Författare: Gustaf Redemo

Vetenskapen berättar om vår relation till moder Gaia

För många år sedan bodde jag i Irland. Min käraste tränade galopphästar och jag fördrev tiden med att skriva en roman som inte blev publicerad, promenera i landskapet runt Ashbourne, som låg norr om Dublin. Jag mediterade mycket och läste böcker av Osho och Freud. Det var en trivsam tid.

En dag gick bland fälten. Jag var på väg tillbaka och gick utanför en fårhage. En tanke lekte och det var frågan om var jag började och tog slut. Frågan kretsade kring buddhistiska tankar om samhörighet, om vi är en del av alltet. Plötsligt upplevde jag en unio mystica, det vill säga en upplevelse av att vara en del av hela min omgivning och att egentligen fanns det ingen gräns mellan mig och det omkring mig. Det var en underbar upplevelse av lycka som fyllde mig.

Jag fortsatte mina steg hemåt i ett andligt rus som sakta började avta. Jag försökte hålla kvar det, men upplevelsen och känslan sipprade ut. Tillbaka vid köksbordet var det blott ett minne.

I namnet Bäckhalladalen har vi ordet hall, som betyder bergsida. På sandstens sidan växer lavarna.

Minnet från Ashbourne kom till mig medan jag läste av religionsvetaren Bron Taylors bok Dark green religion: Nature spirituality and the planetary future (2010). Han menar att stora delar av miljörörelsen liknar andliga rörelser. Skälet till att han inte skriver religiösa rörelser, förklarar han, är för att religion tenderar att förstås som den organiserade och institutionaliserade religionerna med definierade praktiker. Andlighet, menar han, förstås ofta som det som har med andliga upplevelser och djupa moraliska ställningstagande att göra. Det betyder att vi kan tillhöra och identifiera oss med en religion utan att ha andliga upplevelser eller att inte tillhöra en religion men ha en andlig syn på tillvaron. Givetvis är många religiösa personer också andliga.

Då jag själv kommer från religionsvetenskapen tycker jag att distinktionen är fruktsam. Inte minst då många, vilket han också påpekar, inte vill identifieras med religion, utan hellre talar om andlighet. Jag vill även här rekommendera religionshistorikern David Thurfjells bok Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion (2020). Han tar upp just det som Bron skriver om, motviljan att beskrivas som religiös, men att ändå se sig som andlig. Thurfjells bok har jag hänvisat flera gånger till, som till exempel Evolutionen berättar för oss vad vi tillhör som är befryndat med detta inlägg.

I sandstenens sprickor växer lavarna och skapar vackra mönster.

Det andliga har med upplevelser och känslor att göra och jag minns ett samtal som jag hade med en av mina läsare. Han hade lagt märke till hur jag beskriver mina känslor i naturen och hur jag kan uppfyllas av känslor inför säg en ek. Han berättade att dito upplevelser får han aldrig.

För att följa med i det fortsatta resonemanget tror jag att det är viktigt att förstå att alla har inte dessa upplevelser utan är till och med oförmögna att ha en andlig upplevelse. Intrycket förblir på en intellektuell och känslomässigt sval nivå.

För dem kan det också vara märkligt det som jag nu kommer att presentera.

Nå väl, låt oss återgå till Brons bok och vi börjar i titeln. Vad är Dark green religion? Mörkgrön religion låter konstigt. Han definierar det som en djup ekologi (för en presentation av detta begrepp se Värderingarna måste bli tydliga), som är ekocentrisk där alla arter har ett inneboende värde som inte är kopplat till deras användbarhet till människan.

Dark green religion is generally deep ecological, biocentric, or ecocentric, considering all species to be intrinsically valuable, that is, valuable apart from their usefulness to human beings. (Bron, 2010:13)

För den som har läst mig länge vet att det är åsikter som jag själv har framfört, vilket gjorde läsningen extra intressant. Tillhör jag den mörkgröna religionen? Men jag skulle inte påstå att det är religiösa tankar som jag framför bara för att jag påstår att det finns ett inneboende värde i naturen!

Okej jag ironiserar lite här och det borde jag kanske inte göra.

I alla fall påstår Bron att skälet till att han kallar det för mörkgrön religion är för att det som uttrycks av många som skulle kunna kategoriseras till den skaran är att de menar att deras utsagor är att deras åskådning är i enlighet med vetenskapen, men, fortsätter han, påståenden görs som ligger bortanför det som man kan nå med vetenskapliga metoder.

[D]ark green religious and moral sentiments are embedded in worldviews and narratives that are believed to cohere with science— but they are also often grounded in mystical or intuitive knowledge that is beyond the reach of scientific method. (Bron, 2010:14)

För mig är det en viktig distinktion han gör här. Den vetenskapliga metoden berättar inte hur man bör göra. Mer om detta nedan, se även mitt inlägg Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

För Bron började den mörkgröna religionen 1970, även om den har långa och spridda rötter. Då firade man för första gången Jordens dag. Den firas varje år sedan dess 22 april och Parisavtalet som många gånger tas upp i miljödebatten skrevs under den 22 april 2016.

För honom kan den delas upp i fyra falanger som benämns: andlig animism och naturalistisk animism, samt Gaias andlighet och Gaias naturalism (ursäkta knepig översättning). Lägg märke till den streckade linjen mellan de två. Supernaturalism står för en övernaturlig kraft, medan naturalismen är främst en agnostisk syn på världen.

Figur 1 (Bron, 2010:15)

Jag vill nämna kort en del om animismen för att sedan gå vidare till Gaia Earth Religion. Animism har med synen på en besjälad natur. Genom att se naturen som besjälad, menar Bron, kan det också skapas etiska ställningstaganden.

Animism has to do with the perception that spiritual intelligences or lifeforces animate natural objects or living things. (Bron, 2010:15)

I inlägget Nej, jag är ingen schaman nämnde jag inte det, men jag var själv inspirerad av att se växter och djur som besjälade. Det som jag nämner är dock att jag var inspirerad av urbefolkningars sätt att se på naturen. Och detta är typiskt för de som Bron kategoriserar inom andlig animism. Det handlar om att bli inspirerad av naturen och få för sig att träd kan tala till en.

Det är en märklig känsla och jag har själv upplevt saker som liknar det som litteraturen beskriver. Det ska inte förstås som att man för en konversation, däremot som att en relation skapas till ett träd. Det låter bisarrt för den som inte har haft upplevelsen, men då den återkommer i alla kulturer där man lever nära naturen, berättar det om att det finns kognitiva delar i oss som skapar dessa fenomen, se gårdagens inlägg Algoritmerna säger att människorna är ett hot mot naturen.

Bron berättar om en grupp som inledde i Australien där medlemmarna gör en rit som kallas Council of all entities, alla entiteters råd, som innebär att deltagarna ska gå ut i naturen och försöka få en vision av att en entitet talar till dem. Därefter kommer de tillbaka och klär ut sig till säg en sten och berättar om vad den anser om världen tillstånd.

It involves participants being instructed to go out into nature until they feel or perceive they are being chosen by some natural entity to speak for it in the upcoming gathering. (Bron, 2010:21)

Ofta handlar det om att uttrycka ilska och förvirring över hur naturen behandlas av människorna.

Detta är ett exempel på mer excentriska inslag. Däremot finns det intressanta poeter som Gary Snyder, som han kategoriserar i den fållan.

Det jag tycker är intressantare är det som han benämner som Gaias jordreligion, då de som kategoriserar där ofta är en del av den vetenskapliga falangen av miljörörelsen. Märk väl att det finns personer som tror på något övernaturligt, liksom de som är ateister. Det som definierar dem är att de bryter mot rättesnöret att bara för att något är på ett visst sätt så betyder det inte att man kan härleda ett värde därur.

Gaian Earth Religion thus defies the naturalistic fallacy argument in ethics (the assertion that one cannot logically derive a value from a fact) by suggesting that nature itself provides models and natural laws to follow. (Bron, 2010:16).

Tankarna följer ur en slags naturalistisk animism. Med det menar han föreställningen om att allt är sammankopplat och att det finns ett släktskap mellan de olika organismerna vilket skapar etiska frågeställningar, ”kinship with and ethical concern for nonhuman life” (Bron, 2010:22). Till den här skaran räknar han Charles Darwin som menade att då vi alla följer ur samma ursprung, hör vi också samman.

Tanken om ekosystem pekar på en föreställning om eller förståelse av en samhörighet mellan olika organismer. Ekologin talar om näringsvävar och om system där olika organismer innehar olika funktioner. Genom samevolutionen har denna interaktion skapats, något som Darwin tyckte var tydligt.

Bron citerar avslutningen av Om arternas uppkomst (Darwin, 1859), där han skriver:

It is interesting to contemplate . . . that these elaborately constructed forms, so different from each other, and dependent on each other in so complex a man- ner, have all been produced by laws acting around us. . . . There is grandeur in this view of life, with its several powers, having been originally breathed into a few forms or into one; and that, whilst this planet has gone cycling on according to the fixed law of gravity, from so simple a beginning endless forms most beautiful and most wonderful have been, and are being, evolved. (Citerat i Bron 2010:23)

Frågeställningen som uppkommer i studerandet av naturen och dess utveckling är om det finns naturliga lagar och om vi människor bör följa dem.

För dem som umgås med djur och som studerar säg etologi uppkommer ofta tanken på att egentligen är vi inte så olika varandra. Bron nämner till exempel Jane Godall, som tenderade till en Gudstro. Hon nämner i sin självbiografi, berättar han, hur hon och chimpansen David Greybeard tittade varandra i ögonen och därigenom uppstod en relation.

Bron nämner inte primatologen Frans de Waal, så då får jag göra det. Också han studerade apor och menade att vi måste bryta ned dessa barriärer mellan arter för att vi ska kunna utveckla vår kunskap om vår omgivning. Läs den fantastiska boken Are we smart enough to know how smart animals are?  (Waal, 2016).

Det börjar bli dags att avsluta detta långa och ganska personliga inlägg. Det vill jag göra med att återknyta till kosmologibegreppet. Vad vi märker genom Taylor Brons bok är att mellan vetenskap och vår omgivning finns det en terräng som vi inte riktigt förmår definiera. Vad jag menar är att vi undersöker den med hjälp av vetenskapliga metoder, men dess betydelser förmår vi endast tolka genom att kulturellt prisma.

Bron är intressant då han använder det religionsvetenskapliga språkbruket för att kunna undersöka denna terräng. Det vetenskapliga språket förmår inte placera oss människor i ett sammanhang. Det fråntar samhället dess värden och meningen med tillvaron. Frågan är just om den teologiska begreppsvärlden kan hjälpa oss att knyta dem samman?

Jag tror det. För att även om vårt samhälle har avförtrollats genom att myterna tycks ha förlorat sin giltighet i förklarandet av vår tillvaro, så uppstår ett andligt sökande efter att göra vår tillvaro begriplig och meningsfull.

En källa att söka efter meningen är i den grundläggande förståelsen att vi är en del av moder Gaia och det förpliktigar oss just genom att vi är det enda djuret som har nått ett medvetande där vi kan förstå vår destruktivitet. Vetenskapliga metoder hjälper oss att bygga den kunskapen.

Referenser:

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Waal, Frans de (2016). Are we smart enough to know how smart animals are? New York: W. W. Norton & Company

Algoritmerna säger att människorna är ett hot mot naturen

De stod och tittade på gässen som höll sig till revet i Simrishamn. Jag ställde mig och tittade slött på grågässen. Finns det något intressant? undrade jag.

Det är tundragäss där ute, sade en av dem. De är bakom stenen där en storskarv torkar vingarna.

Jag tittade bakom den runda stenen som hade en vit fågelskit täckning. Där var de. Jag såg det på näbben som skilde sig från grågässen. Jag tog upp Fågelguidesappen, men hittade dem inte.

Sök efter sädgås, sade mannen. Sädgåsen har delats upp i två arter, tundra- och skogsgås.

Bland havstrutar, grågäss och vitkindade gäss döljer sig tundragässen.

Några dagar senare satt jag med J., fågelinventeraren i Malmö. Jag väntade på tåget till Berlin och han höll mig sällskap. Vi drack en öl och pratade. Stolt berättade jag att jag hade sett tundragäss, men i stället för ett grattis beklagade han sig över att de hade delat upp sädgåsen (Anser fabalis) i skogsgås (Anser fabalis) och tundragås (Anser serrirostris). Hur ska jag kunna höra och se skillnad på dem? Vad fyller det för syfte?

Jag skrattade.

På Wikipedia läser jag följande förklaring:

Sedan juni 2025 urskiljs tundragåsen dock som egen art av BirdLife Sverige, varvid sädgåsen i begränsad mening blev tilldelat namnet skogsgås. Uppdelningen grundas på skillnader i morfologi, ekologi och genetik, där genomdata konsekvent visar att spetsbergsgåsen är en del av komplexet och faktiskt närmare släkt med skogsgås än tundragås. (Skogsgås)

Då skrattade jag mest åt hans klagan, men nu hemkommen från Berlin började jag begrunda dess egentliga betydelse, för är det i grunden inte märkligt hur vi konstant håller på och kategoriserar runt omkring oss?

Grågäss, vitkindade och bläsgäss

Frågan är något som jag ofta återkommer till i mina tankar. Ibland på grund av frustrationen att jag själv inte kan skilja på två arter eller att jag inte kan namnen på dem. Andra gånger då jag begrundar den kosmologi som jag är en del av. Eftersom jag nu skriver om naturen utifrån kosmologier vill jag fördjupa mig i denna fråga.

Det kommer jag att göra utifrån antropologen Roy Ellen text Variation and uniformity in the construction of biological knowledge across cultures (Ellen, 2003). Den är intressant ur flera olika aspekter. Dels går han igenom om vad kunskap är, hur den inhämtas och befästs; dels om den skiljer sig åt mellan olika kulturer, och avslutningsvis vad den säger om människan som art.

Till att börja med, skriver Ellen, finns det en kognitiv strategi för hur människor konstruerar sin kunskap om den biologiska världen. Den förs vidare kulturellt och formas av miljön och samhället, vilket gör att den skiljer sig från plats till plats. Detta skiljer sig inte nämnvärt från andra djur, det gör däremot vår förmåga att kunna skaffa oss biologisk kunskap som är oberoende av den lokala miljön. Vetenskaplig biologi är då förmågan att kunna abstrahera kunskap från det lokala till en slags generaliserad kunskap, vilket gör att den kan föras över till andra som inte har lokal kunskap. Det innebär att experten kan ha en kunskap om de lokala förhållandena som den lokale icke-experten inte har.

Although underlying cognitive strategies influence how people construct what they know about the biological world, most knowledge is culturally transmitted and shaped by environmental and social forces which vary from place to place. In part, what people know is constrained by local ecology, although what is uniquely human is the capacity for acquired biological knowledge to diffuse independently of what can be experienced in local habitats. (Ellen, 2003:48)

Även här är det vitkindade gäss och grågäss, men jag såg inga bläsgäss. Dock var det ett par viggar.

För att komma vidare måste vi ge någon slags definition av vad kunskap är och Ellen menar att vi kan se det utifrån flera perspektiv. Först kan vi se som det som en färdighet där vi har visst kunnande som gör att vi kan lösa olika tekniska och sociala problem. Likaså kan vi se det som det kunnande som vi får genom socialiseringen in i en kultur, alltså det som vi lär oss för att kunna fungera i den sociala sammanhang som vi lever i.

The default understanding of knowledge, at least in anthropology, is usually of what we might call ‘‘conscious’’, ‘‘cognised’’ or ‘‘reflective’’ knowledge: something we are aware of acquiring and using, and often do so purposefully in order to solve various technical and social problems. However, people also acquire knowledge unobtrusively and unreflectively as part of the process of socialisation and growing up. This is no less knowledge than that which we consciously articulate or recognise. (Ellen, 2003:48

Den första kunskapen som bygger på en slags färdighet handlar om dels av kunna namnen på saker, lexikal, men också en kategoriserande (classificatory) kunskap där vi placerar in saker i olika fack. Till det kan vi lägga ytterligare en form som bygger på det som tycks uppenbart, men som, fortsätter Ellen, inte är systematiserat i språket. Det är en substantiell kunskap som handlar om det som ett ämne innehåller. Kunskapen om den biologiska världen, enligt Ellen, är substantiell och det är den kategoriserande kunskapen som hjälper oss att få förståelse om den.

Detta är väldigt abstrakt, så låt oss ge exemplet med en skogspromenad. Vi ser träd, men vet kanske inte vilka arter som det är. Vi ser mossa, men inte vilka och så vidare. Vi har substantiell kunskap, men den är inte precist kategoriserad. Dessutom kanske vi inte vet vilka arter som trivs i granskogen, däremot har vi lagt märke till att där tenderar vi att se kungsfågel. Varför vet vi dock inte.

På stenen står en liten gärdsmyg, medan i vattenbrynet är det gräsänder och en mås.

Olika kulturer gör olika kategoriseringar. Enligt Ellen bygger de på en utveckling som har skett över lång tid. Det som tenderar att styra är dess nyttighet. Vissa djur har fler namn. Nötkreatur delas in i ko och tjur, kviga och kalv och så vidare. De är viktiga för vårt samhälle och har därför tilldelats flera kategorier.

At a local level, much general biological knowledge is linked to the way organisms are grouped according to their usefulness. In all societies biological knowledge is innovated and embedded in applied contexts, and therefore all knowledge people have of organisms is, ultimately, because it is useful. (Ellen, 2003:63)

Eftersom kategoriseringarna skiljer sig åt kan det uppstå svårigheter om man vill jämföra olika kunskapssystem. Hur bör man översätta kunskapen emellan systemen?

Ellen delar upp kategoriserandet i fyra delar. A) den kategoriserande kunskapen skapas genom B) kunskap om till exempel anatomi och hur processerna sker mellan enskilda och grupper av organismer vilket leder till C) kunskap om ekologiska system, som i sin tur leder till D) allmän kunskap kring generella principer om växter och djur biologi.

(a) classificatory knowledge from (b) knowledge of anatomy, autoecology and processes with respect to individual organisms, or groups of organisms; from (c) knowledge of ecological systems (synecology: plant interaction, dynamics of various kinds of landscape, seasonality, food chains, pest ecology); and from (d) knowledge of the general principles of plant and animal biology. (Ellen, 2003:49)

Förr tenderade antropologer att klassificera lokal biologisk kunskap utifrån A vilket betyder att man hade ett klassifikationssystem. Med tiden, skriver han, har man dock sett att i den lokala kunskapen ingick också kunskap om de andra tre delarna. Däremot, tillägger han, fanns det ett problem där då den kunskapen var kopplad till estetiska och symboliska värden.

Det senare ska vi inte gå in på här, däremot är det viktigt att betänka att den lokala kunskapen utgår från lokala förhållanden och att den är en del av den sociala miljön, vilket gör att den är svår att frånkoppla detta.

Det finns också en annan aspekt i detta som handlar om att kunskapen skapas utifrån det sociala. Det innebär att modeller av hur vi ser världen skapas utifrån det samhälle/kunskapsystem som vi lever i. Så för att sammanfatta, å ena sidan utgår kunskapen från den lokala miljön och å andra sidan är den formad av den lokala kulturen.

I parken till Sanssouci i Potsdam upptäckte jag mandarinänder bland gräsänderna

För att göra det tydligare hur vi använder det sociala kan vi se hur vi till exempel delar in sambandet mellan olika organismer i metaforer som släktskap och familjer. Vi beskriver kroppsfunktioner utifrån teknologiska metaforer som att hjärtat är en pump.

The classificatory language we use for plants and animals is derived from the way we talk about genealogical relations, and we understand the functional dynamics of both organisms and ecological systems in terms of our experience of participating in social systems[.] (Ellen, 2003,50)

Likaså ges naturen olika värden som utgår från samhället. Så för att ta ett enkelt exempel så ses hundar som en vän i ett samhälle och som smutsiga i ett annat. I äldre europeisk konst placerades en hund i målningen som symbol för trofasthet och inte nödvändigtvis för att det var en avbildning av kungens egen hund.

I språket stöter vi på äldre sätt att tänka som inte har övergivit oss, som att tänka med hjärtat. De antika grekerna utgick däremot från magen, vilket finns kvar i tanken på att ha en magkänsla. Så φρόνησις, fronesis, klokhet, bygger på φρόν, som kan betyda mage eller bålen (φρόνησις) och har därför inte med hjärnan att göra.

Vad betyder då allt det här? För det första kan vi fundera kring människans kognitition. För genom att jämföra hur olika kulturer från olika delar har kategoriserat världen kan vi, enligt Ellen, komma till vissa slutsatser om hur människor kognitivt skapar sig en förståelse av världen.

I detta finns det vissa olikheter som till exempel av man delar in den i genus, positivt och negativt. Mycket grundar sig i hur människorna medvetet förändrar sin omgivning. Likväl menar Ellen kan vi se vissa universella saker.

Det finns en tanke om vad som är naturligt och inte och att skilja på det som är mänskligt och det som är utanför oss. Dessutom visar just kategoriserandet på att evolutionärt är människan utvecklad till att se sin miljö på ungefär samma sätt. Skillnaderna och likheterna visar på att människan är utvecklad till en anpassad inlärning utifrån den sociala och biologiska miljön de befinner sig i. Detta betyder att den kulturella inlärningen är öppen, men också villkorad av det samhälle som vi lever i. Genomgående är att den biologiska kunskapen är formad av hur användbara. Det betyder att hur kunskapen om den förändras är beroende av hur de används kulturellt.

Den låg på rygg och jag hjälpte den att komma på fötterna igen. Men den stapplade omkring och snart låg den på rygg igen. Jag kom och tänka på alla skalbaggar som ligger på rygg och funderade på om den var döende. Så tittade jag i luppen. På den kröp ett spindelliknande djur och den verkade söka efter en öppning i skalet. Svagheten, tänkte jag, är upptäckt och nu kommer rovdjuren.

För att avsluta detta finns det ett par reflektioner som kommer till mig. Den biologiska kunskapen som ett samhälle har berättar något om samhället och dess kosmologi. Det betyder att vi kan förstå vissa delar som möjligen inte är uppenbara för alla. Samtidigt som det ställer frågor om samhället i stort.

Låt mig därför ställa frågan om varför vårt samhälle är så upptaget med att begrunda om sädgåsen är en eller två arter? Vilken nytta fyller det om vi nästan enbart på grund av den genetiska konstitutionen kan skilja en art från en annan, medan vi hur vi upplever arterna/arten när vi ser den i naturen, är det närmast omöjligt att kunna skilja på dem. Vad är det användbara i det?

Men jag tror min ingång i frågan är fel. Låt oss fråga oss i stället om det i grunden handlar om hur teknologin förändrar oss?

Till det yttre ser vi inte skillnaden mellan en skogsgås eller en tundragås, men med hjälp av teknologin kan vi upptäcka skillnaderna. Det betyder att teknologin blir drivande för hur vi kategoriserar vår omgivning. Vad gör det med samhället? Förändrar teknologin kosmologin?

För att förklara vad jag menar vill jag peka på två saker som Ellen för fram. Första påståendet är att den lokala kunskapen bygger på en samlad kunskapsinhämtning som har skapat ett system som utgår från de lokala förhållandena. Det är beprövad kunskap.

Det andra påståendet är att om det lokala förs upp på en global nivå så förändrar det kunskapen på en djupare nivå. Det sker små förändringar som för bort det från det lokala, vilket också förändrar förståelsen av det. Det blir generaliserat och förlorar därmed dess lokalitet. Det blir därmed inte längre beprövad erfarenhet. Lägg därtill att om det är teknologin som börjar bli styrande i kategoriseringen då avlägsnar vi oss än mer från det lokala genom att kategoriseringen utgår från andra premisser än vad som styrde innan.

Det här är märkligt då det å ena sidan är styrt av en slags överkultur som har uppstått ur den vetenskapliga metoden. Låt oss kalla den för upplysningen, för att ge den en kategorisering. Å andra sidan har den lämnat det organiska för det digitala. Vad jag menar är att hur kategoriseringen bör ske utgår från en samlad kunskap, men görs den utifrån en digital kategorisering, tas det sinnliga bort för det teknokratiska. Kosmologins omformas utifrån en teknologisk genererad kunskap, avknoppad från en lokalt beprövad kunskap, driven av en vetenskap som inte längre drivs av nyttosyfte utan av andra syften, vilka jag i alla fall inte begriper.

För frågan är vad de fyller för samhälleligt syfte? Det vet inte jag. För att använda en term som min vän J.M. använder, det blir en teknocentrerad kunskapsgenerering snarare än mänskliga behov. Teknologin förändrar då grunden i samhället om kunskap inte längre byggs upp utifrån kategorier formade av människornas kollektiva kunskap utan att det i stället blir algoritmer som blir den ultimata kunskapsskapandet.

För att följa tanken till dess gräns. Låt oss säga att den urbana människan blir allt mer alienerad från naturen genom att hon befinner sig i en lägenhet i stan och den närmaste grönskan är parken utanför. I sociala medier läser hon om ”klimatkatastrofen” och att den biologiska mångfalden hotas. Då kunskapen om ekologi är artificiell i den bemärkelsen att den är inhämtad från digitala källor och inte genom att röra sig ute i naturen, samt formad av algoritmer som utgår från hur hon kategoriseras och identifierar sig själv blir förfrämligandet från naturen allt större och inträdet i den artificiella världen allt större. Om då kunskapen om naturen skapas tekniskt snarare än organiskt genom ett uppbyggande av kunskap genom iakttagande, är det inte konstigt att tankar om att människan är ett hot för naturen. Det vill säga att hon ses som något som inte är en del av naturen utan som något onaturligt.

Detta bildar en synnerligen destruktiv återkopplingseffekt om kosmologin och grunden till hur vi uppfattar varat snarare bygger på teknikgenererad kunskap.

Så avslutningsvis måste vi återgå till fältbiologernas credo, leriga stövlar. Vi måste röra oss ute i naturen och uppleva den. Det artificiella kunskapsinhämtandet med begrepp som biologisk mångfald riskerar det som vi mest av allt vill undvika, nämligen förlusten av ett förhållande till naturen. Och det mest ironiska är att då har tekniken lett oss totalt vilse.

Referenser:

Ellen, R. (2003). Variation and Uniformity in the Construction of Biological Knowledge Across Cultures. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_3

På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till

Så hör jag ett fågelkvitter som jag sällan hör och där ser jag domherrarna, de tjocka röda finkarna. På engelska heter de bullfinch, alltså tjurfink, och det är träffande. Jag står och ser dem klättra i vårtbjörken och äta frön i hängena. Försök att fota dem med min mobil går inte alls.

Jag fortsätter längs med svämlövskogen. Det torra året har gjort att något vatten har jag inte sett där i år. En klibbal fångar min uppmärksamhet. Tre hål i stammen visar på hackspettens närvaro. Där kan nu andra småfåglar häcka som inte själva klarar av att göra hål i stammen. På så sätt är hackspetten viktig för andra arter.

Små bygghål av hackspettar som sedan kan användas av andra fåglar som inte själva kan bygga bon i stammarna.

Infallet att gå in bland klibbalen kommer över mig, så jag går ned från stigen och tar mig in i det skiktade skogspartiet. Där står höga klibbalar där bäcken flyter fram under blötare år än årets och ungträd och nedbrutna träd. Marken sviktar något där jag går.

Mulmen trillar ur hålet.

Återigen fångar kvitter min uppmärksamhet och jag ser kungsfåglar röra sig i grenverket. Jag kikar på en som tycktes lite annorlunda. Är det brandkronad kungsfågel? Då tror jag att jag bara skulle iaktta färgen på huvudstrecket. Senare träffar jag en fågelskådare som visar på andra delar som är lättare att använda för artskillnad.

Nu befinner jag mig vid ”hallen” och kommer till den brant som skiljer hagen i söder och svämlövskogen.

[Hall]: (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klippa med brant o. jämn sida; brant (o. jämn) bärgsida, bärgstup; förr stundom: (brant) bärg o. d[.] SAOB

På hällen växte lavar i vackra mönster.

Sandstenshällen berättar om kambrium och jag kom att tänka på det jag hade skrivit tidigare under dagen. Då skrev jag om värden och att den vetenskapliga metoden kan finna värden i naturen, vilka kan bli normerande, se Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Jag är missnöjd med formuleringen och synen här på lavarna på hällen och den kambriska sandstenen uppvisar på otaliga förändringar som har skett. Geologerna räknar med fem massutdöende, varav den sista var dinosaurierna. Den döden öppnade upp för däggdjuren. Numera pratar man om ett sjätte och menar att det beror på människan. Kanske är det så? Mycket tyder på det. Likväl inställer sig frågan om det går att tala om värden och vad det egentligen innebär?

Jag vill förtydliga att tanken på värden utgår från de relationer som uppstår i och med närvaron och verkan av olika organismer, som exemplet med hackspetten. Dess beteende att göra hål i stammar, vilket den bara använder en gång, ger andra arter och organismer möjligheter till förökning. Men för att hackspetten ska kunna göra det krävs det viss mat, vissa trädslag och så vidare. Det skapar ett system av olika delar som möjliggör och hindrar. Det är relationerna som framträder i systemet som är värdefulla och människorna kan genom sin nyfikenhet och kunskap möjliggöra dess fortsatta existens. Det är värdefullt.

Så värdet uppstår i relationerna och för att tänka det krävs en kosmologi som formar koncept som kan kategorisera systemets konstitution. Jag uttrycker mig abstrakt och vill nu göra det konkretare.

Låt mig börja med ett exempel på när koncepten inte är tydliga i kosmologin.

Idag började jag läsa boken Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer (Al-Khalili & McFadden, 2017). Den handlar om hur fysiken och biologin kan föras ihop. För mig är den ytterst svår. I inledningen återkommer också författarna till att de ger exempel som ”intuitivt” fungerar populärvetenskapligt, men att i grunden är kvantmekaniken ”kontraintuitiv”.

I den här boken försöker vi ge intuitiva analogier för att förklara kvantfenomenet, där det är möjligt, men i själva verket är kvantmekaniken helt och hållet kontraintuitiv. I försöken att förklara riskerar man att överförenkla. (Al-Khalili & McFadden, 2017:24, fotnoten.)

I dessa analogier översätter de ett matematiskt tänkande till bilder som den som inte kan det matematiska språket kan begripa. Vad vi ser är således ett försök att begripliggöra materians grundstenar för att se hur det hör ihop i ett system som gör det möjligt för oss att förstå. Det är ett försök att beskriva hur allt är ordnat och hör ihop, det vill säga en kosmologi. Märk väl att föreställningarna för att förstå är översatta till att passa in i den vardagligare världsbilden som en utbildad person har.

Jag går vidare i svämlövskogen. Ungträden växer för tätt så jag går upp för branten och kommer in i hagen. Där står nedbrutna tallar. Komockor torkar i gräset.

Utanför hagen går jag åter ned i hallen. En rovfågel får mig att fortsätta längs branten. Fågeln flyger bort, men en djurstig som löper ned för slänten lockar mig att gå upp i bokskogen.

Efter kaffet nu på morgonen lade jag undan boken om kvantbiologi och vände mig till kosmologin i stället. Jag läste The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide (Dove et al., 2003). I den beskriver antropologen Michael R. Dove med andra hur koncept inom kulturer påverkas av andra kulturer. De är inte alls så intakta och monolitiska som många har velat påstå.

Ett intressant exempel de nämner är hur zapoteksamhällen i Sierra Juarez i Oaxaca, Mexico, har prisats för sitt kulturella sätt att bedriva skogsbruk. Men när man började undersöka deras kunskap visade det sig att de hade lärt sig det av skogsföretag. När skogsbolag kom till området började många arbeta för dem. Där lärde de sig saker som de tog tillbaka till sina egna samhällen och förändrade det traditionella svedjebruket.

Huvudtesen i kapitlet är att koncept finns i samhällen och de färdas mellan olika samhällen. De uppstår inte automatiskt utan de tas emot och upptas i gemenskapen. Sedan omformas de för att fungera lokalt. Det viktiga är, skriver de, att koncepten kan sammanlänkas med idéer som redan finns i samhället.

Environmental concepts do not travel independently from one place to another and impose themselves on agency-less people. Rather, the concepts of one part of the global community get appropriated, transformed, and contested by specific local actors when they move to another part /…/. Transformation of concepts is made both possible by this movement and also necessary: concepts become powerful in a new setting only if they can be integrated into it, at the same time as a part of their power derives from continued identification with their prior setting. (Dove et al., 2003:20, referenser borttagna)

Just detta finner jag så viktigt. Idéer rör sig, fångas upp eller förkastas. För att de ska bli en del av samhällets kollektiva kunskap måste de kunna harmoniera med kosmologin för att då kan de bli en del av helheten. Teorierna som framträder i arbetet med att vetenskapligt utröna hur världen fungerar måste finna grogrund i kulturen.

Ett exempel på när idéer inte fungerar med kosmologin är just kvantmekaniken som, skriver Al-Khalili och McFadden, är över hundra år, men fortfarande anses den vara ”förbryllande” och analogier krävs för att göra den begriplig för allmänheten. Det är ironiskt då kvantmekaniken är grunden i kosmos.

I bokdungen ovanför slänten försvinner det mesta av buskar och ungträd. Bland löven fortsätter djurstigen. Spåren är otydligare här då löven täcker över den. Det är små skillnader som visar på att här har djur gått.

Jag kommer ned till vägen och går in i den västra delen. Här sluttar slänten svagt. Jag är på väg till grävlingsgrytet för att se hur det ser ut. Det var ett tag sedan jag var där senast.

Här har träd fallet och tre stycken ligger på varandra. På undersidan av stammen växer tickor.

Snart är jag uppe vid grävlingsgrytet och det börjar bli dags att avsluta inlägget. Dessutom börjar jag komma till ett avslut till inledningen inför de idéer som jag kommer att fortsätta med. De kommer att handla om kosmologier, om olika föreställningar och hur de relaterar till varandra utifrån synen på ekosystem. Även om jag har återkommande har nämnt detta har jag varit utförligare (på mitt sätt i följande inlägg: Ska ekologerna alltid få sista ordet?, Nej, jag är ingen schaman, Står vår kultur i vägen för kunskap?, samt Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Innan jag avslutar vill jag citera vad författarna skriver om hur miljörörelsen har lyft fram urbefolkningar och hur de har blivit symboler alternativ till syn på miljön. Förespråkare för fram hur de genom sin kosmologi och beteende har stått som väktare av naturen. Den västerländska vetenskapen har setts som dess motsatts. Den västerländska vetenskapen har i stället objektifierat naturen för att kunna manipulera den.

A prominent feature of global environmentalism since the 1970s has been the discourse of indigenous environmentalism, in which indigenous peoples are portrayed as protecting nature due to their cosmology. In this same discourse, Western science is often posed as a polar opposite to indigenous knowledge, objectifying nature in order to manipulate it. (Dove et al., 2003:30)

Den dikotomin stämmer inte.

I texten gav jag exemplet från zapoteksamhällena, men de visar många fler exempel, hur alla vi fångar upp idéer och kunskap, som vi sedan förändrar för att passa in i våra föreställningar och kosmologier. Ett exempel de nämner är hur trakten norr och New York presenteras som orörd, vilket inte alls stämmer, men som framhålls av intressenter.

As a strategic response to resistance to environmental initiatives among local residents, the environmental community has elevated local people to a central place in this imagined landscape. But even as some local concerns such as jobs and property rights have been added to the environmentalist agenda, others – including questions of absentee land ownership and loss of local political control – have been sidestepped. These latter concerns are missing, thus, from recent proposals for creating ‘‘healthy communities’’, which focus on ecotourism and, increasingly, heritage tourism. Dove et al., 2003:30)

När jag kommer upp till grävlingsgrytet tycks det övergivet. Så hittar jag några ingångar som tycks vara använda. Efter regnet har spåren försvunnit. Jag böjer mig ned, placerar mina knän på den fuktiga marken och tittar noggrannare. Då ser jag tassavtrycken ned i gången in till grytet.

Jag reser mig upp och går tillbaka ned till svämlövskogen. Egentligen har jag tänkt att gå längre, men det börjar regna och jag har inga regnkläder. I stället vänder jag hemåt.

Referenser:

Dove, M.R. et al. (2003). The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_2

Al-Khalili, Jim & McFadden, Johnjoe (2017). Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer. [Lidingö]: Fri tanke förlag

Naturen är full av värden som bör vägleda oss

Bergskedjan som likt en ryggrad går genom den italienska halvön heter Apenninerna. I centrala delen ligger nationalparken Abruzzo, Lazio och Molise. Det är en avfolkningsbygd, även om nationalparken lockar tillbaka människor då arbetstillfällen har skapats.

Bergen befolkas av både björnar och vargar. För att undvika att björnarna kommer in till byarna och gör räder bland bikupor och äppellundar, har man börjat att beskära träd i gamla övergivna äppellundar. Beskärningen får träden att åter bära frukt.

Många ekologer, skriver Christopher Preston i den underbara Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (2023), skulle vända sig emot dessa handlingar. För dem bör faunan lämnas och leva så opåverkat som möjligt av människorna. Men, fortsätter han, om det vilda och opåverkade inte längre existerar, borde inte då människorna hjälpa till att omforma miljön så att den kan husera båda världarna?

If animals don’t have their own wilderness to occupy anymore, then the land and its people must reshape themselves to help. (Preston, 2023:194)

I sin bok återkommer han ofta till hur traditionell kunskap hos urbefolkningen i Nordamerika tycks ha en större förståelse för hur människan och omvärlden hör ihop. De tycks närmast bli hjältar i en historia om den onda västerländska kulturen och den lokalt holistiskt tänkande och brukande vilden, beskrivningar som Arne Kalland varnar för i ”Environmentalism and images of the other” (2003), vilket jag tar upp i Står vår kultur i vägen för kunskap?.

Nu blir det inte så, utan han framhåller framför allt ekologer som studerar förändringen bland populationer. Många av ekologerna i boken tillhör också ursprungsbefolkningar i Nordamerika. Det är en bra balanserad bok och rekommenderas varmt.

I veckan satt jag lutad mot en tall med kaffetermosen. Solen var på väg ned. Det var ännu inte för kallt. Jag förundrades över eken vars topp består av fyra grenar som sträcker sig utåt snarare än uppåt.

Nåväl tillbaka till den implicita frågan om faunan bör ses som något som är utanför samhället?

Ska vi fortsätta idétraditionen som skilde kultur och natur, miljö och samhälle?

Här tycker jag att arbetet i nationalparken i Italien är väldigt intressant. För det finns något artificiellt i att ha denna åtskillnad mellan en djurvärld och en människovärld.

Likväl är det denna åtskillnad som tycks härska i till exempel Sverige när en varg visar sig i närheten av en skola eller i ett villaområde. Eleverna skickas hem eller så skjuts den, se Vargen är död. Om vi istället undviker denna åtskillnad, handlar det snarare om att lära sig hur man ska hantera det. Som till exempel att man beskär äppelträden i de övergivna äppellundarna så att den marsikanska brunbjörnen har mat.

Jag satt där och lät ögonen upptäcka det enskilda i landskapet.

Denna bild av en vildmark skild från det övriga samhället, som tycks vara härskande hos vissa ekologer och filosofer, är relativt ny. Jag går igenom delar av föreställningen i inläggen Naturen: det vilda och det tämjda, del 1 och Naturen: det vilda och det tämjda, del 2.

Här vill jag plocka upp något som jag nämnde i förra veckans inlägg och det är begreppet kosmologi, läran eller kunskapen om kosmos.

Kosmos är ett intressant ord som syftar på universum och världsalltet, som vi går till SAOL. Det har ett grekiskt ursprung, κόσμος, och syftar på ordning och lagar. För att undersöka idétraditioner och hur betydelser finns undangömda i ord vill jag utgå från skapelseberättelsen i Första moseboken.

Där skapar Gud allt på sex dagar och på sjunde dagen vilar han. Vi ser redan här att det inte är någon verklig bild av hur det gick till utan ska förstås mytiskt. Inte heller äldre tiders teologer trodde att det var en faktisk bild utan det är ett senare påfund som uppkom i och med fundamentalismen i början av 1900-talet.

En intressant förklaring som jag läste var i The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate (Walton, 2009). Syftet med boken är att tala till dessa fundamentalister som har fått för sig att det är en beskrivning av faktiska händelser. Snarare, menar Walton, är det en beskrivning av ett tempelbyggnation, vilket i sin tur leder till att jorden är Guds tempel.

Här ska jag inte gå in på resonemanget som underbygger argumenten utan i stället peka på vad det kan innebära att jorden är Guds tempel.

För även andra religioner har liknande tankar, även om det inte handlar om tempel. Mary Evelyn Tucker skriver i ”Worldviews and Ecology: The Interaction of Cosmology and Cultivation” (2003) att i kosmologier finns det en beskrivning av det som är liksom oftast det som bör. Vad det innebär är att det finns en föreställning om en underliggande ordning i tillvaron och tanken at bara vi följer den så kommer allt att bli bra.

Tucker menar att grunden till att vi ser en ordning är människans inneboende förmåga att se mönster och genom att se dem försöker vi skapa mening. Det gäller inte bara religiösa människor, understryker hon, utan även vetenskapsmän som till exempel ekologer.

Religiösa benämningar på dessa heliga mönster som är ordningsbringare är ordet eller logos, som när Johannes inleder till evangelium med orden: ”I begynnelsen fanns Ordet (logos, λόγος), och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh, 1:1). I andra religioner och kulturer har det namn som tao i taoismen, sharia i islam.

This patterning is called by many names in various religions. In Hinduism and Buddhism it is dharma or law; in Confucianism it is li or principle; in Daoism it is the Dao (Tao) or the Way; in Judaism it is seder bereishit or order of creation; in Christianity it is logos or word; in Islam it is shariah or law. For Native American Algonguins it is manitou or spirit presence. Among the Warlpiri people of Australia it is tjukurpa, sometimes translated as ‘‘dreamtime’’ but meaning in fact law or pattern in the landscape. (Tucker, 2003:118)

Som vi ser återkommer dessa tankegångar igenom historien och i kulturer. Att betänka är dock att begrepp som sharia och tao absolut inte betyder samma sak, däremot pekar de på föreställningen om ordning och en inneboende sådan i vår omgivning.

Jag hittade en gammal övervuxen stig vid sidan av joggingspåret, följde den men hindrades snart av buskarna som hade kommit upp när ingen längre gick där.

Två begrepp som hon lyfter fram och som ofta tenderar att överlappa varandra är kosmologi och världsåskådning. Dessa två pekar dock på två olika sätt att beskriva ordningen. Kosmologi utgår mer från en berättelse, medan världsåskådning syftar snarare på idéer och värden. I de kosmologiska berättelserna, fortsätter hon, beskrivs ofta en skapelse (kosmogoni) vilket pekar på hur världen är och kan beskrivas, samt ofta hur man bör bete sig.

[C]osmology is a more specific focused description of reality often associated with story or narrative. Thus, worldview refers to a broad set of ideas and values, which helps to formulate basic perspectives of societies and individuals. Cosmology is more specifically linked to an explanation of the universe (mythical or scientific) and the role of humans in it. (Tucker, 2003:118)

Det intressanta här är att även vetenskapen har en kosmogoni (skapelseberättelse) och försöker att förstå hur allt är. Dock undviker den strikt vetenskaplige att införa värden och värderingar. För att hänvisa till filosofen David Humes ord så inbegriper inte varat nödvändigtvis ett bör, alltså bara för att något är på ett visst sätt betyder det inte att det bör vara på det sättet.

Eller som min etiklärare sa: skilj noga på det beskrivande (descriptive) och det normativa (prescriptive).

Jag gick på stigen och såg något uppe i björken. Det var en nötväcka som gömde ekollon i ett hål i björken. Förundrad stod jag mitt på stigen och såg deras arbete med att pilla ur ollonen ur koppen som den växer ur.

Och här blir ett bra ställe att börja sammanfatta det som Tucker skriver. Människor ser mönster i tillvaron. Det är det som möjliggör vår överlevnad. Omgivningen kategoriseras därmed, vilket vi har gemensamt med alla arter. Det som skiljer den vetande apan från resten är att vi även skapar oss bilder av hur allt hör ihop, kosmologier. Genom alla tider har vi ständigt försökt att förklara hur det har uppkommit, för om man förstår hur något är uppbyggt, torde man också kunna förstå hur det borde vara.

Detta skapar en föreställning som inbegriper varifrån vi kommer och var vi befinner oss. Genom alla tider har vi tvingats att omvärdera hur vi förstår världen och då hänger det med en massa rester från förr. Detta är inte bara i kulturer utan också i oss människor, se Nej, jag är ingen schaman.

Vissa av dessa kosmologier försöker göras universella, medan andra förblir lokala. Den lokala kunskapen bygger på iakttagelser som traderas och förs vidare i en ständig dialog med sin omgivning. Denna samvaro med djuren som har pågått i tusentals år skapar en intelligens, skriver Preston, om hur man kan dela landskapet med faunan, ”lived thousands of years alongside a profusion of tenacious beasts, absorbing an ancient intelligence about how to share the landscape” (2023:260).

Vad vi ser är att det är oftast de kosmologierna som gör anspråk på att vara universella som uppkommer i och med urbaniseringen, det vill säga då man inte längre är i en omedelbar relation med faunan. Därmed förloras också kunskaper om hur det fungerar lokalt.

Medan jag stod och tittade på nötväckor upptäckte jag kungsfåglar som snabbt rörde sig bland grenarna och sökte efter insekter.

Den vetenskapliga metoden bygger på att testa detta. Man experimenterar och funderar på om det resultatet kan generaliseras. I den traditionen har man utvecklat ett språk som koncentrerar sig på att kunna beskriva, samt att överföras till andra metropoler, vilket gör att det språk som framträder ur kosmologin undviks. Detta skapar en värde-lös syn på världen. Själv menar jag att vi måste göra kunskapen som framträder värde-full.

Detta menar jag sker i den ekologiska forskningen, som är ämnet för den här bloggen.

Ju mer man upptäcker hur ekosystemen hör samman med olika delar och hur återkopplingsmekanismer möjliggör deras fortsatta existens, samt hur de i sin tur kopplas till andra system, då, menar jag, uppstår det ett bör att vidga vår kosmologi till att också uttala normativa idéer som kan vägleda våra handlingar.

Den vetenskapliga metodens syfte borde inte bara vara att upptäcka hur något är utan också kunna använda kunskapen, vilket människan har gjort i alla tider. Antikens greker skilde på myten och logiken, men de menade inte att den ena eller den andre skulle härska över den andre, snarare skulle de jämkas. Denna visdom menar jag att vi har glömt bort och den bör därför återupplivas.

Vi är en del av miljön och faunan och vi bör därför arbeta för att lära oss hur vi kan inbegripa faunan i kulturen, snarare än att åtskilja den.

Referenser:

Kalland, Arne (2003). Environmentalism and Images of the Other. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_1

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Tucker, M.E. (2003). Worldviews and Ecology: The Interaction of Cosmology and Cultivation. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_6

Walton, John H. (2009). The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate. Downers Grove, Ill.: IVP Academic

Står vår kultur i vägen för kunskap?

En korp hörs. Där är den och dess nordöstliga flykt får mig att ändra riktningen upp mot ängarna i Bäckhalladalen. Där möter jag en grupp jägare. Skämtsamt frågar jag om det är säkert att gå där nu. Den ene svarar att de är färdiga. I bilarna har de fågelhundar, så jag utgår ifrån att de har jagat fågel. Flockar av vitkindade gäss flyger kil sydväst.

Vitkindade gäss

Dagen är kylig och solig, en av de där höstdagarna som jag älskar. Jag följer kostigen i västlig riktning och går längre bort än jag brukar. Nu är jag nyfiken på hur det ser ut i det västligaste hörnet av naturreservatet. Där hittar jag en damm. Så det är hit korna går på sommaren, tänker jag. Jag går längs strandkanten tills jag kommer till hårdare och torrare underlag. Jag lägger mig på slänten och solar.

I kanten rör sig något. Med kikaren ser jag att det är steglitser som badar. På himlen ser jag några ormvråkar. Först ser jag en i kikaren. Den gör ett utfall och mot en annan. De rör sig omkring varandra utan att göra den andre illa. Känner de varandra? Eller är det ett sätt att kämpa om revir? Har ormvråkar revir i luften?

Så ser jag något röra sig. I kikaren ser jag steglitser som badar.

Senare träffar jag JH, polarforskaren, och hans fru. De berättar att en familj ormvråkar håller till där. Var det dem jag såg? Senare dök nämligen en tredje upp.

Idag när jag läser ett kapitel om skillnaden mellan olika slags kunskap om ekologi, stöter jag på följande om hur den traditionella kunskapen utvecklas ”[r]einterpreting signals for learning” (Dudgeon & Berkes, 2003:88). Den utvecklas genom överföring mellan generationer. JH. och hans frus kunnande hjälper mig att överföra kunskap genom att jag utifrån mina iakttagelser kan omtolka det jag har sett.

De visar mig också en fjällskivling och berättar för mig att jag ska steka hatten. Men ät ringen rå. Den smakar mandel.

Jag äter ringen. Först smakar det mild svamp, men snart kommer den mandelliknande smaken. Det är njutning att stå där i solen och äta fjällskivling.

Hemma steker jag upp de två hattarna som de pekade ut åt mig. Underbart!

Erfarenheten bär jag med mig idag på morgonen när jag läser ”Local understandings of the land: Traditional ecological knowledge and indigenous knowledge” (Dudgeon & Berkes, 2003). I kapitlet diskuterar antropologen Roy C. Dudgeon och ekologen Fikret Berkes frågan om förhållandet mellan ursprungsbefolkningars ekologiska kunskap och den som framträder genom den vetenskapliga forskningen. I den skriver de att sociala system är inneboende i ekologiska system och att det påverkar hur olika värderingssystem uppkommer (härligt med alla dessa olika ”system”!).

[S]ocial systems are embedded within ecological systems, the ecological implications of various value systems are an important research question. (Dudgeon & Berkes, 2003:89)

För att göra detta mindre abstrakt vill jag exemplifiera med det som Lars Lundqvist skriver i en kommentar till Vad krävs av en fjortonåring?. Han påtalar att det som en fjortonåring bör lära sig är väldigt abstrakt och inte särskilt praktiskt. En lärare, fortsätter han, borde kunna visa hur klimatzoner påverkar varför vissa grödor odlas i södra Sverige men inte i norra eller varför man inte bör odla potatis på samma ställe år efter år.

Om man exv pratar om mat och livsmedelsförsörjning är det ju bra om man förstår att vilka grödor som kan odlas inte bara beror på klimat och väder, utan också på jordens kvalité och på skadegörare. Man kan exv odla sockerbetor på de bördigaste åkrarna i Skåne men inte alls i norra Sverige. Man kan inte odla potatis år efter år på samma mark utan bör helst ha 5-7 år mellan potatisåren för att undvika skadegörare. 

Det skapar en praktisk kunskap, likt den jag bygger upp när jag rör mig ute i naturen och ligger på en soluppvärmd slänt i Bäckhalladalen.

Problemet som skapas, menar jag utifrån Lars kritik, är att vi får en förståelse för världen som bygger på det lästa, men inte på det upplevda, vilket jag tar upp i Nej, jag är ingen schaman. Nuförtiden tror jag snarare är de korta bildupptagningarna av allt möjligt som påverkar många, snarare än läsning. Vi förlorar därmed allt mer den kunskap som är baserad på erfarenhet.

Jag reser mig upp från slänten vid dammen och går nordöst. En gärdsmyg rör sig snabbt i buskarna. Högre upp i träden ser jag kungsfåglar. De är överallt idag.

Medan jag strövar där, iakttar fåglarna, hör de vitkindade gässen och funderar jag på vad jag hade läst på morgonen. (Ja, jag är mer teoretisk än praktisk!)

I kapitlet ”Environmentalism and images of the other” (2003) förde antropologen Arne Kalland en diskussion kring dem av oss som upphöjer traditionell kunskap som är kopplad till ett visst ekosystem, se till exempel mina schamanfantasier i Nej, jag är ingen schaman. Vi påstår att de har en gedignare kunskap som harmonierar med miljön som de lever i. Det ifrågasätter han.

Kalland menar att det snarare kan bero på att de är små och har begränsade möjligheter att utnyttja de tillgängliga resurserna. Det betyder således inte på att de har ett hållbart förhållande till sin omgivning utan att deras handlingar inte har den påverkan som ett större samhälle har.

When these peoples do not do more harm to their environments, it might be because of low population density, relative isolation with no external pressure, few market outlets, limited technologies or unattractive resources or habitats. (Kalland, 2003:9)

Jag påminns nu om en incident då jag för 30 år sedan åkte buss från Pucallpa i Peru. Bussen gick upp mot Anderna genom ett vidunderligt vackert regnskogslandskap. Bussen var fylld av indianer och längs hela vägen kastade de ut skräpet genom fönstret. Till slut ställde jag mig upp och sade vad gör ni!? Ser ni inte hur vackert det är?

En ung tjej log mot mig och klappade tyst och ironiskt händerna. Jag satte mig ned och förstod att min ord inte nådde fram.

Erfarenheten stannade med mig och kommer till minnes när jag hör vissa antropologer och ekologer som upphöjer ursprungsbefolkningens kunskap och att den skulle trumfa den vetenskapliga blir jag betänksam. Dessutom, som Kalland skriver, kan vi inte utgå att bara för att vissa delar av befolkningen lyfter fram sin kulturs förståelse av ekosystemet och att de skulle leva i harmoni med sin miljö, att de också lever efter vad de påstår. Vi kan inte heller utgå ifrån, menar han, från att deras levda kunskap bygger på en ingående ekologisk kunskap. Kanske har den snarare utvecklats pragmatiskt i landskapet?

We cannot a priori assume that people’s perceptions and norms are mirrored in their actual behaviour. If such a connection is present this is not necessarily a result of ecological understanding and conscious conservation but might be a coincidental side effect of something else. (Kalland, 2003:12)

Snarare, fortsätter han, kan de använda detta för att hävda sin kulturs insikter för att upphöja den. Det gör alla kulturer, förutom den västerländska som i någon slags självplågan påstår att den enbart är destruktiv.

Vitkindade gäss

Jag tänkte på detta då jag läste i filosofen Christopher Prestons bok Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (2023). Den är tyvärr snart utläst. I alla fall beskriver han på ett ställe valforskning i Alaska och hur den dels är lokal och dels hur den kopplas till ett kollektivt vetenskapligt samtal som pågår över hela världen. En hypotes testas genom att en mängd olika forskare, genom sina discipliner, undersöker olika aspekter. Det är fantastiskt.

I den vetenskapliga metoden, genom experiment och jämförande av resultat finns något som höjer sig över kulturers sätt att inhämta kunskap. Man testar och prövar ständigt resultaten; ur det följer kunskap. Just genom denna metod finns det alltid en risk att skapa en motsättning mellan kosmologi, det vill säga hur man uppfattar världen, och det som empiriskt uppvisas. För kosmologin, hur vi tror att världen är ordnad, formas av den sociala konstruktion som vi är socialiserade in i. (Kosmologi och dess påverkan kommer jag att återkomma till.)

Eller låt mig uttrycka detta på ett annorlunda sätt. Immanuel Kant uppmanar oss i essän ”Vad är upplysningen?” till att våga lära, ”sapere aude”. Sapere är en böjning av verbet sapiō som har ett intressant kluster av betydelser.

Etymologiskt har det med att iaktta och pröva. Det fick senare betydelsen att smaka, men också att urskilja (sapio). Vad vi ser här är att förvisso befinner vi oss i en social konstruktion, men genom att iaktta, pröva och urskilja, det vill säga att följa upplysningens credo, att använda förståndet, kan vi förändra kosmologin till de inneboende villkoren som världen erbjuder oss.

Röksvamp

Och det som vi märker när vi vågar veta är att vi i människor, genom vår volym totala handlande, påverkar våra livsbetingelser på ett negativt sätt. Det finns ingen Gud som här kan hjälpa oss utan det är våra gemensamma handlingar som påverkar processer som vi börjar att begripa oss på, men vars icke-linjära bana är i stort sätt omöjlig att förutspå.

Låt mig avsluta detta inlägg med en annan upplevelse från gårdagen. Jag kom på hällarna vid stenbrottet. Jag fick se en tornfalk och en kråka tumla omkring i luften. Varför vet jag inte?

Det var sannerligen en uppvisning i flygkonst och skillnad mellan hur de är uppbyggda kroppsligt. Det jag förvånas över är hur mycket mer flexibla kråkorna verkar vara i luften. Är det så?

Referenser:

Dudgeon, R.C., Berkes, F. (2003). Local Understandings of the Land: Traditional Ecological Knowledge and Indigenous Knowledge. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_4

Kalland, Arne (2003). Environmentalism and Images of the Other. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_1

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Nej, jag är ingen schaman

Det var en het dag. Jag och Maggie gick längs med en timmerväg genom ett bestånd granar som hade vuxit någon meter. Det fanns ingen skugga. På kalhyggen är det varmare än i den omkringliggande skogen och det märkte jag av denna dag. Mina vattenflaskor blev allt lättare och det var långt kvar till Höör där vi kunde fylla på. Vi hade gått Skåneleden från Hässleholm och skulle den dagen anlända till Höör. Ännu var det någon mil kvar.

Även om jag har vandrat mycket och vet att jag klarar av bra mycket mer än vad jag upplever, så börjar tankarna komma. Oron sprider sig i kroppen. Värmen tryckte, fantasierna kom och de var kopplade till indianerna i Nordamerika och deras shamaner som kunde resa i andevärlden.

Tiveden

Jag har alltid varit lockad av deras andliga syn på världen och försökt anamma och applicera den när jag har varit ute på långvandringar. Vandringarna har då blivit tillfällen för andlig utveckling och där jag har kunnat inhämta kunskap om tillvaron som jag inte har förmått i den vanliga världen. Vandringarna var en slags allvarlig lek för att nå kunskap.

För att förstå vad jag menar med det tänker vi oss barn som leker affär. Alla vet att man inte handlar, men vi agerar som om vi gör det. Det är också ett sätt att socialiseras in i en värld av regler och normer. När vi leker affär får jag inte bara ta något från barnet, utan jag måste betala med det, men med låtsas pengar. Det är så vi lär oss hur vår värld fungerar. Eftersom vi faktiskt lär oss hur världen fungerar genom leken är den allvarligare än vad vi tänker oss.

För att återknyta detta till vandringen så lekte jag schaman. Men det finns ett problem. Barnet som leker affär socialiseras in i den kultur som hon lever i. Men jag, som lekte schaman som gör en anderesa, hade tagit på mig en kulturyttring, med allt vad som är behäftat med det, och överfört det i ett sammanhang som ytterst ytligt var kopplat timmervägen norr om Höör. Likväl trodde jag på det jag gjorde. Men så kom jag till insikten att det var absurt vad jag höll på med.

I värmen och bristen på vatten kom jag plötsligt till insikt att hela tankemenageriet som jag upprätthöll inte var mitt. Jag lekte schaman i en kultur som inte har schamaner.

Den enda kunskapen som jag hade till mitt förfogande var det jag hade läst i de antropologiska verken och framför allt i antropologen Michael Harners bok Schamanens väg: en vägledning till kraft och helande (1989). Den är en nyandlig bok, där han menar sig ha tagit kunskap från olika folkslag och gjort ett mischmasch av. Eller för att vara lite schysstare; han menade sig ta delar ur alla dessa kulturen och menar sig ha funnit en kärna eller en essens av vad schamanism var. För andligt öppna som mig var det perfekt! Och jag läste den som 17:åring och blev helt till mig!

Men nu gick jag där i den vibrerande hettan och kom jag på hur mycket de tankarna hade genomsyrat hur jag uppfattade naturen omkring mig. Dessa tankar hade format och inramat det jag upplevde i en slags kosmologi formad av det jag hade läst mig till (Meskin, 2002). Mer om vad jag menar med ”läst” kommer, men först måste jag gå en omväg.

Pilane skulpturpark på Tjörn

För här måste jag stanna upp lite för att gå igenom vad jag menar. För jag vill använda erfarenheten på timmervägen som grund för det jag vill diskutera i framtida inlägg.

Som jag skrev i förra inlägget Ska ekologerna alltid få sista ordet? vill jag jämföra olika kulturers syn på miljö. Egentligen vill jag inte gå in i det för djupt i hur vi uppfattar verkligheten omkring oss, men jag kommer inte förbi den teoretiska biten, då utan den grunden blir min utgångspunkt obegriplig. Den kommer också att tydliggöra det samtal som jag och Lars Lundqvist för om vad vetenskapen kan säga och hur det förhåller sig till de värden som vi har i ett samhälle.

Först och främst är utgångspunkten att vi alla lever i en socialt konstruerad värld. Det betyder att det som vi upplever omkring oss formas av ett mönster som vi har lärt oss att se sedan vi föddes och började socialiseras in i samhället/kulturen vi lever i. Det är i från kulturen som vi får ett värdesystem.

Författaren och Maggie

För att förklara vad jag menar hänvisar jag till av de grundläggande böckerna i diskussionen kring social konstruktion. Den är skriven av sociologerna Peter L. Berger och Thomas Luckmann och heter The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge (2011 [1966]). I boken skriver de om hur en individ formas in i ett samhälle och hur den formningen blir hennes verklighet.

Premissen, menar de, är att människodjuret skiljer sig från andra djur då det föds underutvecklat. Det som skiljer oss från andra djur är hur länge som vi är hjälplösa. Det beror på att vi måste lära oss så mycket innan vi kan fungera socialt.

Det gör avkommorna ytterst sårbara, men som art är människan oerhört anpassningsbar till nya miljöer.

Vi har en inneboende öppenhet för världen vi föds in i, men ju äldre vi blir ju inneslutna blir vi i det som vi är vana vid. På ett sätt kan vi säga att vi konstrueras av det sociala. Det skapar ett system av kunskap som vi lever i; det berättar för oss hur vi bör förstå världen. Det är också i det olika kunskapssystemen som det kan uppstå konflikter med andra kulturer.

Alm i Dalby Söderskog

Begreppet kunskapssystem har jag fått från filosofen Bernard Williams som använder det i essän ”XIV – The truth in relativism” (1974). I den diskuterar han vad relativism är och hur vi ska förstå det.

I det här sammanhanget bygger det på hur ett samhälles kunskap ska värderas i relation till ett annat samhälles kunskap. Kan relativism existera? Alltså kan man påstå att två verklighetsuppfattningar, sanningsanspråk, är riktiga trots att de är oförenliga?

För honom kan det uppstå om det finns en underdeterminerad kunskapsnivå, det vill säga att man vet inte tillräckligt mycket för att kunna fälla ett avgörande. Är informationen tillräcklig är det ingen mening att fortsätta diskussionen. Ett kunskapssystem kan därför ha fel.

Så ett kunskapssystem som påstår att jorden är 6000 år gammal för att det står så i en skrift som de betraktar som helig har fel. Det finns tillräckligt med observationer för att vederlägga påståendet.

För Williams finns det i grunden ingen relativism om vi ser det som ett kunskapstekniskt problem. Har vi tillräckligt med fakta, så är diskussionen löst.

Tiveden

Som alla filosofer utgår han från en teoretisk scenario. Själva är vi djupt insyltade i de sociala konstruktionerna och ofta bryr vi oss inte om hur mycket fakta som ligger på bordet. Vår kunskap är viktigare, trots att den kan motbevisas.

Här uppstår det dock ett problem som redan Galileo berörde i brevet till storhertiginnan som jag nämnde i Vad krävs av en fjortonåring?. Galileo menar att mycket av kritiken mot Kopernicus berodde på att den senare hade skrivit på matematikens språk och det begrep inte hans vedersakare. Vad jag menar är att hur vi förstår världen, utifrån vetenskap eller pseudovetenskap kommer från det lästa och för att kunna läsa det krävs ämnesspecifik kunskap. Har vi inte den kan vi hänfalla åt åsikter och detta får företräde framför kunskapen, se En miljö bara för människan?.

Ser jag vattenytan eller himlen?

Det intressanta i detta är att ju mer vi läser, ju mer formar vi vår världsbild av det vi läser. Filosofen Jacob Meskin menar i ”Textual reasoning, modernity, and the limits of history” (2002) att vår läsning formar vår verklighetsuppfattning. Så hur vi uppfattar världen är allt mer textkonstruerad.

This dimension refer to the way in which traditional reading practices tend, over time, to locate individuals in ever more textually shaped, or textually constituted worlds. (Meskin, 2002, s. 167). 

Tittar Maggie på molnen eller vattenytan?

Det är här jag vill återgå till den heta dagen i juni då jag och Maggie gick på timmervägen.

En bok som jag hade läst som 16:åring som handlade om schamaner, Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande (Harner, 1989) hade gjort så stort intryck på mig att jag som 45:åring fortfarande påverkades av den. Men där och då upptäckte jag att jag i grunden var förvirrad och konfys.

Ordet konfys använder jag här i dess ursprungliga betydelse som kommer från latinets confundo, att blanda samman två vätskor som är oförenliga. På samma sätt hade jag försökt att anamma ett kunskapssystem, det så kallade schamanistiska, i det samhälle som jag levde i, vilket baserade sig på helt andra grunder. Dessutom, för att följa Williams regel, gjorde jag fel då jag använde mig av ett kunskapssystem som inte var anpassat till min sociala miljö samtidigt som det fanns observationer som gjorde att det jag försökte uppnå något som inte var förenligt med faktan på bordet.

Det var ett uppvaknande som skedde där på timmervägen. Eller för att uttrycka mig metaforiskt utifrån Meskin: Jag lyfte mina ögon från boken jag läste och upptäckte att jag hade befunnit mig i en sagovärld. Texten som jag hade haft inför mina ögon var fel.

Bäckhalladalen

I de fortsatta inläggen kommer jag att återkomma till begrepp som kunskapssystem och hur de kan komma i konflikt med det som vetenskapliga discipliner finner. För i slutändan, även om vi ständigt lever i en socialt konstruerad värld, så kan vi undersöka den disciplinerat genom metoder. I detta bör vi också erkänna att det i kunskapssystemet finns värderingar och dessa är formade utifrån systemet som man befinner sig i.

Vad jag personligen söker är värderingar som finns inneboende i varat och vars betydelse vi endast kan ana. De tankarna har jag från andra böcker. Vi får se om även de bör förkastas eller förändras?

Referenser:
Berger, L. Peter, och Luckmann, Thomas (2011 (1966)) The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Open Road Integrated Media: New York 

Harner, Michael (1989). Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande. Göteborg: Korpen

Meskin, Jacob (2002). Textual reasoning, modernity, and the limits of history. Ss. 162–174. Från Ochs, Peter & Levene, Nancy (red.) (2002). Textual reasonings: Jewish philosophy and text study at the end of the twentieth century. London: SCM Press

Williams, Bernard (1974) ”XIV – The truth in relativism”, Proceedings of the Aristotelian Society New Series, Vol. 75 (1974 – 1975), Ss. 215-228. http://www.jstor.org/stable/4544875 

Ska ekologerna alltid få sista ordet?

För den uppmärksamme kan en obetydlig gråtrut väcka intresse. Så var det igår då jag cyklade till butiken för att köpa musslor. Vid korsningen vid Marint Center i Simrishamn stod en ungtrut på gräset. Den stampade med sina fötter på ett så lustigt sätt att jag var tvungen att stanna på andra sidan vägen för att åskåda den.

Först bligade den misstänkt på mig. Jag försökte att inte titta för intensivt på den för att den inte skulle känna sig hotad. Så började den igen att stampa på stället. Sedan pickade den med sin näbb. Det såg så roligt ut.

Senare befann jag mig på Sandhammaren med Maggie och min käraste. Vi hade gått igenom skogen till stranden och nu kunde vi äntligen låta Maggie springa längs vattenbrynet.

Jag berättade för E. vad jag hade sett och genast visste hon att trutens beteende hade varit för att efterlikna regnet. Stampandet fick maskarna att söka sig till ytan. Förbluffad och imponerad tackade jag för informationen. Det är ju fantastiskt att en art har utvecklat detta beteende så att det blir en del av generna.

Maggie vill att vi ska ta pinnen och kasta den i vattenbrynet så att hon kan hämta den.

Medan vi gick där flög plötsligt en vadarfågal upp och drog norrut några tiotal meter. I det gråa ljuset hade jag svårt att se vad det var för någon art. Vi fortsatte i dess riktning. Jag spanade och kom till slut fram till att det var en större sandpipare.

Den pickade efter insekter, kräftdjur och annat. Var gång vi kom för nära flög den upp med sitt irriterade pipläte och flög en bit.

Idag läste jag av en händelse om en annan strandpipare, nämligen snowy plover. De håller till i Kalifornien. Arten stötte jag på i kapitlet ”About snowy plovers, lapwings and wolves: How to include contrasting visions of ecologists and laymen in decision-making” (van der Mindt, 2009). Kapitlet är i en bok som New visions of nature: complexity and authenticity (Drenthen, Keulertz & Proctor, 2009), som verkar vara väldigt intressant.

Frågan som författaren ställer sig är hur man ska kunna få ihop bevarande med olika arter med den kunskap som ekologerna har. Jag tyckte denna fråga kan vara intressant att belysa utifrån det som jag och Lars Lundqvist diskuterade i kommentarerna till gårdagens inlägg, Vad krävs av en fjortonåring?. Frågan som undersökts är vems kunskap som är viktigare och om det är så att åsikter utan tillräcklig kunskap trumfar gedigen och påläst expertis.

Sandhammaren

I kapitlet tar Henny J van ser Windt tar upp ett intressant exempel som rör tofsvipan (lapwing). I Friesland i norra Nederländerna har det varit tradition att plocka äggen från tofsvipan. De är en symbol för våren och det har varit en tradition att varje år ge ett ägg till borgmästaren.

For most Frisians, the lapwing is a symbol of spring, the country life, the beauty of the countryside and a harmonious relationship between human beings and nature. (van der Mint, 2009:96)

Men givetvis kommer ekologerna och påpekar att tofsvipan börjar minska i antal, sätter arten på en lista över hotade arter och vill förbjuda denna vackra tradition. Folk är inte nöjda med detta. Men ekologerna kan peka på siffror som är tydliga. Dock börjar skälet bestridas. Är det människorna eller kråkorna som är skyldiga? Det blev en stor diskussion som i slutändan ledde till att man kom fram till ett lösning där de olika parterna kände sig nöjda.

En flugsvamp

Vad incidenten med tofsvipan och människorna i Friesland visar är att djuren är laddade med betydelser, varav många kan skapa ett symboliskt värde. I deras fall var det en symbol för vårens ankomst och det firades genom dels att ge en gåva till auktoriteterna, dels att samla ägg och avnjuta tillsammans med andra.

Länder, regioner och lokala byar har olika traditioner som är kopplade till årstiderna. Det handlar om rättigheter och skyldigheter. Med ny kunskap och nya människor kan konflikter uppstå, något som jag även tar upp i inlägget Konflikter och möjligheter när livsstilar möts, med exempel från Tyskland, Frankrike och Rumänien.

Denna egenhet att ge saker och ting betydelser är något som utnyttjas i kulturer, men också i arbetet med att skydda arter. van der Mindt nämner pandan som får stå som symbol för Världsnaturfonden och påpekar att hade inte Greenpeace använt sig av valar och sälar hade de kanske inte fått en så stor genomslagskraft.

Dessa ikoniska arter kallas för symbolarter (flagship species). För det lokala ekosystemet har de kanske inte den viktigaste funktionen, men de väcker allmänhetens känslor.

Flagship species also appeal to the general public but do not have close and necessary relationships with other species. (van der Mint, 2009:94)

Andra arter beskrivs dock som nyckelarter (key species). Det är inte alltid de väcker särskilt mycket sympati, men deras närvaro i ekosystemet är viktig för andra arters överlevnad.

Keystone species play a very important role in an ecosystem, maintaining the fundamental structure of the habitat or certain essential connections in a food chain, just as keystones provide the essential support in an arch. (van der Mint, 2009:94)

På den här bloggen har jag nämnt visenten som en nyckelart då den genom sitt beteende skapar en mängd möjligheter för andra arter. Vargen är likaså en sådan.

På bilden ser vi hur den påverkar olika arter direkt och indirekt. (Jeroen Helmer / ARK Nature)

Sedan finns det även de arter som kategoriseras som cryptobiota, eller överflödiga arter (van der Mint, 2009). Kanske har man inte upptäckt en nödvändig funktion för dem i ekosystemet eller så kan deras närvaro vara en del av det överflöd av arter som är den biologiska mångfalden.

Nåväl, det börjar bli dags att komma till min poäng. För att återgå till vem som har kunskapsföreträde och på vilka grunder eller om det är vissa åsikter som ges högre vikt, så ser vi hur en art som tofsvipan har ett väldigt stort lokalt värde i kulturen. I det fallet symboliserade den vårens ankomst, men den fyllde också funktionen att ses som en lokal delikatess som man endast under en kort tid på året kunde avnjuta. Utifrån ekologerna perspektiv, understött av data, var deras existens dock hotad. Så vad skulle ges störst vikt och på vilka grunder?

Här tänker jag inte ens försöka att ge mig på att försöka besvara denna tusenåriga fråga. Det betyder dock inte att jag tänker ducka den helt. Först och främst handlar det ett mänskligt perspektiv. Det är olika värderingar som görs på olika grunder, säg tradition eller tillkommen kunskap, kring ett fenomen som uppstår. Men handlar det i grunden om hur den ökande kunskapen bör få oss att förändra vårt beteende utifrån de insikter vi kan få utifrån insamlingen av vetande.

Som illustrerande exempel för min hållning vill jag hänvisa till ett tidigare inlägg där jag tog upp en konflikt mellan ekologer och innufolket i Kanada och frågan om varför vildrenen minskade, se Ignorance is bliss.

Där påstod de att vildrenens försvinnande snarare berodde på en bruten relation mellan dem och Kanipinikassikueu, vildrenens hövding, alltså en andlig gestalt. För mig duger inte den förklaringen. På samma sätt duger inte en förklaring som bygger på att så har vi alltid gjort som i Friesland. Samtidigt kan det inte alltid vara en fråga där eliten går in och styr på grund av ett kunskapsföreträde som kommer ur en samling data.

Som vanligt börjar jag med mitt å ena sidan och å andra sidan, dock är min intention att inleda en fördjupning i dessa olika sätt att se på världen och på vår omgivning. I vårt samhälle kommer vår sätt att se på omgivningen utifrån upplysningen och dess tro på förnuftet och bara vi förstår tillräckligt så vet vi vilket handlande som gäller.

Men detta tror jag är övertro. Vår omgivning är alltför komplex, vilket gör att vi måste utveckla ett slags berättelser som förklarar varför vi bör handla på ett visst sätt och guida oss i beslutsfattandet. För mig är de ekologiska teorierna guidande för hur jag skapar en förståelse, men som antropolog är jag väl medveten om hur kulturen har format oss. För att få syn på hur kulturen har format oss är det bra att kunna spegla sig i och jämföra med något annat.

För att kunna göra detta kommer jag att fortsätta att ta upp liknande konflikter som ovan, med tillägget att utgå från andra perspektiv på hur ekologiska idéer har formats inom till exempel buddhismen, hinduismen och islam. Inspirationen och många av källorna kommer från litteraturlistan till kursen ”Klimatkris, natur och miljö i religionshistorisk belysning” som ges vid Stockholms universitet.

Referenser:

Drenthen, Martin; Keulartz, Jozef. & Proctor, James D. (red.) (2009). New visions of nature: complexity and authenticity. Dordrecht: Springer

van der Mindt, Henny J. (2009). About Snowy Plovers, Lapwings and Wolves: How to Include Contrasting Visions of Ecologists and Laymen in Decision-Making. ss. 91–99. ur Drenthen, Martinus Antonius Maria, Keulartz, Jozef. & Proctor, James D. (red.) (2009). New visions of nature: complexity and authenticity. Dordrecht: Springer

Vad krävs av en fjortonåring?

Under veckan har jag funderat på fråga som Lars Lundqvist skrev i kommentaren till inlägget En miljö bara för människan?. I kommentaren lyfter han fram min ökande kunskap och min förändring i vissa åsikter. Det som fick i gång mina funderingar var avslutningen.

Om jag skulle bli bonde, skulle jag då förändra mina åsikter i fler frågor?

Avslutningsvis: Du har lärt dig massor om ekologi, arter, läsa av den natur där du rör dig till vardags, och har också sakta börjat ändra åsikt i en hel del frågor, eller hur? Om du dessutom bytte yrkesbana och blev bonde, en del av svensk livsmedelsförsörjning, tror du inte att du då skulle ändra åsikt i ännu fler frågor?

Jag gav en svamlande kommentar som svar, då jag inte riktigt fann rätt ord. Inte heller idag har jag ett tydligt svar, däremot ser jag flera problem med frågan. Det ska jag försöka reda ut idag. Förmodligen kommer det att vindla och associeras till olika saker, men jag hoppas att det finns en viss koherens och röd tråd i resonemanget.

Bilderna går idag i björkens tecken. Ovan bild är i från Bäckhalladalen.

Det finns flera ingångar i det här och den första är en ytlig betraktelse som förföljer vår samhällsdebatt. I grunden bygger det på att den med mer kunskap har ett kunskapsföreträde, det vill säga att den kunnigare i frågan bör också få ett större förtroende i en fråga. Problemet med denna i grunden goda tanke är flera. Först vad jag menar att det egentligen innebär.

För att illustrera det vill jag börja i ett känt brev av Galileo Galilei. Han skriver till storhertiginnan Christina om Copernicus upptäckt att solen inte snurrar kring jorden utan tvärtom.

I brevet försöker han dels peka på att bibeln inte har fel, dels på svårigheten att få ihop det som bibeln förtäljer och den katolska dogmen med Copernicus upptäckter. Det viktiga här är att han pekar på att Copernicus skriver på matematikens språk och det behärskar inte de som kritiserar honom. Oberoende av hur illustra och kunniga de är i sina domäner så behärskar de inte matematikens språk och kan därför inte bedöma arbetet korrekt.

For it is known that Lactantius—a poor mathematician though in other respects a worthy author—writes very childishly about the shape of the earth when he scoffs at those who affirm it to be a globe. Hence it should not seem strange to the ingenious if people of that sort should in turn deride me. But mathematics is written for mathematician[.] Letter to Madame Christina of Lorraine, Grand Duchess of Tuscany

Efter mötet i Trento (1545–1563) menade katolska kyrkan att de hade löst kunskapsföreträdesproblemet genom att slå fast att allt det som de inte hade bestämt var korrekt skulle förbjudas. Det viktiga var inte om den matematiska kunskapen fanns utan vad mötesdeltagarna hade kommit fram till. Således blev också Galileos brev till Storhertiginnan uppsatt på listan över de förbjudna böckerna, liksom Copernicus bok där han förklarade att solen var i mitten av universum och inte jorden.

Ett hackspett bo.

I våra dagar har dock detta maktbeteende fått en annan spinn och det är när man ger vissa kunskapsföreträde och vissa fråntas i egenskap av yttre attribut. Så en medelålders heterosexuell vit man som jag kan fråntas rätten att uttala mig om saker som rör svarta, kvinnor och homosexuella, då jag tydligen inte kan vara empatisk nog att förstå svårigheter som de kan uppleva eftersom erfarenheten fattas mig.

På ett liknande sätt kan åsikterna hos en person som är stadslevande avfärdas på grund av att hon inte förstår hur det är att leva på landsbygden. Dessutom kan personen anklagas för att vara en romantiker som inte begriper landsbygdsfrågor.

Detta är ett ytterst farligt retoriskt vapen, menar jag, då det fråntar möjligheten att lära från andra och därmed kunna få insikter utifrån andra perspektiv. Det är också ett tämligen korkat sätt att argumentera, då vapnet lätt kan vändas mot en själv.

En björk på Hisingen i Torslanda.

I kommentaren uttrycker Lars en frustration över att kunskapen i de bredare lagren i samhället inte förstår basindustrins betydelse i samhället. Här finns det också ett problem att riksmedia inte ger ”korrekt kunskap” utan sprider ”felaktigheter”.

Naturligtvis hoppas jag också på att kunskapen om basnäringarnas betydelse och begränsningar ska öka hos allmänheten, men det skulle förutsätta att riksmedia (TV, radio, de stora dagstidningarna) tog ett större ansvar för att sprida korrekt kunskap istället för att som nu oftast sprida felaktigheter.

Här kan vi återgå till mina egna förflyttningar i åsikter. Jag upplever själv att man i riksmedia inte går tillräckligt djupt i många frågor. Detta har jag dock kommit fram till med tiden, då jag med ökad kunskap ser vilka förenklingar som görs och att man inte försöker utreda en fråga i grunden.

Låt mig göra en jämförelse här med hur utrikesfrågor. På SVT sänds otroligt bra dokumentärer om till exempel Mellanöstern, USA och andra utrikespolitiska frågor. Här tycker jag ofta att de hjälper mig att se andra perspektiv i det jag läser i böcker och artiklar.

Däremot när det kommer till naturen fattas djupet. En del av förklaringen är att det krävs väldigt mycket grundkunskap, ett annat är programmens syfte. För att ge ett exempel kan jag nämna Vilda Småland. Det är en fin dokumentär och jag rekommenderar dig att avnjuta den. För den är ett stycke avkoppling, snarare än en stor bildningsinsats; detta gäller de flesta av dem.

Ett annat program som jag fann intressant och rekommenderar är Vetenskapens värld: Slaget om skogen. Dock om man tittar på hur de olika delarna beskrivs, kan man ana viss obalans.

Del 1: ”EU utreder olagligt prissamarbete bland svenska skogsbolag.” Del 2: ”I Finland har politiker drivit igenom alltmer skogsbruk utan kalhyggen. Ledande finska forskare tycker nu att man hittat en väg som både fungerar för ekonomi och miljö.” Del 3: ”Statliga Sveaskog är Sveriges största skogsägare. Hur ska bolaget agera nu när EU kräver ett mer ”naturnära” och kalhyggesfritt skogsbruk?” 

Samma björk som ovan.

Basnäring, som Lars nämner, är ett intressant begrepp. I Skolbanken hittar jag följande undervisningssegment i geografi. Eleverna i årskurs 8 på Råneskolan i Luleå kommun ska lära sig om delarna som är knutna till basnäring.

Vad vi förstår från beskrivningen ska åttorna undervisas i ett historiskt perspektiv, liksom ekonomiskt, ekologiskt och socialt, samt för att kunna forma en hållbar utveckling i både Sverige och världen. Det är inte lite som krävs av eleverna.

Detta område handlar om våra råvaror och naturresurser. Vilka de är och vilken betydelse de har för Sverige och att Sverige är ett rikt land. Vi ska ta reda på vilka utmaningar vi står inför, ekonomiskt, ekologiskt och socialt. Förstå varför dessa måste utvecklas gemensamt för att vi ska få en hållbar utveckling i Sverige och världen. Åk 8 Geografi

Det vi ser är hur komplext ämnet är. Ordlistan med begreppen som de ska förstå när det är dags för prov lyder:

Basnäring, Transport, Transportmedel, Naturresurs, Råvaror , Infrastruktur, Globalisering, Resurs, Logistik, Skogsbruk, Förädling, Tillverkning, Produktion, Handel, Konsumtion, Industri, Import, Export, Miljöpåverkan, KRAV, Hållbarhet, Gödsel, Övergödning, Utfiskning, samt Försurning. Åk 8 Geografi

Några saker vill jag peka på här. Det ena har jag redan sagt. Basnäring är kopplat till historien. Genom att industrialisera Sverige och allt mer kunna bruka och förädla de resurser och råvaror som finns i Sverige, lyftes hela befolkningen. Landet har gått från att vara ett av Europas allra fattigaste länder till ett av de mest välmående. Att tillägga är att det också har skett med regleringar för att inte rövarbaroner ska få fritt spelrum, men det är en parentes i det här inlägget.

Hur många kommer ihåg åttans geografilektioner? Tyvärr är de ganska få. Själv har jag fått komma ikapp som vuxen. Dessutom vet jag, som lärare, hur svårt det är för elever att koppla ihop begreppen med empirin. Det kräver många års träning och det är som att behöva jonglera med inte bara tre utan många fler bollar än så. Så frågan är hur mycket en åtta förmår fånga upp från den anspråksfulla segmentet.

Samma björk som ovan

Ytterligare en aspekt som jag vill nämna angående basnäring kopplas till det som jag tog upp i Skogen är vårt gemensamma arv. Inom ekonomihistoria talar man om tre sektorer i ett samhälle: den primära, sekundära och den tertiära. Enligt Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid (Neal & Cameron, 2016) är den primära sektorn de aktiviteter vilkas produkter hämtas direkt från naturen: jordbruk, skogsbruk och fiske.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Sekundärsektor är ”de verksamheter där naturprodukterna behandlas eller förädlas.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Den tertiära sektorn kallas också för servicesektorn och är alla de tjänster som ingår i den ekonomiska strukturen. (Neal & Cameron, 2016, s. 32).

Neal och Cameron menar att om majoriteten i ett samhälle går från en sektor till en annan då sker det strukturförändringar. Sverige har genomgått detta flera gånger. Men dessa förändringar har inte bara skett mellan sektorerna utan också inom näringar. I Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt beskriver jag hur rationaliseringar gjorde att de otaliga mejerier som fanns på landsbygden och som gav jobb lokalt försvann.

I Håller den svenska modellen: Arbete och välfärd i en global värld (2013 [2006]) berättar ekonomihistorikern Lars Magnusson att svensk industri klarade 1990-tals krisen tämligen bra, då den redan hade gjort flera av de nödvändiga omställningar i industrin som krävdes under 1970-tals krisen. Omställningen var att börja använda robotar istället för människor i industrin.

Även inom sektorerna sker det förändringar och utveckling och jag rekommenderar dig att läsa reportaget Trolle Ljungbys VD styr med fast hand (Frennemark, 2025). Det handlar om Per-Inge Pålsson som leder arbetet på Trolle-Ljungby AB och den omställning som har skett under 50 år. Till exempel har gårdsverkstaden utvecklats till ett servicecenter som nu omsätter 15 miljoner.

[G]årdsverkstad[en] har utvecklats till ett servicecenter som omsätter 15 miljoner kronor och har nio anställda är en framgångssaga. För 20 år sedan fanns det tre anställda i verkstaden för godsets egna behov. (Frennemark, 2025)

Grävlingungar på väg

Hur kan jag sammanfatta det här? Fanns det någon röd tråd? Jag tror det som åttorna får lära sig i Luleå är en god sammanfattning för det mynnar ut i frågan hur vi ska kunna ha en hållbar utveckling i Sverige?

Vad ska då eleven göra för att få ett högt resultat på den uppgiften? Hon bör både se till människors behov och hur de kan tillgodoses i en osäker framtid. Det inbegriper frågan kring arbetstillfällen och funderingar kring en anpassningsbar industri till marknaden. Det innebär en förmåga begrunda förhållandet mellan förädling och hushållning med resurser. Likväl krävs att eleven ser till ekosystemen och till hur ekosystemtjänster bidrar till ett ekologiskt hållbart samhälle, där också den biologiska mångfalden kan upprätthållas. Det är således mycket som krävs av fjortonåringarna.

Så om en lärare kan kräva det av en fjortonåring, då vet vi vad vi bör kräva av våra politiker. Men inte att förglömma är att detta är den grundläggande nivån på bildning som krävs av en medborgare. Vi har alla en plikt att ha en kunskapsnivå som gör att vi inte bidrar med idiotargument till debatten, samt att vi förmår att se de olika perspektiven som påverkar sakfrågan.

Detta gäller också de svenska journalisterna!

Referenser:

Frennemark, Markus (2025). Trolle Ljungbys VD styr med fast hand. ATL. Publicerad i september 2025, det står inte på hemsidan. [hämtad 251011]

Magnusson, Lars (2006). Håller den svenska modellen?: arbete och välfärd i en globaliserad värld. Stockholm: Norstedts akademiska förlag

Neal, Larry, Cameron, Rondo E. & Schön, Lennart (2016). Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur.

En miljö bara för människan?

Under min promenad i Bäckhalladalen hade jag lagt märke till all död ved, se gårdagens inlägg Ska visenterna få ströva fritt?. Träd hade fallit omkull i vinden. Hade de fallit över stigen hade man sågat upp dem och lämnat dem inne i skogsbrynet. Men när jag kom till sänkan så var det få omkullfallna träd och nedfallna grenar.

Bok- och björkträd stod brett isär och bildade en fint belyst plats. Jag satte mig ned och iakttog, men kunde inte komma till någon slutsats.

Jag tog en panoramabild och skrev:

Här finns det nästan ingen död ved. I västra hörnet ligger ett röse och i östra går en stengärdsgård. Var det en hage eller en åker här? Även en uttorkad bäck går igenom området.

Till vänster i bilden ser man röset på slänten. Spångbron visar var den uttorkade bäcken går. Man ser inte att den är som en fördjupning där jag sitter.

Jag vände mig om och tittade söderut. Där kom växtligheten som var vanligare. Jag gick ditåt. Det var mjukare mark och även om det nu var torrt märkte jag att här var det ofta blött. Klibbal, björk och gran växte här. I en anmärkning till bilden skrev jag: ”Bakom mig tätnade det. Björk och bok övergår i al då marken är blötare.”

Om man tittar lite till höger om mitten i bilden ser man hur bokarna tar över. Det var där panoramabilden är tagen.

I Bäckhalladalen

Du som regelbundet läser den här bloggen vet att jag gärna går runt och funderar på hur det såg ut här förr under mina promenader.

Promenaden nu hade tagit mig över ängarna i nordvästra delen av Bäckhalladalen. Det hade varit en vacker brittsommardag.

Naturreservatet är ombytligt och det finns en hel del att se på. De flesta går dock endast den två kilometer långa promenadslingan. Ute på ängarna stöter jag sällan på någon. Det är synd, då även i det öppna finns det mycket att titta på.

På skärmbilden nedan från Google Earth ser man variationen.

Bilden är från 230921

Om man zoomar ut ser man att det är den sydligaste delen av ett tämligen sammanhängande skogsbälte som löper norrut.

När jag tittar på bilderna påminner jag det mig om en bild där man kan se hur Skånes berggrund är beskaffad, vilken jag diskuterar i För en naturpolitik som upphöjer kalvnos och fläcklungsört!.

Som ni ser nedan så följer skogsdelarna tämligen väl den orangeadelen där urberget är tämligen ytligt. Vad vi ser är Linderödsåsen som upphör vid Stenshuvud.

Björk, 2003:11

Här hade jag inte planerat att hamna i det här inlägget, men så blir det lätt när jag associativt spinner vidare på allehanda saker. Så låt oss avsluta den här sektionen med att jämföra hela Skåne med Lena Björks översikt.

Den södra urbergsdelen är Romelandaåsen som även den delar av sydvästra och nordöstra delen av centrala Skåne, tänk mellan Lund trakterna mellan Sjöbo och Skurup. Däremellan går de stora och bördiga åkermarkerna.

Som vi ser så har människan över tid anpassat sig till landskapets förutsättningar och försökt att utnyttja de villkor som geografin erbjuder. Det är också de lerjordarna som har gjort att Skåne är ett av världens bördigaste områden. Det var här som den senaste inlandsisen först började dra sig tillbaka och bildade de stora bördiga områdena i slättlandskapet.

Som vi ser på översikten ovan är det framför allt lerjord i bältet som löper mellan Sjöbo och Hörby, medan det är sandsten och lerjord norr om Lund. Mellan Trelleborg och Malmö är det framför allt sandsten.

Bäckhalladalen

Låt oss återvända till Bäckhalladalen och då till ängarna. För om man tittar på marken vid stengärdsgården ser vi hur ytlig berggrunden är. I fördjupningar ser vi hur jord och vatten har samlats och där kan buskage bildas.

På muren ser vi att här höll man boskap då det inte gick att odla här. Det har man fortsatt med för att hålla landskapet öppet.

Träd och täta buskage i nordväst bildar en naturlig gräns vilket håller inne boskapen. På murens förfall ser vi att man inte längre är lika noggrann att hålla hjordarna åtskilda.

I Bäckhalladalen

Då det här inlägget helt har tappat fokus går jag in för avslutningen och den handlar om hur jag upptäcker hur mycket landskapet berättar för oss. Men det kommer endast om man är uppmärksam och ständigt utökar sin kunskap genom läsning. Som vi ser i det här inlägget gick jag från en enkel plats i en dunge, sittandes på en tjock björkstam, till att kunna zooma ut över ett helt landskap och kunna se varför man odlar på ett ställe och bedriver skogsbruk på andra, för att sedan landa på ängen och kort reflektera kring en gammal stenmur som löper över en äng.

Människan är den ultimata ekosystemingenjören. Genom vår kognitiva förmåga att binda ihop de tecken som finns i landskapet och det kollektiva minne som är vår kultur har vi förmått att helt skapa ett landskap helt anpassat efter våra behov och förutsättningar. Vad vi märker nu, när vi inte längre koncentrerar oss enbart på vår överlevnad, utan ser oss som en del i ett landskap som vi i allt högre grad kan dela med fler arter, då börjar vår kollektiva kunskap att förändras. Vi ser den skada som vi åsamkar andra arter.

I den döda björken har en hackspett byggt bo som nu kan övertas av andra fåglar.

Det intressanta och positiva är att vi förmår göra detta just genom att vi genom förädling och förbättring har kunnat intensifiera odlingen på vissa ställen och kunnat lämna andra delar. Det är detta som gör att djur som tidigare generationer har utrotat lokalt kan återvända.

Under morgonen läste jag vidare i Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han pekar på exempel där den gamla kulturen förändras och nya inslag tillkommer så att landskapet kan delas i allt högre grad. Exemplen han gav var hur olika laxarter återigen kan frodas när man river dammar som inte längre fyller sin funktion eller bävern som förhindrar bränder och återställer våtmarker.

Jag ser optimistiskt på framtiden om vi fortsätter att jobba i den riktningen.

Referenser:

Björk, Lena (2003). Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner. Malmö: Corona

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Ska visenterna få ströva fritt?

Idag blåser det ute. Hårda södervindar drar i träden utanför. Länge har brittsommaren skämt bort oss här i Simrishamn. Solglasögonen har varit på och efter jobbet har jag suttit och rökt min pipa med en kopp te på balkongen. Röken retar smaklökarna och jag förnimmer nya smaker.

Häromdagen satt jag uppfylld av tankar då en fågels täckning väckte min uppmärksamhet. Det var en entita som hade kommit in i trädgården. Den sökte insekter i bland lavarna som har växt på barken i det asiatiska trädet som växer i trädgården.

Jag förundras över hur genom inhemska lavar och mossor träden införlivas i den svenska ekologin. Även om trädet inte får sin plats ger dess yta plats för det inhemska.

Död ved ger livsrum. Från Bäckhalladalen

Då jag nu var väckt ur mina tankar kom blåmesarna kvitter och akrobatik till känna i kastanjen. Det var fullt av dem. De klättrade och flög mellan löven som var angripna av kastanjemalen. Kanske bildar gångarna och sprickorna i löven utrymme för andra insekter?

Nu var jag fullt närvarande och den där underbara känslan då skönheten griper tag i mig spred sig i kroppen. Ett leende dök upp i mitt ansikte. Efter piprökningen beslöt jag mig för att ta en promenad. Vindar och höstflytten hade lett till att det var småfåglar överallt i buskar och träd.

Från Bäckhalladalen

Under de två veckorna som har gått sedan jag skrev sist har jag lyssnat på en del poddavsnitt som har lett min undran in i nya miljöer. Ett var 191: Rewilding Myths and Misconceptions with Ian Parsons.

Ian Parson var ny för mig och hans kritiska syn på återintroduktion av djur gav mig ett nytt perspektiv på debatten om vi bör introducera eller återintroducera djur i den lokala ekologin. I samtalet med poddvärden Tommy påpekade han att många av projekten med återintroduktion inte fungerar. Organismerna dör och det beror på att egentligen finns inte förutsättningarna för att placera dem i miljön.

Från Bäckhalladalen

För att begrunda kort vad han menar drar jag mig till minnes en promenad jag gjorde i Bäckhalladalen för några veckor sedan. Jag tänkte på hur mycket död ved det låg i vissa delar. Det var nedfallna träd som nu på höstkanten pryddes av musslingar.

Jag steg av stigen och fotograferade och beundrade. Ett äldre par kom förbi och mannen frågade mig vad jag hade sett. När jag sade att jag beundrade svamparna tystnade de och gick snabbt vidare.

En tok, tänkte de nog.

Det som slog mig medan jag tittade på alla dessa nedfallna träd var hur många träd i olika stadier av nedbrytning det måste ha funnits i de äldre skogarna. Numera är det sällan så mycket död ved i skogarna som det en gång bör ha varit.

Detta är ett exempel på vad Parson för fram i poddavsnittet. Miljöerna måste finnas där organismerna kan husera.

Men det måste inte bara finnas livsrum på ett ställe utan på många ställen så att de kan hantera förändringarna för att inte falla i utdöendeskuldfällan. Det är detta som Parson för fram. Förutsättningarna för arterna måste finnas på en stor yta, så att de inte koncentreras på en för liten yta. Detta gäller framför allt de stora däggdjuren som kräver stora ytor att röra sig på. Likaså finns det en risk de små koncentrerade öarna i landskap att en eld eller något annat sker som dödar dem.

Från Bäckhalladalen

För att illustrera tankegångarna sökte jag efter hur långt projektet med att återintroducera visenter i Sverige. Ekologen Carl-Gustaf Thulin berättar på Natursidan att förstudien är klar, Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna (Hansson, 2024). Den finns att ladda ner här: Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige (Thulin et al., 2023).

En av tankarna bakom visentens införande är den funktion som de tillför ett ekosystem, där de skapar habitat för andra organismer. Thulin et al. skriver att de ”betar både gräs och vedväxter och har därmed potential att hålla igenväxande landskap öppna” (2023:5). Här finns det mycket att gräva i, varav flera saker nämns i det här inlägget, På naturens premisser. Vilket illustreras med följande bild där vi kan se hur visentens närvaro påverkar och möjliggör livsutrymme för en mängd arter.

Bild tagen från https://rewildingeurope.com/rewilding-in-action/wildlife-comeback/bison/

I studien undersöker de olika platser i Sverige där förutsättningarna finns för att introducera dem i det vilda. De anger olika skäl till varför vissa är bättre än andra. Det viktiga är dock för det här resonemanget att vi ser hur spridda de möjliga områdena är. Det största skälet till detta är människorna och att få vill titta ut ur fönstret och se en visent i trädgården eller att vetefältet har manglats ned.

De gröna områdena är de ”har den lämpligaste kombinationen av habitat och vinterföda /…/ och minst konfliktyta i relation till människa” (Thulin et al. 2023:58).

Figur 15 (Thulin et al., 2023:59)

Som vi ser i figuren bildar habitaten öar i landskapet. Förvisso blir det en slags skärgårdsliknande miljö i Bergslagen. Frågan uppstår då om de ska hållas på en ”ö” eller om det ska finnas faunapassager, till exempel broar, emellan dem? Personligen är jag för detta, men därmed får jag inte blunda för de stora problem som uppstår, vilket inte heller författarna gör.

Från Bäckhalladalen

I detta pågående samtal finns det dock något som Parson tar upp som många rewilding:förespråkare, enligt honom, inte tar hänsyn till. Det är tiden. Som jag så ofta återkommer till återvänder många däggdjur naturligt och spontant till miljöer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga.

Parson själv, som framför allt är ornitolog, nämner den förändring i fågelpopulationer uppstår naturligt genom hur de olika arterna sprider sig i över kontinenten och i landskapet. Klimatförändringarna gör att vissa arter försvinner och andra tillkommer. Vissa kan anpassa sig och andra inte.

Tiden tycker vi ofta går för långsamt och vill skynda på den. Så därför vill vi återintroducera arter eller bara introducera arter. Grupper vill forma landskapet efter sina föreställningar och visioner. Det är allt från visenter till contortatall. Likheten med visenterna och contortatallen är att de inte kommer spontant, utan att de aktivt införs utifrån olika syften.

Lersjön i Värmland

För att avsluta detta inlägg fann jag bilden ovan. En afton gick vi vid Lersjön väster om Sunne. Maggie sprang och ville hämta pinnar med min käraste. Själv plockade jag beska lingon. Jag lade några på en sten och tog ett foto innan jag åt upp dem.

Nu när jag ser bilden ser jag att molnen i bakgrunden speglas i vattnet. I den nedåtgående solen får stenarna en röd ton. Jag tycker det är en vacker bild. De olika färgerna kontrasterar mot varandra. Men den är också väldigt artificiell. Skulle jag inte ha ätit upp lingonen hade de ruttnat och ljuset föll just så för en kort stund.

I evolutionens tidslöshet är vi människor blott ett ögonblick och likväl, i vår iver, är vi på väg att förändra så många av de förutsättningarna för organismers överlevnad. Att vi är medvetna om hur vi förändrar gör att vi också kan bereda vägen för arternas mångfald och detta måste göras med ödmjukhet för vad vi vet och förstår. I detta finns det dock en varning och det är att inte det estetiska och nyckfulla sinnet bör vara det som formar vår föreställning. Det är vad jag fick med mig av intervjun med Ian Parson och jag rekommenderar dig att lyssna på den i din poddapp.

Referenser:

Hansson, Erik. (2024). Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna. Natursidan. Publicerad 240314 [hämtad 251004].

Thulin C-G; Ausilio GM; Sannö A; Niklasson M; Kjellander P. (2023). Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige. Sveriges lantbruksuniversitet, dnr SLU.afb.202311