgsida, bärgstup; förr stundom: (brant) bärg o. d[.] SAOB
Sandstenshällen berättar om kambrium och jag kom att tänka på det jag hade skrivit tidigare under dagen. Då skrev jag om värden och att den vetenskapliga metoden kan finna värden i naturen, vilka kan bli normerande, se Naturen är full av värden som bör vägleda oss.
Jag är missnöjd med formuleringen och synen här på lavarna på hällen och den kambriska sandstenen uppvisar på otaliga förändringar som har skett. Geologerna räknar med fem massutdöende, varav den sista var dinosaurierna. Den döden öppnade upp för däggdjuren. Numera pratar man om ett sjätte och menar att det beror på människan. Kanske är det så? Mycket tyder på det. Likväl inställer sig frågan om det går att tala om värden och vad det egentligen innebär?
Jag vill förtydliga att tanken på värden utgår från de relationer som uppstår i och med närvaron och verkan av olika organismer, som exemplet med hackspetten. Dess beteende att göra hål i stammar, vilket den bara använder en gång, ger andra arter och organismer möjligheter till förökning. Men för att hackspetten ska kunna göra det krävs det viss mat, vissa trädslag och så vidare. Det skapar ett system av olika delar som möjliggör och hindrar. Det är relationerna som framträder i systemet som är värdefulla och människorna kan genom sin nyfikenhet och kunskap möjliggöra dess fortsatta existens. Det är värdefullt.
Så värdet uppstår i relationerna och för att tänka det krävs en kosmologi som formar koncept som kan kategorisera systemets konstitution. Jag uttrycker mig abstrakt och vill nu göra det konkretare.
Låt mig börja med ett exempel på när koncepten inte är tydliga i kosmologin.
Idag började jag läsa boken Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer (Al-Khalili & McFadden, 2017). Den handlar om hur fysiken och biologin kan föras ihop. För mig är den ytterst svår. I inledningen återkommer också författarna till att de ger exempel som ”intuitivt” fungerar populärvetenskapligt, men att i grunden är kvantmekaniken ”kontraintuitiv”.
I den här boken försöker vi ge intuitiva analogier för att förklara kvantfenomenet, där det är möjligt, men i själva verket är kvantmekaniken helt och hållet kontraintuitiv. I försöken att förklara riskerar man att överförenkla. (Al-Khalili & McFadden, 2017:24, fotnoten.)
I dessa analogier översätter de ett matematiskt tänkande till bilder som den som inte kan det matematiska språket kan begripa. Vad vi ser är således ett försök att begripliggöra materians grundstenar för att se hur det hör ihop i ett system som gör det möjligt för oss att förstå. Det är ett försök att beskriva hur allt är ordnat och hör ihop, det vill säga en kosmologi. Märk väl att föreställningarna för att förstå är översatta till att passa in i den vardagligare världsbilden som en utbildad person har.
Jag går vidare i svämlövskogen. Ungträden växer för tätt så jag går upp för branten och kommer in i hagen. Där står nedbrutna tallar. Komockor torkar i gräset.
Utanför hagen går jag åter ned i hallen. En rovfågel får mig att fortsätta längs branten. Fågeln flyger bort, men en djurstig som löper ned för slänten lockar mig att gå upp i bokskogen.
Efter kaffet nu på morgonen lade jag undan boken om kvantbiologi och vände mig till kosmologin i stället. Jag läste The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide (Dove et al., 2003). I den beskriver antropologen Michael R. Dove med andra hur koncept inom kulturer påverkas av andra kulturer. De är inte alls så intakta och monolitiska som många har velat påstå.
Ett intressant exempel de nämner är hur zapoteksamhällen i Sierra Juarez i Oaxaca, Mexico, har prisats för sitt kulturella sätt att bedriva skogsbruk. Men när man började undersöka deras kunskap visade det sig att de hade lärt sig det av skogsföretag. När skogsbolag kom till området började många arbeta för dem. Där lärde de sig saker som de tog tillbaka till sina egna samhällen och förändrade det traditionella svedjebruket.
Huvudtesen i kapitlet är att koncept finns i samhällen och de färdas mellan olika samhällen. De uppstår inte automatiskt utan de tas emot och upptas i gemenskapen. Sedan omformas de för att fungera lokalt. Det viktiga är, skriver de, att koncepten kan sammanlänkas med idéer som redan finns i samhället.
Environmental concepts do not travel independently from one place to another and impose themselves on agency-less people. Rather, the concepts of one part of the global community get appropriated, transformed, and contested by specific local actors when they move to another part /…/. Transformation of concepts is made both possible by this movement and also necessary: concepts become powerful in a new setting only if they can be integrated into it, at the same time as a part of their power derives from continued identification with their prior setting. (Dove et al., 2003:20, referenser borttagna)
Just detta finner jag så viktigt. Idéer rör sig, fångas upp eller förkastas. För att de ska bli en del av samhällets kollektiva kunskap måste de kunna harmoniera med kosmologin för att då kan de bli en del av helheten. Teorierna som framträder i arbetet med att vetenskapligt utröna hur världen fungerar måste finna grogrund i kulturen.
Ett exempel på när idéer inte fungerar med kosmologin är just kvantmekaniken som, skriver Al-Khalili och McFadden, är över hundra år, men fortfarande anses den vara ”förbryllande” och analogier krävs för att göra den begriplig för allmänheten. Det är ironiskt då kvantmekaniken är grunden i kosmos.
I bokdungen ovanför slänten försvinner det mesta av buskar och ungträd. Bland löven fortsätter djurstigen. Spåren är otydligare här då löven täcker över den. Det är små skillnader som visar på att här har djur gått.
Jag kommer ned till vägen och går in i den västra delen. Här sluttar slänten svagt. Jag är på väg till grävlingsgrytet för att se hur det ser ut. Det var ett tag sedan jag var där senast.
Här har träd fallet och tre stycken ligger på varandra. På undersidan av stammen växer tickor.
Snart är jag uppe vid grävlingsgrytet och det börjar bli dags att avsluta inlägget. Dessutom börjar jag komma till ett avslut till inledningen inför de idéer som jag kommer att fortsätta med. De kommer att handla om kosmologier, om olika föreställningar och hur de relaterar till varandra utifrån synen på ekosystem. Även om jag har återkommande har nämnt detta har jag varit utförligare (på mitt sätt i följande inlägg: Ska ekologerna alltid få sista ordet?, Nej, jag är ingen schaman, Står vår kultur i vägen för kunskap?, samt Naturen är full av värden som bör vägleda oss.
Innan jag avslutar vill jag citera vad författarna skriver om hur miljörörelsen har lyft fram urbefolkningar och hur de har blivit symboler alternativ till syn på miljön. Förespråkare för fram hur de genom sin kosmologi och beteende har stått som väktare av naturen. Den västerländska vetenskapen har setts som dess motsatts. Den västerländska vetenskapen har i stället objektifierat naturen för att kunna manipulera den.
A prominent feature of global environmentalism since the 1970s has been the discourse of indigenous environmentalism, in which indigenous peoples are portrayed as protecting nature due to their cosmology. In this same discourse, Western science is often posed as a polar opposite to indigenous knowledge, objectifying nature in order to manipulate it. (Dove et al., 2003:30)
Den dikotomin stämmer inte.
I texten gav jag exemplet från zapoteksamhällena, men de visar många fler exempel, hur alla vi fångar upp idéer och kunskap, som vi sedan förändrar för att passa in i våra föreställningar och kosmologier. Ett exempel de nämner är hur trakten norr och New York presenteras som orörd, vilket inte alls stämmer, men som framhålls av intressenter.
As a strategic response to resistance to environmental initiatives among local residents, the environmental community has elevated local people to a central place in this imagined landscape. But even as some local concerns such as jobs and property rights have been added to the environmentalist agenda, others – including questions of absentee land ownership and loss of local political control – have been sidestepped. These latter concerns are missing, thus, from recent proposals for creating ‘‘healthy communities’’, which focus on ecotourism and, increasingly, heritage tourism. Dove et al., 2003:30)
När jag kommer upp till grävlingsgrytet tycks det övergivet. Så hittar jag några ingångar som tycks vara använda. Efter regnet har spåren försvunnit. Jag böjer mig ned, placerar mina knän på den fuktiga marken och tittar noggrannare. Då ser jag tassavtrycken ned i gången in till grytet.
Jag reser mig upp och går tillbaka ned till svämlövskogen. Egentligen har jag tänkt att gå längre, men det börjar regna och jag har inga regnkläder. I stället vänder jag hemåt.
Referenser:
Dove, M.R. et al. (2003). The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_2
Al-Khalili, Jim & McFadden, Johnjoe (2017). Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer. [Lidingö]: Fri tanke förlag
Upptäck mer från Förvilda Sverige
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Tre tankar har slagit mig när jag läst dina senaste inlägg. Den första handlar om hierarkiska nivåer, den andra om detta med inneboende värden och den tredje om mönster och förenklingar som leder fel.
När man gör modeller över verkligheten, oavsett om det är fysiska eller matematiska modeller, måste man alltid göra förenklingar. Själva idén med en modell är ju att den ska göra det man tittar på lättare att överblicka. En karta kan exempelvis inte göras i skala 1:1. Om den vore det vore den helt oanvändbar. Samma sak om en arkitekt gör en modell av en tänkt byggnad eller ett bostadsområde. Modellerna har bara det som just då är relevant för modellernas syfte. Likadant är det med matematiska modeller. De måste göra grova förenklingar.
Det fanns länge en tro (eller förhoppning?) att om modellerna gjordes tillräckligt detaljerade, med maximalt antal variabler som beskrev väldigt grundläggande processer, så skulle modellerna förklara sånt som vi har svårt att förstå. Så småningom insåg man att alla enskilda processer, i ekosystem, i kroppen, osv, alltid kan beskrivas med en modell som beskriver skeenden på en lägre liggande nivå, med delprocesser som resulterar i den ovanliggande processen. Dessvärre kan även varje sån delprocess också beskrivas med ännu djupare liggande subprocesser, osv. Eller som Peter Sharpe uttrycker det:
”Mechanistic conjectures underlying one conceptual framework may be empirical on another framework. A challenge is to avoid mechanistic regress”
Man måste helt enkelt undvika att försöka förklara allting med allt djupare liggande förklaringsmodeller. Vad har då det med din text att göra? Jo, i kvantmekanik är man nere på en sådan detaljnivå att den inte går att skala upp till någon relevant nivå som vi kan observera i vår vardag. Kvantmekanik kan förklara saker på kvantnivå, men inte på organism- eller ekosystemnivå. Det spelar därför ingen roll att kvantmekaniska processer oftast är ointuitiva, eftersom dom är irrelevanta för andra hierarkiska nivåer.
[Sharpe, P. J. H. 1995. “Forest Modeling Approaches: Compromises between Generality and Precision.” In Process Modeling of Forest Growth Responses.]
Sen var det det där med ”inneboende värden”. Grundskälet till att jag motsätter mig hela den grundidén är att om det fanns inneboende värden av typen ont/gott, bra/dåligt, värdefullt/värdelöst, osv, så skulle de genomsyra och påverka hela ekologin, hela världen, allting, inte bara hur vi människor uppfattar saker och ting. Dessutom skulle dessa värden inte förändras över tid och inte heller skilja mellan kulturer, utan de skulle vara universella och konstanta i tid och rum, och göra att alla organismer, i val mellan olika handlingar eller aktiviteter, alltid strävade efter att välja det alternativ som har ”högst inneboende värde”. Och så fungerar ju inte världen.
Slutligen, det du skrev om vår vilja att hitta mönster som gör världen begriplig, där har jag ett konkret exempel hur detta leder slutsatser helt fel i dagens debatt om skogsbruk.
För oss människor är cykliska förlopp en central del av vår världsbild. Solen går upp och ner och ger dag och natt som omväxlar, vi har månader, år, vi föds-lever-dör, vi sår på våren och skördar på hösten, osv. Vi tänker cykliskt i nästan allt vi gör och allt vi ser omkring oss. Om skogen brinner så dör träden men nya plantor dyker upp och så börjar det om, som fågel Fenix. Men i de skogar som inte brinner, hur fungerar det där? Jo, då är den dominerande uppfattningen att när ett eller flera träd dör, så bildas en öppning i skogen där nya trädplantor kan börja växa, och därigenom är det att enstaka eller ett fåtal träd dör som är det som driver dynamiken.
Så egentligen är en orörd skog som inte brinner, exv en tropisk regnskog eller fjällnära granskog, en mosaik av pyttesmå fläckar som befinner sig i olika stadier av det cykliska förloppet. I en kanadensisk lärobok i skogsskötsel beskrivs det som:
”An uneven-aged stand is a mosaic of tiny even-aged clumps and scattered individuals woven together through a perpetual cycle of random disturbances.”
För 30-50 år sen gjordes det massor av studier i tropisk regnskog där man försökte identifiera och avgränsa såna här ”even-aged clumps” utan att man nånsin lyckades. Studier som analyserade den rumsliga fördelningen av olika stora plantor och träd kunde tvärtom visa att den typen av struktur saknades. Nya plantor föds slumpmässigt här och var och växer upp lite olika så om man avgränsar olika höjdskikt så är allting slumpmässigt fördelat utan inbördes relationer. Trots det vägrar nästan alla som sysslar med skogsekologi att acceptera detta, eftersom då finns det ju inget mönster som gör det begripligt. Man vill så gärna se ett kausalt samband som säger att om ett träd dör så fungerar det som startplats och startpunkt för nya träd som kommer att ersätta trädet som dog. Om allt sker slumpmässigt lite hipp som happ så finns ju inget tydlig kausalitet, och inte heller något som kan visa oss det rätta sättet att sköta skogen, det som har högst ”inneboende värde” (då var vi tillbaka där).
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Jag har gått och grunnat en del på den och läst om den några gånger. Du får in mycket och jag vill inte kommentera så mycket heller. Den är så rik.
I stället vill jag haka på det du avslutar med. Du skrev för ett tag sedan att jag förändrar mina åsikter och här skulle jag vilja vrida på det något och påstå att jag är öppen för alternativ. För just som du skriver så finns det väldigt mycket som vi antar, testar och kommer fram till att antagandena inte stämmer.
På bussen hem från Lund läste jag i Auguste Comtes ”Plan of the Scientific Work Necessary for the Reorganization of Society”. Ett citat som jag fångades av var följande:
”For, whatever level of education the mass of men may reach, it is evident that most of the general ideas destined to become commonplace will only be able to find acceptance on trust, and not by means of proof.”
Och det är så jag ser grunden till mitt kontemplerande kring kosmologi och ekologi. De flesta av oss har varken förmågan eller öppenheten för att avvakta tills bevisen är där. Vi litar på att något är på ett visst sätt och den tilliten är riktad till dem vi känner oss befryndade med, vilket gör att läger bildas i samhället.
En intressant sak, påminns jag om, är att det kausala tänkandet har framför allt uppstått väldigt sent i vårt tänkande. Det är en del av den tidiga vetenskapen i slutet av renässansen. Innan dess var överlämnade vi oss till en besjälad värld, gudar eller Gud och Hans egensinniga vägar. Men matematiken som utvecklades av Copernicus, Galileo och framåt pekade på andra idéer. Newton såg gravitationen och upplysningstänkare talade om naturlagar. Allt tycks ha blandats i den kompotten.
Själv håller jag dock inte riktigt med dig om att det är gällande längre. Systemteorin pekar på ett annat paradigm, där saker hör ihop just genom återkoppling, nätverk och dito. De ekologerna funderar hellre kring funktioner, hur saker hör ihop genom sin närvaro och det som framträder ur systemet.
Grunden i rewilding handlar om ny ekologi, det vill säga att introducera olika funktioner i en utarmad miljö och se vad som händer. Olika djur har där olika funktioner, som till exempel olika sätt att beta och olika mat vilket skapar just det som du pratar om, det slumpmässiga och stokastiska.
Inneboende värden är nog en återvändsgränd, det får till och med jag hålla med om. Däremot skapar, påstår jag, relationerna som uppstår i systemet, värden i och med att det upprätthålls. Men kanske är ordet ”värde” fel. Jag får söka efter något annat som fångar det bättre.
Tack för att du hjälper mig att tänka.
GillaGilla
Jag skrev otydligt på slutet. Det finns naturligtvis kausalitet även i det vi uppfattar som slumpmässigt, men just eftersom vi inte kan se någon tydlig kausalitet så förenklar vi det hela genom att kalla det en stokastisk process. Det är det naturligtvis inte alls utan det finns bakomliggande processer som gör att exv vissa frön gror och bildar plantor som vi kan räkna och mäta, medan andra frön inte gror eller så dör groddplantorna. Kruxet är att vi människor vill hitta kausala samband som är enkla, begripliga och intuitivt självklara.
Jag lyssnade på en podd om skogsbruk idag och där upprepade man flera gånger att det kommer trädplantor i luckor och att de växer bättre där därför att det är mer ljus där, att tallplantor behöver mycket ljus för att växa, osv, trots att de som pratade har utbildats i skogsskötsel i många år och vi då upprepat att det är kväve som begränsar träd, både stora och små, inte ljus. Men eftersom vi kan se ljuset och inte vad som finns i marken så är det lögn i helvete att få studenterna att ta till sig detta. Även högt utbildade, disputerade forskare fortsätter att prata om ljuset, trots att det finns snygga vetenskapliga experiment som visar att det är kvävet som begränsar, inte ljuset.
Det är bland annat där jag ser faran med det du kallar ”den nya ekologin” som tittar på funktioner. Genom att inte tänka igenom i detalj vad man tror ska hända så kör man efter en gammal princip som en finsk skogsforskare sammanfattade som ”what happens if…?”. Vi gör nåt och ser vad som händer. Trial-and-error brukar man kalla det till vardags, jag skulle verkligen inte vilja att min läkare tänkte så om jag kommer dit med nån åkomma. Och jag vill verkligen inte att entusiastiska ”re-wildare” ska tänka så och därför introducerar nåt dom tycker verkar kul, för att se ”what happens if we…” introducerar bison eller nåt annat. Det var ju precis så man tänkte när man fick för sig att introducera lupiner i stor skala, introducera roliga trädgårdsväxter från andra världsdelar (exv parkslide), osv.
Vad är det för fel på de växter och djur vi redan har omkring oss och som utgör stommen i de ekosystem du rör dig i till vardags? Varför duger ekosystemen inte som dom är? Varför måste dom re-wildas?
GillaGillad av 1 person
Tack för kommentar.
Att gamla sanningar hänger kvar och nya etablerade kunskaper har svårt att slå igenom tror jag har med just det som Auguste Comte redan tidigt 1800-tal såg: vi ser inte till bevisen.
Ett kul exempel på detta är ett samtal med en bekant för massa år sedan då jag läste antropologi. Vi talade om nuerna, ett boskapsskötande folk i dagens Sudan, som var kända för att attackera sina fiender, framför allt dinkafolket. De gjorde det när de var som starkast, alltså efter regntiden och inte under torkan då de svalt. Jag hade precis läst boken, men den bekante vägrade gå med på det då det inte stämde överens med hans bild av ”den primitive”. De agerade bara våldsamt om de var i nöd, påstod han.
Så mycket handlar om ingrodda föreställningar. Man säger att i skolans värld tar det 25 år innan undervisningen förändras. Två generationer måste gå i pension först.
Ja, varför duger inte ekosystemen som de är avslutar du med. Det som ekologerna säger är att de är för utarmade. Utdöendeskulder och långt mellan olika habitat. Faunamässigt stämmer det dock inte i Sverige, då vi har både olika betare och rovdjur. Men svämlövskogarna är få, för att anknyta till inlägget, likaså de öppna betesmarkerna. Tack och lov behålls beteskravet. Bra vore om även tjurkalvarna fick gå ute tills slakt.
Jag tänker mig att kommunerna hade kunnat hjälpa bönderna här så att mer mark blev tillgänglig.
GillaGilla