Kategori: Antropologi

Det är jobbigt med demokrati

Maggie söker i tallskogen vid Sandhammaren. Det brakar till en bit bort. Jag tror det är en älg, men är koncentrerad på Maggie. Så ser jag en bit bort hur en flock vildsvin löper längs stigen. Jag håller in henne och följer dem med blicken.

Jag minns fortfarande första gången då jag såg en flock. Det var på Kroppefjäll utanför Dals Rostock en julafton. Förra året såg jag en flock i Agusa. Mest ser man dock deras härjningar, deras bökande som river upp marken likt plogar och hjälper arter att slå rot.

Jag försökte fota dem, men de kom för fort och för långt borta.

Jag tänkte på vildsvinen då jag under morgonen har läst om attityder i Sverige och EU till rovdjur, om hur rewilding ses i ögonen på olika och hur regeringar är skyldiga att förverkliga beslut som har fattats på överstatliga nivåer. Samt sist men inte minst hur vi vanliga människor ska ta emot och fram för allt acceptera dem.

För att exemplifiera detta vill jag visa en figur från Dressel et al. (2020) som jag tidigare har tagit upp i inlägget Bestämmer jägarna för mycket. Här är det vänster kolumnen som är det viktiga för resonemanget. Man kan se att en stor del av de beslut som påverkar Sverige fattas utanför landets gränser.

Figur 2 (Dressel et al., 2020).

Men bara för att beslut fattas och sedan ska förverkligas betyder inte det att det är möjligt att förverkliga dem och att det dessutom inte sker under motstånd. För att de ska kunna implementeras, enligt Bennet et al. (2022) måste det finnas ett godkännande underifrån.

Nedan ser vi en figur, där endast den nedre hälften visas. På sätt och vis är det delen som heter ”local” i figuren ovan. Ovanför benämns ”Multi-level governance context” och kan ses i artikeln Addressing the Swedish large carnivore controversy: Identifying road blocks in collaborative governance to reduce conflict” (Bennet et al., 2022).

Som vi ser nedan så finns det en samarbetsprocess. För att den ska kunna fungera måste det som ska implementeras ha legitimitet, deltagande och tillit. Finns det så kan resten bli livskraftigt (viability) och konflikterna kan hanteras.

Figur 1 (Bennet et al., 2022)

Problemet som uppstår är om vissa delar erkänner och dessutom godkänner representationen och deltagandet, vilket betyder att deras önskan åhörs.

Det är här som attitydundersökningar blir intressanta då de dels kan visa vad majoriteten tycker, dels hur stor del som tycker det samma. Men desto viktigare är att begrunda hur stor del minoriteten är. För om en betydande del inte är för ett beslut kommer svårigheter att uppstå i förverkligandet av besluten. Det är där livskraften avgörs och om konflikter kommer att uppstå. Jag vill använda rovdjurens vara eller icke-vara som exempel.

Bloggen Revolution Rov skriver i inlägget att en majoritet av landsbygden är för rovdjur. De grundar ställningstagandet utifrån resultatet av en europeisk enkät, se Undersökning: vargar bör skyddas strikt, säger majoriteten av landsbygdens invånare. Jag läste enkäten och mycket riktigt, stora delar av Europas landsbygdsbor är för rovdjur. Se Survey: wolves should be strictly protected, majority of rural inhabitants say. Det är svårt att tro att det är så när jag läser svensk och europeisk press eller följer rovdjursdebatten på jägarnas hemsidor.

Det intressanta med resultaten är att det liknar det som kommer fram i en svensk undersökning, se En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning (Dressel et al., 2021). I den svenska undersökningen skiljer det sig inte jättemycket mellan de olika delarna i Sverige. Men minoriteterna är trots allt betydande. Här utgår jag endast från Sverige.

I den europeiska undersökningen svarar 67 % av de tillfrågade svenskarna att de stödjer ett strikt beskydd av vargar och andra stora rovdjur: ”67 % support the strict protection of wolves and other large carnivores” (Savanta, 2023:11). På frågan om vad de tilltalade i den svenska enkäten svarar på frågan ”Vad tycker du om att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns i Sverige?” är majoriteten positiv. Jag har fört ihop ”Tycker om” och ”Tycker mycket om”: björn: 78 %, järv 71 %, lo 80 %, varg 69 %, samt kungsörn 88 % (Dressel et al. 2021:12).

En intressant sak i den europeiska översikten var att landsbygdsborna även fick frågan om de upplevde att de blev bra representerade av dem som förde deras talan: I Sverige svarade man att ”Only 18 % of respondents feel well-represented by farming interest groups, and only 16 % feel well-represented by hunting interest groups.” (Savanta, 2023:11). Så vi är åter tillbaka till delaktighet och upplevelse av att bli hörd och upplever en betydande minoritet att de inte blir hörda eller att deras åsikter inte får genklang har vi ett problem. Då spelar det ingen roll om 67 % är för ett strikt beskydd eftersom 33 % är inte det.

En ek där hackspettarna har sökt föda. Från Sandhammaren.

Skälet till att jag inledde med vildsvinen är för att de är en del av den återinplantering (rewilding) av djur som har skett under lång tid i Sverige. Det handlar om hur privatpersoner och organisationer har agerat för att förverkliga sina visioner. Oftast har det varit kungar eller adelsmän och syftet har oftast inte varit för att förändra ett ekologiskt förött landskap utan för att jägare vill ha fler byten.

Rewilding can be defined as the reorganisation or regeneration of wildness in an ecologically degraded landscape with minimal ongoing intervention.

Butler et al., 2021

Vildsvinet är ett exempel. Det utrotades, men flera gånger har personer tagit det åter till Sverige. Kung Fredrik I placerade en kull på Öland för jakt, men bönderna protesterade så mycket att de utrotades. Den stam som vi har idag i Skåne kommer från en hägn från Linderödsåsen. Läs mer på Jägareförbundets sida Vildsvinets historia.

Numera har mufflonfår börjat dyka upp i naturen. Kanadagäss är ett tidigare exempel. Utifrån andra hänsyn än jakt har man inplanterat bäver. Sedan 1966 är vargen skyddad i Sverige, men den invandrade först under 1980-talets början. Som vi ser har rewilding pågått länge i Sverige och oftast har det varit överheten som har fattat besluten.

Just detta med överheten i bred betydelse är intressant, då det visserligen har funnits sätt att bekämpa deras beslut under ifrån. Tjuvjakt är ett exempel. Under etiketten jakt kan du läsa mina inlägg i ämnet, men nu funderar jag mer över relationen mellan överhet och undersåte. Grunden är att det har skett en förändring i Sverige, inte bara politiskt genom demokratins införande utan också hur vi ser på relationen mellan de som bestämmer och de som ska se till att det bestämda förverkligas. Se till exempel Simonssons rapport Naturhänsyn i skogsbruket – avgörande händelser och viktiga personer bakom utvecklingen (2021).

Vargen, framför allt är ett exempel på hur det uppstår konflikt mellan överhet och undersåte, men också mellan majoriteten som är för och den stora minoriteten som är emot. I den svenska undersökningen var visserligen bara 12 % emot vargen (”ogillar starkt 7 % och ”ogillar” 5 %, Dressel et al. 2021:12), men är det en handlingskraftig grupp så kan det ändå ske saker, se inlägg Tjuvjägare, attityden och vargarna som inte finns i Dalarna.

Avslutningsvis i detta inlägg där alldeles för många trådar kommer att lämnas lösa så finns det många visioner, föreställningar och önskningar. Vissa har makten att kunna handla, medan till exempel tjänstemän vid Naturvårdsverket upplever sig som väldigt styrda (Bennet et al., 2022) och andra som överkörda (BRÅ, 2007). Till detta finns det en annan del som jag har berört i exemplet vildsvin. De sprider sig och skapar inte bara lycka hos sådana som mig utan också stora skador. Inplantering och rewilding kan få stora effekter, varav flera av dem inte alltid är önskade, i alla fall inte av alla. Vad gör vi då?

If implemented, rewilding initiatives may alter the social-ecological systems within which they are situated and thus generate sudden and unforeseen outcomes.

Butler et al. 2021.

Ja, den här gånger kommer trådarna att få hänga. Under följande inlägg planerar jag att pilla mer med dem. Poängen med min blogg är just alla dessa trådar som dinglar, där överhet och undersåte, staten och kapitalet, natur och människa, och så vidare ständigt återkommer för att sedan försvinna för ett tag. Så även om det är alldeles för många uppslag i det här inlägget så visar detta just vad min blogg handlar om: komplexitet.

Referenser:

Bennett, Juliana; Sjölander-Lindqvist; Annelie; Sandström Camilla; Larsson Simon; (2022). Addressing the Swedish Large Carnivore Controversy: Identifying Roadblocks in Collaborative Governance to Reduce Conflict. Frontiers in Conservation Science. Vol 3. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fcosc.2022.952242. DOI=10.3389/fcosc.2022.952242

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Butler, J.R.; Marzano, M.; Pettorelli, N.; Durant, S.M.; Du Toit, J.T.; Young; (2021). Decision-Making for rewilding: An adaptive governance frame work for social-ecological complexity. Frontiers Conservation Science. DOI: 2,681545.doi:10.3389/ fcosc.2021.681545

Dressel, Sabrina; Johansson, Maria; Ericsson, Göran; Sandström, Camilla. (2020). Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital. Environmental Science & Policy, Vol 104, ss. 88-97, https://doi.org/10.1016/j.envsci.2019.11.011.

Dressel, Sabrin; Sandström, Camilla; Bennett, Juliana; Ericsson, Göran. (2021). En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning. SLU. Rapport 2021:8.

Revolution Rov (2023). Undersökning: vargar bör skyddas strikt, säger majoriteten av landsbygdens invånare. Revolution Rov. Publicerad 240108 (Hämtad 240121)

Savanta (2023). Understanding rural perspective: A survey on attitudes towards large carnivors in rural communities. Euro group for animals. Publicerad 231130 (hämtad 240121).

Simonsson, Per (2021). Naturhänsyn i skogsbruket – avgörande händelser och viktiga personer bakom utvecklingen. SLU. Report, 2021.

Svenska Jägareförbundet (2022). Historik. Svenska Jägareförbundet. Publicerad 120909, ändrad 221019 (hämtad 240121).

Problemet med minoriteter

Det var kaos. Vi var vid Fulufjället. Vi gick längs med stigen bland alla andra som skulle se Njupeskär. Till skillnad från de flesta skulle vi även ge oss upp på fjället och vandra där i några dagar. Trängseln på stigen tröttade. Det började bli varmt. Folk genade ned för branten i stället för att ta trapporna.

Väl nere fick jag se några forsärlor. Jag log och ville peka ut dem för de omkringstående, men de tycktes bara vilja ta sina selfies, bocka av besöket och dra vidare. Att komma upp på fjället och komma bort från massan var skönt.

Att jag tänker så är problematiskt av många orsaker.

Under julledigheten har jag ägnat betydande del åt att läsa verket Conservation science: balancing the needs of people and nature (Kareiva & Marvier, 2011). Jag rekommenderar den verkligen. Den väckte många frågor, viss bedrövelse och en del optimism. För den som vill läsa en kort introduktion till deras kärnbudskap rekommenderar jag artikeln Conservation for the people (Kareiva & Marvier, 2007). i Scientific American.

Min blogg har sedan starten knutit an till ett av budskapen med boken, vilket är att vi kan inte tro att vi kan se oss människor som något som står utanför naturen. Ett av problemen med att vi separerar människor från naturen är att vi inte ser oss som delaktiga. Om naturen är något som finns där borta får vi ingen relation med den.

På många sätt är det en minoritet som bryr sig om naturen (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008). De flesta tar den för givet och njuter av att strosa runt ett varv i parken eller det lokala skogsområdet. De åker till platser som Njupeskär för att ta en selfie och åker vidare. En annan del i detta är att majoriteten av dem jag ser är liksom jag etniska svenskar. Efter covid har jag dock stött på allt fler svenskar av utomeuropeiskt ursprung. Det glädjer mig. Ju fler som upptäcker naturen ju fler kommer att bry sig.

Som jag skrev ovan var jag nöjd med att vi kunde vara nästintill ensamma på fjället och att det är ett problem. I artikeln The impact of nature experience on willingness to support conservation (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) visar författarna att det är just en minoritet, en ”elit”, som ägnar sig åt att campa. De har relativt gott ställt och är även villiga att spendera pengar på bevarandet av miljön. Skälet, menar de, är att de skapar sig en relation med naturen då de tältar och vandrar i terrängen. De är också villiga att åka långt och genomgå strapatser för att få den där innerliga upplevelsen.

Ensam i skidspåret Blokkhus, Brandbu.

Denna tanke slog mig också när vi var i Norge. Vår tvåhjulsdrivna bil klarade knappt upp att ta sig upp till backen där skidspåren på bilden är. De bilar jag såg där på toppen var fyrhjulsdrivna och dyra.

Varför är då detta ett problem? Egentligen tycker jag ju det är skönt att i lugn och ro skida i min takt. Det är tyst och fridfullt. Jo, för utan relationen tenderar människor att bry sig mindre (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) och detta kommer att bli ett problem. I det här exemplet är det frågan om skattepengar ska fördelas på att spåra, men det finns större frågor.

Hitintills är den bevarade marken, enligt Kareiva och Marvier (2011), koncentrerad till relativt onyttig mark som höjder och otillgängliga platser. Man har valt att skydda mark som har varit till övers. Resten har brukats. Detta har varit ett problem eftersom den biologiska mångfalden är högre i de bördiga områdena och lägre på den skyddade marken. De skriver ur ett globalt perspektiv, men jag har svårt att tro att det skiljer sig från Sverige.

Det finns även andra påträngande problem och det är att befolkningen på jorden stiger. Trycket på marken kommer därför att öka. Detta medför problem ur bevarandebiologins perspektiv eftersom frågor kring skyddad mark förmodligen kommer att bli intensivare. Är det värt att skydda mark som egentligen kunde brukas på ett kommersiellt sätt? Ja, om det finns turister som är villiga att besöka platserna och bringa inkomster till dem som bor där, som har försakat något annat.

Urbaniseringen har gjort att många har lämnat landsbygden, vilket har gjort att brukningstrycket på många platser har blivit mindre. Åkrar har växt igen. Fast om vi ska handla lokalare kanske det bördiga som lagts i träda genom att det övergavs återigen bli värdefullt och kanske för värdefullt för att man ska anse det vara värt att överlämna till den biologiska mångfalden?

Kärnfrågan blir då att om det endast finns en minoritet som är villiga att betala för att lämna staden och ge sig av ut i naturen, som uppskattar mångfalden snarare än att bara vara där i några timmar med en musikanläggning och grilla, kommer det bli svårt att hävda hur viktig prioriteringen är. Kommer skogsindustrin att göra både frivilliga och påtvingade avsättningar av värdefull mark?

Vid Tommarpsån

Vad Kareiva och Marvier skriver i Conservation science: balancing the needs of people and nature (2011) är att bevarandebiologin hela tiden måste utgå ifrån människors behov för att ur det skapa intresset och förståelsen för värdet av naturen. Kan människor leva på platserna som blir naturreservat i stället för att skogen brukas för industrin?

Kanske borde mer jakt uppmuntras då det skapar en relation till naturen som inte främst handlar om att skjuta och döda? Även sportfisket borde uppmuntras än mer. De senare är en stor och viktig grupp för återställandet av älvarna, se till exempel Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig.

Många frågor har väckts under läsningen, som till exempel vad och varför geografiska områden bör bevaras? Vad är det vi vill uppnå? Är det vackra och inspirerande områden? Är det en viss biotop eller en eller flera arter?

Vad det hela kokar ned till är att vi kan inte ta människan ur ekvationen och framför allt kan inte politiska beslut fattas utan att de förankras lokalt. Det gäller i Kenya lika mycket som i Sverige.

Jag har haft många föreställningar om vad vi borde göra. Men jag har gått från övertygad till eftertänksam. Vad är det mer specifikt som vi vill uppnå? För bara för att den biologiska mångfalden bör prioriteras innebär det inte att varje liten plätt bör bevaras. Det finns till och med indikationer, skriver Kareiva och Marvier, att ett område som har rik mångfald ändå inte bör prioriteras eftersom arterna i stort finns på andra platser, medan andra platser har en mindre mängd arter men innehåller en viss fauna som vi bör prioritera.

Så avslutningsvis: Vilka är det som bör fatta besluten? Är det biologer, allmänheten eller politiker? De som bor nära eller bör de som bor långt borta vara de som bestämmer? Hur bör besluten fattas? Detta är frågor som jag kommer att återkomma till under året.

Efter jag hade publicerat detta kom jag att tänka på det underbara inlägget av Hans på Liv i fri luft där han berättar om en resa han gjorde i sin ungdom till ishavet för att skåda fågel och se vitval. Ännu har jag inte nått den hängivelsen till naturen, men jag tror det är ditåt vi alla borde sikta. Läs Nostalgica # 4: Varanger tur och retur.

Tidigare har jag berört turismen i inlägg som Turister bringar välsignelse och förbannelse.

Jag har berört problemet med dåligt förankrade beslut med exemplet om tjuvjakt i Sverige i inlägg som Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Referenser:

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2007). ”Conservation for the people”. Scientific American. October: ss. 50–57.

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2011). Conservation science: balancing the needs of people and nature . Greenwood Village, Colo.: Roberts and Co.

Sportfiskarna (2023). Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig. Sportfiskarna: Sverige sportfiskare och fiskevårdsförbund. Publicerat 231117 (hämtat 240103)

Zaradic PA, Pergams ORW, Kareiva P (2009). ”The Impact of Nature Experience on Willingness to Support Conservation”. PLoS ONE 4(10): e7367. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0007367

Nej det var inte slender man

Nästan uppe i backen började hjulen spinna i snön. Det gick inte att vända. Vi fick backa. Det var mörkt. Jag försökte att backa långsamt, men bilen började glida okontrollerat bakåt. Så satt vi fast i snödrivan. Vi gjorde så mycket vi kunde och det enda vi lyckades med var att få bilen så att den skar av hela vägen.

Maggie är väldigt skotträdd och därför skulle vi tillbringa nyår i de norska skogarna för att komma undan fyrverkerierna. Nu satt bilen fast i en snödriva. Det var kallt och inget var kul längre. Vi var rådlösa till en början, visste inte om vi skulle gå uppåt eller neråt. Det var mörkt. Till slut hittade vi en hytta som lyste. Jag knackade på och de och grannar till dem hjälpte oss loss. Här i vildmarken måste man hjälpas åt, sade kvinnan.

Vi hade pulsat genom skogen för att nå hyttan och jag frågade henne om hon inte hade blivit rädd när jag plötsligt knackade på. Nej, svarade hon, här finns så mycket ”tusser og troll”.

Vi fick lånat en pulka av dem och tog oss en kilometer genom skogen till den lilla jaktstugan som stod i en glänta. Där skulle vi bo i några dagar. Ägaren hade gått upp en stig åt oss i den meterdjupa snön. Det var fem grader i hyttan och ingen ström.

Endast pannlamporna lyste upp vår väg.

Jag var alldeles trött efter körningen, pulsandet i snön och händelserna. Det var kort före midnatt. Vi fick tänt i spisen. Snart sprakade det och värmen började sprida sig. Det var dags att gå ut och rasta Maggie.

Snön lyste upp skogen, men jag gick med pannlampa ändå. Efter en sväng stod jag plötsligt inför en man. Jag blev livrädd. Men så såg jag att det var en synvilla. Skuggorna hade lekt med mig. ”Mannen” var tre träd som stod på en sätt så att det såg ut som en man.

Maggie tittar mot de tre träden som under natten hade förvandlats till en man.

Rädslan lämnade mig inte och jag mindes kvinnans ord om att det var fullt av oknytt i skogen här. Fantasin började leka med mig. Maran hade gripit tag i mig.

På natten var jag tvungen att gå ut och kissa. Det var kallt där jag stod. Framför mig stod furorna tysta. Mörkret bakom dem tycktes levande. Jag kämpade emot rädslan som grep mig allt mer. När jag var färdig gick fort tillbaka in och det var inte för att jag frös.

Innan jag somnade tänkte jag på hur full jag var med sagor, magiska föreställningar och hur förunderligt det var att trots att jag inte trodde på det, kunde jag inte undvika att min fantasi skenade i natten.

Jag tänkte på sociologen Max Weber som talade om att vi lever i en avförtrollad värld. Med det menade han att våra upptäckter visar hur skrockfulla vi har varit. Våra föreställningar har varit osanna, en samling nedärvd vidskepelse som skulle ha givit vika för upplysningen. Men inte hos mig, tänkte jag. För mig är världen fortfarande förtrollad, i alla fall i mörkret ute i skogen.

Eller, rättare uttryckt, jag tror inte på de gamla sagorna eller på att skogsrår rör sig i skuggorna. Likväl, finns det där under ytan och kommer när jag är ensam en mörk natt i skogen. Så tror jag egentligen på det?

Jaktstugan som vi bodde tre nätter i. Den rekommenderas: Se Stuga i skogen.

En tanke kom till mig dagen efter då jag begrundade min upplevelse. Kanske är det en inre önskan om att inte vara ensam i universum? Att skogen inte är kall inför min närvaro? Att skogsväsena är intresserade av min närvaro? Att det som var omkring mig var inte bara furor med lav som hängde från grenar? Jag tänkte att det omkring mig hör ihop med mig för att det är nyfiket på mig. Den förtrollade världen berättar för mig att jag är en närvaro, att jag inte är ensam.

Den avförtrollade världen bryr sig inte om mig. Det är en fasansfull tanke. Jag vill inte att den ska vara sann. Ändå vet jag att den är sann! För oknytten är egentligen manifestationer för mina rädslor inför det som inte är hemtamt. Att jag blir rädd mitt i en mörk skog på en plats mitt i natten är en normal upplevelse av att stå oskyddad.

Tanken kom att om jag skulle ha frusit ihjäl där skulle furorna inte bry sig. Jag skulle bara brytas ned av verkliga väsen som svampar och insekter. Den inneboende energin som är jag skulle lämna kroppen och bli en del av marken. Jag skulle bli en del av naturen och försvinna i den.

Naturen, slog det mig, bryr sig inte och tar ändå välvilligt emot min kropp. Jag tycker det är en vacker tanken och den hör ihop med den avförtrollade världen. Den som är sann och inte fantasi.

Avslutningsvis frågar sig säkert läsaren varför jag delar med mig av dessa upplevelser och tankar. På vilket sätt hör detta ihop med en blogg som frågar sig om vi ska förvilda Sverige eller inte? Jo, för det som slår mig när jag rör mig i naturen, möter människor och läser forskning är att vi alla är så fyllda av ett arv av föreställningar som påverkar hur vi ser på naturen, något som jag ofta återkommer till. Kvinnans kommentar om ”tusser og troll” är inte så ovanlig. Det är lätt när man vandrar i skog med rotvältor och torkade fallna stammar att tycka sig se saker. Skogen är en magisk plats.

Men den är är inte magisk genom att den är fylld av småfolket eller skogsrår utan genom den väv av relationer som skogen egentligen är. Den är vacker genom den vördnad den väcker och att vi skapar en relation när vi rör oss i den och lär känna den. Det är vi som ska skydda den just för att den är värdefull i sig.

Från skidspåret vid Blokkhus

När jag hade vant mig vid platsen, vid tystnaden, vid furornas snötunga grenar som ibland hade tappat sin snö så att det såg ut som fotspår i snön, stannade jag mina steg i mörker som i ljus. Jag tittade mig omkring och jag kände mig lugn och harmonisk. Så gick jag vidare.

En julhälsning från förvilda Sverige!

Jag ska berätta en hemlighet, säger jag till mina religionselever när jag introducerar världsreligionerna. Vi ska alla dö!

Jag brukar visa dem en bild på en ring och igenom den går det en pil. Det representerar två sätt att se på tiden, den cykliska och den linjära. Den cykliska benämner jag mytos och den linjära logos. Tankarna kommer från antikens Grekland där μῦθος (mythos) och λόγος (logos) representerade två sätt att definiera kunskap.

Kommentaren till bilden för att hjälpa mig att komma ihåg vad jag ska säga lyder: Tiden upphör inte. Men samtidigt vet vi att den liknar det som har varit. Människor föds och dör. Men samhället tycks bestå. Det betyder att samhället är ett kosmos, en världsordning.

Myten är berättelsen som skapar mening. Det kan inte logiken göra. Däremot kan logiken bidra till myten. Eftersom den cykliska tiden (μῦθος) står för det som tycks vara oföränderligt kommer de föreställningarna som är förknippade med myten till slut att bli ohållbara. Då sker paradigmskiften. Logos tågar obönhörligt framåt, även om många vill inte erkänna förändringen.

Jag kom att tänka på detta under läsningen av Discordant harmonies: A new ecology for the twenty-first century (Botkin, 1990). Biologen Daniel B. Botkin går igenom de myter och föreställningar som ligger till grund för hur vi förstår miljön omkring oss. Han pekar på metaforer som maskinen, gudomlig ordning och så vidare som även om vi inte vet om det ändå påverkar vår förståelse.

Skillnaden mellan det mytiska och det logiska tänkandet är att det senare kan man testa. Problemet inom ekologin, skriver Botkin, är att den samlade kunskapen inte rymmer tillräckliga tidsrymder för att kunna ge oss tillräcklig kunskap. Det är därför vi använder metaforerna, fast vi tenderar att glömma bort att de i grunden är heuristiska hjälpmedel för att göra världen begriplig.

Det finns dock viss information som kan ge oss den saknade kunskapen och det är pollen ansamlingar som ligger på botten av sjöar. Den äldsta pollen ligger lägst och den yngsta överst. Forskaren kör ner ett rör i sedimenten och fryser sedan ned innehållet, vilket sedan gås igenom.

Här ska jag inte gå igenom de olika fynden, utan snarare peka på att pollen visar på stora förändringar. Naturen är inte en maskin som fungerar efter mekaniska föreställningar. Så som det ser ut nu har det inte alltid gjort.

Blåhammaren i Jämtland

För 14000 år sedan var Sverige täckt av is. För cirka 9000 år sedan hade den smält och på de isfria områdena uppstod med tiden ett tundralandskap som på bilden ovan. Växtlighet och djur började etablera sig och en ekologi uppstod. Människorna följde djuren och på så sätt var även de med och formade ekologin i Sverige från början.

Även om naturen inte är en maskin så finns det processer som ständigt är där. Pilen som ständigt rör sig framåt men som inte når målet. Den eviga förändringen som gör att myten till slut måste ändras. Detta är fakta och ändå föredrar vi att tro på myten, det som vi är vana vid, tron att cykeln är oföränderlig.

Just denna oföränderlighet gör att vi reagerar och ger mening åt det ovanliga. Å ena sidan uppskattar vi det ovanliga. Å andra sidan skrämmer det oss. Förr talade vi om omen. Som fågelskådare reagerar jag framför allt på det ovanliga. Rödhakens närvaro konstaterar jag, men när jag i norr får se blåhakar blir jag exalterad. I gästinlägget Re-wilding del 2: Om hur värderingar av det ovanliga lurar oss skriver Lars Lundqvist om just detta och menar att vi upphöjer det exotiska över det vanliga.

Från Ekoparken Raslången

Botkin skriver om sjölandskapet i norra Minnesota där folk gillar att paddla kanot. De vill bevara, skriver han, men vad är det de vill bevara? Tundran som var där? Nej, svarar han, det är föreställningen om att vara pälsjägaren eller indianen som rörde sig i landskapet för några hundra år sedan. Det är känslan av att befinna sig i vildmarken. Här vill jag tillägga, att de vill bevara föreställningen om att tiden står still.

På många sätt lever vi i en avförtrollad, eller avmytifierad, värld. Det var sociologen Max Weber som myntade begreppet när han begrundade det modernistiska samhället som växte fram vid det förra sekelskiftet. Till trots vad jag har skrivit tidigare tror jag att det förtrollade samhället är viktigt, ja nödvändigt för vår plats på jorden. Mytens kunskap är en annan. Det är det ärvda som sammankopplas med våra erfarenheter och ändå är förändringen konstant.

Det är i den mytiska världen som vi kan ge mening och det är där som vår och andras existens kan få ett värde. Tanken att det är en frälsare som kommer nu när dagarna blir längre pekar på hur värdefulla våra och andras liv är. Vi är inte bortglömda på en planet i en obetydlig galax. Vi har betydelse. Och även om vi lever i en föränderlig värld, så tycks den oss så bestående och värdefull.

Och även här finns myten till hjälp för att förstå. Enligt myten föddes vi i Edens lustgård. Allt tycktes oss för evigt. Men så åt vi av den förbjudna frukten, fick kunskap och då mötte vi den linjära tiden. Men. och det här visar hur den cykliska tiden består, Gud lämnade oss inte. Våra liv har mening, i alla fall enligt myten.

Referenser:

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land

Du måste se Leif G.W. och vargen, sade eleven till mig. Jag dröjde. Tiden fanns inte till, men igår efter julavslutningen på skolan lade jag mig i soffan med en kopp te och såg de två avsnitten. Några saker förblev i mina tankar och den jag framför allt begrundade var just detta ständiga upprepande kring konflikten mellan stad och land.

Det är en inramning av människans relation till vargen som gör att den snarare blir en symbol för den diskussion som pågår i Sverige mellan olika samhällsgrupper än att prata om vilt- och rovdjurförvaltning i Sverige.

Snarare tror jag att vi i stället borde utgå från viltet och hur det rör sig i landskapet. Det leder till en förståelse för det ekologiska snarare än det antropologiska. I ekologin ingår människor genom att vi sätter premisserna som organismerna har att utgå ifrån.

Tiveden

Det är genom hur vi formar av landskapet som vissa arter trivs och andra minskar. I artikeln ”Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization” (Bluhm et al., 2023) påpekar författarna att ofta koncentrerar vi oss på rovdjuren, men vi glömmer bort att det är växtätarna som är drivande i de ekologiska processerna. De skapar förutsättningarna för rovdjuren och asätarna, påverkar hur bränder beter sig, hur vegetationscykler och så vidare.

I artikeln ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent” (Ausilio et al., 2021) undersökte författarna vilken påverkan som vargen har på växtligheten genom att deras närvaro får växtätare och att röra på sig.

Utgångspunkten är de numera kritiserade slutsatserna från Yellowstone där forskare menade att vargens närvaro gjorde att wapitihjortar rörde på sig mer. Det i sin tur medförde att de inte kunde beta ned aspen lika mycket som förr. Därför började aspen växa vid strandbankarna vilket påverkade floden och gjorde att bävern kom tillbaka. (Se Nog fan tänker vi inte som ett berg.)

Författarna till ovan artikel undersökte svenska förhållanden och kom fram till att skadorna på skogen inte blev mindre på grund av vargens närvaro. Snarare var det så att mängden älg var större i vargreviren, vilket gjorde att skogsskadorna inte minskade. Det som påverkade älgens beteende var istället skogsvägar och andra tecken på mänsklig närvaro, vilket gjorde att de drog sig längre in i skogarna. Vargen följer älgen.

Älgskalle

I grunden menar jag att det finns andra perspektiv på frågan och det är frågan hur vi ser på naturen. Varför utgår vi från vargen och rovdjuren, när det snarare handlar om mängden bytesdjur? Eftersom det finns väldigt mycket bytesdjur i Sverige, från vildsvin till älg är det naturligt att varg och andra rovdjur trivs i den svenska naturen.

Låt oss kort fundera över den svenska naturen genom att begrunda de brukades skogarna. De är numera mörkare och till exempel blåbären kräver ljus, vilket gör att på många ställen i Skandinavien minskar blåbären. Blåbären i sin tur är en nyckelart för väldigt många arter, inte bara för hjortdjuren. (Eldegard et al., 2019). Det andra som påverkar är att skogarna har kortare omloppstid, vilket gör att vissa arter inte får chansen. Allt detta påverkar växtätare som hjortdjur. De kan till exempel koncentreras i vissa geografiska områden, snarare än att de fördelar sig över större ytor. (Se t.ex. Wallgren, 2022).

Älgen, till exempel, genom sin storlek och sin stora mun har förmågan att leva på näringsfattigare tallskott (Spitzer et al., 2021), medan andra hjortdjur inriktar sig på gräs, blåbär och lingon och annan näringsrika lågbuskar inom odonsläktet.

Rådjuret är en annan intressant illustration då det är ett relativt krävande hjortdjur som inriktar sig på lättsmälta örter (Bjärvall, 2010). Denna nisch har gjort att de gärna söker sig till villaträdgårdar. Eftersom rådjuret är ett annat av vargens byten finns det exempel på när den tar rådjur nära människor.

Om vi ser till vilttillgången i Sverige ser vi att genom att förändra förvaltningen har det uppstått stora populationer. (Se till exempel Bestämmer jägarna för mycket?) Om vi ser i ett perspektiv på några hundra år har vi inte tidigare haft så stora mängder vilt och det till lycka för de flesta. Det leder till att rovdjuren också ökar och de följer även viltet.

Framför allt under det senaste seklet har vi ändrat hur vi ser på naturen och vårt ansvar för den. Vi är trevande. Kunskapen om ekologi är ny. Låt oss därför inte fastna för vissa perspektiv utan låt oss undersöka olika möjliga synvinklar. Är program som Leif G.W. och vargen bästa vägen? Det är ganska ytligt och befäster det redan sagda. Men som samtalsinledare fungerar det i alla fall. Låt oss fortsätta på djupet. För det krävs det inte bara prövning av olika perspektiv utan också att man tar del av kunskapen som forskare hela tiden ökar. Den får inte vara orörd utan måste förtäras, på så sätt bringar den näring.

Referenser:

Ausilio, Giorgia; Sand, Håkan; Månsson, Johan; Mathisen, Karen Marie; Wikenros, Camilla. (2021). ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent”. Frontiers in Ecology and Evolution. 10.3389/fevo.2020.577963

Bjärvall, Anders (2010). Däggdjur i Sverige: alla våra vilda arter. Stockholm: Bonnier fakta

Bluhm, Hendrik et al. (2023). Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization. Diversity & distribution. Vol. 29:423–437. DOI: 10.1111/ddi.13671

Eldegard, Katrine; Scholten, Janneke; Stokland, Jogeir N.; Granhus, Aksel; Lie, Marit. (2019). The influence of stand density on bilberry (Vaccinium myrtillus L.) cover depends on stand age, solar irradiation, and tree species composition,
Forest Ecology and Management, Vol 432. ss. 582–590, https://doi.org/10.1016/j.foreco.2018.09.054.

Leif G.W. och vargen (2023). TV4. (Sett 231219).

TV-programmets titel (Produktionsår). Säsong X, avsnitt X [TV-program]. TV-kanal, Datum och klockslag för sändningen. 

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management, Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

Wallgren, Märtha (2022). Skogsbruket och beteskadorna – en verklig och en
pedagogisk utmaning. I Johansson, Catrin et al. (red.) Skogens värden – forskares reflektioner. Mittuniversitetet. ss. 126–127.

Älgskallen

Det är en aprildag för sju år sedan. Det var ett nytt område i en del som jag ofta besökte på norra Billingen. Jag vill minnas det som en varm vårdag då jag och Maggie gick längs en grusväg i skogen. Hon gick i spårlinan så att hon kunde röra sig över större ytor. Jag följde efter och blickade då och då på kartan för att se så jag inte hade vikit av på fel väg.

Vi kom till glänta i skogen. Ett litet kalhygge som öppnade upp den täta granskogen. Det var en vägkorsning. Vägen åt vänster knöt ihop den här rundan med andra rundor, men det visste jag inte då. Jag gillar att knyta ihop mina promenadrundor i allt större cirklar.

Maggie fann något i det vårbleka gräset och jag gick för att kika på vad det var. Det var en älgskalle.

Maggie sniffar på en älgskalle på Billingen

Förmodligen hade älgen skjutits under jaktsäsongen. Huvudet hade lämnats. Kanske var det ett sätt att ge tillbaka till naturen?

I veckan tänkte jag på innufolket och inuiterna som jag skriv om i Ignorance i bliss och hur de ser jakten som ett sätt att upprätthålla relationen med vildrenen. Jag låg i soffan och tänkte på hur vi i vårt samhälle snarare ser till den enskilda delen och hur vi i vårt samhälle delar upp i enskildheter, snarare än att se till sammanhanget.

Det enskilda som inte ses i det större sammanhanget gör oss ignoranta för det större och riskerar därför att förlora sin betydelse. Jag tänkte på en fågelvinge och hur den hör ihop med en fågel, som medger dess flygförmåga. Det är ett gammalt sätt att tänka som berättar om att det enskilda livet inte är det samma som dess miljö och ändå är det.

I den buddhistiska texten ”Milindapanha” möter kungen Milinda ”den vördnadsvärde” Nagasena. Kungen frågar honom vad jaget är. Istället för att svara börjar Nagasena ställa frågor:

Mina trosbröder tilltalar mig som Nagasena, ers majestät, vad är i så fall detta Nagasena? Är det håret på den mannen som är Nagasena, högvärdige?

Milindaphana, ur Buddha talade och sade, 1971:147

Kungen svarar ”förvisso inte” och så fortsätter dialogen där Nagasena ställer fler och fler liknande frågor. Poängen är att Nagasena existerar, men vad han är går inte att fånga. Jag vill gå ännu längre genom att också placera Nagasena i ett sammanhang och utan det så skulle han inte existera.

När helheten är uppdelad behöver delarna namn. Lao Tzu

På samma sätt som jaget existerar samtidigt som det inte går att beskriva vad det är blir frågan om naturen lika svårfångad. Låt oss återgå till älgskallen som Maggie hittade på norra Billingen och fråga oss vad en älg är?

På Wikipedia läser vi att de tillhör släktet ”partåiga hovdjur och de störst nu levande hjortdjuren” och ”förekommer i skogsmark och trivs i miljöer med sjöar och våtmarker” (älg). Vi har en kategorisering och en lokalitet, men det fångar inte den tysta jätte som skymtades i regndiset, för att sedan vara försvunnen utan att jag hade hört den röra sig.

Jag och Maggie kom runt hörnet på en skogsväg och där stod tre älgar och betade på de meterhöga tallplantorna. De gav sig av in i skogen. Tallplantor är inte älgens första val av föda. Hellre äter de växter av odonsläktet, som blåbär och lingon, vilka innehåller mycket mer näring. I artikeln ”Small scrubs with large importance?” (Spitzer et al., 2021) undersöker Robert Spitzer och medförfattarna älgens ekologi och förhållande till de andra hjortdjuren.

I Sverige, skriver de, lever fyra hjortdjur, älg, rådjur, dovhjort och kronhjort. Liksom i övriga Europa finns det en stor population av hjortdjur och andra klövdjur (se också Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020). Det leder till att de formar sina nischer (se inlägg Funktion, nisch och stjärtänder). Älgen genom sin storlek är en slags Nordens giraff, skriver Spritzer et al., genom att den når högre och har en stor mun med stora tänder vilket gör att de kan beta av tallen. Tallen är inte särskilt energirik och energifattig, men just genom att de förmår att ta stora tuggor får de i sig tillräcklig med näring. De andra hjortdjuren har inte den förmågan, vilket har gjort att älgen har kunnat ta den ekologiska nischen.

De ekologiska nischerna skapar en väv av förhållanden i naturen. Genom tallplanteringarna har älgen genom sin förmåga att ta del av den näringen kunnat anpassa sig till människans brukande av skogen. Det har också satt henne i konflikt med människorna genom kostnaderna som betandet orsakar.

Från den här punkten skulle jag kunna ta flera olika vägar framåt. Men jag väntar med dem. Vad jag här ville peka på var att genom att fokusera på det enskildheterna riskerar vi att missa att helheten är större delarna. Älgen formar och har formats av det nordliga landskapet. Den är en del i den väv som inte bara handlar om näring utan också om relationer. Människan genom sin verkan påverkar älgens förutsättningar av leva och älgen försöker bara leva sin natur.

Genom att sätta sig ned på huk och studera älgskallen så kan vi uppleva att detta vita kranium inte bara har tillhört en älg utan också att levde i norra Billingens skog. Den var ett resultat av evolutionen, av omständigheter och en dag på senhösten gick den ut på ett hygge och träffades av en jägares kula. Den slaktades. Blodet rann ned i jorden. Det som inte jägaren tog med sig bröts ned av organismer som tog del av dess samlade energi.

Utifrån denna älgskalle ser vi de olika nivåerna i näringsväven. Vi får syn på ekosystemets struktur och kan ana dess inre förhållanden mellan växter, växtätare, rovdjur och sedan nedbrytarna som ständigt pågår.

I denna väderblekta älgskalle ser också det som endast människan med sitt medvetande kan förstå och som vi gärna värjer oss emot, det som fångades i den latinska sentensen som alla de romerska kejsarna fick viskat i sitt öra: memento mori (Kom ihåg att du är dödlig).

Referenser:

Carpio, Antonio J.; Apollonio, Marco; Acevedo, Pelayo. (2020). Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations. Mammal Review. https://doi.org/10.1111/mam.12221.

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management,
Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

Älgar. (2023, november 9). Wikipedia . Hämtad 08.40, december 16, 2023 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=%C3%84lgar&oldid=54107496.

Ignorance is bliss

Vildrenen i New Foundland och Labrador tilläts inte längre att jagas 2013 av det provinciella styret. Under lite över 20 år hade beståndet minskat från 800’000 till endast 27’000. Även om inte orsakerna till minskningen var kända bestämde det lokala styret att inte ens innu och inuiterna fick jaga ren.

Prote Poker som var hövdingen för innunationen gick emot beslutet och menade att det var ett hot mot deras levnadssätt. De tänkte inte upphöra med sin jakt. Problemet som de såg det var att relationen hade brutits mellan vildrenen och Kanipinikassikueu, hövdingen för atîku, deras namn för vildrenen. Förhållandet, enligt Poker och de andra äldre i stammen, upprätthölls genom jakt och genom att man höll sig till vissa regler. De unga i stammen hade brutit mot reglerna och nu var man tvungna att återgå till det traditionella jaktsättet för annars riskerade de att vildrenen försvann helt.

Vad vi ser här, menar antropologen Mario Blaser (2016), är två helt olika sätt att uppfatta tillvaron. Provinsstyret sökte kunskap genom att undersöka miljön och räkna antalet vildren. Inuiterna och innufolket såg på tillvaron utifrån en etablerad relation som de upprätthöll genom att följa rituellt handlande.

En tamren i norra Härjedalen

Jag kom att tänka på den här historien medan jag var ute och gick med Maggie i snöslask och mörker. För som historien pekar på är det just hur olika vi kan uppfatta tillvaron och dess betingelser.

I inlägget Den andre varje månad och viltförvaltningen förde jag och Lars Lundqvist ett samtal kring värde. Jag skattar samtalet högt av många anledningar. Lars avslutade den fint genom att påpeka att vi oftare borde klargöra och tydliggöra våra åsikter för andra.

Det var dessutom ett svårt samtal eftersom frågorna var kluriga. För kan vi säga att det finns ett egenvärde eller ett inneboende värde i naturen?

Enligt Lars kan vi inte det. Han menar att värde tilldelas och det kräver en människa. Eftersom det är en människa så är det också en subjektiv bedömning. Det ledde fram till frågan om ansvar och han skrev i kommentarerna att ”[a]nsvar är för övrigt något man tar (eller inte), inte något man har. Eftersom man väljer att ta eller inte ta ansvar så är även det i högsta grad personligt, subjektivt.”

Jag håller inte med hans grundinställning, då jag anser att det finns ett inneboende värde. I det här inlägget vill jag försöka visa att även om man inte håller med mig i min gudstro och menar att värde endast är subjektivt, så anser jag att det inte förtar ansvarsfrågan.

Jag vill här förändra premissen något. Låt oss utgå ifrån att värde tilldelas subjektivt, men med tillägget att tilldelningen inte sker av den enskilde utan av kollektivet. Det kollektiva ansvaret leder in oss i nya betingelser.

Låt mig postulera några premisser som jag fortsättningsvis utgår ifrån: Det som vägleder det kollektiva är kunskap. Det innebär att tillkommen kunskap kan förändra den inledande vägledande premissen.

Kunskap är ett komplicerat begrepp. Exemplet med provinsstyret och inuiterna och innufolket visar på att det finns olika sorters kunskap. Kunskapen är kopplad till olika ontologier, olika sätt att se på varat. Det betyder att om kunskapen skiljer sig kan vi komma fram till olika slutsatser.

Vid Sälkastugorna

Detta är en gammal frågeställning. Immanuel Kant var en person som begrundade de etiska problemen som uppstod i och med upptäckten att det fanns olika värdesystem.

Han menade att vi i stället måste utgå från plikter och regler för att komma fram till det rätta handlandet. Problemet, menade han, är just att vi inte kan förlita oss på en gud, en inneboende ordning eller naturrätt. Därför, menade han, att vi måste sätta upp axiom som förbinder oss till ett visst handlande, det så kallade kategoriska imperativet. Han skrev att:

Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.

Grundläggning av sedernas metafysik.

Utifrån det kategoriska imperativet vill jag göra en provisorisk maxim för att ha något att bygga vidare på.

Dina handlingar ska styras utifrån den vedertagna kunskap som står till förfogande. Vad jag menar med det är att eftersom kunskapen ständigt växer innebär det att viss kunskap blir förlegad och därför bör vissa fattade beslut anpassas efter den nyare och accepterade kunskapen.

Frågan som uppstår är i vilken riktning och utifrån vilken kunskap?

Filosofen Hans Jonas diskuterade det i sitt verk Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (1984/1979), Ansvarets princip: försök till en etik för den teknologiska civilisationen. Hans utgångspunkt är just Kants kategoriska imperativ och Jonas menar att nyckelordet är ”kan”.

Kunna och kunskap berättar om att man måste ha förmågan och vetskapen för att var mäktig handlingen. Detta har två aspekter som jag vill peka på. Det ena är Lars Lundqvists kritik av det som jag och andra skriver om att den inneboende värdet skulle komma ifrån en position där vi har nått ett välstånd som ger oss dito möjlighet.

Det är vi människor som just nu lever gott, med hög levnadsstandard, som har råd att göra värderingen att vi kan avstå en mikroskopisk del av vår levnadsstandard för att ”viltarter som är en del av Sveriges fauna” ska finnas i vår natur. Men varken universum, jorden, andra djur- och växtarter eller människor i extrem fattigdom delar vår värdering.

Se kommentarer till Den andre varje månad och viltförvaltningen.

I detta har han rätt i att de med hög levnadsstandard har andra val, men som vi såg i exemplet med inuiterna och innufolket så styrs även de av värderingar som de menar är inneboende och då i relationen till vildrenen.

Min poäng är att just genom att man kan så leder det till ett bör.

Kunskapen och kunnandet måste sättas in i ett sammanhang för att vi ska kunna rikta våra ansträngningar. Jonas påstår att vi har ett ansvar för framtida generationer och det formar etiken. Han formulerar om imperativet till att du ska handla så verkan av din handling överensstämmer med upprätthållandet av äkta mänskligt liv på jorden. ”Handle so, daß die Wirkungen deiner Handlung verträglich sind mit der Permanenz echten menschlichen Leben auf Erden.“ (1984:36).

I mitt resonemang utgår jag således från två förpliktigande ståndpunkter. Å ena sidan ska kunskapen vägleda och å andra sidan det som vägleder är att även kommande generationer ska kunna åtnjuta ett liknande välstånd som det vi har.

Då vi inte kan veta vilka verkningar på jorden våra handlingar kommer att få, menar Jonas, att vi ska idka försiktighetsprincip. Fast han uttrycker det mer drastiskt och menar att vi ska använda oss av fruktans heuristik. Detta för att vi inte vet vilka verkningar och implikationer som vårt handlande kommer att leda till och att de kan vara synnerligen destruktiva.

Utifrån det skrivna menar jag att å ena sidan bör inte traditioner, som inte styrks av en kunskap som kan verifieras av en gemensam verklighetsbild, styra beslut idag. Därför menar jag att provinsstyret gjorde rätt i sitt beslut. De hade räknat och uppskattat vildrenantalet och därför stod deras faktiska kunskap över indianernas. Således menar jag att även om unnifolket och inuiterna inte hade deras ontologiska utgångspunkt så borde de följa beslutet.

Däremot så pekade indianernas uppfattning på en annan aspekt, som man dock i det kritiska läget inte kunde ta hänsyn till. De ansåg att relationen till vildrenen hade brutits. Vad de pekar på är att en förståelse att framtida generationer påverkas av hur vårt handlande får verkningar i framtiden. Deras syn på tillvaron liknar mer Jonas syn på vilket ansvar som nutiden har på framtidens förutsättningar. Detta visar det tillkortakommande som en nihilistisk världsbild har.

Jag menar alltså att vårt handlande påverkar framtidens förutsättningar och det leder till att vi har vi ett inneboende ansvar för hur de beslut vi fattar kommer att forma de betingelser som framtidens människor kommer att leva utifrån. Eftersom vi inte kan förutse vilka konsekvenser våra beslut kommer att få bör vi följa fruktans heuristik. Därför har vi en plikt som kringskär våra handlingsmöjligheter. Vi är förpliktigade av framtidens generationer.

Om jag vill vara cynisk innebär det att ju mindre jag vet desto mindre ansvar har jag. Det, menar jag, är en moraliskt fel ståndpunkt.

Referenser:

Blaser, Mario (2016). ”Is Another Cosmopolitics Possible?”. Cultural anthropology. Vol. 31 No. 4. https://doi.org/10.14506/ca31.4.05

Jonas, Hans (1984). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. Frankfurt (Main): Suhrkamp

Vargen som vägrar låta sig fångas

60 vargar ska förflyttas till södra Sverige, läser jag i rubriken. Jag har fått en artikel skickad till mig från min far. Jag ler för mig själv och tänker att det där är idioti. Jag berättar för honom om försöket med att flytta en varghona för några år sedan. Magasinet Filter har skrivit det underhållande och tragikomiska reportaget ”Sagan om världens dyraste varg” (Brännström, 2020) om varghonan som vägrade göra som människorna ville.

Idag började jag försöka förstå vad vad Länsstyrelsen Gävleborg menar och sökte efter information på deras hemsida. Men där står det inget. Det är bara ett uttalande av Sandra Wahlund, chef för viltenheten på länsstyrelsen i Gävleborg, (sr.se, 2023) som jag hittar och som alla tycks hänvisa till. Är det inte officiellt? Varför säger hon så?

Det finns många saker som löper genom mina tankar när jag läser och hör om detta. Jag tänker beta av dem enligt följande: Vargens sociala ekologi och hur de rör sig, samt en del hugskott.

Sveriges Radio skriver i anslutning till inslaget Länsstyrelsen: Flytta över 60 vargar till södra Sverige att ”Länsstyrelsen vill flytta mellan 60 och 85 vargar till det södra förvaltningsområdet där Skåne ingår när vargstammen ska spridas jämnare över hela landet”(sr.se, 2023). I Förvaltningsplan för stora rovdjur i Skåne 2021-2024 (Länstyrelsen Skåne, 2021) finns en översikt på hur Sverige är indelat. I översikten nedan ser vi att det är över en relativt stor yta som är i åtanke.

(Länstyrelsen Skåne, 2021:6)

Men detta förtar inte det märkliga i uttalet. Frågan är nämligen hur det ska ske, då det inte handlar om att att samla 60 till 85 vargar på ett flak och förflytta dem till det Södra rovdjurförvaltningsområdet.

Under tiden som jag har skrivit den här bloggen har jag fördjupat mina kunskaper i vargen. I flera inlägg har jag berört hur vargen rör sig. Här vill jag göra en kort beskrivning över hur de etablerar sig och sedan hur de som population breder ut sig, se också inläggen Vargen och vad är en metapopulation och Hångla inte med vargar.

En vargpopulation, skriver Mech och Boitani (2003), kan ses som ett dynamiskt system där ett vargpar etablerar i ett revir. De får valpar och efter några år knoppas de av genom att de etablerar ett närliggande revir. När det har fått pågå ett tag ligger reviren i kant och ser ut lite grand som en genomskuren bikupa. Jämför de två bilderna nedan. Den första är en översikt för hur reviren har utökats i nordvästra Minnesota och den andra är i Gävleborg.

”Wolf social ecology” Mech & Boitani, 2003:71

Jämför likheterna i strukturen med hur det ser ut i Gävleborgs län nedan.

Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022 (Viklund & Nordin, 2022:15)

Avknoppningen betyder att vargarna i området är nära besläktade. Mellan reviren finns det även en viss dynamik där de rör sig fram och tillbaka, men det förekommer också aggressiva möten där det naturliga är att en av kombattanterna dör.

[N]eighboring wolf packs tend to be genetically related. The closer one pack lives to another, the greater its chance of being related to the other. This tendency results from the budding and splitting processes constantly under way in a vigorous population, as well as from attempts by dispersed offspring to fill in interstices among pack territories.

Mech & Boitani (2003:106)

När reviren är etablerade finns det två faser till, enligt Mech och Boitani (2003). Dels är det några individer som ”flyter runt” (floaters) mellan reviren. Jag tolkar att det blå reviret ovan skulle kunna vara en sådan. Dels finns det dem som sprider sig (dispersers). Det kan ta tid tills de etablerar sig i ett revir vilket visar sig i exemplet med vargarna i Skåne:

Observationer av vargar i Skåne har blivit vanligare under den senaste 10-års perioden. /…/. Observationer av varg har ökat under 2020 och flera olika ensamma vargar har bekräftats under 2020/2021. I februari 2021 kunde länsstyrelsen bekräfta att två vargar etablerat revir på Linderödsåsen.

(Länstyrelsen i Skåne, 2021:12.)

Enligt DNA:prover på spillningen har det visat sig att tiken är ifrån ”Långbogenreviret i Östergötland och hanen kommer från reviret Kesberget i Västmanland” (2021:12). I inlägget Vargen, dovhjorten och Kinnekulle berättar jag om ett annat vargpar som har etablerat ett revir mellan Skövde och Kinnekulle. Det är alltså spridare från olika delar av Sverige som möts i ett nytt område.

Maggie gillar inte myggen

För att vargar och andra rovdjur ska kunna etablera sig i ett område måste det finnas tillgång på föda. Länstyrelsen i Skåne skriver att den är god i länet och därför finns det bra förutsättningar för etablering inte bara av varg utan även kungsörn och lodjur.

De biologiska förutsättningarna för rovdjursetablering i Skåne är goda på grund av den stora tillgången på naturligt förekommande, potentiella bytesdjur för rovdjuren. Dessutom finns även stora arealer av lämpliga livsmiljöer för varg, lo och kungsörn.

(Länstyrelsen i Skåne, 2021:9.)

Att det är så beror på den viltförvaltning som har pågått i Sverige under de senast hundra åren, se Den andre varje månad och viltförvaltningen.

Det intressanta är här att genom god förvaltning, genom jägarnas disciplinerade och reglerade jagande finns det stora populationer av klövvilt. Detta skapade förutsättningarna för en stark vargstam.

Även hur skog och mark brukas har skapat en gynnsam situation. Skogsbrukets tallplanteringar lockar älgen, vilket i sin tur gör att vargen kommer (Ausilio et al., 2021). Att vargen i detta läge kommer till områden får effekter. Dels är risken större att tamdjur rivs eller dödas, vilket Länsstyrelsen i Skåne tar upp, dels att vargens bytesdjur börjar röra på sig över större ytor.

Sandhammaren

I Sverige är det människorna som har format landskapet genom sitt verkande. Genom lantbruk och skogsbruk är det vi som sätter de villkor som djuren har att anpassa sig till. Detta undersöks i artikeln ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent” (Ausilio et al., 2021). De undersöker hur närvaron av varg påverkar älgbeståndet, och hur det i sin tur påverkar älgjakten och skadorna på skogen.

Vad de kommer fram till är att i det området som de undersökte var närvaron av älg högre i de etablerade vargreviren än utanför. Mängden älg påverkade i sin tur hur skadad skogen var på grund av deras betande.

Varför försöker jag föra in denna artikel i ett inlägg som handlar om hur dumt det låter att förflytta vargen? Jo, för att än en gång understryka att det som gör att vargar etablerar sig är just närvaron av föda. Det låter onödigt att påpeka det, men det som får dem att röra på sig är när födan minskar i ett område. De som framför allt rör sig är är de som flyter omkring mellan reviren och som sedan sprider sig till andra områden. Men det finns en annan vinkel på detta och det är att vargar tenderar till att återvända till områden som har övergivits eller som har blivit tomma, till exempel genom att vargarna har dödats.

Avslutningsvis i detta röriga inlägg med alldeles för många idéer och hugskott vill jag säga att det finns något märkligt i vissa av de idéer som politiker och tjänstemän kastar ur sig. Det är som om de inte har de biologiska faktorerna klart för sig. Det finns en underliggande vantro på kontroll, men allt är väldigt komplext. Det som görs på ritbordet stämmer ytterst sällan med förhållandena i naturen.

Jag vill jämföra detta med ett samtal jag har om värden efter det jag skrev i gårdagens inlägg. I en kommentar för jag fram Charles Sanders Peirce idé om index, ikon och symbol. Han menade att människan förstod vår omgivning utifrån tecken och vårt förhållande till dem.

Index är det vi ser direkt, till exempel ett vargavtryck i snön pekar på att varg har befunnit sig här. Exempel på ikoner är till exempel de kartorna som jag har visat i inlägget där vi kan se de geografiska områdena där vargen befinner sig i Sverige. Symboler är det kulturspecifika och det är här jag menar att vargdiskussionen ofta hamnar i Sverige.

Vargen blir en symbol för konflikten mellan stad och land och mellan olika regioner i Sverige. När vargen diskuteras på det symboliska planet, tappar vi bort arten och de levnadsvillkor de har utifrån genetiska förutsättningar och hur vi människor har format miljön. Då hittar politiker på idéer som är knepiga och då kan det bli väldigt dyrt, som exemplet med vargtiken i Filters reportage.

Referenser:

Ausilio, Giorgia; Sand, Håkan; Månsson, Johan; Mathisen, Karen Marie; Wikenros, Camilla. (2021). ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent”. Frontiers in Ecology and Evolution. 10.3389/fevo.2020.577963

Brännström, Bertholf (2020). ”Sagan om världens dyraste varg”. Filter. Uppdaterad 20200107. (Hämtad 231203)

Lindwall, Joacim (2023). Länsstyrelsen: Flytta över 60 vargar till södra Sverige. sr.se. Publicerad 231125 (Hämtad 231203)

Länstyrelsen Skåne (2021). Förvaltningsplan för stora rovdjur i Skåne 2021-2024. Länstyrelsen Skåne. Diarienummer: 218-34467-21. (Se https://www.lansstyrelsen.se/skane/djur/jakt-och-vilt/stora-rovdjur.html)

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Vargen, dovhjorten och Kinnekulle

”På Kinnekulle finns ingen orörd natur,” skriver Länstyrelsen i Västra Götaland om detta platåberg vid Vänerns strand. Likväl är det en vacker plats, dit vi återvände ofta när vi bodde i Skövde. Vi vandrade vid olika platser. Jag har druckit ur källan där Olof Skötkonung döptes. Den medeltida kyrkan i Husaby är väl värd ett besök.

För den som vill se det brukade landskapet, det exploaterade och det varsamt omhändertagna rekommenderar jag att vandra mellan Blomberg och Hällekis.

Det som ständigt slog mig när jag var där var hur mycket dovhjort det var. Nu när jag skriver det här kollar jag upp lite information om det lär jag mig nya ord som ”hjortavskjutning” (Hällekis Kuriren, 2021), och ”avdrivningsjakt” (götene.se, 2022). Sveriges Radio har ett inslag som heter ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma'” (sr.se, 2023). Wilhelm Klingspor skrev i Hällekis Kuriren att det fanns 3424 hjortar vid inventeringen 2021.

Att övergivet stenbrott, planterad skog och en anlagd vandringsled är tre exempel på hur Kinnekulle ständigt brukas och nyttjas av de som bor där.

Dovhjorten inplanterades i Sverige under senare delen av 1500-talet för att jagas. De hölls i hägn, men att hålla inne dem torde vara omöjligt. De hoppar vackert och graciöst över stängsel.

Som vi förstår på ord som ”hjortavskjutning” och ”avdrivningsjakt” har de börjat att bli ett stort problem i trakterna. Att de har kunnat bli så många beror på att de inte har naturliga fiender, ja då om inte människan räknas. Det finns också en hel del mat, alltifrån bokskog till trädgårdar. De är tämligen orädda, även om de är naturligt skygga och ger sig av om man närmar sig dem.

Det intressanta här är att ett vargpar torde göra susen. Som Mech och Boitani skriver i ”Wolf social ecology” (2003) behöver vargar en parningspartner, mat och ett exklusivt territorium . Nu är det som så att det finns ett revirmarkerande par i Klyftamons naturreservat som ligger öster om Götene (Länsstyrelsen i Västra Götaland, u.å.).

Google Maps

Tidigare har det skådats varg på Kinnekulle och Freddie Wendin och Lena Brodin berättar om sitt vargmöte när de ordnade i trädgårdslandet, se Vårt möte med varg en 2008. De berättar även att en varg hittades död i närheten en tid senare.

Således finns det redan ett revirmarkerande par i Klyftamon. Möjligen har de fått valpar i år. Den lokala dagspressens artiklar ligger bakom betalvägg så jag kan inte läsa artiklarna, men i ingressen dryftas det. Honan kommer från Sjundareviret och hannen från Vargavidderna. De har således lämnat sin tidigare flock och mött varandra i denna biotop av myrar och barrskog. Det är imponerande hur honan har kunnat ta sig till denna plats från Sjundareviret som ligger söder om Södertälje.

Om det stämmer att de har fått valpar kommer deras avkommor att börja sprida sig i området. Kanske kommer de att råda bot på dovhjortsmängden och vildsvinen? Frågan är hur de boende kommer att reagera på spridningen. Wendin och Brodin skriver till exempel att en varg hittades död utan att vara precisare.

Trakten runt Kinnekulle är en av de äldsta jordbruksområdena i Sverige. Det finns gott om tamdjur. Förhoppningsvis kommer vargarna att hålla sig till viltet.

Kinnekulle och trakten kring Götene är ett exempel på den komplexitet som råder i Sverige när det kommer till rovdjursfrågan. Å ena sidan visar mängden dovhjort på ett ekosystem i obalans och den kan återställas genom vargens och andra rovdjurs närvaro. Å andra sidan finns risken att tamdjur kommer att rivas och den kommer att öka ju fler vargarna blir. Närvaron kommer att gillas av vissa, medan andra kommer att känna en stor osäkerhet.

Politiska beslut som jag stödjer vill att Sverige ska ha en vargstam. Det betyder att vi måste diskutera det utifrån ett komplext sammanhang, där olika aspekter kommer samman utan att kunna ge enkla svar. För en vargstam som en betydande del av befolkningen inte gillar kommer att leda till tjuvjakt och till osämja i bygderna, se Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Vargens närvaro och symbolik visar på hur ekologi och antropologi inte kan särskiljas. Frågan är därför hur vi föreställer oss ett samhälle och vilka föreställningar som ligger till grund för de visionerna?

Referenser:

Borg, Torbjörn (2023). ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma’”. SR.se. Publicerat 230502 (hämtat 231126).

Brolin, Lena & Wendin, Freddie (u.å.). Vårt möte med varg en 2008. Vargbesök på Kinnekulle. (Hämtat 231126)

Götene Kommun (2022). Avdrivningsjakt på hjort i Hällekis. Götene Kommun. Publicerad 221208 (hämtad 231126)

Klingspor, Wilhelm (2021). ”Hjortavskjutning kring Kinnekulle summerad”. Hällekis Kuriren. Publicerad 210430 (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Kinnekulle. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Stora Rovdjur. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Bevarandebiologins inställning till människan

Det har ännu inte ljusnat ute. Maggie ligger i soffan och efter morgonläsningen tumlar tankarna omkring. Jag ska göra ett försök att påbörja en slags etisk diskussion som jag tänker föra under veckan. Vi får se hur långt jag kommer. Först behöver jag etablera ett par teser eller i alla fall ett par utgångspunkter.

Tankarna kretsar kring bevarandebiologi och tar sin utgångspunkt ur två generationer av tänkare. De kommer ur olika discipliner, vilket delvis påverkar hur de tänker.

Den framlidne biologen Michael Soulé som jag ofta har återkommit till skriver i artikeln The ”new conservation” (2013/2014) om en ny generation som framhåller att bevarande går att kombinera med ekonomisk tillväxt. Till detta är han djupt kritisk.

Because its goal it to supplant the biological diversity–based model of traditional conservation with something entirely different, namely an economic growth–based or humanitarian movement, it does not deserve to be labeled conservation.

Soulé, 2014:345

Den artikel som hans kritik framför allt tar sin utgång i är artikeln Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility (Marvier, Karieva & Lalasz, 2012). Han menar att de i sin diskussion utgår från människans behov för att därefter se hur de kan samverka med naturen. Soulé fortsätter och skriver att de nya bevararna (conservationists) utgår från att bevarandet av biologisk mångfald har förlorat kontakten med vanligt folks ekonomiska verklighet.

Lugnås

Personligen är jag tveksam till mycket av hans kritik av flera anledningar. Om vi börjar med ovan nämnda artikel i som publicerades av The Breakthrough Institute så handlar den om ett antal olika trådar. Deras första argument är att väldigt mycket av jorden är redan skyddad, upp till 13% vid publikationen, påstår de. Informationen hämtar de från World Database on Protected Areas – WDPA. Jag kan inte avgöra hur mycket som stämmer av det. Poängen däremot handlar om det verkligen är nödvändigt att skydda så stora områden?

För, fortsätter författarna, även om vi skyddar vackra områden så fortsätter förstörelsen av andra områden. Det borde betyda, menar de, att ett nytt tänkande snarare är nödvändigt, där vi inte främst utgår från bevarande utan ser hur samhället kan formas så att det samlever med naturen. Detta är en tanke som jag själv stöder och bloggens titel syftar just på detta. Hur det ska se ut kräver att en mängd olika parter jämkas med den kunskap som finns tillgänglig.

Det är här nästa del i Soulés kritik kommer in. I verk som Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011), vilket han kritiserar och det senare verket The new wild: why invasive species will be nature’s salvation (Pearce, 2015) ifrågasätts mycket av bevarandebiologernas arbete. Dels kritiserar de alarmismen, men också den fruktlösa kampen mot miljöförändringarna. De menar till och med att i vissa fall kan man bejaka dem, lägg märke till ”saving” och ”salvation” i undertitlarna. Jag rekommenderar båda böckerna.

Innan vi kommer till avslutningen vill jag understryka att alla författarna som nämns är djupt kritiska till det som sker med den biologiska mångfalden och oroar sig för miljöförstörelsen som pågår över hela världen. Samtidigt, framhåller de, att det finns väldigt mycket data som visar att naturen är tåligare än vad många av den äldre skolans bevarandebiologer vill medge. Fred Pearce utgår till exempel från forskningsrapporter och skriver i artikeln Biodiversity in logged forests far higher than once believed (2013) att biodiversiteten i den brukade tropiska regnskog inte är så låg som många har påstått.

Övergiven byggnad i Berlin

I diskussionen om bevarande är inte datan entydig, vilket visar på att vi inte enbart kan stirra oss blinda på siffror. Likväl är det ur datan som en stor del av kunskapen kommer och utifrån den måste vi göra tolkningar.

Antropocen har flera olika betydelser, men följer ur förståelsen att arten homosapiens påverkar Gaia mer än någon annan enskild organism någonsin har gjort. Detta, menar jag och andra, skapar etiska frågor som vi ständigt måste återkomma till. Redan i en av sina första artiklar om bevarandebiologi påpekar Soulé att det inte bara är en fråga om data utan om värden.

Ute har det ljusnat, även om dagen ser ut att bli grå. Jag har fört ett teoretiskt samtal om naturen. Nu är det dags att ge sig av ut och njuta av den, trots det gråa. Stövlarna ska hållas leriga.

Referenser:

IUCN and UNEP-WCMC (2020), The World Database on Protected Areas (WDPA) [https://www.protectedplanet.net/en/search-areas?filters%5Bdb_type%5D%5B%5D=wdpa&geo_type=region], [08/2020], Cambridge, UK: UNEP-WCMC. Available at: http://www.protectedplanet.net.

Marris, Emma. (2011). Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world. New York: Bloomsbury

Marvier, Michelle; Kaveira, Peter; Lalasz, Robert (2012). Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility. The Breakthrough Institute. https://thebreakthrough.org/journal/issue-2/conservation-in-the-anthropocene. (Hämtat 231028)

Pearce, Fred. (2013). Biodiversity in logged forests far higher than once believed. Yale Environment 360. Publicerad 130307 (hämtad 231028)

Pearce, Fred. (2015). The new wild: why invasive species will be nature’s salvation. Boston: Beacon Press

Soulé, M. E. (1985/2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Soulé, Michael E. (2014/2013). The ”new conservation”. Ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 345–50.