Kategori: Antropologi

Det var en havsörn.

Kajor, måsar och trutar gjorde skenattacker mot den stora fågeln som kom in från Östersjön vid Tobisvik. Jag och Maggie gick utanför campingen. Ibland skymdes fågeln av björken. Jag stod vid kröken av Tommarpsån. De kom närmare. Först trodde jag det var en glada, sedan en ormvråk, men storleken var fel. Ju närmre de kom desto mer exalterad blev jag. Det måste vara en örn, tänkte jag, medan jag sökte efter tecknen på dess kropp.

Idag är jag tämligen säker på att det var en ung havsörn. I klorna hade den en ålliknande fisk och de mindre fåglarna omkring gjorde allt vad de kunde för att örnen skulle tappa fisken. De försvann över Tobisborg och vi gick vidare in mot Simrishamn.

För den uppmärksamme finns den där hela tiden. Naturen och djuren som en räv som plötsligt går över spåren när man väntar på tåget. Sedan jag började skåda fågel har jag upptäckt minst ett trettiotal som jag utan möda får syn på. Under de år då jag kryssade fåglar kom jag upp i över hundra och det utan att ens försöka. Det enda som behövdes var att inte gå runt med musik eller podd i öronen.

Maggie studerar bäverspåren vid ingången till ett bäverbo i ett Natura 2000 i Skövde.

Uppmärksamheten föder nyfikenhet och det leder till en ökad uppmärksamhet. Ingen stannade och frågade vad jag kikade efter. Ingen tittade ens upp och då missade de kampen om fisken som pågick ovanför deras huvuden.

Aldo Leopold (1949) skriver om vildmarken, om det orörda, där han fritt kan röra sig och skjuta gås när han vill. Han sörjer den orörda naturens försvinnande. Det var en dröm han närde. I Hans Lidmans bok Pärlugglans skog (1960) är det människorna och djuren som ständigt befinner sig i närheten av varandra. Det finns en irritation hos många. Enok som nästan dör under jakten efter en järv eller Lenabo-Anders som kastar bort sina knivar i snön i sin irritation över lavskrikorna som stör honom när han lastar timmer. Lidman rör sig från djurens till människornas perspektiv.

Blåhammaren i Jämtland

I artiklarna ”Conservation biology: Its scope and its challenge” (Soulé & Wilcox, 1980 /2014) och ”What is conservation biology?” (Soulé, 1985) har perspektivet ånyo skiftat och det är det allomfattande ögat som blickar ut över en natur vars beståndsdelar har försvunnit. I båda artiklarna försöker författarna reda ut vad bevarandebiologi är. I deras tankar utgår de från att det finns en världsomfattande kris i naturen vilket gör att bevarandebiologin just uppkommer som ännu ett fält inom biologins många förgreningar. Nu fyrtio år senare ser vi än tydligare hur det håller på att utveckla sig.

Det som dock är viktigt i deras texter är att de försöker nysta i vad vi, som kollektiv, verkligen vill och det är ingen lätt fråga även om vissa ständigt talar om handling. Vad ska vi prioritera? I Sverige har vi planterat in myskoxar. De klarar sig knappt. Ska de skyddas? Vad är det viktiga? Orkidén Knärot var en nyckelart som tydde på gammelskog, nu diskuteras det om den verkligen ska skyddas, se Är det rimligt att förbjuda skogsbruk där knärot hittas?.

Soulé skriver två normativa postulat som jag menar är viktiga: En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40/1985)) och ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42/1985)). Ur de normativa påståendena uppkommer en rad problem att ta hänsyn till. Flera av dem har jag tagit upp på den här bloggen (se de om utdöendeskuld) och här vill jag kort beröra skyddad natur.

Det stora problemet som Soulé tar upp är de geografiska ytorna. Är den skyddade naturen för liten uppkommer problem som till exempel att sjukdomar sprider sig lätt. Därför förespråkar han stora arealer, men då kommer vi in på den brukade marken, som gran- och veteåkrar och bebyggelse. Det är här som jag tror att en kombination behövs, där vissa delar lämnas orörda (t.ex. Natura 2000), andra tas om hand i syfte att bevara mångfalden och däremellan bör det finns korridorer. Här kan vanliga villaägare göra mycket och liksom vissa förväntar att lantbrukaren ska lämna en del av sin åker, så borde även villaägarna göra detta, se Nature’s best hope (Tallamy, 2019).

Det är viktigt att vi ständigt har de olika perspektiven i åtanke när vi samtalar om naturen i ett samhälls- och biologiskt perspektiv. Jag valde att skriva samhälle först då det är den bofasta människan som bestämmer över de andra arternas miljö, allt från villaägaren, kommunpolitikern, till något bolag. Det är här som Soulés ord om varför normativa postulat är viktiga. Genom att ha vissa grundläggande postulat som vägleder tänkandet kan det också fokuseras och inte bli lika uppdelat. Han skriver att ekologer ständigt hamnar i svårigheter när de postulerar att ekologisk mångfald är bra. Även de hamnar i svårigheter när de väger det ena mot det andra.

When pressed, however, ecologists cannot prove that their preferences for natural diversity should be the standard for managing habitats.

2014:42/1985

Själv tror jag inte att varken vetenskap eller postulat räcker utan det måste finnas en upplevelse av att tillhöra naturen, att vara nyfiken på naturen omkring oss. Då menar jag inte att var och en ska önska sig en egen vildmark, utan jag tror att det räcker med att uppmärksamma det fantastiska omkring oss.

Man kan börja med att räkna hur många fåglar som man får syn på under en promenad, blommor som växer i diket eller lavar på en ekstam. I stället för att använda musik- och poddcastappar kan man använda sin mobiltelefon som hjälpmedel för att få ett namn på det vi ser eller hör. Det benämnda finns för oss.

Det handlar om var och vad som vi uppmärksammar. För plötsligt är det där, som när jag en gång tittade upp och fick se en alldeles vit hermelin stå och uppmärksamma mig innan den snabbt slank ned i ett hål. För det är inte bara vi som ser organismerna. De ser även oss.

Referenser:

Leopold, Aldo (1986/1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Lidman, Hans (1960). Pärlugglans skog. Stockholm: LT

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology? BioScience, 35(11): 727–34.

Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press

Soulé, Michael E. & Wilcox, Bruce E. (1980/2014). Conservation biology: Its scope and its challenge. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 19–30.

Tallamy, Douglas W. (2019). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Synen på vargen och samhällets förändring

Vi gick över ett kalhygge. Det var varmt och planen var att gå runt den lilla sjön i Dimbo inte långt från Falköping. Maggie stannade och jag vände mig om för att se vad det var som hon uppmärksammade. Då fick jag se ett lodjur som skred bort från oss. Jag kunde inte tro mina ögon.

Jag tittade på öronen, Jo det var tofsar på dem. Storleken, jo det var väldigt stor katt. Jag såg tecknen, men min själ kunde inte fånga in det som jag såg. Under hela den fortsatta promenaden tänkte jag på vad jag hade sett. Jag hade upplevt det som overkligt och minnet blev mer skimrande och samtidigt dimmigt. Ständigt frågade jag mig om det verkligen hade skett. Jag var lycklig.

Lodjuret hade skridit, totalt orädd. Förmodligen hade det legat på hygget och jag hade passerat den utan jag hade sett det. Efter vi hade gått förbi och Maggie hade upptäckt det, tyckte det att det var dags att gå.

Lodjuret som jag fick uppleva i detta jordbrukslandskap är något som alltfler får göra. Både varg och björn befinner sig i närheten av bebyggelsen. Vargen utrotades i Sverige, men återvände på 1980-talet. De är opportunister och vandrare.

Rovdjuren återvänder till områden där de förr rörde sig. På bilderna nedan ser vi hur vargar har fördelat sig i dagens Europa och var européer bor tätt och utspritt. Den högra bilden handlar om nettoprimärproduktion, vilket, om jag förstår det rätt, handlar om den mängd energi som det finns i marken, vilket i sin tur torde betyda hur mycket det kan växa där.

Det vi framför allt ser är att i Sverige är vargen koncentrerad i mitten av landet. Att lägga till är att där koncentrerar sig även de andra rovdjuren. Det är glest bebyggt och på grund av klimat och tradition så är skogsbruket en stor del av näringen där. Det gör att älg och andra hjortdjur har föda, vilket i sin tur lockar rovdjuren.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Ständigt återkommer jag till frågan kring kultur och natur. För mig är vargen den art där dessa två begrepp möts. Svenskar har föreställningar om vargen, positiva och negativa, samtidigt som det är ett opportunistiskt rovdjur som livnär sig på framför allt hjortdjur som varg. Vargen väcker känslor och åsikterna är många om den.

Ekologin handlar om hur allt hör samman och kan ses som en väv. Det betyder att de olika delarna också påverkar varandra. Det djur som påverkar mest är människan och påverkan är komplex. Inom ekologin talar man om kaskad effekter och syftar på vad som sker om en del försvinner eller kommer till i näringsväven.

På bilden nedan ser vi människan som står i centrum och genom sitt totala agerande skapar effekter i näringsväven. Till exempel om människan utrotar vargen kommer de större hjortdjuren som älg att gynnas eftersom de blir av med en fiende. Människan kan genom jakt påverka deras antal. Men också räven gynnas av vargens försvinnande eftersom även den får en fiende mindre. Det i sin tur missgynnar mindre bytesdjur som harar. Trakthyggesbruket med sina stora arealer med nyplantering gynnar älgen då de betar tallskott, barken och så vidare, se till exempel Viltskador i röjningsskogen. Det gör att älgen växer i antal. Sedan vargen återvände har den koncentrerats i skogsrika områden där det finns tillgång på byten.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Vargens sågs förr som ett hot mot överlevnaden. Den är en opportunist och koncentrerar sig inte på ett slags byte. Det innebär att de var en ständig risk för människornas boskap, vilket var en av anledningarna till att man ville utrota dem. När Sverige blev mer tätbefolkat och nyodlingen ökade, intensifierade man också jakten på rovdjuren, med resultatet att vargen under en lång tid försvann. I och med att den försvann kunde man också förändra hur djurhushållningen bedrevs. Djuren behövdes inte längre övervakas på samma sätt och nu handlade det snarare om att hålla dem i hagarna än att de riskerade att bli dödade.

I och med att rovdjuren sprider sig i Europa och bli fler i antal uppstår det konflikter, varav en av delarna beror på att man hade utvecklat ett sätt att bedriva djurhushållning på ett annorlunda sätt (Davoli et al, 2022). I länder som Rumänien där varg och björn aldrig utrotades behöll man herdarna.

Det finns även andra påverkansfaktorer. Få är idag beredda på grund av kostnadsskäl och kulturella anledningar att leva som herdar. Det är hårt, lönar sig föga och dessutom har man andra framtidsplaner.

I inlägget Jakt, livstil och och hävd: Varför fakta inte hjälper nämnde jag tre ”konfliktteman”: Hotet mot livsstilen, mot näringen samt styrande och styrda (BRÅ, 2007). Tidigare har jag nämnt rovdjurens påverkan på livsstilen som många lever, men också hur skillnader i syn på naturen utifrån ens livsstil, Konflikter och möjligheter när livsstilar möts. I inlägget har jag velat visa på de effekter som människans handlingar får på naturen, samt hur vissa näringar påverkas nu när rovdjuren åter är en del av de västeuropeiska samhällena.

Som avslutning vill jag nämna att skälet till att vargen utrotades kom från de styrande och nu talar de styrande om att nu ska vi ha en god rovdjursstam (något som jag är enig med). I detta finns en ödets ironi. Det visar framför allt på hur synen på vargen och naturen förändras över tid och hur det förändras följer ur hur samhället ser ut. Att vargens återkomst tillåts och att det finns olika syn på detta är delvis därför ett resultat på hur annorlunda Sverige idag ser ut. SCB:s graf får avsluta och illustrera inläggets tema.

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

Referenser:

Marco Davoli, Arash Ghoddousi, Francesco Maria Sabatini, Elena Fabbri, Romolo Caniglia, Tobias Kuemmerle, (2022). Changing patterns of conflict between humans, carnivores and crop-raiding prey as large carnivores recolonize human-dominated landscapes, Biological Conservation, Volume 269, https://doi.org/10.1016/j.biocon.2022.109553.

Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625
http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917)

Skogskunskap (2023) Viltskador i röjningsskogen. Skogskunskap. Senast korrigerad den 230824 (hämtat den 230923)

Konflikter och möjligheter när livsstilar möts

För 200 år sedan, skriver SCB (2015), bodde 90 % av Sveriges befolkning på landsbygden till skillnad från idag då 85 % bor i tätorter.

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

Johan Asplund berättar i boken Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991) om hur industrialiseringen splittrade samhällen. Människor flyttade in till städerna (Gesselschaft). Där förlorade de gemenskapen (Gemeinschaft), men de vann också anonymiteten och möjligheterna till att kunna utveckla sig i nya riktningar.

Det är stora skillnader att flytta till staden eller till landet. Det har jag själv märkt under alla mina olika flyttar. I staden glider man in, men känner man ingen blir man fort ensam. På landet hälsar man på varandra, nickar, stannar till och pratar några ord. Ofta handlar de första orden om att kategoriseras och placeras in. Var bor du? Vad är din anknytning? Man kommer till en redan etablerad gemenskap. Med tiden upptäcker man att gemenskapen kan vara både sårig och splittrad.

I städerna behöver man inte foga sig på samma sätt som på landet. Det handlar mer om mina behov, då de andra som inte tillhör bekantskapen är okända. Även om man fortfarande är beroende av andra är det inte kopplat till andra personer utan till fastighetsbolag eller kommunen. Frågan om bonden Frank har hunnit ploga efter nattens snöfall byts till ilska om inte kommunen har röjt upp.

I mötet med dessa världar kan det uppstå konflikter mellan de olika livsstilarna. Här tänkte jag presentera tre exempel där Gessellschaft kommer till Gemeinschaft för att förändra. Det första fallet är i Frankrike, det andra i Tyskland och det tredje är i Rumänien.

Antropologen Julian Mischi skriver i artikeln ”Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside” (2013) om Briére i Frankrike. Det är en nationalpark vid floden Loires utlopp. Det är ett träskland där en mångfald av fåglar, insekter, växter och människor trivs. De som har bott där i generationer, skriver Mischi, har haft som sed att jaga fågel. Det har drygat ut deras kost och varit ett nöje. Majoriteten har varit arbetarklass som har arbetat i den lokala industrin och levt enligt sina seder och bruk. Men tiderna förändras. Industrin har försvunnit och fler har upptäckt denna landsända. Från städer som Nantes har medelklassen flyttat ut. Biologer har upptäckt mångfalden i träsklandet. Dessutom har det kommit EU:direktiv där habitat ska skyddas på ett helt annat sätt än innan.

De nyinflyttade började klaga på att de sköt fåglar i träsket. De nya hade sökt sig till en region där de ville uppleva naturen genom promenader och cykling, snarare än genom jakt. De hade andra ideal och såg till miljön som något orört som skulle skyddas. Miljökämparna använde EU direktiv för att driva igenom kortare jaktsäsong, mindre ytor att jaga på och vissa fåglar blev förbjudna att skjuta.

Dessa nya direktiv kom från personer och institutioner som inte bodde där och som inte brydde sig om de seder som man hade i området. Lokala protesterade genom att öppet bryta mot jaktregler. Fåglarna de sköt gav de till ålderdomshem och de var villiga att sitta i fängelse för sina brott. Enligt Mischi var det en typisk klasskonflikt som hade uppstått där de bättre bemedlade kunde ge direktiv till dem som inte hade samma makt.

Att få jaga fåglar hade varit ett privilegium. Det var förbundet med skillnaden mellan djur och människa. De som bodde där hade varit fattiga i pengar, men rika på traditioner. Stoltheten som kommer därur, vill de som kommer långt bortifrån ta ifrån dem.

Vad vi ser är beslut som fattas långt borta av människor som inte lever där, som inte känner till sederna och även ditflyttade som vill ändra på det som har varit. Men seder är nedärvda. De är en del av en kultur och ett levnadssätt som man har för vana att leva. Den som kommer utifrån har inte den tysta kunskapen om hur livet fungerar i omgivningen. Det är lätt att då se brister och felen. Men det är svårare att se att det fungerar, innebär trygghet och framför allt stolthet för dem som bor där. Att ifrågasätta livsstilen blir därför ett sätt att ifrågasätta dem som personer.

I Tyskland har förändrade villkor i arbetslivet givit många möjligheten att jobba hemifrån. Det har gjort att många flyttar ut från städerna till byarna. De vill bo nära naturen och sänka sina boendekostnader. Dessutom har det blivit allt vanligare att människor flyttar ut tillsammans. De har gemensamma byggprojekt och skapar egna byar, skriver Judith Lembke i reportaget „Wer ins Dorf zieht, muss sich anpassen“ (2021). Överskriften betyder den som flyttar till byn måste anpassa sig och är ett citat av borgmästaren i Freiamt i södra Schwartzwald.

Borgmästaren i Freiamt berättar för journalisten att det har uppstått konflikter då de nya inte uppskattar olika seder, som till exempel när de lokala gifter sig. Då kommer den lokala jaktföreningen natten innan och avlossar några skott för brudparet. Det tycker inte de nyinflyttade om. Vissa har klagat på att det stinker när lantbrukarna gödslar.

Vissa ser bara billig mark att bygga på, säger borgmästaren, men förstår inte att de flyttar ut på landet. Det är viktigt, fortsätter hon att man förstår att man måste visa sig i byn. Där sker allt genom personliga kontakter och det finns redan gemenskap där. Visst kan man ta dit nya idéer, fortsätter hon, men man ska inte försöka att köra över de som redan bor där. Då går det illa, avslutar hon.

I Donaudeltat i Rumänien pågår ett projekt av Rewilding Europe (RE). Det benämns som Danube, Europe’s unrivalled wetland. I projektet finns flera olika delar som har stött på olika reaktioner enligt humanekologen Mihnea Tanasescu.

I artikeln Field Notes on the Meaning of Rewilding (2017) beskriver han dels Rewilding Europes grunder, som att de vill etablera djurarter där för att införa vissa funktioner i ekosystemet som har satts ur spel genom människornas verkningar där. Likaså vill de hjälpa till att utveckla det lokala företagandet för att kunna minska utflyttningen.

I RE:s arbete ser Tanasescu olika aspekter. Dels pekar han på hur nöjda många var när de fick taurosboskap och vattenbufflar. Tauros är form av heckboskap som har avlats fram för att likna uroxen som fanns i Europa. Lagmässigt var det inget problem, då de sågs som boskap. De ville även etablera kronhjort, men då sade myndigheterna nej, även om argumentet framfördes att de hade funnits där innan.

RE:s arbete med att hjälpa lokala att utveckla en ekoturism ser Tanasescu mer kritiskt på, då han menar att det inte ser till det grundläggande problemet i regionen. Det är en fattig region och under kommunismtiden arbetade man inte för att utveckla delen. Det som behövs är därför inte ekoturism främst utan fungerande infrastruktur, skolor och rent vatten.

Dagens samhälle förändras och samtidigt finns det traditioner, seder och bruk som hänger kvar. 1900-talet var ett århundrade som handlade om om förändring till det bättre. Det bättre definierades av ideologier och det skulle gå snabbt. Vi lever med 1900-talets arv och fokus på fart. Men i farten glöms människor bort.

Filosofen Roger Scruton skriver om landsbygden som han kom att älska i On hunting (1998). Efter sina många flyttar upptäckte han ett litet hörn på den engelska landsbygden där han kunde läsa och skriva, föda upp hästar och funderar kring skönheten. Han blev under sina sista 30 år allt mer fientlig mot Gesselschaft och den nedsättande synen på landsbygden. Han såg förändringen och hur de som levde och verkade försvann från landsbygden och de som kom såg det mer som ett turistmål än som en levande hembygd.

”Many of the occupants that kept people on the land have disappeared. While created by work, the landscape is destined for leisure. And yet, if the leisure does not involve those who live and work in rural areas, the landscape will cease to be theirs and become a theme-park for suburban visitors.”

Scruton. 1998:29

Det finns en viss trend i Sverige att människor flyttar ut från städerna. Framför allt är det inrikesfödda som lämnar.

Kopierat från publikationen ”Flyttningar mellan län, varifrån och varthän 2002-2021” (SCB, 2023:7)

Det positiva är landsbygden på flera ställen kommer att få mer människor, högre skatteunderlag och möjligheter till utveckling. Det kan också betyda att konflikter ökar mellan dem som har en gemenskap med sina seder och bruk och de som kommer med sina ideal och föreställningar. Ur det skulle något vitalt framträda. Men det kan också bli en landsbygd som blir en plats man pendlar från, en slags sovplats, ännu ett Gesselschaft, där var och en sköter sig själv.

Referenser:

Asplund, Johan (1991). Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft. Göteborg: Korpen

Lembke, Judith (2021). ”Wer ins Dorf zieht, muss sich anpassen“. FAZ. Publicerat den 210428 (hämtat 230917).

Mihnea Tanasescu (2017) Field Notes on the Meaning of Rewilding, Ethics, Policy & Environment, 20:3, 333-349, DOI: 10.1080/21550085.2017.1374053

Mischi, Julian (2013). Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside. Ethnography, 14(1), 64–84. https://doi.org/10.1177/1466138112440980

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917)

SCB (2023). Flyttningar mellan län, varifrån och varthän 2002—2021 Demografiska rapporter 2023:1

Scruton, Roger (1998). On hunting. South Bend, Ind.: St. Augustine’s Press

Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Det var oländig terräng, en brant med tät och ogallrad granskog. En bit åt norr gick ett viltstängsel och väster om mig var en brant klippa. Granskogens täthet och molnigheten gjorde att jag hade förlorat riktningen om inte branten hade visat riktningen. Maggie var med mig. Jag höll i linan för att hon inte skulle sticka. En stenbumling hade skapat en naturlig öppning. Där såg jag avföringen från ett lodjur.

Jag fylldes av spänning och hoppades få syn på lodjuret. Men det gjorde jag inte. De är skygga. Däremot förmodade jag att det var i närheten för Maggie hade blivit väldigt spak och höll sig tätt intill mig.

Jag mindes det jag hade läst om jägare som berättat om sin frustration när deras hundar förlorat allt sitt mod när de får vittring på ett rovdjur. Det fick mig även att tänka på den ilska som många som är emot vargen ger uttryck för då de menar att de inte kan släppa sin hundar lösa.

En vintern hittade jag dessa lodjursspår.

Ännu ett minne är under en diskussion när en kollega till mig förklarade att vargen skulle utrotas för att hon inte kände sig säker när de besökte deras lantställe i Värmland. Jag tyckte hon var töntig och självisk. Senare i livet minns jag dock den känsla när jag såg björnspår i snön i Orsa. Återigen var jag med Maggie och jag höll extra hårt i kopplet. Jag var inte rädd för min egen skull, men för hennes.

Björnspår utanför Orsa

Varför tar jag upp detta med känslor som rädsla och annat när det borde handla om fakta? Egentligen borde jag ju ha pepprat min kollega med argument från ekologin. Men det hade inte övertygat henne.

Om fakta vore det som är nyckeln till oss som kämpar för vargen och rovdjurens existens så hade det varit enkelt. Se på rovdjurens nyckelroll i ekologin. Men det handlar sällan om det.

Forskning visar tvärtom att till exempel många jägare som är vargmotståndare har hög ekologisk kunskap. I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar författarna att många av jägarna snarare har bättre kunskap än vad många andra har. Egentligen är det naturligt då de måste känna till villebrådet.

I BRÅ:s rapport 2007:22 Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land? (2007) visar rapportförfattarna att det snarare är andra faktorer som spelar in. De ser tre ”konfliktteman”: Hotet mot livsstilen, mot näringen samt styrande och styrda.

Två citat från BRÅ får illustrera attityder hos människor som handlar om livsstil som konflikttema:

Stefan: Jag är 64 år nu och sedan 1970 har jag varit ute och jagat och gått i skog och mark. Jag har plockat svamp och bär och det har aldrig varit några problem. Jag har kunnat släppa hunden och han har kommit tillbaka och jag har inte behövt vara bekymrad. Nu när man köper en pejlutrustning för närmare 6 000 kronor så… Ja, har man otur så får man pejlutrustningen, men inte hunden, tillbaka.

Sune: Det var väl -94 som de första vargarna kom hit och då förändrades livet helt enkelt. Då gick man ut i skogen och släppte hunden och gjorde en eld och satte sig och drack kaffe och grillade korv eller någonting. Så fick hunden upp en hare som kom förbi och ja… det var att man satt och njöt av livet bara. Men nu är man orolig hela tiden att: ”Nu börjar han skrika snart.” Det bästa med jakten idag det är ju när man får hunden med sig hem igen.

(2007, s. 38)

Vargens närvaro har förändrat Stefans och Sunes livsstil. Den traditionella jakten med lös hund har försvårats. Enligt Viltskadestatistik (SLU, 2022) angreps 56 hundar 2021 av vargar ”i situationer som inte handlade om jakt på rovdjuret ifråga” (SLU, 2022:18). Under 2022 angreps 41 stycken i liknande sammanhang (SLU, 2023:18). Att komma med fakta som konkurrens mellan arter eller att vargen är en naturlig del av faunan, skulle inte bita. För dem handlar det om en livsstil som hotas.

En annan aspekt som framförs är svårigheten att jaga, då man anser att viltet försvinner. Som i följande exempel:

”Det är tomt på vilt i skogen”, berättar Jens som är hundförare i laget. ”Det är mycket märkligt. Inte ett enda djur stötte hunden upp. Ingen vittring, inga spår, ingenting. Vi funderar på att ställa in älgjakten i år. Det är ju ingen idé om det inte finns några djur. Och inte vågar man släppa hunden riktigt heller eftersom det verkar finnas både varg och lo. Det blir inget roligt att jaga då, man blir bara förbannad och ledsen. Vi får se hur vi gör i år.”

(2007, s. 41)

För dem handlar det om en attityd som kommer ur en upplevelse av tillhörighet eller hävd. Ordet har anor till fornsvenskan. ”[H]äfþ, innehavande, besittning, besittningsrätt, hävdvunnen rätt, bruk” enligt SAOB:s etymologiska definition. Hävdvunnen rätt som ger en besittningsrätt för att uttrycka sig tautologiskt. Det är en livsstil som har uppkommit i det lokala, men påbuden kommer utifrån och framförallt uppifrån.

Det hör ihop med det andra konflikttemat ”styrande och styrd” och den frustrerande upplevelsen av att inte vara hörd.

Bengt: De lyssnar ju inte på oss. Ingen lyssnar till vad vi här på plats tycker. Den största anledningen till att folk bryter mot de här jaktlagarna är att de känner sig överkörda av myndigheterna och de som bestämmer i Stockholm.

(2007, s. 41, förf. markering.)

Detta tycks överhuvudtaget vara ett verkligt problem i samhället, vilket ständigt nämns i medierna. Om det tas ut på rovdjuren så har vi oskyldiga offer.

Det finns de som har påstått att Sverige inte har någon kultur. Den attityden är typiskt för ett land som styrts av ett ingenjörstänkande, som journalisterna Katarina Barrling Hermansson och Cecilia Garme skriver om i essän Saknad: på spaning efter landet inom oss (2022). Det stämmer inte och i Sverige finns det dessutom många kulturer. Det är lokala livsstilar som har framträtt under århundraden och som har blivit till en vana och något som ses som något naturligt.

Om olika livsstilar stor i motsats uppstår det konflikter. I den konflikten är fakta en ytterst liten del och ofta kan båda sidorna framhålla motstridiga uppgifter. Jag tror här att det är viktigt att man förstår den frustration som människor upplever att de är tvungna att förändra en livsstil. För de ingenjörstänkande och de som tror att det räcker med fakta ur biologiboken är frustrationen obegriplig. Då är det lätt att skratta åt eller bli irriterad på personer som min gamla kollega som ville att vargen skulle utrotas för att hon upplevde att hon inte kunde gå på hundpromenader vid sitt lantställe.

Jag skulle kunna hårdra det och påstå att i Sverige finns det ingen natur utan bara kultur. Faktan är invävd i våra föreställningar som utgår från livsstilar som uppkommit ur vårt sätt att leva. Förändringar sker framför allt när livsstilen ändras på grund av nya levnadsförhållanden och inte genom fakta. Sverige är ett kulturellt brokigt land och det beror inte på invandringen. I den kulturella konflikten blir rovdjuren symboler för vilken sida man tillhör.

Ändringar: Efter kommentarer från Lars Lundqvist om att jag felaktigt påpekade att Sune och Stefan bröt mot lagen när de släppte sina hundar fritt har jag nu ändrat detta och i stället lagt till statistik från SLU om hur många hundar som har skadats i jaktsammanhang. Dessutom kan följande tilläggas: ”Under perioden 1997 – 2021 har det totala antalet rovdjursangripna hundar varierat mellan 0 (1997) och 70 (2009) stycken.” (SLU, 2022:18). Även sista meningen i näst sista stycket av inlägget är ändrat på grund av den anledningen. Jag tackar för noggrann läsning.

Referenser:

Barrling Hermansson, Katarina & Garme, Cecilia (2022). Saknad: på spaning efter landet inom oss. Stockholm: Mondial

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back”. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

SLU (2022). Viltskadestatistik 2021: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–2. Grimsö:SLU

SLU (2023). Viltskadestatistik 2022: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2023–3. Grimsö:SLU

En tänkande apas föreställningar om jakt

En dimma hade svept in från Östersjön och hade stannat hela dagen. Det var vindstilla. Jag satt i trädgården, rökte min pipa och drack ett glas vin. Maggie sökte efter gömd mat i det oklippta gräset. I kastanjen sökte småfåglar efter mat, insekter som spindeldjur och annat. Jag hade inte kikaren med mig, men de jag såg tycktes vara blåmesar. På långt håll ser jag ganska dåligt.

Spontant skriver jag att blåmesarna ”sökte” efter mat. Insekterna dödar de, men jag har svårt att se det som jakt. De snarare plockar sin föda. Jakt är en förunderligt begrepp och i ett inlägg beskrev jag det som kultur.

Eftersom jag är antropolog tenderar jag att använda begreppet kultur annorlunda än gemene man, vilket ibland kan leda till missuppfattningar. Så låt mig därför förklara användningen av ordet i sammanhanget utifrån artikeln ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality” av antropologen Robert W. Sussman och den väl läsbara boken View to death in the morning: nature of hunting through history (1993) av antropologen Matt Cartmill.

Jakttorn mellan Rebbetuaröd och Agusa

Vad natur eller naturligt är finns det olika föreställningar om, ergo det kulturella perspektivet. Dessa föreställningar förs vidare genom generationer, liksom de förändras över tid. Kulturen som föreställningar formar bara inte vår vy utan också hur vi agerar och beter oss, samt hur vi förklarar vårt beteende. Att vi behöver förklara vårt beteende tyder på att någon har tillfrågat oss om varför vi gör på ett visst sätt. Det kan vara ett barn, någon från en främmande kultur eller bara den stilla frågan ”varför gör vi på detta viset?” som är frågeställaren.

I och med att vi får frågan nödgas vi till en förklaring eller ett rättfärdigande och dessa kan vara mer eller mindre genomtänkta. Dels kan det bero på om man själv har tänkt igenom frågorna redan innan eller om man överraskas och hittar på något i stunden som låter rimligt. Antropologer tenderar att ta hänsyn till människornas förklaringar för att sedan undersöka dem utifrån en teori och komma fram till helt andra förklaringar.

I ett inslag i P1 morgon (23/8-23) om licensjakten på björn möttes Svenska rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant och Jens Gustafsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas riksförbund. I inslaget hävdade Orrebrant att endast skyddsjakt rättfärdigade jakt på björnar. Gustafsson tyckte snarare att det var självklart att björnar skulle få jagas eftersom ”det är ett jaktbart vilt”. Han sa att ”vi behöver inte titta på det djupare än så”. Då lagen tillåter det, enligt honom och det finns dem som vill jaga i det här fallet björn, finns det inget problem. Fördelen med argumentationen är att han slipper att krångla in sig i frågor som björnpopulation eller etik utan det räcker med att lagen tillåter det och ”det är kul”.

Om jag skulle vilja fultolka honom skulle jag kunna säga att det är dödandet som är kul, men generellt sätt bland jägare är dödandet endast en liten del av hela upplevelsen. Jag pratade med en jägare som har jagat i 20 år och han har ännu inte skjutit en älg. Det är inte därför han ägnar all denna tid åt att stiga upp tidigt på morgonen. Det är gemenskapen, naturupplevelsen och arbetet med sina hundar som gör att han lägger ner alldeles för mycket pengar på jakten.

Frågan är vad för djur vi är och om jakten är något naturligt? Både Sussman och Cartmill ifrågasätter bilden av att människan kan definieras som jägare. Likaså gör Sörling, Mattson och Danell det i boken Jaktens historia i Sverige (2016)

”Människan” är inte jägare mer än hon är samlare eller odlare, men inte heller mindre.”

Sörling, Mattson och Danell, 2016:11

Myten om människan Jägaren är en myt med korta anor. Dels diskuterades det utifrån Darwins teori om artens överlevnad och tankarna om att människan kunde dominera sin omgivning eftersom hon var väl anpassad till det. Men framför allt kom dessa tankar efter Andra världskriget och då färgat av en kritik av vad människan egentligen var för djurart. Myten av människan som jägare användes som en samhälls- eller kanske hellre som en civilisationskritik (Cartmill, 1993 & Sussman, 1999).

Märk väl att detta motsäger inte att människan har jagat, för som Sörling et al. skriver så jagade människan när hon förmådde det. Redan föregångarna till homo sapiens jagade. Men det finns anledning att tänka på den paleolitiska människan som samlare och jägare, hellre än i omvänd ordning som är vanligare. Den dagliga födan bestod snarare av vegetarisk kost, som kompletterades med kött när tillfälle gavs.

Under den yngre stenåldern då människorna lärde sig att domesticera vissa djur och odla systematiskt förändrades samhällena. Jakten blev då mindre viktig för proteinet. I många kulturer blev det ett privilegium för dem med makt. Cartmill tar upp skillnaden mellan den grekiska antiken och romarriket.

Grekerna såg jakten som viktig för det manliga, men det gjorde inte romarna. Odysseus känns igen av sin amma på ärret han fick från en vildsvinsjakt. Men jakten i antikens Grekland är också farlig då man kan reta upp gudarna. Det intressanta är också att jakten är kopplad till gudinnor och inte till manliga gudar.

I romarriket ses jakten som något barbariskt, vilket är märkligt då man på arenor som Colosseum hade gladiatorspel. Men det var ingen jakt på arenan och Cartmill påminner mig om att i Ovidius diktverk Metamorfoser (2022/8 e.Kr.) går det illa för jägarna. Ett exempel är en jägare som förvandlas till en hjort och sedan jagas ned av sina egna hundar.

I det Europa som framträder efter Västroms fall blir jakten ett skyddat privilegium för aristokratin. Kungar och adelsmän straffar dem som jagar utan deras tillåtelse. I England tvingades de vanliga att skada sina hundars tassar för att de inte skulle kunna av jaga kungens villebråd. Marker utsågs för jakt och skogar bevarades för att överheten skulle kunna jaga. Vokabulär och ritualer skapades för att göra jakten till något för de invigda. (Cartmill, 1993). Jakten blev inte främst ett sätt att hitta föda utan:

I det feodala Europa under medeltiden blev jakt också alltmer en övning i vapenbruk och ledarskap för aristokratin under fredstid.

Sörling, Mattson och Danell, 2016:12

I Sverige, skriver Leif Mattson (2016), sker en förändring när Gustav III ger rätten till de ofrälste, alltså de som inte är adliga, att få jaga med samma rättigheter som adeln på sina marker. Detta leder till att högviltet försvinner från stora delar av Sverige.

Personer som överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis, fortsätter Mattsson, börjar arbeta för viltvård så att rådjurs- och älgpopulationen ska kunna återhämta sig. Det är ur dessa insatser som viltvårdskonsulenter och dito får sin roll i Sverige. Jakten har också därmed blivit en företeelse som inte bara förekommer hos aristokratin. I vår tid finns det cirka 300’000 jägare i Sverige i olika samhällsklasser. Att tillägga dock är att även om jakträttigheten inte längre är förbundet med en titel, så är jägarna ”överrepresenterade bland de högsta inkomstskikten” (Sörling et al, 2016:14) och, fortsätter författarna, hos landsbygdsbefolkningen.

Sammanfattningsvis ser vi utifrån människoartens historia att jakt har förekommit, men att den har varit knuten till kulturella föreställningar som vilka som har rätt att jaga, således en fråga om klass och makt, om det är civiliserat eller inte, och framför allt har synen på jakt förändrats. Människan är trots allt den tänkande apan och ur det kommer föreställningar om hur vi borde och inte borde bete oss.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Ovidius Naso, Publius (2022). Metamorfoser. Stockholm: Modernista

Sussman, Robert W. (1999). ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality”. Zygon: journal of religion and science. Vol. 34:3, https://doi.org/10.1111/0591-2385.00226

Sörling, Sverker, Mattsson, Leif & Danell Kjell (2016). ”Jaktens rikedom och mångfald – ett inledande panorama”, ss. 11–18 ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Jakt är kultur

Det var fullt av nyckelpigor. De kröp bland grässtrån, på mina byxor, i min nacke. Jag satt lutad mot en sten och rökte min pipa. Solen var framme och jag vilade min blick på kalhygget. Mossan var fortfarande torr, trots att det hade regnat mycket. Kantarellerna som vi hade plockat var bleka, torra och fasta; de är de godaste.

Mittemellan Agusa och Rebbetuaröd

Maggie och jag samarbetade under kantarelljakten, hon med sin nos och jag med mina ögon. Ibland såg jag det gula, men där det var öppnare bland bokträden upptäckte hon de blekta kantarellerna bland de torra löven. Det är överdrivet att kalla det för jakt, snarare rörde vi oss likt samlare i terrängen.

Där jag satt lutad mot stenen och tittade från skogsbrynet ut mot kalhygget kom åter önskan att ta jägarexamen. Jakten intresserar mig. Men det åtagandet har ännu inte passat in i mitt liv.

Ett av jakttornen i området.

En anledning är Maggie. Hon är väldigt skotträdd. I Agusaområdet, där vi befann oss, har Svenska Jägareförbundet ett vilthägn. Man kan ägna sig åt troféjakt om man är sugen på att betala höga summor. För Maggie är platsen förknippad med skott och därför är det med tveksamma steg som hon rör sig i området. I vintras var hon dock nöjd när hon upptäckte blodet i snön efter vildsvinsjakten som hade pågått under förmiddagen. Hon slickade i sig det frusna blodet.

Födsel och död är en del av naturen, även om vi människor har svårt för det senare. Likaså har vi svårt för döden och än tydligare blir det när vi kommer in på att döda.

Teknisk uttryckt kan man säga att liv är energi och energikällan kommer antingen från solen eller från andra organismer som vi förtär. I vårt samhälle försöker vi dölja att vi äter andra djur. De förpackade köttbitarna med sina olika namn som entrecôte eller högrev förklarar varifrån köttet kommer på djuret, men döljer att det kommer från ett djur som en gång har levt.

Dessa förpackningar döljer också den köttindustri som har gjort att vi har råd att äta kött i olika former varje dag, även om vissa delar snarare ägnas åt fest än vardagen. De döljer också att när vi äter kött är det ett förkortat liv som vi tuggar i oss. I jakten sker ett möte med en annan själ. I bytets ögon möter vi en blick in i vår själ från en annan själ och det berör oss.

Köttindustrin har försökt att arbeta bort mötet med en annan själ. I jakten ingår det fortfarande. På ett märkligt sätt är det inte naturligt för oss att döda. Vi gör det och ändå är det något som måste överträdas. Jägare jag pratar med, poddar om jakt som jag lyssnar på eller i myterna, ständigt förekommer denna gräns som man måste träda över då vi dödar ett annat djur. I myterna kan du bestraffas om du dödar oförsiktigt. Agamemnon var tvungen att offra sin egen dotter Ifigenia för att blidka jaktgudinnan Artemis efter att han hade dödat hennes heliga hjort.

Jakten i alla kulturer är fylld med ritualer och ritualiserat beteende. I vårt sekulariserade samhälle förklaras det genom viltvård, men i grunden hade det kunnas skötas av naturen självt. Naturen är inte beroende av människan utan vi är beroende av naturen, men genom kulturen har vi tämjt den och formulerat en myt om vi plats i skapelsen. I jakten blir det tydligt, då den inte främst är för att livnära oss. Köttindustrin är effektivare och billigare. Jakt är kultur.

Antropologen Matt Carthill skriver i A view to a death in the morning (1993) om hur specifikt ordet jakt är. Att bara döda är inte jakt. Om jag med mening kör på ett rådjur är det inte jakt. Den som dödar på slakteriet är inte en jägare. Om jag går ut i hagen och skjuter en ko är jag inte en jägare.

The symbolic meaning that has a lot to do with our definition of the term, which is a curiously restricted on. Hunting is not just a matter of going out and killing an old animal; in fact, very little animal-killing qualifies as hunting. A successful hunt ends in the killing of an animal, but it must be a special sort of animal that is killed in a specifik way for a particular reason.

Cartmill, 1993:29

Jakt är märkligt nog ett ytterst kulturellt fenomen, trots att dödandet för överlevnad ingår i livets nödvändighet. Det är en gränszon mellan det civiliserade och det ociviliserade, ett gränsland där djur och människa möts, där vi inte längre kan bortse från att människan är ett rovdjur. Jakten är den kulturella domän som är som närmast naturen och därför är flera tabun förknippade med den. Det är, som Cartmill skriver, ett väldigt specifikt fenomen i det mänskliga samhället.

När jag satt lutad mot stenen och puffade på min pipa var det inte sådan tankar som rörde sig i mitt inre utan snarare välmåendet av att få sitta ute i naturen, nöjd med kantarellerna som jag och Maggie hade samlat. Till dem åt jag en köttbit på kvällen, som jag hade köpt i butiken.

Under hösten är planen att jag kommer att ägna en hel del inlägg åt jakten i dess olika aspekter. Vi får se vart det tar vägen.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Den andre varje månad: Tiden

Jag vet inte hur det såg ut här där jag bor i Simrishamn innan Ehrnbergs Läder AB hjälpte sina anställda finansiellt att bygga villor och marken förändrades för människornas behov. Kanske var det tallmark som vid Åbackarna? Eller stod bokarna här liksom de gör i den nordligare delen av Åbackrna?

Nu däremot står villorna kant i kant med sina trädgårdar. De byggdes i slutet av 1940-talet. Minnena av svältår gjorde att varje trädgård fick matjord att odla i. Detta har mina grannar berättat för mig.

Med tiden har trädgårdarna bytt utseende beroende på vem som har ägt den och vilka förutsättningar som de har. Huset vi bor i står väster om trädgården vilket gör att det finns ingen kvällssol. En stor kastanj och ett pilträd skuggar delar av den. På flygbilder från 1965 ser man att lagerhäggen var stor redan då.

Tiden är inte konstant, men den går inte att vända tillbaka. Alla organismer förändrar sin miljö. Om det finns en balans mellan de olika organismerna kan ett landskap behålla sin prägel under väldigt lång tid. En trädgård har sitt årshjul, en betad äng sitt. Frågan som man kan ställa sig är vilken rytm ett visst landskap har. Serengeti i Kenya och Tanzania präglas av djurens cirkulära rörelse (Carrol, 2016).

Även om tiden är en framåtrörelse innehåller landskapet minnen från det som var. I Bäckhalladalen norr om Simrishamn var utmarkerna där djuren betade delar av året. Det hårda betestrycket har gjort att böljeslagshällarna syns. De förstenade vågorna är minnen från istiden. Utmarkens växter bibehålls genom att man låter boskap beta här under sommaren.

Orsaken till att jag talar om tid och minnen är artikeln ”The soil remembers” (Janzen, 2016). I den beskriver författaren ekosystemens komplexitet och hur svårt det är att se hur de kommer att gestalta sig i framtiden, men i marken, i jorden finns det minnen kvar.

Minnena är i form av frön, mykorrhiza, liksom hur jorden är lagrad. Plogen och markberedaren river upp de minnena för att kunna ge de bästa förutsättningarna för önskat trädslag. Vissa växter överlever. Som hallonen vars rötter skjuter skott och etablerar sig i de solbelysta öppningarna. När trädkronorna sluter sig och ljuset försvinner dör de, men rötterna finns kvar i väntan på att solen åter når marken.

Janzen skriver att ekosystemets livskraft kommer över tid att uppenbara de invävda och inneboende möjligheter som jorden har.

Owing to inscrutable complexity, our ecosystems’ future vitalities can never be predicted precisely –only time, across a span exceeding our view, will reveal their evolving, interwoven trajectories.

Janzen, 2016

Tiden fortsätter han är också den domare som kommer att avgöra hur det kommer att gestalta sig.

Time is the final arbiter, the eventual judge; and it renders its verdict only haltingly, unhurriedly, often only after decades, centuries even, when we are no longer there to hear its judgement.

Janzen, 2016

Detta tänkande, som för mig låter ödesmättat och dramatiskt, väcker undran och förundran. Det senare då det lämnar det torra vetenskapliga språket och får en mytologisk klang. Det tycks mig format av den linjära tiden som skapats av kristendomen, där det finns en skapelse och en domedag. Det har inte det cirkulära tänkandet som kommer till uttryck i Völvans spådom i Den poetiska eddan (2016) där gudar föds och dör.

Den undran som det väcker är om det här är ett givande sätt att resonera kring naturen, dess miljöer, organismer och biotoper? Det vetenskapliga språket har sina trösklar och kräver en kunskap som för mig kan kännas omättlig. Å ena sidan väcker det en ödmjukhet inför tanken att det finns ingen bortre gräns. Å andra sidan skapar det en frustration, då den tid som krävs för att nå kunskapen i betydelsen men vad hände sedan ligger bortom min grav. Herakleitos ord att ”allt flyter” ekar svagt.

Nu talar vi visserligen om de oöverblickbara tidshorisonterna. Trädgården bär också på minnen. Kastanjen som så dominerar vad som tillåts växa under dess krona. Gräsmattan har sina minnen där tusenskönorna, vitklövern och kirskålen återvänder, medan andra en gång växer och inte återvänder igen. Eller så blir de likt glömda minnen som kommer fram då förhållandena är gynnsamma.

I The book of wilding (Tree & Burell, 2023) skriver författarna att med tiden kommer den forna mångfalden att återvända:

Left to its own devices, this land could take tens if not hundreds of thousands of years to reestablish its former biodiversity.

(Tree & Burell, 2023:229)

När jag går runt i trädgården och ser de olika inhemska och utländska växterna, tänker på att jag och andra har planterat och spritt frön från när och fjärran, tror jag än en gång ett slags mytologiskt tänkande genomsyrar idéerna kring biodiversitet. Så som det en gång var eller om bara människan försvann så skulle mångfalden kunna utvecklas fritt. Men människan är bara en av många arter som tenderar att dominera sin omgivning. Fast, visst, när koevolutionen låter de olika arterna diversifiera, de utrikiska samsas med de inhemska så kommer en mångfald av olika förhållanden organismer emellan att uppstå. Men det kommer inte att se ut som i forna tider.

Pilen mellan rhododendron och syrenen har gått från en liten döende stubbe till att växa meterlånga grenar eller stammar (vad det nu bör kallas).
Av föregående års många tusenstjärnor är det i år få. Vitklövern har däremot tagit sig upp. Förra året var det brunbränt här, men regnet har gjort det tätt grönt. Däremot växer det inte lika bra som i östra delen av trädgården. Det var i östra delen som man lade matjorden när husen byggdes.
Ängen ser annorlunda ut i år. Den ohamlade pilen ger skugga. Det myckna regnet och gräset som alltmer gör sitt intåg täcker över timjan och andra örter som växer nära marken. Gulmåran blommar i sydöstra delen. Ängsvädden ger färg i det gröna. Tomtskräppan kommer snart att släppa sina frön och försöka breda ut sig än mer. Kanske kommer de andra att hålla den i schack?
Gräset dominerar helt här. Sommarfibblan är ståndaktig där jag inte har gått med gräsklipparen. Även en tistel håller till där.

Referenser:

Carroll, Sean B. (2017[2016]). The Serengeti rules: the quest to discover how life works and why it matters. Paperback edition. Princeton, New Jersey: Princeton University Press

Den poetiska Eddan: gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter. (2016). Stockholm: Atlantis

Janzen, Henry H. (2016). ”The soil remembers”, Soil Science Society of America Journal, Volume 80:6, November-December 2016, ss 1429-1432, https://doi.org/10.2136/sssaj2016.05.0143

Tree, Isabella; Burrell Charlie (2023). The Book of Wilding: a practical guide to rewilding, big and small. London: Bloomsbury

Tar jag hand om jorden?

I lördags grävde jag med mina händer i pallkragen efter potatisarna som jag hade planterat. Jorden var tjock och fet, mörk och lätt. I det mörka såg jag de ljusa potatisarna. Blasten hade rensats bort, så de hade dolts under jorden. Vi hade varit borta i flera veckor och nu tog jag upp dem.

Tidigare under dagen hade jag köpt potatis, då jag hade trott att min familj som hade bott i huset medan vi var borta hade ätit upp den. I stället hade de lämnat den i marken och det var lustfyllt att sticka ned händerna i jorden och hittade dem.

Jag hade köpt potatis, skrev jag, och ändå hade jag odlat potatis. Den odlade var inte ens särskilt god. Det var en sort som jag hade hittat på Granngården och som lovade skörd innan midsommar. Skörden var riklig, men jag föredrog den köpta.

Pallkragen där potatisen har växt är den längst till vänster. Salladen blommar snart. Bakome den syns bladpersiljan. Pumporna kräver sin plats. Solrosorna vänder sig söderut, men himlen är mulen. Majsen som är odlad från majskorn från förra årets skörd verkar inte ta sig i år. I den längst till höger samsas rödbetor, med blåklint och bondbönor. Morötterna har inte fått någon sol alls och kom inte. Var blåklinten kommer ifrån det vet jag inte. Men den är vacker. Jag för ett växelbruk och bondbönorna är för att tillföra kväve i jorden. Där potatisen växte hade jag förra året planterat de tre systrarna, majs, pumpor och olika bönor. Jag vände inte på jorden utan tryckte bara ned den förgroddade potatisen.

Skälet till att jag nämner detta är några texter som jag har läst av Maria Puig de la Bellasca. Hon är professor på universitet i Warwicks institution för Centre for Interdiscplinary Studies. Fältet hon arbetar inom är STS, science, technology and society, och hennes forskningsfält är jorden och myllan och vår relation till den. Jag har tidigare stött på hennes namn, men inlägget med den underbara titeln ”Developing an Expanded Soil Profile methodology for restoring social-ecological relations: A case study of Sunnivue Farm, a biodynamic farm in Southwestern Ontario” på Natural history of ecological restoration gjorde mig nyfiken på att lära mig mer.

STS är ett brokigt forskningsfält. Det har sin grund i sociologin, men är tvärvetenskapligt då det handlar om hur samhället förhåller sig till vetenskapen och teknologin. Utgångspunkten är att samhället och därför människan formas och formar hur vi förhåller oss till och skapar vår verklighet utifrån vetenskapen och teknologin.

Inom fältet är begreppet ontologi viktigt. I sig betyder det läran om varat och undersöker hur detta styr hur vi ser på världen och lever i den. STS begrundar hur vi är och varder utifrån det vetenskapliga och teknologiska sammanhang vi befinner oss i. Det är en kritisk disciplin och skärskådar genom att plocka isär fenomen och försöka se på dem ur olika synvinklar. Viktigt är att se teknologi och vetenskap som värdeladdade, vilket innebär att den ontologi som vi lever i kommer att forma vilken vetenskap och teknologi som utvecklas. Den skiljer sig således från dem som anser att vetenskapliga upptäckter eller teknologiska innovationer är värdeneutrala.

Puig de la Bellasca undersöker jorden och vår relation till den genom att införa begreppet etiskt omhändertagande. Det ska inte förstås utifrån ett normativt perspektiv utan i från ett ontologiskt, då det formar hur vi relaterar till tingen omkring oss. Hon skriver följande i artikeln ”‘Nothing Comes Without Its World’: Thinking with Care” (2012):

[E]thics of care entail that to value care we have to recognize the inevitable interdependency essential to the reliant and vulnerable beings that we are.

2012:197

Omhändertagandets etik handlar om att erkänna att vi i vårt väsen är beroende av det omkring oss på samma sätt som det är beroende av oss. Det är en ontologisk utgångspunkt eftersom det handlar inte om hur vi bör agera utan om hur vi ser på det livssammanhang som vi lever i.

Vad är jord? Dels är det materialet som potatisen växer i, men det i sin tur består av en mångfald av sammanlänkade enskilda entiteter.

Jord är den blandning av mineraler, lösa avlagringar, gaser, vätskor, levande biomassa och organiskt material som täcker jordens landyta.

”jord”, Wikipedia

Den levande biomassan är inte bara maskar utan också det mikrobiom, de mikroorganismer, som till exempel bakterier, som lever i jorden. Upptäckten av dessa mikroorganismer är relativt ung och deras betydelse i odlandet utforskas och diskuteras. Jord består av biotiskt, som maskar och mikroorganismer, och abiotiskt, som mineraler, vilka påverkar dess tillstånd. Jorden i mina pallkragar som jag beskrev som mörk mylla, tyder på en stor andel mikroorganismer och näringsrik jord. Förmodligen är den för näringsrik för potatisodlande, då potatis trivs bättre i näringsfattig och sandig jord.

Att odla är att inleda en relation med jorden och hur den relationen gestaltar sig utgår från ontologin. En teknokratisk ontologi skulle kunna se till de olika kemiska processerna som odling är. Det är jordens kemiska och fysiska sammansättning i förhållande till ljuset och hur fröet utvecklar sig. Utifrån producentens ontologi handlar det om avkastning, medan konsumenten ser det utifrån varan.

Att bara använda begreppet perspektiv fångar inte riktigt hur omedvetna vi är av hur vår upplevelse är av det som gestaltar sig inför oss. Perspektiv är som om vi väljer hur vi upplever det, medan ontologi syftar på den omedvetna påverkan på hur vi upplever det.

STS kritiska perspektiv bygger på ordets kritiks ursprungliga betydelse, som handlar om att bedöma, (κριτής, krites, domare). För att kunna göra det är det en terminologityngd litteratur som kan vara irriterande och påfrestande att läsa. Det konstlade uttryckssättet handlar inte främst om att utestänga de oinvigda utan just om att hitta verktyg för att kunna byta perspektiv och få skymt av ontologierna omkring oss.

Låt oss nu återvända till potatisen och till den ontologi som jag befinner mig i och som jag tror många befinner sig i. Det är en värld där det är en lyx att kunna arbeta med jorden. Jag är inte beroende av jorden utan jag gör det utifrån andra motiv än att främst kunna livnära mig av den. Förvisso blir jag stolt över det som jag lyckas odla och jag lär mig lite mer varje år om vad jag bör tänka på, men det viktigaste är att jag inte är beroende av den.

Det är just bristen på beroende som Puig de la Bellasca syftar på, då jag inte ser förhållandet till jorden utan för mig är den snarare en konsumtionsvara som roar mig ibland och en identitetsmarkör framför allt, vilket jag tidigare har tagit upp i inlägget Maskros, gräsmatta och klass. Det är också en plats för lärande, vilket jag tar upp i inläggen ”Den andre varje månad”, en syn som bekräftar att det är en konsumtionsvara.

Konsumtionssamhället uppkom med industrialismen. Innan dess levde vi i ett produktionssamhälle, där vi själva producerade vad vi åt och var beroende av vår egen gård, vårt hemman, det vill säga den avkastning som den gav. Industrialismen gjorde inte bara att vi lämnade våran hembygd utan också att vi blev beroende av inkomsten från industrin vilket gjorde att vi kunde köpa vår mat, kläder och sedan nöjen. På så sätt bröts vår relation till jorden.

Konsumtionens ontologi framträder i den nya relationen som sker då vi återigen får ett stycke jord som vi kan odla på. Det visar sig också när vi köper jord till vårt land och pallkragar för att odla, snarare än att skapa jorden själva. Själv har jag en jordfabrik genom bokashin, vilket bygger på att min köksavfall genom mikroorganismer bryts ned till näringsrik jord.

I grunden skulle var och en som har en trädgård själva kunna skapa sig sin egen jord med hjälp av köks- och trädgårdsavfall. Det är något som många gör genom sina komposter, men trots det köps den framför allt. På liknande sätt köper många den näring som behövs för att det ska växa, snarare än att använda guldvatten, vår egen urin blandat med vatten.

Relationen till en konsumtionsvara upprätthålls så länge som vi är roade av den och sedan lämnar vi den. Omhändertagandets etik, som Puig de la Bellasca innebär att vi gör ett åtagande och erkänner vårt beroende till omgivningen. Ekologiskt omhändertagande, skriver hon i artikeln ”Making time for soil: Technoscientific futurity and the pace of care” (2015), handlar inte bara om växandet utan gestaltar sig i den ökade och myllrande medverkan mellan deltagarna.

In these temporalities of ecological care, growth is not necessarily exponential, nor extensive. This is not only because ecological growth involves cycles of living and dying, but also because what makes an ecology grow manifests itself in the intensification and teeming of involvements between members. 

2015:20

I framtida inlägg kommer jag att återvända till dessa frågor. Nu vill jag avsluta med att i samtalet mellan olika parter erkänner vi sällan, eller kanske hellre, vi förstår inte att det är olika ontologier som vi lever i. En lantbrukare, en producent, har en annan ontologi, en annan verklighetsuppfattning när regnfronten kommer in över landet än konsumenten som möjligen kommer att märka det senare på de höjda matpriserna, men då förmodligen inte gör kopplingen till skörden som drabbades.

Själv har jag endast börjat upptäcka genom att jag har fått begrepp för hur jag ska få syn på ontologin som jag lever i. Det sker genom att jag får syn på relationerna till min omgivning och hur de får mig att agera. Den sakta växande kunskapen om de olika relationerna fördjupar min relation till trädgårdens olika medlemmar.

Referenser:

Puig de la Bellacasa Maria (2012). ‘Nothing comes without its world’: Thinking with care. The Sociological Review 60(2): 197–216. https://doi.org/10.1111/j.1467-954X.2012.02070.x

Puig de la Bellacasa, M. (2015). ”Making time for soil: Technoscientific futurity and the pace of care”. Social Studies of Science, 45(5), 691–716. https://doi.org/10.1177/0306312715599851

Jord. (2020, december 4). Wikipedia, . Hämtad 06.13, augusti 7, 2023 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jord&oldid=48521930.

κριτικός. (2023, March 17). Wiktionary. Retrieved 06:38, August 7, 2023 from https://en.wiktionary.org/w/index.php?title=%CE%BA%CF%81%CE%B9%CF%84%CE%B9%CE%BA%CF%8C%CF%82&oldid=72005939.

Ytterst på stranden när havet återvände

Jag tänker inte äta bläckfisk, sa jag. De är intelligenta. Men varför äter du gris? fick jag till svar. De är ju också intelligenta.

På restaurangen smakade jag senare på bläckfisken. Den var god.

Senare på dagen gick vi längst ute på stranden. Vattnet började komma tillbaka. Det rann över den vågformade sanden och bröt de låga dynerna.

Saint Germaine sur Ays strand.
Pricken är Maggie.

En bit västerut tittade jag på fåglarna som hade samlats där vattnet nu var på väg tillbaka. Det var en flock kentska tärnor, skrattmås, trutar och vadare som snäppor och pipare i olika storlekar. Medan Maggie lekte i vattnet stod jag och försökte urskilja vad för olika arter det var. Kärrsnäppor med sitt svarta bröst, såg jag. Strandpipare skulle förekomma hade det stått på en skylt, men sikten var för dålig för att urskilja någon säkert.

Vi började gå i deras riktning, men jag sa att vi inte skulle störa dem. Vadå, sa hon, de flyttar sig. Men någonstans kan de väl få vara ifred för oss människor, sade jag. Vi gick istället mot de torrlada klipporna längre inåt land. De var övertäckta av ostron.

Ostronskären

Under promenaden tänkte jag på hur samhälleliga och kulturella kategoriseringar alltmer löses upp. Ny kunskap tillkommer som förflyttar det som vi anser är tillåtet att äta eller inte. Är det intelligens och medvetande som ska avgöra? Eller ska vi inte äta kött överhuvudtaget?

I boken An Irish Atlantic rainforest: A personal journey into the magic of rewilding (Daltun, 2022) läser jag om den engelska kolonialiseringen av Irland och hur de inte bara dödade irländare utan hur de högg ned skogen för att berika sig. Men, som Daltun skriver, kan inte skogarnas försvinnande bara bero på engelsmännen utan irländarna själva genom sina får och kor gjorde jobbet.

När Daltun tar över sin mark går han runt på ägorna och märker hur det han tog för att vara en frodig vild skog inte återbildas. Det finns ingen undervegetation. Vilda getter och sikahjortar som vandrar fritt äter de nyspirande trädplantorna. Det är först när han inhägnar sitt område som skogen kan börja att revitaliseras, att förvildningen kan börja.

Saint Germaine sur Ays strand

Gränsdragningar är övergångar från det ena till det andra. Inom ekologin kallas gränszonerna för ekoton, det är där det finns en spänning mellan till exempel de skogslevande och de ängslevande. I yttersta delen av stranden mellan hav och land rör sig snäppor och pipare och gräver i stranden efter kräft- och blötdjur som lever och frodas i mötet med det blöta och det torra.

Även kulturellt gör vi gränsdragningar. De kommer från seder som nedärvts och som sällan ifrågasätts. Mat är intressant, då det finns tydliga gränsdragningar men otydliga förklaringar till varför vi äter vissa saker men inte andra. I möten med andra kulturer eller ny kunskap börjar dessa gränsdragningar att diskuteras. Om jag inte bör äta bläckfisk för de är intelligenta, varför då äta gris om intelligens ska vara gränsmarkören? Diskussionerna kan bli våldsamma, som bokbränning eller yttrandefrihet, skogsbrukare eller trädkramare.

I dessa diskussioner försöker vi rättfärdiga vår ståndpunkt genom hänvisa till helighet, intelligens, skyddad biotop eller skogsplantering. Vårt samhälle är också mindre hierarkiskt. Dels kommer det genom att utbildningsnivån har stigit i samhället, dels genom att makthavare har visat sig vara korrupta eller opålitliga. Då de som förr satt med makten har ifrågasatts tenderar tilliten att bli allt mindre, vilket också gör att kunskap ifrågasätts och istället hystar vi fakta på varandra.

Jag skiljer på fakta och kunskap eftersom fakta måste sättas in i sammanhang och det är först då som kunskap uppstår. Något kan vara faktamässigt rätt och ändå vara fel. För att se skillnaden kräver ofta ett långt och träget arbete med ämnet. En annan aspekt är att människor har olika kunskap genom den disciplin man arbetar inom och därför kan komma till olika slutsatser. Experter tenderar av ha en väldigt specifik kunskap, men kan därför vara okunniga då ämnesövergripande aspekter krävs.

Vi återvände till sanddynerna med sin torktåliga växtlighet. Sånglärkan sjöng i skyn utan att jag såg den. Det var naturreservat där vi gick, ånyo en gränsdragning.

Referenser:

Daltun, Eoghan, (2022). An Irish Atlantic rainforest: A personal journey into the magic of rewilding. Hachette Books Ireland: Dublin

Naturen: det vilda och det tämjda, del 2

Jag satt lutad mot kastanjen i trädgården, rökte på min pipa och drack en kopp kaffe. Det var årets första riktiga soldag. En sparvhök flög lågt in över trädgården, snek över bokhäcken och koltrastarna flydde i panik. För dem var det oviktigt om det var trädgård eller vildmark.

För sparvhöken eller koltrastarna är det ointressant hur vi människor har delat in vår omgivning. Men för oss människor formar de, som jag skrev i förra inlägget, hur vi ser på vår omgivning.

För att undersöka tankegången vill jag begrunda tre begrepp: trädgård, natur och vildmark.

Ytligt sett är det geografiska områden. Men för västerlänningar har de olika betydelser i det rumsliga. Naturen är ett allmänt begrepp. Fast å andra sidan skulle få säga att de går ut i naturen när de går ut i trädgården. Det är således en domän som är utanför tomten.

En trädgård kan skötas om, men också lämnas och ses då av många som ovårdad. Den vårdade trädgården kan vara en välklippt gräsmatta, men också prunkande växtlighet; det är den mänskliga närvaron som ska synas, om det så bara är en robotgräsklippare som håller växtligheten i schack. Utifrån ett ekologiskt perspektiv är den vårdade trädgården likvärdig med en öken. Ytterst få organismer kan frodas där. Koltrastar gillar den på grund av tillgången på föda, likaså sparvhöken.

Naturen är ett allmänt begrepp, men det är tydligt att man menar något annat än trädgården. Hur man ska skilja dem åt är problematiskt eftersom det mesta av naturen som vi i allmänhet upplever är där det växer granar, bokar och ekar är människoskapade. Dels är gran- och tallområden någons egendom och är i de flesta fall planterade. Deras livscykel kontrolleras av dess ägare. Det planteras för att maximera avkastning och deras värde mäts i bonitet. Men granskogen har fått ett annat värde för den som tycker om att vandra där när den har växt sig hög och grön mossa breder ut sig . Vandrare tycker ofta om den gallrade skogen där träden har kunnat växa sig raka och långa, med så få kvistar som möjligt. Det påminner om kyrkorummet. Det är noga uttänkt, med en samlad erfarenhet och praxis för att få så hög vinst som möjligt och för att minska att andra organismer stör och förstör. Men när ägarna sedan gör slutavverkningen väcker det upprörda känslor hos dem som har gillat att vandra där, kanske plockat svamp och rastat hunden.

Vildmarken är också en del av naturen, men är längre från bebyggelse. Likväl vill jag påstå att den snarare är en föreställning i än högre grad än naturen och trädgården. Ofta är den skyddad i form av nationalpark eller naturreservat. Den är således medvetet lämnad. Om vi tar en stor del av fjällvärlden är den en del av samebyarna som ordnat den så att de kan vårda sina renar. För fjällvandrare har den ordnats så att fjällstugor och andra anläggningar ska kunna ge dem en skyddad och trevlig vandring. På kvällen vankas det trerätters. I den vildmarken är man sällan lämnad ensam. Stigarna är välmarkerade och spänger gör att man inte behöver blöta ned sig när man traskar över myrarna.

Om jag följer definitionen som EU kommissionen gör är det ingen vildmark. De menade ju att den mänskliga närvaron skulle minimeras. I dokumentet som jag nämnde i förra inlägget står det:

Qualities of wilderness are naturalness, free functioning natural processes, largeness and the absence of developments.

EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000, s. 10.

I senare inlägg om rewilding kommer jag att återkomma till EU kommissionens definition, för däri tror jag att en del av den officiella svenska kritiken bottnar. EU kommissionens definition bygger på en föreställning som dels kommer ur ekologers syn på naturen, men jag förmodar också på en annan tradition på grund av andra ägarförhållanden som har rått på kontinenten.

I Sverige har vi dessutom allemansrätten vilket gör att det som är mitt och någon annans inte är lika tydligt som på kontinenten. Här står ingen skylt om tillträde förbjudet och näringsidkare kan utnyttja andras mark för sina affärer som att hyra ut kanoter eller cyklar.

Ur ett abstrakt perspektiv betecknar, för mig, dessa domäner rörelse. Vad jag menar är att man går ut i trädgården, naturen och i vildmarken men stannar hemma. Trädgården är den omedelbara domänen. Den formas utifrån en vision eller en föreställning om hur något borde se ut. Vildmarken är där vi upplever oss vara i den orörda miljön. Naturen är det som inte är kultur. Det är det som är mitt emellan och som inte riktigt kan sorteras, som ett samlingsbegrepp för något med olika, ofta kontrasterande och konfliktfyllda föreställningar.

För några, mig inklusive, är det närmast en andlig domän dit man går för att hämta kraft (Thurfjell, 2020). För skogsägaren är det en investering och för svampplockaren en period då man kan leta kantareller. För vandraren en domän man tar sig igenom, likaså för cyklisten. Alla dessa föreställningar kan samlas i en och samma person, men de kan också vara en konflikt mellan olika parter. Cyklisten och vandraren möts på stigen. Skogsägaren ser sin mark nyttjad utan att kunna få en inkomst på det som andra profiterar på genom att ett företag hyr ut cyklar och visar var de kan cykla.

Alla dessa föreställningar ingår i människans domän och utesluter till viss del djurens domän; det som kallas för naturen. För är det inte så att i naturen delar vi plats, men i trädgården vill vi inte dela plats utan den ska vara kontrollerad? Så kanske är dessa tre begrepp inte bara ord för rörelse utan också på olika grader av kontroll?

Antropologen Philip Descola visar i Beyond nature and culture (2013) att uppdelningen av geografiska områden förekommer i alla kulturer, men påvisar också hur stor skillnad det är mellan dem. I förra inlägget nämde jag olika ontologier får sitt egenartade sätt att göra det på. Det är animistiskt, totemistiskt, analogistiskt och naturalistiskt, men är i grunden oviktiga i sammanhanget. Viktigt är att indelningar eller kategoriseringar pågår i alla kulturer.

I Sverige sker kategorisering genom lagar och skrivna kontrakt. Där står någon som ägare och fördelare av dessa geografiska områden. Markfördelningen kan ske genom köp, arv eller hävd. Den kan inhägnas och den kan lämnas öppen och det odlade och det som inte är odlat gör skillnad, men även detta kompliceras genom trädplantager och dess olika stadier, vilket visar att det görs skillnad på hur känsliga grödorna är.

I sammanhanget är just allemansrätten intressant eftersom den gör skillnad på tomt och mark. För svenskar är det en tydlig distinktion, men på radion har jag hört om irritation från markägare som menar att tyskar och andra tältar för nära trädgårdar eller hugger ned träd för att göra upp en brasa.

Avslutningsvis vill jag återgå till fåglarnas perspektiv. Jag och Maggie kom till Bäckhalladalen och vi möttes av en kakafoni av fåglar. Jag blev så glad. Lärkträden som jag egentligen tycker är väldigt fula var fyllda med olika fåglar. Det som gjorde mig allra lyckligast var att se den mindre korsnäbben som med sin speciella näbb delade upp lärkkottarna så att det snöade av tunna växtdelar. Men inte bara dem utan trädkrypare, talgoxar och kungsfåglar höll sig väl synliga. För dem var det livsutrymme och ett middagsbord.

Att området hade gjorts till ett naturreservat hade givit dem detta livsutrymme och middagsbord. Men området hade också grillplats och joggingspår. Naturen måste inte göras till vildmark, men allt kan inte heller göras till trädgård eller odling. Mångfald kräver utrymme.

Referenser:

Descola, Philipe (2013). Nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts