Böcker – Förvilda Sverige

Jag söker vargspår

För flera år sedan läste jag en bok av filosofen Baptiste Morizot. Jag blev helt betagen och läste två till så fort jag kom över dem. Hans böcker väver samman ekologi, filosofi och antropologi på ett väldigt kreativt sätt.

En av mina önskningar när jag började den här bloggen var att kunna intressera dig för honom. Men hans idéer kan verka så märkliga då de utgår från komplexa filosofiska resonemang om vår relation till naturen.

Då jag inte visste hur jag skulle kunna introducera honom struntade jag i att nämna honom. Det skulle krävas för mycket förarbete. I stället valde jag den popigare varianten med rewilding och utgick från naturvetenskapliga resonemang, fast som du har märkt har filosofin och antropologin varit närvarande. Så började jag ta upp kosmologier och gå igenom hur man kan fundera på det begreppet i förhållande till natur/kultur och plötsligt gick det upp för mig att nu har jag övergången. Så på sätt och vis kan man se dessa snart tre år av bloggande som en väg för att kunna presentera hans tankar.

Den första boken jag läste av honom var On the animal trail (2021). Det är en blandning av naturupplevelser, reseskildring och djuplodande resonemang om hur vi ska förstå varat. Jag kommer att avsluta inlägget med ett citat av honom som jag tänkte inleda med, men det krävde för mycket kringsnack så det kommer allra sist. Först vill jag ge bakgrund till citatet. (Som du kanske märker är jag orolig för att hans tankar ska vara helt främmande och stöta bort dig.)

Bokens tema är att genom att lära sig spåra kan man börja undersöka naturen omkring sig. En av de böcker som har inspirerat honom är en sydafrikansk antropolog som jag fick läst för ett tag sedan och som knockade mig totalt. Så låt mig börja där i stället.

Antropologen heter Louis Liebenberg och boken The art of tracking: The origin of science (1990). Boken utgår från Liebenbergs fältarbete bland !Xo, ett jägar- och samlarfolk i Kalahariöknen. Under sitt leverne där blev han intresserad av deras enorma kunskap om sin omgivning och färdigheter i att spåra. Detta ledde honom till tankar om att förmågan att spåra är en slags prototyp för hur vetenskapliga undersökningar görs. Det handlar om att samla kunskap för att kunna nedlägga ett byte/formulera en tes. I grunden skiljer sig de två inte om man ser till de kognitiva delarna.

I förordet skriver Liebenberg att föreställningen att naturen är som en öppen bok är fel. Snarare är krävs det kunskap, färdigheter och föreställningsförmåga för att kunna läsa naturens bok. Han utgår från spåraren som han menar måste bygga upp färdigheter genom erfarenheter. Det dock som han framför allt behöver göra är att bygga upp en förmåga att föreställa sig saker.

Det betyder att för att kunna tyda tecknen bland löven, för att ta en svensk skogskontext, krävs inte bara att man ser vad som är där utan vad det kan betyda. Det gör, skriver Liebenberg, att en stor del av tydningen sker genom att föreställa sig saker i huvudet, snarare än att enbart tolka de tecken som finns på marken.

Spåraren, skriver han, kan inte läsa allt i sanden utan måste kunna läsa in saker i sanden.

Trackers themselves cannot read everything in the sand. Rather, they must be able to read into the sand. To interpret tracks and signs trackers must project themselves into the position of the animal in order to create a hypothetical explanation of what the animal was doing. (Liebenberg, 1990:v)

Att spåra är därför väldigt mycket en kognitiv förmåga. Det är förmågan att kunna göra sig föreställningar om tecknen på marken, samt, och detta menar han är unikt för människan, förmågan att kunna föreställa oss hur djuret agerar.

Tracking is not strictly empirical, since it also involves the tracker’s imagination. Generally speaking, one may argue that science is not only a product of objective observation of the world through sense perception. It is also a product of the human imagination. A creative hypothesis is not found or discovered in the outside world, it comes from within the human mind. (Liebenberg, 1990:v)

Han gör en skillnad mellan systematisk spårning och spekulativ spårning. Det förra är att man samlar ihop det synliga i omgivningen och bildar sig en uppfattning om vart djuret är på väg. Det är väldigt ”lätt” i säg snöiga områden. Spåren förstörs inte lika lätt. De är tydliga i snön och det är bara att följa efter.

Det svåra sker i förhållanden som inte är lika tydliga som på en berghäll. Det kan finnas få tecken, som dock kan vara tillräckliga för en erfaren spårare för att kunna utläsa och föreställa sig vart djuret är på väg. Det viktiga här är att betänka att det krävs andra färdigheter som att kunna föreställa sig vad tecknen kan betyda. Man måste spekulera!

Men det är inte bara att hitta på utan man måste skapa sig en hypotes vilket leder till att man formar en idé som man testar. Man gör en deduktiv undersökning, skriver han.

The difference lies in the degree of skill, and the skill required for systematic tracking depends on how difficult tracking conditions are. In contrast to simple and systematic tracking, speculative tracking is based on hypothetico-deductive reasoning, and involves a fundamentally new way of thinking. (Liebenberg, 1990:29)

Här kan jag ge ett exempel från min egen spårningsfärdighet.

Den är kass och fylld av romantiska idéer. Jag gillar att åka till Rebbetuaröd på vintern då, i alla fall förr, var det en del av Linderödsreviret, Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

Jag gick i snön i skogen och letade vargspår. Min käraste höll på att bli galen på mig då jag än en gång visade upp ett vargspår. Det är hund, suckade hon. Kom nu!

Det hör till saken också att i närheten är Agusa Vilthägn som tillhör Jägareförbundet Skåne, så det är många jägare med hundar i skogarna där omkring, se också Vägen mellan Rebbetuaröd och Agusa.

Jag är fortfarande övertygad om att det här är varg (fast i närheten bor en dam som har borzoihundar).

Låt oss återgå till mitt försök att introducera Baptist Morizot.

Och det kan vi göra genom att jämföra mig och Maggie. Hon söker framför allt med sitt luktsinne. Då det inte är snö eller lerigt vet jag inte vad hon har fått vittring på. Då får jag i stället följa henne och se om något senare dyker upp som ett grävlingsgryt, På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till.

Människor är framför allt seende jägare (Morizot, 2021), vilket betyder att vi måste tyda tecknen och tydandet av tecken betyder att det är en kognitiv process som sker i hjärnan.

Den kognitiva förmågan betyder inte bara att jag kan föreställa mig vart det potentiella bytet är utan det kan också skalas upp och skapa en kosmologi.

Vad jag menar är att vi ser tecken som vi sedan sätter i ett större sammanhang, som kan vara att spåra ett byte, förstå relativitetsteorin eller att skapa mening i tillvaron mellan olika delar. Det är alltså en grundläggande kognitiv förmåga som ger oss möjligheter att kunna skapa en bild av vår tillvaro som vi inte kan se här och nu.

Kärnfullt uttryckt är det vår kollektiva kognitiva förmåga som har kunnat skapa kunskap som vi har kunnat föras över till andra i generationer, det vill säga tack vare denna kognitiva förmåga har vi tillsammans skapat kulturer och kosmologier.

Då människor lever i olika geografiska delar kommer detta givetvis att göra att det skiljer sig åt mellan olika kulturer.

Från början var kulturen väldigt lokalt förankrad, men med civilisationen har de förändrats. Det som en gång var väldigt konkret får snarare en symbolisk betydelse.

Bara för att något har en symbolisk betyder inte det att den är lätt att förändra eller att ta bort. Det sker dock med tiden. Symbolerna omformuleras och ibland till att det inte går att känna igen dess ursprung, trots att de är essentiella delar i kulturen.

Då civilisationer möts uppstår dialoger vilket också förändrar kulturer och kosmologier. Sammanfattningsvis skiljer sig kulturer och kosmologier mellan olika grupper beroende av omgivningen och erfarenheterna. I möten uppstår dialoger och omformuleringar.

Nya erfarenheter, ny kunskap kommer sakta att förändra kulturer och kosmologier. Det är här som Morizots tankar kommer in.

Han tar sin utgångspunkt i den förändring med faunan som sker i dagens Europa. Han, liksom jag, begrundar det med speciellt fokus på vargen som sprider sig alltmer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga. För det som sker i Europa är att inte bara vargen utan också en mängd rovdjur inte bara kommer tillbaka utan de ökar också. De finns bland oss och ibland skapar det konflikter, med till exempel vissa sätt att leva och försörja sig. Men också symboliska frågor väcks och frågor om landsbygd och tätort kommer till uttryck i föreställningar och åsikter om vargen, se Hångla inte med vargar.

Spår efter hackspetten vid slänten vid Backåkra.

Låt oss nu avslutningsvis för ihop de tankar som jag här har presenterat för att äntligen kunna presentera citatet.

Människan har förmågan att spåra djur genom att tolka synliga tecken i naturen och sedan kunna göra sig en föreställning om hur det beter sig. Denna förmåga har medfört att vi har kunnat skapa kosmologier som gör hela vår omgivning begriplig. En kosmologi är en blandning av gammalt bös från förr, kloka idéer om hur man bör bete sig och föreställningar om hur världen fungerar. Det skapar ett kunskaps- och värdesystem som formar hur vi beter oss och rättfärdigar varför vi handlar som vi gör.

Vad vi i detta ser är att många av de idéer som är formade kring rovdjuren bygger på ärvda erfarenheter från förr där kampen om överlevnad följde oss som skuggan. Så är det inte längre i väst och i många andra delar av världen. Det betyder att mycket av det som bygger upp vår förståelse om vår omgivning kommer ur idéer och föreställningar som är förlegade. De är dessutom väldigt destruktiva för vår miljö och klimatet. Det i sin tur leder till tanken att vi därför kunde utveckla en annorlunda kosmologi. Och det uppmanar han oss till.

Why not try to piece together a more likeable cosmology, through practices: by weaving together practices, sensibilities and ideas (because ideas alone do not change life so easily)? (Morizot, 2021:2)

Jag kommer nästa helg och framgent att pilla med dessa idéer som han framför. Och för att avsluta rekommenderar jag dig att läsa On the animal trail. Det är synd att den inte finns översatt och sprids i Sverige!

Referenser:

Liebenberg, Louis (1990) The art of tracking: The origin of science, Claremont, South Africa.

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge

Kan vi leva med vargen?

Under nästa vecka har jag planerat att köra runt i Svealand med Maggie. Vi ska besöka Fulufjället och vargreviren som ligger i norr om och söder om Falun i bilden nedan. Jag förväntar mig inte att se något, däremot hoppas jag.

*Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.*

Då jag planerade min resa på mitt vanliga spontana och önsketänkande sätt slog det mig att vargar rör sig i stora områden. Nu har de visserligen valpar och är mer stationära, trots det är chansen minimal. För att öka chansen något gick jag in på Skandobs där man kan se var de har funnits. På det sättet utsåg jag två platser att tälta.

Så upptäckte jag att det även fanns björn vid ena stället där jag hade planerat. Jag började känna att jag blev lite nervös. Jag hade läst om Hans björnmöte med ungar i 27 juni 2014 – Oväntat möte. Nu tycker jag att jag sjåpar mig, likväl så finns de där känslorna där av respekt och känsla av hot mot min egen och Maggies säkerhet.

I rovdjursdebatten tenderar vi att hoppa över dito bjäfs. Känslor hör väl inte ihop med ekologi. Jag vet att jag själv har missat att tänka på detta. Nu tror jag att det är ett misstag!

För att gräva i varför jag tycker att känslorna borde tas mer på allvar för att komma vidare i rovdjursdebatten vill jag inleda med artikeln ”Continuing recovery of wolves in Europe” (Di Bernardi et al., 2025).

Enligt författarna finns det numera cirka 19000 vargar inom EU. De är främst i östra och norra delarna av Europa, medan de västra delarna är mindre koloniserade av vargar.

I inledningen tar de upp följande punkter. Stora rovdjur minskar globalt, men inte i Europa. Ökningen, skriver de, är märkvärdig då det sker i ett tätbefolkat och ett landskap som är väldigt anpassat efter människornas behov. Det är än märkligare, avslutar de inledningsstycket, då det rovdjuret som ökar mest är vargen, den som människorna ser som tillhörande i vildmarken. Det är också det rovdjur som är mest involverat i bevarandekonflikter och är kontroversiell politiskt.

While large carnivores and biodiversity are declining worldwide, an exception has been the recovery of large carnivores in Europe. This positive trend is remarkable because Europe appears at first as an unlikely place for a large carnivore to recover. In Europe, wildlife has to share space with a human population of roughly 450 million people in a highly anthropized landscape where people grow crops, raise livestock, hunt wild game, and more broadly shape the landscape through urbanization, energy production, industries, and transport infrastructures. Even more remarkable is that the predatory species recovering the most is the wolf (Canis lupus), which many people perceive as belonging to wilderness areas and which is often embroiled in conservation conflicts and political controversies. (Di Bernardi et al., 2025, källhänvisningar borttagna)

Och detta är väl bra!? Det är en ekologisk framgång! Europa blir allt vildare. Det är ju det som min blog handlar om!

Så varför tycker jag plötsligt att man ska prata känslor?

För att gräva i detta plockar jag först upp adjektivet ”vildare”. I Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012) citeras följande ord av Mike Phillips, som var en av de som ledde Yellowstone Wolf Project. Han menar att Yellowstone Nationalpark är en plats där vargen kan frodas och fortsätta att vara vild.

With a system like Yellowstone in place the gray wolf can withstand a great deal of human exploitation and still thrive. They’ll continue to be wild. And they’ll continue to inspire. (Smith & Ferguson, 2012:191.

Men Yellowstone är inte tätbefolkat och det är inte Europa och dessutom så är inte alla runt omkring lika nöjda trots inkomsterna som kommer delstaten till del.

Men innan vi kommer till om folk är nöjda eller inte vill jag avsluta detta med det vilda. För trots att vargen må symbolisera det vilda, så rör den sig i tämjda områden. I landskap som är ”antropiserade” för att använda termen i Di Bernardi et al.:s artikel (2025). det är landskap som är skapade för mänskliga behov.

Men vad ordet ”vild” börjar kännas konstigt. Det är något som inte stämmer här. Kategoriseringar börjar att brytas ned. De må vara vilda och otämjda djur, men de rör sig inte längre i någon slags vildmark, se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.

Slåttern pågår i Härjedalen. Här är en hässja.

Fast det var ju det här med känslorna som jag ville tala om och det kommer sig av två böcker. En har jag nämnt tidigare i Vargen är död. Antropologen Thorsten Gieser skriver just om känslor i Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Han menar att vargens närvaro väcker sinnesrörelser i oss (”affects”). Dessa formar hur vi upplever vår omgivning. Känslorna som följer ur sinnesrörelserna kan väcka spänning eller oro. De formar hur vi beter oss.

Jag minns när jag och Maggie gick i godan ro på Billingen utanför Skövde. Plötsligt fick jag se en varg. Jag frös och visste inte alls vad jag skulle göra. Så kom den närmare och jag upptäckte att det var en stor schäfer med matte bakom sig. Hon kallade in den och kopplade den. Vi fortsatte vägen fram. Men trots att jag hade sett fel förblev oron i mig ett tag till.

Den andra boken har jag nästan läst färdigt och heter Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Författaren Jonny Hanson är samhällsvetare och har en doktorstitel i bevarandebiologi.

Båda böckernas titlar inleds med ”Living with” och det är just det som är det intressanta med båda böckerna. Båda är samhällsvetare och har därför ett annat perspektiv än de som bara ser spridningen av rovdjuren i ett populationsekologiskt perspektiv.

De utforskar vad som händer med samhället och de människor som tvingas leva med rovdjuren. Jag skriver ”tvingas” medvetet då det handlar i grunden inte bara om en naturlig spridning av rovdjur utan det är också politiska beslut som ligger bakom varför de tillåts förbli där.

Jonny Hansons bok har ett irländskt perspektiv och tar sin utgångspunkt ur den irländska debatten om man ska introducera lodjur till Irland. De finns många skäl till varför liksom många emot. De för, menar att det handlar om att finna en ekologisk balans. De har problem med hjortdjur som betar allt för mycket. Samtidigt har de på landsbygden en kultur av öppna hagar där det går får.

Kommer fårägarna att acceptera det och vad gör de eller i alla fall några av dem om de inte accepterar en introducering? Han berättar om de röda gladorna och havsörnarna som återintroducerades. Efter ett tag började man hitta flera som hade förgiftats. Vi tycks se liknande handlingar i Sverige med vargar som dödas illegalt.

Maggie framför Britt-Inger Perssons verk *Dans* i *Kivik Art Centre*.

Just fårägare är intressanta. Gieser beskriver en hackordning bland lantbrukare som har djur. Enligt honom är fårägare de som står lägst i rang i Tyskland. Oftast har de få djur och de bedriver det som en slags hobbyverksamhet. De har därför lite att säga till om, men är oftast de som är drabbade.

I rovdjursdebatten är det oftast de som lyfts fram som värst drabbade. Att de är värst drabbade stöds av statistiken. Enligt Viltskadestatistik 2024 (Frank et al., 2025) angreps 482 djur i hela Sverige av varg. 453 av dem var får. 382 får blev dödade, 41 skadade och 31 saknade.

Återigen hamnar vi i statistik och den är viktig. Men känslorna är det som formar hur vi upplever vår omgivning (Damasio, 2018). Gieser berättar om den uppgivenhet som drabbade fårägare berättar om och uppvisar. Många lägger snart ned sin verksamhet efter ett angrepp, berättar han.

Hanson talar om inre och yttre landskap och berättar om hur han som femåring såg Disneyfilmen Skönheten och odjuret och hur han blev rädd för att gå i en mörk korridor. Det må vara en barnslig händelse, men den, berättar han, påverkade honom länge. På samma sätt, skriver han, ärver vi rädslor från vår omgivning. De sprids vidare utan att vi reflekterar över dem och påverkar oss.

I artikeln ”Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife” (Heberlein & Ericson, 2005) visar författarna hur attityden gentemot varg hos de som bor i urbana miljöer påverkar hur nära i tiden de lämnade landsbygden.

The research further shows that there is a lasting rural influence on the hearts and minds of urban populations. It takes at least two generations before the support for hunting and interest in wildlife and the outdoors declines. Many attitudes are learned as children from parents. The effects of rural socialization continue even though people move to or are born in cities (as long as their parents grew up in rural areas). (Heberlein & Ericson, 2005:221)

I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar de att det i grunden inte är kunskapen om vargen som styr vilken åsikt människor har om vargen utan det är andra saker som spelar in, se också Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Deras slutsats är att det handlar inte bara om att räkna vargar utan att se till vilka andra faktorer som spelar in.

Successful wolf restoration involves more than simply counting wolves. (Ericsson & Heberlein, 2003:157)

En vanlig vacker sten på *Kivik Art Centre*

Ericsson och Heberlein var tidiga i sin undersökning av attityder och hur de påverkade återmigrationen av varg i Europa. Men de är publicerade för en liten grupp forskare. Gieser och Hanson inriktar sig däremot på en allmän publik som är nyfikna på hur vi kan förstå hur rovdjurens återmigration i ett Europa som en gång utrotade dem påverkas. De utgår från människornas känslor och upplevelser, de som nästan kramar ihjäl vargarna och de som allra helst vill se ett Europa utan rovdjur. Vad de framför allt visar är att den absoluta majoriteten inte är i ytterkanterna utan på endera sidan av mitten.

På många sätt har rovdjurspolitiken hitintills varit ett elitprojekt. Det har pådrivits av mindre grupper, som oftast inte har varit de som har påverkats mest. Hur styrningen av rovdjurens spridning påverkar samexistensen kan inte bara ta hänsyn till att räkna vargar eller att uppfylla Art-och habitatdirektivet. Vi måste också, skriver Hanson, se till hur rovdjuren påverkar både de yttre och de inre landskapen.

Governing coexistence with large carnivores is complex because these animals do not just wander the landscapes around us. They also wander the landscapes of the world within us. (Hanson, 2025:155)

Vad jag har tagit upp i dagens inlägg är att det i EU finns över 19000 vargar och många tusen andra rovdjur. För många, som jag, så är det något spännande, medan för andra är det ångestskapande. Livsstilar förändras och delar av samhällen påverkas i olika hög grad. Jag har tagit upp att även om Göran Ericsson och Thomas A. Heberlein var tidiga med att undersöka attityder i Sverige kring vargen, så är det nu som det börjar komma bra böcker som diskuterar på ett problematiserande sätt om hur de stora rovdjuren sprider sig i EU. Jag rekommenderar dig att läsa dem. De väcker tankar och känslor, och framför allt de är samhällsvetare.

För det är samhällsvetarna som måste bli alltmer involverade i den här debatten. Det kan inte bara vara populationsekologerna som diskuterar rovdjurens spridning.

Hitintills stöter jag på allt för få samhällsvetare som diskuterar dessa frågor och de som finns tycks vara en version av trädkramare; det är inte dessa två. Det är bra!

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

Frank, Jens; Månsson, Johan; Hedmark, Eva; Levin, Maria; Hensel, Henrike; Höglund Linda och Nilsson, Lovisa. (2025). Viltskadestatistik 2024: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. SLU. Rapport från SLU Viltskadecenter 2025-3

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Heberlein, Thomas A.; Ericsson, Göran. (2005). Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife. Human Dimensions of Wildlife: An International Journal. 10:3, 213-227, DOI: 10.1080/10871200591003454

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Galileo och jag samtalar i Tjörnedala

Jag satt på stocken i Tjörnedala och tittade på en drillsnäppa, som knappt syntes på den lilla stenen i vattnet. Kentska tärnor skränade och krickorna skötte sitt. Det var dags att gå vidare mot den västra delen av vandringsrundan.

Detta inlägg börjar vid schacktornet, för början av vandringen läs Erbjuds biologisk mångfald?

Jag gick på stigen på ängen, kom in i en lummigare del för att sedan gå över Tjörnedalavägen. Marken täcktes där av vitsippor. Äldre lövträd, som bok och ek blandades med yngre generationer. Torrträd höll sig kvar, medan andra hade fallit och allt detta i den lilla triangeln mellan väg 9 och Tjörnedalavägen.

Ett fallet träd som hade tappat all sin bark låg vid sidan av stigen. I den avbrutna stubben växte det en vit ticka.

Jag fascineras av mönstren som bildas i den döda veden som bryts ned. För mig finns det en skönhet i nedbrytelsens stadier.

Liksom vid stranden upplevde jag fåglarnas närvaro, men nu var det de mindre sångfåglarna, som svarthätta, rödhake, bofink och naturligtvis den eviga gransångaren, vars engelska namn chiff chaff beskriver dess sång. Sedan hörde jag också grönsångarens vars sång är som ett mynt som försöker hitta sitt stillestånd på ett marmorblock.

Efter väg 9 gick jag ner i en sänka där en å hade börjat torka ut då det knappt hade regnat de sista månaderna. En majbagge kom i min väg.

Majbaggen har en speciell plats i mitt hjärta, se En svart majbagge undervisar mig om ekosystem. Tack.

Jag iakttog de fallna träden, de små insektshålen, deras uppspruckna stam, algerna och hur mossan spred sig.

Det var en så sinnlig upplevelse att gå där i sänkan, fågelsången, att få känna på de döda stammarna, det gröna och vitala tillsammans med det gråbruna och döda.

En fågel ledde mig att skynda på mina steg. Jag såg bara dess konturer i ljuset i trädkronorna och ville komma i en annan vinkel. Därför gick jag upp ur sänkan längs med stigen. Då upptäckte jag att det var en bofink. Jag satte mig på en stam och tog in prakten i den lilla kanjonen. På botten rann ån. Den skulle fångas upp av ett vattenverk, där en mölla stod för länge sedan.

Överallt, märkte jag spåren efter människors brukande. En stengärdsgård delade av södra sidan. Där stod högrest gran. Hitom var det lövskog. En gammal väg avdelade träden. Den skulle leda mig tillbaka mot Tjörnedalagården.

Innan jag kom till väg 9 igen såg jag honan av en aurorafjäril som rörde sig bland löktravens blommor och murgörna vid sidan av stigen.

Jag hade gått från de betade strandängarna till skogsbrynet, utmarken, som inte längre brukades på samma sätt som förr. Björk och ek hade tagit över den gamla beteshagen.

En konstig känsla kom över mig. Jag vet inte varför och jag förstår den ännu inte. Den första tanken var att det var mark som inte brukades och således bara stod onyttjad; det kändes fel. Men nu när jag tittar på bilden nedan tror jag det är kontrasten från det andra. Det var få blommor, utan med eklöv bland mossa, gräsplättar och löktrav.

Hade jag rätt i att det var en gammal igenväxt hage?

Jag förstår fortfarande inte min reaktion. Var det kontrasten från det jag hade upplevt tidigare? Var det bristen på uppenbar frodighet? I vilket fall så var det mina inre föreställningar som mötte det utanför mig och de två tycktes inte harmoniera. Det var en slags dissociation då jag inte känslomässigt kunde knyta an till det jag såg. Istället upplevde jag en slags stumhet, som tystade min upplevelse av skönhet.

Idag, en mycket gråare dag än förra lördagen då jag strövade i Tjörnedala tänkte jag på upplevelsen och märkligt nog kom jag att tänka på Galileo Galilei och den tid som han levde i. (Vägen till 1600-talets Italien var lite längre än så, men det besparar jag dig.)

Låt mig i denna avslutande del försöka använda mig av det som tänkarna under övergången till upplysningen kom fram till.

Galilei är mest känd för att han blev tystad av inkvisitionen för heretiska tankar, alltså han uttryckte tankar som gick emot det som den katolska kyrkan lärde ut. I Galileo: watcher of the skies (Wootton, 2010) fick jag lära mig att problemet med vad han yttrade var inte att solen var i centrum utan att naturen följer lagar. Vad det innebär är att Guds förmåga att ändra på naturen förnekas.

Teologiskt var detta djupt problematiskt då det han beskrev gjorde transubstantiation omöjlig. Det betyder att i nattvarden blir brödet verkligen blir till Jesus kropp och vinet verkligen blir till Jesus blod. Transubstantiation betyder substans som byter innehåll.

Upptäckten av naturlagarna är fascinerande då de betyder att man kan lära sig om naturen. Den är inte en i grunden kaotisk plats endast kontrollerad av en gudom. Den följer lagar och när vi förstår dessa lagar kan vi också förstå konsekvenserna av det som sker.

Två saker här: det första är att för att förstå och kunna begripa måste vi förenkla. Så genom att liksom sätta parenteser runt ett fenomen och ta det ur sitt sammanhang, kan vi genom till exempel en matematisk metod börja begripa vad hur det fungerar.

Det andra är att när vi förenklar missar vi också dess komplexitet, då det är sammansatt med en mängd olika andra saker.

Filosofen Robert P. Crease skriver i The Workshop and the World: What Ten Thinkers Can Teach Us About Science and Authority (2019) att det galileiska tänkandet ledde till att väst matematiserar upplevelser. Det förenklar hur vi navigerar i världen, men det blir också ett konstgjort sätt att förstå världen.

Galilean thinking has led us in the West to instinctively mathematize experience, which is a special, even artificial way of thinking. (Crease, 2019:220f)

Geometry and math provided maps that connected abstractions with real and concrete phenomena, enabling humans to navigate the world better. (Crease, 2019:221)

Det matematiska sättet att se på världen skapar visserligen ett konstgjort sätt att se på världen. Likväl upptäcker vi därigenom naturlagarna. Det är denna kombination som gör att vi kan förstå hur naturen fungerar.

Sist vill jag nämna ytterligare en sak som Galilei propsade på och det är att vi upplever inte världen som den än utan som vi tror den är. Wootton skriver ”Our other senses do not tell us how the world really is, but how it is for us” (2010:292). Detta kan vi knyta till vår tid och samtal och diskussioner i debatten. Personligen tänker jag på miljödebatten.

För ju mer jag följer och delvis deltar i samtalet om miljön omkring oss och hur den brukas desto tydligare blir det hur mycket vår upplevelse är styrd av hur väl det vi varseblir överensstämmer och harmonierar med våra föreställningar.

Jag märker det hos mig själv. Det roliga är att jag inte längre måste slå upp vilken fågel det är jag ser eller hör. Det svårare är att erkänna att världen är tämligen mekanistisk, men att jag är relativt okunnig om den.

Detta har lärt mig att andligheten som jag upplever i miljön är inte i mig och inte utanför mig utan i mötet. Det gör det dock inte mindre värdefullt att kunna njuta av skönheten omkring mig, som i stubbarna som sakta bryts ned och blir en del av myllan.

Referenser:

Crease, Robert P. (2019). The workshop and the world: what ten thinkers can teach us about science and authority. First edition New York: W. W. Norton & Company

Wootton, David (2010). Galileo: watcher of the skies. New Haven: Yale University Press

I vår kultur lyssnar vi inte till vad talltitan berättar för oss

Över 40000 vildhästar dödades på order av den amerikanska staten i början av 1920-talet. Det var de vita nybyggarna som hade övertygat den amerikanska staten att döda vildhästarna i Montana som levde runt kråkindianernas reservat.

För dem, berättar Joseph Medicine Crow, var det värre än de militära nederlagen.

Frågan man kan ställa sig är varför och filosofen Jonathan Lear sätter händelsen i ett större sammanhang i sin bok Det radikala hoppet: Mod och mening i en kulturkollaps (2023). I sin essä berättar filosofen om kråkindianerna som förlorade sin kultur, då allt det som definierade dem att vara kråkindianer försvann i och med indiankrigen i slutet av 1800-talet. En liten sidoanteckning är att kråkindianerna slogs mot siouxerna och allierade sig med de vita.

Så åter till massakern av hästarna och vad det var som chockade kråkindianerna så. Jo, skriver Lear, dels var det för att de var oförmögna att förhindra det och det berättade för dem att de inte längre var den oberoende stolta nationen de än gång hade varit. Men, fortsätter han, ”smärtan berodde på att de tvingades inse att deras traditionella levnadssätt redan var över” (2023:88, författarens kursiv). Det som berättade detta, menar han, var att ”de tvingades inse att ingen kunde tala om vad hästarna fyllde för funktion” (2023:88).

Hästarna hade varit det som hade definierat dem som krigare och buffeljägare, men nu bodde de på ett reservat. Bufflarna hade dödats och de var lantbrukare. Till vad behövdes hästarna?

Ordet ”funktion” fick mig att stanna upp och plötsligt skiftades mitt perspektiv en aning och istället blickade jag mot vår egen kultur. Först behövs det dock mer bakgrundsinformation för att förstå resonemanget.

En kultur, menar Lear, är det som vi tar för givet. Våra handlingar behöver inte förklaras om de är i enlighet med den rollrepertoar som en kultur har. Men en kultur är ”ontologiskt sårbar” och det är när den blir attackerad. Dock talar vi inte nödvändigtvis om yttre faktorer utan snarare om när det som vi upplever inte kan förklaras med kulturella begrepp. Vi vet inte hur vi ska agera för att göra rätt, vi förlorar det praktiska förnuftet.

Det praktiska förnuftet, skriver Lear, strävar ”alltid efter det som är ändamålsenligt, efter ett korrekt eller lämpligt beteende” (2023:85), och det är beroende av ”gångbara föreställningar” (2023:86). ”I avsaknad av en gångbar föreställning om det goda livet minskade det praktiska förnuftets räckvidd.” (2023:86).

Varför tar jag upp detta på en blogg som handlar om naturen och om att vi ska förvilda allt större delar av den svenska naturen? Jo, för hela den här bloggen som ingår i ett större samtal om miljön och klimatet handlar om vår förlust av att i kulturen kunna rättfärdiga varför vi bör och inte bör handla på vissa sätt. För i grunden är hela miljö- och klimatsamtalet ett ifrågasättande av vår livsstil. Det är en frågeställning om hur vår livsstil fungerar ihop med de forskningsupptäckter som sker med hjälp av ny kunskap. Och här menar jag att vi saknar helt enkelt de begrepp som krävs för att göra vår situation begriplig.

En livsstil som har definierat praktiskt förnuft som att, för att dra de typiska exemplen, att ständigt förbättra sin standard, kunna köpa ny bil, resa utomlands och att ha ett jobb som gör att man kan upprätthålla den livsstilen.

Låt oss återvända till slutet av 1800-talet efter det stora slaget vid Little Big Horn, där siouxerna var de stora segrarna, efter de hade besegrat George Custer Armstrong och hans armé. Den armén innehöll även kråkindianer. Efter slaget vid Little Big horn verkade som om det rätta var kampen mot de vita.

Siouxhövdingen Sitting Bull och kråkindianhövdingen Plenty Coups var fiender. Några år senare träffades de båda hövdingarna. Sitting Bull kritiserade Plenty Coups för hans beslut att ingå i pakt med de vita, men historien gav Plenty Coups rätt.

En fnöskticka full av insektshåll. Säkerligen ligger det förpuppade insekter där inne.

Lear berättar att båda hade visioner som vägledde dem. Sitting Bull hade haft en vision om att han skulle vinna ett stort slag. Men sakta förlorade han förmågan att få visioner.

I slutet av hans liv, berättar Lear, påbörjades en spökdans som fångade uppmärksamheten inte bara hos siouxerna utan även andra indianstammar. Enligt historien skulle messias ha kommit och om de bara dansade så skulle bufflarna återvända. Detta var varken Sitting Bulls eller Plenty Coups visioner, men något som fångade andra indianer. Dansen slutade med att Sitting Bull dödades och ett stort antal indianer. Massakern har gått till historien som Wounded Knee.

Sitting Bull dog i anslutning till de händelserna och inte vid Wounded Knee.

Skälet till att Lear tar upp dessa visioner är att visa på att i visioner ingår i kulturer, och att det är därigenom som de blir meningsfyllda. Det är i kulturerna som visionernas bildspråk är förståeligt. I tider av stora förändringar, då ny information kommer så blir det allt svårare för bildspråket att kunna begripliggöra det som sker.

Detta skedde vid tiden för de stora indiankrigen då indiankulturerna stötte på en tidsanda som de inte kunde tolka, som innehöll information som de inte kunde förstå och därmed begriplig vad som skedde och hur de borde agera. Visioner som kulturella ledare har blir oerhört vanskliga i tider av förändring. För dem som deltog i spökdansen så var det messianskt önsketänkande som slutade i en massaker.

Plenty Coups hade två visioner, men de grundade sig i en öppenhet, om att en katastrof skulle inträffa, men att de skulle överleva. För att de skulle kunna överleva var de tvungna att följa bergtitans exempel. Den är den visaste av fåglar för den lyssnar och hör allt och lär sig därmed. Det gjorde de. Med mod följde de bergtitans råd om att lyssna och lära och från Plenty Coups vision.

I slutändan lyckades de mer eller mindre att karva sig en bit av den nya tiden genom anpassning, men också att hålla sitt tag om det som var.

Avslutningsvis så vill jag föra ihop det här till de tankar som detta väckte hos mig utifrån livsstil och vetenskap.

Låt oss börja med att påstå att kunskap är information som har omformulats för att ingå i en föreställningsvärld som är begriplig. Det är därför som svart materia inte blir begriplig för oss även om det finns mycket som informerar om dess existens. På många sätt är även klimatet och biologisk mångfald del av information som är oerhört svårt att inkorporera i vår föreställningsvärld.

Det är utifrån det som jag förstår situationen med hästmassakern och oförmågan att rättfärdiga dem i kråkindianernas nya omständigheter. Vi kan få förklarat för oss vad nyckelarter är och röda listor betyder, men de är ännu inte en del av vår kultur. Vi vet inte vad vi ska göra med informationen eftersom den inte ingår i ett kunskapssystem, alltså det som gör vår omvärld begriplig.

Problemet är att det är så mycket som talar för att vår livsstil skapar klimatförändringar, att förstörelsen av ekosystemen gör att allt fler arter försvinner, att vi är på väg mot en väldigt fattig biologisk värld.

Det märkliga är att redan här upplever jag att jag måste motivera och rättfärdiga mina påståenden då de inte är självklara, trots att informationen om dess verklighet finns där.

Likt kråkindianerna och siouxerna står vi inför samhällsförändringar som är framtvingade av en verklighet som vi måste förmå att införliva i vår livsstil.

Likväl finns det något i vårt sätt att förstå vår miljö med hjälp av begrepp, som i grunden distanserar den ifrån oss. Jag kom att tänka på det när jag såg den bhutanska filmen Skolan vid världens ände (Choyning Dorji, 2019).

På väg upp mot skolan tittar de mot de bergstopparna. Det är den nye läraren och två jakherdar. Den ene herden säger att när han var liten var alltid topparna vita. Läraren förklarar att det är den globala uppvärmningen. Jakherden tittar på honom och säger att sådant vet han inte så mycket om. Men om snön försvinner har inte snöleoparden några jaktmarker.

För mig blev det plötsligt klart hur begreppen som beskriver det som sker gör att vi inte begriper vad det är vi upplever. Alltså motsatsen mot vad de borde göra. För de är inte kopplade till vår livsförståelse om hur allt hör ihop.

Så till sist kan man fråga sig vad den svenska talltitan berättar för oss? Den blir allt tystare för skogens förändringar genom skogsbruket gör att den inte längre kan hitta den ”stående döda ved [som] är avgörande för häckningsframgång” (Kling, 2025:37).

Talltitan behöver en murken högstubbe som den kan karva ett bo i, allra helst en björk. Talltitans belägenhet förstår vi inte utifrån en andlig vision utan utifrån biologer som är ute i skogarna och räknar antal och frågar sig varför de minskar. Talltitans krav på miljö gör den till en signalart, då dess minskning visar på vad som håller på att försvinna.

Så informationen finns där, bara vi börjar att lyssna och ta till oss vad den berättar för oss.

Och på typiskt vis avslutade jag på det tekniska viset istället för att bara säga att skogen blir tystare utan talltitans sång.

Räcker inte det?

Referenser:

Kling, Caroline (2025). Talltitans minskning har följt skogens förändringar. Vår fågelvärld. 25:1, ss. 36–40.

Lear, Jonathan (2023). Det radikala hoppet: mod och mening i en kulturkollaps. Göteborg: Daidalos

Choyning Dorj, Pawo. (2019). Skolan vid världens ände. StudioS

Vilken kunskap är den riktiga? När vet vi tillräckligt?

Vi kommer fram till Saltö utanför Strömstad. Här börjar en Kosterhavets nationalpark. Vi går ned mot vattnet. Maggie drar. Tall och blåbärsris kantar stigen. Vid hällen åt väster nedåt vattnet står det björk. Det är våtare där. Gräs växer i stället för blåbär.

Solen lyser genom träden. Det är kyligt. Det är fullt av skal från japanska ostron på stranden.

På morgonen läste jag ut Den gröna vändningen: en ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden (2021) av historikern David Larsson Heidenblad. I den beskriver han hur miljödebatten satte igång i slutet av 1960-talet i Sverige. Några debattörer framställs och även den debatt som det omgivande samhället tog del av. Det är framför allt Hans Palmstierna som han utgår ifrån även om många andra presenteras, som journalisten Barbro Soller och historikern Birgitta Ordén. Ett kapitel vigs också åt fältbiologerna.

Den bredare diskussionen han för handlar om hur kunskap skapas, sprids och formas i samhället. I det här sammanhanget ses inte kunskap i betydelsen förmåga eller vetskap utan som ett kulturellt fenomen som formar det allmänna tänkandet och föreställningarna i ett samhälle. För Larsson Heidenblad är det inte kunskap i singular utan hellre kunskaper och det som fokus är på ”kunskapers sociala relevans och räckvidd” (2021:21). Det handlar om ”cirkulation” och med det menar han hur ”kunskap formas och omformas när den befinner sig i rörelse” och för att det ska ske kräver kunskap ”medier och bärare för att förflyttas och verka” (2021:21).

För mig blir det ett närmast flyktigt sätt att definiera vad kunskap är. Likväl pekar det på att kunskap, som en slags kollektiv föreställning, grundar sig i ett socialt sammanhang och är kulturellt påverkat. På det sättet är boken intressant då den visar att även om kunskapen finns om välfärdens pris och utsläppens förstörelse, samt en grumlig aning om vad som bör göras, så krävs det ett sammanhang för att det ska komma till allmän kännedom.

Det är detta jag menar med det flyktiga, eftersom kunskap så tycks definieras som något som inte nås utan som något som upprätthålls i ett samtal, men som riskerar att försvinna när rösterna upphör. Därför är jag mycket kritisk till slika definitioner trots att de talar för ett riktigt iakttagande, då kunskap bör leda till handling.

För att förtydliga så har jag börjat se kunskap som en triptyk där också vetskap och insikter tillkommer. Tanken föddes ut läsning av Bhagavad Gita. I denna mytologiska berättelse möts krigaren Arjuna och guden Krishna på slagfältet och samtalar.

Det intressanta är att det till stor del handlar om just kunskap. Men de använder ett större register och söker hela tiden efter begrepp för att skilja de olika sätten att förstå sin tillvaro på. För är det inte detta som kunskap i dess allmänna betydelse handlar om, att på olika sätt begripa sin tillvaro?

Ur läsningen av Bhagavad Gita kom tanken om att vi måste använda fler ord, snarare än att söka efter allomfattande begrepp. Språket är rikt och fångar erfarenheter som vi har gjort genom att undersöka varat, den totalitet av existenser, varseblivningar och arv av samlade förståelser.

Genom att ständigt befinna sig i samtal med dåtid, nutid och framtid blir vi medvetna om vår tillvaro. Men den kan inte grunda sig på enbart det som vi vet utan också andra aspekter som kommer till oss och som blir en del av vår föreställningsvärld.

Här har Larsson Heidenblad rätt att det måste finnas en bördighet och rätt villkor för att en idé ska kunna spira. Men, och det här är min poäng som jag sedan en tid tillbaka förfäktar, det vi vet, de insikter som vi får måste också styra vårt handlande. Insikt leder till ansvar och plikt att agera på det som har kommit till oss.

I detta finns det hinder som följer ur vår ignorans och det som vi inte vet. Trots det kommer vi till perioder i historien då handling är nödvändig; en kursändring krävs. Larsson Heidenblad tar upp ett sådant tillfälle. Det är kärnkraftsomröstningen i Sverige. Den följde ut Harrisburgincidenten. Omröstningen ledde till att kärnkraften skulle fasas ut, men numera är det andra utgångspunkter som leder debatten. Som han skriver apropå förändringarna:

År 1980 hölls det en folkomröstning och genom den slogs det fast att kärnkraften successivt skulle avvecklas. När jag var barn, på 1990-talet, fick jag lära mig att kärnkraften skulle stängas ned till 2010. Så blev inte fallet. Erfarenheterna av detta tror jag också är viktiga. Det visar på svårigheterna att ta beslut om vad som ska hända om trettio år. På så lång tid kan och kommer nämligen ett samhälle och dess omvärld att förändras i grunden. (Larsson Heidenblad, 2021:205).

Detta är något som vi ständigt befinner oss i. Vi befinner oss i ett tillstånd av vetskap och ovetskap samtidigt. Det enda vi kan vara säkra på är att vi handlar och det får konsekvenser vars effekter vi inte kan förutse till fullo utan endast försöka ana.

När vi går från stranden och återigen är inne i tallskogen stannar jag till och tittar jag på tallarna. De flesta är taniga. Det finns få som är breda och raka. En jägmästare skulle säkert se det här som en riktig skräpskog, tänker jag. Men i grunden kan jag inte bedöma den. Jag har inte den kunskapen.

Referenser:

Larsson Heidenblad, David (2021). Den gröna vändningen: en ny kunskapshistoria om miljöfrågornas genombrott under efterkrigstiden. Lund: Nordic Academic Press

Vägleds miljöpolitiken av gudsfruktan?

Skogsrenen minskar i Brittiska Colombia. De lever i de södra delarna och är beroende av äldre skog där lavar växer på träden. De gör att de överlever senvintern. Men är det tillgången på lavar som är skälet till att de minskar? Snarare verkar det vara på grund av pumorna som kommer allt längre in i skogarna. Det i sin tur kan bero på att pumorna följer svartsvanshjortar. Hjortarna föredrar gläntorna och kanten av skogarna. Dessa utökas på grund av att skog avverkas vilket gör att de äldre skogarna blir mindre, men också uppdelade i mindre områden. (Kinley & Apps, 2001).

Låt oss beskriva det tekniskt först. Ett system består av en mängd olika noder som är sammankopplade. Emellan dem finns det återkopplingsloopar. Förändras förutsättningarna i en återkopplingsloop kommer det att påverka andra delar av systemet. Enkelt uttryckt: handlingar får konsekvenser.

Som vi märker i det lokala exemplet från Brittiska Colombia påverkas skogsrenen indirekt av skogsindustrin men direkt på grund av att pumor kommer in i området. Det beror på att skogsavverkningar har gjort att kantzoner har ökat. Eftersom svartsvanshjortarna föredrar gläntor fungerar den djupa skogen som en buffert, så att pumorna inte når skogsrenarna. Men när hjortarna kan utöka sitt område genom skogsavverkning, följer pumorna efter och de i sin tur dödar skogsrenarna som inte är lika skygga som hjortarna.

Ekosystem är komplexa. Förändringar i systemet kan påverka vissa arter positivt. Svartsvanshjorten och puman får genom skogsavverkningar och hyggen större områden att röra sig i, medan skogsrenen trängs i allt mindre. Det är ett lokalt exempel. Andra exempel påverkar på en global nivå och sällan kan man peka på en enda faktor utan det är en ansamling av faktorer som får de globala effekterna.

Komplexiteten gör att de enskilda delarnas påverkan kan ifrågasättas. Dessutom kan påverkan vara positiva i ett perspektiv, medan det är negativt ur en annan. Exemplet med äldre skog kontra ung skog är intressant då den unga skogen fångar upp koldioxid, medan den äldre inte gör det i lika stor utsträckning. I den äldre skogen finns vissa arter som inte finns i den yngre skogen, som till exempel de lavar som skogsrenen är beroende av i slutet av vintern.

Den förenklade slutsatsen i min framställning är framför allt hämtad ur boken Corridor Ecology: Linking Landscapes for Biodiversity Conservation and Climate Adaptation (Hilty et al., 2019). Kinley och Apps artikel ”Mortality Patterns in a Subpopulation of Endangered Mountain Caribou” (2001) lyfter snarare faktorer som påverkar skogsrenens överlevnadsmöjligheter. Skälet till att jag nämner det är att komplexiteten i ekosystemen gör att man snarare talar om faktorer som kan påverka, snarare än att peka på en tydlig orsakskedja. Korrelation och kausalitet är inte det samma.

Här i inläggets nästa del vill jag koppla samman resonemanget med Anders Gustafssons ledaren i ATL ”Apokalypsen som ställdes in” (2024) och det filosofiska verket Das Prinzip Verantwortung : Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (Jonas, 1995 [1979]), Ansvarets princip: Försök till en etik för den teknologiska civilisationen.

Vi inleder med Hans Jonas som pekar på att då människorna var få kunde de förstöra förutsättningarna för sin överlevnad lokalt, men det påverkade inte människan globalt. Idag är det inte så. Den teknologiska civilisationen omspänner hela jorden och de samlade handlingar påverkar även dem som är minst del av den. Eftersom effekterna av handlingarna, menar Jonas, kan få globala destruktiva konsekvenser krävs ett nytt tänkande och det tänkandet behöver grunda sig i en försiktighetsprincip som vägleds av fruktan.

Kärnkraftsförvaringen är det tydligaste exemplet där vår konsekvenserna av vår civilisations energibehov skapar avfall som påverkar civilisationer om 10000 år. Vi är oförmögna att tänka i de tidsrymderna eftersom vår föreställningsförmåga endast är kopplad till den kultur som vi lever i dag. Vi kan även vända på perspektivet och blicka bakåt. För 10000 år sedan inleddes den yngre stenåldern och jordbruket började sakta bli en del av människans tillvaro. De kunde inte föreställa sig de konsekvenser som överskottet från odlandet en dag skulle få.

Detta fordrar, skriver Jonas, en ny typ av ledare, då de måste se till ett vidare tidsperspektiv och effekterna av deras beslut kommer de inte heller att se. Läs Isaac Asimovs Stiftelsetriologin (2019) för att få ett fiktivt perspektiv på vad det kan innebära.

Jonas tänkande fick en enorm kraft, framför allt i tysk miljödebatt. Många intressegrupper som Greenpeace och andra har använt sig av skrämseln och det har fått resultat. Försurningen från industrin som dödade skogar har minskat genom miljöopinionen. Miljölagar skapas för att betvinga industrin att minska utsläppen. Det finns en större förståelse för att vi lever i en global värld och att våra handlingar får konsekvenser.

Frågan är dock vilka konsekvenser handlingarna kan få och vilka är önskvärda? Frågan måste diskuteras. FN:s Globala mål för utveckling är ett försök till att skapa överblick i denna sammansatta fråga.

För Jonas handlade dock inte om fruktan som i att vi inte ska våga göra något alls. Det handlade om att vara medveten om att de beslut som fattas kommer att få konsekvenser och att fruktan skulle göra beslutsfattarna försiktigare. Det hela grundar sig trots allt i att vi inte kan veta.

Vad Jonas framför allt pekar på är att vi också måste gå mot ett samhälle som måste fordra en högre kunskap hos beslutsfattarna.

Vi för ihop komplexiteten med Hans Jonas idéer om fruktans etik som vägledare för politiken och låter det illustreras med ATL:s ledarskribent Anders Gustafssons artikel ”Apokalypsen som ställdes in” (2024).

I den pekar han på nyhetsflödets alarm, där ord som ”ekologiskt Armageddon” (Silverberg, 2017) förekommer. Armageddon är det slutgiltiga slaget mellan gott och ont. Apokalyps syftar också på en undergång. Orden förekom efter forskare talade om ”den stora insektsdöden” och undergången påstods vara nära.

Allmänheten lyssnade på larmet. Inte undra på det, insekter spelar nyckelroller i våra ekosystem och bidrar starkt till olika ekosystemtjänster och utgör föda för andra djur. (Gustafsson, 2024)

Men, fortsätter han, det finns annan forskning som talar för att visserligen minskar vissa insekter i mängd, medan andra faktiskt ökar. Ny forskning, skriver han, visar att i Sverige finns det mycket som tyder på en stor ökning. Det är dessutom resultatet av forskning som trodde att deras forskning skulle bekräfta det som tidigare forskning hade kommit fram till; men de kom fram till motsatsen.

– Resultatet är ganska tydligt. Vi kan inte se någon minskning överlag. På en plats – Alnarp i Skåne – har insekterna till och med ökat, säger Mattias Jonsson, forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala, som har lett studien. (Johansson, 2024).

Exemplet pekar på komplexiteten i och mellan olika ekosystem och framför allt hur forskning ständigt pågår. Journalistiken sprider dels forskningen, men den som lyfts fram ska fylla syftet att locks läsare, vilket gör att negativa resultat lyfts fram och med alarmistiska rubriker.

Lingonris och ljung växer upp ur den nedbrutna björkstammen.

I detta finns det dock ett problem och det handlar om den högre kunskapen. Den kunskap som krävs för att förstå komplexiteten blir alltmer specialiserade, oöverblickbar och därmed svårare att ta till sig. Den kräver utbildning och att vara insatt i det kräver lång inlärning. Våra politiker väljs inte för deras kunskap utan för hur väl de tilltalar oss. Förvisso har de tjänstemän som ger dem kunskap, men för att kunna ta till sig den krävs förmågan och tiden att ta till sig den.

Det är här populismen blir den stora fienden, eftersom folkets röst kräver förenklingar. Dessa kan yttra sig i ord som att ”katastrofen är nära” och skriver Gustafsson (2024) ”[a]larmistisk nyhetsrapportering kan väcka stort engagemang”. Men, varnar han, ”när den utlovade apokalypsen skjuts på obestämd framtid lär folk till slut sluta att lyssna på larmen”. Många slutar att bry sig.

Avslutningsorden i detta långa inlägg, som hade kunnat fortsätta, är att vår kunskap växer. Vi lär oss mer och mer om vår omvärld och att vi upptäcker komplexiteten. Kunskapen om att vi som kollektiv påverkar blir större, men vi vet inte vilka konsekvenser som det får. Att se till enskildheter är nödvändigt, men det gör också att vi förlorar blicken för helheten. Vårt samhälle kräver högre kunskap, vilket banar vägen för experterna. Men experterna är dåliga samhällsledare. De kommunistiska samhällena illustrerar väl vad som sker när ingenjörstänkandet ges företräde.

Så jag vill vända på det och säga att vårt samhälle kräver visare ledare. För i det komplexa finns det inga enskilda och enkla svar. Därför tror jag på Jonas ord om att fruktan är en god vägledare.

Ord som ”apokalyps” och ”armageddon” har använts i debatten. Det är kristna uttryck. Så låt oss påminna oss om ett annat kristet uttryck som kan vägleda och det är det numera föraktade uttrycket ”gudsfruktan”. Enligt de kristna är Gud allsmäktig och det ska vi frukta och det samtidigt som vi också måste våga tro på Guds kärlek. Det är utifrån dessa två motsatsord som vi måste handla. Det är också ur det som visdomen härstammar.

Referenser:

Asimov, Isaac (2019). Stiftelsetrilogin. Första utgåvan Stockholm: Natur & Kultur

Gustafsson, Anders (2024). ”Apokalypsen som ställdes in”. ATL. Publicerades 240823 [hämtad 240824].

Hilty, Jodi A.; Keeley, Annika T.H.; Lidicker Jr, William Z.; Merenlender, Adina M. (2019). Corridor Ecology, Second Edition: Linking Landscapes for Biodiversity Conservation and Climate Adaptation. Washington DC: Island Press

Johansson, Roland (2024). ”Ingen insektsapokalyps i Sverige”. GP. Publicerad 240813 [hämtad 240824]

Jonas, Hans (1995 [1979]). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. [Frankfurt (Main)]: Suhrkamp

Kinley, Trevor A.; Apps, Clayton D. (2001). Mortality Patterns in a Subpopulation of Endangered Mountain Caribou. Wildlife Society Bulletin, 29:1, ss. 158–164.

Silverberg, Josefin (2017). Extrem minskning av insekter – ”alarmerande upptäckt”. Aftonbladet. Publicerad 171021 [hämtad 240824]

Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig.

Vi går över bron över Långselet och är därefter inne i Marsfjällets naturreservat. Det duggar och det är skönt att vandra i.

Nedanför fjället löper en urskog som under 300-400 år inte har varit påverkad av brand. Jag såg fram emot att få se hur det ser ut i denna urskog och om den hade skiktats naturligt. Jag hade nämligen Lars Lundqvists, docent i skogsbruk vid SLU, ord i huvudet att få skulle känna igen en urskog. Jag ska erkänna att han har rätt.

Långselet. Naturreservatet börjar till höger i bild.

Vi gick långsamt. Ständigt gick det uppåt. Då vi vandrade var det inte tid att kunna betrakta skogen omkring oss, däremot lät jag blicken söka sig runt omkring mig, medan jag aktade mig för att inte snubbla.

Det som förvånade mig var att det var ganska brett mellan träden, då jag trodde att de skulle växa tätare. Inte heller såg jag någon tydlig skiktning. Kanske behövde jag ge mig djupare in i skogen? tänkte jag. Men det var det inte tid med nu. Vi hade ju vårt mål för dagen, att nå Blerikstugan.

Typiskt för hur det såg ut längs leden upp mot Blerikstugan.

Just detta att inte veta vad jag ska titta för, slår mig ofta. Men det som också slår mig är hur många föreställningar som vi har, vars giltighet vi inte kan bedöma. Hans, som skriver Liv i fri luft, pekar alltid på känslan, men jag tvekar och skälet till att jag tvekar blir förhoppningsvis tydligt i inlägget.

Vad vi uppfattar och hur vi uppfattar det har jag återkommer till i mina inlägg kring antropologen Roy A. Rappaports (1988[1977] undersökning av skillnaden mellan kultur och natur, se till exempel inlägget Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor. Här vill jag peka på det inre maskineriet i oss som medger och formar hur vi blir medvetna om världen. Skälet är att vi ser inte verkligheten som den är. Om skogen vi gick i var urskog eller inte bygger på definitioner som är skapade i ett samhälle där slika beteckningar anses vara viktiga. I andra samhällen är det andra delar som styr.

Låt oss påminna oss om Aiskylos drama Agamemnon. Där dödade kungen Agamemnon en hjort i Artemis heliga lund medan de väntade på gynnsamma vindar till Troja. För att blidka gudinnan Artemis var han tvungen att plikta med sin dotter Ifigenias liv. I vårt samhälle är inte skogar tilldelade gudar utan man rättfärdigar skyddet utifrån den biologiska mångfalden.

Så när Marsfjällets naturreservat utökades med den västra delen Daevnie, så beskrivs det på följande grunder i beslutsunderlagen:

Syftet med naturreservatets utökade del Daevnie gäller enligt beslut för Marsfjällets naturreservat (dnr 11.121-2431-86, se bilaga 2) med tillägg att syftet också är att vårda och bevara värdefulla naturmiljöer i form av våtmarker, sjöar och vattendrag samt värdefulla livsmiljöer och biologisk mångfald knuten till områdets naturtyper. Syftet är också att vårda och bevara värdefulla livsmiljöer och den biologiska mångfalden knuten till kulturlandskapet, som också bidrar till områdets upplevelsevärden. (Länsstyrelsen Västerbotten, 2018:2)

De pratar om ”värdefulla naturmiljöer” och ”upplevelsevärden”, inte om skönhet. Detta är ett väldigt teknokratiskt sätt att uttrycka sig och det betecknar hela vårt samhälle i stort. Även de många forskningsartiklar som jag hänvisar till i mina inlägg bygger på detta tänkande.

Frågan är vad som sker med oss om vårt sätt att inhämta kunskap sker med dessa kvantitativa metoder?

Låt mig återgå till platsen där vi gick. Jag såg framför allt granar och jag tänkte på att jag inte såg särskilt långt. Så skiktningen fanns där. Det var ingen odlad och planerad granåker. Jag använder ord som ”skiktning”, ”odlad”, ”planerad” och ”granåker”. Vad vi ser är hur min upplevelse är väldigt mycket i mitt huvud, snarare än en direkt uppfattning av vad jag såg. Jag jämför med det som jag är van vid och det jag nu ser medan jag går där.

Låt mig nu bli teknokratisk.

Människans förmåga, som vi delar med många andra djur, är vår förmåga att bearbeta information i huvudet. Det gör att vi också avlägsnar oss från nuet. Andra organismer reagerar på retning. Det är automatiska reaktioner på en stimuli. Människor har kvar dem och de är kopplade till reptilhjärnan. Men i det limbiska systemet och framför allt i hjärnbarken formas minnen och vi medges också förmågan att resonera med det som vi upplever.

I A history of the mind: evolution and the birth of consciousness (1999[1992]) beskriver filosofen Nicholas Humphrey utvecklingen med en illustration (se nedan). Vi ser tre olika stadier där a är en organism som endast reagerar på retningen. Det är ett återkopplingssystem där signalen går upp till en slags medvetandecentral som gör att organismen reagerar på retningen. I b ser vi hur en ny process påbörjas där organismen börjar få ett minne som gör att den kan lära sig. I en liknande situation kommer den att reagera som den lärde sig förra gången.

C är människan där medvetandet, alltså det vi uppmärksammar, enligt Humphrey, har lämnat väldigt mycket det utanför och istället har lärt sig hur hur hon kan reagera, men också hur hon kan förändra sig beteende. Mina funderingar kring det jag såg är typiskt för denna återkopplingssystem, där jag endast ser några iögonfallande ting som jag sedan jämför med tidigare föreställningar.

Vilka fördelar leder det här till ur ett evolutionärt perspektiv? Jo, vi behöver inte ta in all informationen som kommer till oss utan vi är formade och formar vilken information vi tar in. Det gör att vi kan bearbeta informationen och agera på viss information, men ignorera det mesta. Vår hjärna är en förutsägelsemaskin, skriver filosofen Andy Clark (2016), vilket innebär att vi kan anpassa oss till vårt förkroppsligade och situationella medvetande. ”In this way, the vision of the ever-active predictive brain dovetails elegantly with work on the embodied and situated mind.” (Clark, 2016:269).

Hur ska vi förstå det här? Jo, i stort sett allt av det som vi upplever, föreställer oss och tycker är format av vår kultur. Enligt neurologen Antonio Damasio (2012) föds vi med dispositioner för hur vi som art uppfattar världen. Sedan utvecklar vi kartor som gör att vi vet hur vi bör agera i olika situationer eller uppfatta olika saker. Kartorna ingår i den korta återkopplingsloopen.

Eftersom vi föds med dispositioner för hur världen fungerar och vi skapar kartor för hur vi bör bete oss i vår miljö, formas eller konstrueras vårt jag socialt.

Det viktiga att förstå är att vi inte väljer detta, även om det är möjligt att delvis förändra vad vi uppfattar. När jag började intressera mig för fåglar upptäckte jag att det inte bara fanns gråsparvar utan också pilfinkar i buskarna. Jag upptäckte att näktergalen gillar buskage medan buskskvättan öppna fält. När jag började lära mig om skogen, lärde jag mig skillnaden mellan urskog och produktionsskog. Jag lärde mig att de där vackra höga furorna var resultatet av planteringar och inte naturliga tillfälligheter.

Det jag vill understryka är att våra upplevelser framför allt sitter i våra huvuden. De är föreställningar.

Vart leder detta då? I många riktningar, varav jag här avslutningsvis vill fokusera på en punkt även om jag vill framföra så mycket mer.

Den punkten är att om vi lär oss om vår värld enbart utifrån det teknokratiska perspektivet kommer det forma hur vi upplever vår omvärld. Ord som skönhet försvinner och istället motiveras skyddet av ett område utifrån listor av vilka organismer som är där. Det finns kulturer där värdet ses som något inneboende i tingen, men i det teknokratisk är värdet endast en fråga om förhandling och till syvende och sist ett slags köpslående.

Och, jag vill än en gång understryka detta, det blir det enda naturliga, då vi har formats till att uppfatta världen så. Mina funderingar längs med vandringen skiljer sig från hur någon annan uppfattar det, men likväl följer vi markeringarna på den utstakade leden. Från den avviker vi inte.

Henrik Håkansson The Reserve från Wanås skulpturpark.

Referenser:

Clark, Andy (2016). Surfing uncertainty: prediction, action, and the embodied mind. Oxford: Oxford University Press

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage

Humphrey, Nicholas (1999[1992]). A history of the mind: evolution and the birth of consciousness. 1. Copernicus softcover ed. New York: Copernicus, an imprint of Springer-Vlg

Länsstyrelsen Västerbotten (2018). Beslut om utökning av naturreservatet Marsfjället, utökad del Daevnie, i Vilhelmina kommun. Ärendebeteckning
511-2849-2017.

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Vågar vi tro på en högre mening i vår tid? Vi kanske måste.

Vi gick en annan väg, jag och Maggie. Tre stora hundar kom på vägen som vi brukar gå i Sandhammaren, vilket gjorde att jag ledde in oss på en väg jag förut inte hade upptäckt. Vi gick åt stranden, men jag hade fått klara order att vi inte fick gå ned på stranden. Vi ska och vandra i Marsfjällen och Maggie har fått ett medel mot mygg. Därför får hon inte bada på 48 timmar.

Den nya vägen gjorde att jag kom till vägen som löper innanför sanddynerna och går parallellt längs stranden. Vi gick motsols och i andra riktningen på den väg som vi alltid har gått. Jag sökte efter vägen tillbaka efter vi hade gått några kilometer. Det slog mig hur annorlunda det såg nu när vi gick i andra riktningen.

Vi kom till den väg som jag trodde vi brukar komma ned på, men där var en gatlampa som jag aldrig hade sett. Dock stod den bakom en björk, vilket fick mig att förmoda att jag därför aldrig hade sett den. Likväl var jag länge osäker på om vi verkligen gick rätt. Det gjorde vi.

En regnig dag i Bäckhalladalen. Maggie gillar inte sin regnkappa. Hon står på böljeslagsmärken då sandstenen nöttes av vågor under istiden.

Just den här förvirringen som jag upplevde använder jag som illustration för ett filosofiskt inlägg utifrån antropologen Roy A. Rappaports artikel ”On cognized models” (1988[1977]) i Ecology, meaning, and religion (1988[1977]). Jag har tidigare berört denna rika text i inläggen Hemlös i den bästa av alla världar och Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv. Först i söndags läste jag ut den och redan då tänkte jag beröra den i Vad oroade härmsångaren?, men valde att inte mangla på med fler uppslag. Det är något som mer än en av mina läsare har kritiserat mig för.

Här tänker jag koncentrera mig på meningsskapande. För den som är intresserad av Rappaports tankar kring föreställningar och biologiska förutsättningar rekommenderar jag att läsa de tidigare inläggen.

Inne bland ekar i Stenshuvuds nationalpark har Maggie lagt sig demonstrativt. Hon vill till stranden, men den är förbjuden för hundar under sommaren.

För Rappaport finns det tre begrepp som är sammankopplade och som är en del av meningsskapande. Det är betydelse (”meaning”), betydelsefull (”meaningful”), samt heliga postulat (”ultimate sacred postulate).

Betydelse, menar han, är något som markerar en skillnad. Det betyder att jag lägger märke till det genom att det avviker från det andra. Det har en betydelse som ännu inte är definierad, vilket betyder att den är inte placerad i ett sammanhang. Ordet ”hund” betyder något annat än ”katt”. Det är det grundläggande sättet för oss att undersöka vår omgivning. Den ger oss informationsbitar som kan ge oss en förståelse för ett större sammanhang. Utan det större sammanhanget förstår vi bara att hund skiljer sig från katt.

För att betydelser ska bli betydelsefulla, måste vi börja ställa frågan vad något betyder. Vilken mening har det? Problemet med den frågan är att då upptäcker vi plötsligt att vi har en komplex massa av information som måste inordnas i ett system för att det ska bli betydelsefullt. För att kunna göra detta, menar Rappaport, måste vi gå från att se skillnader till att se likheter.

Låt oss ta katt och hund som exempel. Först ser vi att det finns en skillnad mellan dem, men om vi i stället begrundar likheterna så ser vi att det är två däggdjur som är nära anknutna till mänskliga samhällen. Vi gör skillnad mellan vilda och tama katter och hundar. I västvärlden ses de inte som ätbara, trots att de är proteinkällor. I västvärlden är de betydelsefulla som sällskapsdjur.

Rappaport, menar att det finns olika nivåer av betydelse. Den lägre nivån pekar på skillnader: en hund och en katt. Den högre nivån pekar på likheterna: de är båda sällskapsdjur.

Den högsta betydelsenivån är det som abstrakt kallas för det heliga postulatet. Det kan innehålla obskyra fraser som ”varat självt”, ”det rena varat” eller ”upplevelsen av varat”. Rappaport pekar på det märkliga i att trots att fraserna i sig är innehållslösa och egentligen borde vara betydelselösa, så pekar det mot något som ger våra liv mening. Det är det som skapar identitet.

För att sammanfatta är den lägsta nivån då vi ser till skillnader. På den högre nivån finner vi likheter. Den högsta nivån är det som ger oss identitet.

Maggie vill mot Östersjön i Stenshuvuds nationalpark.

Ett samhälle får sina föreställningar genom att se till det betydelsefulla. Det innebär att olika betydelseskillnader har undersökts utifrån det som binder dem samman och ur det skapas något betydelsefullt. Här ser vi hur det kan skilja sig inom och mellan samhällen eftersom det som är betydelsefullt kan vara olika för olika grupper.

Jag skriver ”grupper” då föreställningar konstrueras i ett samhälle genom en samling människors enar sig om likheterna och olikheterna mellan olika saker. Detta i sin tur skapar en struktur. I den strukturen bildas ”lagar” som regleras av dem i gruppen (Piaget, 1971). För att ett samhälle ska kunna enas på ett djupare plan krävs det, enligt Rappaport, heliga postulatet som ger enhet och identitet. Han skriver att det moderna samhället saknar i högre grad heliga postulat än traditionellare samhällen.

[M]odern society is rather worse off with respect to meaningfulness than traditional society. (Rappaport, 1988:128).

Han menar att det beror på att det finns en inneboende förstörelse av mening genom utvecklingen av hur vi söker och skapar kunskap genom naturvetenskapen och hur våra sociala strukturer ser ut.

Skillnaden mellan traditionella och moderna samhällen är dess kapacitet att fördela kunskap, skriver han. I många traditionella samhällen delar man upp kunskapen och olika grupper får ta del av den. Genom initiationsriter får man lära sig den. De som inte har genomgått riterna får inte heller kunskapen. I västvärlden har vi skola som alla är förpliktade att gå för att den grundläggande kunskapen ska finnas i hela samhället. Men utöver den börjar kunskap skilja sig åt mellan grupper, dels mellan dem som har gått på universitet eller inte, dels vad man har läst på universitetet och så vidare.

Det moderna samhället är således inte bara uppdelat i grupper som har sin kunskap om vad som är betydelsefullt, utan kunskapen är också väldigt olika beroende på vilken grupp som man tillhör. Ännu en skillnad är att den inte ses som stabil utan i ständig utveckling. Det är det som har gjort att moderna samhällen ständigt förändras och på radikala sätt under historiens gång.

Staden Mainz i Tyskland är vackrare än grannstaden Wiesbaden.

Som nämnts så är även kunskapen olika i traditionella samhällen, däremot har de enande ritualer, skriver Rappaport. I dessa ritualer deltar hela samhället. Symbolerna i ritualen pekar mot det heliga postulatet och därför sker det en enande identifiering med de andra och det skapas en tillhörighet till samhället.

Även i Sverige har vi ritualer, men de är urlakade och framför allt inte sammanlänkande. Möjligen firar en grupp vänner midsommar tillsammans eller en gemensam midsommarstång reses, men det är en ritual tom på symboler. Hyllningen till naturen och frodighet har dolts. Jul har blivit en samlingspunkt för familj att äta och ge presenter. Få minns eller tänker på att det är för att minnas Jesus födelse då Gud blev kött för att senare offra sig för våra synder och befria människan från den synd som sammanlänkade alla människor med Adam och Evas brott mot Gud.

Vad julens kommers pekar på är att det heliga postulatet har bytts ut mot Mammon. Pengarna är det som styr. Det betyder att vad som är värdefullt i ett samhället är inte knutet till den högsta nivån utan till dess värde i pengar.

För mig är dessa sakta döende och livfulla träd heliga. En bok som har lämnats kvar av *Svea skog* i ekoparken Raslången

Pengar blir ett universalt sätt att mäta värde och det knyts inte till heliga postulat. Värdet blir därför ständigt förhandlingsbart mellan olika intressen och grupper. Dess värde urholkas därmed, skriver Rappaport och påstår att om ett värde mäts i pengar förloras dess objektiva värde. Vad menar han med det?

Låt oss ta bokträdet på bilden ovan. För Svea skog har det förlorat sitt monetära värde genom att den endast står där och bryts ned. Men för de organismer som är beroende av att människor låter dessa bokar stå kvar är de livsnödvändiga oberoende av dess värde för människor. Därför, menar Rappaport, att om allt mäts i pengar utan att vara knutet till en högre ordning så är det livshotande mot allt liv.

[I]t threatens life itself. Decisions made in terms of simple-minded monetary considerations, freed from surveillance of higher-order meanings, are in their very nature unmindful of the uniqueness and incommensurability of elements in the objective world upon which life depends, and the deployment of large amounts of mindless energy under the guidance of money is almost bound to be brutal and destructive. (Rappaport, 1988:131)

Avslutningsvis låt oss knyta ihop de tre sätten att se på betydelse med kunskap. I ett litet samhälle som identifierar sig med den högsta nivå av mening, så kommer föreställningarna att formas utifrån det högsta, vilket ger meningsfullhet. Det betyder att kunskapen är formad efter det som är betydelsefullt. I ett litet samhälle är den spridd till stora delar och delas av de olika grupperna.

I ett stort samhälle fördelas kunskapen olika, vilket ger olika möjligheter till de olika grupperingarna att ta till sig kunskap. Om det inte heller finns något enande uppkommer substitut som pengar, vilket definierar värde. Därmed definieras också allt utifrån pengar.

Här håller jag med Rappaport om att det skapar ett samhälle som blir värdelöst eftersom allt endast är en fråga om förhandling mellan individer och grupper, utan att se till djupare värden. Det riskerar därmed att underminera vårt samhälle, då naturens grundbetingelser, som är det som ger oss våra överlevnadsmöjligheter, har frigjorts från våra föreställningar om vad som gör det möjligt för oss att leva. Naturen blir då i grunden en vara att köpa och sälja.

Som jag nämnde i inledningen så ska vi och vandra i fjällen. För mig är det ett sätt att knyta an till det heliga postulatet. Och detta är just typiskt för vår tid, att utgå från mig. Likväl är jag, liksom Rappaport, skeptisk till om det är möjligt att rikta oss mot det högsta värdet i denna värld där vi är medvetna om att kunskapen kan förändras med nya rön. Det skapar en osäkerhet. Likväl är jag övertygad om att vi måste söka efter det högre värdet och att vi inte får stanna i Mammons tomhet.

I naturen upplever jag det som inte kan köpas för pengar, även om vägen dit kan vara beroende av pengar. I umgänget med naturen kan en relation skapas. Det är i relationen som vi inte ser till skillnaderna utan till likheterna. Det är där vi kan finna enheten och det heliga. Det är i relationen som vi kan våga tro på det heliga och därmed kämpa för det. Det är i relationen som vi kan komma undan Mammons makt då vi upplever att det inte längre är förhandlingsbart utan livsnödvändigt.

Renfana, knöltistel, blåklint och mycket annat på obebyggd tomt.

Referenser:

Piaget, Jean (1971). Structuralism. London: Routledge

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Vad oroade härmsångaren?

Vi stod bakom planket till villan.

Hör du vad det är för fågel? utmanade mig J.

Ett kort ljud som om man trycker på en gummianka hördes. Snart följde det flera.

Det är en härmsångare, förklarade han, när jag inte kunde gissa. Snart kom den fram med sin gula buk. Den varnade gång på gång. Kanske är det en katt i närheten? funderade han.

Med J är det alltid intressant att promenera. Jag har nämnt honom innan, se Naturen talar inte i ord. Vilka ord ska jag använda för att förstå?. Han är inventerare och under promenaden stannade vi ofta vid fåglar, insekter och växter. Vissa anmälde han i Artportalen, som till exempel härmsångaren, men också den mindre hackspetten som jag såg i ett ungt körsbärsträd.

Det är viktigt att anmäla, underströk han.

En död melolontha som jag hittade vid stranden i Stenshuvuds nationalpark.

Enda sättet som vi kan beräkna hur många arter och individer det finns är genom observationer. Det är också genom att undersöka det som vi ser som vi kan skaffa oss kunskap om naturen. Det innebär att vår kunskap ständigt är bristfällig.

Jag tänkte sällan på det förr. För mig var det som om den på ett magiskt sätt hade tillkommit och sedan skrivits ned i böcker. Sedan var det bara att läsa boken och så skulle jag förstå. Men sådan är inte kunskapen. Den tillkommer genom observation.

J. berättade om när han hittade blåstjärt. Han var ute i oländig terräng i fjällen. Så var den bara där och så hittade han snart två till. Förr höll de till i Ryssland, berättade han, men nu har de börjat häcka i Sverige.

Hade inte han varit där, så hade de inte upptäckts.

Skälet att han var där var för att undersöka möjligheterna för att bygga en vindkraftsanläggning. Upptäckten av blåstjärtarna skapade frågor eftersom ingen vet hur de skulle reagera på byggnationen av vindkraftverk. Det finns ingen forskning på det. Det naturliga är att gå på försiktighetsprincipen, menade han, samtidigt som Sverige behöver öka sin energiförsörjning. Vilket är viktigast?

Jag visade J tornseglarbona som hade byggts under taknocken. Det är en art som har svårigheter att hitta lämpliga bon för sin häckning.

Kunskapsbristen skapar inte bara svårigheter i val likt dem om vindkraftsbyggande eller ej. Just kunskapsbristen och kunskapsbyggandet är det som driver forskningen, vilket gör att det ständigt finns en dialog inom skrået. Den kan vara svår för oss naturälskare att följa som inte är utbildade biologer.

Osäkerheten skapar utrymme för att ifrågasätta. Men det ifrågasättandet av inhämtad information bör vara seriöst. Ett exempel på ett oseriöst sätt är den skrift av Jägarnas riksförbund som jag har kritiserat i följande inlägg: Är det människor eller vargar som dödar vargar? och Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös.

En trädgårdssnylthumla på boklövet i trädgården. De gillar höstanemonerna som har slagit ut. De kallas för snylthumlor för de bygger inga egna bon. I artikeln Trädgårdssnylthumla (2013) på *Wikipedia* står följande: ”Den dräktiga honan tränger in i ett litet bo av någon av värdhumlorna, dödar eller dominerar värddrottningen, och tvingar arbetarna att ta hand om sina egna ägg, som alla ger upphov till honor och hanar; de deltar inte själva i boets omvårdnad.”

En seriös undran som är kopplad till diskussionen om vargen läste jag idag på morgonen och den knyter an till hur många individer av en art som bör finnas i bevarandesyfte. I artikeln ”Conservation genetics and conservation biology: A troubled marriage” (Soulé & Mills, 2014[1992]) tar författarna upp den avvägning som bör göras mellan att se till en arts genbank och till dess möjligheter att föröka sig i ett habitat.

För problemet är att ett litet antal av en viss art betyda att den är sårbar för en plötslig förändring i habitatet, till exempel en skogsbrand. Exemplet skogsbrand gäller inte vargen. Något som dock i allra högsta grad gäller vargen i Sverige är betydelsen av antalet. Ett litet antal skapar en väldigt begränsad uppsättning gener vilket kan leda till att det är färre som förökar sig, men också att gruppen får genetiska problem som förs vidare. I vargens fall i Sverige får många till exempel problem med käkarna (Räikkönen et al., 2013).

Mellan vägen och kornåkern har en korridor skapats där en mångfald av olika örter och blommor kan etablera sig.

I och med att genetik, skriver Soulé och Mills, är svårt så skyr många bevarandebiologer det. Det har en jargong som är svår att tränga sig in i och den är kvantitativ. Det skapar rädsla och motstånd.

”It kindles fear in many biologists and laypersons alike, and fear creates hostility.” (Soulé & Mills, 2014:193)

Jo tack, det vet jag och endast med rädsla vågar jag nämna genetiska kartor som nedan där jag endast inriktar mig på att se till vissa färger. Sedan hoppas jag att jag i alla fall har begripit grunderna, se till exempel Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv.

Den röda färgen som visar en inavelskoefficient på 0,5. Avkomman borde då vara född av två syskon, om jag har förstått det rätt. *(Åkesson & Svensson, 2022:7)*

Under tiden som jag läste Soulé och Mills tänkte jag på hur teknisk vår inställning till naturen tenderar att bli. När jag och J promenerade med Maggie och upplevde härmsångare och mindre hackspett, såg en ask och jag lärde mig skillnaden mellan blåeld och oxtunga, då kom naturen till liv.

Och här återvänder jag avslutningsvis till ett tema som är underliggande för allt det jag skriver. Vi måste få en relation till naturen. Om vi endast lär oss begrepp som biologisk mångfald eller får höra att rovdjuren är viktiga utan att ha en relation till naturen så blir det tomma ord när vi samtalar om vår omgivning, hur den ser ut och vad som är viktigt och inte.

Det jag själv har märkt är just att genom att ständigt läsa och lära mig, men att sedan också ge mig ut i naturen, om det bara så är i min trädgård med en pipa, så påbörjar jag och upprätthåller relationen. För det är när vi kan använda den teoretiska kunskapen när vi rör oss ute i naturens bok som den kan bli levande och personligt nödvändig för oss. För att bara påstå att den är viktig för vårt välmående, är ihåligt. Det är genom upptäckter, att få aha-upplevelser eller förnimma en andlig känsla av att vara på helig mark.

Så var vad det som oroade härmsångaren? Det fick vi aldrig veta. Men jag hoppas inlägget ändå var värt att läsa.

På en obebyggd tomt i Gröstorp har ett hav av blommor bildats.

Referenser:

Räikkönen Jannikke; Vucetich, John A; Vucetich, Leah M.; Peterson Rolf O.; Nelson, Michael P. (2013). What the Inbred Scandinavian Wolf Population Tells Us about the Nature of Conservation. PLoS ONE 8(6): e67218. doi:10.1371/journal.pone.0067218

Soulé, M. E.; Mills, L. Scott (2014 [1992]). Conservation genetics and conservation biology: A troubled marriage. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 189–211.

Trädgårdssnylthumla. (2023, juli 13). Wikipedia, . Hämtad 08.37, juli 21, 2024 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Tr%C3%A4dg%C3%A5rdssnylthumla&oldid=53547071.

Åkesson, Mikael, Svensson, Linn (2022). Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargpopulationen fram till 2021. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–3

Jag tror inte på Gud och ändå är jag fångad i religiösa föreställningar

Ibland stöter jag på saker som får andra saker att få ett nytt sammanhang. Sålunda skedde idag när jag läste i antropologen Robin Dunbars bok Religionernas uppkomst (2023). I verket undersöker han hur ett evolutionärt perspektiv kan förklara varför religioner existerar. Hans ingång är funktionellt, och han ifrågasätter de som menar att religioner är något ”maladaptivt”.

För mig känns det orimligt att något som kostar så mycket i form av tid, känslor och pengar som religion skulle vara helt maladaptivt eller meningslöst. Evolutionen är helt enkelt inte så ineffektiv. (2023:65).

För honom är religion ett komplext fenomen, där många olika delar sammanfaller, varav vissa har varit till fördel för människans utveckling.

Den stora vinsten, enligt honom, är dock att den bringar sammanhållning och ju större gruppen människor är desto viktigare är den för att gruppen ska kunna fungera sammanhållande och samarbeta med varandra. Sammanhållning och samarbete ska här förstås neutralt, det vill säga det är inte viktigt om sammanhållningen och samarbetet är av ljuv kärlek eller rädsla för bestraffning. Funktionen är att gruppen håller samman och arbetar tillsammans.

Här tänker jag dock inte främst inrikta mig på den funktionen utan undersöka ett annat av perspektiven som han tar upp och det är ”vetenskap”. Begreppet ska förstås i en vid mening. Religionen tilldelar oss samhällets föreställningar får vi också en förklaring till hur den miljö som vi befinner oss i fungerar. Den är alltså en del av hur vi socialiseras till att kunna leva ihop med andra och förstå vår tillvaro.

Dunbar för fram en figur (se nedan) för att förstå hur religionens funktioner skapar olika effekter vilka är meningsfulla för människan. Det tre stora delarna är att religion kan bringa hälsa, vetenskap och gruppsammanhållning. Med de tjocka strecken understryker han att det är gruppsammanhållning som är viktigast. Det ska förstås som en kedja.

Individer lever i en farlig värld som det förekommer yttre hot. Mot de yttre hoten skyddar gruppstorleken. Ju större gruppen är desto viktigare är gruppsammanhållningen för att utan den kan gruppen inte samarbeta.

Figur 2, Dunbar, 2023:91. I det här sammanhanget är det inte viktigt hur strecken ser ut.

Det som jag här kommer att koncentrera mig på är vetenskap och yttre hot och hur sammanhållning bryts upp.

Vetenskap bygger på att förklara varför saker är som de är. Som jag tidigare skrev handlar det här inte främst om den naturvetenskapliga metoden med sin hypotes, experiment och teori, utan snarare om axiom och postulat, som fungerar förklarande utan att behöva bevisas (se Hemlös i den bästa av alla världar och Jag får se näktergalen och om föreställningar som krockar med livets villkor).

Med denna längre inledning har vi kommit till den tanke som inte släppte mig efter jag hade sett figuren och fått den förklarad för mig.

För det är nu vi kommer till en av de stora konflikterna i vårt samhälle, vilket på många sätt skapar brist på sammanhållning. Jag tror att det religionsvetenskapliga sättet att undersöka den bringar viss klarhet i vad den grundar sig i. Det jag talar om är debatten om klimat- och miljöförändringen.

Jag skiljer på klimat och miljö, vilket många tyvärr inte gör i debatten. Skälet är att de är delvis sammanhängande, men en miljö kan förändras på grund av andra orsaker än att klimatet är inblandat. Ekonomin är en stor del i hur Sveriges miljö gestaltar sig, med stora åkrar och enhetliga skogar. Jag använder ekonomin som exempel då det visar att den lokala miljön är påverkad av föreställningar om hur livet fungerar lokalt. Bilden nedan på parken är också ett exempel på hur vi formar vår omgivning utifrån de föreställningar som vi har utifrån hur vi anser att det borde se ut.

En äng i Simrishamn. Tidigare hade man förmodligen bemödat sig att göra detta till en grön enhetlig gräsmatta, medan nu handlar det om att tukta mindre och låta olika arter blomma.

Robin Dunbar skriver att människan har ständigt varit utsatta för klimat- och miljöförändringar. De tvingar samhällen att ändra på föreställningar. Detta vill jag undersöka utifrån figuren ovan.

Vi påminner oss om hur den ser ut. Från ”religion” går det en pil lodrätt mot ”gruppsammanhållning” och en pil vågrätt åt vänster mot ”vetenskap”. Från ”vetenskap” går det en lodrät pil mot ”yttre hot” och från den till ”gruppstorlek” och i sin tur vågrätt höger når vi åter igen ”gruppsammanhållning”. Vi har således en cirkel. I cirkelns mitt finns ”eliter”, som i sin tur är kopplad till ”samarbete” vilket är gruppsammanhållningens syfte.

Låt oss nu börja mitt resonemang om hur jag kopplar detta till debatten om klimat- och miljöförändringarna som pågår och vi börjar i ”vetenskap”.

Vetenskap är de samlade föreställningarna som gör att vi kan förstå världen. De måste inte överensstämma med de ekologiska förutsättningarna. Så länge som det inte sker några negativa förändringar kommer vetenskapen/föreställningarna inte att ifrågasättas. Gud är på vår sida/vi kan lita på eliterna som förklarar vetenskapen/föreställningarna.

I vår tid är ord som är Gud meningslösa. Världen är avförtrollad och det finns inga vattenandar som vi kan offra till. Så frågan är varför jag menar att religionsvetenskapliga begrepp förklarar samhällskonflikten bättre än att bara konstatera att det står mellan korkade och intelligenta? Du väljer sida vilka som är endera.

Jo för att den naturvetenskapliga metoden har förändrat hur vi förstår det som sker. Det betyder att den kan dels ge nya förklaringar till förändringar i klimatet och miljön, dels ifrågasätter delar av den de föreställningar som vi har. Utifrån den naturvetenskapliga metoden kan det påvisas att de yttre hoten inte kommer från vilda djur eller farsoter utan från vårt sätt att leva.

Det betyder att naturvetenskapliga metodens resultat gör att de gamla eliterna kan ifrågasättas. Bland forskarna finns jordmånen för en ny elit, men utan en enhetlig lära. Ur den gruppen ser vissa chansen att bli en del av prästerskapet, alltså de som förklarar hur vi bör leva så att Gud/naturen är i harmoni.

Så för att sammanfatta ser vi å ena sidan att det växer fram en ny vetenskap/kunskap/föreställningar, å andra sidan har vi en total misstro hos många gentemot den gamla elitens sätt att förklara tillvaron.

Om vi fortsätter i figurens kedja ser vi hur sammanhållningen försämras och olika delar väljer att gruppera om sig. En blick på omvärlden visar att grupper skaffar sig egna eliter.

Men det grundläggande för mig är att det är fortfarande sker utifrån föreställningar. Religionen/den gemensamma föreställningen är rejält skadeskjuten. Vi lever i ett postmodernt samhälle, där vissa definieras kunskap endast utifrån maktanspråk, snarare än bäring i empiri insamlad genom forskning.

Varför skapas denna konflikt i upplysningens tid då kunskapen skulle utveckla oss till en ny vacker värld Problemet är att vår miljö är oändligt komplex och för att kunna leva i den behöver vi föreställningar som är relativt stabila. Naturvetenskapen å sin sida bygger vetenskap långsamt och grunden i det bygget är samtal utifrån publicerade artiklar och monografier. Naturvetenskapen är därför en process, som i sig inte är stabil utan utgår från paradigm.

Sammanfattningsvis menar jag att religionsvetenskapen kan förklara så oerhört mycket av dagens tillstånd. För vi lever i föreställningar om hur det fungerar, varav flera är riktiga. Men vi ser också hur delar av vårt levnadssätt, grundat i våra föreställningar, är destruktiva för det sätt som vi önskar leva, alltså i fred och välmående. För snarare än att vara den vetande apan (homo sapiens) så är vi den kultiverade apan (homo culturalis). För även om vi har lämnat den förtrollade världen, så är vi trots det förbannade till att endast se skenet av tinget-i-sig och inte hur det egentligen är.

Referenser:

Dunbar, R. I. M. (2023). Om religionernas uppkomst. Stockholm: Fri tanke

Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Tack för kommentar. Den uppskattas. Apropå en annan diskussion här i kommentarsfältet så vill jag minnas att du lät din…