Kategori: Den andre i varje månad

Den andre varje månad och viltförvaltningen

På väg till Skövde berättar läkaren Per Adolf Edgren hur de upphunnes av vargar. Det är vinter och vargarna jagar hästarna som drar släden. De är ute efter hästarna får vi förmoda. Ekipaget lyckas undkomma. Det är en spännande historia som han nedtecknat i sin dagbok. Det är under den tidigare hälften av 1800-talet. Händelsen står beskriven i boken Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar (Linde, 1976).

När jag läste boken reflekterade jag inte mycket över händelsen. Nu med mer kunskap tänker jag mig att det bästa hade varit att stanna släden och försöka skrämma bort vargarna. Det visar dock hur rädd man var för vargen och den rädslan finns kvar i många av oss än idag.

Det andra jag kom att tänka på var vad det berodde på att vargarna jagade hästarna och släden? Jag utgår från att händelsen är sann. Det jag tänker mig är att desperat beteende på grund av hunger och det fick mig att tänka på Sveriges viltförvaltning.

Detta har jag tagit upp tidigare inlägget Jägarna, älg och varg del 1 som då handlade om ilskan som råder mellan jägare och skogsbolag.

Där citerar jag vad Naturvårdsverket skriver om jakt i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 (2022). Det tåls att återciteras då den handlar om den viktiga roll som jägarna har i vårt samhälle när det kommer till viltförvaltningen.

Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.
Ingången till ett rävgryt

Viltförvaltningen har olika mål som ska vägas mot varandra för att uppnå en gemensam vision som utgår från följande övergripande perspektiv: ”bevarande av viltarter”, ”brukande av viltet som resurs” och ”begränsning av skador och olägenheter av vilt” (Naturvårdsverket, 2022:9).

En formulering som jag tycker är värt att framhålla här är att de nämner egenvärde, något som jag har diskuterat på bloggen. (Se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.)

Det finns ett egenvärde i att viltarter som är en del av Sveriges fauna finns i vår natur.

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 13.

Viltarterna betydelse är således inte främst definierade utifrån människans nyttovärde utan utifrån arternas existens.

Sandhammaren

Tanken om viltförvaltning har en två hundraårig historia i Sverige och grundar sig på effekterna av Gustav IIIs beslut att släppa jakten fri för dem som inte tillhörde aristokratin. Det var förödande för många viltstammar.

Överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis började försöka förändra hur man bedrev jakt för att bevara rådjurs- och älgstammen (Mattsson, 2016). I inlägget En tänkande apas föreställningar om jakt går jag igenom det något utförligare.

På samma sätt som jag tidigare har diskuterat bevarandebiologi så är det inte självklart vad som menas med viltförvaltning. I kapitlet ”Viltförvaltningens teoretiska grund” (Carlsson, Danell, Lundberg, 2010) skriver författarna att det är en svår fråga eftersom organismerna ingår i ett ekosystem där de är beroende av varandra.

Oavsett vad vi bestämmer oss kan de enskilda arterna eller bestånden inte ryckas loss ur sitt biologiska sammanhang, eftersom de är beroende av och påverkar en rad andra organismer.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:209)

Det innebär att om biotoper förstörs i allt för stor utsträckning eller att vissa arter försvinner då kommer hela systemet att påverkas. Det sker kaskadeffekter, vilket innebär att inverkan kommer att ske i olika delar av näringssystemet.

Om det inte finns någon organiserad viltförvaltning finns risken att ekosystemet kollapsar. Carlsson, Danell och Lundberg beskriver det i figuren nedan. De utgår från att naturen är en gemensam resurs som kan nyttjas. Hur den nyttjas kan ske antingen reglerat eller oreglerat. Tillträde till delar i naturen kan också vara öppet eller stängt. Till exempel hade aristokratin i Sverige (Sörling, Mattson och Danell, 2016) och i övriga Europa (Cartmill, 1993) reglerat nyttjandet och stängt tillträdet till jakten. Vilket, utgår jag ifrån, gjorde att det fanns en hel del klövvilt. I Sverige ändrades detta i och med Gustav III. Som tidigare nämnts gjorde det att man ånyo var tvungna att reglera.

I Sverige har vi således pendlat mellan hur vi ser på nyttjande och tillträde. Förenklat kan man säga att genom att numera ha ett öppet men reglerat system. Det har fått effekten att nu har vi återigen en livskraftig älgstam och mycket annat klövvilt.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:218)

För att återgå till de skrämmande upplevelserna som läkare Per Adolf Edgren hade under sin färd mot Skövde kan vargarnas beteende mycket väl bero på hur utarmad den svenska faunan var efter Gustav IIIs beslut.

Det är också värt att betänka att effekterna är långvariga. I slutet av 1800-talet fanns det fortfarande knappt någon älg i Sverige, men med den svenska älgförvaltningen och jakten så har den återhämtat sig. Se artikeln ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien” (Johansson, 2023) för en snabb överblick. 120 år senare diskuteras det återigen hur livskraftig älgstammen är och dess relation med vargen. Om detta ämnar jag skriva om i morgon.

Det är idag den andre december och det är dags att avsluta den bildserie av trädgården som jag har gjort under året. Jag fick rådet av en kollega att placera varje bild bredvid varandra, men bloggformatet tillåter inte det. Istället hoppas jag att ni vill klicka på länken Den andre varje månad och dels se bilderna, samt att läsa de reflektioner som jag har gjort. Ibland har de hört ihop med bilderna och ibland, som idag, har de ingenting med dem att göra. Under nästa år kommer jag inte att fortsätta att ta bilder varje månad i trädgården.

I bakgrunden har jag lagt några hamlade grenar från pilträdet.
Idag ville Maggie vara med.
Pilträdet är fortfarande grönt trots att minusgrader har rått i flera dagar.
Rosenbusken är fortfarande grön, medan bokhäckens löv hänger kvar på grenarna.

Referenser:

Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Johansson, Staffan (2023). ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien”. Magasin Vildmarken. Publicerad 26 oktober 2023 (hämtat 231202)

Linde, Gunnar (1976). Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar. Skövde: Karlstedts bokh.

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Den andre varje månad och Aldo Leopold

Jag väcks ur mina tankar där jag och Maggie går i Tobisvik. Grågässen lyfter från Östersjön och flyger in mot land. De är en ljudlig skara. Längre ut och högre ser jag gäss som kommer norrifrån på väg söderut. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad det är för några. Kanske är det bläs- eller prutgäss?

De kommer i grupper och jag får en tår i ögat. Jag tycker det är så vackert. Det är inte att himlen är blå utan det är denna årsrytm som de berättar om. Hösten är här och snart är det vinter. Mörkret, vinden och blåsten har också berättat det för mig, men det är fågelstrecken på våren och hösten som gör mig lycklig.

Förr tänkte jag sällan på årsrytmen. Det var naturintresset som gjorde mig till en iakttagare. Jag minns när jag gick med Maggie på fälten utanför Skövde. Luften var klar, löven gula och röda och så kom gässen. Ännu hade inte fågelintresset gripit tag i mig, utan det var endast promenaderna med Maggie som inte lät mig försjunka i mina tankar. Eftersom jag är en läsare började jag söka efter böcker som kunde hjälpa mig att förstå. Jag har inte tålamodet att sitta ned och iaktta myror i timmar som entomologen E.O. Wilson. Hellre läser jag hans böcker. Half–Earth: Our planets fight for life (2016) kan jag rekommendera i sammanhanget eftersom den menar att hälften av jordens yta borde skyddas.

I reportaget Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans (2012) i New Yorker av Elizabeth Colbert lärde jag mig om rewilding. Som så mycket vi läser mindes jag inte den förrän långt senare och just då när jag började lägga märke till årsrytmen.

Under läsandet var det dock en man som ständigt dök upp i den amerikanska litteraturen. Det var Aldo Leopold och boken A sand county almanac (1949). Den utkom ett år efter hans död och är en vackert skriven bok om årsrytmen, om de små organismerna, ekosystemen och mötet med människan. Han levde i den brytpunkt då det mekaniserade jord- och skogsbruket blev alltmer dominerande och då man började skymta den påverkan som människan hade på sin omgivning. Det är en bok som berättar om och låter oss få syn på ett annat perspektiv, där människan inte är i centrum utan snarare tränger på och in i vildmarkens domäner.

Han själv började som jägmästare för att sedan övergå till viltvård och i samband med det var han delaktig i försöken att utrota vargen. Med tiden ändrade han sin inriktning till bevarandebiologin. Han kämpade för inrättande av större geografiska områden av vildmark. Hans stora monument är dock den tämligen korta essäsamling A sand county almanac.

Det är en bok som för samman kunskapen om naturen, hur allt hör samman, hur platsen förändras över tid och hur alla organismer påverkar vår omgivning. Hans iakttagande har varit en ouppnåelig vision för mig och i stället får jag njuta av det i skrift. Det ekologiska blandas med det filosofiska och för honom är naturen verkligen en bok.

Every farm, in addition to yielding lumber, fuel, and posts, should provide its owner a liberal education. This crop of visdom never fails, but it is not always harvested.

s. 77f i Ballantine (1986)

Citatet kommer från kapitlet ”November” där han beskriver sin skog i Wisconsin som han köpte på äldre dagar.

”Soon after I bought the woods a decade ago, I realized that I had bought as many tree diseases as I had bought trees. My woodlot is riddled by all the ailments wood is heir to. I began to wish Noah, when he loaded the Ark, had left the tree diseases behind. But … it soon became clear that these same diseases made by my woodlot a mighty fortress, unequaled in the whole country.

s. 78, Ibid

Detta ”fort” har blivit ett skydd för tvättbjörnar som gömmer sig för jägaren i en halvt vindfälld lönns rotsystem. Eller för skogshönsen som äter av gallstekelns larver som är gömda i potatisgallen på ekbladen. Och så fortsätter han att visa på hur trädens sjukdomar leder till att otaliga organismer kan finna sin nisch och överleva. Han var en förkämpe för det sammanlänkade landskapet, så utdöendeskulden blev alltför hotande, läs Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.

Jag tänker på det när jag till den den sjuka kastanjen i trädgården. Barken har släppt, veden börjar murkna och löven har rostfläckar. Men när jag sitter i trädgården med min pipa ser jag hur nötväckan, blåmesen, talgoxen ständigt är på jakt. I bland dess grenar håller duvor till. En morgon när jag var ute funderade jag på vad som sjöng så vackert upptäckte jag en kolttrast. Den satt i pilen bladverk. Även rödhaken och svarthättan hördes i från buskarna och från Brunnsparken ljudade råkor och kajor. En trädgård behöver träd och buskar och inte de öppna gräsytorna. Då är den ständigt levande, även mitt i ett villaområde.

Det händer så mycket i denna lilla trädgård att jag ofta har drabbats av informationsöverbelastning, vilket beskrivs i ett annat den-andre-varje-månad. Därför håller jag mig till fåglarna än så länge och låter det iögonfallande räcka.

Aldo Leopolds öga stöddes av år av iakttagande, läsande och forskande. Han hade det som Michael Polanyi kallade för tyst kunskap, se Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin.

Gullriset släpper snart sina frön. Pilskotten har vuxit långt över en meter på ett halvår. Jag funderar på att klippa bort alla utom ett skott för att se hur det tar sig. Ännu är solen framme på dagarna att bladen på de olika örterna behåller sin grönhet.
Två tusenskönor har tagit sig upp vid muren. Kanske är det värmen som har gjort att de har tagit chansen. Annars börjar gräset sakta gulna.
Jag försökte hindra gräset från att ta över genom att kratta bort delar för att ge rum åt andra örter. Men gräset är duktigt på att ta över. Nu ska jag snart klippa den. I vänstra hörnet av bilden är en hallonbuske som jag har planterat. Den trivs inte särskilt väl. Högre än så här har den inte blivit på sina två år. Marken är säkerligen inte tillräckligt sur för den. Den andra plantan växer knappt en decimeter.
Även om jag klippte för ett par veckor sedan växer gräset tjockt på denna solvärmda och skyddade plats. Ringblommorna som jag planterade kom inte alls. Klippt gräs förmultnar på riskomposten i hörnet av bokhäcken.

Referenser:

Colbert, Elizabeth (2012). Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans. New Yorker, publicerad 121216. (Hämtad 231007)

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Wilson, Edward O (2016). Half-earth: our planet’s fight for life. New York: Liveright Publishing Corporation, a division of W.W. Norton & Company

Den andre varje månad och försök att komma igång

Jag fick frågan om varför jag inte har skrivit på länge och svarade att jag har inte förmått att göra det. Ikväll har jag slitit mig från teven för att äntligen sätta igång igen. Det som verkligen fick mig att skriva detta är dels hennes kommentar och när jag såg en fjäril lyfta från äpplena som i alla möjliga storlekar växer tätt på grenarna.

Det är inte bara en fjäril som har hittat dit utan olika steklar och flugor. Någon insekt penetrerar skalet, förruttnelse inträder och det söta fruktköttet lockar olika insekter. För en professionell odlare är det en mardröm, men för mig är denna mångfald av insekter något vackert.

På väg hem häromdagen funderade jag på vad för slags organismer detta kan locka? För även om jag är villig att dela med mig vill jag ändå plocka så jag kan göra äppelmos på de små och vira in de större i tidningspapper så de håller längre.

Körsbären går till fåglarna och plommonen till insekterna, men aromaäpplena vill jag kunna njuta av. Och samtidigt säger vissa ekologer att det handlar om en balans som uppkommer efter tid. Först kommer förlusten med de många ”skadeinsekterna” för att sedan locka till sig deras fiender, som kan vara allt från andra insekter till fåglar.

Jag är spänd på hur det kommer att arta sig.

När jag klippte gräset för en månad sedan trodde jag det skulle bli sista gången. Men brittsommaren och fukten i marken gör att det kommer att krävas en klippning snart. Jag gör det när löven från kastanjen har fallit.

Pilens grenar har vuxit sig stora över året. Nu pryds de av gullris som för första gången har dykt upp detta året. Även en låg lönn har tagit fart i vänstra delen. På den inglasade altanen har vi tomater som vi fick av grannen. De är fortfarande gröna. Syrenen och lönnen i söder tar för mycket av solljuset, antar jag.
På denna solbelysta plats växer klöver, gräs och annat. Här tar sig inte gräset så bra som på andra platser i trädgården. Egentligen behöver jag inte klippa gräset här på hela året. Tusenskönorna som har vuxit här tidigare år berättar om hårt packad jord. Kan det vara skälet? I år var det få tusenskönor.
På ängen i skuggan av den ohamlade pilen växer gräset tjockt och högt. I år har det inte tagit över allt och jag hoppas att det inte kommer att hindra de andra växterna. De som lyckas gör det på höjden. Vallmon lyckades dåligt i år. Kanske var det för lite sol?
Här växer gräset som om jag hade spritt ut gödning. Det är också en solbelyst plats. De plättar som jag skapade med räfsan har vuxit igen. Det är en plats där blommorna ger sig till känna tidig vår, men under sommaren försvinner de för att bida sin tid till nästa vår.

Den andre varje månad: Tiden

Jag vet inte hur det såg ut här där jag bor i Simrishamn innan Ehrnbergs Läder AB hjälpte sina anställda finansiellt att bygga villor och marken förändrades för människornas behov. Kanske var det tallmark som vid Åbackarna? Eller stod bokarna här liksom de gör i den nordligare delen av Åbackrna?

Nu däremot står villorna kant i kant med sina trädgårdar. De byggdes i slutet av 1940-talet. Minnena av svältår gjorde att varje trädgård fick matjord att odla i. Detta har mina grannar berättat för mig.

Med tiden har trädgårdarna bytt utseende beroende på vem som har ägt den och vilka förutsättningar som de har. Huset vi bor i står väster om trädgården vilket gör att det finns ingen kvällssol. En stor kastanj och ett pilträd skuggar delar av den. På flygbilder från 1965 ser man att lagerhäggen var stor redan då.

Tiden är inte konstant, men den går inte att vända tillbaka. Alla organismer förändrar sin miljö. Om det finns en balans mellan de olika organismerna kan ett landskap behålla sin prägel under väldigt lång tid. En trädgård har sitt årshjul, en betad äng sitt. Frågan som man kan ställa sig är vilken rytm ett visst landskap har. Serengeti i Kenya och Tanzania präglas av djurens cirkulära rörelse (Carrol, 2016).

Även om tiden är en framåtrörelse innehåller landskapet minnen från det som var. I Bäckhalladalen norr om Simrishamn var utmarkerna där djuren betade delar av året. Det hårda betestrycket har gjort att böljeslagshällarna syns. De förstenade vågorna är minnen från istiden. Utmarkens växter bibehålls genom att man låter boskap beta här under sommaren.

Orsaken till att jag talar om tid och minnen är artikeln ”The soil remembers” (Janzen, 2016). I den beskriver författaren ekosystemens komplexitet och hur svårt det är att se hur de kommer att gestalta sig i framtiden, men i marken, i jorden finns det minnen kvar.

Minnena är i form av frön, mykorrhiza, liksom hur jorden är lagrad. Plogen och markberedaren river upp de minnena för att kunna ge de bästa förutsättningarna för önskat trädslag. Vissa växter överlever. Som hallonen vars rötter skjuter skott och etablerar sig i de solbelysta öppningarna. När trädkronorna sluter sig och ljuset försvinner dör de, men rötterna finns kvar i väntan på att solen åter når marken.

Janzen skriver att ekosystemets livskraft kommer över tid att uppenbara de invävda och inneboende möjligheter som jorden har.

Owing to inscrutable complexity, our ecosystems’ future vitalities can never be predicted precisely –only time, across a span exceeding our view, will reveal their evolving, interwoven trajectories.

Janzen, 2016

Tiden fortsätter han är också den domare som kommer att avgöra hur det kommer att gestalta sig.

Time is the final arbiter, the eventual judge; and it renders its verdict only haltingly, unhurriedly, often only after decades, centuries even, when we are no longer there to hear its judgement.

Janzen, 2016

Detta tänkande, som för mig låter ödesmättat och dramatiskt, väcker undran och förundran. Det senare då det lämnar det torra vetenskapliga språket och får en mytologisk klang. Det tycks mig format av den linjära tiden som skapats av kristendomen, där det finns en skapelse och en domedag. Det har inte det cirkulära tänkandet som kommer till uttryck i Völvans spådom i Den poetiska eddan (2016) där gudar föds och dör.

Den undran som det väcker är om det här är ett givande sätt att resonera kring naturen, dess miljöer, organismer och biotoper? Det vetenskapliga språket har sina trösklar och kräver en kunskap som för mig kan kännas omättlig. Å ena sidan väcker det en ödmjukhet inför tanken att det finns ingen bortre gräns. Å andra sidan skapar det en frustration, då den tid som krävs för att nå kunskapen i betydelsen men vad hände sedan ligger bortom min grav. Herakleitos ord att ”allt flyter” ekar svagt.

Nu talar vi visserligen om de oöverblickbara tidshorisonterna. Trädgården bär också på minnen. Kastanjen som så dominerar vad som tillåts växa under dess krona. Gräsmattan har sina minnen där tusenskönorna, vitklövern och kirskålen återvänder, medan andra en gång växer och inte återvänder igen. Eller så blir de likt glömda minnen som kommer fram då förhållandena är gynnsamma.

I The book of wilding (Tree & Burell, 2023) skriver författarna att med tiden kommer den forna mångfalden att återvända:

Left to its own devices, this land could take tens if not hundreds of thousands of years to reestablish its former biodiversity.

(Tree & Burell, 2023:229)

När jag går runt i trädgården och ser de olika inhemska och utländska växterna, tänker på att jag och andra har planterat och spritt frön från när och fjärran, tror jag än en gång ett slags mytologiskt tänkande genomsyrar idéerna kring biodiversitet. Så som det en gång var eller om bara människan försvann så skulle mångfalden kunna utvecklas fritt. Men människan är bara en av många arter som tenderar att dominera sin omgivning. Fast, visst, när koevolutionen låter de olika arterna diversifiera, de utrikiska samsas med de inhemska så kommer en mångfald av olika förhållanden organismer emellan att uppstå. Men det kommer inte att se ut som i forna tider.

Pilen mellan rhododendron och syrenen har gått från en liten döende stubbe till att växa meterlånga grenar eller stammar (vad det nu bör kallas).
Av föregående års många tusenstjärnor är det i år få. Vitklövern har däremot tagit sig upp. Förra året var det brunbränt här, men regnet har gjort det tätt grönt. Däremot växer det inte lika bra som i östra delen av trädgården. Det var i östra delen som man lade matjorden när husen byggdes.
Ängen ser annorlunda ut i år. Den ohamlade pilen ger skugga. Det myckna regnet och gräset som alltmer gör sitt intåg täcker över timjan och andra örter som växer nära marken. Gulmåran blommar i sydöstra delen. Ängsvädden ger färg i det gröna. Tomtskräppan kommer snart att släppa sina frön och försöka breda ut sig än mer. Kanske kommer de andra att hålla den i schack?
Gräset dominerar helt här. Sommarfibblan är ståndaktig där jag inte har gått med gräsklipparen. Även en tistel håller till där.

Referenser:

Carroll, Sean B. (2017[2016]). The Serengeti rules: the quest to discover how life works and why it matters. Paperback edition. Princeton, New Jersey: Princeton University Press

Den poetiska Eddan: gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter. (2016). Stockholm: Atlantis

Janzen, Henry H. (2016). ”The soil remembers”, Soil Science Society of America Journal, Volume 80:6, November-December 2016, ss 1429-1432, https://doi.org/10.2136/sssaj2016.05.0143

Tree, Isabella; Burrell Charlie (2023). The Book of Wilding: a practical guide to rewilding, big and small. London: Bloomsbury

Den andre varje månad: Molslaboratorium

Det är den typiska dramaturgin. En till synes idyllisk bild döljer en mardröm. De ponnierna och korna som rör sig i det inhägnade landskapet döljer ett mänskligt experiment som handlar om rewilding.

Hästarna och korna som går fritt lever efter naturens rytm. Då det finns mycket att äta, lever de gott, men när det tryter får de svälta.

Enligt Molslaboriatorium handlar projektet om framtidens natur och att skapa så naturliga processer som möjligt med så lite mänskligt ingripande som möjligt:

Rewilding handler om fremtidens natur. Ved at tage bestik af, hvordan naturen på vore breddegrader har fungeret gennem millioner af år, tilstræber man at genoprette naturlige økologiske processer med så begrænset menneskelig indgriben som overhovedet muligt.

Rewilding Mols

Rewildingexperimentet är kontroversiellt. 2021 polisanmälde Naturstyrelsen laboratoriet för vanskötsel av djur, ”Naturstyrelsen politianmeldt – dyrlæge havde aldrig set noget lignende” (Tantholdt & Bertelsen, 2021). I artikeln ”Molslaboratoriets dyr er evig kilde til debat og forvirring.” (TjekDet, 2023) ger en översikt kring kontroversen.

Jag lärde mig om Molslaboratorium utanför Århus genom ett reportage i Tidningen Djurskyddet, ”Rewilding gör djuren olika inför lagen” (Thelander, 2023). Det är därifrån som jag fick inledningen. Efter den idylliska inledningen radar de upp kritiska exempel som de själva visserligen inte upplever, men som de får berättat för sig.

Deras ciceron är hästveterinären Lotte Bøgedal. Hon påpekar att gräset under tiden Tidningen Djurskyddet besöker platsen är frodigt, men hur det senare under säsongen betas ned tills hästarna bara får i sig sand.

Både hästar och nötkreatur står inne bland träd och björnbärssnår och stoppar i sig det de kan – alternativet är ju att svälta.

Thelander, 2023:27

Hästveterinären Lotte Bøgedal menar att om hennes hästar hade blivit behandlade på det viset hade hon fått höga böter. Vad hon syftar på är att hästarna inte blir avmaskade, får tandvård eller sina hovar verkade.

Hästarna är exmoorponnies och nötkreaturen Galloway, enligt Århus Naturhistoriska Museums hemsida. Till antalet är det 26 hästar och 15 galloway på 120 hektar. Enligt dem följer de dansk lag och de redovisar de olika kontrollbesöken som har utförts och att de senaste åren har polisen och FVST (fødevarestyrelsen), typ som Jordbruksverket i Sverige om jag har förstått det rätt.

Molslaboratorium är en forskningsstation där man kan att låta forskare undersöka hur biotopen förändras över tid av de betande hästarna och nötkreaturen. På Århus Naturhistoriska museum finns en förteckning över de forskningsartiklar och rapporter som har gjort i anslutning till projektet från 2010 och 2020.

I en studie (Brunbjerg, Bruun, Dalby et. al, 2020) som publicerades i Oikos har biologerna undersökt flera platser i Danmark, varav en är Molslaboratoriets område. De menar att det handlar om hur marken brukas och att detta påverkar hur rikt biotopen är på organismer. De menar att stora växtätare påverkar möjligheten för organismerna genom att de håller tillbaka vissa dominanta arter från att ta över.

Detta är något som visas gång på gång och även jag har gjort en kort genomgång av det i inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk, som handlar om hur olika arter kamp för att föröka sig tar sig uttryck. Hästarna och nötkreaturen i Molslaboratiets ägor gör att växtligheten ständigt är under tryck. Om de utfordrades skulle inte samma effekt kunna uppstå.

På bilden nedan, tagen från den äng som jag har anlagt i trädgården, ser vi hur de arter med lång stjälk gynnas. De med kort stjälk fråntas solljuset.

Prästkragarna håller på att blomma ut, medan ängsvädden blommar.

Molslaboratoriet väcker en mängd både antropologiska och ekologiska frågor. Vissa har jag tidigare har varit inne på, se till exempel Hämpling, pipa och natursyn. I exemplet med Molslaboratorium visas det genom att hästarna och nötkreaturen har en annorlunda ställning än de vilda arterna. De innehar en mellanställning, där de inte kategoriseras som tama men inte heller som vilt. De står under människans lagar, samtidigt som de lyder under viltets betingelser.

Efter läsningen av reportaget kom jag att tänka på när jag var och red i Badlands i North Dakota. Där levde mustanger, hjortar och bisons. Vi såg ofta prärievargar. Hjordarna kunde röra sig över stora ytor. Det var inte inhägnat.

I Indien minns jag hur kor och grisar tilläts röra sig fritt i stads- och bylandskap. Det sker delvis i Sverige där rådjur söker sig till svenska trädgårdar för äpplen och tulpaner. Vildsvin bökar upp golfbanor. Vi stänger in, av goda och praktiska skäl, samtidigt finns det också något tillslutet i vår lagstiftning som manifesterar vår syn på natur och kultur.

Frågan jag ställer mig är hur vårt tätbefolkade landskap, men också med ett lagsystem som inte tillåter hästar och nötkreatur fritt vandra i landskapet, kan förvildas?

Vad vi ser i frågorna kring rewilding eller förvildning är att de öppnar upp för alternativa framträdelser av naturen (se En lång hundpromenad: kalhyggen). Dessa frågor måste, som i fallet Molslaboratorium, bearbetas. I den kompromisslöshet som de visar framtvingas en diskussion om hur vi ser på vad som är naturen och våra olika föreställningar om hur den bör förvaltas.

Fotona nedan togs igårkväll (3/7) då jag har varit i Strömstad i några dagar.

Nu regnar det ute. Men under många veckor gjorde det inte alls och gräset är torrt och visset.

I sydvästra hörnet ser vi hur stubben från pilträdet har fått skott. Smultronen sprider ut sig och ger goda bär.
Här har det inte blivit klippt sedan sista dagarna i maj. De få tusenskönor som kom upp har vissnat. Prästkragarna har blommat ut. Kvickroten sprider sig.
Det mesta har blommat ut. Ängsvaddarnas rosa blomma syns i den östra delen. Gräset håller träget på att ta över.
I det nordöstliga hörnet har solen obarmhärtigt svett gräset. Det senaste regnet har inte hjälpt för att få det att ånyo gro. Där jag inte klippte för att låta prästkragarna komma upp har gräset klarat sig bättre. Rosenbusken blommar på sista versen.

Referenser:

Brunbjerg, Kirstine, Bruun, Hans Henrik, Dalby, Lars, et al. (2020). ”Multi-taxon inventory reveals highly consistent biodiversity responses to ecospace variation”. Oikos. 129: 1381–1392, 2020, doi: 10.1111/oik.07145

Naturhistorisk Museum Århus (2023). ”Status for projektet”, Naturhistorisk Museum Århus. https://www.naturhistoriskmuseum.dk/molslaboratoriet/rewilding-p%C3%A5-molslaboratoriet/status#10599 (Hämtat 230704)

Naturhistorisk Museum Århus (2023). ”Rewilding Mols”, Naturhistorisk Museum Århus. https://www.naturhistoriskmuseum.dk/rewilding-1

Tantholdt, Julie & Bertelsen, Frida (2021). ”Naturstyrelsen politianmeldt – dyrlæge havde aldrig set noget lignende”. Nyheder TV2, publicerat den 20210319. (hämtat 20230704). https://nyheder.tv2.dk/2021-03-19-naturstyrelsen-politianmeldt-dyrlaege-havde-aldrig-set-noget-lignende

Thelander, Jeanette (2023). ”Rewilding gör djuren olika inför lagen”. Tidningen Djurskyddet, Nr 2:26–29.

TjekDet (2023). ”Molslaboratoriets dyr er evig kilde til debat og forvirring. Her er, hvad du skal vide om det udskældte rewilding-projekt”. POV International, publicerat den 20230619 (hämtat den 230704). https://pov.international/molslaboratoriet-rewilding-debat-forvirring/

Den andre varje månad: fladdermusen

Innan vi ska gå och lägga oss går jag ut med Maggie för att kissa. Hon har sina platser i trädgården. Jag stod och väntade på henne, då en fladdermus snabbt som attan flög runt. Hade jag bara tittat åt ett annat håll, så hade jag missat den. Så är det i naturen.

Att ha i åtanke är också att det ovanliga är det som vi lägger märke till som Lars Lundqvist skriver i sitt gästinlägg Om hur värdering av det ovanliga lurar oss. Inom bevarandebiologi talar man därför om förväntningar och hur vissa tillstånd normaliseras. Detta är viktigt att ha i åtanke när man talar om att återställa områden. Till vadå och till vilken tidpunkt?

Det är en av anledningarna till att det pågår en stor diskussion mellan skogsbrukare och skogsnyttjare. Jag skiljer på de två då det förra syftar på tre saker: 1. vetenskapliga kunskapen om hur skogen växer, 2. hur man praktiskt sköter skogen, och 3 i bruket ingår förhållandet mellan skogen och marknaden (Eliasson, 2002). 

Skogsnyttjande kan givetvis också vara kopplat till marknaden genom virkesförsäljning, men också att hyra ut mountainbikes för cykling i området, eller för vandring och svampplockning. Det handlar om en prioritetsordning och några inledande tankar har jag dryftat i inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk.

Poängen med att fundera kring det vanliga och det ovanliga är att om jag ständigt såg fladdermöss flyga runt i trädgården skulle jag inte reagera. På samma sätt som jag blev så glad när jag upptäckte rörsångaren i dammen vid Tobisvik, medan jag nu inte tänker på det.

Att återställa delar av ett landskap blir därför problematiskt eftersom vi har olika syn på det och där uppstår frågan vem som ska bestämma. Är det markägaren, skogsbesökaren, staten?

Här är villaträdgården ett intressant exempel i miniatyr. Dels styr lagar med olika ansvarsområden. Vi hyr vårt hus, vilket gör att vi har ett kontrakt att uppfylla där det står att vi ska sköta om trädgården. I det ingår det även återställning den dag vi flyttar. Sedan ingår grannsämjan där det dels finns bestämmelser för hur till exempel bokhäcken ska skötas, men där vi samarbetar än att hålla oss strikt till vem som har ansvar för vad. Samtidigt har vi stor frihet i hur trädgården sköts.

Jag vill att den ska vara så vild som möjligt, men då och då yttrar sig min andra hälft när jag har låtit det gå för långt. Så de sista dagarna i maj uppmanades jag strängeligen att ge mig ut med gräsklipparen. Jag lämnade kvar bitar där prästkragar håller på att komma upp. Däremot så låter vi ängen växa fritt. Den börjar arta sig.

Jag har i dagarna varit borta, men återkommen gick jag med pipan bolmandes och tittade på dels hur det artar sig i pallkragarna, majs, solrosor, pumpor och potatis bland annat växer bra. De tidiga vårväxterna som scillan och nunneört är nu helt borta, medan tusenskönorna kommer upp. Det är med fröjd jag går runt, men snart kommer det att tillhöra vanligheterna. Då är det tur att jag fotar varje månad så jag kan jämföra.

Gemsroten börjar ge med sig, medan rhododendronen håller på att gå i full blom. Aklejor har tagit sig upp precis ur bild. Det intressant är hur pilen skjuter skott. Jag är nyfiken på hur det kommer att gestalta sig.
Här börjar tusenskönorna äntligen dyka upp. Den här delen klipper jag inte. Men gräset växer inte så bra här. Jag vet inte om det är för att jorden är för hårt packat eller för att det är för exponerat av solen? Kanske är det en kombination? I alla fall är tusenskönorna duktiga på att ta sig upp i hårt packad jord och skjuta ned sina rötter djupt ned i jorden (för att uttrycka mig lite antropomorfiskt).
I bakgrunden till höger har rödbläran slagit ut. De gula är sommarfibbla. Det går inte att se på bilden men det är en mängd olika arter som har hittat sin plats. I slutet av sommaren brukar jag sitta och titta. Ibland försöker jag hitta namnet på dem, men ofta njuter jag mest av mångfalden.
På den här solbelysta delen har de flesta blommorna försvunnit. Jag lämnade en fläck där jag tror prästkragar snart kommer att spricka ut. Här var det blomsterprakt tidigt i våras då den är skyddad från vind, men också är solbelyst stora delar av dagen. Mikroklimatet torde hålla några grader mer än de oskyddade delarna. Inget har skett där jag rev upp grässvålen och sådde ringblommor. Järneken som jag satte ned dog, men den växer sedan tidigare i bokhäcken.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Den andre varje månad, en vecka för sent

Efter jobbet drack jag en kopp kaffe och satte mig under kastanjen. Jag rökte en pipa och tittade mig runt i trädgården. Jag tänkte att den som har en trädgård blir inte uttråkad.

Så många tankar uppkommer. Varför växer gräset så mycket där och knappt alls där? Var kommer den där blomman ifrån? Häftigt hur kirskålen sprider sig, det är dags att använda det i salladen. Oj, där är den växten som också växer i pallkragen. Vad heter den och varför har den kommit dit?

Idag såg jag förgätmigej för första gången i år. Jag såg också en svartvitflugsnappare när jag senare gick ut med Maggie. Så hörde jag svarthättan från buskaget. De kan plötsligt dyka upp med sin basker, men oftast håller de sig undan.

Det är så mycket liv runt omkring oss denna tid. Kort innan fyra varje morgon vaknar jag till koltrastar och andra fåglars orkester. Det är en tordön av ljud. Nu vet jag att jag kan sova vidare två timmar till innan jag ska gå upp.

Naturen måste man uppleva. Bilderna som jag tar varje månad den andre blir sällan särskilt bra. Men jag vill inte avsluta projektet. Det finns en tjusning i att genomföra något som man först i efterhand kan se om det var värt det eller inte.

Blåstjärnan eller scillan börjar ge med sig. Men istället har annan blomster dykt upp. Jag är väldigt fascinerad av gemsroten, dessa gula prästkrageliknande blommor som växer i syrenen. Den har perfekt sol då det inte blir för mycket nu på våren och samtidigt täcks den inte av alla löven från buskarna. Åt gallret i bakgrunden har bokbuskarna spridit sig. Som du ser är det så många örter och växter att jag blir överväldigad när jag ser det. Vid stenen har jag upptäckt att rabarbern som jag planterade förra året har överlevt. Men den är bra tanig.
Här har det tagit tid. Gräset har vuxit sedan bilden togs för en vecka sedan. Fler tusenskönor börjar dyka upp. I det vänstra nedre hörnet är det som förgätmigejen har dykt upp. Men annars ser det inte mycket ut här. Ett tag funderade jag på att klippa gräset, men ingen klippning i maj är regeln. Gräset gillar förvisso att ta över. Det är fenomenalt hur det lyckas att breda ut sig. Jag läste i First Ecology (Beeby & Brennan, 2008) att gräsets överlevnadsstrategi är att den tål att tuggas på och trivs med att bli betad. Andra växter försöker undvika det genom att avge någon illa smak ellar att vara giftig. Men inte gräset. Det får man snarare hålla undan för att bereda plats för andra växter.
Min äng tas allt mer över av gräs. Bladväxter breder ut sig genom att lägga sina stora blad över andra växter och på så sätt roffa åt sig av ljuset. Vad de kommer att utvecklas till vet jag inte. Det finns dock lite backtimjan som jag har sått och mitt i allt står en ensam maskros som har drivit ned sin pålrot i underjorden. Kanske är just jorden väldigt packad där och det är därför som pålrotsväxterna trivs där?
Det nordöstra hörnet tycker jag är mest spännande. Det är massor av nunneört och svalört. Scillan har dragit sig tillbaka. Här växer gräset som allra tjockast. Det finns några tistlar så man får passa sig när man går barfota där när värmen kommer igång. Jag har planterat ringblommor där jag har dragit undan grässvålen, men det syns ingenting. Det är nog för tidigt och dessutom har det knappt regnat på flera veckor.

Jag har så svårt att förstå mig på dem som har helt gröna och välklippta gräsmattor. Var har spänningen tagit vägen? Är det bara intressant att uppvisa kontroll och tryggt omhändertagande. Var är det vilda och det otuktade? Ibland blir jag besviken på mig själv när jag inte kan fler växter, men samtidigt är inte namnen alltid det viktigaste utan bara att se hur allt förändras. Kaos och ordning och allt kan åskådas med en bolmande pipa och en kopp kaffe. Mer behövs inte.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Den andre i varje månad 2/4 och tankar kring bark

Igår var det en kall östanvind som kom in från Östersjön. Jag och Maggie gick längs med stranden för att sedan gå längs med Tommarpsån. Häromdagen såg jag kungsfiskaren ila förbi. Den var nu som bortblåst. Vi tog oss upp mot Bäckhalladalen för att undkomma vinden och kunna känna av de varma solstrålarna.

Vi följde stigen som går genom hallen, denna sänka mellan två branter där bäcken rinner fram. Det var märkvärdigt tyst. Jag hörde inga fåglar. Jag var röksugen och valde en solig slänt. Vi trädde mellan nedfallna träd och gick en bit upp. Jag lade mig till rätta och lutade huvudet mot en sten. Maggie ville fortsätta mot dammen som finns en bit bort. För att blidka hennes iver lade jag ut hundgodis som hon kunde söka medan jag sakta bolmade.

Medan jag låg där och blossade kom två citronfjärilar. Den ena landade inte långt ifrån mig, men flög vidare så fort jag rörde på mig.

I slänten låg det många nedfallna träd, framför allt björkar. De blir oftast inte mer än 70 till 90 år. Det är vårtbjörkar med sin glatta bark som senare blir allt grövre vilket gör att svampsporer lätt fastnar som fnösktickorna.

Hålen är från insekter som har ätit sig in och ätit upp innanmätet.

Därefter börjar nedbrytningen. I fnösktickor äter sig insekter in som sedan förpuppas, vilket jag upptäckte då jag en dag bröt i tur en och hittade små svarta ”kärnor” (se nedan). Jag bröt itu en och upptäckte att de var puppor som innehöll vita vätska. Skamset gick jag vidare.

En inringad puppa i det uppätna innanmätet.

Just den skrovliga barken har fångat min uppmärksamhet sedan jag läste om det i Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005). Överhuvudtaget förändras min upplevelse av skogen då min kunskap allt mer ökar. Naturen är verkligen en bok. Som att duktiga biologer ser vilken insekt som har ätit sig in i trädstammen på storleken av hålen.

Ju äldre träden blir desto skrovligare blir barken och sporer som förs med vinden fastnar under en flik. I mötet med en svampspor och alg bildas lavar som växer längs med stammen. Sporerna tar sig in i veden och mulm bildas.

Mulm, skriver Niklasson och Nilsson, ”är ett samlingsnamn för söndersmulad rötad ved, svamprester, insekters gnagmjöl, samt rester och avföring från insekter, fåglar och fladdermöss” (2005:131). I dessa hålor kan fåglar bygga bo. När stormar sedan kommer knäcks träden vid dessa ihåligheter. En av de saker som gör spillkråkan till en nyckelart är att den kan hacka sig in i oskadade träd och bereda plats för andra arter.

Det är denna process: ett träd som gror, växer upp, bark som skadas som ger en ingång till veden, som ger näring och boplats till andra organismer som gör att en för hårt brukad skog inte kan livnära organismerna. För det tar tid och för att en skog ska kunna hysa en mångfald måste dessa processer ske samtidigt. Skogen måste ha olika strukturer som kan bereda plats för fortsatt mångfaldigt liv. Skogsbruket motarbetar aktivt den delen med att kalhugga stora arealer och plantera träd så att de alla är lika gamla. Det blir virkesåkrar.

Jag låg där i slänten när jag fick höra fågelsång ovanför oss. Blåmesen kände jag igen, medan annan kunde jag inte placera. Jag och Maggie gick vidare.

Idag gick jag ut för att ta de fyra bilderna på trädgården som jag gör den andre varje månad. Som du kommer se börjar det ske saker. Nu är det inte bara vintergäck utan också nunneört och liten vårstjärna som har dykt upp.

Vårstjärnorna har slagit ut, medan nunneörten är på god väg. Kanske är det också för att sol och värme ännu inte hade nått marken när jag tog bilden?
Den gula vintergäcken är kvar, medan vårstjärnorna i den här skuggade delen inte har öppnat upp ännu. Det syns på smultronbladen att de börjar få kraft och spänst.
Här sker det inte mycket. Tusenskönor som brukar växa här har ännu inte dykt upp, men på andra platser i Simrishamn växer den desto mer.
De blå småstjärnorna börjar ta sig in på ängen i norra delen. Men annars hämtar växterna kraft för att kunna försköna med sina blommor.
Här är det mest mossa och gräs, men den lilla stjärnan har spridit sig från bården vid bokhäcken och inåt trädgården.

Referenser:

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Den andre i varje månad 2/3 och att bereda väg

Conservation biology heter det på engelska, på svenska bevarandebiologi eller naturvård. Det är knepiga ord. Naturen ska vårdas, bevaras eller konserveras. Det är lätt att tro att naturen är något oföränderligt, att den inte förändras eller att den måste tas om hand. I grunden är den raka motsatsen. Växter och djur finner sig i det mesta om de lämnas i fred.

I kastanjen i trädgården har ett frö trillat ned i klykan och har slagit rot och växer upp mellan grenarna.

Att naturen kommer tillbaka är den goda nyheten. Men det är inte alltid som människorna är nöjda. I Sveriges minsta nationalpark Dalby Söderskog har vildsvin flyttat in. Jag har sett kultingar där, men bara en gång. Trots att parken är så liten lyckas de hålla sig undan. I nationalparken växer det vitsippor. De gillar vildsvinen och äter upp dem. Men människor vill ha dem där och trots att det är en nationalpark satte man i gång att försöka jaga ut dem. Det gick inte.

Vad jag vill uttrycka är att så mycket i naturen handlar om hur vi vill att det ska se ut. Men det är inte bara vi människor som tänker så utan även de olika arterna. Vissa arter är väldigt tåliga, medan andra är raka motsatsen och kräver ytterst specifika habitat.

I artikeln ”Revansch för svart stork” (2022) berättar Carl-Gustaf Thulin och medförfattare om skillnaden mellan den vita och den svarta storken. Här i Skåne har man framgångsrikt lyckats få vita storkar att häcka här. Kör man mellan Sjöbo och Lund ser man dem ofta gå ute på fälten. Men jag har även sett dem längre norrut, vilket tyder på att de sprider sig i landskapet.

Författarna skriver att:

En förutsättning för att en återintroduktion ska lyckas är att orsakerna till artens försvinnande undanröjts. 

Thulin et al. 2022:20

Författarna önskar sig även att den svarta storken kan återvända. Men för det krävs andra miljöer. De berättar om resultatet från en studie de gjorde att:

storkarna kräver minst 13 procent skogstäckning, minst 10 kilometer vattendrag och mindre än 5,5 procent störningsobjekt. Slutligen måste minst 125 hektar (5 procent) inom området motsvara kravet för själva häckningsplatsen; innehålla träd med en omkrets om minst 29 centimeter och ligga minst 300 meter från mänsklig störning. 

Thulin et al. 2022:21

Här är inte platsen för att djupdyka i deras studie. Det planeras längre fram, utan endast att visa på hur olika arter har olika förutsättningar för att kunna leva och frodas.

Det som den svarta och den vita storken får illustrera och som påverkar hur naturvård bedrivs, men också hur arter kan återintroduceras är om de är kulturföljare (Kulturfolger) eller kulturundvikare (Kulturmeider). Dessa två tyska begrepp som jag har översatt stötte jag på i biologen Michael L. Rosenzweigs bok Win-win ecology: How the earth’s species can survive in the midst of human enterprise (2003).

Han skriver att det finns de arter som frodas med människan. Vissa sparvarter har tagit sig enda från de asiatiska stäpperna till Europa då de har trivts in lantbrukets miljöer där fröer finns i överflöd. Medan andra fåglar som Sveriges minsta kråkfågel lavskrikan, förvisso inte är rädd för människor, men de är väldigt bestämda i hur deras biotop ska se ut.

De arter som trivs och som kan lockas till våra trädgårdar är kulturföljande arter. Men även de kräver vissa betingelser. Rödhaken som jag ofta stöter på i trädgården är inte rädd för mig, snarare nyfiken, men den håller sig i buskaget. Sparvhöken spanar. En för välklippt gräsmatta ger inte tid för blommor att växa upp och blomma ut. På hemsidan ”Från ökenträdgård till idealträdgård” beskriver Erik Hansson hur man kan göra den välklippta trädgården till en biotop anpassad för en mängd olika arter.

Det som vi vanliga människor kan göra är att bereda möjligheter för arter att breda ut sig. Sedan kan vi gå runt och undersöka vad som har skett. I torsdags, då jag tog fotona nedan hittade jag fyra fågelbon i trädgården, vilket visar på att en viss typ fåglar trivs. Jag tror det främst är blåmesar. Jag har satt upp fågelholkar. Redan första året häckade talgoxar i båda.

Varje person med en trädgård kan således bereda miljöer för arter att leva och förhoppningsvis frodas på. Om detta kan man läsa i den inspirerande boken Nature’s best hope: A new approach to conservation that starts in your yard (Tallamy, 2019).

Bilderna nedan är tagna 2 mars och är ganska bleka och tråkiga. Ju mer våren kommer hoppas jag att kunna bjuda på mer färgsprak.

I förgrunden ser vi hur smultonen breder ut sig. Gräset sprider sig och vintergäcken har kommit upp sen länge. Snödropparna börjar ge sig. När jag lyfte på vedbitarna hade det kommit små sniglar.
Maskrosor och andra bredbladiga växter börjar ta sig upp och breda ut sig för att försöka få så mycket som möjligt av vårsolen.
Just hur de bredbladiga växterna brer ut sig ser man på ängen. Ännu vet jag inte vilka blommor som kommer upp. Jag har dragit med krattan för att få bort en del gräs och även fallöv från kastanjen. Skuggan kommer från pilträdet.
Maggie har krafsat i gräset vilket har gjort att det finns öppna ytor för pionjärväxter att etablera sig. Vi får se om det sker eller om gräset hinner återta luckorna. Åt bokhäcken börjar bladväxterna sticka upp. Här är en av de varmare delarna av trädgården. I östra hörnet åt rishögen är maskrosorna på väg. Jag har stuckit ned en gren av en järnek i jorden. Den prydde vårt julbord nu hoppas jag att den kommer att slå rot i trädgården. Vi har två i östra delen. De växer ut ur bokhäcken.

Referenser:

Rosenzweig, Michael L. (2003). Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise. New York: Oxford University Press

Tallamy, Douglas W. (2019[2019]). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Thulin, C-G.; Sörhammar, M.; Bohlin, J.  (2022).”Revansch för svart stork?”, Vår fågelvärld. 2022:2.

Den andre varje månad (2/2) och informationsöverbelastning

I onsdags värmde solen. Det blåste, men mikroklimatet i trädgården är ofta några grader mer än utanför. Dels ligger huset i väster där vinden ofta kommer ifrån, men också bokbuskarna som omringar trädgården. Jag satt på ett underlägg lutad mot pilen och rökte min pipa. Kastanjen täckte en del av den låga solen. Strålarna som nådde mig värmde.

Från där jag satt såg jag tre fågelbon. Ett var i kastanjen, långt ute på en gren som under säsong är täckt av löv. De andra två var i buskarna i söder. Blåmesar rörde sig överallt och kanske var det blåmesbon som jag såg?

I titeln till inlägget har jag informationsöverbelastning, ett 26 bokstäver långt ord som låter mycket häftigare på engelska ”information overload”. Jag tänkte på detta medan jag läste de sista kapitlen i Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world (Sagarin & Pauchard, 2012). Författarna påpekar hur viktigt det är att observera naturen, att lära känna den och erfara den. Det är därigenom som vi får en relation till den och börjar bry oss.

Jag tycker att det är svårt att observera naturen. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket att titta på och inte heller vet jag vad jag ska observera. Just verbet ”ska” är viktigt i sammanhanget för att beskriva den känsla av hjälplöshet som jag kan känna när jag sätter mig ned för att iaktta. Ögonen far från än det ena, än det andra. Jag får för mig att jag ska kunna namnet på allt.

I somras under ett besök i Lysekil skrev jag en tillfällighetsdikt för att beskriva min frustration:

Kajorna
På klippbranten bakom husen, höll kajorna till.
Bland laven som höll sig fast på graniten
stod de som om ingen såg dem.
Eller kanske var det tvärtom?
De kunde se allt runtomkring sig,
medan de rengjorde sig bland fjädrarna,
eller sökte insekter bland lav och grästuvor.
Men vad heter laven?
Jag söker på internet.
Jag hittar lavar, men inte just den på graniten,
som jag ser utspridd olika nyanser och former.
Där utspridd på hällen som kajorna griper tag i för att inte falla,
där jord fastnar, där spindlar spinner sina nät.
Ur skrevorna där jord fastnar och frön fångas upp,
är träd som björk och rönnbär, i till synes ingenting kan växa.
Laver utsöndrar en syra, läser jag, som frigör mineraler och egentligen består de av en svamp och en lav. Och frågan om svampen parasiterar eller inte på laven diskuteras.
Så slår det mig…
Varför blir det en jakt på artnamn?
Kajorna har lämnat hällarna medan jag sökte.
Frågan som jag inledde med glömde jag bort,
i ett fruktlöst sökande efter ett artnamn.
Som om namnet var det viktiga,
som om det som skedde på hällen inte längre
ägde vikt?
Och ändå är det som sker inför mig det som berättar
som leder in mig i relationen.
Namnen är avståndstagande och distans.
I namnen finns inte insikten och kunskapen.

Min pipa är mitt verktyg för att lugna sinnet som rusar iväg och överbelastas av all information som kastas i min väg. En pipa kräver lugn. Den håller sig inte vid liv av sig själv som en cigarett eller en cigarr. Att röra sig med en pipa eller att sitta och prata samtidigt som man röker fungerar inte för mig. Den kräver en viss uppmärksamhet och samtidigt kan ögonen iaktta landskapet. Pipan hindrar mig från att titta på mobilen efter något artnamn. Likaså lindrar den stressen av att inte förstå. Ögonen kan vandra i landskapet och välja ut det som är av intresse.

Alltför ofta handlar det för mig om att fånga så mycket som möjligt under kortast möjliga tid. Men observation handlar om annat, har jag börjat upptäcka. Det handlar om att sakta se förändring, att inte försöka upptäcka allt direkt. Gregory Bateson (2000) definierar information som skillnaden som gör skillnad. Det är först genom att föra ihop informationen som man kan forma hypoteser och kunskap.

Att gå ut och rasta Maggie är ett av dessa dagliga tillfällen. Hon nosar och jag väntar tills hon har nosat färdigt. Då tittar jag mig slött omkring i omgivningen. Det är under dessa tillfällena som jag har upptäckt i Brunnsparken att råkorna gräver med sina grova näbbar i gräsmattan.De liksom sprätter bort mossan och hackar ned i jorden. Jag vet inte vad de gräver efter, men jag har upptäckt att de gräver där parkförvaltningen lät gräset växa ostört förra året. Maggie gillar att förrätta sina behov där. Råkorna följer gräslinjen och arbetar sig inåt. Man ser dessa ”ängar” för att gräset är dött där efter man har slagit det på hösten.

I onsdags (2/2-23) tog jag ånyo foton på de fyra platserna i trädgården. Det har inte hänt mycket, vilket är min poäng med att diskutera observation och svårigheten med att föra ihop det till någon slags kunskap.

På bilden ser vi massor av olika örter och växter. Vid roten av den avsågade pilen kommer några skott och det ska bli intressant att se om någon av dem kommer att påbörja en ny stam. Vedkubbar av stammen har jag lagt för att ge insekter och svamp livsmiljöer. Det intressanta med den här platsen för mig är att dels är den i skugga och när pilträdet försvann kan ljuset nu nå marken. Frågan är vad som kommer att hända och om det finns frön som bidat sin tid i jorden tills gynnsamt tillfälle gives? Nu har kanske ett sådant tillfälle givit möjligheterna för de bidande?
Solen var stark och det var svårt att placera sig. Jag har krattat bort en hel del löv som stenaltanen hade fångat upp i vinden. Man ser var löven har legat på de bruna ytorna. Det här är en plats som under året får mycket sol. Marken är hårt packad, vilket har gjort att pålväxter som tusenskönor med sin rotstam trivs. Med sin rot kan de tränga ned djupare ned i jorden än gräset och når fuktigheten som lagras där.
Jag har gått hårt åt med krattan för att dels ta bort löv, men också få bort gräset som har brett ut sig. Det finns vissa bladväxter som ligger längs marken och de har hållit sig kvar trots krattan. När jag får bort gräset kommer de åt ljuset och kan istället breda ut sig och hindra andra växter från att komma upp. Genom att jag är inne och stör med krattan eller att jag har klippt gräset på hösten skapas det förutsättningar för vissa, medan andra hindras. Det ska bli intressant att se om dessa bladväxter kommer att utnyttja det försprång de får nu när solen skiner.
I det nordöstra hörnet vid rishögen upptäckte jag att maskrosor redan har börjat komma upp. Mikroklimatet tycks gynna dem. Jag har även tagit en del av pilträdet och lagt det i den här delen. I boken Sälg: livets viktigaste frukost (2009) skriver biologen Bengt Ehnström hur viktigt död ved är och att man bör sprida ut den döda veden så att den dels ligger i solsken så att vissa arter gynnas och andra i skuggigare utrymmen, vilket gynnar de arterna. För att återknyta till bloggens tema rewilding, så handlar det inte om att gå tillbaka till ett urstadium utan att skapa förutsättningar för att arterna ska få ett livsutrymme som de kan forma (Jepson & Blythe, 2020).

Högst upp på högra sidan av bilden ser man stammen av ett plommonträd och i centrum av den övre delen av bilden ser man en avknipsad stam. Den senare står robust trots att den är kapad. Förmodligen är det ett rotskott som fortfarande får näring av moderstammen, vilket gör att det växer inte längre, men inte heller dör det. I dess stam finns det många hål där insekter har gjort sig hemmastadda. Plus att det sitter en krok i stammen och även i plommonträdet, där vi har en hängmatta på sommaren.

Referenser:

Bateson, Gregory (2000[1972]). Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press

Ehnström, Bengt (2009). Sälg: livets viktigaste frukost. Uppsala: Centrum för Biologisk mångfald

Jepson, Paul Robert & Blythe, Cain (2020). Rewilding: the radical new science of ecological recovery. London: Icon Books

Sagarin, Rafe. & Pauchard, Aníbal. (2012). Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world. Washington, DC: Island Press