Kastanjen i vår trädgård har påbörjat sin dödsresa. Barken börjar lossna och tickor börjar sprida sig. När vinden river genom den släpper den grenar. Men när våren kommer spricker löven ut och i maj blommar den. Sedan kommer kastanjerna som faller ned på hösten. Jag krattar ihop dem och löv på hösten. Förr lade jag löven i odlingsbäddarna för myllan. På våren kom kastanjestjälkarna upp. Jag hade inte tagit bort kastanjerna. En döende kastanj är liv.
Varma dagar sitter jag lutad mot kastanjen i trädgården och röker. Runt omkring mig hör jag koltrasten från taknocken, kajorna på skorstenen, duvor och mesar från trädkronan och då och då upptäcker jag att rödhaken sitter och tittar på mig. Måsar och trutar flyger in mot åkrarna.
Tyvärr vet jag inte vad arterna heter. I appen obsidentify stod det plommon- och sprängticka. Men den senare växer på björk och den förra såg annorlunda ut vid en sökning.
Häromdagen upptäckte jag en annan ticka som tydligt stack ut ur stammen. Jag blev glad och även förvånad att jag inte hade lagt märke till den tidigare. På bilden ser man att någon insekt redan har börjat livnära sig på tickan.
Inte heller här fick jag någon bra artbestämning i appen. Den angav ostronskivling, vilket jag finner föga troligt.
Sommarkvällar har jag sett att det flyger runt fladdermöss i trädgården. De gillar att gömma sig i den uppspruckna barken. Där håller också spindlar till som sprider sitt nät.
I nedre vänstra hörnet kan man se de tunna spindelnäten.
Det mesta som sker i trädet ser jag inte, men jag vet att det ständigt pågår något då jag ibland går runt och ser företeelser som spindelnäten, små hål av olika skalbaggar och trädmjöl från den blottade veden.
Man kan fråga sig varför jag bryr mig om denna kastanj och ett av svaren är att det handlar om mångfald. Detta begrepp är så luddigt och ändå kastas det omkring i debatten och då gärna i syfte att anklaga någon annan. Det blir ett hyperobjekt, något som är för stort för att riktigt greppa. Men i vår trädgård kan vi se vad mångfald eller brist på mångfald är.
Jag får för mig att i vår kultur vill vi enbart se skapande omkring oss, men döden försöker vi undvika. Vid ingångar till äldre kyrkogårdar kan det stå ”Tänk på döden” för att påtala och påminna oss om vår egen dödlighet och vår futtighet i universum. Men döden i naturen är något annat. Döden är liv och det är mångfald.
I böckerna Gran: Grann, grandios och rik (2019) och Tall: En tallrik mångfald (2020) skriver Bengt Ehnström om granen och tallens olika stadier, men framför allt om den mångfald av organismer som är kopplad till deras livscykel. Han skriver ”ArtDatabanken har uppskattat att [granen] är viktig för inte mindre än 1100 arter, medan 370 arter är specialiserade att enbart leva på gran” (2019:16). När det kommer till tallen är det, enligt honom, svårt att uppskatta, men när det kommer till skalbaggar är över 90 % av dem beroende av de döda tallen. ”Vilket återigen visar att det är det döda trädets stora betydelse för den biologiska mångfalden i skogen.” (2020:16).
I kapitlet ”Natural forest dynamics” i boken Biodiversity in dead wood (2012) skriver Jonson och Siitonen: ”A key aspect of continuous-cover dynamics is that most types of dead wood are produced more or less continuously on a relatively small spatial scale (i.e. within a few hectares only) for extended periods of time, sometimes for several hundreds or thousands of years.” (s. 286).
Det är genom att det ständigt finns död omkring oss som liv kan fortsätta. Livets väv är ett system av alstring och nedbrytning och i den processen finner varje organism sin nisch och möjlighet till överlevnad.
När vi tänker mångfald och läser artiklar eller ser alarmerande nyhetsinslag om hotet mot mångfalden kan vi fundera och iaktta vår egen trädgård. Efter alla sina öden i världen var det just detta som Candide kommer fram till i Voltaires klassiker, att odla sin egen trädgård. Men i odlandet, skapandet och längtan efter prunkandet, får man inte glömma bort den döden. Livet kräver den.
Det är i cyklerna, som Ehnström beskriver som de över tusen organismerna kan överleva i skogen. Det är genom att låta en döende vacker kastanj få stå kvar i ett villaområde som platser för liv skapas (biotoper).
Maggie leder in mig i grandungen från skogsvägen. Jag tror att hon söker efter trattkantareller och följer efter. Ett ihållande pipande eller visslande hörs. Jag spelar in det och finner att det är spillkråkans lockläte. Vi står båda stilla och lyssnar till entoniga locken. Jag bestämmer mig för att sätta mig ned på en våt sten och tända mig en pipa. Promenaden i skogen har fyllt mig med tankar. Spillkråkans entoniga lock i väster gör mig ordlöst fundersam.
De trivs i högstammig blandskog. Jag hade gått igenom äldre bokbestånd, men också ung granskog. Jag sitter på stenen, medan Maggie söker efter godis som jag har kastat ut. Snart lägger hon sig vid min sida. Söder över var ett gallrat medelålders granparti, på östra sidan skogsvägen är ett bokparti där granar har självsått sig. Runt omkring mig är grön mossa och på andra sidan skogsvägen täcker gräs och boklöv marken.
Vi har gått igenom ett landskap med kallmurar och sett hur granplanteringar och kalhyggen blandats med skog i olika ålder. Jag har fotat mossbeklädda stubbar och avbrutna stammar där tickor växer. Under de tätt planterade granarna växer ingenting. Men små ekplantor växte i den mulliga kanten mellan granplantagerna och skogsvägen. Det har varit så många intryck.
Jag har sett den mossiga stengärdsgården, att det längs kanten av höjden växer ekar och innanför dem går det som ett dike. Det förvånar mig, men jag har inte haft kunskapen för att kunna förstå vad som har skett.
Med ny kunskap kan jag tänka mig att det tidigare har stått träd där, vars rötter har hållet fast jorden. Bokarna har tagit åt sig av näringen som de nedbrytande insekterna och andra organismer har frigjort från stubbarna. Kanske har mossa vuxit på stubben och på den har det fastnat frön som sedan har kunnat ta del av näringen och ätit ur innandömet av stubben? Ett bokfrö har hamnat i jorden och dess rötter har sträckt sig ut och omfamnat stubben. Med tiden har det blivit en liten kudde av jord, som hålls tillbaka av de omfamnande rötterna och tyngden från stammen.
Hålorna bildas när stormar river med sig träden och rötterna inte längre förmår hålla sig fast. Lågan, som de nu uppstående rötterna kallas hos vindfällena, kommer nu börja att brytas ned av insekter som gråsuggor eller svampar. Av den döda veden kan de olika organismerna leva tills det endast finns jord kvar, men den nedbrytande tiden kan vara över hundra år.
Ute i skogen finns det dolda berättelser om stormar och bränder, om hur landskapet har brukats. En hög med knytnävsstora stenar berättar om att här har varit en åker, ett plant landskap berättar om att här har varit en slåtteräng. Stenarna tog man upp när man drog plogen, men när det blev en slåtteräng gick man igenom med en lie. Är det en stengärdsgård var det förmodligen en betesäng som en gång övergivits och de jämnhöga träden började förmodligen växa då marken övergavs. De togs inte ned för skogsbruket. Kanske var det för att man migrerade från staden när arbete i industrin lockade?
Vi talar om den relativa tiden och hur kort människoliv är i förhållande till träden. En ek sägs växa i 300 år och dö lika länge. Hela tiden finns det organismer som är beroende av dess ålder. En ekoxhona karvar ett hål för att lägga sina ägg. Saven som rinner ur dricks av fjärilar som eksnabbvingen. Vi enskilda hinner bara se och uppleva en kort tidsrymd av dess liv. Därför förstår vi inte heller våra gärningars påverkan. För ser vi till det enskilda glömmer vi bort samhörigheten med allt det andra som existerar omkring oss. En ek är inte bara trädet. Jag har redan nämnt ekoxen och eksnabbvingen. För oss går det inte att greppa, men kunskapen har funnits omkring oss i form av myter. Dessa samlade erfarenheter som har vävts in i vår kultur för att kunna vidareförmedlas.
När biologerna nu ger sig ut i skog och mark upptäcker den alltmer uppenbara fattigdom som finns i våra marker. De räknar med att en 1500 arter är beroende av en ek. Om alla tas bort för att plantera contortatallar som inte har några organismer kopplade till sig är det 1500 arter som inte längre har någon livsmiljö.
Jag suger på pipan och blåser ut röken utan att dra halsbloss. Spillkråkan lockar inte längre. Det duggregnar. Så plötsligt slår det mig vad all den här granskogen betyder. Den är planterad på ängs- och åkermark. För hundra år sedan var det här ett helt annat landskap. Djur betade innanför gärdsgårdarna. Höga breda bokar och ekar berättar om ymnigt solljus som gjorde att de kunde breda ut sig i alla riktningar. Nu stod många av dem och dog då granarna tryckte sig in till dem och stängde av ljuset. De tappar grenar för att kunna koncentrera sig på att växa mot ljuset. Men den snabbväxande granen tar över.
Det är med vemod som jag gick vidare mot Agusa. Varför vet jag inte eftersom i denna skog finns det många olika biotoper. Spillkråkan finns och de är goda indikatorer på gammelskog. Det finns död ved på många ställen. Men kanske är det just insikten om hur mycket människan förändrar i landskapet. Det finns inget orört utan någon har fattat ett beslut. Samtidigt tänker jag på klimatförändringarna och att det blir varmare. Boken klarar sig, men granen blir alltmer stressad vilket gör att granbarkborren får fritt spelrum bland de framavlade plantorna från plantskolor. Alla planteras de samtidigt och deras genetik är densamma. De har ingen resistens och sedan när granbarkborren förmerar sig vill ägarna ha hjälp från staten.
Jag minns när jag gick längs den här vägen för två år sedan. Det var torrt. Diken var torra och det dammade om stegen. Nu är det november och det var nästan 15 grader i luften. Det blir allt varmare. Granen är gjord för kallare klimat.
Senare sitter jag och tittar in i den lilla brasan vid vindskyddet i Agusa. Återigen hör jag spillkråkan och jag blossar åter på snuggan. På väg till bilen ser jag något svart, men det är ingen korp. Så ser jag att det är en spillkråka som hackar på en bok som hade knäckts under en storm. Även stormarna säger de kommer att öka när klimatet förändras. Men nu bryr jag mig inte. Spillkråkan är så vacker där den sitter på bokens stam. Så flyger den iväg och jag och Maggie går till bilen.
Chocken är svår att föreställa sig. Tänk er att att komma ut i fårhagen och se döda, halvdöda och skadade får tillsammans med de som kanske har skadats och därför måste avlivas. Det är blod, utspridda tarmar och uppfläkta bukar.
Jag tänker mig att så många känslor måste rasa genom kroppen, skuld för att man inte kunde skydda dem, ilska mot att ett djur kan vara så grymt mot andra djur, hjälplöshet inför naturens inneboende våldsamhet, bitterhet mot en stat som ser ett rovdjur som viktigare än får och människor.
Även om det inte är samma relation som till en hund eller en katt så finns det en upplevelse av närhet till fåren. Genom att studera sina får har man sett deras olika personlighet. Man har hjälpt vissa att födas och har sett lamm bli till tackor och baggar. Många fårägare åker iväg när slaktaren kommer eller äter inte kött från sina egna får. Det är mer än bara en bunt får som kan ersättas med en slant.
En annan sida, som jag inte hade tänkt på, fick jag se när jag läste en artikel från El Mundo där en fåraherde i norra Spanien beskrev hur han hade avlat fram sina får, hur han hade låtit betäcka vissa för att få en stark och specifik flock. På det sättet blir flocken oersättlig eftersom det är ett resultat av generationer av får, en genpool, som blir dödad och utraderad en natt. Det är inte bara att köpa nya får utan det är årtionden som utrotats.
Det är detta jag menar med bilden av anden och haren som jag använde i mitt förra inlägg, inledande ord till funderingar om vargen i Sverige. I en blickvinkel ser man antingen anden eller haren, men aldrig båda. Men det finns fler sidor av frågan kring våra tamdjur.
Filosofen Baptiste Morizot tar upp i sin bok Wild diplomacy (2022) att relationen med fåren, fårägaren och vargen måste sättas in i flera sammanhang.
Det finns biologin, där vargen är ett opportunistiskt rovdjur och fåren är bytesdjur. I evolutionen har rovdjuret och bytesdjuret utvecklats så att även bytet har en möjlighet att överleva. Enligt Morizot är fårens naturliga miljö bergen. När vargen kom kunde de klättra upp på branta klippor där vargen och andra rovdjur inte kunde nå dem. Men då fåren domesticerades för att kunna föda människan, det vill säga fåren blev ett bytesdjur för människan, skedde flera förändringar. Dels genom att tämja dem tog man ifrån dem det beteende som gjorde att de självständigt kunde leva i naturen. De togs från sin naturliga miljö i bergen. I Sverige har de i nutiden placerats i hagar som är gjorda för att de inte ska kunna fly, vilket blir till dödsfällor när vargen kommer.
Historiskt kunde hagarna tillkomma genom att vargen utrotades i Sverige. Därför kunde man lämna fåren obevakade. Detta har gjort att man kunde frigöra sina barn från att vakta fåren i skogen så att de kunde gå i skola. Med tiden har det blivit ett naturligt sätt att bedriva fårskötsel. Då fram tills nu, då vargen finns i Sverige söder om renskötarland.
Det finns också en ekonomisk aspekt. Morizot som skriver om den franska situationen, som på flera plan liknar den svenska, berättar om konkurrensen med det nya zeeländska köttet som är mycket billigare än det franska köttet. Det gör att det är svårt att konkurrera med det importerade köttet. I Frankrike har de dessutom fortfarande herdar som går med sina fårhjordar och skyddar dem med hjälp av hundar. Herdar kostar pengar och de tar tid att lära upp. Men det är också allt färre som vill leva herdelivet.
I Sverige är det inte tillåtet att låta den slags herdehundar springa lösa utan översikt. De är naturligt aggressiva mot främlingar. Dessutom klarar inte heller de alltid av att skydda fåren. Vissa har i stället använt sig av lamadjur som är naturligt aggressiva mot vargar och skyddar fåren. Men trots entusiasterna för den lösningen finns även där förluster.
Men den ekonomiska aspekten har även en kulturell prägel genom att det i vissa länders herdekultur finns en förståelse för att vargen kan ta några får. Men i vår svenska kultur finns det en bister beräkning där man hela tiden ser att allt måste maximeras. Alla läckor måste täckas till. Fårägare vet att detta är inte möjligt utan att genom sjukdom och annat finns det ett visst svinn. När veterinären tillkallas finns den ekonomiska beräkningen där. Är det värt det? Att många är villiga att betala det dyra jourpåslaget visar att den ekonomiska aspekten oftast inte är den viktigaste.
I detta finns den politiska aspekten där staten genom artskyddet gör vargen viktigare än fåren och dess ägares levebröd. Som jag tidigare skrev ersätter de visserligen skador, men här finns det olika värdeskalor som inte alltid kan jämkas med pengar. Den politiska aspekten kommer jag att fördjupa mig i senare.
Sammanfattningsvis har jag fört fram en mängd olika aspekter på konflikten mellan vargens närvaro och fårägarens livsstil och inkomstkälla. Det är sammansatt av känslor, biologi, evolution, djuravel, ekonomi, kultur och politik. Jag har också kort nämnt historiska faktorer. Min tanke har inte varit att försöka komma med något enkelt svar utan att peka på hur komplex frågan är och försöka formulera ett par grundtankar att bygga vidare på till fortsatta funderingar.
För nästan två år sedan stötte jag på en kvinna i Bäckhalladalen som ropade till mig: Att du vågar ha med dig hunden.
Vadå? undrade jag.
De har ju skådat varg vid Bjärsjö. Nu vågar jag inte ta med mig hunden, sa hon. De får stanna hemma.
Jag är en sån som gillar vargar, sa jag.
Jag med, svarade hon, bara dom är där dom hör hemma.
Alltså där du inte är, sa jag.
Precis, skrattade hon.
Jag skrev ned detta möte och lade till: ”Nu sitter jag i solen i en hage utan vargstängsel där man brukar ha kor. Inte långt härifrån går det hästar. Tänk den dagen vargar ger sig på dem! Och redan nu är attityden negativ, i alla fall hos henne. Men också hos jägare jag känner.” Jag avslutade med funderingen: ”Det finns tillräckligt med vilt här, rådjur, dovhjort och vildsvin. Men kommer vargen att nöja sig?”
Detta var 2021 och samma år konstaterades Degebergareviret här i östra Skåne. Det var inte de vargarna som orsakade samtalet med kvinnan utan det var en hane som hade gjort en avstickare söderut och sedan återvände norrut. Kanske dit där den, enligt kvinnan, hörde hemma? Men även där bor det ju människor, kan man tillägga och jag minns ett samtal med en småländsk pastor som hade varit ute och jagat. Jag inledde ett samtal om vargen med honom. Då lärde han mig förkortningen SGT, skjut, gräv och tig. Han gillade inte heller att ha vargar inpå knuten.
2021 vandrade jag genom reviret med Maggie. Det var på sommaren. Jag minns när vi kom åt Rebbetuaröd. Maggie som gick i en långlina höll sig nu tätt intill mig. Jag förvånades först till jag upptäckte vargmarkeringar i form av bajs på vandringsstigen.
Jag mindes en annan gång då jag och hon rörde oss i en tät skog på Billingen utanför Skövde. Även då höll hon sig plötsligt nära mig. Inne i skogen upptäckte jag bajs som jag sedan lärde mig kom från lodjur. Då förstod jag vad det var jägare menade med att deras hundar slutade jaga om de kom in i vargrevir.
Under många år har jag följt och försökt att förstå rovdjursfejden som SVT kallade diskussionen om varg i Sverige i sin programserie Den stora rovdjursfejden. På den här bloggen kommer jag att delge mina intryck och tankar kring denna stora konflikt som löper genom samtalet.
Själv skulle jag vilja dämpa orden och snarare tala om en diskussion som förekommer i samhället. Den är viktig på många sätt, men innan jag förklarar min syn vill jag illustrera hur jag ser på diskussionen om främst varg, men också de andra stora rovdjuren.
Antingen ser man en and eller en hare, men man kan inte se dem samtidigt. Min syn är att dem jag samtalar med eller de olika texter eller kommentarer som jag läser antingen ser haren eller anden. Problemet är att båda utifrån sitt perspektiv är möjligen oförenliga och diskussionen ödeläggs av total oförståelse.
Jag ska här också tillägga att som tidigare har nämnts, så är jag väldigt positiv till vargars närvaro, men att jag samtidigt ser att de kan orsaka stora problem. Det är därför jag ser diskussionen som nödvändig.
Det andra som jag tänker är att det inte bara handlar om olika perspektiv utan också om olika betydelser.
För att förstå diskussionen kan man inte bara utgå från vargen utan man måste förstå vad den representerar eller symboliserar. Några exempel får illustrera vad jag menar.
Den offentliga debatten är ofrånkomligen påtagligt polariserad och skiljelinjen mellan stad och landsbygd är uppenbar. Människor som inte berörs i sin livsgärning av vargens återkomst, efter att den senare med den svenska statens goda minne utrotades i landet, har en mer positiv inställning emedan bönder, jägare och övrig landsbefolkning generellt sett inte jublar av förståelig anledning. Ett företrädevis urbant perspektiv ställs mot ett agrart dito när vargen begränsar landsbygdsbefolkningens liv genom att riva tamdjur och skapar en känsla av otrygghet genom att stryka vid gårdstunen. Den är också en konkurrent om bytesdjuren, i områden där varg finns kollapsar inte minst älgstammen som i sin tur är av stor ekonomisk och kulturell betydelse i landet. Vargen å sin sida ser jakthundar som konkurrenter och river dessa vilket skapar ytterligare en konfliktyta.
Här visar skribenten på att det finns både en hare och en and i diskussionen, men det jag framför allt menar med mina understrykningar är att han framhåller konflikten mellan stad och land. I denna konflikt vill den ena sidan ständigt framställa sig som den bättre, som har större kunskap eller är närmare problemet. Eller som ingressen säger till debattartikeln ”Bilden av jägaren behöver omvärderas” av socialantropologen Simon Larsson skriver i SVD:
I vargdebatten framställs det ofta som att jaktmotståndare drivs av omsorg om naturen, medan jägare drivs av egenintresse. Men i själva verket är konfliktlinjen en annan.
Det andra exemplet kommer från Terje Hellesø som skriver följande på sin blogg:
Vi är riktigt många som vill ha varg i Sverige, vi är riktigt många som vill ha varg i Jönköpings län – och riktigt många som vill ha varg i Mullsjöskogarna. Det finns numera 3 vargrevir runt Mullsjö; Brängen, Bergaskogen och Hökensås. Vad man idag vet är att det i år har varit föryngring i Bergaskogen, än så länge har man inte konstaterat föryngring i Brängen och Hökensås. Man får nog möjligen vänta tills spårsnön kommer innan man kan säkerställa eventuell föryngring i Brängen och Hökensås. Sommaren 2021 var det föryngring i Brängenreviret (oklart om det var 5 eller 7 valpar).
Blick över nejden är inte lika entusiastisk och förhoppningsfull till som Terje Hellesø, vilket man förstår om man läser inledningen till den förres inlägg: ”Och upplevelsen av att hitta vargspår 25 meter bakom ladugården, den senare belägen blott ett par hundra meter från stadsgränsen, gör att det inte är utan en viss oro man släpper ut djuren t.o.m. hemmavid.” Den senare är naturfotograf och den förra har djur på gården. Här finns det två olika perspektiv utifrån sin position. Här vill jag inte påstå att de båda inte skulle förstå varandra, utan bara visa på hur de olika synvinklarna påverkar ens åsikt i frågan.
Häromdagen satt jag på altanen och rökte min pipa medan jag begrundade vad jag hade läst på olika forum, debattartiklar och blogginlägg. Jag kom fram till följande punkter som jag i framtida blogginlägg kommer att fundera kring:
Det finns en verklig rädsla i motståndet mot varg. I detta finns också en rädsla för en livsstil som handlar om att leva nära naturen och således ett hot mot en livsstil som inte bara handlar om att bedriva lantbruk utan också att kunna röra sig utan rädsla i naturen.
Vargen symboliserar ett motstånd mot överheten, där ett rovdjur tycks prioriteras över de som bor på landsbygden. Det kommer även fram i motståndet mot rewilding som även det tycks vara något som kommer att pådyvlas ovanifrån och nu ännu värre: från EU.
Hos jägarna är det ett hot för att den sägs driva bort vilt från ens jaktmarker som man tar hand om genom att lägga ut åtel och annat för att det ska kunna finnas vilt kvar som man kan jaga när hösten kommer. Jakt för dem är en livsstil som är förknippat med en kärlek till naturen, som också är förknippad med att ta hand om naturen och se sig som en förvaltare.
Hos många som är för biologisk mångfald och emot klimatförändringarna har vargen blivit en symbol för det vilda och ett slags heliggörande av naturen. Därför blir vargmotståndarna märkliga personer som tycks vara emot naturen. I detta anklagas även vargmotståndarna för att inte ha tillräckligt med kunskap.
För att avsluta dessa inledande funderingar menar jag att i vargdiskussionen finns det en ansamling av olika utgångspunkter, men en stor del av dessa grundar sig i frågan kring identitet och hur vi definierar oss själva gentemot andra.
Om ni har orkat läsa hit vill jag avsluta med en myt från yoruba om trickstern Eshu. Han är motsvarigheten till asatrons Loke.
Eshu var ute och gick en dag. Han var klädd i en kostym där ena sidan var vit och den andra var svart. Han gick mellan två fält och från varsin sida av de båda fälten såg två lantbrukare honom. Den ena såg bara den vita sidan och den andre såg bara den svarta sidan. De började diskutera mannen som de hade sett, men blev snart ovänner då de inte kunde enas om vilken färg hans kläder hade haft. Eshu stod gömd och skrattade åt de båda männen.
En utgångspunkt som jag har i mina funderingar om diskussionen är att en del är just att den ene bara ser vitt och den andre bara ser svart. Fördelen med bilden som antingen är en hare eller en and är att där räcker det med att förändra blickens riktning för att se att ett annat perspektiv också är möjligt.
Det var i skymningen som jag och Maggie gick längs en led i Snogeholm. Jag höll ögonen på de röda målade punkterna som skulle leda oss tillbaka till bilen, samtidigt som de blev alltmer osynliga medan mörkret föll. Skogen där är blandad med vissa delar ek och bok, där de har fått stå kvar och bred ut sig. Adeln måste ha sina jaktmarker. Vi hade åkt förbi ett kronhjortshägn.
Jag kunde se hur gamla stormfällen hade lämnat kvar ”kudden” där stubben hade brutits ned och urgröpningen där trädet med sina rötter hade stått fast tills de en dag inte längre kunde hålla emot. Hagarna var numera instängslade med trä och ståltråd, men raka övervuxna kallmurar visade var tidigare betesområden hade varit.
Vi svängde norrut från en traktorväg och gick in i en grandunge. Tätheten hos granarna fördunklade. Marken blev tydligare då löv och gräs som breder ut sig under lövträden nu försvann. I stället var det granbarr och växtlighet som inte kräver lika mycket ljus. Det var som att omslutas av skogen, som en mystik omringade oss då skymningen hade blivit mörkare bara genom att gå in i denna dunge. Vi gick upp för backen och kom in i en björkdunge, där stammarnas vithet och gleshet gjorde att omgivningen återigen lystes upp. Vägen vi gick på gick rakt och bred. Det här var en väg för att frakta saker på. Här körde man ut det fällda virket efter gallringar.
En rak upphöjning fångade min uppmärksamhet. Jag fick för mig att det var ett fallet träd vars ruttnande stam hade bidragit till näring åt de björkar som växte uppå. Men genom att följa den och att gå upp på den förstod jag att det var ett stengärde som hade varit obrukad under så lång tid att dess närvaro inte längre var tydlig. Traktorvägen hade kapat av en bit av den.
Jag tänkte på hur avvägt skogsbruket här tycktes vara, med den blandning av olika träd och hur det fanns vissa avskilda områden där det enbart växte gran, björk där jag gick och mer uppblandat i andra områden. Det fanns en tanke av balans mellan brukandet och lämnandet. Vi kom ur skogen och fram till en stor hage som vi gick längs med. Längs hagen sträckte sig tallar, ekar och bokar åt öster. De var höga och breda. Så här hade det sett ut i sekel.
Hagen var böljande och i botten av ett veck hade slyn brett ut sig. Det fanns ingen trädkorridor till ön, men jag tänkte mig att fåglarna kunde flyga fram och tillbaka. I vattensamlingarna hade jag förr både sett trana och ägretthäger. Detta är brukad mark, men det tycktes mig vara gjort med en varsam hand, med bestämda inslag. Det var skog brukad med nytt tänkande och med adelmannens generationstänkande. Även barnbarnen skulle kunna både jaga och bruka skog och mark här. Likaså hade det skett förändringar. Ängs- och åkermark hade övergivits för skogen. En hög med knytnävsstora stenar talade för att där hade man plogat och varje år plockat sten för att inte skada plogen. Kallmurarna i den böljande landskapet har redan nämnts.
När jag gick där i det alltmer mörknande omgivningen kom jag till en helgedom. Jag fylldes av hängivelse. Det var en döende ek, stor och mäktig på en höjd stod den kvar vid hagens kant. Egentligen var det ekar, eller hur ska man tänka, för det var skott som hade vuxit ur en stubbe som hade följt varandra över hundratals år? De breda grenarna böjde sig ned mot marken för att stödja sig. Det gör eken efter hundratals år så att stammen orkar stå kvar och kunna bli ännu äldre. Några av de gamla skotten hade redan dött. De täcktes av hackspettars urgröpningar på jakt efter insekter. Tickorna växte upp längs med dess stammar. Jag såg tiden stå inför mig. I skogsbrynet där jag stod var det nu mörkt, men ute i hagen höll sig ljuset. Här kunde man sitta gömd likt ett rovdjur och se efter byte.
Människan är ett flyktigt djur till skillnad från denna ek som stod och hade stått här så länge. Några bänkar hade placerats här. Ägaren till marken, som hade lämnat kvar eken i den brukade skogen i väster, hade markerat att det här var en plats för att stanna upp under promenaden för att se hur vacker döden är när den värdigt bryter ned en ek som har fått lämnas kvar.
En ek kan inte flytta på sig, medan en människa alltid är i rörelse. Vi rör oss i vår jakt efter föda och förlustelser. Under veckan har jag läst om olika teorier varför vi har utvecklat den specifika intelligens som är vår. Den är handlingskraftig och framåtblickande. Den pågår i dialog med vår omgivning och frågan är om något annat djur skulle kunna stanna inför en åldrande och döende ek och upptas av hängivelsen? De båda teorierna motsäger inte varandra, men de pekar på olika delar av människans sammansatthet.
Den ena kommer från filosofen Baptiste Morizot ( 2022) och handlar om att det är genom att människorna gick från att vara apor som framför allt livnärde sig på frukt till att börja äta kött. Det gjorde att de lämnade skogen för savannen och sökte efter proteinfyllda djur att jaga. Men människan har på ett plan dåliga sinnen för att jaga. Visserligen ser hon bättre än andra djur, men luktsinnet är klent. Om hon inte ser bytesdjuret är det andra sinnen som måste ta vid i sökandet. Det är genom synen, men framför allt förmågan att sätta sig i dialog med sin omgivning. När jag är ute med Maggie och det är barmark ser jag att hon har hittat något spår, men jag kan endast se vad det är om marken är lerig eller om det är snö på marken. Hon däremot luktar sig till det. Hennes ögon reagerar snarare på rörelse än på synen av en hare. Människan tyder tecknen på marken, nedtryckta grässtrån, en avbruten gren. Det är små tecken som endast den duktige och erfarne spåraren kan tyda. Jag har själv stått inför dessa tecken, men jag har inte haft någon kunskap för att kunna tyda dem.
Det är just detta att kunna tyda dem som har gjort att människans specifika intelligens har utvecklats eftersom det förutsätter att hon kan skapa sig en bild av hur djuret rör sig i landskapet och hennes mål. Just igenom spårningen kan människan försätta sig in i en annan arts sätt att ta beslut i omgivningen. Med tiden har detta utvecklats till en synnerligen välutvecklad förmåga som har lett människan till att kunna föra över den på andra områden. Inom vetenskapen handlar det om att iaktta, se mönster och därigenom komma till slutsatser. Det är ett sätt att förflytta sig ur sin egen bubbla och röra sig i omgivningen.
Den andra teorin menar att människan har en machiavellisk intelligens (Rowlands, 2010). I den kontrasterar filosofen Mark Rowlands mellan vargens och apans intelligens. Vargen kallar han för aristokraten som är oförmögen att ljuga. Hon agerar för stunden och hela kroppen är skapad för jakt. En apa däremot befinner sig ständigt i grupp, men i stället för att ha ett tydligt kroppsspråk som tydliggör syfte och mål, har apan förmågan att dölja sina motiv. Det kan hon göra genom att kunna försätta sig i andra apors sätt att tänka och förstå sin omgivning. Den förståelsen skapar helt andra möjligheter att interagera med sin omgivning och likar. Dialogen som hon för med sin omgivning bygger på att hon tyder folks beteende, men inte i syfte att nedlägga ett byte som i den förra teorin, utan för att kunna placera sig väl i hierarkin och gruppen, att kunna intrigera. Den handlar om att skydda sig själv inte för att bli attackerad av ett annat djur utan för att överleva umgänget med de andra aporna. Den machiavelliska intelligensen är så mycket äldre än förmågan att spåra och homosapiens delar den med de andra primaterna.
När jag och Maggie började promenera i skymningen som blev allt mörkare hade jag varit mentalt trött. Jag hade tillbringat en vecka ständigt omgiven av andra apor, som jag ständigt och ofta omedvetet tolkade för att ständigt vara beredd på ett angrepp eller påhopp. För att undvika detta arbetade jag medvetet för att hjälpa och förhindra framtida tadel. Det är en intelligens som tröttar ut oss eftersom den är så mentalt ansträngande. Däremot att gå i skogen och se tecknen omkring mig, att få vila blicken på eken som stått där i hundratals år på höjden, att få vara ensam med min hund som tillhör samma släkte som vargen med dess intelligens som inte är machiavellisk, att veta om det blir för mörkt kommer hon och jag tillsammans kunna följa lederna tillbaka till bilen, det är att få tillgång till den intelligens som inte är för att skydda sig mot angrepp utan det är rovdjurets intelligens (Morizot, 2021). Det är den intelligens som har utvecklats till att tolka tecknen omkring oss för att se mönster och hur omgivningen fungerar för att kunna dra slutsatser om en rörlig och komplicerad värld som inte är uppfylld av ständiga intriger. Det är att komma i kontakt med en äldre intelligens som människan delar med vargen innan hon blev en del av apans värld.
Vi kom tillbaka till bilen i mörkret. Redan innan vi hade kommit tillbaka till bilen hade jag lämnat skogen mentalt eftersom jag behövde ringa ett samtal om vårt serviceavtal. Det visade sig att trots att vi inte längre kunde använda serviceavtalet skulle vi behöva betala av i ett och ett halvt år till. En apa hade blåst en annan apa. Det var dags att åka hem. Skogen är bara en tillfällig tillflyktsort.
Referenser:
Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. English edition Cambridge: Polity
Era femhundraåriga ekar håller på att dö, sade Ted Green till godsägarna Charlie Burrel och Isabella Tree. Han förde handen över den grova barken. Eken mätte 7 meter i brösthöjd. Trädet, skriver Isabella Tree i inledningen till boken Wilding: The return of nature to a British farm, hade förmodligen börjat gro under Rosornas krig, trehundra år innan hennes mans familj Burrel hade anlänt till godset. Det hade då varit en del av Hertigen av Norfolks ägor. Då hade det varit en ollonskog där man släppte ut grisar för att de skulle äta sig feta. På 1600-talet hade det bevittnat den ärorika revolutionen när parlamentstrupper slogs mot rojalisterna. Och nu höll den på att dö trots att den kunde leva i mer än fyrahundra år till.
Skälet, menade Green, var sättet de hade brukat jorden på. De hade utarmat jorden omkring eken och därigenom höll de på att förstöra mykorrhizan, relationen mellan svamptrådarna och trädets rötter. Arvtagarna till den 800 år gamla godsfastigheten började undra varför? De hade ju gjort allt det som man lärde sig att man skulle göra. De hade den senaste teknologin i form av maskiner, kemikalier och grödor, samt höll sig a jour med de senaste teorierna. Detta fick dem att börja tänka om och utforska alternativa sätt att förvalta sitt arv.
Godset Knepp ligger i Sussex, en landsända som har över trettio ord för lera eller gyttja. Efter hårt regn, skriver Tree, är marken ”clodgy”. ”Gawn” är klibbig lera som luktar illa. ”Ike” är en lerig massa och ”pug” klibbig, gul Wealdon gegga. Det är svårbrukbar mark och i leran efter regn kör traktorer fast och säden ruttnar. Diken hade grävts ut för att leda undan vattnet. Det hade skapat erosion som inte bara utarmade jorden utan drog med sig gödningsmedlen ut mot havet. Endast ett år hade de gått med vinst, resten av tiden hade de överlevt på de bidrag som de hade fått av Storbritannien och EU. Deras kamp med det som var markens förutsättningar hade varit så hård och koncentrerad att de inte hade kunnat se några alternativ. Det var först när de hade upptäckt att det inte längre gick längre och började fundera på hur de skulle göra i framtiden som de öppnade upp sig för alternativ. Det var då som de bjöd in Ted Green, som berättade om den döende eken.
Ett av skälen, berättar Tree, till att de inte såg några alternativ var Storbritanniens jordbrukspolitik. Den hade varit en del av Andra världskrigets efterskörd. Landet befann sig i en djup nedgång där livsmedelsbristen var en viktig del. Därför ställde man om jordbruket till att inrikta sig just på att kunna försörja sin egen befolkning. Det medförde att ett gods som befann sig i en landsända som mest bestod av lera även omstrukturerades till livsmedelsproduktion. Det var en plikt och en självklarhet. Dessutom skedde teknologiska landvinningar där krigsproduktionen gjordes om till fredsproduktion med till exempel förbättrade traktorer. Sedan Första världskriget hade man inriktat sig på konstgödsel vilket gjorde att jordbruken främjades från det kretslopp som man varit en del i tidigare.
Förr var jordbruken en del i den lokala miljön. Man producerade sin egen gödsel och överskottet från skörden sådde lokalt. Teknologiska upptäckter ledde till att de blev till en slags fabriker genom konstgödsel, djuravel och nu på senare tid allt mer förädlade grödor. Massproduktionen har lett till att mat har blivit mycket billigare, vilket har gynnat de som har haft möjlighet att ställa om till större jordbruk och även konsumenterna. Däremot har mindre bondgårdar slagits ut. Den biologiska mångfalden, som hade kommit ur det lokala kretsloppet, med slåtterängar och utmarker där boskapen gick, hade blivit allt mindre. Poängen i Isabella Trees resonemang är inte främst att omställningen är negativ per se utan att politiken ledde dem till att följa ett sätt att bedriva jordbruk på som egentligen var skadligt för deras lantbruksarealer. En landsända där man har över 30 ord för lera är inte ägnat för sädesproduktion.
Insikten om att de höll på att döda ekarna och att sättet de hade bedrivit lantbruk på var en bidragande orsak till att de började tänka om. Under sitt sökande stötte de på tankar från Nederländerna som förde fram konceptet rewilding, förvildning. Dess främste förespråkare var biologen Frans Vera och det som de hade åstadkommit i det kontroversiella naturreservatet Oostvaardersplassen.
I det starkt urbaniserade Nederländerna hade man låtit en yta på 56 kvadratkilometer bli ett naturreservat. Det är en del av en polder, det vill säga ett område som tillkommit genom invallning och torrläggning. Från början hade det bedrivits jordbruk där, men med tiden hade det övergivits. Att naturreservatet är kontroversiellt bygger på att man låter kor och hästar gå fritt där inne, men där det grundläggande är att det ska vara självreglerande. I början betydde det att när det inte finns tillräckligt med föda fick djuren svälta ihjäl. Kadavren fick ligga kvar, vilket gynnade djurlivet, men uppskattades inte av många förbipasserande. Bilder på svultna och utmärglade hästar väckte mångas bestörtning.
Idéen bakom detta kretsloppstänkande är en del av en vetenskaplig diskussion kring hur den postglaciala europeiska kontinenten såg ut efter att skogen hade återvänt. Den gängse hypotesen är att hela Europa var täckt av träd och en ekorre kunde hoppa från Polen till Engelska kanalen. De enda öppningarna i grenverket kom till genom skogbrand eller stormfällning. Dessa gläntor växte med tiden igen. Detta, menar ortodoxin, förändrades med människorna. De fällde träd, utförde svedjebruk och med tiden skapades ett landskap där åkrar, byar och senare småstäder växte fram. Vid åkerns ände, i utmarken lät man boskapen som betade örter och sly, vandra vilket skapade ett öppnare landskap innan skogen tog vid.
Vera ifrågasätter den bilden och menar att landskapet liknade mer ett parklandskap, där dungar av träd växte och övergick i gräsmarker. Detta, menar han, var även det landskap som fanns innan människorna började hugga ner allt mer. Det som skapade denna mosaik, eller som han säger, detta kalejdoskop, för att understryka att det var (och är) en process och inte ett stillestånd, var betande djur som till exempel de numera utdöda uroxarna och tarperna, en hästtyp. Denna teori låter han utspela sig i Oostvaardersplassen. Däremot fattas en del i kretsloppet och det är större rovdjur. Förvisso menar han att det är en tidsfråga tills vargen kommer dit eftersom den sprider sig över Europa. Men till dess avlivar man de djur som är svagast.
I denna teori fyller eken en funktion. För frågan är hur den kunde etablera sig på en kontinent som var trädbevuxen och där endast tillfälliga gläntor, som hade orsakats av stormfällning eller skogsbrand, medgav plats för dem? För att eken ska överleva måste den få mycket solljus. Men den måste också skyddas från betande djur som hjortar. Här spelar två djur en roll genom att de gillar att gömma ekollon inför vintern. Det är möss, men också nötskrikor. Båda trycker ner ekollonen i marken vilket får dem att gro om de inte upphittas i tid. Men de spirande ekskotten äts gärna upp av de upp av de betande djuren. Vad som skyddar dem är att både mössen och nötskrikorna tenderar att gömma dem i björnbärssnår vilket gör att när de växer upp är de skyddade från de betande djuren tills de är tillräckligt stora för att inte ätas. Björnbären behöver, liksom eken, mycket solljus för att kunna frodas. Eken ingår således i ett symbiotiskt förhållande mellan musen, nötskrikan, björnbärssnåren och solljuset i ett öppet landskap.
Exempel på hur en ek växer upp ur snåren i Bäckhalladalen utanför Simrishamn.
Ekens förhållande stannar inte där. Isabella Tree gör en beskrivning av den roll som eken har i sitt näringssystem. En långlivad ek som har fått breda ut sig har en väldig krona som skyddar djur för solen. Över 300 slags lavar och underarter är beroende av den, samt ryggradslösa arter. Den bidrar med mat till fåglar som trädkrypare, nötväckor, svartvit flugsnappare, olika hackspettar och mesar. Fåglarna bygger också bon i hål och skrevor i barken. Fladdermöss tar över hackspettbon, men gör även de bon i barkens skrevor och sprickor. Ekollon föder grävlingar och hjortar inför vintern. Men också nötskrikor, råkor, skogsduvor, fasaner, änder, ekorrar och möss. Dessa attraherar rovfåglar som ugglor, falkar, vråkar och sparvhökar. De mjuka löven bryts lätt ned, vilket skapar en rik mylla där svampar som riskor, soppar, kremlor och tryfflar växer. Men det upphör inte där utan kärnveden som sakta bryts ned bidrar till näring i marken. Avföringen från fåglarna, ger ytterligare näring. Så fortsätter det. Det är här som det blir så viktigt att se det som en process, snarare än ett tillstånd och det gör eken till en nyckelart, eftersom så många arter gynnas och är beroende av den.
Men mark utan människans verksamma hand skulle leda till att marken växer igen av sly, vilket också skulle hindra eken från att växa upp. Den mångfald som den ständigt störda biotopen leder till att de dominanta träder in. Det är här vi återvänder till Vera och hans teori om de öppna landskapen, uroxar och tarper. Han menar att även om de är döda så finns deras efterlevande kvar, vanliga kor och hästar. Dessa, menar han, kan hålla landskapen öppna genom att de betar skott och sly.
För att hedarna norr om Bäckhalladalen inte ska växa igen låter man kor beta där. Det ser man här plus den ek som har växt upp ur snåret och klarat sig från kornas betande.
Utifrån dessa idéer övergav godsägarna Burrel och Tree odling av säd och övergick till djurhållning som är mer i enlighet med markens förutsättningar. De behövde också lära sig att göra så lite som möjligt. Men för detta behövde de tåliga djur som klarade av både vinter och sommar. Därför köpte de in bland annat English longhornboskap, tamworthgrisar, exmoorponnys, samt olika hjortar, vilka de lät beta fritt, i syfte att det skulle likna ett ursprungligare landskap i så hög grad som möjligt. I detta fanns det vissa begränsande faktorer som större rovdjur. Att det inte finns rovdjur som vargar ledde till att de gallrade ut djur genom att avliva en del av hjordarna. Det i sin tur har lett till att de har fått en ny inkomstkälla.
Just det där med inkomst är något som Isabella Tree uppehåller sig kring när hon kommer till slutet av boken. För, som hon skriver, ett lantbruk måste tjäna pengar. Verksamheten måste bära sig. Detta leder in på ett annat spår och det är just frågan om jordbruksstöd. I egenskap av försörjare av ett lands livsmedelsproduktion har jordbrukarna fått stöd. Det har gjort att de har kunnat överleva ekonomiskt. Men jordbruksstödet har också varit en hindrande faktor till omställningen. Det gjorde att de kunna fortsätta att bedriva ett lantbruk som inte var anpassat efter de lokala förutsättningarna. Enligt Tree hindrar stödet lantbrukare från att bli mer kreativa delvis på grund av att de får betalt trots att den slags verksamhet som de i grunden bedriver inte bär sig.
Skälet till att skriva boken är inte bara att berätta en god historia om hur de lyckades vända ett gods som var på väg att falla sönder till något framgångsrikt. Den är också ett debattinlägg för att visa på att det finns alternativ till det industrialiserade jordbruket. Likväl är det för att berätta varför ”wilding” är ett så positivt koncept och varför de vill sprida vidare idéerna. Märk väl att de inte vill kalla det som de gör för ”rewilding”. Tree menar att människans inverkan och påverkan genom historien är och har varit så stor att det inte finns något att återvända till. Men, skriver hon, varför inte ”wilding” som också skulle bygga på att låta naturen få gå sin gilla gång. För det som har skett på ägorna är återkomsten av försvunna djur som turturduvor, olika fjärilsarter, näktergalar, 34 stycken dyngbaggsarter och så vidare. Dessa arter, som var en del i det kretslopp som forna tiders lantbruk ingick i, hade försvunnit genom effektiviseringarna under efterkrigstiden.
Det som deras historia visar är att det finns alternativ och att det inte är försent. En omställning i samklang med naturen är möjlig och att landsbygden kan frodas både ekonomiskt och ekologiskt.
Avslutningsvis anser jag att den här boken är viktig läsning för att den visar på hur missriktad kritiken och hur ensidig lovtalen av rewilding kan vara i Sverige.
Den bästa genomgången av rewilding som jag stött i Sverige på kommer från en artikel i Svensk jakt, ”Med naturen som religion”. Titeln är missvisande då det inte alls handlar om en religion eller en slags andlig inställning, vilket framkommer i artikeln. Där bemöts även kritiken från jägarna som hävdar att rewilding handlar om att man inte får jaga.
I Brunnsparken här i Simrishamn såg jag att gräset hade tufsats till. Det låg som tovor och jorden var bar. Det uppdragna gräset höll på att brytas ned. Så där i förbifarten har jag lagt märke till det när Maggie har kissat. Men igår såg jag att det var råkorna som var där och rotade. Vad det var de sökte undersökte jag inte, men jag tänkte på att det är inte det välskötta som är det bästa i ekosystemet utan det är den eviga förändringen som ger öppningar för opportunister. Jag funderade på vad som skulle växa upp där till våren.
Den där förändringen är spännande, men också lätt att missa. Våra ögonen vänjer sig vid det statiska och ser inte de små förändringarna. Fördelen med att gå ut med en hund är just att de är upptagna vid det som är osynligt för oss. När Maggie nosar runt står jag och ser mig omkring. Det är då jag lägger märke till saker som det tovade gräsmattan och får tid att undra vad det beror på.
Förändringarna sker oftast så långsamt att vi plötsligt en dag upptäcker att det ser annorlunda ut. Skälet till att jag tar upp det här är att jag under det här året ämnar ta kort på fyra platser i vår trädgård och publicera dem på bloggen. Tanken är att jag ska stå på ungefär samma ställe varje gång och jag ska göra det den andre varje månad under året.
Min tanke är flerfaldig. Dels kommer det ur att jag har lagt märke till hur olika det ser ut på dessa platser i trädgården. På en av platserna växer det tjockt med gräs, medan en bit bort är det olika blommor. På en annan plats är marken hård och det växer fullt av tusenskönor.
Under förra året påbörjade jag att med pipan i munnen gå runt och undersöka vår trädgård. Pipan är viktig för att den kräver sin uppmärksamhet och jag kan inte bara gå runt obetänksamt. Det tar också tid att röka den, vilket gör att jag stillar min häftiga skäl och låter blicken vandra. Att gå runt i trädgården kom sig av att jag hittade biologen Stefan Sobkowiak youtubekanal The Permaculture Orchard där han pratade om att gå runt och iaktta i sin trädgård.
Nåväl, skälen är flera och jag vill inte bli för långrandig. Avslutningsvis kommer jag att återkomma till det detta tema.
Nedan har jag sex bilder, men i framtiden kommer det att vara endast fyra. Anledningen till att det är två till är för att peka på några förändringar som jag har gjort och jag vill undersöka vad de kan innebära.
När vi flyttade in i huset var det en stor badtunna längs nordvästra sidan. När den togs bort var det barmark. Min idé var att plantera en äng där. För att det skulle bli magrare jord planterade jag potatis och till hösten slängde jag ut ängsfrön från som jag hade köpt. Förra året gjorde jag det samma. I somras blev det en fin äng. Men nu har gräset börjat ta sig in och ta över. Eftersom det hade vuxit så mycket gräs räfsade jag kraftigt idag (3/1-23) för att få bort gräs och löv för att se om ängsblommorna tar sig upp och inte kvävs av gräset. Idéen fick jag från råkorna jag nämnde innan. Busken ni ser är en lagerhägg och trädet ni ser vid Maggie är en hamlad pil. Även i år hade jag velat beskära pilen, vilket jag gjorde förra året för att få mer ljus på ängen. Men det kommer inte att ske i år.Trädet som har fallit är en pil. Den har hindrat ljuset från att nå ned till marken. Därför är jag väldigt nyfiken på vad som kommer att ske nu när mer ljus kommer ner. Den är i sydvästra delen av trädgården och är skymd av grannens skjul och rhododendronen. Jag har tagit bort stammen och låtit stubben vara kvar. Samtidigt har jag lämnat vedbitar från pilen för att öka död ved för insekterna. Jag är också nyfiken på om det kommer att växa svampar på dem.Detta är en solbelyst plats i nordöstra delen. Det är ett plommonträd i öster, bokbuskar i norr och en rosenbuske. I hörnet har jag slängt grenar och gräsklipp. Främst i bilden växer det tjockt med gräs och få örter tar sig upp. Möjligen en tistel eller två. Åt rosenbusken till blir det torrt och det växer många olika små blommor. Under året har jag hällt vätska från bokashi på gräset så jag är nyfiken på om det kommer att bli någon skillnad i år eller om gräset kommer att vara lika tjockt. Anledningen till att jag testade att hälla bokashi på det tjocka gräset var för att på den här fotograferade delen växte det fullt av blommor förra sommaren, framför allt tusenskönor. Delvis kan det ha berott på att det är hårt packad och mager jord här, men under året har jag också diskat ur mina bokashihinkar här. Vätskan ska öka mikroorganismerna i jorden. Min undrar är om det kommer att vara lika frodigt i år?
Tanken är alltså att den andre i varje månad kommer jag att ta en ny bild på dessa fyra platser för att se vad för förändringar som har skett.
Referenser:
Aronson, Myla FJ et. al. ”Biodiversity in the city: key challenges for urban green space management”, Front Ecol Environ 2017; 15( 4): 189– 196, doi:10.1002/fee.1480
Jag och Maggie ger oss av ut i solskenet, som äntligen har återvänt efter dagar av regn och molnighet. Vi går åt Bäckhalladalen.
Vid Tommarpsån stannar jag till och begrundar förloppet. Dess vallar är höga och jorden uppehålls av knäckepilar. Men vid en krök har flera ramlat ned i vattnet och hindrar flödet. Vattnet tar sin in i åvallen. Där strömmen är svagare har det åkt ned segment som nu beväxts med vass. Ån förändras.
Landskapets förändring är en genomgående tanke som följer mig under promenaden. Det är en långsam promenad som väcker dessa tankar. Vi är på väg till kohagen som går upp för slänten. Där är ytlagret tunt och sandstenen hal efter dagar av regn. För några dagar sedan var vi där. Det gick ett rykte om att en varg höll sig där. Jag och Maggie gick upp för slänten när det brakade till i en dunge. En stor vildsvinsgalt kom ur dungen och sprang med sina klappriga klövar på hällen. Förmodligen hade vi skrämt den, men jag var förvånad över att den inte hade hållit sig gömd. Idag vill jag gå och undersöka den lilla dungen.
En hästhage är öster om naturreservatet. Där växer sly och buskar. Jorden är tjockare. Kanske har den förts ned med regnet? Jag tänker på hyllningen till buskar av nypon och björnbär som Isabella Tree, författaren till Wilding (2019), gjorde i en intervju. Det är där som småfåglar kan hålla till, skyddade från sparvhökar. Det är där som ekens första år skyddas från hästarnas betande.
I kohagen växer det framför allt björk, men de står få i klungor och flera av dem har dött. Tickorna växer ur dess döda stammar. Blåsten har brutit av flera av dem. Stammarna ligger och bryts ned. Sandstenen är vågig på sina ställen. Geologer hävdar att det en gång var en grund sandbotten här och med tiden pressades sanden och blev till sten. Vågorna blev kvar.
Hällen är glatt. Komockor ligger överallt. Det växer lavar och gräs. Allt ter sig så orört, men när jag sätter mig på en sten på toppen och röker en pipa medan Maggie söker hundgodis som jag har slängt omkring mig så hon har något att göra medan jag begrundar landskapet slår det mig att det jag har sett är ett tillstånd som hålls i schack av korna. För där jag sitter täcker vitmossa hällen. Där jord har samlats i skrevor växer gräset högt. Här är inte björken lika bräcklig och granar och tallar har kunnat växa sig höga.
Landskapet är indelat i segment. I dungen som vi såg vildsvinet komma ur där har vattnet fört med sig sediment som har fastnat. Det har blivit tillräckligt med jord för att tallar ska kunna växa upp och vildsvinet kunde böka. Björnbärssnår växer där och enbuskar växer längs med den spricka som löper genom hällen som är så glatt att gå på. Ovanför är en avsatts där björkar har tagit plats. Det är en liten damm. Torra somrar har jag suttit där och sett hur gräset har varit tjockt, medan utanför trädkronornas skydd har borsttåg brett ut sig. De trivs i den magra kalkrika jorden.
Vi har följt vattnets färd över hällarna. Det finns fler platåer och där vattnet samlas, kommer också sediment med frön och med tiden har träd vuxit upp. När vattnet har samlats har vissa av dem kvävts. Hackspettar har gjort hål i stammarna och tickorna växer sig stora.
Det som förundrar mig där jag sitter på stenen är att ovanför hällen strax sydväst är det en hage med ett tjockt jordlager och väster om den är det åkrar. Där jag sitter går det inga kor. Här växer det inte borsttåg utan ljung. Bakom mig är en kort ek. När jag och Maggie går leder hon mig till eken. Där växer det blåbär. Men den växer bara runt eken. De kräver jord, ljus och mykorrhiza. Så ser jag vad det var Maggie nosade efter. Ett rävgryt som går ned i jorden in bland stenarna under växtligheten.
Här i Bäckhalladalen växer det mycket blåbär, men i de svenska skogarna minskar den, skriver biologen Annika Felton (Felton, o.a., 2020). Skogsplantagerna är för täta och granen täcker marken. Men det är inte bara det utan att kalhyggena förstör mykorrhizan. Jorden körs sönder av maskinerna och det tunna nät av myceler förstörs och svampen dör. Det gör förmodligen, enligt henne, att älgen tvingas att äta på den unga tallen och granen, vilket skapar betesskador. Många jägare, skriver hon, menar att älgen numera är tunnare. Kosten försämras när skogarna utarmas för att de ska inriktas på människans behov.
Vi går ner i ravinen mot Tobisvik. Längs med bäcken växer klibbal och björk och andra träd. Många har fallit. På sommaren torkar bäcken ut, men nu porlar den slingrande ner mot hästhagarna vid vägen. Här låter man träden ligga kvar. Här har jag sett mindre hackspett. Sumpskogen som blir längs med bäcken sägs vara en slags nordlig regnskog (Landin & Henrikson, 2022).
Innan hästhagen tätnar buskaget. Här såg jag och Maggie en grävling med sina valpar. Maggie drar nu. Hon vill ner till vattnet. Medan vi går nedåt tänker jag på hur även det som tycks mig som mest orört är bearbetat av människor, men också hur det har givit en mångfald. Isabella Tree, som jag tidigare nämnde, säger i intervjun att träden vill breda ut sina trädkronor vilket hindrar solljuset från att nå ned till marken. Det hindrar andra växter från att få plats. Det är på de öppna ytorna i gläntorna och på de betade slåtterängarna där det myckna antalet av växter och insekter kan frodas. På den orörda platsen påbörjas kampen om ljuset. Till slut är det trädet som vinner. Skogen sluter sig som ett tak över marken. Det var här som visentens territorium var. Någon beskrev den som en naturlig motorsåg. Den öppnade upp landskapet och gav plats för ljuset att nå marken.
Det är människans närvaro och sätt att leva som har kunnat bidra till mångfalden. Det är omställningen till ett nytt sätt att leva, ett liv där jorden endast omformas efter en föreställning som en grön gräsmatta eller en pelarsal av stammar. Det handlar om en estetisk föreställning om att det tuktade och kontrollerade är det väl omhändertagna. Men det kontrollerade och omhändertagna är mångfaldens motståndare. Kanske är det just denna upptäckt hur mycket vi kan styra vår omgivning och vårt envetna estetiska sinne som ständigt vill forma det efter vårt tycke. Det är en önskan om att verka, när man egentligen kan verka genom att göra så lite som möjligt. Här någonstans återvänder jag till den oro som jag kände när jag vankade i det tomma huset. Jag vill agera, men den mentala tröttheten efter en arbetsam termin gjorde att jag inte kunde koncentrera mig. Men genom promenaden kunde jag läsa och studera en annan bok, den runt omkring mig. Genom att långsamt röra mig, att iaktta och låta tanken som aldrig är still formulera sig kring det upplevda, så uppstår det passiva agerandet. Eller är kanske vardandet ett bättre ord? Har vi i vårt samhälle glömt bort passivitetens dynamik?
På stranden släpper jag Maggie. Nu vill hon fånga en pinne i vågorna.
Referenser:
Felton, A.M., Holmström, E., Malmsten, J. et al. Varied diets, including broadleaved forage, are important for a large herbivore species inhabiting highly modified landscapes. Sci Rep 10, 1904 (2020). https://doi.org/10.1038/s41598-020-58673-5
