Antropologi – Förvilda Sverige

Jag söker vargspår

För flera år sedan läste jag en bok av filosofen Baptiste Morizot. Jag blev helt betagen och läste två till så fort jag kom över dem. Hans böcker väver samman ekologi, filosofi och antropologi på ett väldigt kreativt sätt.

En av mina önskningar när jag började den här bloggen var att kunna intressera dig för honom. Men hans idéer kan verka så märkliga då de utgår från komplexa filosofiska resonemang om vår relation till naturen.

Då jag inte visste hur jag skulle kunna introducera honom struntade jag i att nämna honom. Det skulle krävas för mycket förarbete. I stället valde jag den popigare varianten med rewilding och utgick från naturvetenskapliga resonemang, fast som du har märkt har filosofin och antropologin varit närvarande. Så började jag ta upp kosmologier och gå igenom hur man kan fundera på det begreppet i förhållande till natur/kultur och plötsligt gick det upp för mig att nu har jag övergången. Så på sätt och vis kan man se dessa snart tre år av bloggande som en väg för att kunna presentera hans tankar.

Den första boken jag läste av honom var On the animal trail (2021). Det är en blandning av naturupplevelser, reseskildring och djuplodande resonemang om hur vi ska förstå varat. Jag kommer att avsluta inlägget med ett citat av honom som jag tänkte inleda med, men det krävde för mycket kringsnack så det kommer allra sist. Först vill jag ge bakgrund till citatet. (Som du kanske märker är jag orolig för att hans tankar ska vara helt främmande och stöta bort dig.)

Bokens tema är att genom att lära sig spåra kan man börja undersöka naturen omkring sig. En av de böcker som har inspirerat honom är en sydafrikansk antropolog som jag fick läst för ett tag sedan och som knockade mig totalt. Så låt mig börja där i stället.

Antropologen heter Louis Liebenberg och boken The art of tracking: The origin of science (1990). Boken utgår från Liebenbergs fältarbete bland !Xo, ett jägar- och samlarfolk i Kalahariöknen. Under sitt leverne där blev han intresserad av deras enorma kunskap om sin omgivning och färdigheter i att spåra. Detta ledde honom till tankar om att förmågan att spåra är en slags prototyp för hur vetenskapliga undersökningar görs. Det handlar om att samla kunskap för att kunna nedlägga ett byte/formulera en tes. I grunden skiljer sig de två inte om man ser till de kognitiva delarna.

I förordet skriver Liebenberg att föreställningen att naturen är som en öppen bok är fel. Snarare är krävs det kunskap, färdigheter och föreställningsförmåga för att kunna läsa naturens bok. Han utgår från spåraren som han menar måste bygga upp färdigheter genom erfarenheter. Det dock som han framför allt behöver göra är att bygga upp en förmåga att föreställa sig saker.

Det betyder att för att kunna tyda tecknen bland löven, för att ta en svensk skogskontext, krävs inte bara att man ser vad som är där utan vad det kan betyda. Det gör, skriver Liebenberg, att en stor del av tydningen sker genom att föreställa sig saker i huvudet, snarare än att enbart tolka de tecken som finns på marken.

Spåraren, skriver han, kan inte läsa allt i sanden utan måste kunna läsa in saker i sanden.

Trackers themselves cannot read everything in the sand. Rather, they must be able to read into the sand. To interpret tracks and signs trackers must project themselves into the position of the animal in order to create a hypothetical explanation of what the animal was doing. (Liebenberg, 1990:v)

Att spåra är därför väldigt mycket en kognitiv förmåga. Det är förmågan att kunna göra sig föreställningar om tecknen på marken, samt, och detta menar han är unikt för människan, förmågan att kunna föreställa oss hur djuret agerar.

Tracking is not strictly empirical, since it also involves the tracker’s imagination. Generally speaking, one may argue that science is not only a product of objective observation of the world through sense perception. It is also a product of the human imagination. A creative hypothesis is not found or discovered in the outside world, it comes from within the human mind. (Liebenberg, 1990:v)

Han gör en skillnad mellan systematisk spårning och spekulativ spårning. Det förra är att man samlar ihop det synliga i omgivningen och bildar sig en uppfattning om vart djuret är på väg. Det är väldigt ”lätt” i säg snöiga områden. Spåren förstörs inte lika lätt. De är tydliga i snön och det är bara att följa efter.

Det svåra sker i förhållanden som inte är lika tydliga som på en berghäll. Det kan finnas få tecken, som dock kan vara tillräckliga för en erfaren spårare för att kunna utläsa och föreställa sig vart djuret är på väg. Det viktiga här är att betänka att det krävs andra färdigheter som att kunna föreställa sig vad tecknen kan betyda. Man måste spekulera!

Men det är inte bara att hitta på utan man måste skapa sig en hypotes vilket leder till att man formar en idé som man testar. Man gör en deduktiv undersökning, skriver han.

The difference lies in the degree of skill, and the skill required for systematic tracking depends on how difficult tracking conditions are. In contrast to simple and systematic tracking, speculative tracking is based on hypothetico-deductive reasoning, and involves a fundamentally new way of thinking. (Liebenberg, 1990:29)

Här kan jag ge ett exempel från min egen spårningsfärdighet.

Den är kass och fylld av romantiska idéer. Jag gillar att åka till Rebbetuaröd på vintern då, i alla fall förr, var det en del av Linderödsreviret, Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

Jag gick i snön i skogen och letade vargspår. Min käraste höll på att bli galen på mig då jag än en gång visade upp ett vargspår. Det är hund, suckade hon. Kom nu!

Det hör till saken också att i närheten är Agusa Vilthägn som tillhör Jägareförbundet Skåne, så det är många jägare med hundar i skogarna där omkring, se också Vägen mellan Rebbetuaröd och Agusa.

Jag är fortfarande övertygad om att det här är varg (fast i närheten bor en dam som har borzoihundar).

Låt oss återgå till mitt försök att introducera Baptist Morizot.

Och det kan vi göra genom att jämföra mig och Maggie. Hon söker framför allt med sitt luktsinne. Då det inte är snö eller lerigt vet jag inte vad hon har fått vittring på. Då får jag i stället följa henne och se om något senare dyker upp som ett grävlingsgryt, På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till.

Människor är framför allt seende jägare (Morizot, 2021), vilket betyder att vi måste tyda tecknen och tydandet av tecken betyder att det är en kognitiv process som sker i hjärnan.

Den kognitiva förmågan betyder inte bara att jag kan föreställa mig vart det potentiella bytet är utan det kan också skalas upp och skapa en kosmologi.

Vad jag menar är att vi ser tecken som vi sedan sätter i ett större sammanhang, som kan vara att spåra ett byte, förstå relativitetsteorin eller att skapa mening i tillvaron mellan olika delar. Det är alltså en grundläggande kognitiv förmåga som ger oss möjligheter att kunna skapa en bild av vår tillvaro som vi inte kan se här och nu.

Kärnfullt uttryckt är det vår kollektiva kognitiva förmåga som har kunnat skapa kunskap som vi har kunnat föras över till andra i generationer, det vill säga tack vare denna kognitiva förmåga har vi tillsammans skapat kulturer och kosmologier.

Då människor lever i olika geografiska delar kommer detta givetvis att göra att det skiljer sig åt mellan olika kulturer.

Från början var kulturen väldigt lokalt förankrad, men med civilisationen har de förändrats. Det som en gång var väldigt konkret får snarare en symbolisk betydelse.

Bara för att något har en symbolisk betyder inte det att den är lätt att förändra eller att ta bort. Det sker dock med tiden. Symbolerna omformuleras och ibland till att det inte går att känna igen dess ursprung, trots att de är essentiella delar i kulturen.

Då civilisationer möts uppstår dialoger vilket också förändrar kulturer och kosmologier. Sammanfattningsvis skiljer sig kulturer och kosmologier mellan olika grupper beroende av omgivningen och erfarenheterna. I möten uppstår dialoger och omformuleringar.

Nya erfarenheter, ny kunskap kommer sakta att förändra kulturer och kosmologier. Det är här som Morizots tankar kommer in.

Han tar sin utgångspunkt i den förändring med faunan som sker i dagens Europa. Han, liksom jag, begrundar det med speciellt fokus på vargen som sprider sig alltmer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga. För det som sker i Europa är att inte bara vargen utan också en mängd rovdjur inte bara kommer tillbaka utan de ökar också. De finns bland oss och ibland skapar det konflikter, med till exempel vissa sätt att leva och försörja sig. Men också symboliska frågor väcks och frågor om landsbygd och tätort kommer till uttryck i föreställningar och åsikter om vargen, se Hångla inte med vargar.

Spår efter hackspetten vid slänten vid Backåkra.

Låt oss nu avslutningsvis för ihop de tankar som jag här har presenterat för att äntligen kunna presentera citatet.

Människan har förmågan att spåra djur genom att tolka synliga tecken i naturen och sedan kunna göra sig en föreställning om hur det beter sig. Denna förmåga har medfört att vi har kunnat skapa kosmologier som gör hela vår omgivning begriplig. En kosmologi är en blandning av gammalt bös från förr, kloka idéer om hur man bör bete sig och föreställningar om hur världen fungerar. Det skapar ett kunskaps- och värdesystem som formar hur vi beter oss och rättfärdigar varför vi handlar som vi gör.

Vad vi i detta ser är att många av de idéer som är formade kring rovdjuren bygger på ärvda erfarenheter från förr där kampen om överlevnad följde oss som skuggan. Så är det inte längre i väst och i många andra delar av världen. Det betyder att mycket av det som bygger upp vår förståelse om vår omgivning kommer ur idéer och föreställningar som är förlegade. De är dessutom väldigt destruktiva för vår miljö och klimatet. Det i sin tur leder till tanken att vi därför kunde utveckla en annorlunda kosmologi. Och det uppmanar han oss till.

Why not try to piece together a more likeable cosmology, through practices: by weaving together practices, sensibilities and ideas (because ideas alone do not change life so easily)? (Morizot, 2021:2)

Jag kommer nästa helg och framgent att pilla med dessa idéer som han framför. Och för att avsluta rekommenderar jag dig att läsa On the animal trail. Det är synd att den inte finns översatt och sprids i Sverige!

Referenser:

Liebenberg, Louis (1990) The art of tracking: The origin of science, Claremont, South Africa.

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge

Hur andliga är de svenska miljöradikalerna?

I veckan upplevde jag en oförrätt i en dröm och när alarmet gick vaknade jag på ett fruktansvärt humör. Jag tänkte att den här dagen kommer inte att gå bra. Sinnesstämningen var i hela kroppen och novembermörkret hjälpte inte till. Men så skedde något som fick allt att vända. Medan jag klädde på mig för att gå till jobbet tittade jag ut i trädgården. Något rörde sig bland kastanjelöven som jag ännu inte hade krattat upp. Det var en ekorre.

Den klättrade upp i ett tanigt asiatiskt träd för att sedan ta sig över till kastanjen. Den rörde sig fort och avståndet var lite för långt för att få en bra bild med min mobil.

Två fick jag, men det fantastiska är hur denne Ratatosk fick min kantrade sinnesstämning till att återgå till min vanliga känsla av att det här är ett bra och meningsfullt liv. Tack!

Jag kom att tänka på denna upplevelse och även andra som jag har haft, och beskrivit här, då jag läste om radikala miljökämpar i Bron Taylors Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010).

Individerna som han beskriver har jag mött tidigare i boken The ecocentrists: A history of radical environmentalism (Woodhouse, 2020). Denna bok gjorde stort intryck på mig och jag reflekterar kring den i inläggen Var går anständighetsgränsen? Förstår du att du är en komplett människa? och Ekocentrikerna har fel! Men deras tankar lever i mig. Det är framför allt den sista överskriften som här är intressant. I avslutningen av inlägget skriver jag att många av deras tankar har letat sig in i den litteratur om ekologi som jag har läst som är mer filosofisk. Men det som historikerna Keith Mako Woodhouse inte tar upp är de andliga aspekterna av figurerna i till exempel organisationen Earth first!.

Vad religionsvetaren Taylor koncentrerar sig på är hur deras upplevelse av världen kommer ur en andlig förståelse av sin omgivning, samtidigt som den är sprungen ur en ekologisk kunskap. För religionsvetaren är det intressant hur den ekologiska kunskapen som är baserad på vetenskapliga metoder blandas med en andlig förståelse.

I Vetenskapen berättar om vår relation till moder Gaia citerade jag honom när han skriver att personerna som han kategoriserar som mörkgrönt religiösa har världsåskådningar som hänger ihop med vetenskapen, men de går utöver den då de menar sig kunna få en intuitiv kunskap som går utöver det som den vetenskapliga metoden kan frambringa.

[D]ark green religious and moral sentiments are embedded in worldviews and narratives that are believed to cohere with science— but they are also often grounded in mystical or intuitive knowledge that is beyond the reach of scientific method. (Bron, 2010:14)

Ratatosk skulle snart kila upp för den högra grenen då den märkte att jag var på väg ut.

Som jag tidigare har nämnt finns det andliga aspekter i mina föreställningar om naturen, se Nej, jag är ingen schaman, men jag har värjt mig emot dem då tankarna är kulturellt främmande. Vad jag menar med det är att de är tagna från kulturer som jag inte är socialiserad i. Det i sin tur gör att det för mig snarare handlar om ett slags påhitt. Tankarna som jag tog blev ett hopplock av det som jag tyckte var intressant, medan jag ignorerade det andra. Detta har gjort mig väldigt skeptisk till personer som för fram dito tankar då jag ser dem som förvillelser.

Självbedrägeriet är vår ständige följeslagare och den vetenskapliga metoden har utvecklats just för att varsamt röra oss bland dessa grund och grynnor. Men låt oss vända på det och peka på att upplevelser av vår omgivning följer ur det inomvärldsliga mötet med det utomvärldsliga. Frågan består alltid när vi avlägsnar oss för mycket från det som faktiskt är inför oss.

Låt mig ge ett exempel från en erfarenhet från min tid i Sydamerika, vilket jag också påmindes om under läsningen. Jag bodde i en fiskeby i nordöstra Brasilien som hette Jacumã i några månader. Ofta vandrade jag längs stranden och en dag gick jag längre norrut än vad jag oftast gjorde. Det var en del av kusten där höjden eroderades bort av vågorna från Atlanten. Lägre träd växte på stranden nedanför höjden. Där jag befann mig såg det ut som om det gick att ta sig under dem. Det gjorde jag.

Jag kom in i ett öppet rum som jag upplevde som en inverterad kyrka. I sandvallen hade det bildats strävbågar likt de stenvalv som håller upp de gotiska katedralerna. Jag var ensam och blev alldeles upprymd av denna plats som jag hade hittat. Jag stod och beundrade platsen som abiotiska krafter, som vind och vatten hade arbetat fram i sanden. Samma känsla som jag kan få då jag går in i kyrkobyggnader fick jag här. Kanske borde jag ha gjort korstecken när jag lämnade den?

För att återvända till den mörkgröna religionen som Taylor beskriver iakttar inte dessa människor bara den känsla som uppstår utan de går in i den och gör den till något som konstituerar deras livskall.

En person som han presenterar är Julia Butterfly Hill. Hon blev känd för att ha bott i två år i ett redwoodträd för att förhindra att det togs ned av ett skogsbolag. Där uppe i träden skapade hon ett andligt band till trädet som hon gav namnet Luna.

Taylor beskriver hur hon blev så samstämd [!] med sitt träd att hon kunde känna Lunas ”tårar”. Hon upplevde att hon var ansvarig för trädet och grät och bad om förlåtelse när hon såg hur de andra träden höggs ned. Hon fick kåda på sig och tolkade det som att det var Lunas tårar.

”I was scared at first, and then I just started paying attention to the tree, drawing strength from the tree,” she said. ”I could see all her scars and wounds, from fires and lightning strikes. I was making a spiritual connection. … Eventually, I took my shoes off so I could feel the tree and started free climbing around,” she said. When Pacific Lumber started logging the steepest part of the ridge and hauling logs out by helicopter, ”I found myself crying a lot and hugging Luna and telling her I was sorry… Then, I found out that I was being covered by sap pouring out of her body from everywhere, and I realized, ‘Oh, my God, you’re crying too?” (Taylor, 2010:94)

Medan jag läser funderar jag på skogsaktivister i Sverige. Har de samma andliga inställning som de som Taylor beskriver?

I ATL läser jag om Skogsupproret i artikeln Aktivist: Vi har inget emot skogsbruk i sig (Marklund, 2025). När jag går in på deras hemsida verkar de vara mer ideologiska även om de argumenterar utifrån ekologiska begrepp som ”biologisk mångfald”. De skriver om avkolonialisering och att skogarna befinner sig i ett ”nödläge”.

Våra skogar befinner sig i ett nödläge. Vill du också gå med i kampen mot kalhyggen och för samers rättigheter? Har du också fått nog av att Sápmi koloniseras? Skogsupproret

På deras sida Skogens nödläge läser jag följande: ”De kommande åren planeras skogsmissbruket att fortsätta lika intensivt för att producera nya produkter i klimatkrisens namn.” Läser jag vidare på sidan för de fram argument tagna ur ett ekologiskt tankesätt. Ingenstans ser jag någon andlig förklaring utan enbart en argumentation som utgår från vetenskapliga rön.

Frågan jag ställer mig är om detta räcker? För problemet med att enbart använda vetenskapliga argument är att den inte är entydig. Det finns ständigt olika perspektiv som väger emot varandra och det finns inte heller någon slutgiltig ståndpunkt som man kan luta sig emot.

Hur är det då med de andliga argumenten?

Det är här jag kommer till kärnan i min kontemplation. För min tanke är att om det inte finns någon kosmologi som för in någon slags andlighet, någon slags upplevelse av relation, så blir det tomt. Det blir logiska argument vars värdehierarki upplöses.

För att tydligare förklara vill jag ta exemplet med slåttergubben som jag läser om i senaste numret av Svensk botanisk tidskrift. I artikeln ”Slåttergubbar jag minns” (2025) går Torbjörn Tyler igenom hur slåttergubben har gått tillbaka i området runt Maglehult i Hässleholms kommun. Han besöker gamla platser och visar hur tillbakagången av utebetet och plantering av gran har gjort att växterna har försvunnit.

Skälen är framför allt en förändring av djurskötsel och en annorlunda livsstil.

För mig är slåttergubben intressant ur perspektivet med värdehierarkier. Tyler berättar om hur en hage betades för hårt för att slåttergubben skulle kunna växa där. Men, och det är det här som är min poäng, där kom upp andra växter i stället som gynnades av det hårda betet.

Denna betesmark har fortfarande en artrik flora med bland annat stagg och ängsvädd, samt i fuktiga partier blågrönt mannagräs Glyceria declinata. För slåttergubbe däremot har några år av alltför hårt bete varit förödande. (Tyler, 2025:85)

Frågan är då vad vi ska prioritera? Skogsuppropet skriver om att skogen binder kol och om det är ett argument kanske det är bättre att låta hagarna växa igen? Det blir en annan växtlighet, men kolet binds.

Det är dags att avsluta detta inlägg.

Som avslutande ord kommer ingen sammanfattning utan ett meddelande om att det börjar bli dags att avsluta den här bloggen. Jag har snart hållit på i tre år och det var målet som jag satte upp för mig. Det börjar också bli dags att försöka sammanfatta idéerna i någon slags enhetlig form som jag inte riktigt vet hur det ska se ut. Men jag ska försöka.

Referenser:

Marklund, Michael (2025). Aktivist: Vi har inget emot skogsbruk i sig. ATL. Publicerad 251028 [hämtad 251109]

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59

Tyler, Torbjörn. (2025) Slåttergubbar jag minns. [Arnica montana in my memory -a case study of local extinction in Skåne]. Svensk Botanisk Tidskrift. 119: 74–89.

Woodhouse, Keith Mako (2020). The ecocentrists: a history of radical environmentalism. Paperback edition. New York: Columbia University Press

Söker vi fortfarande mening i naturen?

Fredrik II, mer känd som Fredrik den Store, bygde en plats för sig där han skulle slippa känna sorg, Sanssoici, utan sorg. Jag var där för lite över en vecka sedan. Jag besökte palatset en vacker solig dag. I palatset beundrade jag rokokoornamentiken. Innertaket var både målat med mytologiska scener och hade mönster av guld inspirerat från naturen. Det är små pojkar, men också hundar som jagar harar. Jag beundrade och förundrades.

Dagen innan hade jag besökt slottet Charlottenburg. Det asiatiska rummet var helt galet. Länge stod jag där och tittade. Det välvda innertaket var bemålat med gudar och djur kom ur vägen (se tredje bilden) och vilade där taket mötte väggen. Det var fascinerande och jag rekommenderar ett besök på båda slotten om du har vägarna förbi.

De tre bilderna är från slottet Charlottenburg.

Efter allt detta överdåd av natur som hade gjorts till konst, var det skönt att lämna palatset Sanssoici och ge mig ut i slottsparken. Höstens färger i solen fångade mig. Jag vandrade omkring helt betagen.

En fågels lock lockade mig bort från stigen och in på gräset och bland de gamla träden. En liten djurstig ledde mig in bland buskarna. En hackspett gjorde att jag ångrade att jag hade lämnat kikaren hemma i Simrishamn.

I Berlin, i slotten och i parken mötte jag naturen i konsten både som målad och planerad. Allt byggde på föreställningar om hur den borde vara och den hade formats därefter. I barockslottet i Charlottenburg stod jag inför det överdådiga och svulstiga, medan i rokokomiljön i Sanssoici var den mer nedtonad i allt sitt guld. Men det var i parken där jag upplevde något annat. Där hörde jag fåglarna, såg löven i gul och rött guld. Det var lämnat och ändå så tuktat.

Jag kom att tänka på detta under morgonens läsning där jag rörde mig i det allra minsta i fysikens värld där livets uppkomst uppkommer ur materian (Al-Khalili & McFadden, 2017) till upplevelsen av naturen blir en slags förandligad föreställning som påverkar hur man bör eller inte bör förstå sin omgivning (Taylor, 2010). Jag upplevde en förvirring. Det var för stora rymder att hantera.

Fysikern Al-Khalili och biologen McFadden beskriver i Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer (2017) det förunderliga i att liv (bio) kan uppstå ur det kemiska förenade och förklarar att förvisso upplever vi liv och är liv, men vi förstår det inte. Här uppstår frågan vad som är förståelse och de hänvisar till Robert Feynman som påstod att ”Det vi inte kan tillverka kan vi inte förstå” (2017:61f).

Det är för mig ett bisarrt uttryck och likväl är det talande för vår tidsålder där vi har en tämligen mekanistisk syn på världen. Förståelse blir då att kunna skapa en process i två riktningar: ”substrat=>produkt” eller ”produkt=>substrat” (2017:60). Livet är annorlunda, fortsätter de, då dödligheten är en del av livet. Levande cell blir död cell, men död cell kan inte bli levande.

Människan är det enda djuret som är medveten om detta och i alla kosmologier är livet, skapelsen, och döden, undergången, nödvändiga delar som måste förklaras.

I och med upplysningen och de idéer som följer blir de religiösa förklaringarna alltmer betydelselösa och förlorar sin möjlighet att ge mening till våra liv.

Människan är inte bara medveten om sin egen dödlighet utan också sin tid i rummet. Vi blir allt med medvetna om att vår tid är begränsad inte bara som individ utan också som art. Och det gäller inte bara homo sapiens utan alla arterna, ja i grunden livet på jorden. Oändligheten existerar inte.

Och ändå söker vi ständigt efter mening. Jag möter det hos elever som frågar sig vad som är meningen med det livet som de lever. Det skapar hopplöshet och förvirring. De finner inte svar. Vissa av dem blir håglösa och ger upp att studera, likt en symbolisk protest mot ett samhälle som de inte längre tror på.

Fredriks grav med potatisar som han tvingade folk att odla.

Religionsvetaren Bron Taylor blickar tillbaka i Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010). Han visar på hur tänkare under upplysningen som Jean-Jacques Rousseau, Edmund Burke och Immanuel Kant såg till naturen, det som var utanför samhället. Hos Burke kunde man överväldigas i naturen och den var behäftad med skräck och i den upplevelsen kunde man ha andliga upplevelser.

I romantikens konst är människan liten och naturen överväldigande. Vad vi märker är att naturen blir en del av en kosmologi och föreställningar som utgår helt från människans perspektiv. Naturen blir symbolisk när hon börjar fundera på sin nya roll.

Romantiken pågår samtidigt som industrialismen och det är också tiden då allt fler överger gårdar för fabrikens krav. Det innebär att man lämnar landsbygden och samlas i städerna. Det man innan producerade blir nu något som man köper. Individer blir konsumenter. De som producerar blir färre och effektivare då deras överskott kan säljas på en marknad. Vi går från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle.

Då Bron Taylor utgår från USA är det också tänkare därifrån som han diskuterar. Det är personer som Henry David Thoreau som menar sig överge samhället genom att flytta in i en stuga vid den lilla sjön Walden. Förvisso är det inte långt från det lilla samhället där hans samtänkare Ralph Waldo Emerson skriver sitt verk Nature (1849), som jag verkligen rekommenderar.

Just konsumtionstanken finner jag tankeväckande då till exempel Emerson beskriver naturen just som en vara, a commodity. Den är skapad för hennes väl.

Nature, in its ministry to man, is not only the material, but is also the process and the result. All the parts incessantly work into each other’s hands for the profit of man. The wind sows the seed; the sun evaporates the sea; the wind blows the vapor to the field; the ice, on the other side of the planet, condenses rain on this; the rain feeds the plant; the plant feeds the animal; and thus the endless circulations of the divine charity nourish man. (1849, se andra kapitlet Nature)

Taylor tar även upp John Muir som ger sig ut på långa vandringar och som får extatiska upplevelser i bergen. Just vandringar är ett genomgående tema hos dessa tänkare. Thoreau har skrivit en fin essä om att vandra.

Det intressanta med att vandra är just att man rör sig i landskapet likväl som man rör sig i sitt inre landskap. Det är som om stegen som ständigt fortsätter framåt försätter oss i ett kontemplerande tillstånd. I sin tur leder det till att vi befinner oss i ett landskap där vi kan uppleva skräcken och andligheten som Burke talade om. Vi blir så små i det stora.

Allt fler människor gav sig av då och även nu på vandringar bland fjällen där vi möter vyer som visar på vår litenhet. Vandringen i landskapet blir en andlig upplevelse.

För många i framför allt den amerikanska miljörörelsen är dessa tänkare inspiratörer. Att en religionsvetare diskuterar dem beror just på att var andliga tänkare som försökte förstå sin samtid utifrån sin relation till naturen i motsättning till fabrikscivilisationen som bredde sig ut omkring dem.

Och det är här någonstans som jag vill avsluta. I morgon kommer jag att återvända till miljörörelsen och den mörkgröna religion som, enligt Taylor, influerar och formar dem, se Vetenskapen berättar om vår relation till moder Gaia.

Innan jag avslutar vill jag först föra ihop de underliggande och de formulerade tankar som jag har haft i inlägget.

Naturen, som jag använder ordet här, ska inte här förstås som ett biologiskt begrepp utan som ett kulturellt. Föreställningarna formas utifrån ett historiskt sammanhang. Vi har föreställningar om vår omgivning som mer berättar om hur vi förstår världen än hur den är beskaffad.

Det intressanta här och som jag finner så tankeväckande är att då kristendomen förlorar sin roll som meningsskapare, försöker många hitta det i sina naturliga omgivningar. Detta är under samma tid som allt fler upptäckter om biologiska upptäckter om vår omgivning sker. Denna utveckling går allt fortare, samtidigt som mycket av det som upptäcks, inte tycks vara en källa till meningsskapande.

Eller, för att nyansera det och försöka göra det mer komplext. Ekologin visar på hur sammansatt allt är och hur delarna påverkar helheten. Men det betyder inte att det är ett korthus som faller samman utan hellre kan beskrivas som ett tillstånd som finner nya konstellationer. Just nu befinner vi oss i en konstellation, men Gaia har befunnit sig i många andra konstellationer och ingen är mer värdefull än den andra, förutom i den medvetnes ögon.

Människan är det medvetna djuret. Biologin utvecklar kunskap som medvetandegörs, men det betyder inte att den är meningsskapande. Det gör vi i dialog med vår kosmologi, hur vi tycker att något bör vara. I detta bör det finnas en dialog mellan föreställningarna och det faktiska.

Vad jag menar är att om människans föreställningar avlägsnar sig för långt från de faktiska biologiska och ekologiska förhållandena och låter de inre föreställningarna om hur något borde vara dominera, då har vi kulturellt lämnat det jordiska för de himmelska. Och eftersom det är de jordiska betingelserna som avgör den nuvarande konstellationens förutsättningar, leder ett alltför stort avstånd till dess potentiella nedbrytning.

En bärkraftig kosmologi är således en som organiskt utvecklas i dialog med de jordiska villkoren. Upplysningen ledde till ett omformulerande av det rådande paradigmet till att nya meningsskapande eftersökningar igångsattes. Det sökandet pågår fortfarande.

Referenser:

Al-Khalili, Jim & McFadden, Johnjoe (2017). Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer. [Lidingö]: Fri tanke förlag

Emerson, Ralph Waldo (2008). Nature. London: Penguin

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59

Vetenskapen berättar om vår relation till moder Gaia

För många år sedan bodde jag i Irland. Min käraste tränade galopphästar och jag fördrev tiden med att skriva en roman som inte blev publicerad, promenera i landskapet runt Ashbourne, som låg norr om Dublin. Jag mediterade mycket och läste böcker av Osho och Freud. Det var en trivsam tid.

En dag gick bland fälten. Jag var på väg tillbaka och gick utanför en fårhage. En tanke lekte och det var frågan om var jag började och tog slut. Frågan kretsade kring buddhistiska tankar om samhörighet, om vi är en del av alltet. Plötsligt upplevde jag en unio mystica, det vill säga en upplevelse av att vara en del av hela min omgivning och att egentligen fanns det ingen gräns mellan mig och det omkring mig. Det var en underbar upplevelse av lycka som fyllde mig.

Jag fortsatte mina steg hemåt i ett andligt rus som sakta började avta. Jag försökte hålla kvar det, men upplevelsen och känslan sipprade ut. Tillbaka vid köksbordet var det blott ett minne.

I namnet Bäckhalladalen har vi ordet hall, som betyder bergsida. På sandstens sidan växer lavarna.

Minnet från Ashbourne kom till mig medan jag läste av religionsvetaren Bron Taylors bok Dark green religion: Nature spirituality and the planetary future (2010). Han menar att stora delar av miljörörelsen liknar andliga rörelser. Skälet till att han inte skriver religiösa rörelser, förklarar han, är för att religion tenderar att förstås som den organiserade och institutionaliserade religionerna med definierade praktiker. Andlighet, menar han, förstås ofta som det som har med andliga upplevelser och djupa moraliska ställningstagande att göra. Det betyder att vi kan tillhöra och identifiera oss med en religion utan att ha andliga upplevelser eller att inte tillhöra en religion men ha en andlig syn på tillvaron. Givetvis är många religiösa personer också andliga.

Då jag själv kommer från religionsvetenskapen tycker jag att distinktionen är fruktsam. Inte minst då många, vilket han också påpekar, inte vill identifieras med religion, utan hellre talar om andlighet. Jag vill även här rekommendera religionshistorikern David Thurfjells bok Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion (2020). Han tar upp just det som Bron skriver om, motviljan att beskrivas som religiös, men att ändå se sig som andlig. Thurfjells bok har jag hänvisat flera gånger till, som till exempel Evolutionen berättar för oss vad vi tillhör som är befryndat med detta inlägg.

I sandstenens sprickor växer lavarna och skapar vackra mönster.

Det andliga har med upplevelser och känslor att göra och jag minns ett samtal som jag hade med en av mina läsare. Han hade lagt märke till hur jag beskriver mina känslor i naturen och hur jag kan uppfyllas av känslor inför säg en ek. Han berättade att dito upplevelser får han aldrig.

För att följa med i det fortsatta resonemanget tror jag att det är viktigt att förstå att alla har inte dessa upplevelser utan är till och med oförmögna att ha en andlig upplevelse. Intrycket förblir på en intellektuell och känslomässigt sval nivå.

För dem kan det också vara märkligt det som jag nu kommer att presentera.

Nå väl, låt oss återgå till Brons bok och vi börjar i titeln. Vad är Dark green religion? Mörkgrön religion låter konstigt. Han definierar det som en djup ekologi (för en presentation av detta begrepp se Värderingarna måste bli tydliga), som är ekocentrisk där alla arter har ett inneboende värde som inte är kopplat till deras användbarhet till människan.

Dark green religion is generally deep ecological, biocentric, or ecocentric, considering all species to be intrinsically valuable, that is, valuable apart from their usefulness to human beings. (Bron, 2010:13)

För den som har läst mig länge vet att det är åsikter som jag själv har framfört, vilket gjorde läsningen extra intressant. Tillhör jag den mörkgröna religionen? Men jag skulle inte påstå att det är religiösa tankar som jag framför bara för att jag påstår att det finns ett inneboende värde i naturen!

Okej jag ironiserar lite här och det borde jag kanske inte göra.

I alla fall påstår Bron att skälet till att han kallar det för mörkgrön religion är för att det som uttrycks av många som skulle kunna kategoriseras till den skaran är att de menar att deras utsagor är att deras åskådning är i enlighet med vetenskapen, men, fortsätter han, påståenden görs som ligger bortanför det som man kan nå med vetenskapliga metoder.

[D]ark green religious and moral sentiments are embedded in worldviews and narratives that are believed to cohere with science— but they are also often grounded in mystical or intuitive knowledge that is beyond the reach of scientific method. (Bron, 2010:14)

För mig är det en viktig distinktion han gör här. Den vetenskapliga metoden berättar inte hur man bör göra. Mer om detta nedan, se även mitt inlägg Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

För Bron började den mörkgröna religionen 1970, även om den har långa och spridda rötter. Då firade man för första gången Jordens dag. Den firas varje år sedan dess 22 april och Parisavtalet som många gånger tas upp i miljödebatten skrevs under den 22 april 2016.

För honom kan den delas upp i fyra falanger som benämns: andlig animism och naturalistisk animism, samt Gaias andlighet och Gaias naturalism (ursäkta knepig översättning). Lägg märke till den streckade linjen mellan de två. Supernaturalism står för en övernaturlig kraft, medan naturalismen är främst en agnostisk syn på världen.

Jag vill nämna kort en del om animismen för att sedan gå vidare till Gaia Earth Religion. Animism har med synen på en besjälad natur. Genom att se naturen som besjälad, menar Bron, kan det också skapas etiska ställningstaganden.

Animism has to do with the perception that spiritual intelligences or lifeforces animate natural objects or living things. (Bron, 2010:15)

I inlägget Nej, jag är ingen schaman nämnde jag inte det, men jag var själv inspirerad av att se växter och djur som besjälade. Det som jag nämner är dock att jag var inspirerad av urbefolkningars sätt att se på naturen. Och detta är typiskt för de som Bron kategoriserar inom andlig animism. Det handlar om att bli inspirerad av naturen och få för sig att träd kan tala till en.

Det är en märklig känsla och jag har själv upplevt saker som liknar det som litteraturen beskriver. Det ska inte förstås som att man för en konversation, däremot som att en relation skapas till ett träd. Det låter bisarrt för den som inte har haft upplevelsen, men då den återkommer i alla kulturer där man lever nära naturen, berättar det om att det finns kognitiva delar i oss som skapar dessa fenomen, se gårdagens inlägg Algoritmerna säger att människorna är ett hot mot naturen.

Bron berättar om en grupp som inledde i Australien där medlemmarna gör en rit som kallas Council of all entities, alla entiteters råd, som innebär att deltagarna ska gå ut i naturen och försöka få en vision av att en entitet talar till dem. Därefter kommer de tillbaka och klär ut sig till säg en sten och berättar om vad den anser om världen tillstånd.

It involves participants being instructed to go out into nature until they feel or perceive they are being chosen by some natural entity to speak for it in the upcoming gathering. (Bron, 2010:21)

Ofta handlar det om att uttrycka ilska och förvirring över hur naturen behandlas av människorna.

Detta är ett exempel på mer excentriska inslag. Däremot finns det intressanta poeter som Gary Snyder, som han kategoriserar i den fållan.

Det jag tycker är intressantare är det som han benämner som Gaias jordreligion, då de som kategoriserar där ofta är en del av den vetenskapliga falangen av miljörörelsen. Märk väl att det finns personer som tror på något övernaturligt, liksom de som är ateister. Det som definierar dem är att de bryter mot rättesnöret att bara för att något är på ett visst sätt så betyder det inte att man kan härleda ett värde därur.

Gaian Earth Religion thus defies the naturalistic fallacy argument in ethics (the assertion that one cannot logically derive a value from a fact) by suggesting that nature itself provides models and natural laws to follow. (Bron, 2010:16).

Tankarna följer ur en slags naturalistisk animism. Med det menar han föreställningen om att allt är sammankopplat och att det finns ett släktskap mellan de olika organismerna vilket skapar etiska frågeställningar, ”kinship with and ethical concern for nonhuman life” (Bron, 2010:22). Till den här skaran räknar han Charles Darwin som menade att då vi alla följer ur samma ursprung, hör vi också samman.

Tanken om ekosystem pekar på en föreställning om eller förståelse av en samhörighet mellan olika organismer. Ekologin talar om näringsvävar och om system där olika organismer innehar olika funktioner. Genom samevolutionen har denna interaktion skapats, något som Darwin tyckte var tydligt.

Bron citerar avslutningen av Om arternas uppkomst (Darwin, 1859), där han skriver:

It is interesting to contemplate . . . that these elaborately constructed forms, so different from each other, and dependent on each other in so complex a man- ner, have all been produced by laws acting around us. . . . There is grandeur in this view of life, with its several powers, having been originally breathed into a few forms or into one; and that, whilst this planet has gone cycling on according to the fixed law of gravity, from so simple a beginning endless forms most beautiful and most wonderful have been, and are being, evolved. (Citerat i Bron 2010:23)

Frågeställningen som uppkommer i studerandet av naturen och dess utveckling är om det finns naturliga lagar och om vi människor bör följa dem.

För dem som umgås med djur och som studerar säg etologi uppkommer ofta tanken på att egentligen är vi inte så olika varandra. Bron nämner till exempel Jane Godall, som tenderade till en Gudstro. Hon nämner i sin självbiografi, berättar han, hur hon och chimpansen David Greybeard tittade varandra i ögonen och därigenom uppstod en relation.

Bron nämner inte primatologen Frans de Waal, så då får jag göra det. Också han studerade apor och menade att vi måste bryta ned dessa barriärer mellan arter för att vi ska kunna utveckla vår kunskap om vår omgivning. Läs den fantastiska boken Are we smart enough to know how smart animals are? (Waal, 2016).

Det börjar bli dags att avsluta detta långa och ganska personliga inlägg. Det vill jag göra med att återknyta till kosmologibegreppet. Vad vi märker genom Taylor Brons bok är att mellan vetenskap och vår omgivning finns det en terräng som vi inte riktigt förmår definiera. Vad jag menar är att vi undersöker den med hjälp av vetenskapliga metoder, men dess betydelser förmår vi endast tolka genom att kulturellt prisma.

Bron är intressant då han använder det religionsvetenskapliga språkbruket för att kunna undersöka denna terräng. Det vetenskapliga språket förmår inte placera oss människor i ett sammanhang. Det fråntar samhället dess värden och meningen med tillvaron. Frågan är just om den teologiska begreppsvärlden kan hjälpa oss att knyta dem samman?

Jag tror det. För att även om vårt samhälle har avförtrollats genom att myterna tycks ha förlorat sin giltighet i förklarandet av vår tillvaro, så uppstår ett andligt sökande efter att göra vår tillvaro begriplig och meningsfull.

En källa att söka efter meningen är i den grundläggande förståelsen att vi är en del av moder Gaia och det förpliktigar oss just genom att vi är det enda djuret som har nått ett medvetande där vi kan förstå vår destruktivitet. Vetenskapliga metoder hjälper oss att bygga den kunskapen.

Referenser:

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press. http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Waal, Frans de (2016). Are we smart enough to know how smart animals are? New York: W. W. Norton & Company

Algoritmerna säger att människorna är ett hot mot naturen

De stod och tittade på gässen som höll sig till revet i Simrishamn. Jag ställde mig och tittade slött på grågässen. Finns det något intressant? undrade jag.

Det är tundragäss där ute, sade en av dem. De är bakom stenen där en storskarv torkar vingarna.

Jag tittade bakom den runda stenen som hade en vit fågelskit täckning. Där var de. Jag såg det på näbben som skilde sig från grågässen. Jag tog upp Fågelguidesappen, men hittade dem inte.

Sök efter sädgås, sade mannen. Sädgåsen har delats upp i två arter, tundra- och skogsgås.

Bland havstrutar, grågäss och vitkindade gäss döljer sig tundragässen.

Några dagar senare satt jag med J., fågelinventeraren i Malmö. Jag väntade på tåget till Berlin och han höll mig sällskap. Vi drack en öl och pratade. Stolt berättade jag att jag hade sett tundragäss, men i stället för ett grattis beklagade han sig över att de hade delat upp sädgåsen (Anser fabalis) i skogsgås (Anser fabalis) och tundragås (Anser serrirostris). Hur ska jag kunna höra och se skillnad på dem? Vad fyller det för syfte?

Jag skrattade.

På Wikipedia läser jag följande förklaring:

Sedan juni 2025 urskiljs tundragåsen dock som egen art av BirdLife Sverige, varvid sädgåsen i begränsad mening blev tilldelat namnet skogsgås. Uppdelningen grundas på skillnader i morfologi, ekologi och genetik, där genomdata konsekvent visar att spetsbergsgåsen är en del av komplexet och faktiskt närmare släkt med skogsgås än tundragås. (Skogsgås)

Då skrattade jag mest åt hans klagan, men nu hemkommen från Berlin började jag begrunda dess egentliga betydelse, för är det i grunden inte märkligt hur vi konstant håller på och kategoriserar runt omkring oss?

Frågan är något som jag ofta återkommer till i mina tankar. Ibland på grund av frustrationen att jag själv inte kan skilja på två arter eller att jag inte kan namnen på dem. Andra gånger då jag begrundar den kosmologi som jag är en del av. Eftersom jag nu skriver om naturen utifrån kosmologier vill jag fördjupa mig i denna fråga.

Det kommer jag att göra utifrån antropologen Roy Ellen text Variation and uniformity in the construction of biological knowledge across cultures (Ellen, 2003). Den är intressant ur flera olika aspekter. Dels går han igenom om vad kunskap är, hur den inhämtas och befästs; dels om den skiljer sig åt mellan olika kulturer, och avslutningsvis vad den säger om människan som art.

Till att börja med, skriver Ellen, finns det en kognitiv strategi för hur människor konstruerar sin kunskap om den biologiska världen. Den förs vidare kulturellt och formas av miljön och samhället, vilket gör att den skiljer sig från plats till plats. Detta skiljer sig inte nämnvärt från andra djur, det gör däremot vår förmåga att kunna skaffa oss biologisk kunskap som är oberoende av den lokala miljön. Vetenskaplig biologi är då förmågan att kunna abstrahera kunskap från det lokala till en slags generaliserad kunskap, vilket gör att den kan föras över till andra som inte har lokal kunskap. Det innebär att experten kan ha en kunskap om de lokala förhållandena som den lokale icke-experten inte har.

Although underlying cognitive strategies influence how people construct what they know about the biological world, most knowledge is culturally transmitted and shaped by environmental and social forces which vary from place to place. In part, what people know is constrained by local ecology, although what is uniquely human is the capacity for acquired biological knowledge to diffuse independently of what can be experienced in local habitats. (Ellen, 2003:48)

Även här är det vitkindade gäss och grågäss, men jag såg inga bläsgäss. Dock var det ett par viggar.

För att komma vidare måste vi ge någon slags definition av vad kunskap är och Ellen menar att vi kan se det utifrån flera perspektiv. Först kan vi se som det som en färdighet där vi har visst kunnande som gör att vi kan lösa olika tekniska och sociala problem. Likaså kan vi se det som det kunnande som vi får genom socialiseringen in i en kultur, alltså det som vi lär oss för att kunna fungera i den sociala sammanhang som vi lever i.

The default understanding of knowledge, at least in anthropology, is usually of what we might call ‘‘conscious’’, ‘‘cognised’’ or ‘‘reflective’’ knowledge: something we are aware of acquiring and using, and often do so purposefully in order to solve various technical and social problems. However, people also acquire knowledge unobtrusively and unreflectively as part of the process of socialisation and growing up. This is no less knowledge than that which we consciously articulate or recognise. (Ellen, 2003:48

Den första kunskapen som bygger på en slags färdighet handlar om dels av kunna namnen på saker, lexikal, men också en kategoriserande (classificatory) kunskap där vi placerar in saker i olika fack. Till det kan vi lägga ytterligare en form som bygger på det som tycks uppenbart, men som, fortsätter Ellen, inte är systematiserat i språket. Det är en substantiell kunskap som handlar om det som ett ämne innehåller. Kunskapen om den biologiska världen, enligt Ellen, är substantiell och det är den kategoriserande kunskapen som hjälper oss att få förståelse om den.

Detta är väldigt abstrakt, så låt oss ge exemplet med en skogspromenad. Vi ser träd, men vet kanske inte vilka arter som det är. Vi ser mossa, men inte vilka och så vidare. Vi har substantiell kunskap, men den är inte precist kategoriserad. Dessutom kanske vi inte vet vilka arter som trivs i granskogen, däremot har vi lagt märke till att där tenderar vi att se kungsfågel. Varför vet vi dock inte.

På stenen står en liten gärdsmyg, medan i vattenbrynet är det gräsänder och en mås.

Olika kulturer gör olika kategoriseringar. Enligt Ellen bygger de på en utveckling som har skett över lång tid. Det som tenderar att styra är dess nyttighet. Vissa djur har fler namn. Nötkreatur delas in i ko och tjur, kviga och kalv och så vidare. De är viktiga för vårt samhälle och har därför tilldelats flera kategorier.

At a local level, much general biological knowledge is linked to the way organisms are grouped according to their usefulness. In all societies biological knowledge is innovated and embedded in applied contexts, and therefore all knowledge people have of organisms is, ultimately, because it is useful. (Ellen, 2003:63)

Eftersom kategoriseringarna skiljer sig åt kan det uppstå svårigheter om man vill jämföra olika kunskapssystem. Hur bör man översätta kunskapen emellan systemen?

Ellen delar upp kategoriserandet i fyra delar. A) den kategoriserande kunskapen skapas genom B) kunskap om till exempel anatomi och hur processerna sker mellan enskilda och grupper av organismer vilket leder till C) kunskap om ekologiska system, som i sin tur leder till D) allmän kunskap kring generella principer om växter och djur biologi.

(a) classificatory knowledge from (b) knowledge of anatomy, autoecology and processes with respect to individual organisms, or groups of organisms; from (c) knowledge of ecological systems (synecology: plant interaction, dynamics of various kinds of landscape, seasonality, food chains, pest ecology); and from (d) knowledge of the general principles of plant and animal biology. (Ellen, 2003:49)

Förr tenderade antropologer att klassificera lokal biologisk kunskap utifrån A vilket betyder att man hade ett klassifikationssystem. Med tiden, skriver han, har man dock sett att i den lokala kunskapen ingick också kunskap om de andra tre delarna. Däremot, tillägger han, fanns det ett problem där då den kunskapen var kopplad till estetiska och symboliska värden.

Det senare ska vi inte gå in på här, däremot är det viktigt att betänka att den lokala kunskapen utgår från lokala förhållanden och att den är en del av den sociala miljön, vilket gör att den är svår att frånkoppla detta.

Det finns också en annan aspekt i detta som handlar om att kunskapen skapas utifrån det sociala. Det innebär att modeller av hur vi ser världen skapas utifrån det samhälle/kunskapsystem som vi lever i. Så för att sammanfatta, å ena sidan utgår kunskapen från den lokala miljön och å andra sidan är den formad av den lokala kulturen.

I parken till Sanssouci i Potsdam upptäckte jag mandarinänder bland gräsänderna

För att göra det tydligare hur vi använder det sociala kan vi se hur vi till exempel delar in sambandet mellan olika organismer i metaforer som släktskap och familjer. Vi beskriver kroppsfunktioner utifrån teknologiska metaforer som att hjärtat är en pump.

The classificatory language we use for plants and animals is derived from the way we talk about genealogical relations, and we understand the functional dynamics of both organisms and ecological systems in terms of our experience of participating in social systems[.] (Ellen, 2003,50)

Likaså ges naturen olika värden som utgår från samhället. Så för att ta ett enkelt exempel så ses hundar som en vän i ett samhälle och som smutsiga i ett annat. I äldre europeisk konst placerades en hund i målningen som symbol för trofasthet och inte nödvändigtvis för att det var en avbildning av kungens egen hund.

I språket stöter vi på äldre sätt att tänka som inte har övergivit oss, som att tänka med hjärtat. De antika grekerna utgick däremot från magen, vilket finns kvar i tanken på att ha en magkänsla. Så φρόνησις, fronesis, klokhet, bygger på φρόν, som kan betyda mage eller bålen (φρόνησις) och har därför inte med hjärnan att göra.

Vad betyder då allt det här? För det första kan vi fundera kring människans kognitition. För genom att jämföra hur olika kulturer från olika delar har kategoriserat världen kan vi, enligt Ellen, komma till vissa slutsatser om hur människor kognitivt skapar sig en förståelse av världen.

I detta finns det vissa olikheter som till exempel av man delar in den i genus, positivt och negativt. Mycket grundar sig i hur människorna medvetet förändrar sin omgivning. Likväl menar Ellen kan vi se vissa universella saker.

Det finns en tanke om vad som är naturligt och inte och att skilja på det som är mänskligt och det som är utanför oss. Dessutom visar just kategoriserandet på att evolutionärt är människan utvecklad till att se sin miljö på ungefär samma sätt. Skillnaderna och likheterna visar på att människan är utvecklad till en anpassad inlärning utifrån den sociala och biologiska miljön de befinner sig i. Detta betyder att den kulturella inlärningen är öppen, men också villkorad av det samhälle som vi lever i. Genomgående är att den biologiska kunskapen är formad av hur användbara. Det betyder att hur kunskapen om den förändras är beroende av hur de används kulturellt.

Den låg på rygg och jag hjälpte den att komma på fötterna igen. Men den stapplade omkring och snart låg den på rygg igen. Jag kom och tänka på alla skalbaggar som ligger på rygg och funderade på om den var döende. Så tittade jag i luppen. På den kröp ett spindelliknande djur och den verkade söka efter en öppning i skalet. Svagheten, tänkte jag, är upptäckt och nu kommer rovdjuren.

För att avsluta detta finns det ett par reflektioner som kommer till mig. Den biologiska kunskapen som ett samhälle har berättar något om samhället och dess kosmologi. Det betyder att vi kan förstå vissa delar som möjligen inte är uppenbara för alla. Samtidigt som det ställer frågor om samhället i stort.

Låt mig därför ställa frågan om varför vårt samhälle är så upptaget med att begrunda om sädgåsen är en eller två arter? Vilken nytta fyller det om vi nästan enbart på grund av den genetiska konstitutionen kan skilja en art från en annan, medan vi hur vi upplever arterna/arten när vi ser den i naturen, är det närmast omöjligt att kunna skilja på dem. Vad är det användbara i det?

Men jag tror min ingång i frågan är fel. Låt oss fråga oss i stället om det i grunden handlar om hur teknologin förändrar oss?

Till det yttre ser vi inte skillnaden mellan en skogsgås eller en tundragås, men med hjälp av teknologin kan vi upptäcka skillnaderna. Det betyder att teknologin blir drivande för hur vi kategoriserar vår omgivning. Vad gör det med samhället? Förändrar teknologin kosmologin?

För att förklara vad jag menar vill jag peka på två saker som Ellen för fram. Första påståendet är att den lokala kunskapen bygger på en samlad kunskapsinhämtning som har skapat ett system som utgår från de lokala förhållandena. Det är beprövad kunskap.

Det andra påståendet är att om det lokala förs upp på en global nivå så förändrar det kunskapen på en djupare nivå. Det sker små förändringar som för bort det från det lokala, vilket också förändrar förståelsen av det. Det blir generaliserat och förlorar därmed dess lokalitet. Det blir därmed inte längre beprövad erfarenhet. Lägg därtill att om det är teknologin som börjar bli styrande i kategoriseringen då avlägsnar vi oss än mer från det lokala genom att kategoriseringen utgår från andra premisser än vad som styrde innan.

Det här är märkligt då det å ena sidan är styrt av en slags överkultur som har uppstått ur den vetenskapliga metoden. Låt oss kalla den för upplysningen, för att ge den en kategorisering. Å andra sidan har den lämnat det organiska för det digitala. Vad jag menar är att hur kategoriseringen bör ske utgår från en samlad kunskap, men görs den utifrån en digital kategorisering, tas det sinnliga bort för det teknokratiska. Kosmologins omformas utifrån en teknologisk genererad kunskap, avknoppad från en lokalt beprövad kunskap, driven av en vetenskap som inte längre drivs av nyttosyfte utan av andra syften, vilka jag i alla fall inte begriper.

För frågan är vad de fyller för samhälleligt syfte? Det vet inte jag. För att använda en term som min vän J.M. använder, det blir en teknocentrerad kunskapsgenerering snarare än mänskliga behov. Teknologin förändrar då grunden i samhället om kunskap inte längre byggs upp utifrån kategorier formade av människornas kollektiva kunskap utan att det i stället blir algoritmer som blir den ultimata kunskapsskapandet.

För att följa tanken till dess gräns. Låt oss säga att den urbana människan blir allt mer alienerad från naturen genom att hon befinner sig i en lägenhet i stan och den närmaste grönskan är parken utanför. I sociala medier läser hon om ”klimatkatastrofen” och att den biologiska mångfalden hotas. Då kunskapen om ekologi är artificiell i den bemärkelsen att den är inhämtad från digitala källor och inte genom att röra sig ute i naturen, samt formad av algoritmer som utgår från hur hon kategoriseras och identifierar sig själv blir förfrämligandet från naturen allt större och inträdet i den artificiella världen allt större. Om då kunskapen om naturen skapas tekniskt snarare än organiskt genom ett uppbyggande av kunskap genom iakttagande, är det inte konstigt att tankar om att människan är ett hot för naturen. Det vill säga att hon ses som något som inte är en del av naturen utan som något onaturligt.

Detta bildar en synnerligen destruktiv återkopplingseffekt om kosmologin och grunden till hur vi uppfattar varat snarare bygger på teknikgenererad kunskap.

Så avslutningsvis måste vi återgå till fältbiologernas credo, leriga stövlar. Vi måste röra oss ute i naturen och uppleva den. Det artificiella kunskapsinhämtandet med begrepp som biologisk mångfald riskerar det som vi mest av allt vill undvika, nämligen förlusten av ett förhållande till naturen. Och det mest ironiska är att då har tekniken lett oss totalt vilse.

Referenser:

Ellen, R. (2003). Variation and Uniformity in the Construction of Biological Knowledge Across Cultures. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_3

På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till

Så hör jag ett fågelkvitter som jag sällan hör och där ser jag domherrarna, de tjocka röda finkarna. På engelska heter de bullfinch, alltså tjurfink, och det är träffande. Jag står och ser dem klättra i vårtbjörken och äta frön i hängena. Försök att fota dem med min mobil går inte alls.

Jag fortsätter längs med svämlövskogen. Det torra året har gjort att något vatten har jag inte sett där i år. En klibbal fångar min uppmärksamhet. Tre hål i stammen visar på hackspettens närvaro. Där kan nu andra småfåglar häcka som inte själva klarar av att göra hål i stammen. På så sätt är hackspetten viktig för andra arter.

Små bygghål av hackspettar som sedan kan användas av andra fåglar som inte själva kan bygga bon i stammarna.

Infallet att gå in bland klibbalen kommer över mig, så jag går ned från stigen och tar mig in i det skiktade skogspartiet. Där står höga klibbalar där bäcken flyter fram under blötare år än årets och ungträd och nedbrutna träd. Marken sviktar något där jag går.

Återigen fångar kvitter min uppmärksamhet och jag ser kungsfåglar röra sig i grenverket. Jag kikar på en som tycktes lite annorlunda. Är det brandkronad kungsfågel? Då tror jag att jag bara skulle iaktta färgen på huvudstrecket. Senare träffar jag en fågelskådare som visar på andra delar som är lättare att använda för artskillnad.

Nu befinner jag mig vid ”hallen” och kommer till den brant som skiljer hagen i söder och svämlövskogen.

[Hall]: (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klippa med brant o. jämn sida; brant (o. jämn) bärgsida, bärgstup; förr stundom: (brant) bärg o. d[.] SAOB

Sandstenshällen berättar om kambrium och jag kom att tänka på det jag hade skrivit tidigare under dagen. Då skrev jag om värden och att den vetenskapliga metoden kan finna värden i naturen, vilka kan bli normerande, se Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Jag är missnöjd med formuleringen och synen här på lavarna på hällen och den kambriska sandstenen uppvisar på otaliga förändringar som har skett. Geologerna räknar med fem massutdöende, varav den sista var dinosaurierna. Den döden öppnade upp för däggdjuren. Numera pratar man om ett sjätte och menar att det beror på människan. Kanske är det så? Mycket tyder på det. Likväl inställer sig frågan om det går att tala om värden och vad det egentligen innebär?

Jag vill förtydliga att tanken på värden utgår från de relationer som uppstår i och med närvaron och verkan av olika organismer, som exemplet med hackspetten. Dess beteende att göra hål i stammar, vilket den bara använder en gång, ger andra arter och organismer möjligheter till förökning. Men för att hackspetten ska kunna göra det krävs det viss mat, vissa trädslag och så vidare. Det skapar ett system av olika delar som möjliggör och hindrar. Det är relationerna som framträder i systemet som är värdefulla och människorna kan genom sin nyfikenhet och kunskap möjliggöra dess fortsatta existens. Det är värdefullt.

Så värdet uppstår i relationerna och för att tänka det krävs en kosmologi som formar koncept som kan kategorisera systemets konstitution. Jag uttrycker mig abstrakt och vill nu göra det konkretare.

Låt mig börja med ett exempel på när koncepten inte är tydliga i kosmologin.

Idag började jag läsa boken Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer (Al-Khalili & McFadden, 2017). Den handlar om hur fysiken och biologin kan föras ihop. För mig är den ytterst svår. I inledningen återkommer också författarna till att de ger exempel som ”intuitivt” fungerar populärvetenskapligt, men att i grunden är kvantmekaniken ”kontraintuitiv”.

I den här boken försöker vi ge intuitiva analogier för att förklara kvantfenomenet, där det är möjligt, men i själva verket är kvantmekaniken helt och hållet kontraintuitiv. I försöken att förklara riskerar man att överförenkla. (Al-Khalili & McFadden, 2017:24, fotnoten.)

I dessa analogier översätter de ett matematiskt tänkande till bilder som den som inte kan det matematiska språket kan begripa. Vad vi ser är således ett försök att begripliggöra materians grundstenar för att se hur det hör ihop i ett system som gör det möjligt för oss att förstå. Det är ett försök att beskriva hur allt är ordnat och hör ihop, det vill säga en kosmologi. Märk väl att föreställningarna för att förstå är översatta till att passa in i den vardagligare världsbilden som en utbildad person har.

Jag går vidare i svämlövskogen. Ungträden växer för tätt så jag går upp för branten och kommer in i hagen. Där står nedbrutna tallar. Komockor torkar i gräset.

Utanför hagen går jag åter ned i hallen. En rovfågel får mig att fortsätta längs branten. Fågeln flyger bort, men en djurstig som löper ned för slänten lockar mig att gå upp i bokskogen.

Efter kaffet nu på morgonen lade jag undan boken om kvantbiologi och vände mig till kosmologin i stället. Jag läste The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide (Dove et al., 2003). I den beskriver antropologen Michael R. Dove med andra hur koncept inom kulturer påverkas av andra kulturer. De är inte alls så intakta och monolitiska som många har velat påstå.

Ett intressant exempel de nämner är hur zapoteksamhällen i Sierra Juarez i Oaxaca, Mexico, har prisats för sitt kulturella sätt att bedriva skogsbruk. Men när man började undersöka deras kunskap visade det sig att de hade lärt sig det av skogsföretag. När skogsbolag kom till området började många arbeta för dem. Där lärde de sig saker som de tog tillbaka till sina egna samhällen och förändrade det traditionella svedjebruket.

Huvudtesen i kapitlet är att koncept finns i samhällen och de färdas mellan olika samhällen. De uppstår inte automatiskt utan de tas emot och upptas i gemenskapen. Sedan omformas de för att fungera lokalt. Det viktiga är, skriver de, att koncepten kan sammanlänkas med idéer som redan finns i samhället.

Environmental concepts do not travel independently from one place to another and impose themselves on agency-less people. Rather, the concepts of one part of the global community get appropriated, transformed, and contested by specific local actors when they move to another part /…/. Transformation of concepts is made both possible by this movement and also necessary: concepts become powerful in a new setting only if they can be integrated into it, at the same time as a part of their power derives from continued identification with their prior setting. (Dove et al., 2003:20, referenser borttagna)

Just detta finner jag så viktigt. Idéer rör sig, fångas upp eller förkastas. För att de ska bli en del av samhällets kollektiva kunskap måste de kunna harmoniera med kosmologin för att då kan de bli en del av helheten. Teorierna som framträder i arbetet med att vetenskapligt utröna hur världen fungerar måste finna grogrund i kulturen.

Ett exempel på när idéer inte fungerar med kosmologin är just kvantmekaniken som, skriver Al-Khalili och McFadden, är över hundra år, men fortfarande anses den vara ”förbryllande” och analogier krävs för att göra den begriplig för allmänheten. Det är ironiskt då kvantmekaniken är grunden i kosmos.

I bokdungen ovanför slänten försvinner det mesta av buskar och ungträd. Bland löven fortsätter djurstigen. Spåren är otydligare här då löven täcker över den. Det är små skillnader som visar på att här har djur gått.

Jag kommer ned till vägen och går in i den västra delen. Här sluttar slänten svagt. Jag är på väg till grävlingsgrytet för att se hur det ser ut. Det var ett tag sedan jag var där senast.

Här har träd fallet och tre stycken ligger på varandra. På undersidan av stammen växer tickor.

Snart är jag uppe vid grävlingsgrytet och det börjar bli dags att avsluta inlägget. Dessutom börjar jag komma till ett avslut till inledningen inför de idéer som jag kommer att fortsätta med. De kommer att handla om kosmologier, om olika föreställningar och hur de relaterar till varandra utifrån synen på ekosystem. Även om jag har återkommande har nämnt detta har jag varit utförligare (på mitt sätt i följande inlägg: Ska ekologerna alltid få sista ordet?, Nej, jag är ingen schaman, Står vår kultur i vägen för kunskap?, samt Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Innan jag avslutar vill jag citera vad författarna skriver om hur miljörörelsen har lyft fram urbefolkningar och hur de har blivit symboler alternativ till syn på miljön. Förespråkare för fram hur de genom sin kosmologi och beteende har stått som väktare av naturen. Den västerländska vetenskapen har setts som dess motsatts. Den västerländska vetenskapen har i stället objektifierat naturen för att kunna manipulera den.

A prominent feature of global environmentalism since the 1970s has been the discourse of indigenous environmentalism, in which indigenous peoples are portrayed as protecting nature due to their cosmology. In this same discourse, Western science is often posed as a polar opposite to indigenous knowledge, objectifying nature in order to manipulate it. (Dove et al., 2003:30)

Den dikotomin stämmer inte.

I texten gav jag exemplet från zapoteksamhällena, men de visar många fler exempel, hur alla vi fångar upp idéer och kunskap, som vi sedan förändrar för att passa in i våra föreställningar och kosmologier. Ett exempel de nämner är hur trakten norr och New York presenteras som orörd, vilket inte alls stämmer, men som framhålls av intressenter.

As a strategic response to resistance to environmental initiatives among local residents, the environmental community has elevated local people to a central place in this imagined landscape. But even as some local concerns such as jobs and property rights have been added to the environmentalist agenda, others – including questions of absentee land ownership and loss of local political control – have been sidestepped. These latter concerns are missing, thus, from recent proposals for creating ‘‘healthy communities’’, which focus on ecotourism and, increasingly, heritage tourism. Dove et al., 2003:30)

När jag kommer upp till grävlingsgrytet tycks det övergivet. Så hittar jag några ingångar som tycks vara använda. Efter regnet har spåren försvunnit. Jag böjer mig ned, placerar mina knän på den fuktiga marken och tittar noggrannare. Då ser jag tassavtrycken ned i gången in till grytet.

Jag reser mig upp och går tillbaka ned till svämlövskogen. Egentligen har jag tänkt att gå längre, men det börjar regna och jag har inga regnkläder. I stället vänder jag hemåt.

Referenser:

Dove, M.R. et al. (2003). The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_2

Al-Khalili, Jim & McFadden, Johnjoe (2017). Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer. [Lidingö]: Fri tanke förlag

Naturen är full av värden som bör vägleda oss

Bergskedjan som likt en ryggrad går genom den italienska halvön heter Apenninerna. I centrala delen ligger nationalparken Abruzzo, Lazio och Molise. Det är en avfolkningsbygd, även om nationalparken lockar tillbaka människor då arbetstillfällen har skapats.

Bergen befolkas av både björnar och vargar. För att undvika att björnarna kommer in till byarna och gör räder bland bikupor och äppellundar, har man börjat att beskära träd i gamla övergivna äppellundar. Beskärningen får träden att åter bära frukt.

Många ekologer, skriver Christopher Preston i den underbara Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (2023), skulle vända sig emot dessa handlingar. För dem bör faunan lämnas och leva så opåverkat som möjligt av människorna. Men, fortsätter han, om det vilda och opåverkade inte längre existerar, borde inte då människorna hjälpa till att omforma miljön så att den kan husera båda världarna?

If animals don’t have their own wilderness to occupy anymore, then the land and its people must reshape themselves to help. (Preston, 2023:194)

I sin bok återkommer han ofta till hur traditionell kunskap hos urbefolkningen i Nordamerika tycks ha en större förståelse för hur människan och omvärlden hör ihop. De tycks närmast bli hjältar i en historia om den onda västerländska kulturen och den lokalt holistiskt tänkande och brukande vilden, beskrivningar som Arne Kalland varnar för i ”Environmentalism and images of the other” (2003), vilket jag tar upp i Står vår kultur i vägen för kunskap?.

Nu blir det inte så, utan han framhåller framför allt ekologer som studerar förändringen bland populationer. Många av ekologerna i boken tillhör också ursprungsbefolkningar i Nordamerika. Det är en bra balanserad bok och rekommenderas varmt.

I veckan satt jag lutad mot en tall med kaffetermosen. Solen var på väg ned. Det var ännu inte för kallt. Jag förundrades över eken vars topp består av fyra grenar som sträcker sig utåt snarare än uppåt.

Nåväl tillbaka till den implicita frågan om faunan bör ses som något som är utanför samhället?

Ska vi fortsätta idétraditionen som skilde kultur och natur, miljö och samhälle?

Här tycker jag att arbetet i nationalparken i Italien är väldigt intressant. För det finns något artificiellt i att ha denna åtskillnad mellan en djurvärld och en människovärld.

Likväl är det denna åtskillnad som tycks härska i till exempel Sverige när en varg visar sig i närheten av en skola eller i ett villaområde. Eleverna skickas hem eller så skjuts den, se Vargen är död. Om vi istället undviker denna åtskillnad, handlar det snarare om att lära sig hur man ska hantera det. Som till exempel att man beskär äppelträden i de övergivna äppellundarna så att den marsikanska brunbjörnen har mat.

Jag satt där och lät ögonen upptäcka det enskilda i landskapet.

Denna bild av en vildmark skild från det övriga samhället, som tycks vara härskande hos vissa ekologer och filosofer, är relativt ny. Jag går igenom delar av föreställningen i inläggen Naturen: det vilda och det tämjda, del 1 och Naturen: det vilda och det tämjda, del 2.

Här vill jag plocka upp något som jag nämnde i förra veckans inlägg och det är begreppet kosmologi, läran eller kunskapen om kosmos.

Kosmos är ett intressant ord som syftar på universum och världsalltet, som vi går till SAOL. Det har ett grekiskt ursprung, κόσμος, och syftar på ordning och lagar. För att undersöka idétraditioner och hur betydelser finns undangömda i ord vill jag utgå från skapelseberättelsen i Första moseboken.

Där skapar Gud allt på sex dagar och på sjunde dagen vilar han. Vi ser redan här att det inte är någon verklig bild av hur det gick till utan ska förstås mytiskt. Inte heller äldre tiders teologer trodde att det var en faktisk bild utan det är ett senare påfund som uppkom i och med fundamentalismen i början av 1900-talet.

En intressant förklaring som jag läste var i The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate (Walton, 2009). Syftet med boken är att tala till dessa fundamentalister som har fått för sig att det är en beskrivning av faktiska händelser. Snarare, menar Walton, är det en beskrivning av ett tempelbyggnation, vilket i sin tur leder till att jorden är Guds tempel.

Här ska jag inte gå in på resonemanget som underbygger argumenten utan i stället peka på vad det kan innebära att jorden är Guds tempel.

För även andra religioner har liknande tankar, även om det inte handlar om tempel. Mary Evelyn Tucker skriver i ”Worldviews and Ecology: The Interaction of Cosmology and Cultivation” (2003) att i kosmologier finns det en beskrivning av det som är liksom oftast det som bör. Vad det innebär är att det finns en föreställning om en underliggande ordning i tillvaron och tanken at bara vi följer den så kommer allt att bli bra.

Tucker menar att grunden till att vi ser en ordning är människans inneboende förmåga att se mönster och genom att se dem försöker vi skapa mening. Det gäller inte bara religiösa människor, understryker hon, utan även vetenskapsmän som till exempel ekologer.

Religiösa benämningar på dessa heliga mönster som är ordningsbringare är ordet eller logos, som när Johannes inleder till evangelium med orden: ”I begynnelsen fanns Ordet (logos, λόγος), och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh, 1:1). I andra religioner och kulturer har det namn som tao i taoismen, sharia i islam.

This patterning is called by many names in various religions. In Hinduism and Buddhism it is dharma or law; in Confucianism it is li or principle; in Daoism it is the Dao (Tao) or the Way; in Judaism it is seder bereishit or order of creation; in Christianity it is logos or word; in Islam it is shariah or law. For Native American Algonguins it is manitou or spirit presence. Among the Warlpiri people of Australia it is tjukurpa, sometimes translated as ‘‘dreamtime’’ but meaning in fact law or pattern in the landscape. (Tucker, 2003:118)

Som vi ser återkommer dessa tankegångar igenom historien och i kulturer. Att betänka är dock att begrepp som sharia och tao absolut inte betyder samma sak, däremot pekar de på föreställningen om ordning och en inneboende sådan i vår omgivning.

Jag hittade en gammal övervuxen stig vid sidan av joggingspåret, följde den men hindrades snart av buskarna som hade kommit upp när ingen längre gick där.

Två begrepp som hon lyfter fram och som ofta tenderar att överlappa varandra är kosmologi och världsåskådning. Dessa två pekar dock på två olika sätt att beskriva ordningen. Kosmologi utgår mer från en berättelse, medan världsåskådning syftar snarare på idéer och värden. I de kosmologiska berättelserna, fortsätter hon, beskrivs ofta en skapelse (kosmogoni) vilket pekar på hur världen är och kan beskrivas, samt ofta hur man bör bete sig.

[C]osmology is a more specific focused description of reality often associated with story or narrative. Thus, worldview refers to a broad set of ideas and values, which helps to formulate basic perspectives of societies and individuals. Cosmology is more specifically linked to an explanation of the universe (mythical or scientific) and the role of humans in it. (Tucker, 2003:118)

Det intressanta här är att även vetenskapen har en kosmogoni (skapelseberättelse) och försöker att förstå hur allt är. Dock undviker den strikt vetenskaplige att införa värden och värderingar. För att hänvisa till filosofen David Humes ord så inbegriper inte varat nödvändigtvis ett bör, alltså bara för att något är på ett visst sätt betyder det inte att det bör vara på det sättet.

Eller som min etiklärare sa: skilj noga på det beskrivande (descriptive) och det normativa (prescriptive).

Jag gick på stigen och såg något uppe i björken. Det var en nötväcka som gömde ekollon i ett hål i björken. Förundrad stod jag mitt på stigen och såg deras arbete med att pilla ur ollonen ur koppen som den växer ur.

Och här blir ett bra ställe att börja sammanfatta det som Tucker skriver. Människor ser mönster i tillvaron. Det är det som möjliggör vår överlevnad. Omgivningen kategoriseras därmed, vilket vi har gemensamt med alla arter. Det som skiljer den vetande apan från resten är att vi även skapar oss bilder av hur allt hör ihop, kosmologier. Genom alla tider har vi ständigt försökt att förklara hur det har uppkommit, för om man förstår hur något är uppbyggt, torde man också kunna förstå hur det borde vara.

Detta skapar en föreställning som inbegriper varifrån vi kommer och var vi befinner oss. Genom alla tider har vi tvingats att omvärdera hur vi förstår världen och då hänger det med en massa rester från förr. Detta är inte bara i kulturer utan också i oss människor, se Nej, jag är ingen schaman.

Vissa av dessa kosmologier försöker göras universella, medan andra förblir lokala. Den lokala kunskapen bygger på iakttagelser som traderas och förs vidare i en ständig dialog med sin omgivning. Denna samvaro med djuren som har pågått i tusentals år skapar en intelligens, skriver Preston, om hur man kan dela landskapet med faunan, ”lived thousands of years alongside a profusion of tenacious beasts, absorbing an ancient intelligence about how to share the landscape” (2023:260).

Vad vi ser är att det är oftast de kosmologierna som gör anspråk på att vara universella som uppkommer i och med urbaniseringen, det vill säga då man inte längre är i en omedelbar relation med faunan. Därmed förloras också kunskaper om hur det fungerar lokalt.

Medan jag stod och tittade på nötväckor upptäckte jag kungsfåglar som snabbt rörde sig bland grenarna och sökte efter insekter.

Den vetenskapliga metoden bygger på att testa detta. Man experimenterar och funderar på om det resultatet kan generaliseras. I den traditionen har man utvecklat ett språk som koncentrerar sig på att kunna beskriva, samt att överföras till andra metropoler, vilket gör att det språk som framträder ur kosmologin undviks. Detta skapar en värde-lös syn på världen. Själv menar jag att vi måste göra kunskapen som framträder värde-full.

Detta menar jag sker i den ekologiska forskningen, som är ämnet för den här bloggen.

Ju mer man upptäcker hur ekosystemen hör samman med olika delar och hur återkopplingsmekanismer möjliggör deras fortsatta existens, samt hur de i sin tur kopplas till andra system, då, menar jag, uppstår det ett bör att vidga vår kosmologi till att också uttala normativa idéer som kan vägleda våra handlingar.

Den vetenskapliga metodens syfte borde inte bara vara att upptäcka hur något är utan också kunna använda kunskapen, vilket människan har gjort i alla tider. Antikens greker skilde på myten och logiken, men de menade inte att den ena eller den andre skulle härska över den andre, snarare skulle de jämkas. Denna visdom menar jag att vi har glömt bort och den bör därför återupplivas.

Vi är en del av miljön och faunan och vi bör därför arbeta för att lära oss hur vi kan inbegripa faunan i kulturen, snarare än att åtskilja den.

Referenser:

Kalland, Arne (2003). Environmentalism and Images of the Other. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_1

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Tucker, M.E. (2003). Worldviews and Ecology: The Interaction of Cosmology and Cultivation. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_6

Walton, John H. (2009). The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate. Downers Grove, Ill.: IVP Academic

Står vår kultur i vägen för kunskap?

En korp hörs. Där är den och dess nordöstliga flykt får mig att ändra riktningen upp mot ängarna i Bäckhalladalen. Där möter jag en grupp jägare. Skämtsamt frågar jag om det är säkert att gå där nu. Den ene svarar att de är färdiga. I bilarna har de fågelhundar, så jag utgår ifrån att de har jagat fågel. Flockar av vitkindade gäss flyger kil sydväst.

Dagen är kylig och solig, en av de där höstdagarna som jag älskar. Jag följer kostigen i västlig riktning och går längre bort än jag brukar. Nu är jag nyfiken på hur det ser ut i det västligaste hörnet av naturreservatet. Där hittar jag en damm. Så det är hit korna går på sommaren, tänker jag. Jag går längs strandkanten tills jag kommer till hårdare och torrare underlag. Jag lägger mig på slänten och solar.

I kanten rör sig något. Med kikaren ser jag att det är steglitser som badar. På himlen ser jag några ormvråkar. Först ser jag en i kikaren. Den gör ett utfall och mot en annan. De rör sig omkring varandra utan att göra den andre illa. Känner de varandra? Eller är det ett sätt att kämpa om revir? Har ormvråkar revir i luften?

Så ser jag något röra sig. I kikaren ser jag steglitser som badar.

Senare träffar jag JH, polarforskaren, och hans fru. De berättar att en familj ormvråkar håller till där. Var det dem jag såg? Senare dök nämligen en tredje upp.

Idag när jag läser ett kapitel om skillnaden mellan olika slags kunskap om ekologi, stöter jag på följande om hur den traditionella kunskapen utvecklas ”[r]einterpreting signals for learning” (Dudgeon & Berkes, 2003:88). Den utvecklas genom överföring mellan generationer. JH. och hans frus kunnande hjälper mig att överföra kunskap genom att jag utifrån mina iakttagelser kan omtolka det jag har sett.

De visar mig också en fjällskivling och berättar för mig att jag ska steka hatten. Men ät ringen rå. Den smakar mandel.

Jag äter ringen. Först smakar det mild svamp, men snart kommer den mandelliknande smaken. Det är njutning att stå där i solen och äta fjällskivling.

Hemma steker jag upp de två hattarna som de pekade ut åt mig. Underbart!

Erfarenheten bär jag med mig idag på morgonen när jag läser ”Local understandings of the land: Traditional ecological knowledge and indigenous knowledge” (Dudgeon & Berkes, 2003). I kapitlet diskuterar antropologen Roy C. Dudgeon och ekologen Fikret Berkes frågan om förhållandet mellan ursprungsbefolkningars ekologiska kunskap och den som framträder genom den vetenskapliga forskningen. I den skriver de att sociala system är inneboende i ekologiska system och att det påverkar hur olika värderingssystem uppkommer (härligt med alla dessa olika ”system”!).

[S]ocial systems are embedded within ecological systems, the ecological implications of various value systems are an important research question. (Dudgeon & Berkes, 2003:89)

För att göra detta mindre abstrakt vill jag exemplifiera med det som Lars Lundqvist skriver i en kommentar till Vad krävs av en fjortonåring?. Han påtalar att det som en fjortonåring bör lära sig är väldigt abstrakt och inte särskilt praktiskt. En lärare, fortsätter han, borde kunna visa hur klimatzoner påverkar varför vissa grödor odlas i södra Sverige men inte i norra eller varför man inte bör odla potatis på samma ställe år efter år.

Om man exv pratar om mat och livsmedelsförsörjning är det ju bra om man förstår att vilka grödor som kan odlas inte bara beror på klimat och väder, utan också på jordens kvalité och på skadegörare. Man kan exv odla sockerbetor på de bördigaste åkrarna i Skåne men inte alls i norra Sverige. Man kan inte odla potatis år efter år på samma mark utan bör helst ha 5-7 år mellan potatisåren för att undvika skadegörare.

Det skapar en praktisk kunskap, likt den jag bygger upp när jag rör mig ute i naturen och ligger på en soluppvärmd slänt i Bäckhalladalen.

Problemet som skapas, menar jag utifrån Lars kritik, är att vi får en förståelse för världen som bygger på det lästa, men inte på det upplevda, vilket jag tar upp i Nej, jag är ingen schaman. Nuförtiden tror jag snarare är de korta bildupptagningarna av allt möjligt som påverkar många, snarare än läsning. Vi förlorar därmed allt mer den kunskap som är baserad på erfarenhet.

Jag reser mig upp från slänten vid dammen och går nordöst. En gärdsmyg rör sig snabbt i buskarna. Högre upp i träden ser jag kungsfåglar. De är överallt idag.

Medan jag strövar där, iakttar fåglarna, hör de vitkindade gässen och funderar jag på vad jag hade läst på morgonen. (Ja, jag är mer teoretisk än praktisk!)

I kapitlet ”Environmentalism and images of the other” (2003) förde antropologen Arne Kalland en diskussion kring dem av oss som upphöjer traditionell kunskap som är kopplad till ett visst ekosystem, se till exempel mina schamanfantasier i Nej, jag är ingen schaman. Vi påstår att de har en gedignare kunskap som harmonierar med miljön som de lever i. Det ifrågasätter han.

Kalland menar att det snarare kan bero på att de är små och har begränsade möjligheter att utnyttja de tillgängliga resurserna. Det betyder således inte på att de har ett hållbart förhållande till sin omgivning utan att deras handlingar inte har den påverkan som ett större samhälle har.

When these peoples do not do more harm to their environments, it might be because of low population density, relative isolation with no external pressure, few market outlets, limited technologies or unattractive resources or habitats. (Kalland, 2003:9)

Jag påminns nu om en incident då jag för 30 år sedan åkte buss från Pucallpa i Peru. Bussen gick upp mot Anderna genom ett vidunderligt vackert regnskogslandskap. Bussen var fylld av indianer och längs hela vägen kastade de ut skräpet genom fönstret. Till slut ställde jag mig upp och sade vad gör ni!? Ser ni inte hur vackert det är?

En ung tjej log mot mig och klappade tyst och ironiskt händerna. Jag satte mig ned och förstod att min ord inte nådde fram.

Erfarenheten stannade med mig och kommer till minnes när jag hör vissa antropologer och ekologer som upphöjer ursprungsbefolkningens kunskap och att den skulle trumfa den vetenskapliga blir jag betänksam. Dessutom, som Kalland skriver, kan vi inte utgå att bara för att vissa delar av befolkningen lyfter fram sin kulturs förståelse av ekosystemet och att de skulle leva i harmoni med sin miljö, att de också lever efter vad de påstår. Vi kan inte heller utgå ifrån, menar han, från att deras levda kunskap bygger på en ingående ekologisk kunskap. Kanske har den snarare utvecklats pragmatiskt i landskapet?

We cannot a priori assume that people’s perceptions and norms are mirrored in their actual behaviour. If such a connection is present this is not necessarily a result of ecological understanding and conscious conservation but might be a coincidental side effect of something else. (Kalland, 2003:12)

Snarare, fortsätter han, kan de använda detta för att hävda sin kulturs insikter för att upphöja den. Det gör alla kulturer, förutom den västerländska som i någon slags självplågan påstår att den enbart är destruktiv.

Jag tänkte på detta då jag läste i filosofen Christopher Prestons bok Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (2023). Den är tyvärr snart utläst. I alla fall beskriver han på ett ställe valforskning i Alaska och hur den dels är lokal och dels hur den kopplas till ett kollektivt vetenskapligt samtal som pågår över hela världen. En hypotes testas genom att en mängd olika forskare, genom sina discipliner, undersöker olika aspekter. Det är fantastiskt.

I den vetenskapliga metoden, genom experiment och jämförande av resultat finns något som höjer sig över kulturers sätt att inhämta kunskap. Man testar och prövar ständigt resultaten; ur det följer kunskap. Just genom denna metod finns det alltid en risk att skapa en motsättning mellan kosmologi, det vill säga hur man uppfattar världen, och det som empiriskt uppvisas. För kosmologin, hur vi tror att världen är ordnad, formas av den sociala konstruktion som vi är socialiserade in i. (Kosmologi och dess påverkan kommer jag att återkomma till.)

Eller låt mig uttrycka detta på ett annorlunda sätt. Immanuel Kant uppmanar oss i essän ”Vad är upplysningen?” till att våga lära, ”sapere aude”. Sapere är en böjning av verbet sapiō som har ett intressant kluster av betydelser.

Etymologiskt har det med att iaktta och pröva. Det fick senare betydelsen att smaka, men också att urskilja (sapio). Vad vi ser här är att förvisso befinner vi oss i en social konstruktion, men genom att iaktta, pröva och urskilja, det vill säga att följa upplysningens credo, att använda förståndet, kan vi förändra kosmologin till de inneboende villkoren som världen erbjuder oss.

Och det som vi märker när vi vågar veta är att vi i människor, genom vår volym totala handlande, påverkar våra livsbetingelser på ett negativt sätt. Det finns ingen Gud som här kan hjälpa oss utan det är våra gemensamma handlingar som påverkar processer som vi börjar att begripa oss på, men vars icke-linjära bana är i stort sätt omöjlig att förutspå.

Låt mig avsluta detta inlägg med en annan upplevelse från gårdagen. Jag kom på hällarna vid stenbrottet. Jag fick se en tornfalk och en kråka tumla omkring i luften. Varför vet jag inte?

Det var sannerligen en uppvisning i flygkonst och skillnad mellan hur de är uppbyggda kroppsligt. Det jag förvånas över är hur mycket mer flexibla kråkorna verkar vara i luften. Är det så?

Referenser:

Dudgeon, R.C., Berkes, F. (2003). Local Understandings of the Land: Traditional Ecological Knowledge and Indigenous Knowledge. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_4

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Nej, jag är ingen schaman

Det var en het dag. Jag och Maggie gick längs med en timmerväg genom ett bestånd granar som hade vuxit någon meter. Det fanns ingen skugga. På kalhyggen är det varmare än i den omkringliggande skogen och det märkte jag av denna dag. Mina vattenflaskor blev allt lättare och det var långt kvar till Höör där vi kunde fylla på. Vi hade gått Skåneleden från Hässleholm och skulle den dagen anlända till Höör. Ännu var det någon mil kvar.

Även om jag har vandrat mycket och vet att jag klarar av bra mycket mer än vad jag upplever, så börjar tankarna komma. Oron sprider sig i kroppen. Värmen tryckte, fantasierna kom och de var kopplade till indianerna i Nordamerika och deras shamaner som kunde resa i andevärlden.

Jag har alltid varit lockad av deras andliga syn på världen och försökt anamma och applicera den när jag har varit ute på långvandringar. Vandringarna har då blivit tillfällen för andlig utveckling och där jag har kunnat inhämta kunskap om tillvaron som jag inte har förmått i den vanliga världen. Vandringarna var en slags allvarlig lek för att nå kunskap.

För att förstå vad jag menar med det tänker vi oss barn som leker affär. Alla vet att man inte handlar, men vi agerar som om vi gör det. Det är också ett sätt att socialiseras in i en värld av regler och normer. När vi leker affär får jag inte bara ta något från barnet, utan jag måste betala med det, men med låtsas pengar. Det är så vi lär oss hur vår värld fungerar. Eftersom vi faktiskt lär oss hur världen fungerar genom leken är den allvarligare än vad vi tänker oss.

För att återknyta detta till vandringen så lekte jag schaman. Men det finns ett problem. Barnet som leker affär socialiseras in i den kultur som hon lever i. Men jag, som lekte schaman som gör en anderesa, hade tagit på mig en kulturyttring, med allt vad som är behäftat med det, och överfört det i ett sammanhang som ytterst ytligt var kopplat timmervägen norr om Höör. Likväl trodde jag på det jag gjorde. Men så kom jag till insikten att det var absurt vad jag höll på med.

I värmen och bristen på vatten kom jag plötsligt till insikt att hela tankemenageriet som jag upprätthöll inte var mitt. Jag lekte schaman i en kultur som inte har schamaner.

Den enda kunskapen som jag hade till mitt förfogande var det jag hade läst i de antropologiska verken och framför allt i antropologen Michael Harners bok Schamanens väg: en vägledning till kraft och helande (1989). Den är en nyandlig bok, där han menar sig ha tagit kunskap från olika folkslag och gjort ett mischmasch av. Eller för att vara lite schysstare; han menade sig ta delar ur alla dessa kulturen och menar sig ha funnit en kärna eller en essens av vad schamanism var. För andligt öppna som mig var det perfekt! Och jag läste den som 17:åring och blev helt till mig!

Men nu gick jag där i den vibrerande hettan och kom jag på hur mycket de tankarna hade genomsyrat hur jag uppfattade naturen omkring mig. Dessa tankar hade format och inramat det jag upplevde i en slags kosmologi formad av det jag hade läst mig till (Meskin, 2002). Mer om vad jag menar med ”läst” kommer, men först måste jag gå en omväg.

För här måste jag stanna upp lite för att gå igenom vad jag menar. För jag vill använda erfarenheten på timmervägen som grund för det jag vill diskutera i framtida inlägg.

Som jag skrev i förra inlägget Ska ekologerna alltid få sista ordet? vill jag jämföra olika kulturers syn på miljö. Egentligen vill jag inte gå in i det för djupt i hur vi uppfattar verkligheten omkring oss, men jag kommer inte förbi den teoretiska biten, då utan den grunden blir min utgångspunkt obegriplig. Den kommer också att tydliggöra det samtal som jag och Lars Lundqvist för om vad vetenskapen kan säga och hur det förhåller sig till de värden som vi har i ett samhälle.

Först och främst är utgångspunkten att vi alla lever i en socialt konstruerad värld. Det betyder att det som vi upplever omkring oss formas av ett mönster som vi har lärt oss att se sedan vi föddes och började socialiseras in i samhället/kulturen vi lever i. Det är i från kulturen som vi får ett värdesystem.

För att förklara vad jag menar hänvisar jag till av de grundläggande böckerna i diskussionen kring social konstruktion. Den är skriven av sociologerna Peter L. Berger och Thomas Luckmann och heter The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge (2011 [1966]). I boken skriver de om hur en individ formas in i ett samhälle och hur den formningen blir hennes verklighet.

Premissen, menar de, är att människodjuret skiljer sig från andra djur då det föds underutvecklat. Det som skiljer oss från andra djur är hur länge som vi är hjälplösa. Det beror på att vi måste lära oss så mycket innan vi kan fungera socialt.

Det gör avkommorna ytterst sårbara, men som art är människan oerhört anpassningsbar till nya miljöer.

Vi har en inneboende öppenhet för världen vi föds in i, men ju äldre vi blir ju inneslutna blir vi i det som vi är vana vid. På ett sätt kan vi säga att vi konstrueras av det sociala. Det skapar ett system av kunskap som vi lever i; det berättar för oss hur vi bör förstå världen. Det är också i det olika kunskapssystemen som det kan uppstå konflikter med andra kulturer.

Begreppet kunskapssystem har jag fått från filosofen Bernard Williams som använder det i essän ”XIV – The truth in relativism” (1974). I den diskuterar han vad relativism är och hur vi ska förstå det.

I det här sammanhanget bygger det på hur ett samhälles kunskap ska värderas i relation till ett annat samhälles kunskap. Kan relativism existera? Alltså kan man påstå att två verklighetsuppfattningar, sanningsanspråk, är riktiga trots att de är oförenliga?

För honom kan det uppstå om det finns en underdeterminerad kunskapsnivå, det vill säga att man vet inte tillräckligt mycket för att kunna fälla ett avgörande. Är informationen tillräcklig är det ingen mening att fortsätta diskussionen. Ett kunskapssystem kan därför ha fel.

Så ett kunskapssystem som påstår att jorden är 6000 år gammal för att det står så i en skrift som de betraktar som helig har fel. Det finns tillräckligt med observationer för att vederlägga påståendet.

För Williams finns det i grunden ingen relativism om vi ser det som ett kunskapstekniskt problem. Har vi tillräckligt med fakta, så är diskussionen löst.

Som alla filosofer utgår han från en teoretisk scenario. Själva är vi djupt insyltade i de sociala konstruktionerna och ofta bryr vi oss inte om hur mycket fakta som ligger på bordet. Vår kunskap är viktigare, trots att den kan motbevisas.

Här uppstår det dock ett problem som redan Galileo berörde i brevet till storhertiginnan som jag nämnde i Vad krävs av en fjortonåring?. Galileo menar att mycket av kritiken mot Kopernicus berodde på att den senare hade skrivit på matematikens språk och det begrep inte hans vedersakare. Vad jag menar är att hur vi förstår världen, utifrån vetenskap eller pseudovetenskap kommer från det lästa och för att kunna läsa det krävs ämnesspecifik kunskap. Har vi inte den kan vi hänfalla åt åsikter och detta får företräde framför kunskapen, se En miljö bara för människan?.

Det intressanta i detta är att ju mer vi läser, ju mer formar vi vår världsbild av det vi läser. Filosofen Jacob Meskin menar i ”Textual reasoning, modernity, and the limits of history” (2002) att vår läsning formar vår verklighetsuppfattning. Så hur vi uppfattar världen är allt mer textkonstruerad.

This dimension refer to the way in which traditional reading practices tend, over time, to locate individuals in ever more textually shaped, or textually constituted worlds. (Meskin, 2002, s. 167).

Tittar Maggie på molnen eller vattenytan?

Det är här jag vill återgå till den heta dagen i juni då jag och Maggie gick på timmervägen.

En bok som jag hade läst som 16:åring som handlade om schamaner, Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande (Harner, 1989) hade gjort så stort intryck på mig att jag som 45:åring fortfarande påverkades av den. Men där och då upptäckte jag att jag i grunden var förvirrad och konfys.

Ordet konfys använder jag här i dess ursprungliga betydelse som kommer från latinets confundo, att blanda samman två vätskor som är oförenliga. På samma sätt hade jag försökt att anamma ett kunskapssystem, det så kallade schamanistiska, i det samhälle som jag levde i, vilket baserade sig på helt andra grunder. Dessutom, för att följa Williams regel, gjorde jag fel då jag använde mig av ett kunskapssystem som inte var anpassat till min sociala miljö samtidigt som det fanns observationer som gjorde att det jag försökte uppnå något som inte var förenligt med faktan på bordet.

Det var ett uppvaknande som skedde där på timmervägen. Eller för att uttrycka mig metaforiskt utifrån Meskin: Jag lyfte mina ögon från boken jag läste och upptäckte att jag hade befunnit mig i en sagovärld. Texten som jag hade haft inför mina ögon var fel.

I de fortsatta inläggen kommer jag att återkomma till begrepp som kunskapssystem och hur de kan komma i konflikt med det som vetenskapliga discipliner finner. För i slutändan, även om vi ständigt lever i en socialt konstruerad värld, så kan vi undersöka den disciplinerat genom metoder. I detta bör vi också erkänna att det i kunskapssystemet finns värderingar och dessa är formade utifrån systemet som man befinner sig i.

Vad jag personligen söker är värderingar som finns inneboende i varat och vars betydelse vi endast kan ana. De tankarna har jag från andra böcker. Vi får se om även de bör förkastas eller förändras?

Referenser:
Berger, L. Peter, och Luckmann, Thomas (2011 (1966)) The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Open Road Integrated Media: New York

Harner, Michael (1989). Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande. Göteborg: Korpen

Meskin, Jacob (2002). Textual reasoning, modernity, and the limits of history. Ss. 162–174. Från Ochs, Peter & Levene, Nancy (red.) (2002). Textual reasonings: Jewish philosophy and text study at the end of the twentieth century. London: SCM Press

Williams, Bernard (1974) ”XIV – The truth in relativism”, Proceedings of the Aristotelian Society New Series, Vol. 75 (1974 – 1975), Ss. 215-228. http://www.jstor.org/stable/4544875

Ska ekologerna alltid få sista ordet?

För den uppmärksamme kan en obetydlig gråtrut väcka intresse. Så var det igår då jag cyklade till butiken för att köpa musslor. Vid korsningen vid Marint Center i Simrishamn stod en ungtrut på gräset. Den stampade med sina fötter på ett så lustigt sätt att jag var tvungen att stanna på andra sidan vägen för att åskåda den.

Först bligade den misstänkt på mig. Jag försökte att inte titta för intensivt på den för att den inte skulle känna sig hotad. Så började den igen att stampa på stället. Sedan pickade den med sin näbb. Det såg så roligt ut.

Senare befann jag mig på Sandhammaren med Maggie och min käraste. Vi hade gått igenom skogen till stranden och nu kunde vi äntligen låta Maggie springa längs vattenbrynet.

Jag berättade för E. vad jag hade sett och genast visste hon att trutens beteende hade varit för att efterlikna regnet. Stampandet fick maskarna att söka sig till ytan. Förbluffad och imponerad tackade jag för informationen. Det är ju fantastiskt att en art har utvecklat detta beteende så att det blir en del av generna.

Maggie vill att vi ska ta pinnen och kasta den i vattenbrynet så att hon kan hämta den.

Medan vi gick där flög plötsligt en vadarfågal upp och drog norrut några tiotal meter. I det gråa ljuset hade jag svårt att se vad det var för någon art. Vi fortsatte i dess riktning. Jag spanade och kom till slut fram till att det var en större sandpipare.

Den pickade efter insekter, kräftdjur och annat. Var gång vi kom för nära flög den upp med sitt irriterade pipläte och flög en bit.

Idag läste jag av en händelse om en annan strandpipare, nämligen snowy plover. De håller till i Kalifornien. Arten stötte jag på i kapitlet ”About snowy plovers, lapwings and wolves: How to include contrasting visions of ecologists and laymen in decision-making” (van der Mindt, 2009). Kapitlet är i en bok som New visions of nature: complexity and authenticity (Drenthen, Keulertz & Proctor, 2009), som verkar vara väldigt intressant.

Frågan som författaren ställer sig är hur man ska kunna få ihop bevarande med olika arter med den kunskap som ekologerna har. Jag tyckte denna fråga kan vara intressant att belysa utifrån det som jag och Lars Lundqvist diskuterade i kommentarerna till gårdagens inlägg, Vad krävs av en fjortonåring?. Frågan som undersökts är vems kunskap som är viktigare och om det är så att åsikter utan tillräcklig kunskap trumfar gedigen och påläst expertis.

I kapitlet tar Henny J van ser Windt tar upp ett intressant exempel som rör tofsvipan (lapwing). I Friesland i norra Nederländerna har det varit tradition att plocka äggen från tofsvipan. De är en symbol för våren och det har varit en tradition att varje år ge ett ägg till borgmästaren.

For most Frisians, the lapwing is a symbol of spring, the country life, the beauty of the countryside and a harmonious relationship between human beings and nature. (van der Mint, 2009:96)

Men givetvis kommer ekologerna och påpekar att tofsvipan börjar minska i antal, sätter arten på en lista över hotade arter och vill förbjuda denna vackra tradition. Folk är inte nöjda med detta. Men ekologerna kan peka på siffror som är tydliga. Dock börjar skälet bestridas. Är det människorna eller kråkorna som är skyldiga? Det blev en stor diskussion som i slutändan ledde till att man kom fram till ett lösning där de olika parterna kände sig nöjda.

Vad incidenten med tofsvipan och människorna i Friesland visar är att djuren är laddade med betydelser, varav många kan skapa ett symboliskt värde. I deras fall var det en symbol för vårens ankomst och det firades genom dels att ge en gåva till auktoriteterna, dels att samla ägg och avnjuta tillsammans med andra.

Länder, regioner och lokala byar har olika traditioner som är kopplade till årstiderna. Det handlar om rättigheter och skyldigheter. Med ny kunskap och nya människor kan konflikter uppstå, något som jag även tar upp i inlägget Konflikter och möjligheter när livsstilar möts, med exempel från Tyskland, Frankrike och Rumänien.

Denna egenhet att ge saker och ting betydelser är något som utnyttjas i kulturer, men också i arbetet med att skydda arter. van der Mindt nämner pandan som får stå som symbol för Världsnaturfonden och påpekar att hade inte Greenpeace använt sig av valar och sälar hade de kanske inte fått en så stor genomslagskraft.

Dessa ikoniska arter kallas för symbolarter (flagship species). För det lokala ekosystemet har de kanske inte den viktigaste funktionen, men de väcker allmänhetens känslor.

Flagship species also appeal to the general public but do not have close and necessary relationships with other species. (van der Mint, 2009:94)

Andra arter beskrivs dock som nyckelarter (key species). Det är inte alltid de väcker särskilt mycket sympati, men deras närvaro i ekosystemet är viktig för andra arters överlevnad.

Keystone species play a very important role in an ecosystem, maintaining the fundamental structure of the habitat or certain essential connections in a food chain, just as keystones provide the essential support in an arch. (van der Mint, 2009:94)

På den här bloggen har jag nämnt visenten som en nyckelart då den genom sitt beteende skapar en mängd möjligheter för andra arter. Vargen är likaså en sådan.

På bilden ser vi hur den påverkar olika arter direkt och indirekt. (Jeroen Helmer / ARK Nature)

Sedan finns det även de arter som kategoriseras som cryptobiota, eller överflödiga arter (van der Mint, 2009). Kanske har man inte upptäckt en nödvändig funktion för dem i ekosystemet eller så kan deras närvaro vara en del av det överflöd av arter som är den biologiska mångfalden.

Nåväl, det börjar bli dags att komma till min poäng. För att återgå till vem som har kunskapsföreträde och på vilka grunder eller om det är vissa åsikter som ges högre vikt, så ser vi hur en art som tofsvipan har ett väldigt stort lokalt värde i kulturen. I det fallet symboliserade den vårens ankomst, men den fyllde också funktionen att ses som en lokal delikatess som man endast under en kort tid på året kunde avnjuta. Utifrån ekologerna perspektiv, understött av data, var deras existens dock hotad. Så vad skulle ges störst vikt och på vilka grunder?

Här tänker jag inte ens försöka att ge mig på att försöka besvara denna tusenåriga fråga. Det betyder dock inte att jag tänker ducka den helt. Först och främst handlar det ett mänskligt perspektiv. Det är olika värderingar som görs på olika grunder, säg tradition eller tillkommen kunskap, kring ett fenomen som uppstår. Men handlar det i grunden om hur den ökande kunskapen bör få oss att förändra vårt beteende utifrån de insikter vi kan få utifrån insamlingen av vetande.

Som illustrerande exempel för min hållning vill jag hänvisa till ett tidigare inlägg där jag tog upp en konflikt mellan ekologer och innufolket i Kanada och frågan om varför vildrenen minskade, se Ignorance is bliss.

Där påstod de att vildrenens försvinnande snarare berodde på en bruten relation mellan dem och Kanipinikassikueu, vildrenens hövding, alltså en andlig gestalt. För mig duger inte den förklaringen. På samma sätt duger inte en förklaring som bygger på att så har vi alltid gjort som i Friesland. Samtidigt kan det inte alltid vara en fråga där eliten går in och styr på grund av ett kunskapsföreträde som kommer ur en samling data.

Som vanligt börjar jag med mitt å ena sidan och å andra sidan, dock är min intention att inleda en fördjupning i dessa olika sätt att se på världen och på vår omgivning. I vårt samhälle kommer vår sätt att se på omgivningen utifrån upplysningen och dess tro på förnuftet och bara vi förstår tillräckligt så vet vi vilket handlande som gäller.

Men detta tror jag är övertro. Vår omgivning är alltför komplex, vilket gör att vi måste utveckla ett slags berättelser som förklarar varför vi bör handla på ett visst sätt och guida oss i beslutsfattandet. För mig är de ekologiska teorierna guidande för hur jag skapar en förståelse, men som antropolog är jag väl medveten om hur kulturen har format oss. För att få syn på hur kulturen har format oss är det bra att kunna spegla sig i och jämföra med något annat.

För att kunna göra detta kommer jag att fortsätta att ta upp liknande konflikter som ovan, med tillägget att utgå från andra perspektiv på hur ekologiska idéer har formats inom till exempel buddhismen, hinduismen och islam. Inspirationen och många av källorna kommer från litteraturlistan till kursen ”Klimatkris, natur och miljö i religionshistorisk belysning” som ges vid Stockholms universitet.

Referenser:

Drenthen, Martin; Keulartz, Jozef. & Proctor, James D. (red.) (2009). New visions of nature: complexity and authenticity. Dordrecht: Springer

van der Mindt, Henny J. (2009). About Snowy Plovers, Lapwings and Wolves: How to Include Contrasting Visions of Ecologists and Laymen in Decision-Making. ss. 91–99. ur Drenthen, Martinus Antonius Maria, Keulartz, Jozef. & Proctor, James D. (red.) (2009). New visions of nature: complexity and authenticity. Dordrecht: Springer

Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Tack för kommentar. Den uppskattas. Apropå en annan diskussion här i kommentarsfältet så vill jag minnas att du lät din…