Antropologi – Sida 2 – Förvilda Sverige

Vargen i Europa, en framgångssaga

I väster har vindar, värme, termik bildat ett vackert mönster i molntäcket som breder ut sig. Jag ligger halvlutad mot en sten som har trillat ned från stengärdsgården. Måsar samlas i små flockar på himlen. En lövsångare lockar.

En tornfalkshona är på jakt. Den ryttlar och förflyttar sig sedan genom att liksom dala i en båge för att ånyo inta en ny plats. Termiken gör att den kan segla korta ögonblick på samma ställe innan den börjar ryttla. Så dyker den och landar på marken. Jag kan inte se med kikaren vad den har fångat. Den flyger upp och sätter sig i toppen av ett träd. Den verkar redan ha ätit upp bytet. Jag tänker att det måste vara skönt att kunna få behålla all mat nu när ungarna är utflugna.

Det är varmt där jag halvligger. Tankarna gör att jag glömmer bort var jag befinner mig, för att sedan återvända till landskapet. Det är rovfåglarna som fångar min uppmärksamhet.

Innan jag kom hit gick jag förbi ena dammen Bäckhalladalen. Då jag hade en märklig stress i kroppen valde jag att sätta mig ned och ta in det jag såg. Något rörde sig i en buske. Jag spanade med kikaren. Så fick jag se en rödhake som inte var rädd för att bli iakttagen. Den kom närmare, stannade i strandkanten. Den flög upp. Fångade en insekt. Tillbaka in bland buskarna. Snart kom den tillbaka igen.

En gul trollslända drog med sin långa svans på en pinne som stack upp ur vattnet. En blå trollslända kom och störde den. De flög iväg, sammansatta. Så kom den gula tillbaka, fri från den blå hannen.

Jag fick syn på en lövsångare, men den ville inte bli iakttagen och drog sig snabbt undan i grenverket.

Nu var stressen borta och jag reste mig upp för att gå till ängarna.

För att upprätthålla det här öppna landskapet låter man kor ströva här. Nu är de borta för säsongen. Spåren av dem är spillning och stigar i ljungen. En bit bort finns det en hästgård, men de låter inte hästarna ströva här. En del av rewilding är att låta olika betande arter dela ett område då de väljer olika växter och att kon sliter loss gräset med sin tunga, medan hästen knipsar av med sina tänder. De olika teknikerna formar miljön.

Kanske man borde låta visenter gå här? Tanken kommer under läsningen av Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han har lämnat vargarna, som jag beskrev i Vargen hjälper oss att få syn på oss själva och talar om bisonoxen i USA. Han beskriver att stora delar av bisonoxarna inte är genetiskt rena. De är hybrider med nötkreatur.

Det intressanta är att trots att de tillhör två helt olika arter, bos och bison, kan de föröka sig med varandra. Då de är tåligare än oxdjuren är det vissa ranchägare som hellre bedriver boskapsskötsel med antingen bison eller med hybriderna. Det går inte att se skillnad på dem.

Så nämner Preston något som får mig att haja till. Han nämner biologen Michael Soulé och en text som jag har diskuterat en hel del på den här bloggen, ”What is conservation?” (2014 [1985]).

The mixing of bison and cattle genes does not matter much from the point of view of a rancher. You have a rugged animal that meets your market needs. But cattle genes matter a lot from the point of view of bison conservation. If you are trying to save a vanishing species, genetic integrity is often thought to be the heart of it. Michael Soulé, a founder of the discipline of conservation biology, insisted that one of the most important beliefs in conservation is that the results of evolution are good. (Preston, 2023:68).

Referensen är till ovan nämnda artikel. Jag tar fram den ur bokhyllan. Men innan jag diskuterar den och även en annan artikel som jag har läst, vill jag återvända till platsen där jag satt halvlutad mot stenen.

Molnen i väster talade till mig genom sin skönhet. Jag ville fånga dem i min kamera. Resultatet ovan visade på det futila i mitt försök, detta för att scenen ingick i något mycket större. Även om jag i min upplevelse hade ramat in scenen ingick de i ögonblicket. Snart hade vindarna förändrat deras konstitution, dessutom valde jag molnen i väster och inte de i öster som inte uppfyllde samma estetiska form. På samma sätt som jag inte tog en ny bild senare, då himlen hade förändrats helt.

Vad jag syftar på är just att ur våra tankar och föreställningar framträder vår omgivning och vissa delar talar till oss, medan andra delar förblir stumma och ignorerade.

Soulé skriver att conservation biology, eller bevarandebiologi, är en krisdisciplin som han jämför med forskningen av cancer, se också Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin. I en kris måste man, fortsätter han, agera utan att all kunskap finns.

A conservation biologist may have to make decisions or recommendations about design and management before he or she is completely comfortable with the theoretical and empirical bases of the analysis. (Soulé, 2014:32)

På vilka grunder fattar man då beslutet? Hur vet man tillräckligt? Det utgår ifrån, fortsätter han, dels en grundläggande kunskap, dels utifrån vissa grundläggande värderingar. Det senare går jag igenom i Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.

Bevarande biologi, som vi ser består delvis av kunskap, samt av värderingar. Detta skapar ett visst agerande när det kommer till bisonoxen i USA, där de genetiskt rena bevaras och de genetiskt orena, slaktas och säljs på marknaden.

Även om det låter märkligt och jag vill inte helt avfärda tanken; då det finns skäl till genetisk renhet. Och måhända har jag tillspetsat det något. Likväl är inte just den här blandningen av gener en del av evolutionen? Som pendang kan det tilläggas att artbegreppet är något som biologerna inte är överens om utan det finns flera olika definitioner, varav en är om individerna kan föröka sig eller inte.

Tankarna om genetisk renhet får vi lämna, men vi fortsätter att prata om bevarandebiologins ytterst syfte och det gör vi med hjälp av artikeln ”Now What? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation” (Pettersson & von Essen, 2025). För vad ska vi göra med vargens framgångssaga?

Som jag tidigare har påpekat många gånger, bland annat i går, så har vargen, trots tjuvskyttar och lokala protester, lyckats sprida sig framgångsrikt i västra Europa. En del av det beror på olika fördrag som till exempel Bernkonventionen där länder förband sig att skydda utrotningshotade djur, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

Pettersson och von Essen skriver att vargen finns över hela kontinenten och att det finns en allt högre anslutning dem emellan, vilket gör att de inte blir genetiskt isolerade som i Sverige. De är nu över 21500 individer och har ökat med 58% mellan åren 2012 0ch 2022. Det gäller dessutom inte bara vargen utan en mängd andra rovdjur vilka nämns i citatet nedan.

Wolves are now found in all but the smallest countries of the continent, with increasing connectivity between the different populations, which combined exceed 21,500 individuals. This represents a 58% increase over the past decade(2012–2022) alone . The positive trendis not limited to wolves. Populations of brown bears, lynx, wolverines, and golden jackals have all increased by 16%–20%since 2016, with bears reaching numbers of over 20,000 on the continent. Birds like eagles, falcons, kites, and cranes are seen in numbers again, and the populations of previously overdepleted ungulates (e.g., boar, deer, and ibex) have swelled to unprecedented levels. (Pettersson & von Essen, 2025:1, referenser borttagna)

Så, skriver författarna, vad gör vi nu?

This reality of previously endangered species rebounding and expanding into agricultural and residential areas poses several difficult questions, including now what? Where do (and don’t)these species belong, and how much is “enough”? (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Frågan och svaret de kommer med är inte ny. För mig som lyssnade på poddar om vargen och dess status under turen i Dalarna (En amerikanare är trygghet) sade de båda italienska vargexperterna Luigi Boitani och Valeria Salvatori, se Varför lyckas italienarna?, att det snart börjar bli dags att förändra storleken på rovdjurspopulationerna. De bör inte bli för många.

Det är här jag vill återvända till Soulé och krisdisciplinen bevarandebiologi. Även om Pettersson och von Essen inte hänvisar till just Soulés artikel utan en annan, skriver de, att den föddes för att hindra den ekologiska degrationen och utrotningen av arter. Den tanken, fortsätter de, har format generationer av bevarandebiologer och skapat en mängd bevarandeorganisationer.

Born from environmental losses of the 20th century, conservation biology was wrought as a “crisis discipline” with a mission to halt ecological degradation and species extinction (Redford and Sanjayan 2003). This mission has shaped generations of conservationists and given rise to a vast number of conservation organizations, governmental departments, laws, conventions, and treaties. (Pettersson & von Essen, 2025:2, deras referens)

Den här ingången, skriver de, har skapat förutsättningar för många arter att överleva, men den är också allt mer kritiserad.

While this approach has offered many species the means to recover, it is increasingly criticized. (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Det är här som politik, pengar, vetenskap och kommer i fokus. För många organisationer har just formats till rovdjurens försvar. Men tänk om deras arbete har nått ett slut? De har varit framgångsrika, eller i alla fall tillräckligt framgångsrika. Och, för att uttrycka mig polemiskt, har de då deras existensberättigande upphört?

Avslutningsvis hamnade jag i alla fall bland vargarna även om det gick över bisonoxar i USA och en fin promenad i Bäckhalladalen.

Därför låt mig avsluta med en fråga som jag fick igår. Har jag själv ändrat ståndpunkt? Nej, jag är fortfarande för ett samhälle som blir allt mer förvildat. Liksom Soulé skriver i ”What is conservation biology?” så behöver djur och växter för sin överlevnad som en genetiskt tålig art stora ytor att kunna leva och frodas på. Ju större ytor, desto mindre sårbara är de för stokastiska händelser, vilket i sin tur minskar utdöendeskulden.

Likväl, trots den grundläggande värderingen, så måste jag erkänna och lyfta fram det problematiska i en sådan värdering. Dessutom, vilket delframgången med rovdjuren visar, måste fler sidor måste komma till tals. Vetenskapen får inte heller missbrukas genom att man väljer ut vissa delar för att använda dem som ”vapen i debatten”, ”weaponization of ecological theories” (Pettersson & von Essen, 2025:5).

Av den anledningen försöker jag hela tiden att undersöka tingen från olika sidor, för och emot, framför allt för att lära mig själv, samtidigt som jag inte vill fångas av en kognitiv bekräftelsebias, där jag endast söker efter argument som bekräftar det som jag redan tycker.

Om det får mig att verka velig, då har jag lyckats!

Referenser:

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Pettersson, Hanna L. & Von Essen, Erica. (2025). Now What? The Conundrum of Successful Recovery of Wolves and Other Species for European Conservation. Conservation Letters 18(5), e13143, DOI: 10.1111/conl.13143.

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.

Vargen hjälper oss att få syn på oss själva

Tidig morgon, plöjda åkrar, jag sitter på tåget mellan Smedstorp och Tomelilla. En räv springer med något byte i käften. Kråkor dyker mot den. Tacksamt åser jag skådespelet så länge som möjligt. Tåget fortsätter. Nya små obetydliga händelser utspelar sig utanför. En röd glada seglar i luften. Där ryttlar en tornfalk. Grågässen och kanadagäss har landat på fälten. Rådjuren spatserar orädda.

Få tycks se det som sker utanför. De tittar i sin mobil. Själv lyssnar jag på podden Conversation with Tyler. Han intervjuar Jack Clark om AI och framtiden, se Jack Clark on AI’s uneven impact (Ep. 242). Dock fångas min uppmärksamhet av det till synes obetydliga utanför tågfönstret.

Under en bilfärd söderut för några år sedan märkte jag hur lyckligt skattade vi är i Skåne när det kommer till rovfågel. Redan i Danmark försvann alla dessa tornfalkar, ormvråkar och glador längs med motorvägen. Men inte heller när vi körde längs med småvägarna i norra Frankrike tyckte jag mig märka av den rikedom av fågel som vi har i Skåne.

Det finns så mycket att se för den som är bara lite uppmärksam.

Ofta när jag är ute och går ensam och får syn på något, som en havsörn som plötsligt flyger över Tobisvikscamping, vill jag stanna upp folk som är inneslutna i sin egen värld och säga: Titta! (Se Det var en havsörn.)

Så klart gör jag inte det.

En idé som ligger till grund för den här bloggen är just att peka på det som finns i vår närhet och hur fantastisk den är. För vad än de som påstår att vi lever i en utarmad miljö, så stämmer inte det. Saken är den att på flera hundra år har vi inte levt i en så stor mångfald i vår närhet som nu. Att jag kan hävda något sådan kräver sin förklaring.

De miljöer som är hårdast drabbade av förändringen i det svenska landskapet är gräsmarkerna. Det beror på att lantbruket nyttjar sina ägor på ett annorlunda och effektivare sätt idag än förr. Jag har tidigare visat följande översikter i Minskar den biologiska mångfalden? och Vargar dödar får.

Vi ser i nedan figur att de arter som minskar är just de som är knutna till vissa specifika biotoper, som vedlevande leddjur och fjärilar.

Som vi ser i ovan figurer går det bra för däggdjuren generellt och om vi tittar på hjortdjur och vildsvin så går det väldigt bra för dem. Många är väl spridda i landskapet. Några som kronhjort och dovhjorten är lokalt väl utbredd, men fattas i andra delar. (Se exempelvis inläggen Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut, Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?)

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Att det sker en förändring, som jag ofta återkommer till, inspirerades jag att tänka på när jag lyssnade på filosofen Christopher J. Preston i ett föredrag för några år sedan. Nu stötte jag på honom igen i boken Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (Hanson, 2025). Då lärde jag mig att han äntligen har kommit ut med bok en bok där han beskriver sina funderingar om förändringarna som de västerländska samhällena genomgår när framför allt rovdjuren börjar sprida sig över allt större ytor.

Idag började jag läsa den boken som heter Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Den är en fröjd.

I grunden är det en optimistisk bok då den visar att djur som höll på att utrotas helt nu återhämtar sig och intar platser i våra samhällen som få trodde var möjligt.

Men den handlar inte bara om hur många däggdjur som flerfaldigas i vår närhet utan också om hur våra föreställningar om vår omgivning förändras. Även detta har jag tagit upp flera gånger framför allt med vargen som utgångspunkt. Här vill jag påminna om Lars Lundqvist Gästinlägg: Re-wilding del 2 – om hur värdering av det ovanliga lurar oss där han beskriver hur det ovanliga ses som exotiskt. Att återintroducera visenter ses som något nytt och häftigt, medan älgen, som i mångt och mycket fyller en liknande ekologisk funktion, glöms bort.

Preston inleder med konflikten med vargen. Den utrotades ur många delar för att den hotade folks överlevnad. Nu är samhällena rikare och motståndskraftigare och därför sker en politisk förändring. Att vargar återvänder ses nu av många som något häftigt och exotiskt, medan andra ser sina livsstilar som hotade. De senare är de som riskerar att få sin får rivna, sina jakthundar dödade eller upplever att deras barn är hotade när de väntar på bussen. Denna diskussion känner vi igen i från Sverige.

Genom flerfaldigandet av alla dessa djur uppstår en på många sätt ny situation, menar han. Han hänvisar till ett samtal med den nederländske filosofen Martin Drenthen.

Låt oss än en gång exemplifiera med vargen. Återkomsten skapar en ny situation för att få personers ekonomi är hotade av vargens närvaro och samhället i stort är definitivt inte hotad av den. Däremot är vissa personers livsstil hotad. På 1800-talet då man i många länder utrotade vargen såg situationen helt annorlunda ut.

Men vissa betingelser har inte förändrats hos vissa grupper i samhället, även om det inte är lika allvarligt som på 1800-talet. Till exempel år 2019 levde 39 % av lantbrukarna i Nederländerna under fattigdomsgränsen. Detta har inte med vargen att göra utan med vädret vissa år. Hos stadsbor och de som inte är direkt beroende av klimatets cykler finns det en oförståelse för hur frosten kan slå ut en skörd ett år och därmed drabba ett eller flera hushåll skoningslöst. Människor på landet upplever det tydligare, även om de inte själva är lantbrukare.

På ett liknande sätt finns det en oförståelse för dem på landsbygden om hur stadsbefolkningens brist på mångfald skapar ett behov av att veta om att utanför stadsgränserna är de vilda och otämjda djuren.

In cities, the desire to know there are big animals roaming the landscape is stronger than it is for those with sheep to protect. Honoring this desire may feel unfair if you bear the cost of living with wolves, but the desire needs respecting. If the economic costs created by wolves are shared more equitably, some compromises should be possible. (Preston, 2023: 46)

Ännu har jag inte sagt något nytt för den här bloggen, likväl är det dags att runda av. Frågan är då vad jag ville ha sagt förutom att kvantiteten däggdjur ökar omkring oss och att detta skapar konflikter?

Till och börja med så är konflikter intressanta då de pekar på oenighet och något som inte är löst. Rovdjurskonflikten handlar inte om till exempel vargarna utan om människor. Vargarna är opportunister och trivs i det mänskligt exploaterade landskapet. På samma sätt trivs rådjuren som går in i folks trädgårdar. Konflikten berättar således något om vårt samhälle.

Det andra är hur vi ska se på detta historiskt? Inom historieämnet talar vi om förändringsprocesser och om hur till exempel industrialismen påverkar var folk bor och hur samhällen blir urbana, snarare än rurala. Vad skapar förändringen i betingelser för nya förutsättningar? Hur förändras föreställningarna?

Förändringsprocessen pågår ständigt och genom att fokusera på en del av helheten kan vi få syn på oss själva. Vad menar jag med det? Jo, genom att vi ser till hur vissa saker får symbolisk betydelse genom de konflikter som det skapar, det vill säga olösta frågor. På så sätt kan vi upptäcka vad vi är och hur vi hör ihop med något mycket större än den starkt begränsade livsmiljö som vi tar för givet.

Med hjälp av vargen får vi därför syn på en samhällsförändring som jag tror få av oss är medvetna om.

Referenser:

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Det avförtrollade landskapet

En upphöjning i skogen bredvid en liten sänka är sällan något jag har lagt märke till eller särskilt begrundat, för att alltför ofta är jag på väg.

Maggie drar och jag vill framåt. Det stillasittande och iakttagande söker varken jag eller Maggie. Ibland slår jag mig ner och tar upp min pipa. Åt henne gömmer jag godis och medan hon söker puffar jag på pipan medan ögonen rör sig genom landskapet.

Jag ser den mossiga stengärdsgården. Längs kanten av höjden växer bokar och innanför den går bäcken. Bokträden har trillat ned när rötterna inte längre har fäste.

Bokarna har tagit åt sig av näringen som de nedbrytande insekterna och andra organismer har frigjort från stubbarna. Kanske har mossa vuxit på stubben och på den har det fastnat frön som sedan har kunnat ta del av näringen och ätit ur innandömet av stubben? Ett bokfrö har hamnat i jorden och dess rötter har sträckt sig ut och omfamnat stubben. Med tiden har det blivit en liten kudde av jord, som hålls tillbaka av de omfamnande rötterna och tyngden från stammen.

Hålorna bildas när stormar river med sig träden och rötterna inte längre förmår hålla sig fast. Lågan, som de nu uppstående rötterna kallas hos vindfällena, kommer nu börja att brytas ned av insekter som gråsuggor eller svampar. Av den döda veden kan de olika organismerna leva tills det endast finns jord kvar, men den nedbrytande tiden kan vara över hundra år.

Ute i skogen finns det dolda berättelser om stormar och bränder, om hur landskapet har brukats. En hög med knytnävsstora stenar berättar om att här har varit en åker, ett plant landskap berättar om att här har varit en slåtteräng. Stenarna tog man upp när man drog plogen, men när det blev en slåtteräng gick man igenom med en lie. Är det en stengärdsgård var det förmodligen en betesäng som en gång övergavs och de jämnhöga träden började förmodligen växa då marken övergavs. De togs inte ned för skogsbruket. Kanske var det för att man migrerade från staden när arbete i industrin lockade?

Vi talar om den relativa tiden och hur kort människoliv är i förhållande till träden. En ek sägs växa i 300 år och dö lika länge. Hela tiden finns det organismer som är beroende av dess ålder. En ekoxhona karvar ett hål för att lägga sina ägg. Saven som rinner ur dricks av fjärilar som eksnabbvingen. Vi enskilda hinner bara se och uppleva en kort tidsrymd av dess liv. Därför förstår vi inte heller våra gärningars påverkan. För ser vi till det enskilda glömmer vi bort samhörigheten med allt det andra som existerar omkring oss.

En ek är inte bara trädet. Jag har redan nämnt ekoxen och eksnabbvingen. För oss går det inte att greppa, men kunskapen har funnits omkring oss i form av myter. Dessa samlade erfarenheter som har vävts in i vår kultur för att kunna vidareförmedlas. När biologerna nu ger sig ut i skog och mark upptäcker den alltmer uppenbara fattigdom som finns i våra marker. De räknar med att en 1500 arter är beroende av en ek. Om alla tas bort för att plantera contortatallar som inte har några organismer kopplade till sig är det 1500 arter som inte längre har någon livsmiljö.

Vad menar jag då med att myter berättar om detta? I berättelserna berättas det om hur kungar missköter sig och hur Gud straffar dem. Arons söner Nadab och Abihu bar fram främmande eld för att tända rökelsen och straffades genom att förintas inför menigheten. Eller det berättas om hur någon gör någonting och sedan bestraffas dess dotter. Aischylos berättar om i Agamemnon om hur uttråkade soldater som inte kom i väg till det ärorika slagfältet i Troja började jaga i de skogarna omkring. Agamemnon sköt en av Artemis heliga hjortar och för det var han tvungen att plikta med sin dotters, Ifigenia, liv. När han kommer hem igen dödas han av sin fru. Tragedierna berättar om att vår ovarsamhet bestraffas. När vi läser om det anklagar vi Gud och gudarna för att vara hemska och orättvisa. Men i dessa berättelser måste vi också se att hur vi handlar har betydelse.

Myterna berättar om det som vi som enskilda inte kan veta. Det är erfarenheter som har samlats av generationer innan oss, men kunskapen är dold i symboler vars innebörd har glömts bort. Floden Skamandros försöker döda Akilles i Illiaden när han fyller den med lik från Troja. Akilles dödar besinningslöst i sin ilska över sin väns Patroklos död och fyller floden med lik. Det vettlösa dödandet driver floden till att agera.

Max Weber skrev om hur världen avförtrollades, men i det försvann också kunskapen. Drömmare som Ernst Jünger försökte skapa nya berättelser för att föra in myten, men tänkte inte på att myter är kunskap. De är inte enkla berättelser som knåpats ihop innan barnen ska sova. De innehåller stammens samlade kunskap.

Vi ser hur den avförtrollade skogen skövlas. Trädstammarna tas ut. Fem procent lämnas kvar, men tas senare bort. Tallens tusenåriga livscykel, där hon växer upp, tar av näringen omkring sig för att kunna växa sig allt högre, för att sedan ge tillbaka genom att sakta dö och försvinna, tas ifrån henne. Men det är inte bara ett brott mot henne utan mot alla de organismer som är beroende av henne. Men återigen ser jag till den enskilda. För det är det rovgiriga beteendet som bryter mot Guds lagar. Det är när allt ska tas bort, när vi glömmer bort budet att lämna en viss del till änkorna och de barnlösa.

Det avförtrollade är det effektiva. Men det effektiva ser inte till komplexitet utan till den enkla lösningen. Det komplexa lär vi oss åter genom biologernas enträgna sökande efter kunskap. Den enskilda kunskapen byggs ihop till komplexa system, där vi ser hur de enskilda hör ihop och bildar ett system, en superorganism. Vi kan kalla henne för Gaia, vår moder och livgivare. Biologen talar det tekniska språket som kräver kunskap som har tiden att ta till sig. Men från myten lär vi oss att den livgivande modern kan bli till den hämndlystna Kali som livnär sig på blod.

Så många av oss bor i städer och så många är upptagna av sina liv och det är få förunnat att kunna vandra ute i skogen med sin hund och en pipa. Framför allt är skogen fylld av dolda berättelser som man endast kan få tillgång till om man träffar en god historieberättare. Vår kunskap är liten och då bör man agera varsamt. För det finns dolda gudomar som kan störas och då blir de hämndlystna och hänsynslösa och bryr sig inte om vem som är förövare och vilka som bara är offer i dess strid för rättvisa.

Vargar dödar får

En kalv i sin flock har ett stort ärr på sin flank. Jag lägger först inte märke till det. I bildtexten står det att ägaren till boskapen hade blivit attackerad av varg den 25 maj 2025. Men så ser jag jag det vita ärret. Det berör mig.

Jag minns hur jag fann det häftigt att en vargflock i Yellowstone lärde sig att ta ner bisonoxar i The decade of the wolf: Returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012). Men den känslan blir nu mer osäker och betänksam. Det intellektuella naturens lag bråkar med medkänslan för kalven och dess upplevelse.

Från artikeln Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole (Ross & Paul, 2025)

Jag stapplade in på artikeln efter jag hade blivit rekommenderad en annan artikel av skogsekologen Dan Binkley. Han skrev: ”This is a news article about wolves brought into Colorado – some similarities with expanding wolf populations in Europe, in a very different setting”. Jag tackar för den!

Den rekommenderade artikeln var Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman (Ross, 2025) och publicerades i Colorado Sun. Den handlade om en offentlig diskussion som Boettcher Mansion anordnade för att diskutera det medvetna återetablerandet av vargar i Colorado.

Lite bakgrundshistoria kring vargarna tarvas. Beslutet skedde genom en omröstning, där sidan för en återetablering vann. Men, de understöddes också av väldigt kapitalstarka grupper, varav vissa inte ens bodde i Colorado, till skillnad mot den förlorande sidan som bestod av ranchägare vars inkomst och livsstil hotas (Hanson, 2025).

De två talarna pratade om medkänsla för vargen, men anklagade också ranchägarna för att inte synka deras avling med älgarna så att vargarna skulle koncentrera sig på älgkalvarna, hellre än på kornas kalvar. Det var det fjärde samtalet och åhörarna var över hundra personer. Samtalen om vargen förs för att peka på olika synvinklar.

De som talade var Rebecca Niemiec och Marc Bekoff, båda forskade om naturvård och att synen på vargen. Jag rekommenderar dig att läsa artikeln.

För mig väckte den tankar då jag några dagar innan hade läst om fårägare i Sörmland som var allt mer frustrerad över vargens närvaro.

Fårägaren Mia Kindmark understryker i artikeln i ATL Slutar med får om vargen slår till (Marklund, 2025) att hon inte är någon varghatare. Men det måste finnas en balans, fortsätter hon.

Kindmark har fåren i ett åtta hektar stort hägn i ett naturreservat, berättar hon och det är inte möjligt att sätta upp ett hägn som skulle kunna skydda dem. ”Det”, säger hon, ”handlar om miltals av staket bara för oss”.

Fåren går i reservatet för att hålla undan sly och bidrar till att hålla hagarna öppna för att skydda de arter som inte tål att växa i skugga. Det är således en del av det arbete som bidrar till att skydda den ömtåligaste och mest hotade biologiska mångfalden i Sverige.

Det är det som jag skriver om Minskar den biologiska mångfalden? och i det inlägget visar jag också en översikt på de biotoper som är mest hotade, nämligen gräsmark.

Och om vi fortsätter så är det just fjärilarna som är de mest hotade.

Det arbete som fårägaren Mia Kindmark bedriver är således väldigt viktigt och det försvåras betydligt av bevarandet av vargen i området.

Det andra som hon säger som får mig att reagera är när de diskuterar ersättningen som hon får för förlusterna. Hon säger: ”Visst betalas det ut en ersättning. Men blodlinjen är borta, det här är avelsdjur som vi har jobbat med att få fram. Då måste vi börja om igen och det har vi nog inte lust med.”

Första gången jag läste om blodslinje var i en artikel från el Mundo som handlade om förbudet att döda varg. Fårherdarna sa att det handlade inte bara om förlusten av pengar utan just att blodlinjen, det vill säga det mångåriga arbete med att avla fram en blodslinje. Lucía Velasco, en fåraherde uttalar sig och säger att den finansiella kompensationen duger inte eftersom de dödar den genetiska stam som han föder fram, El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’ (de la Serna, 2021). Lägg märke till slutorden. Vi är de sanna ekologerna och förvisso är det tillspetsat, men han har en poäng.

Å ena sidan kan vi kalla det för ett illvilligt problem, det vill säga att det finns två intressen som krockar (Rittel & Webber, 1973). Ska vargen få etablera sig och ska de förluster som sker hos fårägare kompenseras finansiellt? Å andra sidan är det inte bara en livsstil och en inkomst som hotas utan också något som bidrar till att upprätthålla biotoper som annars hotar att försvinna allt mer.

Fast detta missar en annan poäng. Om vi endast ser till pengar så förtingligas fåren. De blir till en sak som kan översättas till ett finansiellt värde. Ett får är värt X antal kronor; förlusten översätts till en pekuniär kompensation. Allt är fixat. Men det är inte bara ett ting, utan ett djur, eller oftast många då i fårattacker av vargar handlar det om många djur. Inte heller handlar det om får utan om specifika får som man har arbetat med länge att framavla. Allt detta kan raseras på några nätter.

Thorsten Gieser beskriver hackordningen bland djuruppfödare i Gieser, Thorsten (2025). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2025) och menar att fårägare är de som är lägst. Då de inte bidrar till samhället på samma sätt som en stor boskapsägare så ser man inte till deras vikt, menar han. Nu talar han från ett tyskt perspektiv. Men om vi följer det resonemanget missar vi den större nyttan. Fårägarna bidrar till den biologiska mångfalden genom att deras arbete bidrar till att bibehålla gräsmarksbiotoperna.

Något annat som väcker mina tankar är det som Jonny Hanson skriver i Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Han skriver att i introduktionen av stora rovdjur så finns det inga gratisluncher. Det finns alltid ett pris och det måste betalas. Frågan är av vem?

As with large carnivore introductions, as with the snow leopard conservation, as just about everything else: there is no free lunch. There is always a price. And it will always be paid. But by whom? (2025:204)

Och det är här någonstans vi hamnar. Det finns ett pris och det kan räknas i pengar, men det är så mycket mer för de berörda. Och det kan begrundas i ett ordval jag gjorde ovan.

Ovan använde jag ordet ”pekuniär” i samband med kompensation. Peku- är ett latinskt ord som betyder förmögenhet, men etymologiskt syftar det på boskap. Förmögenheten räknades en gång i antalet boskap. Numera har vi lösgjort ordet från dess ursprung och menar att allt kan vara en fråga om pengavärde. Men det är att göra vår värld väldigt fattig, om allt blir till ettor och nollor.

Det lilla och det vackra i det som finns omkring oss

Jag har ofta talat om värde på den här bloggen och ifrågasatt föreställningen att det inte tycks finnas något värde i naturen. Värde är dock så mycket mer än bara det som kan beräknas. Värdet och meningen uppkommer i relationen till vår omgivningen. Vår biosfär är levande, skriver Andreas Weber i
Enlivenment: toward a poetics for the anthropocene (2019). Det innebär, skriver han, att den inte bara är deterministiska eller stokastiska interaktioner mellan partiklar utan det handlar om agens, uttryck och mening.

The biosphere is alive in the sense that it not only obeys the rules of deterministic or stochastic interactions of particles, molecules, atoms, fields, and waves. The biosphere is also about producing agency, expression, and meaning. (Weber, 2019:49).

Det värde som Mia Kindmark berättar om är en livsstil, det är en relation till sina får, ett arbete som skapar ett större värde genom upprätthållande av livsutrymmen för fjärilar och blommor i en miljö som inte längre har det egenproducerande värde som det hade förr då landskapet var öppet på grund av lösdrift.

Det här ska inte ses som ett försvarstal för fårägarnas rätt eller för att ställa olika intressen mot varandra, utan att framställa de illvilliga problem som uppstår nu när vi får nya föreställningar om vår omgivning.

Nu är vi medvetna om biotopers försvinnande, om hur ekologiska system är beroende av en mängd olika arter och deras behov för att överleva. Vi arbetar för att inte förlora det som vi numera värderar som värdefullt.

I det måste vi fortsätta att diskutera och samtala. Det var därför inspirerande att läsa om de samtal som pågår i Colorado där man bjuder in biologer och ranchägare och de som är intresserade för att få syn på olika synvinklar.

Att betänka är att nu har vi lagar som binder oss till avtal att uppfylla. Vargen ska skyddas, men det finns också livsstilar som hotas, som bidrar med andra värden, som att upprätthålla landskap som medger överlevnad från mindre arter som vi sällan tänker på, men som förgyller vår tillvaro. Kan det jämkas?

En körsbärsfuks i en öppen skogsglänta där de trivs.

Referenser:

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Marklund, Mikael (2025). Slutar med får om vargen slår till. ATL. Publicerat 250903 [250907]

Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730

Ross, Tracy (2025). Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman. Colorado Sun. Publicerat 250905 [Hämtat 250907]

Ross, Tracy; Paul, Jesse. (2025). Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole. Colorado Sun. Publicerat 250819 [Hämtat 250907]

de la Serna (2021) El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’. el Mundo. Publicerat 210215 [Hämtad 210223]

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Är biologisk mångfald en religion?

Vi parkerar vid det gamla missionshuset vid Finnsjöns bygdegård. Vi är i norra Gräsmarks socken och ska vandra Finnsjörundan.

Under förmiddagen har det regnat, men nu lättar molnen. Rundan är 7,5 kilometer och är i de gamla finnmarkerna i Värmland. För mig är det fascinerande bygder som jag återigen ska besöka, se Rapsodi i Värmland.

Här bodde och brukade man skogen för att kunna kunna överleva. Det var magert och under rundan lär vi oss från de många skyltarna få stannade kvar. Många utvandrade till USA. Det var en plats där svenskar, finnar och norrmän levde. Nu är det mest sommarstugor och självhushållare.

Leden går runt Fallberg. Där var det ett spaningstorn på Fallberget under Andra världskriget. Nu är det förfallet.

I Finnsjön går vi förbi den gamla skolan. I öster står det gamla äppelträd. Jag undrar hur gamla de är och funderar på om de fortfarande ger frukt. Vid dess rötter växer det lupiner. Dessa invasiva blommor stöter jag på överallt. Jag tycker de är vackra.

Vi går över vägen, kommer förbi den gamla affären, svänger av upp i skogen. Bofink, talgoxa och rödhake gör sig hörda. Jag kommer sakna sången när de inte längre vill markera sina revir utan håller sig tysta så att deras bon inte upptäcks om några veckor.

Längs hela vandringen står det skyltar som berättar om personerna som bodde här. Det är inga fantastiska berättelser utan alldagliga och ganska tråkiga. Likväl berättar de om en bygd som förr var befolkad. På bilden vid skolan visas eleverna upp. Då var det viktigt att ha en lokal skola. Nu får de få eleverna åka långt. Det finns en beräkning med i allt. Budgeten styr.

Ett äppelträd berättar om en övergiven plats

Maggie börjar dra. Hon vill till Stentjärnarna, men leden viker av in på en stig in bland gran och tall. Tallen växer på norrsidan av stigen, granen på södersidan. Blåbärsrisen breder ut sig. Jag funderar på om marken är magrare högre upp. Granen växer tätare. Stammarna är täckta av lavar.

En skylt berättar om att hit kom flottare.

Snart närmar vi oss en brant. Längs med kanten av vägen har man planterat träd. De skyddas av hönsnät så att i rådjuren inte äter upp dem.

Det är gjort för den biologiska mångfalden, säger vi båda och här kom orden som är närmast religiösa i dagens samhälle. För vi tänkte inte på skönheten i att se en lönn vid sidan av vägen bland granen. I stället blev det något som jag inte riktigt vet hur jag beskriva.

Det är som den där vackra trädgården som man besöker, men istället för att se skönheten, konstaterar man nyktert att det är planterat främmande arter och inte anpassat till de lokala insektsarterna. I detta finns det ett slags översitteri som jag själv besitter. Dock främst är det ett tråkigt funktionellt sätt att se på tillvaron.

Vi fortsätter längs med dessa utspridda planteringar och jag återvänder till gårdagens tankar kring ekologism, se Trollharar och religionen ekologism.

Kanske är det fel att kalla ekologismen för en religion, vilket jag gör. Tanken är dock att dessa automatiska och stereotypa tankar kommer ur ett inlärt symbolsystem. Vad menar jag med detta? Som jag skrev igår så ingår i religionen symboler som skapar sinnesstämningar hos oss (Geertz, 2000). Det betyder att det mesta som vi upplever och iakttar inte är uttänkt utan snarare liknar reaktioner.

Låt mig ge ett bisarrt exempel, vilket jag hoppas kan spegla beteendet som jag såg hos oss som strövade där i skogen.

Under mina studier i antropologi fick vi läsa böcker om fältarbeten hos exotiska folkslag med annorlunda uppfattningar om världen. Då jag var intresserad av religion och mysticism drogs jag till antropologer som hade gått i lära hos häxdoktorer. I Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss berättar jag om ett personligt möte med en sangoma i Sydafrika.

En monografi som gjorde intryck på mig var In sorcery’s shadow: a memoir of apprenticeship among the Songhay of Niger (Stoller & Olkes, 1987). Stoller berättar om mötet med en trollkarl som bjuder in honom i songhayfolkets magiska värld.

Det jag framför allt minns är varför han blev inbjuden. Det var när en speciell fågel flög in i hyddan som de satt i och om jag inte minns fel så bajsade den på antropologen. För trollkarlen var det ett tecken, då just den fågeln var förknippad med andevärlden.

Exemplet må vara bisarrt får vår världsbild, men man kan också fråga sig varför vi automatiskt tänker på biologisk mångfald bara för att vi ser en lönn, ek eller en lind planterade vid en skogsväg?

Saken är den att vi är fångar i ett symboliskt system som hjälper oss att håll ordning på världen. I grunden är det symboler, det vill säga objekt som vi har fyllt med mening och som ger vår omvärld en förklaring.

Jag skriver ”fångar” och det lustiga är att vi är nöjda med detta, för att ifrågasätta kan skapa irritation i de invigdas sällskap.

Vi kommer till Laulamäki. Det är en vacker plats. Vid stigen står en bänk som vi slår oss ned på. Nu är det varmt. Jag ser en fantastisk samling björkar och från grenarna hänger skägglav. I söder står det höga granar, i nordost tallar. Ju högre upp, desto mer tall.

Jag bryter ned mina tankar och bygger upp dem i olika modeller. Sedan försöker jag följa tanken till den inte räcker till längre. Jag söker efter hur jag kan förstå och jag märker nu att min religionsmodell inte håller.

Det som får mig att klargöra mitt tänkande är något som Lars Lundqvist skickar mig. Det är en inledningssida sida ur en bok av Peter J. H. Sharpe. Kapitlet heter ”Forest modelling approaches: Compromises between generality and precision”. Där beskrivs fyra modeller som fångar fyra olika sätt att förstå sig på skogsbruk: den biologiska, statiska, matematiska, samt den process teknik (”process engineering”).

Nyckelordet för mitt resonemang är förståelse och det bygger på kunskap, vilket i sin tur följer ur hur vi inhämtar information. Då all tillgänglig information är överväldigande är modeller nödvändiga för att se det som är relevant. För att se det relevanta krävs en urvalsprocess och den är vi sällan medvetna om.

Så låt oss föreställa oss den möjliga information som är tillgänglig för mig där jag sitter på bänken vid stigen. Jag har nämnt en samling björkar med skägglav, tall och gran, likaså att den är vacker. Däremot har jag inte nämnt att jag sitter i en slänt och att en äng breder ut sig.

E sätter sig i gräset. Genast hittar hon en fyrklöver. Hon ser sådant. Det gör inte jag. Detaljer är hennes grej, själv tänker jag i helheter.

Vi går vidare. Tankarna kretsar kring hur vi uppfattar det omkring oss och framförallt vad det är vad vi iakttar och varför vi just lägger märke till det. Vi är därmed tillbaka till neurologen Antonio Damasio som jag nämnde i gårdagens inlägg Trollharar och religionen ekologism. Han menar att det är känslorna som styr och de följer av mentala och omedvetna kartor (Damasio, 2012).

Låt mig sammanfatta mitt resonemang hitintills. Som jag skrev igår följer de mentala kartorna ur kulturen. Känslorna berättar om det vi varseblir är negativt eller positivt. Då en religion skapar ett enhetligt system med symboler som väcker sinnesstämningar ser vi hur känslorna undermedvetet ”guidar” oss i hur vi sållar fram det som är relevant.

Det som de vetenskapliga metoderna är ämnade till är att göra sållningen medveten för att se om det urval vi gör verkligen är relevant eller enbart överensstämmer med våra mentala kartor. Men även metoderna kan leda oss fel. Historien är full av dessa exempel.

Ett kalhygge av många är tydligt från Kalberget.

På väg ned från Kalberget kommer vi till ett kalhygge där gräs växer ymnigt. Här stod en gång ett torp. Spåren är några stenhögar. Det är i närheten av en myr där det växer hjortron. Kalhygget var en gång en äng där kor gick. Jag förvånas över att det inte är fler blommor här. Finns det ingen fröbank här?

Ängarna längre ned har hållits öppna. Där växer blomstern frodigt. Men nu är vi trötta och vill tillbaka till bilen så vi kan åka hem. Så vi går vidare.

Stenhögen vittnar om torpet. Men var är blommorna?

Då har vi kommit till avslutningen och låt mig inleda den med att jag har fel i mitt försök att hävda att ett slags religionsliknande fenomen som kan kallas ekologism håller på att utvecklas. Däremot ser jag att för mycket i vårt beteende handlar om automatiska identitetsmarkörer. Det blir en uppvisning hellre än en stilla undran och förundran över det vi upplever. Likaså berättar neurologin att vi inte ständigt orkar ifrågasätta det vi upplever. Vi riskerar då mental kollaps. Fast om vi ständigt hänger oss åt vetenskapliga modeller riskerar vi förlusten av det värdefulla och sköra, då det finns så mycket som en modell inte förmår att fånga.

Då är det bättre att stanna upp vid den där bänken och låta solskenet värma. Det räcker för då i alla fall.

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage

Geertz, Clifford (1973[2000]). The interpretation of cultures: selected essays. New York: Basic Books

Stoller, Paul & Olkes, Cheryl (1987). In sorcery’s shadow: a memoir of apprenticeship among the Songhay of Niger. Chicago: University of Chicago Press

Är Bäckhalladalens skötselplan en slags ritning till vår tids katedraler?

Så hörde jag fågelsången, som jag inte kände igen. Jag stannade på grusvägen som höll på att växa igen och tittade upp i kronan på en rönn. Ljuset gjorde att jag inte såg sångaren. Därför gick jag tillbaka upp för backen för att se i en ny vinkel. Då såg jag den i sitta i toppen. Eftersom jag var ute och joggade hade jag inte kikaren med mig, så jag kupade händerna runt ögonen. Min syn på håll är inte den bästa, men nog såg jag de röda delarna längs med bröstet.

Är det en hämpling? Nej, det var en rosenfink. Jag blev så glad. Hemma kontrollerade jag sången. Jag hade rätt. Så fortsatte jag min joggingtur österut nedåt Östersjön. Längs hela vägen hörde jag rosenfinkarna.

Det är fascinerande hur upptäckten av en individ, säg en ask, som i gårdagens inlägg, Är du för rewilding?, rosenfink som nu, eller varför inte ängsnycklarna, Erbjuds biologisk mångfald?, gör att jag därefter upptäcker arterna överallt. Nja, inte överallt. De har sina habitat.

Första gången jag trodde att jag såg en rosenfink, så var det en hämpling. Jag såg dessa ”rosenfinkar” överallt och jag förstod inte varför man utmärkte dem på beskrivningar för naturreservat. Tack och lov träffar jag andra fågelskådare som förklarar när jag har fel.

När jag första gången fick syn på en rosenfink bannade jag mig själv för att jag kunde tro så fel. Den gången kikade jag in bland buskar för att se vad som sjöng så annorlunda och fick plötsligt se den, läs om händelsen i Rosenfinken och shifting baseline syndrom.

Nu på morgonen läste jag diverse artiklar om bevarandebiologi. Då jag har antropologin ständigt med mig tenderar jag att snarare se till det mänskliga beteendet och föreställningarna som döljer sig i den till synes neutrala beskrivningen. Vad är det för underliggande tanke som höljs bakom det som framställs? I denna tanke pågår den underliggande önskan att se till hur det borde fungera, som om det finns ett underliggande mönster som allt borde följa.

Men när man tittar på naturens alla skepnader upptäcker vi att det är resultatet av det förgångna. Många av oss ser dagens miljö som biologiskt fattigare, som om vi befinner oss på ett sluttande plan. Vi måste hindra det. Men hur? Fast frågan är om det inte är just våra föreställningar som håller oss fångna? För om man tittar på vad ekologerna upptäcker så ser dagens ekosystem annorlunda ut från förr.

I Novel ecosystems: implications for conservation and restoration (Hobbs, Higgs & Harris, 2009) inleder författarna med att de börjar råda ett slags konsensus om att lokala ekosystem ser annorlunda ut från idag och igår.

Det beror på klimatet och på markanvändningen.

The development of ecosystems that differ in composition and/or function from present and past systems is increasingly recognized as an almost inevitable consequence of changing species distributions and environmental alteration through climate and land use change. (Hobbs, Higgs & Harris, 2009:599)

Så hur bör man se på ekosystem? De menar att man snarare kan fundera på det i formen av nya ekosystem (”novel ecosystem”). De nya ekosystemen uppkommer genom att blandningen av arter som framträder efter en nyetablering. De kan dels bestå av dem som legat som fröbanker i marken eller de som blåser in. Det kan vara en blandning av invasiva arter vilka dels etablerar sig och konkurrerar ut andra arter, dels arter som påverkar vissa arter positivt.

Jag tänkte på Bäckhalladalen när jag läste detta. Nu på morgonen sökte jag upp skötselplanen, se Skötselplan för Bäckhalladalen 2021 (Persson, 2021).

Men innan jag kommer in på den vill jag ge en överblick över området. Jag har ringat in ett område i norra delen där rosenfinkarna håller till. Strecket i bilden är där jag joggade. På bilden ovan ser ni terrängen öster om den klippiga delen inom ringen nedan.

Som man ser på bilden är det ett varierat område. Med min begränsade begrepplista är heder, hagar och dungar. Men för biologerna är det betydligt större skillnader. På bilden nedan från skötselplanen ser vi silikatgräsmarker, fattig bokskog, fuktängar etc.

Innan vi går vidare vill jag understryka ett par saker. Det första är att skälet till att området ser ut beror dels på abiotiska faktorer. I öster är det utsatt för vind, vilket man ser på berggrunden som sticker fram och det tunna jordtäcket. Häftigt är också att det går att se märken från inlandsisen i form av till exempel böljeslagsmärken. Se bilden nedan på den böljande sandstenen som Maggie står på denna regniga dag i juli förra året.

Det andra som jag vill peka på är att det har varit brukat av de lokala här under mycket lång tid. Det var en utmark till Gladsax som ligger några kilometer bort i sydvästlig riktning.

Det viktiga för resonemanget är att detta naturreservat har varit brukat och varje del har varit brukat på sitt sätt. Så på ängarna i västra delen har det gått boskap. Skogsdungarna har använts för ved. Likaså har vissa delar brukats som åker. Det är brukandet som har skapat det varierade landskapet.

Frågan är nu varför jag har ringat in den norra delen är jag hörde rosenfinkarna? Jo, det är för att knyta an till frågan om nya ekosystem. Delen tillhörde Fortifikationsverket från 1961 och berggrunden var ihålig då man byggde värn. De är nu igenfyllda med betong. Det rådde tillträdeförbud där under decennier.

Ännu en bild från Bäckhalladalen, med den blommande ärttörnen.

Att gå där nu är jobbigt då ärttörne och taggiga buskage täcker ytan. Kommunen har gjort gångstigar genom buskaget. Det intressanta här är att ärttörnet ses som en invasiv art, men då hasselmusen lever där får gnagaren prioritet och är en av de faktorer som motiverar det till att göra ett Natura 2000 av området.

Natura 2000-området Bäckhalladalen utgörs av unika geologiska formationer och ett hällmarkslandskap med både betesmarker och tätare partier som utgör viktiga habitat för hasselmus och lövgroda. (Länsstyrelsen, 2021:13)

Vad vi ser i Bäckhalladalen är att det som har skapat detta landskap är dels inlandsisen och det geografiska läget, men framför all hur människan har brukat det. Det har skapat en nytt ekosystem, med allt från förändrad struktur till invasiva arter, till att de invasiva arterna gynnar den lokala hasselmusen.

Hobbs, Higgs och Harris frågar sig om det är viktigt hur vi ser på det specifika faktorer som förändrar och skapar de nya tillstånden? Den andra frågan är hur de nya tillstånden ska skötas?

Does it matter whether the key influences driving particular ecosystems to a novel state are primarily abiotic changes or changing species combinations arising from species invasions and local extinctions? How should these novel states be managed? (Hobbs, Higgs & Harris, 2009:599)

Dessa frågor är intressanta utifrån Bäckhalladalen och dess skötselplan.

Under de senaste inläggen har jag återkommit till succession, se till exempel gårdagens inlägg Är du för rewilding?. Låt oss titta på bilden ovan. I sydväst i bilden ser vi skogsdungar, alltså snett till vänster under ringen. Det är dels fattig bokskog och svämlövskog.

Dessa ytor är i ett moget tillstånd, för att återknyta till vad jag hämtade från Manton et al’s artikel Coping with five mismatches between policy and practice in hemiboreal forest stands and landscapes (2025). Där står det träd i olika åldrar och död ved. Trädkronorna skapar ett intakt lövtak vilket förhindrar föryngring. De nya bidar de sin tid.

En bild från skogspartiet de skriver om. Dock i bakgrunden ser vi hur ungskogen breder ut sig.

I skötselplanen nämner de detta i sektionen ”Skötselområde 3”, om än med andra ord. Nedan har jag ett längre citat, men här ska jag ta ut de relevanta delarna. De vill ha ”naturliga störningar och intern dynamik”, vilket skapar en ett skogparti med olika åldrar: ”trädens föryngring, åldrande och avdöende samt omkullfallna träd och luckbildning”. Samtidigt, om man läser längre ned i citatet ska gran och ungträd ”inte tillåtas ta överhanden”. ”Typiska fåglar” är okej, men inte främmande invasiva arter. Till exempel tar de bort järnek.

Området ska formas av naturliga störningar och intern dynamik. Naturliga processer, t.ex. trädens föryngring, åldrande och avdöende samt omkullfallna träd och luckbildning, liksom periodvisa omvälvande störningar, t.ex. insektsangrepp, översvämning eller stormfällning ska påverka dynamik och struktur. Hydrologin och näringsstatusen ska vara naturlig och ostörd. Det ska finnas gamla träd och föryngring av nya träd som efterträdare av följande trädarter: bok, ek, klibbal och vanlig tall. Trädskiktet ska vara olikåldrigt och flerskiktat. Följande strukturer/substrat ska finnas: gamla träd, levande träd med döda träddelar, liggande död ved och högstubbar, stående döda eller döende träd. Gran och sly/ungträd ska inte tillåtas ta överhanden. Tätare buskage och snår ska finnas för att gynna hasselmus och lövgroda. Typiska fåglar ska förekomma rikligt. Främmande och/eller invasiva arter ska inte förekomma. (Länsstyrelsen, 2021:32)

En ”torr hed” i Bäckhalladalen. I bakgrunden syns ett mindre skogsparti.

Följande formulering återkommer angående ”Skötselområde 3” som jag har beskrivit ovan: ”Naturtypen har inte fullgod bevarandestatus pga. avsaknad av tillräckligt med död ved och typiska arter.” (Länsstyrelsen, 2021:17).

Detta väcker tankar hos mig som jag inte kan kategorisera rätt. För det första väcks antropologen i mig och jag börjar begrunda hur jag ska förstå den underliggande föreställningsvärlden, alltså ontologin. Vad är naturligt? Detta i sin tur väcker amatörekologen i mig, som tänker på skogens olika stadier. Men varje stadie är ju i en del i en process och detta tycks vara en som beskriver det tredje stadiet. Och vad skulle de tycka om en eld tog fart? Är det en naturlig störning? Förvisso är det ett blött område, så det kan nog kategoriseras som en ”aldrig” zon.

Jag må låta negativ till skötselplanerna och det jag tycker låter absurt, samtidigt är de just en del av motiveringarna varför kommuner låter vissa delar skyddas. För de förhindrar det rena nyttoperspektivet och exploatering genom att de ger en oas till de arter som riskerar att försvinna lokalt och möjligen helt och fullt på sikt. Men de är mänskligt formade, även om man talar om ”naturliga störningar”. Det är stiliserat för att vandra eftertänksamt i. Ja kanske kan man se dem som moderna katedraler?

Du kanske tycker jag raljerar och överdriver, men slika tankar uppkommer då jag strövar i dessa områden. Då är det tur att en rosenfinks sång tränger igenom den distanserade blicken och placerar mig där och då.

Vyn som möter en när man kommer upp ur svämskogen och kommer ut på heden i nordväst.

Som vanligt var min plan med inlägget att gå i en riktning. Men jag kom av mig, så låt mig nu återvända till de ursprungliga planen. För det intressanta är att där rosenfinken håller till och där hasselmusen frodas är just i biotopen som bildades i det område som fortifikationsverket hade stängt av. Det är snårigt och fyllt av både inhemska och invasiva arter. I ena delen blev jag stående vid en hög gran och tittade på kungsfåglarna som hade lugnat ned tempot lite så att jag kunde njuta av deras skapnad.

I alla fall bereder mig Bäckhalladalen på många fina möten. Här beskriver jag ett annat På hundpromenad bland död, svamp och liv.

Referenser:

Hobbs, Richard J.; Higgs, Eric; Harris, James A. (2009). Novel ecosystems: implications for conservation and restoration. Trends in Ecology & Evolution,
Vol 24, Issue 11:599-605, https://doi.org/10.1016/j.tree.2009.05.012.

Länsstyrelsen i Skåne (2021). Skötselplan för naturreservatet Bäckhalladalen i Simrishamns kommun samt bevarandeplan för Natura 2000-området Bäckhalladalen SE0420130. Länsstyrelsen i Skåne. Fastställelse 211117 [Hämtat 250525]

Manton, Michael; Petrokas, Raimundas; Kukcinavičius, Šarūnas; Šaudytė-Manton, Silvija; Ruffner, Charles; Angelstam, Per. (2025). Coping with five mismatches between policy and practice in hemiboreal forest stands and landscapes. Sci Rep 15, 14352. https://doi.org/10.1038/s41598-025-96836-4

Galileo och jag samtalar i Tjörnedala

Jag satt på stocken i Tjörnedala och tittade på en drillsnäppa, som knappt syntes på den lilla stenen i vattnet. Kentska tärnor skränade och krickorna skötte sitt. Det var dags att gå vidare mot den västra delen av vandringsrundan.

Detta inlägg börjar vid schacktornet, för början av vandringen läs Erbjuds biologisk mångfald?

Jag gick på stigen på ängen, kom in i en lummigare del för att sedan gå över Tjörnedalavägen. Marken täcktes där av vitsippor. Äldre lövträd, som bok och ek blandades med yngre generationer. Torrträd höll sig kvar, medan andra hade fallit och allt detta i den lilla triangeln mellan väg 9 och Tjörnedalavägen.

Ett fallet träd som hade tappat all sin bark låg vid sidan av stigen. I den avbrutna stubben växte det en vit ticka.

Jag fascineras av mönstren som bildas i den döda veden som bryts ned. För mig finns det en skönhet i nedbrytelsens stadier.

Liksom vid stranden upplevde jag fåglarnas närvaro, men nu var det de mindre sångfåglarna, som svarthätta, rödhake, bofink och naturligtvis den eviga gransångaren, vars engelska namn chiff chaff beskriver dess sång. Sedan hörde jag också grönsångarens vars sång är som ett mynt som försöker hitta sitt stillestånd på ett marmorblock.

Efter väg 9 gick jag ner i en sänka där en å hade börjat torka ut då det knappt hade regnat de sista månaderna. En majbagge kom i min väg.

Majbaggen har en speciell plats i mitt hjärta, se En svart majbagge undervisar mig om ekosystem. Tack.

Jag iakttog de fallna träden, de små insektshålen, deras uppspruckna stam, algerna och hur mossan spred sig.

Det var en så sinnlig upplevelse att gå där i sänkan, fågelsången, att få känna på de döda stammarna, det gröna och vitala tillsammans med det gråbruna och döda.

En fågel ledde mig att skynda på mina steg. Jag såg bara dess konturer i ljuset i trädkronorna och ville komma i en annan vinkel. Därför gick jag upp ur sänkan längs med stigen. Då upptäckte jag att det var en bofink. Jag satte mig på en stam och tog in prakten i den lilla kanjonen. På botten rann ån. Den skulle fångas upp av ett vattenverk, där en mölla stod för länge sedan.

Överallt, märkte jag spåren efter människors brukande. En stengärdsgård delade av södra sidan. Där stod högrest gran. Hitom var det lövskog. En gammal väg avdelade träden. Den skulle leda mig tillbaka mot Tjörnedalagården.

Innan jag kom till väg 9 igen såg jag honan av en aurorafjäril som rörde sig bland löktravens blommor och murgörna vid sidan av stigen.

Jag hade gått från de betade strandängarna till skogsbrynet, utmarken, som inte längre brukades på samma sätt som förr. Björk och ek hade tagit över den gamla beteshagen.

En konstig känsla kom över mig. Jag vet inte varför och jag förstår den ännu inte. Den första tanken var att det var mark som inte brukades och således bara stod onyttjad; det kändes fel. Men nu när jag tittar på bilden nedan tror jag det är kontrasten från det andra. Det var få blommor, utan med eklöv bland mossa, gräsplättar och löktrav.

Hade jag rätt i att det var en gammal igenväxt hage?

Jag förstår fortfarande inte min reaktion. Var det kontrasten från det jag hade upplevt tidigare? Var det bristen på uppenbar frodighet? I vilket fall så var det mina inre föreställningar som mötte det utanför mig och de två tycktes inte harmoniera. Det var en slags dissociation då jag inte känslomässigt kunde knyta an till det jag såg. Istället upplevde jag en slags stumhet, som tystade min upplevelse av skönhet.

Idag, en mycket gråare dag än förra lördagen då jag strövade i Tjörnedala tänkte jag på upplevelsen och märkligt nog kom jag att tänka på Galileo Galilei och den tid som han levde i. (Vägen till 1600-talets Italien var lite längre än så, men det besparar jag dig.)

Låt mig i denna avslutande del försöka använda mig av det som tänkarna under övergången till upplysningen kom fram till.

Galilei är mest känd för att han blev tystad av inkvisitionen för heretiska tankar, alltså han uttryckte tankar som gick emot det som den katolska kyrkan lärde ut. I Galileo: watcher of the skies (Wootton, 2010) fick jag lära mig att problemet med vad han yttrade var inte att solen var i centrum utan att naturen följer lagar. Vad det innebär är att Guds förmåga att ändra på naturen förnekas.

Teologiskt var detta djupt problematiskt då det han beskrev gjorde transubstantiation omöjlig. Det betyder att i nattvarden blir brödet verkligen blir till Jesus kropp och vinet verkligen blir till Jesus blod. Transubstantiation betyder substans som byter innehåll.

Upptäckten av naturlagarna är fascinerande då de betyder att man kan lära sig om naturen. Den är inte en i grunden kaotisk plats endast kontrollerad av en gudom. Den följer lagar och när vi förstår dessa lagar kan vi också förstå konsekvenserna av det som sker.

Två saker här: det första är att för att förstå och kunna begripa måste vi förenkla. Så genom att liksom sätta parenteser runt ett fenomen och ta det ur sitt sammanhang, kan vi genom till exempel en matematisk metod börja begripa vad hur det fungerar.

Det andra är att när vi förenklar missar vi också dess komplexitet, då det är sammansatt med en mängd olika andra saker.

Filosofen Robert P. Crease skriver i The Workshop and the World: What Ten Thinkers Can Teach Us About Science and Authority (2019) att det galileiska tänkandet ledde till att väst matematiserar upplevelser. Det förenklar hur vi navigerar i världen, men det blir också ett konstgjort sätt att förstå världen.

Galilean thinking has led us in the West to instinctively mathematize experience, which is a special, even artificial way of thinking. (Crease, 2019:220f)

Geometry and math provided maps that connected abstractions with real and concrete phenomena, enabling humans to navigate the world better. (Crease, 2019:221)

Det matematiska sättet att se på världen skapar visserligen ett konstgjort sätt att se på världen. Likväl upptäcker vi därigenom naturlagarna. Det är denna kombination som gör att vi kan förstå hur naturen fungerar.

Sist vill jag nämna ytterligare en sak som Galilei propsade på och det är att vi upplever inte världen som den än utan som vi tror den är. Wootton skriver ”Our other senses do not tell us how the world really is, but how it is for us” (2010:292). Detta kan vi knyta till vår tid och samtal och diskussioner i debatten. Personligen tänker jag på miljödebatten.

För ju mer jag följer och delvis deltar i samtalet om miljön omkring oss och hur den brukas desto tydligare blir det hur mycket vår upplevelse är styrd av hur väl det vi varseblir överensstämmer och harmonierar med våra föreställningar.

Jag märker det hos mig själv. Det roliga är att jag inte längre måste slå upp vilken fågel det är jag ser eller hör. Det svårare är att erkänna att världen är tämligen mekanistisk, men att jag är relativt okunnig om den.

Detta har lärt mig att andligheten som jag upplever i miljön är inte i mig och inte utanför mig utan i mötet. Det gör det dock inte mindre värdefullt att kunna njuta av skönheten omkring mig, som i stubbarna som sakta bryts ned och blir en del av myllan.

Referenser:

Crease, Robert P. (2019). The workshop and the world: what ten thinkers can teach us about science and authority. First edition New York: W. W. Norton & Company

Wootton, David (2010). Galileo: watcher of the skies. New Haven: Yale University Press

I vår kultur lyssnar vi inte till vad talltitan berättar för oss

Över 40000 vildhästar dödades på order av den amerikanska staten i början av 1920-talet. Det var de vita nybyggarna som hade övertygat den amerikanska staten att döda vildhästarna i Montana som levde runt kråkindianernas reservat.

För dem, berättar Joseph Medicine Crow, var det värre än de militära nederlagen.

Frågan man kan ställa sig är varför och filosofen Jonathan Lear sätter händelsen i ett större sammanhang i sin bok Det radikala hoppet: Mod och mening i en kulturkollaps (2023). I sin essä berättar filosofen om kråkindianerna som förlorade sin kultur, då allt det som definierade dem att vara kråkindianer försvann i och med indiankrigen i slutet av 1800-talet. En liten sidoanteckning är att kråkindianerna slogs mot siouxerna och allierade sig med de vita.

Så åter till massakern av hästarna och vad det var som chockade kråkindianerna så. Jo, skriver Lear, dels var det för att de var oförmögna att förhindra det och det berättade för dem att de inte längre var den oberoende stolta nationen de än gång hade varit. Men, fortsätter han, ”smärtan berodde på att de tvingades inse att deras traditionella levnadssätt redan var över” (2023:88, författarens kursiv). Det som berättade detta, menar han, var att ”de tvingades inse att ingen kunde tala om vad hästarna fyllde för funktion” (2023:88).

Hästarna hade varit det som hade definierat dem som krigare och buffeljägare, men nu bodde de på ett reservat. Bufflarna hade dödats och de var lantbrukare. Till vad behövdes hästarna?

Ordet ”funktion” fick mig att stanna upp och plötsligt skiftades mitt perspektiv en aning och istället blickade jag mot vår egen kultur. Först behövs det dock mer bakgrundsinformation för att förstå resonemanget.

En kultur, menar Lear, är det som vi tar för givet. Våra handlingar behöver inte förklaras om de är i enlighet med den rollrepertoar som en kultur har. Men en kultur är ”ontologiskt sårbar” och det är när den blir attackerad. Dock talar vi inte nödvändigtvis om yttre faktorer utan snarare om när det som vi upplever inte kan förklaras med kulturella begrepp. Vi vet inte hur vi ska agera för att göra rätt, vi förlorar det praktiska förnuftet.

Det praktiska förnuftet, skriver Lear, strävar ”alltid efter det som är ändamålsenligt, efter ett korrekt eller lämpligt beteende” (2023:85), och det är beroende av ”gångbara föreställningar” (2023:86). ”I avsaknad av en gångbar föreställning om det goda livet minskade det praktiska förnuftets räckvidd.” (2023:86).

Varför tar jag upp detta på en blogg som handlar om naturen och om att vi ska förvilda allt större delar av den svenska naturen? Jo, för hela den här bloggen som ingår i ett större samtal om miljön och klimatet handlar om vår förlust av att i kulturen kunna rättfärdiga varför vi bör och inte bör handla på vissa sätt. För i grunden är hela miljö- och klimatsamtalet ett ifrågasättande av vår livsstil. Det är en frågeställning om hur vår livsstil fungerar ihop med de forskningsupptäckter som sker med hjälp av ny kunskap. Och här menar jag att vi saknar helt enkelt de begrepp som krävs för att göra vår situation begriplig.

En livsstil som har definierat praktiskt förnuft som att, för att dra de typiska exemplen, att ständigt förbättra sin standard, kunna köpa ny bil, resa utomlands och att ha ett jobb som gör att man kan upprätthålla den livsstilen.

Låt oss återvända till slutet av 1800-talet efter det stora slaget vid Little Big Horn, där siouxerna var de stora segrarna, efter de hade besegrat George Custer Armstrong och hans armé. Den armén innehöll även kråkindianer. Efter slaget vid Little Big horn verkade som om det rätta var kampen mot de vita.

Siouxhövdingen Sitting Bull och kråkindianhövdingen Plenty Coups var fiender. Några år senare träffades de båda hövdingarna. Sitting Bull kritiserade Plenty Coups för hans beslut att ingå i pakt med de vita, men historien gav Plenty Coups rätt.

En fnöskticka full av insektshåll. Säkerligen ligger det förpuppade insekter där inne.

Lear berättar att båda hade visioner som vägledde dem. Sitting Bull hade haft en vision om att han skulle vinna ett stort slag. Men sakta förlorade han förmågan att få visioner.

I slutet av hans liv, berättar Lear, påbörjades en spökdans som fångade uppmärksamheten inte bara hos siouxerna utan även andra indianstammar. Enligt historien skulle messias ha kommit och om de bara dansade så skulle bufflarna återvända. Detta var varken Sitting Bulls eller Plenty Coups visioner, men något som fångade andra indianer. Dansen slutade med att Sitting Bull dödades och ett stort antal indianer. Massakern har gått till historien som Wounded Knee.

Sitting Bull dog i anslutning till de händelserna och inte vid Wounded Knee.

Skälet till att Lear tar upp dessa visioner är att visa på att i visioner ingår i kulturer, och att det är därigenom som de blir meningsfyllda. Det är i kulturerna som visionernas bildspråk är förståeligt. I tider av stora förändringar, då ny information kommer så blir det allt svårare för bildspråket att kunna begripliggöra det som sker.

Detta skedde vid tiden för de stora indiankrigen då indiankulturerna stötte på en tidsanda som de inte kunde tolka, som innehöll information som de inte kunde förstå och därmed begriplig vad som skedde och hur de borde agera. Visioner som kulturella ledare har blir oerhört vanskliga i tider av förändring. För dem som deltog i spökdansen så var det messianskt önsketänkande som slutade i en massaker.

Plenty Coups hade två visioner, men de grundade sig i en öppenhet, om att en katastrof skulle inträffa, men att de skulle överleva. För att de skulle kunna överleva var de tvungna att följa bergtitans exempel. Den är den visaste av fåglar för den lyssnar och hör allt och lär sig därmed. Det gjorde de. Med mod följde de bergtitans råd om att lyssna och lära och från Plenty Coups vision.

I slutändan lyckades de mer eller mindre att karva sig en bit av den nya tiden genom anpassning, men också att hålla sitt tag om det som var.

Avslutningsvis så vill jag föra ihop det här till de tankar som detta väckte hos mig utifrån livsstil och vetenskap.

Låt oss börja med att påstå att kunskap är information som har omformulats för att ingå i en föreställningsvärld som är begriplig. Det är därför som svart materia inte blir begriplig för oss även om det finns mycket som informerar om dess existens. På många sätt är även klimatet och biologisk mångfald del av information som är oerhört svårt att inkorporera i vår föreställningsvärld.

Det är utifrån det som jag förstår situationen med hästmassakern och oförmågan att rättfärdiga dem i kråkindianernas nya omständigheter. Vi kan få förklarat för oss vad nyckelarter är och röda listor betyder, men de är ännu inte en del av vår kultur. Vi vet inte vad vi ska göra med informationen eftersom den inte ingår i ett kunskapssystem, alltså det som gör vår omvärld begriplig.

Problemet är att det är så mycket som talar för att vår livsstil skapar klimatförändringar, att förstörelsen av ekosystemen gör att allt fler arter försvinner, att vi är på väg mot en väldigt fattig biologisk värld.

Det märkliga är att redan här upplever jag att jag måste motivera och rättfärdiga mina påståenden då de inte är självklara, trots att informationen om dess verklighet finns där.

Likt kråkindianerna och siouxerna står vi inför samhällsförändringar som är framtvingade av en verklighet som vi måste förmå att införliva i vår livsstil.

Likväl finns det något i vårt sätt att förstå vår miljö med hjälp av begrepp, som i grunden distanserar den ifrån oss. Jag kom att tänka på det när jag såg den bhutanska filmen Skolan vid världens ände (Choyning Dorji, 2019).

På väg upp mot skolan tittar de mot de bergstopparna. Det är den nye läraren och två jakherdar. Den ene herden säger att när han var liten var alltid topparna vita. Läraren förklarar att det är den globala uppvärmningen. Jakherden tittar på honom och säger att sådant vet han inte så mycket om. Men om snön försvinner har inte snöleoparden några jaktmarker.

För mig blev det plötsligt klart hur begreppen som beskriver det som sker gör att vi inte begriper vad det är vi upplever. Alltså motsatsen mot vad de borde göra. För de är inte kopplade till vår livsförståelse om hur allt hör ihop.

Så till sist kan man fråga sig vad den svenska talltitan berättar för oss? Den blir allt tystare för skogens förändringar genom skogsbruket gör att den inte längre kan hitta den ”stående döda ved [som] är avgörande för häckningsframgång” (Kling, 2025:37).

Talltitan behöver en murken högstubbe som den kan karva ett bo i, allra helst en björk. Talltitans belägenhet förstår vi inte utifrån en andlig vision utan utifrån biologer som är ute i skogarna och räknar antal och frågar sig varför de minskar. Talltitans krav på miljö gör den till en signalart, då dess minskning visar på vad som håller på att försvinna.

Så informationen finns där, bara vi börjar att lyssna och ta till oss vad den berättar för oss.

Och på typiskt vis avslutade jag på det tekniska viset istället för att bara säga att skogen blir tystare utan talltitans sång.

Räcker inte det?

Referenser:

Kling, Caroline (2025). Talltitans minskning har följt skogens förändringar. Vår fågelvärld. 25:1, ss. 36–40.

Lear, Jonathan (2023). Det radikala hoppet: mod och mening i en kulturkollaps. Göteborg: Daidalos

Choyning Dorj, Pawo. (2019). Skolan vid världens ände. StudioS

Vi är mäktiga som gudar men med begränsad kunskap

Vi viker av från stigen och går in bland mossa, blåbärsris och kråkbär. Det växer tall, ek och björk. De övervuxna sanddynerna gör att det är en böljande promenad. I vissa djupare delar växer det gräs då vatten ansamlas där när det har regnat. Maggie drar. Hon vill till stranden. Jag håller emot.

Vi går här då jag hade lyssnat på Sebastian Kirppu i Naturpodden: Sebastian Kirppu om skogens tillstånd då han och Emil V. Nilsson vandrar runt i Fiby urskog utanför Uppsala. De berättar om arterna som de hittar och trots att jag endast lyssnar och inte ser vad de berättar om fångas jag av deras entusiasm. Så pratar de om att gå från stigarna och att söka efter arter där få går. Det är detta som inspirerar mig att avvika från de vanliga vägarna ner till stranden på Sandhammaren.

Och det är där jag får syn på en svamp som jag inte tidigare har sett. På en vindbruten tallgren växer det som små hjärnor. Det är svampen broskboll eller naematelia encephala. Det roliga är att just encephala betyder på grekiska just ”det som är i huvudet”, alltså hjärna. Den hittas på fallna tallar.

Maggie drar så jag kastar ut lite godis som hon får söka efter medan jag tittar på svampen. Det är ingen ovanlig svamp, men den lockar till att att vara än mer uppmärksam på det som jag stöter på under promenaden.

Sedan december har mina tankar kretsat kring kunskap och förståelse. En återkommande bok inläggen har varit Understanding scientific understanding (Regt, 2017) och artiklar som ”Improving students’ scientific thinking” (Klahr et al., 2019). En annan bok som nämndes i förra inlägget är Scienceblind: Why our intuitive theories about the world are so often wrong (Shtulman, 2017), se Varför är inte barn rädda för bakterier? Om nödvändigheten att skaffa sig kunskap.

Det som enar dem är hur förståelsen för hur svårt det vetenskapliga tänkandet är. Det i sin tur beror på att det slags tänkande inte är intuitivt.

Intuition definieras i Svensk ord som ”förmåga till omedelbar uppfattning eller bedömning utan (medveten) tillgång till alla fakta; ofta i mots. till logiskt resonerande förmåga”. Det är lätt att tänka sig att intuitionen har rätt, men så är det sällan. De som har rätt har en praktisk kunskap som gör att de kan göra en bedömning utifrån sin expertis. Oftast är en stor del av den kunskapen tyst (Polanyi, 2013).

Det vetenskapliga tänkandet utvecklas genom att gå emot det som faller oss naturligt att föreställa oss. De naturliga föreställningarna kommer ur kulturen, men också verkar det finnas någon slags inneboende uppfattning om hur det borde fungera. I undersökningar har man sett att redan bäbisar iakttar längre något som bryter mot det som uppfattas naturligt (Shtulman, 2017).

Här ser vi hur broskbollarna tränger upp från under barken.

Genom skolundervisningen byts de naiva föreställningarna ut mot koncept som överensstämmer med hur det egentligen är. Det brukar börja runt 10 årsåldern. Då lär vi oss koncept som gör att vi kan ta till oss en ny förståelse av vår omvärld.

Det intressanta är dock att när man har gjort mätningar i vad som sker i hjärnan då vetenskaplig fakta presenteras som står emot den intuitiva förståelsen av fenomenen ser de att andra delar i hjärnan arbetar.

I ett experiment presenterade de två olika problem. För det ena behövde man ingen specialkunskap, medan för det andra krävdes det expertkunskap. Det intressanta var effekten på hjärnverksamheten. I det andra exemplet var det ett icke-intuitivt problem som presenterades och det man såg var att hos experten kunde de se hur frontalloben och den främre gördelvindningen. Det senare brukas då vi ställs inför problem som vi måste bearbeta innan vi kan agera.

Enligt Shtulman pekar det på att man måste aktivt motarbeta naturliga men felaktiga föreställningarna. Dessa grundläggande föreställningar försvinner inte, trots att vi vet bättre, utan de påverkar oss ständigt.

On the first type of problem, scientists show patterns of neural activity similar to those experienced by nonscientists, but on the second, they show more activity in areas of the brain associated with inhibition and conflict monitoring: the prefrontal cortex and the anterior cingulate cortex. Scientists can answer scientifically challenging problems—that’s the benefit of their expertise—but to do so, they must inhibit ideas that conflict with their scientific knowledge of those problems. They must inhibit latent misconceptions. (Shtulman 2017:54)

Varför envisas jag med att diskutera teorier om hur vi förstår oss på vår omvärld på en blogg som egentligen vill föra fram ett budskap om att vi måste förvilda mer av Sveriges natur?

Det första är att i detta finns det en romantisk föreställning som lockade mig till konceptet. Den kom sig av att jag var mycket ute i skogen och tyckte att den planterade skogen var så tråkig. Litteraturen jag läste var enbart negativ till skogsbruket. Med tiden har jag läst så mycket att jag har upptäckt hur lite jag kan och förstår.

Det andra är att det sker en mängd politiska beslut som handlar om och påverkar miljön. Frågan som jag ställer mig är vad som stämmer i det som förs fram i debatten? I ett inlägg frågade jag mig politikerna utgår från vetenskapen eller inte, se Hur många vargar ska det finnas i Sverige? Vägleder vetenskapen politikerna?.

I torrakan kan man se hur trädet vrider sig under sin levnad.

Jag tänkte just på detta då Naturvårdsverket hade bett två oberoende experter att granska möjligheten i att sänka ”referensvärdet på varg från 300 till 170 individer” vilket Pelle Strindberg Jutehammar nämnde i Jakt & jägares artikel Naturvårdsverket om antalet vargar: ”Fruktansvärd feltolkning av rapporten” (2025).

I artikeln läser vi att landsbygdsminister Peter Kullgren går emot forskarnas varningar:

Trots forskarnas varningar hävdade landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) i oktober 2024 att referensvärdet ska rapporteras som 170 individer. Forskarna och Naturvårdsverket betonar dock att ett hållbart värde måste ligga över denna nivå. (Strindberg Jutehammar, 2025).

Förutom att det är intressant att se Kullgrens motsträvighet mot den biologiska kunskapen så är det talande var Phil Miller, en av forskarna som har granskat frågan, ser i frågan. Han menar nämligen att det är svårt att förklara vad som menas med begreppen ”långsiktig” och ”livskraftig” i frågan om regeringens önskningar och EU:s habitatsdirektiv, se Phil Miller analyserar referensvärdet för vargar i Sverige (Naturvårdsverket, U.Å.a)

[D]en första utmaningen som begreppsmässig och är resultatet av flexibla definitioner av nyckelbegrepp som ”långsiktig” och ”livskraft” inom EU:s habitatdirektiv. (Naturvårdsverket, U.Å.a)

Den andra experten Nicolas Dussex uttrycker att det finns svårigheter i att tolka då de utgår från modeller och i dessa finns det en osäkerhet.

Även om modellerna innehåller så realistiska parametrar som möjligt finns det alltid en viss nivå av osäkerhet vilket kan påverka antagandena om framtiden och slutledningen om målreferensvärdet. Vi vet till exempel att skadliga genetiska mutationer har en negativ effekt på populationens livskraft. Effekterna på individnivå är dock osäkra, vilket gör det svårt att förutse hur livskraftig populationen faktiskt är. (Naturvårdsverket, 2024)

Det är svårt att förutse, säger Dussex. Den osäkerheten skapar ett utrymme för diskussion för dem som är för en hög vargstam och för dem som vill ha en lägre vargstam i Sverige.

I detta finns en tredje faktor som jag vill ta upp i detta sammanhanget även om jag har skrivit alldeles för mycket. Det knyter an till svenska kyrkans skogsutredning, se Inledande tankar om Göran Enanders utredning, Hör skogsbruket ihop med andlighet? och Ska ärkebiskoparna få vägleda skogsbruket? Fortsatta funderingar kring Kyrkans skogsutredning.

Utredningen har skapat en hel del diskussion och jag har nämnt ATL:s politiska redaktör Anders Gustafsson uttalande i ledartexten Skogsexperterna ska, tydligen, tiga i församlingen där han påpekar att det finns problem utifrån skogsbrukets förutsättningar. Väl värd att nämnas är är inlägget på Supermiljöbloggen Kyrkans skogsutredning skadskjuts inifrån – ”antiutredningar” letar fel (Lindsten, 2025).

I alla fall tog jag kontakt med olika personer. I mejlkonversationen med en av dem kretsade det om mötet mellan skogsbrukets och ekosystemens förutsättningar. Och i en annan diskussion med några högt uppsatta miljöpartister ställde jag frågan om det är möjligt att bedriva skogsbruk på samma förutsättningar i hela Sverige. De svarade enhälligt att det är svårt.

Men liksom i fallet med Kullgren och miljöpartisterna så presenteras inte svårigheterna i debatten.

Delvis tror jag det beror på svårigheten i att som lekman kunna sätta sig in i frågan. Problemet är dock att vad som sker är att det snarare är våra egna intuitiva föreställningar som styr oss, än någon egentligen insikt om de biologiska förutsättningarna.

Så nu är det dags att sluta. Jag ska iväg. Det blev rörigt med alla trådar.

För att kort kan summera det så lever vi i en värld som vi har otillräcklig kunskap om. Förr då vi levde i små samhällen kunde vi inte orsaka så mycket skada med vår okunskap. Nu är vi mäktiga som gudar. Men liksom Olympens gudar är det småaktigheter som tycks styra och inte den allvetande och omhändertagande. Vi styrs av begränsad förståelse, men agerar som om vi vore allvetande och i kontroll.

Referenser:

Gustafsson, Anders (2025). ”Skogsexperterna ska, tydligen, tiga i församlingen”. ATL. Publicerad 250129 [Hämtad 250201]

Naturvårdsverket (U.Å.a.) Phil Miller analyserar referensvärdet för vargar i Sverige. [Hämtad 250215]

Naturvårdsverket (2024). Nicolas Dussex om analysen av referensvärdet för vargar. Granskad 240909. [Hämtad 250215]

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005

Lindsten, Jan (2025). Kyrkans skogsutredning skadskjuts inifrån – ”antiutredningar” letar fel. Supermiljöbloggen. Publicerad 250120 [Hämtad 250215]

Polanyi, Michael (2013). The study of man: the Lindsay Memorial lectures 1958. Milton Park: Routledge

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Shtulman, Andrew (2017). Scienceblind: why our intuitive theories about the world are so often wrong. New York: Basic Books

Strindberg Jutehammar, Pelle (2025). Naturvårdsverket om antalet vargar: ”Fruktansvärd feltolkning av rapporten”. Jakt & Jägare. Publicerad 250210 [hämtad 250215]

Var går anständighetsgränsen? Förstår du att du är en komplett människa?

Krumbuktig, nedträngd och utspridd stod den småväxta eken klädd i mossa och lavar. Maggie drog i linan. Hon ville till stranden. Men jag stod kvar och tittade på de olika lavarna och mossorna som växte längs grenarna.

På grenen som sträckte upp sig åt öster hittade jag både kvast- och husmossa. Skägglav hängde ned och en bräken hade också slagit rot.

Maggie är van vid mina tillfälliga stopp när vi är ute i naturen och slutade dra.

Är det blåslav som tränger sig fram ur husmossan?

Jag funderade på hur gammal denna ek är och hur lång tid det tog för de olika organismerna att utvecklas på den?

På en annan gren som sträckte sig söderut såg jag blåslav och slånlav, kvastmossa och väggmossa. Namnen hittar jag idag på Natursidans sidor om lavar och mossor.

Ekkrattskogen vid Sandhammaren som blandas med tall är ingen produktiv skog. Den produktiva delen är längre västerut. Västra- och Östrabackavägen är gränsen som delar av området.

På barken ser det ut som om den är en tall snarare än en ek. Eken och tallen växte tätt och rörde sig i två olika riktningar.

Under morgonen läste jag i två diametralt motsatta böcker, The ecocentrists: a history of radical environmentalism (Woodhouse, 2020) och Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005).

I Woodhouse bok har jag kommit till de radikala miljökämparna i Earth First! som frustrerades av Sierra Club och andra miljöorganisationer som arbetade med politiken i USA. De som startade Earth First! kom ur dessa organisationer, men radikaliserades när de inte såg tillräckliga resultat.

De inledde aktioner för att hindra skogsindustrin från att hugga ned skog i regioner som de ansåg borde skyddas. De kämpade för att vildmark skulle breda ut sig, fri från människor.

Det är ur de amerikanska miljörörelserna som tanken om en vildmark fri från människor blir ledande. Woodhouse visar dock på att deras slagord om vildmark, även de från Earth first!, döljer en insikt om att orörd natur inte existerar. Det som är ideologiskt radikalt hos dem är att de likställer människor och djur. De ser inte att det finns någon värdehierarki dem emellan.

För mig är denna och andra lav- och mossklädda ekar skönhet som får mig att stanna upp. Det är så lätt att missa dem. De kallar inte på dig.

Föreställningen om det orörda ger jag inte mycket för och inte heller ser jag människan som ett problem per se. Ibland kan jag dock bli avundsjuk på de radikala, då de gör det enkelt för sig. De är enfaldiga i ordets ursprungliga betydelse då de ser endast att det finns ett enda mål.

Stig Hagner är inte enfaldig, även om hans fokus är skogsindustrins behov. I sin bok, som jag läser långsamt, berättar han om skogsbrukets historia i Norrland och hur de, då främst SCA, lär sig hur de ska kunna skapa inkomstbringande skogar.

Just fokus på Norrland är intressant då de medför utmaningar som kontinentala Europa tycks bortse ifrån.

I slutet av gårdagens inlägg Den primitiva människan försöker förstå naturen. nämnde jag hur SCA med tiden lärde sig villkoren för att odla på sina ägor. Idag läste jag om föryngring, om blädning fungerar eller inte och om hyggesberedning. Där visar han på hur teknologin utvecklas och blir alltmer effektiv. Så effektiv att de ”extremt utnyttjade skogsmarken för produktion av virke” och ”insåg risken att hamna på fel sida om anständighetsgränsen” (2005:198). Frågan uppstod om de kunde balansera bruket med naturvård?

Klängväxten har format björkstammen till en spiral.

Just ordet ”anständighet” fastnade hos mig.

Jag gick ut för att rasta Maggie och funderade på detta svävande ord som ändå är så talande. I Svenska akademins ordlista definieras det som ”som håller sig till sociala normer, hygglig” (2015), men det fångar inte ordets essens för vad han pratar om är när balansen har blivit så skev att att allt enbart inriktas på en sak: virkesproduktion. Det gör att man dödar aspen med gift, markbereder så att det blir som vallar i skogen så varken människa eller älg kan ta sig fram.

Anständighetsgränsen nås när man inte längre tänker på någon annan än sina egna behov.

Anständighet är något väldigt mänskligt. Det är det som gör att vi kan stanna upp i vårt handlande och se till effekterna. Vi är det enda djuret som har den förmågan. Vi är kompletta människor och ska också bete oss så. Begreppet kompletta människor kommer från achuarfolket i Amazonas. För dem är den enda skillnaden mellan djuren och dem själva att de är penke aents, kompletta människor. Allt levande har wakan, en själ, och det gör dem till personer (aents). Allt levande har därför intentioner och en reflekterande uppmärksamhet. Det gör att de kan uppleva känslor och utbyta meddelande. I sin tur skapar det en samhörighet med sin omgivning, mellan djurarterna och i sin tur med människorna.

This constitutes a faculty that classifies them as “persons” (aents) in that it provides them with a reflexive awareness and intentionality that enable them to experience emotions and exchange messages with both their peers and also members of other species, including humans. (Descola, 2013:5)

Som vanligt är det achuarerna själva som är kompletta människor och det som definierar det är språket. De förstår varandra perfekt, medan spansktalande personer, jaguarer eller spindelapor är visserligen personer, men de är inte kompletta personer. De som är kompletta personer har ett extra ansvar att ta hand om miljön. De är inte ensamma jägare som jaguaren, som inte respekterar något.

Woolly monkeys, toucans, howler monkeys—all the creatures that we kill in order to eat—are persons, just as we are. The jaguar is likewise a person, but is a solitary killer that respects nothing. We, the “complete persons,” must respect those that we kill in the forest, for they are, as it were, our relatives by marriage. (2013:4)

Vi människor är inga ensamma jägare utan vi är kompletta personer som har en känsla för vad som är rätt och fel. Vi förstår att vi inte bara kan utgå från våra behov, om det så är vår egen grupp, mänskligheten som helhet eller vår miljö.

Och det är här som min kritik går till de radikala miljörörelserna som ser människan som tudelade från naturen. De missar att vi är kompletta människor som är både kropp och själ, liksom alla andra varelser på jorden. Det handlar inte om att särskilja sig från naturen utan att se sig som en del av den och bete sig anständigt. Ibland närmar vi oss anständighetsgränsen och det gör vi sannerligen i vårt samhälle. Då är det dags att tänka till.

Fast ibland behöver vi de radikala för att väcka oss ur vår slummer.

Referenser:

Descola, Philippe (2013). Beyond nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Woodhouse, Keith Makoto (2020). The ecocentrists: a history of radical environmentalism. Paperback edition. New York: Columbia University Press

Nej, vetenskapen har inte svaren – Förvilda Sverige vid På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare21 december, 2025
[…] För mig är det så märkligt att folk skulle kunna känna rädsla inför naturen. Samtidigt minns jag när jag…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…