Nej, vetenskapen har inte svaren

Det är frost här i Gräsmark. Första gången på länge får jag höra. Det har mest regnat. Igår sken dock solen. Då satt jag och Maggie på väg från Skåne.

Det var fullt av hundar och katter på tåget. Jag var orolig att Maggie skulle balla ur. Men det gjorde hon inte och den långa resan blev behaglig trots allt.

Då vi går ut från huset möts vi av stjärtmesar i björken på andra sidan vägen. Asfalten är hal. Bilarna kör fort ändå.

Efter några hundra meter svänger vi av och går upp för berget. Husdelen avslutas och den planterade granskogen tar över. På toppen är det mer blandat, berättar min kära för mig.

Idag ska vi dock inte gå så långt, så ännu har jag inte sett denna del.

På båda sidorna av skogsvägen ser jag olika bestånd. Jag förundras och utbrister: Det här är verkligen en granåker.

Här och där är det orangea markeringar. Det står pass si och så. Jägares territorium.

Innan kraftledningen vänder vi. I botten av dalen ser vi Rottnen. Längre österut har ett molntäcke lagt sig över dalen. Det är vackert i vintersolen som knappt når över toppen.

På vägen ned slår mig tanken att detta område är helt strukturerat efter skogsbruk och jägare. Det är ingen värdering i detta utan ett konstaterande.

På samma sätt som längre ned i dalen är det strukturerat för boende, hagar och Rottnavägen delar av tomterna på var sida.

Vi människor delar in landskap. Genom indelning formar vi miljön efter den funktion som vi önskar oss. På ett ställe odlar vi vete, på ett annat gran. Här går boskap och där bor vi. Det här blir ett naturreservat och det här blir en nationalpark.

Det är vidunderligt hur vi har bemästrat landskapet som vi befinner oss i. Inget annat djur är så mäktigt.

Medan vi gick där funderade jag på min blogg och hur den har hjälpt mig att klargöra vissa delar och gjort mycket komplext.

Även om allt inte var uttänkt från början hade jag en vision som var tämligen enkel. Naturen var på ett visst sätt. Det var viktigt att fundera på skillnaden mellan natur och kultur. Rovdjur är bra och stora delar av vår miljö ska vi lämna så att det förvildas åter. Nu är jag mer tveksam.

Bloggen har därför varit en intellektuell resa för mig. Jag har tagit mig från en övertygad föreställning om en nödvändig väg.

Allt pekar mot det. Lyssna på vetenskapen!

Ja, så brukar det låta. Men det som sägs är sällan så övertygande utan en mängd faktorer spelar in. Framförallt har jag märkt hur ståndpunkter som jag själv har stått fast vid inte alltid är så befästa som påstås. Det är därför jag har varit så noga med att diskutera artiklar från granskade tidskrifter. Jag har velat undersöka om det jag har påstått stämmer.

Sammanfattningsvis har resan gjort mig tveksam till många av mina tidigare ståndpunkter och samtidigt kunnigare.

Det slog mig till exempel när jag gick där på skogsvägen hur mycket jag kunde läsa in i miljön. Jag såg de olika åldrarna och var de hade gallrat och inte.

Jag tittade efter hur mörka delar var och att blåbären växte där det var gallrat. Min kära berättade att det växte kantareller här.

Två saker som det påstås i debatten att trakthyggesbruk skulle förstöra. Men det gör det inte.

Och en sak som har slagit mig är hur mycket estetiska föreställningar används som fakta. Jag är kritisk mot trakthyggesbruk, men frågan är vad alternativet är? Plockhuggning eller blädning tycks inte vara ett alternativ ju längre norrut man kommer och i debatten tar få hänsyn till att Sverige är ett avlångt land där en del är norr om polcirkeln.

Det är dags att avsluta det här inlägget och det vill jag göra med att nämna en artikel som jag skummade på tåget. Den talar om att biofobi ökar. Forskarna Johan Kjellberg Jensen, Anna S. Persson och Masashi Soga påstår i artikeln ”Toward a unified understanding of people’s aversion to nature: biophobia” (2025) att fler och fler snarare känner rädsla för naturen.

För mig är det så märkligt att folk skulle kunna känna rädsla inför naturen. Samtidigt minns jag när jag talade med en grupp elever för flera år sedan. De kunde inte tänka sig att röra sig ute i naturen utan sin mobil. De uttryckte en misstänksamhet mot min inställning av biofilia, alltså kärlek till naturen. Mitt intresse gjorde mig suspekt i deras ögon och de skämtade om min kärlek till vargen, se På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare.

Uttrycket kommer från E.O. Wilson som menade att vi människor har en inneboende dragning till naturen (Wilson, 1984). Men så kanske det inte är längre i många grupper.

Om det är så eller inte vet jag inte. Däremot vet jag hur mycket det har gjort för mig att ständigt röra mig ute i naturen och att alltid söka efter mer kunskap. För naturen är som en bok. Den är fylld av sidor som ständigt öppnar för nya vyer och perspektiv.

För den här bloggen kommer det att bli ett eller två inlägg till och sedan så är det dags att stänga den.

Referenser:

Jensen, J.K., Persson, A.S. and Soga, M. (2025), Toward a unified understanding of people’s aversion to nature: biophobia. Front Ecol Environ e70019. https://doi.org/10.1002/fee.70019

Wilson EO. 1984.  Biophilia. Cambridge, MA: Harvard University Press.