Författare: Gustaf Redemo

Turisterna bringar välsignelse och förbannelse

Covid 19 förändrade så mycket. En positiv förändring var upptäckten av hur rikt och vackert Sverige är. I en två år gammal undersökning av SCB visas att det skedde en ökning mellan 2020 och 2021. Karing Halmén för SCB säger att:

Beläggningen på svenska hotell, stugbyar och vandrarhem låg i somras på 13,2 miljoner, vilket är en ökning med 4,1 miljoner gästnätter jämfört med juni–augusti 2020.

Turistresandet i Sverige ökar igen, 2021.

Några intressanta förändringar som skedde enligt artikeln är att turismen till städer minskade och den del av Sverige som ökade mest var Västernorrland. Därefter kom Gotland och Halland.

Skåne minskade generellt, enligt SCB, men när vi återvände från vår semester i början av augusti i Västernorrland berättade grannarna förskräckt om kaoset som hade varit i juli. Tobis Camping hade varit full och folk hade tältat var som helst. Det hade bajsats i enbuskarna längs med stranden och människor hade parkerat i trädgårdar vid Brösarps backar. Någon hade drunknat vid Knäbäckshusen. Ambulansen hade inte kunnat ta sig fram i bilkaoset.

Vad som tycktes driva turisterna var tidningsartiklar, bloggare och influensers som hade satt upp tio mål du inte får missa. Och har man åkt långt ska väl inte att det är fullt hindra dig? En kollega berättade att han hade varnat en turist som hade parkerat illa vid Knäbäckshusen att det var 600 kronor i böter. Det hade turisten struntat i.

I artikeln ”Konflikter och slitage i spåren av fjällboomen” skriver Västerbottens-kuriren om kaoset som har uppstått i Västernorrland sedan turismen ökade. De berättar om 2020:

Sommaren 2020 slog länsstyrelsen Jämtland larm om en kaotisk situation längs Vildmarksvägen i Stekenjokk. Karavaner av husbilar blockerade vägen där renar skulle ta sig över. Turister närmade sig de stressade djuren för att ta selfies.

Efteråt hittades drunknade renkalvar. Kalvar som inte hittade tillbaka till sina vajor fick avlivas.

Konflikter och slitage i spåren av fjällboomen, 2023.
Ensam på fjället? Nej om bilden hade tagits i andra riktningen hade man sett Alesjaurestugorna där det var fullt av folk. Året då vi vandrade Dag Hammarskjöldsleden var det nästan kö i leden.

Efter jag läste om problemen i fjällen och mindes kaoset som uppstod på Österlen började jag begrunda turism utifrån det som Lars Lundqvist skriver om i sitt gästinlägg Re-wilding – att skapa konstgjord vildmark?. I den tar han upp två typer av resenärer, urbanisten och puristen.

En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet.

Lundqvist, 2023

Jag tror att många kan känna igen sig i båda typerna. Men framför allt majoriteten tenderar till urbanisten, som vill att det ska vara lätt. Det är också hos dem som det finns pengar att tjäna.

Det var i inlägget Rewilding och övergivet land som jag och Lars påbörjade vårt samtal om landsbygden och som föranledde hans gästinlägg. Han kritiserade att jag medvetet provocerande skrev: ”Varför tycks så stora delar av Sverige vara så oföretagsamt?” I en av de många kommentarerna mellan oss skrev han:

Till sist, frågan om varför lokalbefolkningen på mindre orter är så ”oföretagsam” och inte driver restauranger där turister kan äta: Vem ska äta där under resten av året, när turisterna är hemma? 

Rewilding och övergivet land

Turismen är fenomenal på många vis. Den kan inte automatiseras. Den kräver anställda och ju fler som kommer desto fler är man tvungen att anställa. Det ger arbetstillfällen lokalt. Men det är också ett stort problem. Titeln till SVT inslaget ”Många ovana vandrare i fjällen – småbarnsfamiljer på väg in i Sarek” (2020) säger väl det mesta.

Mellan urbanisten och puristen kan man göra ett par olika avvägningar, turism som inkomstkälla och som förstörare. Om vi tar puristerna, som helst av allt vill upptäcka en orörd plats, så riskerar inte deras närvaro platsen, men de drar inte heller in några större summor till samhället. De är villiga att låta det vara lite jobbigt att ta sig till en plats. Infrastrukturen måste inte finnas där. Maten kan man ta med sig.

Med tiden kan puristens plats upptäckas av andra och infrastruktur börjar etableras för att locka fler personer. Urbanisterna börjar komma och jobbtillfällen skapas. Vissa är sansade, men så finns det dem som inte har någon koll alls, som pappan som förra året vid Njupeskär tyckte att han kunde ge sig ut på bergsklättring med sin dotter, se ”Robin och dottern räddades i Fulufjället: ‘Man ska inte vara rädd för att be om hjälp’”.

Vi kom dit dagen efter för att vandra i några dagar på Fulufjället och fick höra om händelsen.

Vår upplevelse får illustrera resonemanget i inlägget. Vi skulle vandra i fyra dagar på fjället och skulle parkera vid Njupeskär. Det mesta av maten hade vi med oss, men vi köpte en del godis på Coop i Särna. När vi kom till avfarten till Funäsfjället väster om Särna stod det att parkeringen redan var full. Vi körde in ändå. Det var tidigt på förmiddagen och vi tänkte att nog kan vi hitta en plats att stå. Det fanns parkeringsplatser när vi kom. Så vi frågade parkeringspersonalen varför det stod så på skylten. Alltid hindrar det någon, fick vi skrattande till svar.

Det var redan mycket folk när vi kom och till fallet var det nästan kö. Men efter vi hade åskådat det, och jag hade fått se forsärlor, och hade fått höra om pappan och dottern, gick vi vidare. Vi hade några väldigt fina dagar, men folk det träffade vi färre. Det var en fröjd att vandra där.

Avslutningsvis tänker jag på två saker att turism har en framsida och baksida. Få av mina elever har inget sommarjobb. På sommaren finns det massor med jobb tack vare alla besökare. Men jag tänker också på hur otrevliga lokala människor var på sociala medier när ”puristerna” försökte leta sig bort från de välkända stränderna för att träffa lokala. Då blev de avsnästa. Pärlorna ville man behålla själva och slippa trängas.

Lars indirekta fråga: Men restan av året då? är klurig. På flera sätt tror jag att man har lyckats i fjällen. Det finns de väl bevandrade lederna där man kan få sig en säng, men också de mindre bevandrade dit man får förlita sig på sin egna kunskap och tält. Folkvett däremot tror jag minskar ju fler vi är. Men folk som pappan är tack och lov ganska få. Även om deras tilltag kan bli kostsamma.

Referenser:

SCB (2021). ”Turistresandet i Sverige ökar igen”. SCB, Senast uppdaterad: 20211021 (Hämtad 230518)

SVT (2020). ”Många ovana vandrare i fjällen – småbarnsfamiljer på väg in i Sarek”. SVT Norrbotten. Publicerat den 200706 (Hämtad 230518)

SVT (2022). Robin och dottern räddades i Fulufjället: ”Man ska inte vara rädd för att be om hjälp”. SVT Dalarna. Publicerad 220729 (Hämtade 230518)

VK (2023). Konflikter och slitage i spåren av fjällboomen, Västerbottens-Kuriren. Publicerat den 230513 (hämtad 230518)

Maskrosor, gräsmatta och klass

Solen skiner och den brukliga kalla vinden från Östersjön upplevs inte i trädgården. Jag har planterat lite allt möjligt i pallkragar och krukor idag. Jag är slarvig och gör det för skojs skull. Varje år lär jag mig lite mer. Att det växer beror nog mer på växtkraft än på gröna fingrar.

”För skojs skull” skriver jag då jag och väldigt många människor i västvärlden har råd att vara slarviga. Vi är inte beroende av skörden. Egenskördad potatis smakar bäst, men som de ekonomiskt sinnade säger är det nog billigare att köpa i affären.

Några saker har fått mig att fundera kring detta odlingsfenomen, att en medelklassens representant smutsar ned sina fingrar och berättar för andra att man gör det. Förr hade jag stoltserat med att låta lillfinger nageln växa för att visa att kroppsarbete är för andra. Att jag tar upp klassaspekten är för att det har att göra med just detta och den förändring som har skett de senaste 100 åren.

Maskrosen tycker många är ett otyg. Själv är jag förtjust i den. En person lärde mig att man kan steka blommorna i smör. Det blev gott. Förutom skönheten i denna överlevare så symboliserar den just klass.

Maskrosen kämpar hårt mot gräset som nu med solen och värmen tar fart.

I ett inslag av The history guy berättar Lance Geiger om maskrosen och hur den hör ihop med civilisationer, ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”. Först berättar han om hur den har spridits över hela världen, sedan dess medicinska egenskaper, men det som fick min uppmärksamhet är när han kom in på varför man plötsligt började bekämpa den med alla möjliga kemiska medel.

En gräsmatta var förr bara de rika förunnat. På en välklippt gräsmatta kunde man spela krocket och dricka cocktails. Kloten rullade bra och man fick inte gräsfläckar på byxor och klänning. De mindre bemedlade som lyckligt nog hade en liten markplätt odlade på den. Men när människor fick det bättre ställt kunde man låta gräsmattan istället bli en statussymbol och likna sig med de rika. Med tiden ville man också få den fina enhetligt gröna gräsmattan och då uppstod den gröna öknen i villaområdena. Mångfaldens blomster försvann för det exotiska och det prunkande som endast fyller en funktion för människornas estetiska sinne. Pollinerande insekterna var inte längre önskvärda.

Just hur en liten växt som en maskros påvisar hur samhällen förändras tror jag även hör ihop med skogsdebatten i Sverige. Det som fick mig att tänka på detta är historikern Per Eliassons doktorsavhandling Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875 (2002). Där skriver han att det svenska skogsbruket kom till före industrialiseringen. Då var det en diskussion om hur marken användes, vilket skapade intressemotsättningar och maktförhållanden blev påtagliga. Frågan om hur man skulle utnyttja skogen ställde grupper mot varandra. Dessutom hörde det ihop med förändringar som skedde utanför Sverige.

Därför måste det ses i samband med delar av de vetenskapliga, sociala och ekonomiska förändringar som sker i andra europeiska länder vid samma tid.

Eliasson, 2002:19

Känns tankegångarna igen från idag? För det som sker idag i skogsdebatten är väldigt intressant i ett historiskt perspektiv. Låt mig rada upp några delar, varav de två viktigaste i det här resonemanget är klass och teknologi.

I Sverige har vi allemansrätt, vilket innebär att var och en som vill gå ut i skogen kan göra så. En ägare kan inte hindra oss andra från att på hans marker. Klassmarkören att stänga av en mark finns inte i Sverige till skillnad från i andra länder. Genom att arbetet har reglerats allt mer och semester och lediga dagar har införts har vi dessutom tiden att gå ute i skogen. En annan klassmarkör som klädindustrin har byggt en nisch kring är medelklassens vilja att visa upp sig ute i naturen, att tälta, att vandra och dessutom göra det långt hemifrån vilket kräver bil.

Bilen pekar på de teknologiska förändringarna som har skett. Fler av oss kan sedan 70 år tillbaka ta oss allt längre ifrån våra hem när vi är lediga. Vi rör oss i landet och utlandet, upptäcker och jämför. Nya impulser som kan förändra våra föreställningar uppstår i dessa möten.

I och med sociala medier har vi också börjat kommunicera på ett nytt sätt. Förr skrev man brev och de var ofta riktade till en person eller de närmaste. Numera basunerar vi ut åsikter till kända och okända. Jag känner ingen personligen som läser mina tweets. Därmed uppstår också problemet kring tillhörighet.

De som känner mig vet vem jag är och i våra möten rör vi oss bland många ämnen. Meningsskillnader löses genom fortsatt samtal eller att man duckar för att inte störa harmonin. På sociala medier handlar det mer om att positionera sig, att visa upp sin persona, den mask som man vill att folk ska se. Intrycksstyrning lärde jag mig att det kallas.

Slutligen har teknologin också medfört att det är i stort sett gratis att ta bilder, att de är lätta att sprida och det gör vi gärna på sociala medier. Detta må låta som självklarheter, men jag tror det är viktigt att begrunda dem då de får effekter i skogsdebatten som inte alltid gynnar den.

Det var en tweet som är tredje intrycket som fick mig att begrunda dessa olika aspekter och som leder till avslutningen.

I en tråd om kalhyggen skriver Lars Lundqvist, som har gjort gästinlägg på den här bloggen följande:

Det beror till största delen på att de som kritiserar kalhyggen letar reda på de som ser värst ut: Stora, när det inte finns nån växtlighet, direkt efter avverkning eller markberedning, osv , inte normala kalhyggen med lämnad hänsyn mitt i sommaren några år efter avverkning

@larslundqvist 10:52 em · 13 maj 2023

Själv svarade jag på den kritiskt, men började sedan fundera över alla de bilder som ploppar upp i mitt flöde. Den källkritiske ser att de är tagna ur sitt sammanhang och handlar snarare om att driva en fråga än att visa på verkliga förhållanden. De illustrerar en ståndpunkt, snarare än verkliga förhållanden.

Vad jag menar med det sista är inte att förringa deras betydelse. Jag är väldigt kritisk till hur skogen brukas och missbrukas i Sverige. Men bilderna är inte tagna i syfte för att förstå utan för att kritisera genom att lyfta fram skräckexempel, som det tyvärr finns massor av.

Det är här jag ska försöka att knyta ihop resonemanget om maskrosen, gräsmattan och klass. För vad delar av diskussionen handlar om är en förändring av samhället. Dels är det den nya kunskapen om biologisk mångfald som till kommit under de senaste 30-40 åren, dels motsättningar mellan olika intressen, men vad det framför all handlar om är samhällsförändringar som tillkommit genom teknologin.

Vi har fått ett torg att samtala på genom de sociala medierna. Det har blivit lätt att sprida bilder. Det har också blivit viktigt för många att positionera sig i endera läger. Men för att återvända till The history guy. Information har blivit lättillgänglig. Ett tjugominuters klipp om maskrosen och genast kokas det soppa. Det är lätt att vilja skaffa sig tolkningsföreträde i debatten. Men informationens tillgänglighet och kunskap är inte detsamma. Här är jag självkritisk, då trots att jag slukar information så är det ofta som jag missförstår den, likväl kan jag uttala mig som en expert. Det är något typiskt för den uppåtviljande medelklassen.

Nya grupper har framkommit i skogsdebatten. Maktförhållanden ifrågasätts och det hör ihop med vetenskapliga, politiska, sociala företeelser inte bara i Sverige utan även i omvärlden. Men det som skiljer debatten från 1800-talet är just teknologin och de sociala medierna. Det skapar en dynamik och frågan om det bara är krus på ytan eller om den förmår att ta sig djupare? Hur starka är de underliggande strukturerna som inte är lika enkla att få syn på i samtalet?

Skogsdebatten är symptomatisk för samhällsförändringarna som sker. framtidens historiker kommer att ha mycket att gräva i.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Geiger, Lance. (2019), ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”, The history guy, Youtube, publicerat den 20190619 (hämtat den 230514).

Naturen, poesin och hyllningen till livet

Eleven var ute efter att störa lektionen på sitt lite charmiga, men ändå irriterande sätt. Jag talade om förhållandet mellan religion och vetenskap, berättade om hur dogmer styrde hur man uppfattade världen förr och att när man började undersöka världen, blev dogmerna ifrågasatta.

Jag sa att när Copernicus och andra astronomer tittade upp på himlen, studerade den och försökte räkna ut banorna så stämde inte det ptolemaiska systemet som hävdade att jorden var i centrum och att runt jorden cirkulerade planeterna. Hur vet vi, undrade eleven leende, att planeterna rör sig runt solen? Han lockade, jag nappade.

Det räcker att titta upp på himlen, sade jag. I väster ser du Venus och om du tittar i söder ser du nu Orion, men han kommer snart att försvinna för att dyka upp till vintern. Alla tittade upp. Ingen visste vad jag talade om. Tittar ni inte på himlen på kvällarna? Har ni inte sett Venus? Nej.

Mina elever tror jag inte skiljer sig från de flesta av oss. När jag var i deras ålder gick jag ständigt med freestyle och lyssnade på musik. Jag ser vuxna som unga som både springer och går med hörlurarna som utestänger allt trots att nu är en underbar tid att vara ute.

Fågelsången upphörde inte. Jag stod vid en buske och försökte få syn på näktergalen som sjöng på sitt karakteristiska sätt. Vid dammen som ligger vid entrén till Tobisviks camping hörde jag rörsångaren och fick syn på den i vassen. I dungen i Bäckhalladalen hör jag steglitser och hämplingar. Det är en naturens symfoni omkring oss och så många går med sina hörlurar och stänger ute naturens hyllning till livet.

Sprängtickan mjukar upp veden innanför björkens bark.
I den mjuka stammen hackar sig en hackspett lätt in och kan bygga ett bo.
Hålet fylls med mossa där vilken fågel som helst kan lägga sina ägg. Här har en bit av stammen fallit bort och blottar mossan. Bilderna är tagna precis bredvid en grusväg vid Sandhammaren.

Vad vetenskapsmännen upptäckte i mitten av 1400-talet och framåt var världen omkring dem. De började undersöka sin värld för att det som hade stått i de religiösa texterna överensstämde inte med världen omkring dem. De började iaktta. Johannes Kepler trodde inte på det som Copernicus skrev, men han gick inte till de religiösa texterna för att påstå att Copernicus hade fel utan undersökte matematiken och observationerna. Felet han fann var att planeterna går i ellipser. Galileo började experimentera och använda teleskopet för att titta ut i rymden.

Mitt teleskop är min pipa. Med den sitter jag i trädgården och iakttar utan att försöka se. Jag vill bara upptäcka lutad mot kastanjen i solen.

Maggie sökte godis för att inte störa mig. När det inte fanns mer godis började hon gräva i ett av flera redan påbörjade hål. Hon gör det vid rötter eller vid stammarna, antingen vid kastanjen eller vid pilen.

Vår gräsmatta är hårt packad. Det märks på att det framför allt är tusenskönor som förmår att ta sig ned i jorden på sina ställen. Där Maggie gräver kommer frön åt att skaffa sig ett livsrum.

Vid kastanjen. Det vita bakom örten är askan från min pipa. Det märks hur länge sedan det var sedan det senaste regnet

Som här bredvid där jag så ofta sitter lutad mot stammen upptäckte jag denna lilla planta som jag inte hittar namnet på. Den har tagit sin boning på det Maggie har grävt upp. Där har jag tömt min kaffesump och slagit ut den släckta askan från pipan.

På hösten släpper kastanjen sina frön, men den hårde jorden gör att de inte gror. Men så tittade jag där Maggie grävde och luckrade upp jorden. Där, i skuggan av moderträdets, hade en kastanj kunnat nå den mjuka jorden och sköt ned sin pålrot.

I skyddet av den stabiliserande roten och i den uppluckrade jorden kan ett nytt träd slå rot.

Det är en kliché att kalla naturen för en bok. Trots det använder jag den återkommande. Här vill jag precisera vilken slags bok det är och det är poesiverket. Den bok som man inte sträckläser. Ibland förstår man inte dikten och plötsligt begriper man allt. Ibland bläddrar man förstrött och inget fångar uppmärksamheten och så plötsligt hittar man den där dikten som man måste skriva av för att minnas. Ibland är det bara en vers eller två.

Ordet poesi kommer från det grekiska ordet för skapelse πόησις, poesis, och det är just det som pågår omkring oss. Det sker i ett möte med naturen. Ju mer vi upptäcker, ser och upplever ju mer skapas naturen omkring oss eftersom den blir en del av oss. Skapelsen är relationen till det omkring oss.

Rörsångaren brydde sig inte om mig där den sjöng för full hals. Men jag såg den, hörde den och den var nu en del av min värld. Jag var en del av skapelsen.

Skönheten och en svarthätta

Jag satte på ännu ett avsnitt av Söndagsmorgon i P2, hällde upp ett glas vin och stoppade pipan. Jag gick ut och satte mig på verandan för att kunna njuta av kvällen och fundera över allt som pågår i mitt liv. Dörren lämnade jag öppen för att kunna lyssna till barockens toner. Det var det lilla som fyllde mina tankar.

Först fick jag dålig fyr på pipan och höll fingrarna för kammaren för att få igång den, medan Constantijn Huygens Vous Me L’Aviez Bien Dit spelades i bakgrunden. Jag drack med dörren öppen och njöt av syran och frukten. Maggie sökte i trädgården efter godis.

I kastanjen flög någon slags stekel längs den uppspruckna barken. Det är ett döende träd. Jag undrade om den hade ett bo där och om fågelholken skulle återanvändas av en talgoxe i år igen?

Så kom där en liten tätting. Jag undrade vad det kunde vara och gick in och hämtade kikaren. Maggie såg att jag sökte efter något och började skälla och jagade runt i trädgården. Jag röt att hon skulle lugna ned sig och kastade lite mer godis till henne för att avleda henne.

Tättingen flög iväg, men jag satt kvar. Pipan hade slocknat. Så hörde jag drillarna från lagerhäggen och frågade mig varför jag hade musik på? Överallt var det kvällssång. Musiken stängdes av, Maggie sökte och vi båda kom ned i varv. Men kikaren hade jag redo.

En talgoxe kom förbi, satte sig i kastanjen och flög vidare. En duva snek förbi. Kajorna och råkorna förde liv i Brunnsparken. Men så såg jag något i pilträdet. Det höll sig undan och rörde sig snabbt. Sakta kom den fram. Det var en svarthätta. Den jagade insekter.

Den hoppade över till kastanjen och rörde sig upp och ned. Var det bladlöss som den sökte? Mygg? I alla fall såg jag inte vad den fångade, men det var en fröjd att se den jaga runt. Den blev allt modigare och rörde sig längre och mer exponerat ut på det yttre grenverket.

Mina irrande tankar hade lämnat mig. Nu var det svarthättans jakt, död och skönhet i ett. Mötet dem emellan är just det som romantikens filosofer kallar för det sublima.

Här började, som ni märker andra tankar komma, som knöt an till samtalet som förs om skogen, naturen och hur den upplevs och kan nyttjas. I samtalet som pågår tror jag skogsbrukarna och amatörerna går förbi varandra. Jag talar om det sublima, om skönheten i en svarthättas jakt på insekter i solnedgången. Andra talar om bonitet och den inkomst som träden kan ge. Biologer talar om funktioner, om mångfalden och ekosystem. Men jag hade endast ögonen på en svarthätta. Det var en hanne, med sin svarta hätta och sin oansenliga kropp som sjunger så fagert inifrån buskarna.

Maggie började bli alltmer undrandes och tittade stint på mig. Vad håller husse på mig? Och det hon då gör är att att börja skälla och jaga duvor och kajor som flyger genom trädgården. Det var dags att gå in.

Nu i soffan tänker jag just på denna svarthätta, på det jag skrev i förra inlägget om att den som har en trädgård aldrig behöver bli uttråkad. Eller kanske jag hellre bör säga att den som söker relationen med naturen alltid är ute på äventyr? Naturen är liksom en bok som vi är närvarande i och hon är generös med sin skönhet om man bara ger sig tid att uppskatta det lilla i det stora, som en svarthättas jakt på föda.

Den andre varje månad, en vecka för sent

Efter jobbet drack jag en kopp kaffe och satte mig under kastanjen. Jag rökte en pipa och tittade mig runt i trädgården. Jag tänkte att den som har en trädgård blir inte uttråkad.

Så många tankar uppkommer. Varför växer gräset så mycket där och knappt alls där? Var kommer den där blomman ifrån? Häftigt hur kirskålen sprider sig, det är dags att använda det i salladen. Oj, där är den växten som också växer i pallkragen. Vad heter den och varför har den kommit dit?

Idag såg jag förgätmigej för första gången i år. Jag såg också en svartvitflugsnappare när jag senare gick ut med Maggie. Så hörde jag svarthättan från buskaget. De kan plötsligt dyka upp med sin basker, men oftast håller de sig undan.

Det är så mycket liv runt omkring oss denna tid. Kort innan fyra varje morgon vaknar jag till koltrastar och andra fåglars orkester. Det är en tordön av ljud. Nu vet jag att jag kan sova vidare två timmar till innan jag ska gå upp.

Naturen måste man uppleva. Bilderna som jag tar varje månad den andre blir sällan särskilt bra. Men jag vill inte avsluta projektet. Det finns en tjusning i att genomföra något som man först i efterhand kan se om det var värt det eller inte.

Blåstjärnan eller scillan börjar ge med sig. Men istället har annan blomster dykt upp. Jag är väldigt fascinerad av gemsroten, dessa gula prästkrageliknande blommor som växer i syrenen. Den har perfekt sol då det inte blir för mycket nu på våren och samtidigt täcks den inte av alla löven från buskarna. Åt gallret i bakgrunden har bokbuskarna spridit sig. Som du ser är det så många örter och växter att jag blir överväldigad när jag ser det. Vid stenen har jag upptäckt att rabarbern som jag planterade förra året har överlevt. Men den är bra tanig.
Här har det tagit tid. Gräset har vuxit sedan bilden togs för en vecka sedan. Fler tusenskönor börjar dyka upp. I det vänstra nedre hörnet är det som förgätmigejen har dykt upp. Men annars ser det inte mycket ut här. Ett tag funderade jag på att klippa gräset, men ingen klippning i maj är regeln. Gräset gillar förvisso att ta över. Det är fenomenalt hur det lyckas att breda ut sig. Jag läste i First Ecology (Beeby & Brennan, 2008) att gräsets överlevnadsstrategi är att den tål att tuggas på och trivs med att bli betad. Andra växter försöker undvika det genom att avge någon illa smak ellar att vara giftig. Men inte gräset. Det får man snarare hålla undan för att bereda plats för andra växter.
Min äng tas allt mer över av gräs. Bladväxter breder ut sig genom att lägga sina stora blad över andra växter och på så sätt roffa åt sig av ljuset. Vad de kommer att utvecklas till vet jag inte. Det finns dock lite backtimjan som jag har sått och mitt i allt står en ensam maskros som har drivit ned sin pålrot i underjorden. Kanske är just jorden väldigt packad där och det är därför som pålrotsväxterna trivs där?
Det nordöstra hörnet tycker jag är mest spännande. Det är massor av nunneört och svalört. Scillan har dragit sig tillbaka. Här växer gräset som allra tjockast. Det finns några tistlar så man får passa sig när man går barfota där när värmen kommer igång. Jag har planterat ringblommor där jag har dragit undan grässvålen, men det syns ingenting. Det är nog för tidigt och dessutom har det knappt regnat på flera veckor.

Jag har så svårt att förstå mig på dem som har helt gröna och välklippta gräsmattor. Var har spänningen tagit vägen? Är det bara intressant att uppvisa kontroll och tryggt omhändertagande. Var är det vilda och det otuktade? Ibland blir jag besviken på mig själv när jag inte kan fler växter, men samtidigt är inte namnen alltid det viktigaste utan bara att se hur allt förändras. Kaos och ordning och allt kan åskådas med en bolmande pipa och en kopp kaffe. Mer behövs inte.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Från Riga till Sandhammaren och hur grönskan etablerar sig

Riga är en fin stad. Bäst är om man håller sig undan de brittiska svensexorna i gamla staden på kvällarna. Men annars är det fint att strosa. I parken längs kanalen kom vi undan larmet.

Några saker förvånade mig. Det var få gräsänder, mås och trut, men väldigt mycket skrattmås. I en damm stötte jag på en rörhöna, men för att att se fågel tror jag man måste ta sig ned till kusten.

Så det var skönt att komma hem. Jag och Maggie tog oss till Sandhammaren.

Hon väntar på att jag ska plocka upp pinnen och kasta den i vattnet.

Vi gick i tallskogen. Bofinken drillade, gransångaren stönade. Det är ännu inte så mycket folk vilket är skönt. Kiosken i Sandhammaren har fått ny ägare och det är riktigt fint gjort, väl värt ett besök efter renoveringen.

Tallen planterades under 1800-talet för att hålla kvar sanden så att den inte skulle driva in på åkrarna. Nu har det blivit ett bräm av tall som brukas. Den avverkas i stripor. Marken bereds och nya tallplantor planteras. På den östra sidan av Backvägen, den grusväg som går längs med stranden är naturreservat. Vi skrämde en gröngöling som ljudligt höll på att flyga in i ett träd och en annan svarade den söder ifrån.

Även om Maggie hade bråttom till stranden där vi kastar en pinne i det iskalla grunda vattnet funderade jag över eken, björken och framför allt tallen. Skogen är skiktad och det finns död ved. Nötskrikorna gömmer ekollon och där ljuset når marken växer små ekplantor upp. Rådjur och älg rör sig i området. Det växer blåbär och ljung på den tunna förnan. Under är sand. Gamla dyner har blivit bevuxna och behåller därför sin form.

Den yttersta biten förändras till mer löv och en sumpskog går längs med stranden där regnvatten har samlats upp. Därefter kommer det strävt gräs, mossa och nere på stranden kommer.

Jag tänkte på en bild som jag hade sett i First Ecology (Beeby & Brennan, 2008) som är en översikt hur landskapet förändras i medelhavsklimat, men den fungerade även i Sandhammaren. Nedan ser vi hur den första biten på vänstra delen är sandstranden. Där förändrar havet ständigt strukturen, men snart försöker växtlighet att etablera sig. Men lyckas gör den inte förrän efter första sanddynen. Därefter kan vi se hur perennerna tar över. Till slut kan rötter leta sig ned i marken till grundvattnet och höga träd stabiliserar så att blåbärens symbios med mykorrhizan sakta kan börja breda ut sig. Där växer det även svamp. Maggie hittar kantareller. Två polacker visade mig fantastiska svampar som de hade plockat runt parkeringen. De tyckte kantareller inte var mödan värt.

(Beeby & Brennan, 2008:171)

Sandhammaren är en äventyrlig plats. Eftersom strömmarna möts och det är långgrunt gick fartyg ständigt på grund om de kom för nära land. Men för oss fågelskådare är det en fröjd att se ejder flockarna runda udden för att ta sig norrut. På hösten ser man prutgäss och snäppor som rastar. Här fick jag se min första snösparv. För några veckor sedan såg jag mindre strandpipare.

Jag vill avsluta med en händelse. Jag såg hur måsarna reagerade på en fågel som dök likt en rovfågel. Jag hann inte riktigt se. De attackerade ettrigt och så såg jag att det var en liten falk som duckade dem genom att hålla sig nära vattenytan. Den lyckades ta sig in till stranden, snek över dynen och så var den borta.

Ju mer man är ute och ju uppmärksammare man är, desto mer gåvor delger naturen.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Om hur en gammal mans kärleksromaner hör ihop med svensk skogsdebatt

Antonio José Bolivar Proaño är en gammal man som bor i Amazonas. Det mesta av sin fritid läser han kärleksromaner, men när en ozelot härjar i trakten tvingas han lämna sin hängmatta för att hjälpa till i jakten av den. Det som jag fascinerades mest av i Luis Sepúlvedas bok Den gamle mannen som läste kärleksromaner (1995) var hur han försökte föreställa sig det han läste i romanerna. Venedig jämfördes med en större by i Amazonas där hyddorna stod på pålar. Det var lätt för mig att ömsint läsa om den tandlöse gamle mannen som mest av allt ville bli lämnad ifred.

Ibland tänker jag på honom, denna romangestalt som Sepúlveda levandegjorde för mig och jag upptäcker att jag inte alls är så långt ifrån hans sätt att läsa romaner och annat som man kan tro. Nu fuskar jag ibland genom att söka på internet efter hur det ser ut, men oftast undviker jag. Mina egna föreställningar är lite bättre. På samma sätt blir jag ofta besviken när jag ser filmer av romaner som jag har läst. Det är inte lika illa om jag först ser filmen och sedan läser dem.

Vad har detta med en blogg om ekologi, natur och vårt förhållningssätt till vår omgivning? Egentligen väldigt mycket märker jag då jag liksom många med mig är fångna i föreställningar och förväntningar. Dessutom finns det inte tillräckligt med kunskap för att kunna sticka hål på illusionen. För det behöver vi andra.

Jag är en än gång tillbaka till skogen och den debatt som jag följer och delvis deltar i genom samtal på twitter, om man nu kan kalla det för samtal. Som vanligt tänker jag gå en omväg för att förhoppningsvis bättre kunna illustrera min poäng i slutet och vi börjar i medelhavsklimatet i Kalifornien eller varför inte i Australien, Sydafrika, Chile, eller runt det faktiska Medelhavet…

Titta på bilden nedan. Den visar fem delar i världen som har ungefär liknande abiotiska faktorer som klimat, geografi, men också biologiskt där växtligheten är liknande. Många tillhör släktet hårdbladsväxt, då de är torktåliga växter som inte förlorar sina blad när det inte kommer regn. Det tar för mycket energi för nya blad. Flera har starka ämnen i sig, vilket ger dessa områden en speciell doft. Languedocviner påstår att den speciella garriguen kan skönjas i terriorviner. Rosmarin är en typisk hårdbladsväxt, lågväxande, starkt doftande och tålig. Vår har överlevt vintern i örtträdgården.

Beeby & Brennan, 2008:147

Det man också kan lägga märke till är att de ligger mellan två breddgrader, men också kallströmmarna som löper längs kusten. Om vi ser strömmen utanför den nordafrikanska kusten så var det den som lät Columbus ta sig över Atlanten.

Dessa cirkulära strömmar kallas för volta do mar. Det portugisiska begreppet kommer från den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen. Han hörde att den maliske kungen Mansa Musa hade spridit så mycket guld över Nordafrika under sin hajj 1324 till Mecka att det hade blivit värdelöst. Hans lust efter guldet ledde till en utveckling av fartygen karavellen och kunskapen om hur man seglar på Atlanten.

Andra saker att lägga märke till är att trots att de befinner sig på samma breddgrader är inte restan av geografin densamma. Det är andra betingelser som gäller i de geografiska områdena. Som vi ser styr havets strömmar mycket, snarare än ljuset. Delvis påverkas det av hur marken har brukats av människor, men inte tillräckligt.

Om ni har varit i Durban i Sydafrika vet ni också att ni har gått från den torra välden till ett tropiskt klimat, vilket beror på att den varma havsströmmen från Indiska oceanen möter de kallare sydatlantiska strömmarna.

Poängen är att geografin spelar roll och det är här vi återigen kan minnas den gamle mannen som älskade att läsa kärleksromaner. För att göra ett drastiskt hopp så menar jag med denna utläggning att i skogsdebatten tenderar vi att utgå från hans sätt att jämföra Venedig med hans tropiska regnskog.

Förvisso talar jag främst för mig själv, men jag märker det också i debatten. Låt mig visa vad jag menar. Jag har i flera inlägg hänvisat till boken Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap (Niklasson & Nilsson, 2005). Det här är första gången jag skriver ut hela titeln. Det viktigast är slutet där det står ”deras tillämpning i Sydsveriges landskap”. För biologer och ekologer och dito är det här självklarheter, men för oss amatörer blir det lätt att vi inte ser detaljerna som döljer sig bakom det som sägs.

Jag bor i Simrishamn och här är det växtzon 1. Även en amatör som jag lyckas att driva upp majs och pumpa (det senare är inte så svårt). Det gäller mest att hinna vattna på sommaren. Men bara några mil österut går det över till en annan växtzon vilket märks när vi åker till Agusa för att vandra tidigt på våren. Då ligger snön kvar där.

Den här delen av Sverige liknar till exempel Lübeck som ofta framhålls som en framtida förebild för svenskt skogsbruk. Men att överföra det slags skogsbruk till den boreala zonen är inte säkert att det låter sig göras. Det är till exempel magrare jordar, vilket betyder att växtligheten konkurrerar på ett annat sätt än här i södra Sverige om näringsämnena. Det handlar om ljuset. Det är alltså andra faktorer som spelar in hur skogsbruket kan bedrivas på olika platser i Sverige.

Med detta vill jag inte säga att jag understödjer trakthyggesbrukets framfart, men jag förstår oron som kommer från industrin, när nya förordningar kommer från Bryssel där majoriteten länder inte befinner sig i den boreala zonen. EU tjänstemännen läser norrländska kärleksromaner, men ser ljuva ekskogar framför sig och inte lavbeklädd gran. I alla fall är det många av oss trakthyggeskritiker som gör det.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Sepúlveda, Luis (1995). Den gamle mannen som läste kärleksromaner. Stockholm: Forum

Rewilding och teknokraterna

Maggie luktade i kanten av Tobisvägen medan jag gick några meter framför henne. Vid dammen mitt emot incheckningen till campingen gick ett grågås par med sina ungar. Jag blev förvånad att äggen redan hade kläckts och hur stora de gulgröna ungarna redan var. De var så fina. Jag gick tillbaka och tog tag i Maggies koppel så att hon inte skulle jaga iväg grågässen.

Vi fortsatte promenaden och kom på andra sidan, bakom begravningsplatsen. Maggie stannade. Hon hade upptäckt något. Jag tittade mig omkring och såg två rådjur. Bocken jagade honan. Det var som om han nu var ett rovdjur. Hon sprang, ja lät sig jagas för att se om han var ståndaktig nog för att få betäcka henne. Om han lyckades vet jag inte för de försvann bakom en kulle.

Tiveden

Medan vi gick där tänkte jag på det Lars Lundqvist gästinlägg Rewilding – att skapa konstgjord vildmark. Han kritiserar rewildingtänkandet för att det är en purists syn på naturen:

En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet. 

Lundqvist

För mig kändes detta sätt att framställa rewilding som främmande. Visserligen finns det en estetik i de filmer som produceras och som visas på youtube, men framför allt är rewilding snarare en teknokrats syn på naturen. Där hon ser ett system som inte fungerar och därför vill förändra det till det bättre genom att tillföra funktioner som fattas.

Det var därför jag i inlägget funktion, nischer och stjärtanden gör en relativt teknisk genomgång. Eller den här artikel: ”An ecoregion-based approach to restoring the world’s intact large mammal assemblages” (Vynne et al. 2022) där de beskriver hur man ska göra ekosystem intakta genom att tillföra de bitar som fattas för att de olika funktionerna ska fungera.

Large mammals serve as landscape engineers, shaping the structure and composition of natural habitats.

(Vynne et al. 2022)

Eller som biologen som jag skrev med som förklarade hur renar och älgar i Norrland innehar betfunktionen, medan att människan har rovdjursfunktionen genom att de inte låter älgstammarna bli för stora.

Just det där med funktioner eller till exempel följande motivering till varför vi behöver ”friska ekosystem” som följande från Europarlamentet har fått mig att fundera. Men först ett inledande citat:

Friska ekosystem ger oss livsmedel och tryggad livsmedelsförsörjning, rent vatten, koldioxidsänkor och skydd mot naturkatastrofer som orsakas av klimatförändringen. De är nödvändiga för vår överlevnad på lång sikt, vårt välbefinnande, vårt välstånd och vår trygghet, eftersom de utgör grunden för Europas motståndskraft.

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om restaurering av natur

Det här är så typiskt för den teknokrati som genomsyrar vårt samhälle. Det blir så ytligt även om jag förstår syftet då det ger en välmotiverad argumentation för dessa ”ekosystem”.

Låt mig ge ett annat exempel som jag först inte riktigt förstod mig på. Det var skogsbilder tagna av jägmästare och skogsägare på twitter. De beskrev skogspartierna i beundrande ordalag. Då förstod jag att för dem finns det en slags skönhet i dessa brukade skogar. Jag känner igen mig i det, även om min ingång är annorlunda eftersom jag inte kan de tekniska detaljerna.

Det är således inte bara ett brukande av skogen utan också ett formande av den. Det är däri som beundran uppkommer. Det är den skapande och aktiva människan som än en gång framkommer. Samma resonemang märks i diskussionen mellan biologen Carl Gustaf Thulin och Anders Nilsson, biträdande riksjaktvårdskonsulent, vid Svenska Jägarförbundet, där den senare hävdar att jakt är nödvändigt och menar att det är genom jakten som människan skapar förutsättningar för klövviltet.

Kan man blunda för att brukandet skapar förutsättningar till större klövviltstammar än det annars skulle finnas? Kan man bortse från de negativa konsekvenser viltet kan orsaka skogs- och jordbruk och därmed också samhället?

”Jakt är både roligt och nödvändigt”

Thulin håller inte alls med utan han anser att förvisso är jakt både kul och spännande. Men det är inte nödvändigt.

Det är nonsens, jakt behövs absolut inte. Det är ett viktigt och ursprungligt naturresursnyttjande om det bedrivs på ett långsiktigt hållbart vis. Men det är inte nödvändigt.

”Jakt ska vara ett sant nöje”

Bör människan vara en aktiv del i naturen? Som en allnärvarande art kommer hon alltid att vara det, men det betyder inte att det är nödvändigt. Inte heller måste all natur vara inriktad på vare sig purister eller för urbanister.

Men för mig handlar det om något annat. Jag stod ikväll vid köksfönstret och tittade ut. Småfåglar flög förbi. Några landade i kastanjen. Jag gick ut med kikaren. Hämplingarna var tillbaka. Med det var också några starar och en kaja där. Jag blev så glad. Varför? Jag vet inte. Det var vackert med denna ansamling som tyckte att vårt träd var en trevlig rastplats.

För mig handlar det så klart om ekosystem och om klimat och arter. Men framför allt handlar det om dessa möten. Som när jag såg råbocken och hinden på fälten eller stararna i kastanjen. Eller gladan som trängdes bort ur eken av en kråka. Eller när jag ser trutarna som tränger undan varandra på stenarna vid revet. Det med funktioner är intellektuellt. Men om det inte finns en nyfikenhet och vilja till relation med naturen så menar jag att det endast kommer att förbli en ytlig diskussion.

Teknokraterna får inte ta över miljötänkandet.

Referenser:

Deprez, Martine (2022). Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om restaurering av natur. Interinstitutionellt ärende: 2022/0195(COD)

Nilsson, Anders (2023) ”Jakt är både roligt och nödvändigt” Natur. Publicerat den 3 april 2023 (hämtat 230422)

Thulin, Carl Gustaf (2023). ”Jakt ska vara ett sant nöje”. Natur. Publicerat 28 mars 2023 (hämtat den 230422).

Vynne, Carly et. al (2022). ”An ecoregion-based approach to restoring the world’s intact large mammal assemblages” Ecography. Volume 2022, Issue 4. https://doi.org/10.1111/ecog.06098

Gästinlägg: Re-wilding – att skapa konstgjord vildmark?

Av en ren slump råkade jag ramla över den här bloggen, reagerade på ett av inläggen, kommenterade och det ledde till en dialog som slutade med en fråga om jag inte hellre ville skriva ett eget inlägg, ett slags gästblogg. Varför inte? Så här kommer det!

Min bakgrund är i korthet att jag är ett förortsbarn med släktrötter hos småbrukare i norra Västerbotten och Skåne (Österlen) som växt upp på gränsen till det som numera är Tyresta nationalpark, söder om Stockholm, varit scout, pluggat skogsbruk på SLU och sen har forskat och undervisat om skogsskötsel i 40 år.

Skogen har alltid varit speciell för mig ända sen jag var liten. Jag gillar träd och ser skönhet i nästan alla sorters skogar. Som barn var skogen oändligt stor, en vildmark för äventyr. Men som äldre har jag lärt mig så pass mycket att jag ser spåren av tidigare skötsel nästan överallt. Det är som när man lär sig att känna igen blommor eller fåglar. Ju fler arter man lär sig att känna igen, desto fler arter ser man när man rör sig i skogen. Ju fler tecken på tidigare skötsel man lär sig, desto mer av historiken på platsen ser man, och plötsligt är barndomens vildmark för äventyr förvandlad till kulturmark.

Vad har då detta med re-wilding att göra? För att förklara det måste jag först nysta lite i vad re-wilding är. Så här beskrivs det på Rewilding Europe:s hemsida:

Rewilding is a progressive approach to conservation. It’s about letting nature take care of itself, enabling natural processes to shape land and sea, repair damaged ecosystems and restore degraded landscapes. Through rewilding, wildlife’s natural rhythms create wilder, more biodiverse habitats.

What is rewilding?

Re-wilding handlar alltså om att återskapa vildmark, så som man tror den hade varit om människor inte hade koloniserat området. Naturen ska ta hand om sig själv. Människan saknas i princip i beskrivningen, är möjligen åskådare men tillför inget gott. I texterna på sajten nämns att det kan genomföras på ”abandoned land”, alltså områden som människan lämnat, där inga människor längre lever kvar. Den typen av områden finns knappt i Sverige.

Rewilding Europe har ett projekt i Norrbotten i norra Sverige. I beskrivningen nämns att området är tre miljoner hektar och att det bor färre än 1000 personer i det aktuella området, alltså en person per ca 3000 ha. Det låter antagligen väldigt lite för en storstadsmänniska eller för den som är van vid tätbefolkade delar av södra Sverige. För mig låter det inte som ”abandoned land”. Området där jag jagar älg är 4000 ha. Det bor inga människor där, men runt omkring finns aktiva byar. Hela området är gammal kulturbygd med rester av minst 5 äldre gårdar, odlingsmark och olika former av skogsbruk sen långt tillbaka.

Samtidigt som re-wilding vill ”låta naturen ta hand om sig själv” så arbetar man aktivt för att införa nya arter. För svensk del nämns exempelvis visent, myskoxe och vildren. Visent fanns i södra Sverige för 1000 år sen, myskoxe har aldrig funnits här naturligt, och vildrenen försvann för ca 150 år sen och har ekologiskt ersatts av samernas tamrenar. (Se också inlägg av bloggägare: Jägarna, älgen och vargen, del 3)

Så vad betyder re-wild, egentligen? Förvilda eller åter-förvilda? Skapa eller återskapa? Restaurera eller renovera? Kommen såhär långt i mina funderingar kom jag att tänka på vår sommarstuga. Ett gammalt timrat torp, byggt 1925. Det är i behov av underhåll och i diskussionerna har begreppen ‘restaurera’ och ‘renovera’ kommit upp. Restaurera betyder ungefär ”återställa” medan renovera betyder ”omskapa” eller ”omgestalta”. Att återställa innebär att gå tillbaka till ett tidigare tillstånd, men då uppstår frågan om hur långt tillbaka. Ska vi återställa stugan till hur den såg ut nybyggd 1925, t.ex. utan el, eller renovera den så den blir lite bekvämare att vistas ut? Renovera betyder att förändra och förnya så det blir bättre än förr. Frågan är vad re-wilding innebär. För mig låter det mest som omgestaltning, därför att det är längesen Sverige var vildmark, om det någonsin varit det.

Sverige koloniserades av samer i samma takt som inlandsisen drog sig tillbaka, så vi vet inte hur det skulle ha sett ut här utan människor. (Sveriges koloniala historia)

Dessutom har klimatet förändrats under de 10 000 år som gått sen isen försvann. Ibland varmare, ibland kallare. De växtarter vi har här idag har kommit hit i olika takt, vid olika tidpunkter. Därför har även vegetationen ändrats över tid och skogarna har dominerats av olika trädslag under olika tider. Så det finns ingen självklar referenspunkt att ”återställa” till utan oavsett vilka förändringar som görs så blir det något nytt, en omgestaltning, ett slags renovering av skogslandskapet.

Detta leder in på nästa punkt: För vem ska naturen re-wildas? För oss människor såklart! Den renoverade naturen ska ge besökare upplevelser.

Ett sätt att dela upp skogsbesökare är med begreppen urbanist-purist (se Skogsskötsel för friluftsliv och rekreation).

En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet. Re-wilding är en rörelse som drivs av och riktar sig till purister och inte till genomsnittssvensken, urbanisten, och re-wildare/purister är per definition inte intresserade av skogsbruk eller annan kulturpåverkan av landskapet. (Se också bloggägarens inlägg: Jägarna, älgen och vargen, del 2)

Därmed är jag tillbaka där jag började, kännedom om och förmåga att känna igen tecken på tidigare brukande av skogen och landskapet.

Nästan hela Sveriges skogar har brukats på olika sätt i historisk tid. Först av samer och jägare-samlare, sen av lantbrukare och skogsbrukare (Enander 2007a, b) men även av andra näringar som behövt skogsråvara, som gruvnäringen (Eklund 1994). Eftersom intensiteten i brukandet och principerna för det har varierat över tiden så ser inte alla skogar likadana ut. Men det gör å andra sidan inte heller skog som lämnas orörd. Trots det finns det en generell bild av hur orörd skog borde se ut, ett slags facit som man jämför med och det är nästan alltid skog där det finns några stora gamla tallar och sen en blandning av olika stora träd av andra trädslag. Så kan en orörd skog se ut som har brunnit för länge sen men inte under det senaste seklet, men även en brukad skog kan ha det utseendet. Eftersom få människor kan tillräckligt om skogshistoria, skogsbruk och skogsskötsel så ser man inte de tecken som visar på tidigare skötsel och bruk av skogen, utan brukade skogar som påminner om ”facit” klassas som orörd vildmark, gammelskog, trots att det egentligen är brukad skog.

Så ett alternativt och elakare sätt att beskriva re-wilding är att det är puristernas försök att skapa ett landskap som uppfyller deras fördomar om hur orörd vildmark ser ut, baserat på okunskap och drömmar. Ett privat äventyrsland där det egentligen inte finns plats för människor, åtminstone inte andra människor än puristerna själva.

Men det finns ett helt annat sätt att se på vårt skogslandskap. Det kanske jag får chansen att återkomma till.

/Lars Lundqvist

Referenser:

Eklund, Magnus (1994). ”Nasafjäll och Silbojokk – Gruvdrift och skogspåverkan” ur Essäer i skogshistoria – skrivna av eleverna på kursen ”Skogens och skogsbrukets historia”. Sid. 209-214. Institutionen för skoglig vegetationsekologi, Institutionen för skogsskötsel
https://pub.epsilon.slu.se/4186/

Enander, Karl-Göran (2007). Ekologi, skog och miljö. Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet. Rapport

Enander, Karl-Göran (2007). Skogsbruk på samhällets villkor. Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet. Rapport
https://pub.epsilon.slu.se/view/creators/Enander=3AKarl-G=F6ran=3A=3A.html

Hannerz, M; Lindhagen, A.; Forsberg, O; Fries, C & Rydberg, d. (2016). Skogsskötsel för friluftsliv och rekreation. Skogsskötselserien nr 15, Skogsstyrelsen

Sametinget (2013). Sveriges koloniala historia. Sámediggi.se, publicerat den 2013, Uppdaterad: 2018-05-08 (hämtat 230419)

Funktion, nisch och stjärtänder

Om man går från norrut från Simrishamns hamn kommer man till Tobisvik. Det är en bukt där vågorna slår på en vacker sandstrand. Vid buktens södra del går det ett rev rakt ut i Östersjön. Där passerar jag och Maggie var och varannan dag då det alltid sker något där. Sjöfågel vilar, äter och samlas av olika anledningar där. Jag har med mig min kikare, sveper över revet och iakttar vilka arter som är där. Ibland är det någon raritet. Maggie väntar tålmodigt i fem, tio minuter, men sedan vill hon gå vidare.

Nu när flyttfåglarna återvänder norrut är det nästan alltid fågelskådare där. Många är väldigt kunniga och de flesta är språksamma. De är alla möjliga slags människor, många biologer, ekologer och bara vanliga kryssare som jag. Ofta ställer jag frågor till dem, som till exempel, men det där är väl en fisktärna. Nej det är en kentsk tärna, som jag fick till svar häromdagen.

Då berättade D lyriskt om en händelse då väderförhållandena hade gjort att all småfågel hade strandat i Ystad och han fick se raritet på raritet. Själv stod jag med Maggie och kikade. Det var småskrake, storskarv, snatterand, gravand, havs- och gråtrut, men också en stjärtand som en man pekade ut för mig. Det var också han som förklarade att fisktärnan var en kentsk tärna.

Igår när jag gick förbi var de flesta borta. Östlig vind drev in vågor över revet. Det var några storskarvar, gräsänder och ett par snatteränder. Jag gick vidare. Maggie var med matte.

På kvällen satt jag på altanen med min pipa, ett glas tempranillo och lyssnade till koltrastarna som förde ett hiskeligt ljud med att skydda sina revir. Jag tänkte på det som en ekolog hade påpekat angående förra helgens inlägg, Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocen. Jag hade skrivit att Sverige tillskillnad från övriga Europa har ett rikt djurliv och att man inom svenska rewilding därför arbetar med att återställa landskap. Han skrev att problemet var att ett rikt djurliv inte räckte. Det handlade om de funktioner som djuren uppfyllde för att ekosystemet skulle vara fungerande.

Om man ska vara riktigt noggrann blir allt väldigt ”kluddigt” som man säger här i Skåne. Men hans poäng är viktig.

Vi kan ta en villaträdgård som har ett stort antal blomarter, men om de inte skapar nektar är blomsterprakten till ingen nytta för insekterna. Då fyller det bara en funktion för oss människor, alltså att det är behagligt att titta på.

I inlägget om Ingen hör trädet falla tog jag upp ”vad en abborre, en storspigg, märlkräftor, fintrådiga alger och tång har med övergödningen av Östersjön att göra”. Det handlade just om vilka funktioner de hade. Genom deras olika funktioner i näringsväven kan de hålla en balans i systemet.

På ett liknande sätt kan vi begrunda de olika sjöfåglarna som jag nämnde i början, då de också fyller olika funktioner och innehar vissa nischer. Det kan man gissa till till på deras näbbar. Småskraken och storskarvarnas näbbar är för att fiska, medan ändernas näbbar är för att beta på botten och sedimentet filtreras bort.

Vilken funktion fyller de då? Om vi tar kanadagåsen så betar den på strandängarna så att inte gräset blir för högt, samtidigt som de gödslar marken med sin avföring.

Här vill jag också ta tillfället i akt att citera ur J.A. Bakers bok Pilgrimsfalken (2021/1967). Han väcker till liv en natur med sina ord som gör att det är som att befinna sig med honom. Här beskriver han inte den funktion som pilgrimsfalken fyller utan den nisch som den har intagit genom att beskriva dess kropp och näbb.

Pilgrimsfalken är anpassad för att jaga och döda fåglar i flykten. Kroppen är strömlinjeformad. Det rundade huvudet och det breda bröstet smalnar elegant av mot en slank och kilformad stjärt. Vingarna är långa och spetsiga, med långa och smala handpennor för fartens skull, medan armpennorna är långa och breda för att ge styrka att lyfta och bära tunga byten. Den böjda näbben kan slita kött från ben. Den har en tand i övernäbben, som passar in i ett hack i undernäbben. Denna tand kan stickas in mellan halskotorna på en fågel, varpå falken genom att knipa åt och vrida om knäcker ryggraden.

Baker, 2021:13

Det är hårt språk och visar hur brutalt naturens betingelser egentligen är för alla måste vi äta och således döda.

För att förstå vad en funktion är, tänker jag jag mig att begreppet nisch också kan beskrivas, eftersom det hör ihop med hur mångfald, utdöendeskuld och så vidare fungerar.

Vi djur har alla vår nisch i naturen. Vissa som människor är anpassade till många förhållanden, medan andra är otroligt nischade. Alan Beeby och Anne-Marie Brennan illustrerar detta i First ecology: ecological principles and environmental issues (2008) med två diagram.

Den första visar att det finns optimala förhållanden för en art, men att ju mer förhållandena förändras, desto svårare kommer den ha att överleva. I exemplet nedan har de tagit temperatur som exempel. Horisontalaxeln visar att arten frodas när det är Y grader, men om det blir för kallt eller för varmt kommer den att stressas. Den vertikala axeln visar mängden individer.

Beeby & Brennan, 2008:42

Sammanfattningsvis kan inte arten frodas om det är för kallt eller varmt.

I nästa diagram (a) ser vi hur olika arter har hittat sin nisch. Den vertikala axeln visar på hur resurserna används och den horisontella visar hur stor tillgång det finns på olika resurser. Vi ser att arten koncentrerar sig på en viss föda, men att viss variation förekommer. Dessutom ser vi att nischerna överlappar. Så om vi tar de olika änderna, så visar deras breda näbbar att deras föda liknar varandras, medan småskrakens smala och långa visar att dess nisch inte konkurrerar med ändernas, vilket diagram b visar.

Beeby & Brennan, 2008:45

I diagram b ser vi hur olika arter har funnit sin nisch och därför fyller olika funktioner i en näringsväv. I en varierad biotop kan därför fler arter överleva, till skillnad ifrån en väldigt ensidig biotop.

Genom dessa diagram kan vi enklare förstå Gunnar Lindéns resonemang i inlägget Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats och varför jag ser det som problematiskt, samtidigt varför jag förordar rewilding.

Gunnars resonemang följer ett som jag stött på under senare tid på twitter och det är att den svenska skogen, ja det svenska landskapet är så förändrat att det inte går att återställa till föreslagna referenspunkten.

Kritiken handlar om ett förslag från EU Kommissionen som vill återställa miljöer för få tillbaka mångfalden, se Nature restoration law. Kritiken mot lagförslaget menar dels att brukad mark blir värdelös, det vill säga att man inte längre kan tjäna pengar på den, se artikel Experter: EU-krav gör 2,5 miljoner hektar skog värdelös – Sveriges tolkning extrem från Tidningen Näringslivet. Dels bygger det på att landskapet är allt för förändrat för att restaurering är möjlig.

Lindéns och andras resonemang bygger på att eftersom naturen har brukats och förändrats på ett omvälvande sätt sedan den industriella revolutionens början finns inte det kvar som en gång var. Förvisso finns det vissa fickor, men de är försvinnande få. Vad det betyder i detta sammanhang är att biotoper vars nischer arter hade utvecklats till att leva och frodas i har försvunnit. Således har de antingen trängts ihop i begränsade små utrymmen, det vill säga utdöendeskuld (se Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse, eller så har de försvunnit. Se första diagrammet och byt ut temperatur mot överlevnadsbetingelser.

Ett annat sätt att se på det är att istället för att se det som värdelös skog så handlar det om att göra den värdefull genom att inte återställa utan att skapa de förutsättningar som ett landskap behöver för att inneha en miljö fylld av nischer. För detta krävs det ett rikt djurliv, vars funktioner är att bidra till att nischer skapas och förblir, vilket är vad rewilding handlar om. Trots prefixet re- handlar det inte om att återställa utan att blicka framåt. Det är därför som Isabelle Tree talar om wilding (se Wilding, Isabelle Tree och Knepps egendom) och jag har döpt bloggen till Förvilda Sverige?.

Som vanligt har jag skrivit för långt, men för att summera handlar det om att vissa djur blir nyckelarter och i tidigare inlägg har jag använt nedan illustration av visenten för att visa hur dess närvaro genom sitt beteende skapar olika nischer för olika organismer att förhoppningsvis kunna frodas. Kan man säga att de blir mångfunktionella? Det tekniska språket förpestar alla domäner.

Bild tagen från https://rewildingeurope.com/rewilding-in-action/wildlife-comeback/bison/

Avslutningsvis handlar det i grunden om en diskussion om värden som måste balanseras mot varandra, säg äganderätt men också rätten till existens.

Diskussionen som jag har fört här visar hur tekniskt det kan bli, vilket också fyller sin funktion (pun intended), då det är därigenom vi kan förstå hur det fungerar. För därigenom kan vi få en relation till naturen som inte bara handlar om att tycka något är estetiskt tilltalande eller inte.

För mig handlar det del om att läsa på och att samtala med människor, men framför allt att återvända till revet, se årstidernas skiftningar genom de olika fåglarnas närvaro. Det är att ständigt vara ute i naturen med Maggie, att för att hänvisa till Hans, låta stövlarna vara leriga och ryggen svettig.

Referenser:

Berg, Martin (2022). ”Experter: EU-krav gör 2,5 miljoner hektar skog värdelös – Sveriges tolkning extrem”. Tidningen Näringsliv. Publicerat den 15 dec 2022 (hämtat den 230416).

EU Kommissionen (o.å.) Nature restoration law. EU Kommissionen. (Hämtat den 230416).

Baker, John Alec (2021). Pilgrimsfalken. Lund: Bakhåll

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press