Etik – Sida 2 – Förvilda Sverige

Nej, jag är ingen schaman

Det var en het dag. Jag och Maggie gick längs med en timmerväg genom ett bestånd granar som hade vuxit någon meter. Det fanns ingen skugga. På kalhyggen är det varmare än i den omkringliggande skogen och det märkte jag av denna dag. Mina vattenflaskor blev allt lättare och det var långt kvar till Höör där vi kunde fylla på. Vi hade gått Skåneleden från Hässleholm och skulle den dagen anlända till Höör. Ännu var det någon mil kvar.

Även om jag har vandrat mycket och vet att jag klarar av bra mycket mer än vad jag upplever, så börjar tankarna komma. Oron sprider sig i kroppen. Värmen tryckte, fantasierna kom och de var kopplade till indianerna i Nordamerika och deras shamaner som kunde resa i andevärlden.

Jag har alltid varit lockad av deras andliga syn på världen och försökt anamma och applicera den när jag har varit ute på långvandringar. Vandringarna har då blivit tillfällen för andlig utveckling och där jag har kunnat inhämta kunskap om tillvaron som jag inte har förmått i den vanliga världen. Vandringarna var en slags allvarlig lek för att nå kunskap.

För att förstå vad jag menar med det tänker vi oss barn som leker affär. Alla vet att man inte handlar, men vi agerar som om vi gör det. Det är också ett sätt att socialiseras in i en värld av regler och normer. När vi leker affär får jag inte bara ta något från barnet, utan jag måste betala med det, men med låtsas pengar. Det är så vi lär oss hur vår värld fungerar. Eftersom vi faktiskt lär oss hur världen fungerar genom leken är den allvarligare än vad vi tänker oss.

För att återknyta detta till vandringen så lekte jag schaman. Men det finns ett problem. Barnet som leker affär socialiseras in i den kultur som hon lever i. Men jag, som lekte schaman som gör en anderesa, hade tagit på mig en kulturyttring, med allt vad som är behäftat med det, och överfört det i ett sammanhang som ytterst ytligt var kopplat timmervägen norr om Höör. Likväl trodde jag på det jag gjorde. Men så kom jag till insikten att det var absurt vad jag höll på med.

I värmen och bristen på vatten kom jag plötsligt till insikt att hela tankemenageriet som jag upprätthöll inte var mitt. Jag lekte schaman i en kultur som inte har schamaner.

Den enda kunskapen som jag hade till mitt förfogande var det jag hade läst i de antropologiska verken och framför allt i antropologen Michael Harners bok Schamanens väg: en vägledning till kraft och helande (1989). Den är en nyandlig bok, där han menar sig ha tagit kunskap från olika folkslag och gjort ett mischmasch av. Eller för att vara lite schysstare; han menade sig ta delar ur alla dessa kulturen och menar sig ha funnit en kärna eller en essens av vad schamanism var. För andligt öppna som mig var det perfekt! Och jag läste den som 17:åring och blev helt till mig!

Men nu gick jag där i den vibrerande hettan och kom jag på hur mycket de tankarna hade genomsyrat hur jag uppfattade naturen omkring mig. Dessa tankar hade format och inramat det jag upplevde i en slags kosmologi formad av det jag hade läst mig till (Meskin, 2002). Mer om vad jag menar med ”läst” kommer, men först måste jag gå en omväg.

För här måste jag stanna upp lite för att gå igenom vad jag menar. För jag vill använda erfarenheten på timmervägen som grund för det jag vill diskutera i framtida inlägg.

Som jag skrev i förra inlägget Ska ekologerna alltid få sista ordet? vill jag jämföra olika kulturers syn på miljö. Egentligen vill jag inte gå in i det för djupt i hur vi uppfattar verkligheten omkring oss, men jag kommer inte förbi den teoretiska biten, då utan den grunden blir min utgångspunkt obegriplig. Den kommer också att tydliggöra det samtal som jag och Lars Lundqvist för om vad vetenskapen kan säga och hur det förhåller sig till de värden som vi har i ett samhälle.

Först och främst är utgångspunkten att vi alla lever i en socialt konstruerad värld. Det betyder att det som vi upplever omkring oss formas av ett mönster som vi har lärt oss att se sedan vi föddes och började socialiseras in i samhället/kulturen vi lever i. Det är i från kulturen som vi får ett värdesystem.

För att förklara vad jag menar hänvisar jag till av de grundläggande böckerna i diskussionen kring social konstruktion. Den är skriven av sociologerna Peter L. Berger och Thomas Luckmann och heter The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge (2011 [1966]). I boken skriver de om hur en individ formas in i ett samhälle och hur den formningen blir hennes verklighet.

Premissen, menar de, är att människodjuret skiljer sig från andra djur då det föds underutvecklat. Det som skiljer oss från andra djur är hur länge som vi är hjälplösa. Det beror på att vi måste lära oss så mycket innan vi kan fungera socialt.

Det gör avkommorna ytterst sårbara, men som art är människan oerhört anpassningsbar till nya miljöer.

Vi har en inneboende öppenhet för världen vi föds in i, men ju äldre vi blir ju inneslutna blir vi i det som vi är vana vid. På ett sätt kan vi säga att vi konstrueras av det sociala. Det skapar ett system av kunskap som vi lever i; det berättar för oss hur vi bör förstå världen. Det är också i det olika kunskapssystemen som det kan uppstå konflikter med andra kulturer.

Begreppet kunskapssystem har jag fått från filosofen Bernard Williams som använder det i essän ”XIV – The truth in relativism” (1974). I den diskuterar han vad relativism är och hur vi ska förstå det.

I det här sammanhanget bygger det på hur ett samhälles kunskap ska värderas i relation till ett annat samhälles kunskap. Kan relativism existera? Alltså kan man påstå att två verklighetsuppfattningar, sanningsanspråk, är riktiga trots att de är oförenliga?

För honom kan det uppstå om det finns en underdeterminerad kunskapsnivå, det vill säga att man vet inte tillräckligt mycket för att kunna fälla ett avgörande. Är informationen tillräcklig är det ingen mening att fortsätta diskussionen. Ett kunskapssystem kan därför ha fel.

Så ett kunskapssystem som påstår att jorden är 6000 år gammal för att det står så i en skrift som de betraktar som helig har fel. Det finns tillräckligt med observationer för att vederlägga påståendet.

För Williams finns det i grunden ingen relativism om vi ser det som ett kunskapstekniskt problem. Har vi tillräckligt med fakta, så är diskussionen löst.

Som alla filosofer utgår han från en teoretisk scenario. Själva är vi djupt insyltade i de sociala konstruktionerna och ofta bryr vi oss inte om hur mycket fakta som ligger på bordet. Vår kunskap är viktigare, trots att den kan motbevisas.

Här uppstår det dock ett problem som redan Galileo berörde i brevet till storhertiginnan som jag nämnde i Vad krävs av en fjortonåring?. Galileo menar att mycket av kritiken mot Kopernicus berodde på att den senare hade skrivit på matematikens språk och det begrep inte hans vedersakare. Vad jag menar är att hur vi förstår världen, utifrån vetenskap eller pseudovetenskap kommer från det lästa och för att kunna läsa det krävs ämnesspecifik kunskap. Har vi inte den kan vi hänfalla åt åsikter och detta får företräde framför kunskapen, se En miljö bara för människan?.

Det intressanta i detta är att ju mer vi läser, ju mer formar vi vår världsbild av det vi läser. Filosofen Jacob Meskin menar i ”Textual reasoning, modernity, and the limits of history” (2002) att vår läsning formar vår verklighetsuppfattning. Så hur vi uppfattar världen är allt mer textkonstruerad.

This dimension refer to the way in which traditional reading practices tend, over time, to locate individuals in ever more textually shaped, or textually constituted worlds. (Meskin, 2002, s. 167).

Tittar Maggie på molnen eller vattenytan?

Det är här jag vill återgå till den heta dagen i juni då jag och Maggie gick på timmervägen.

En bok som jag hade läst som 16:åring som handlade om schamaner, Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande (Harner, 1989) hade gjort så stort intryck på mig att jag som 45:åring fortfarande påverkades av den. Men där och då upptäckte jag att jag i grunden var förvirrad och konfys.

Ordet konfys använder jag här i dess ursprungliga betydelse som kommer från latinets confundo, att blanda samman två vätskor som är oförenliga. På samma sätt hade jag försökt att anamma ett kunskapssystem, det så kallade schamanistiska, i det samhälle som jag levde i, vilket baserade sig på helt andra grunder. Dessutom, för att följa Williams regel, gjorde jag fel då jag använde mig av ett kunskapssystem som inte var anpassat till min sociala miljö samtidigt som det fanns observationer som gjorde att det jag försökte uppnå något som inte var förenligt med faktan på bordet.

Det var ett uppvaknande som skedde där på timmervägen. Eller för att uttrycka mig metaforiskt utifrån Meskin: Jag lyfte mina ögon från boken jag läste och upptäckte att jag hade befunnit mig i en sagovärld. Texten som jag hade haft inför mina ögon var fel.

I de fortsatta inläggen kommer jag att återkomma till begrepp som kunskapssystem och hur de kan komma i konflikt med det som vetenskapliga discipliner finner. För i slutändan, även om vi ständigt lever i en socialt konstruerad värld, så kan vi undersöka den disciplinerat genom metoder. I detta bör vi också erkänna att det i kunskapssystemet finns värderingar och dessa är formade utifrån systemet som man befinner sig i.

Vad jag personligen söker är värderingar som finns inneboende i varat och vars betydelse vi endast kan ana. De tankarna har jag från andra böcker. Vi får se om även de bör förkastas eller förändras?

Referenser:
Berger, L. Peter, och Luckmann, Thomas (2011 (1966)) The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Open Road Integrated Media: New York

Harner, Michael (1989). Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande. Göteborg: Korpen

Meskin, Jacob (2002). Textual reasoning, modernity, and the limits of history. Ss. 162–174. Från Ochs, Peter & Levene, Nancy (red.) (2002). Textual reasonings: Jewish philosophy and text study at the end of the twentieth century. London: SCM Press

Williams, Bernard (1974) ”XIV – The truth in relativism”, Proceedings of the Aristotelian Society New Series, Vol. 75 (1974 – 1975), Ss. 215-228. http://www.jstor.org/stable/4544875

En miljö bara för människan?

Under min promenad i Bäckhalladalen hade jag lagt märke till all död ved, se gårdagens inlägg Ska visenterna få ströva fritt?. Träd hade fallit omkull i vinden. Hade de fallit över stigen hade man sågat upp dem och lämnat dem inne i skogsbrynet. Men när jag kom till sänkan så var det få omkullfallna träd och nedfallna grenar.

Bok- och björkträd stod brett isär och bildade en fint belyst plats. Jag satte mig ned och iakttog, men kunde inte komma till någon slutsats.

Jag tog en panoramabild och skrev:

Här finns det nästan ingen död ved. I västra hörnet ligger ett röse och i östra går en stengärdsgård. Var det en hage eller en åker här? Även en uttorkad bäck går igenom området.

Till vänster i bilden ser man röset på slänten. Spångbron visar var den uttorkade bäcken går. Man ser inte att den är som en fördjupning där jag sitter.

Jag vände mig om och tittade söderut. Där kom växtligheten som var vanligare. Jag gick ditåt. Det var mjukare mark och även om det nu var torrt märkte jag att här var det ofta blött. Klibbal, björk och gran växte här. I en anmärkning till bilden skrev jag: ”Bakom mig tätnade det. Björk och bok övergår i al då marken är blötare.”

Om man tittar lite till höger om mitten i bilden ser man hur bokarna tar över. Det var där panoramabilden är tagen.

Du som regelbundet läser den här bloggen vet att jag gärna går runt och funderar på hur det såg ut här förr under mina promenader.

Promenaden nu hade tagit mig över ängarna i nordvästra delen av Bäckhalladalen. Det hade varit en vacker brittsommardag.

Naturreservatet är ombytligt och det finns en hel del att se på. De flesta går dock endast den två kilometer långa promenadslingan. Ute på ängarna stöter jag sällan på någon. Det är synd, då även i det öppna finns det mycket att titta på.

På skärmbilden nedan från Google Earth ser man variationen.

Om man zoomar ut ser man att det är den sydligaste delen av ett tämligen sammanhängande skogsbälte som löper norrut.

När jag tittar på bilderna påminner jag det mig om en bild där man kan se hur Skånes berggrund är beskaffad, vilken jag diskuterar i För en naturpolitik som upphöjer kalvnos och fläcklungsört!.

Som ni ser nedan så följer skogsdelarna tämligen väl den orangeadelen där urberget är tämligen ytligt. Vad vi ser är Linderödsåsen som upphör vid Stenshuvud.

Här hade jag inte planerat att hamna i det här inlägget, men så blir det lätt när jag associativt spinner vidare på allehanda saker. Så låt oss avsluta den här sektionen med att jämföra hela Skåne med Lena Björks översikt.

Den södra urbergsdelen är Romelandaåsen som även den delar av sydvästra och nordöstra delen av centrala Skåne, tänk mellan Lund trakterna mellan Sjöbo och Skurup. Däremellan går de stora och bördiga åkermarkerna.

Som vi ser så har människan över tid anpassat sig till landskapets förutsättningar och försökt att utnyttja de villkor som geografin erbjuder. Det är också de lerjordarna som har gjort att Skåne är ett av världens bördigaste områden. Det var här som den senaste inlandsisen först började dra sig tillbaka och bildade de stora bördiga områdena i slättlandskapet.

Som vi ser på översikten ovan är det framför allt lerjord i bältet som löper mellan Sjöbo och Hörby, medan det är sandsten och lerjord norr om Lund. Mellan Trelleborg och Malmö är det framför allt sandsten.

Låt oss återvända till Bäckhalladalen och då till ängarna. För om man tittar på marken vid stengärdsgården ser vi hur ytlig berggrunden är. I fördjupningar ser vi hur jord och vatten har samlats och där kan buskage bildas.

På muren ser vi att här höll man boskap då det inte gick att odla här. Det har man fortsatt med för att hålla landskapet öppet.

Träd och täta buskage i nordväst bildar en naturlig gräns vilket håller inne boskapen. På murens förfall ser vi att man inte längre är lika noggrann att hålla hjordarna åtskilda.

Då det här inlägget helt har tappat fokus går jag in för avslutningen och den handlar om hur jag upptäcker hur mycket landskapet berättar för oss. Men det kommer endast om man är uppmärksam och ständigt utökar sin kunskap genom läsning. Som vi ser i det här inlägget gick jag från en enkel plats i en dunge, sittandes på en tjock björkstam, till att kunna zooma ut över ett helt landskap och kunna se varför man odlar på ett ställe och bedriver skogsbruk på andra, för att sedan landa på ängen och kort reflektera kring en gammal stenmur som löper över en äng.

Människan är den ultimata ekosystemingenjören. Genom vår kognitiva förmåga att binda ihop de tecken som finns i landskapet och det kollektiva minne som är vår kultur har vi förmått att helt skapa ett landskap helt anpassat efter våra behov och förutsättningar. Vad vi märker nu, när vi inte längre koncentrerar oss enbart på vår överlevnad, utan ser oss som en del i ett landskap som vi i allt högre grad kan dela med fler arter, då börjar vår kollektiva kunskap att förändras. Vi ser den skada som vi åsamkar andra arter.

I den döda björken har en hackspett byggt bo som nu kan övertas av andra fåglar.

Det intressanta och positiva är att vi förmår göra detta just genom att vi genom förädling och förbättring har kunnat intensifiera odlingen på vissa ställen och kunnat lämna andra delar. Det är detta som gör att djur som tidigare generationer har utrotat lokalt kan återvända.

Under morgonen läste jag vidare i Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han pekar på exempel där den gamla kulturen förändras och nya inslag tillkommer så att landskapet kan delas i allt högre grad. Exemplen han gav var hur olika laxarter återigen kan frodas när man river dammar som inte längre fyller sin funktion eller bävern som förhindrar bränder och återställer våtmarker.

Jag ser optimistiskt på framtiden om vi fortsätter att jobba i den riktningen.

Referenser:

Björk, Lena (2003). Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner. Malmö: Corona

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Vargar dödar får

En kalv i sin flock har ett stort ärr på sin flank. Jag lägger först inte märke till det. I bildtexten står det att ägaren till boskapen hade blivit attackerad av varg den 25 maj 2025. Men så ser jag jag det vita ärret. Det berör mig.

Jag minns hur jag fann det häftigt att en vargflock i Yellowstone lärde sig att ta ner bisonoxar i The decade of the wolf: Returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012). Men den känslan blir nu mer osäker och betänksam. Det intellektuella naturens lag bråkar med medkänslan för kalven och dess upplevelse.

Från artikeln Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole (Ross & Paul, 2025)

Jag stapplade in på artikeln efter jag hade blivit rekommenderad en annan artikel av skogsekologen Dan Binkley. Han skrev: ”This is a news article about wolves brought into Colorado – some similarities with expanding wolf populations in Europe, in a very different setting”. Jag tackar för den!

Den rekommenderade artikeln var Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman (Ross, 2025) och publicerades i Colorado Sun. Den handlade om en offentlig diskussion som Boettcher Mansion anordnade för att diskutera det medvetna återetablerandet av vargar i Colorado.

Lite bakgrundshistoria kring vargarna tarvas. Beslutet skedde genom en omröstning, där sidan för en återetablering vann. Men, de understöddes också av väldigt kapitalstarka grupper, varav vissa inte ens bodde i Colorado, till skillnad mot den förlorande sidan som bestod av ranchägare vars inkomst och livsstil hotas (Hanson, 2025).

De två talarna pratade om medkänsla för vargen, men anklagade också ranchägarna för att inte synka deras avling med älgarna så att vargarna skulle koncentrera sig på älgkalvarna, hellre än på kornas kalvar. Det var det fjärde samtalet och åhörarna var över hundra personer. Samtalen om vargen förs för att peka på olika synvinklar.

De som talade var Rebecca Niemiec och Marc Bekoff, båda forskade om naturvård och att synen på vargen. Jag rekommenderar dig att läsa artikeln.

För mig väckte den tankar då jag några dagar innan hade läst om fårägare i Sörmland som var allt mer frustrerad över vargens närvaro.

Fårägaren Mia Kindmark understryker i artikeln i ATL Slutar med får om vargen slår till (Marklund, 2025) att hon inte är någon varghatare. Men det måste finnas en balans, fortsätter hon.

Kindmark har fåren i ett åtta hektar stort hägn i ett naturreservat, berättar hon och det är inte möjligt att sätta upp ett hägn som skulle kunna skydda dem. ”Det”, säger hon, ”handlar om miltals av staket bara för oss”.

Fåren går i reservatet för att hålla undan sly och bidrar till att hålla hagarna öppna för att skydda de arter som inte tål att växa i skugga. Det är således en del av det arbete som bidrar till att skydda den ömtåligaste och mest hotade biologiska mångfalden i Sverige.

Det är det som jag skriver om Minskar den biologiska mångfalden? och i det inlägget visar jag också en översikt på de biotoper som är mest hotade, nämligen gräsmark.

Och om vi fortsätter så är det just fjärilarna som är de mest hotade.

Det arbete som fårägaren Mia Kindmark bedriver är således väldigt viktigt och det försvåras betydligt av bevarandet av vargen i området.

Det andra som hon säger som får mig att reagera är när de diskuterar ersättningen som hon får för förlusterna. Hon säger: ”Visst betalas det ut en ersättning. Men blodlinjen är borta, det här är avelsdjur som vi har jobbat med att få fram. Då måste vi börja om igen och det har vi nog inte lust med.”

Första gången jag läste om blodslinje var i en artikel från el Mundo som handlade om förbudet att döda varg. Fårherdarna sa att det handlade inte bara om förlusten av pengar utan just att blodlinjen, det vill säga det mångåriga arbete med att avla fram en blodslinje. Lucía Velasco, en fåraherde uttalar sig och säger att den finansiella kompensationen duger inte eftersom de dödar den genetiska stam som han föder fram, El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’ (de la Serna, 2021). Lägg märke till slutorden. Vi är de sanna ekologerna och förvisso är det tillspetsat, men han har en poäng.

Å ena sidan kan vi kalla det för ett illvilligt problem, det vill säga att det finns två intressen som krockar (Rittel & Webber, 1973). Ska vargen få etablera sig och ska de förluster som sker hos fårägare kompenseras finansiellt? Å andra sidan är det inte bara en livsstil och en inkomst som hotas utan också något som bidrar till att upprätthålla biotoper som annars hotar att försvinna allt mer.

Fast detta missar en annan poäng. Om vi endast ser till pengar så förtingligas fåren. De blir till en sak som kan översättas till ett finansiellt värde. Ett får är värt X antal kronor; förlusten översätts till en pekuniär kompensation. Allt är fixat. Men det är inte bara ett ting, utan ett djur, eller oftast många då i fårattacker av vargar handlar det om många djur. Inte heller handlar det om får utan om specifika får som man har arbetat med länge att framavla. Allt detta kan raseras på några nätter.

Thorsten Gieser beskriver hackordningen bland djuruppfödare i Gieser, Thorsten (2025). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2025) och menar att fårägare är de som är lägst. Då de inte bidrar till samhället på samma sätt som en stor boskapsägare så ser man inte till deras vikt, menar han. Nu talar han från ett tyskt perspektiv. Men om vi följer det resonemanget missar vi den större nyttan. Fårägarna bidrar till den biologiska mångfalden genom att deras arbete bidrar till att bibehålla gräsmarksbiotoperna.

Något annat som väcker mina tankar är det som Jonny Hanson skriver i Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Han skriver att i introduktionen av stora rovdjur så finns det inga gratisluncher. Det finns alltid ett pris och det måste betalas. Frågan är av vem?

As with large carnivore introductions, as with the snow leopard conservation, as just about everything else: there is no free lunch. There is always a price. And it will always be paid. But by whom? (2025:204)

Och det är här någonstans vi hamnar. Det finns ett pris och det kan räknas i pengar, men det är så mycket mer för de berörda. Och det kan begrundas i ett ordval jag gjorde ovan.

Ovan använde jag ordet ”pekuniär” i samband med kompensation. Peku- är ett latinskt ord som betyder förmögenhet, men etymologiskt syftar det på boskap. Förmögenheten räknades en gång i antalet boskap. Numera har vi lösgjort ordet från dess ursprung och menar att allt kan vara en fråga om pengavärde. Men det är att göra vår värld väldigt fattig, om allt blir till ettor och nollor.

Det lilla och det vackra i det som finns omkring oss

Jag har ofta talat om värde på den här bloggen och ifrågasatt föreställningen att det inte tycks finnas något värde i naturen. Värde är dock så mycket mer än bara det som kan beräknas. Värdet och meningen uppkommer i relationen till vår omgivningen. Vår biosfär är levande, skriver Andreas Weber i
Enlivenment: toward a poetics for the anthropocene (2019). Det innebär, skriver han, att den inte bara är deterministiska eller stokastiska interaktioner mellan partiklar utan det handlar om agens, uttryck och mening.

The biosphere is alive in the sense that it not only obeys the rules of deterministic or stochastic interactions of particles, molecules, atoms, fields, and waves. The biosphere is also about producing agency, expression, and meaning. (Weber, 2019:49).

Det värde som Mia Kindmark berättar om är en livsstil, det är en relation till sina får, ett arbete som skapar ett större värde genom upprätthållande av livsutrymmen för fjärilar och blommor i en miljö som inte längre har det egenproducerande värde som det hade förr då landskapet var öppet på grund av lösdrift.

Det här ska inte ses som ett försvarstal för fårägarnas rätt eller för att ställa olika intressen mot varandra, utan att framställa de illvilliga problem som uppstår nu när vi får nya föreställningar om vår omgivning.

Nu är vi medvetna om biotopers försvinnande, om hur ekologiska system är beroende av en mängd olika arter och deras behov för att överleva. Vi arbetar för att inte förlora det som vi numera värderar som värdefullt.

I det måste vi fortsätta att diskutera och samtala. Det var därför inspirerande att läsa om de samtal som pågår i Colorado där man bjuder in biologer och ranchägare och de som är intresserade för att få syn på olika synvinklar.

Att betänka är att nu har vi lagar som binder oss till avtal att uppfylla. Vargen ska skyddas, men det finns också livsstilar som hotas, som bidrar med andra värden, som att upprätthålla landskap som medger överlevnad från mindre arter som vi sällan tänker på, men som förgyller vår tillvaro. Kan det jämkas?

En körsbärsfuks i en öppen skogsglänta där de trivs.

Referenser:

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Marklund, Mikael (2025). Slutar med får om vargen slår till. ATL. Publicerat 250903 [250907]

Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730

Ross, Tracy (2025). Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman. Colorado Sun. Publicerat 250905 [Hämtat 250907]

Ross, Tracy; Paul, Jesse. (2025). Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole. Colorado Sun. Publicerat 250819 [Hämtat 250907]

de la Serna (2021) El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’. el Mundo. Publicerat 210215 [Hämtad 210223]

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

På väg hem såg jag en brölande dovhjort

Sakta gick jag mot kullen, den högst upp i hagarna i Backhalladalen. Det var soligt, men en kall vind höll undan värmen. På gångvägen såg jag en liten parksnäcka som ihärdigt bytte från den buskigare östra delen, mot den gräsigare delen åt Tommarpsån till.

Under promenaden tänkte jag på det som jag missade att skriva då jag gick vilse förra veckan, Irrblossen ledde mig vilse. Det handlade om vetenskapliga begrepp, som skillnaden mellan naturtyp och habitat, vilka jag försökte reda ut. I stället ledde de ut mig i ett allt blötare och tröttande moras. Till slut hade jag tappat bort mig helt.

Det är problemet för amatörer, de som gör det av kärlek. Begreppen är snäva i sin betydelse eftersom de är verktyg för att kunna samtala om det vi ser. Det är därför som Carl Linnés kategoriseringssystem är så underbart. Parksnäckan heter till exempel lundsnegl på danska, men vi vet alla att vi pratar om samma sak när vi nämner Cepaea nemoralis.

Det är enklare att fotografera parksnäckor är humlor.

Jag gick över Tommarpsån på den nybyggda bron och tittade på hästarna som betade i hagarna vid Tobisborg. Under morgonen hade jag läst Eileen Crists kapitel ”Ptolemaic Environmentalism” (2014) i Keeping the Wild: Against the Domestication of Earth (Wuerthner, 2014). Det är en bok som går hårt åt vad de kallar de nygröna, de som försöker fumla bort begreppet vildmark.

Crist skriver att den nya miljörörelsen ser den mänskliga dominansen som naturlig och menar att det har lett till att det mänskliga psyket är sjukt. Så länge, fortsätter hon, som vi inte ser det sjuka kommer vi inte att kunna läka.

Humanity’s rupture from the Earth community along with humanity’s takeover of the planet as an in strumental totality of objects-and-services-for-human-use have pathologized the human psyche in a way that will likely continue to prevent the healing of intra-human conflict. (Crist, 2014:28)

Problemet, som hon och medförfattarna ser, är att den mänskliga påverkan och omformandet av sin miljö ses som naturlig och till och med accepteras. Fiender som lyfts fram är till exempel vetenskapsjournalisten Emma Marris.

I sitt verk Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011) skriver hon att jorden ska snarare se ut som en vild och oregerlig trädgård än vildmark.

We are already running the whole Earth, whether we admit it or not. To run it consciously and effectively, we must admit our role and even embrace it. (Marris, 2011:2)

Marris kritiserar synen på en vildmark som skulle vara jungfrulig och orörd. Vi måste acceptera det nuvarande tillståndet.

Du som läser mig blogg sedan länge vet att jag ofta har återkommit till de frågorna, ett introducerande inlägg är Bevarandebiologins inställning till människan eller Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.

Jag kom upp till kullen och satte mig i gräset ovanför kaninboet. Jag hörde och såg sånglärkor, kol- och björktrast, kungsfågel och gransångare och andra fåglar. Runt omkring mig surrade det av två olika humlearter och svävarflugor. Som du ser på korten ovan försökte jag ta kort på dem. Det gick så där.

Medan jag tittade ut över ge gröna fälten stoppade jag min pipa. Kikaren låg bredvid. Hagen var uppbökad av vildsvinen. En glada gled förbi. Här var jag skyddad från den kalla vinden. Jag tog av mig jackan, lutade mig bakåt och tände pipan.

Frågan som man kan ställa sig är varför jag är så upptagen med dessa idéer som tongivande och mindre tongivande personer framför? Jo, för det är idéerna som formar hur vi förstår oss på vår omgivning. Se till exempel Förundran inifrån en älgmage där jag presenterar ekologen Daniel Botkins genomgång av de metaforer som har format våra föreställningar (se Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century, 1990).

Så länge som vi ser världen som skapad av Gud och att han ger och han tar, så handlar det mer om iakttagelser som vi samlar till en kollektiv kunskap. Men hur det egentligen fungerar begrundas endast i perioder av historien och av vissa personer. Vi lever i upplysningens epok, vars grundtanke är att genom kunskap minskar mörkret; vi förstår mer och mer. Likväl är vi formade av våra föreställningar. För vetenskapen handlar det om att jämka dessa föreställningar med den verklighet som finns omkring oss.

Men låt oss lämna metaforerna kort och hellre undersöka vad jag såg där på kullen.

På bilden nedan ser vi hur kaninernas ingång i kullen har lett till att jorden har trillat ned och där kan humlorna gräva sina bon. Kaninerna öppnar upp grässvålen så att insekter kan skapa sina hålor. Boet leder också ned vattnet i marken.

Så nu kan vi kort återgå till metaforer och föreställningar.

Under morgonen idag läste jag kapitlet ”The distribution and dynamics of communities, biomes and, ecosystems” i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]) och där inleder de med två tankegångar som har format hur vi ser på biologisk mångfald.

Det är Fredric E. Clements som 1916 kom med idéen att ekosystem kan ses som en superorganism. Tanken följer ur en analogi att samspelet mellan celler och organ kan överföras på individer och arter. Utvecklingen mellan arter kommer ses som en följd av samspelet mellan individer och arter. Ett ekosystem blir då en integrerad helhet.

Under samma tid skrev Henry A. Gleason att det inte alls var så utan att arterna skulle ses som en sammansatt samling som hade uppkommit på en plats och utgick från det som miljön erbjöd, juxtaposition.

Ännu ett försök att fotografera en humlan.

Ska vi se ett ekosystem som en superorganism eller juxtaposition, alltså som en samling arter i samspel med sin miljö? Frågan är inte så lätt att besvara. Vad man måste göra är att ge sig av ut i naturen, iaktta det som sker, skapa hypoteser utifrån det som kan upptäckas, jämföra med andra och sakta men säkert bygga upp en föreställning.

I undersökningen av ekosystem utgår man, enligt Lomolino et al. från två perspektiv: Det biologiska samhällets struktur eller funktion. I strukturen ser man till statiska faktorer som mångfald, sammansättning och den totala biomassan. Funktionen ser till den dynamik som sker mellan de olika delarna och hur energi flödar i näringsväven.

Låt oss stanna upp här kort och se hur debatten om biologisk mångfald. När jag lär mig dessa begrepp får jag mig en tydligare bild av det jag ser. Så åter till kullen. Pipan har nu slocknat. Jag ligger och blundar medan humlorna surrar omkring mig. Sånglärkan får mig att le och solen håller mig varm.

Frågan vad man kan ställa sig är varför det är så mycket gräs och andra örter, färre insekter, än färre mindre fåglar, men typ bara en glada?

För att göra det väldigt komplexa enkelt, ser vi en typisk näringsväv i fyra olika stadier. Gräset och örterna får energi från solen som de omvandlar genom fotosyntes. Insekterna lever på nektarn samtidigt som de pollinerar blommorna. De mindre fåglarna äter insekter och rovfåglarna äter kaniner.

Ju längre man är från energikällan solen ju större tenderar arten att vara eftersom rovdjuren måste kunna besegra bytesdjuren. Det i sin tur leder till att ju högre upp i näringskedjan man är ju större ytor kräver man. Så att jag bara såg en glada, rovfågeln, glida över landskapet, medan koltrastarna höll sig i buskarna, är inte särskilt märkligt.

I nedan figur visas de nordamerikanska arterna. Som ser vi hur växtätare är många fler än rovdjuren. Rovdjuren tenderar behöver större ytor och är större än bytesdjuren.

Ju högre upp en art är i näringsväven ju mer energi kräver den, vilket gör att rovfåglar är det naturligt färre av än mindre fåglar som lever på frön och insekter. Det är färre träd än gräs då de förra kräver mer energi och det är också därför som de släpper sina löv på hösten när solenergin minskar. I vår nordliga del av världen finns det således många färre arter än runt ekvatorn då solenergin är lägre under stora delar av året.

Detta skapar olika förutsättningar som vi kan se i figurerna nedan.

Men det är inte bara breddgraden utan det samverkar också mellan temperaturen och nederbörden som vi ser i nedan figur. Sverige består framför allt av boreal skog och ädellövträd (temperate deciduous forest).

Vi har här sett hur energin färdas igenom ekosystemet och att det skapar en struktur. Frågan som jag nu kort vill ställa är om Clements superorganism eller Gleasons juxtaposition av arter som stämmer med datan? Mycket talar för att det framför allt är en tillfällig sammansättning av arter, alltså Gleasons bild. Även om det på kort tid kan verka som om ett ekosystem är stabilt, så är det inte det, även om det kan vara stabilare över en viss tid.

Varför har Gleason rätt över Clement? Jo, innan nämnde jag att de biologiska samhällena kan undersökas utifrån struktur och funktion. Om strukturen ständigt är den samma så är också systemet stabilt. Men så är det inte. Det sker störningar, vilket får följder. Man talar man om följdordningar, det vill säga vilka arter tar över när det har skett störningar av något slag vilka har förändrat strukturen.

I inlägget Ja till skogen…, nej till skogsbruk beskrivs ett kalhygge och de pionjärarter som snabbt etablerar sig och utnyttjar den minskade konkurrensen och solljuset. I bakgrunden ser vi enfalden av gran och i förgrunden mångfalden av örter.

”rönn och fläder hade letat sig in. Men också gulplister och viol”

Örterna som har spridit sig snabbt kommer med tiden att utkonkurreras av träd och mindre ljuskänsliga örter. De olika arterna delas in i två kategorier: r- och k-arter. Kategorin r:arter gynnas av att habitat störs och förändringar, medan kategorin k:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Nedan ser vi en figur över förhållandet.

För att sammanfatta det som jag hitintills har skrivit så handlar det om olika förutsättningar för olika arter i olika miljöer. Vissa är väldigt anpassade till förändringar och gynnas av det, medan andra inte. Vissa är fenomenala på att sprida sig, medan andra inte.

Det är här som följdordningen kommer in då ett stört ekosystem ytterst sällan börjar från primär stadiet utan befinner sig i det andra stadiet (secondary succession).

If a disturbance such as a fire or a storm has removed most of the living organism but left some signal of the previous system in surviving individuals, or in the seed bank, the process is called secondary succession. (Lomolino et al. 2018:111)

För att illustrera detta använder jag mig av en figur från rapporten Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023). Vad vi ser är en överblick över ett område där det över längre tid sker störningar i mindre eller hög grad. Där det står ”ofta” är det torrt och utsatt för vind, vilket betyder att området har störts av vind eller eld. ”Ibland” är lägre ned, det är blötare, vilket betyder att störningarna har skett ”i medeltal en gång per sekel” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). Ju mer skyddat det är och ju längre ned i dalen, desto mindre störningar har det förekommit. Författarna skriver: ”Skogen påverkas både av intern dynamik och (men mer sällan) av brand.” (Hannerz & Simonsson, 2023:81). I ”aldrig” innebär inte att det sker störningar utan att det är ”småskaliga störningar som vindfällning, träd sjukdomar med mera som står för dynamiken” (Hannerz & Simonsson, 2023:81).

Skogsbruket, skriver de, koncentrerar sig framför allt på O- och I-markerna och de kallar det för ”‘den svenska modellen”, alltså ”tanken om kombinerade mål, att all mark som används för virkesproduktion också ska säkerställa att det finns strukturer och miljöer för den biologiska mångfalden och de sociala värdena” (Hannerz & Simonsson, 2023:80).

Än en gång blev det ett långt inlägg med många olika delar. Jag inledde med två ytterligheter: Crist (2014), som ser vildmarken som något upphöjt och Marris, (2011) som ser miljön omkring oss som en oregerlig trädgård. Jag är här snarare på Marris sida och även om det inte har varit uttalat har jag försökt att förklara varför.

Ekosystemen är ingen superorganism, men däremot påverkas de olika delarna av dynamiken. Men det lämnar vi därhän nu. Det är dags att förbereda sig på att njuta av solen.

På väg ned genom Bäckahalladalen hörde jag först och såg sedan en dovhjort som brölade.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Botkin, Daniel B. (1990). Discordant harmonies: a new ecology for the twenty-first century. New York: Oxford Univ. Press

Crist, Eileen. (2014). Ptolemaic Environmentalism. Ur Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press. Ss. 16–30.

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

Marris, Emma. (2011). Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world. New York: Bloomsbury

Wuerthner, George (2014). Keeping the Wild Against the Domestication of Earth. Washington, DC: Island Press

Övergödningen i Östersjön gynnade torsken, inte längre

Fiskaren som kom in dundrade om idioterna som satte upp reglerna som hindrade honom från att fiska. Jag stod bakom bardisken och fyllde upp hans öl. Han var en sann karaktär och omtyckt i samhället. När han var i land söp han och till havs rörde han inte en droppe. I andra ändan av baren satt tillfälligtvis en fiskeinspektör från Marstrand. Han berättade senare att fiskaren inte var problemet. Med sin lilla båt åsamkade han ingen skada. Det var de stora fiskeflottorna som var problemet.

Igår satt jag och lyssnade på ett föredrag från några forskare om tillståndet i Östersjön. Även de sade att det är de stora fiskeflottorna som är problemet och inte de mindre båtarna som fiskar nära kusten. Hon som höll föredraget pekade på fiskebåten utanför i hamnen och sade att även om den ser stor ut så är de som dammsuger Östersjön stora som finlandsfärjor.

Det jag tog med mig från föredraget är hur sammansatt problemet är där en mängd olika faktorer påverkar varandra. Låt oss inleda med att få en överblick över Östersjön och hur stort geografiskt område påverkar det. Vi ser på bilden hur vattendragen hela vägen från Slovakien eller Belarus påverkar Östersjön.

Bilden är tagen från elevexemplaret till studiematerialet för filmen Vårt grisiga hav (Our Baltic Sea 2020, s. 4)

För att förstå en del av problemen i Östersjön är det värt att minnas att den är endast 8000 år gammal. Den enda öppningen till Kattegatt, Nordsjön och Atlanten är Öresund. Ju längre norrut man åker ju mindre salt är vattnet. Många älvar rinner ut i Östersjön. Det är bräckt vatten och, berättade forskarna igår, detta förhållande gör att det finns en ganska begränsat antal organismer i Östersjön. Det gör att ekosystemen i de olika delarna är väldigt sköra.

Bilden är tagen från Faktaunderlag till bildspel: Övergödningen i Östersjön (Stockholms Universitet, sida 2)

På bilden ovan ser vi inte bara Östersjön utan också de faktorer som bidrar till övergödningen av Östersjön. Den största faktorn är jordbruket, men i alla fall i Sverige är näringsspillet mycket mindre än vad det var innan. Lantbrukarna blir allt skickligare på att minska spillet.

Även om det har skett en bättring på tillflödet av näring vilket ökar på övergödningen så finns det en skuld som kommer att ta lång tid att betala. Stora delar av Östersjön har döda bottnar. Det betyder att det inte finns något syre där. Det gynnar bakterier som kan leva i de miljöerna. På bilden nedan ser vi utbredningen av de döda bottnarna.

Bilden är tagen från Faktaunderlag till bildspel: Övergödningen i Östersjön (Stockholms Universitet, sida 5)

Ett ekosystem bygger på hur de olika arterna agerar i en biotop. För dem handlar det om överlevnad och förökning och därför behöver de kunna utnyttja de resurser som finns.

På bilden nedan ser vi två tillstånd. Det ena är ett övergött system där näringstillförseln har gynnat vissa arter som har kunnat reproducera sig så mycket att sikten har blivit sämre. Det är mycket växtplankton och trådalger. Vi ser hur de bryts ned och därmed förbrukas det redan låga syre som finns i vattnet, vilket leder till de döda bottnarna. På den andra bilden ser vi att fler arter är gynnade av den klara sikten. Då vattnet är klar kan fler arter överleva i de olika skikten.

Bilden är tagen från Faktaunderlag till bildspel: Övergödningen i Östersjön (Stockholms Universitet, sida 4).

Som jag tidigare skrev är det sammansatt och för att kunna visa hur Östersjöns ekosystem består av olika delar som påverkar varandra ska vi titta på torsken.

Det går inte bra för torsken i Östersjön utan den är hotad av både övergödningen och fisket. För att få en första överblick kan vi se årets fiskekvoter och därefter 2015.

Kvoterna i år för torskfiske i västra Östersjön 266 ton på EU:nivå och 41 ton för svensk:nivå. Det är en minskning på 22%. För torskfiske i östra Östersjön är kvoten för svensk del 100 ton, EU:totalen 430 ton och det är en minskning med 28 %, se Kvoter i Östersjön (Havs- och vattenmyndigheten, 2024). För 10 år sedan var den svenska kvoten i västra delen 2 473 ton och EU:totalen 15 900 ton, medan för den östra var den svenska kvoten 11 969 ton och EU:kvoten 51 429 ton, se Kvoter i Östersjön 2015 (Havs- och vattenmyndigheten, 2016).

Om vi istället tittar över tid så kan vi se att på 1980-talet var det andra tider. Då fanns det enorma mängder torsk i Östersjön. Om vi ser på graferna nedan ser vi överst den östra torsken, därefter den västra och nederst strömmingen. Som vi ser i framför allt den östra torsken så ökar den enormt från 1975 och en tio års period framåt för att sedan kraftigt minska. Som vi ser minskar strömmingen under denna tid, vilket delvis beror på att det är en bytesfisk för torsken.

Delar av figur 18.2 (Hammer et al. 2008)

Vad berodde det på? Jo det har att göra med de olika näringsnivåerna. För att illustrera det ska vi titta på följande bild från The decline of cod in the Baltic Sea: A review of biology, fisheries and management, including recommendations for cod recovery (Birgersson et al., 2022). Där ser vi hur torsken äter strömming och skarpsill, vilka i sin tur äter zooplankton, som i sin tur äter fytoplankton. De senare lever av fotosyntes. De fyra nivåerna är sammankopplade. I bilden är dock en ytterligare nivå inte med och det är gråsälen och människan. Gråsälen hade drabbats hårt av PCB och hade under 1970-talet minskat rejält och människans fisketeknologi och fiskeflotta har utvecklats betydligt.

Det finns ytterligare ett skäl till varför torsken ökade och det är just den ökade näringen som började sippra ned från ett jordbruk som använde allt mer gödningsmedel. Detta ökade näringen i Östersjön gynnar växtplankton eller rättare sagt fytoplanktonen.

Om de ökar leder det till att zooplanktonen ökar, vilket i sin tur leder till att strömming och skarpsill ökar för att i sin tur torsken. Men som vi såg i figur 18.2 leder det ökade torskbeståndet till att strömmingen minskar.

Med tiden blev det för mycket av det goda och då näring hela tiden tillfördes och fytoplankton ökade och de andra arterna inte hängde med och det skedde ett överfiske vilket rubbade sammansättningen, så har det kort sagt inte blivit bra.

Ekosystem hänger ihop genom återkopplingar som får kedjeeffekter som är svåra att överblicka. För att kunna analysera vad som sker i ett ekosystem måste man finna alla de olika faktorerna för att därefter analysera hur de påverkar varandra. Det är på det sättet som kunskap ökar, samtidigt som det är en långsam process där olika delar är olika överens om hur det hela hänger ihop.

Nedan följer ännu förklarande illustration och då från artikeln Övergödning och algblomning (WWF, u.å.).

Avslutningsvis låt oss återvända till fiskaren som jag bekantade mig med då jag säsongsjobbade på Västkusten och återknyta till det samtal som jag och Lars Lundqvist hade i Naturvetarna blir vårt nya prästerskap. I kritiken av mitt inlägg påpekar han att de mänskliga samhällena är ett skörare ekosystemen, ”mänskliga samhällen i grunden är sårbarare än våra extremt tåliga ekosystem”.

Delvis tror jag att vår diskussion utgår från en falsk tudelning mellan de mänskliga samhällena och ekosystemen. Vad vi ser med fiskaren så är han beroende av att det finns fisk inom rimligt avstånd för hans mindre båt. Jag som bartender var beroende av att sådana som han ville köpa en öl eller tolv och det gamla fiskesamhället hade blivit ett slags museum för en svunnen tid då de som bodde där kunde leva av det som havet gav. Det kunde ytterst få göra numera. Fisken som vi sålde kom från Göteborg och hade fiskats av industritrålarna.

Vad vi ser är att det som binder ihop våra liv de somrarna är fisken i haven. Samhället är en del av ekosystemet och är inte tudelat.

Sist här i inlägget vill jag rekommendera boken Rewilding the Sea: how to save our oceans (Clover, 2023). I den ger han journalisten Charles Clover olika exempel på hur skyddade områden gör att livet i havet återigen kan frodas. Han inleder med tonfisken, som nu sedan några år tillbaka är åter vid Sveriges kuster.

Ekosystemen är starka om de inte trycket på dem är för stort. Östersjön är ett exempel på ett illa tilltygat ekosystem, må vi verka för att det förändras till det bättre.

Referenser:

Birgersson, L; Söderström, S; Belhaj, M. (2022). The Decline of Cod in the Baltic Sea – A review of biology, fisheries and management, including recommendations for cod recovery. The Fisheries Secretariat, Stockholm, Sweden

Clover, Charles (2023). Rewilding the Sea: how to save our oceans. London: Witness Books

Hammer, C., Von Dorrien C., Ernst, P., Grohsler, T., Koster, F., MacKenzie, B., Mollmann, C., Wegner, G., and Zimmermann, C. 2008. ”Fish Stock Development under Hydrographic and Hydrochemical Aspects, the History of Baltic Sea Fisheries and Its Management.” In State and evolution of the Baltic Sea, 1952–2005. A Detailed 50-Year Survey of Meteorology and Climate, Physics, Chemistry, Biology, and Marine Environment, pp. 543-581. Ed. by R. Feistel, N. Günther, and N. Wasmund. John Wiley & Sons. Inc., New Jersey. 712 pp.

Havs- och vattenmyndigheten (2016). Kvoter i Östersjön 2015. Publicerat 160104, uppdaterad 180312 [Hämtat 250322].

Havs- och vattenmyndigheten (2024). Kvoter i Östersjön. Uppdaterad 241106 [hämtat 250322].

Our Baltic Sea 2020 (2020). Utbildningsmaterial: Vad du bör veta om fiske, övergödning, kemikalier och sjöfart i Östersjön. [Hämtat 250322]

Östersjö Centrum (2024). Lektionsbanken om Östersjön: Övergödning. Stockholms Universitet. Senast uppdaterar 240429 [hämtat 250322]

WWF (u.å). Övergödning och algblomning. [Hämtat 250322]

Naturvetarna blir vårt nya prästerskap

När Hakon den gode kom till Tröndalag för att sprida kristendomen till bönderna, sade de att de skulle fundera på saken och ta upp saken på Frostatinget. Men först, sade de, skulle han blota til árs ok friðar, för att det skulle bli ett gott och fredligt år. Hakon vägrade, men för att det inte skulle bli konflikt gick Sigurð, den lokala jarlen, med på att blota i hans ställe.

Händelsen beskrivs i Heimskringla av Snorri Strulasson (2018). När jag läste om händelsen väcktes många tankar i mig. Å ena sidan att de är beredda på att överväga att konvertera, eller att siðaskipti, skifta seder, som det heter fornnordiska. Å andra sidan vill de utföra ritualen för att året som följer ska vara ett fredligt. Att riskera framtiden för nya tankar är inget man gör i hast. Det finns således en öppenhet hos dem, dock utan att de tar till sig det nya direkt.

Döda almar i Dalby Söderskog nationalpark. Massor av död ved till insekter och svampar.

Jag tycker att begreppet att skifta seder är tydligt vad det handlar om, att den som konverterar ska bete sig och handla på ett annat vis.

Det är bra att stanna upp vid begreppet då det tvingar oss att betrakta hur och varför vi agerar på ett visst sätt. Jag tror att få av oss tänker på hur utmanande sedesskiftande är för oss om vi tar det seriöst. För tar vi tar det på ett seriöst sätt leder det till uppkomsten av ironi (Lear, 2023), alltså att vi kan se att det finns olika sätt att se på hur vi beter oss. Frågan hur vi bör bete oss ifrågasätts.

Möjligen kan vi se ironiskt på invånarna i Tröndelag och småle åt att de propsade på att kungen skulle blota. Saken är dock att det var han som stod mellan dem och gudarna och året som följde var beroende av deras välvilja. De riskerade mycket på att skifta seder. Dessutom skiftade rollerna. De som förut hade blotat och haft auktoritet förlorade makten till prästerna. Det var i sin tur prästerna som översatte den nya läran, utan att de före detta hedningarna kunde avgöra vad som var rätt och riktigt.

För det fortsatta resonemanget följer denna grundtanke: genom att visa på något annat ifrågasätts det som var. Den kunskap som ligger till grund för de seder som har väglett dem hitintills ifrågasätts. Ny kunskap måste skapas.

När kristendomen kom till Norge kunde man överta det kunskapssystem för att göra ett skifte av seder.

Sakteligen bryts almarna ned i Dalby Söderskog nationalpark. Bokträden tar över.

I inlägget I vår kultur lyssnar vi inte till vad talltitan berättar för oss skriver jag utifrån filosofen Jonathan Lears bok Det radikala hoppet: mod och mening i en kulturkollaps (2023) om hur kråkindianernas kultur stod inför förändras eller dö helt. Sakta skiftade de sina seder och anpassade sig till de nya omständigheterna.

I stället för att vara krigare och jägare, blev de lantbrukare. De unga började gå i skola och lärde sig att läsa och skriva. Med tiden växte deras kunskap om de nya sederna och de kunde börja förhandla med den amerikanska staten och utforma sitt reservat så att sederna kunde ta inspiration från de gamla traditionerna och anpassa sig till det nya.

Vad vi ser i de båda exemplen från Tröndelag och kråkindianern är hur seder övertas från ett annat kunskapssystem. Kunskapen är delvis färdigformulerad och med tiden blir den omformulerad för att anpassa sig till de nya omständigheterna.

Längs stammen växer tickor, löper insektshål. Hackspettar och andra fåglar trivs i Dalby Söderskog nationalpark

Låt oss nu hoppa till den information som kommer till oss om klimatförändringar och miljöförstörelse som kommer till oss.

Som jag ser det utifrån den information som jag tar till mig av klimatförändringar och dess inverkan, ekosystemens förändringar och dess konsekvenser så står vi inför en period då det är dags att skifta seder. Skillnaden är dock att vi inte har ett annat kunskapssystem att ta över. Vi står inför utmaningar som kräver att informationen som kommer från miljövetenskapen måste omforma våra seder så att de utgår från de möjlighetsvillkor som ett liv på jorden innebär.

Spår efter hackspettar i Dalby Söderskog nationalpark

Varför är det annorlunda nu? Mänskligheten har stått inför liknande utmaningar.

Jag vill hänvisa till filosofen Hans Jonas som skriver i inledningen till sitt verk Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation (1995 [1979]), Ansvarets princip, försök till en etik för den teknologiska civilisationen. Han skriver att förr kunde en grupp utnyttja en miljö till dess kollaps för att sedan röra sig vidare. Med tiden förändrades den gamla miljön och ett nytt eller liknande ekosystem uppstod.

Idag har vi nått jordens alla hörn. Vår kunskap är också större om var de ekologiska gränserna är, men våra seder är inte anpassade till ekologins villkor.

Den teknologiska civilisationen till skillnad från föregående civilisationer drivna av de teknologiska förändringarna som går allt snabbare, liksom den kräver alltmer av jordens resurser för att hantera utsläppen. För, även om de teknologiska förändringarna ökar, förändras inte de biologiska betingelserna. För invånarna i Tröndelag kunde lida när missväxten kom och var det riktigt illa kunde de öka offrandet för att förhoppningsvis blidka gudarna. För de kristna var det bedjandet som förhoppningsvis skulle nå till gudens öron. Ville det sig väldigt illa kunde de emigrera.

Vi vet att varken blotning eller bön hjälper utan att det är naturlagar utifrån orsak och verkan som leder till olika konsekvenser. Det var detta jag syftade på när jag lyfte fram de olika graferna med miljoner ton koldioxidekvivalenter som släpps ut av respektive del i Sverige i Men lantbruket har väl gjort nog i klimatfrågan. Där nämner jag också privatbilismen och dess roll i utsläppen.

Att privatbilismen är så stor i Sverige får konsekvenser. Den är en stor del av den påverkan som svenskarna har på miljön.

Skälet till att jag nämner privatbilismen är även att det är ett väldigt tydligt exempel på hur vi alla är delaktiga och hur svårt det är för många av oss att förändra på den livsstilen, mycket på grund av att det inte finns alternativ i vårt samhälle.

Ett annat skäl till att jag tar upp bilismen är att bilen symboliserar så mycket mer än att bara vara ett fortskaffningsmedel. Det är en symbol för att vara fri, att kunna upptäcka världen, en bekvämlighet, att bli vuxen. Jag vill till och med gå så långt att påstå att bilen symboliserar ett ideal för hur man bör vara som människa. Det är att vara på väg, att röra sig framåt. Miljöforskaren Mathew Paterson beskriver det till och med som en underliggande princip för hur vi förstår vårt samhälle.

[C]ontemporary societies can be defined as dromocratic: ruled by movement and acceleration. Movement is not only central to contemporary politics — in the sense that many things would not happen without it — it is a ruling principle of contemporary life. (Paterson, 2007:5)

Bilen, menar jag, är en symbol för den hur den teknologiska civilisationen har demokratiserats och kommit så många till del. Den är en nödvändig del i hur vi ser oss som vuxna och fria människor. De som väljer bort bilen, om det inte är av ekonomisk nödvändighet, gör det för att vara eljest, för att göra en ståndpunkt, att utmärka sig. Det är ett ställningstagande mot utvecklingen.

Jag fastnar i detaljer, för det är egentligen något annat som jag vill formulera. Jag befinner mig mellan tre påståenden.

Det första är hur vi genom våra seder lever så som vi tror att världen är beskaffad och att i västvärlden är bilen en symbol för det idealet. För det andra så har vi den grundläggande verkligheten som är att genom hur vi lever så bidrar vi till den globala uppvärmningen vilket leder till klimatförändringarna. Det i sin tur leder till påverkan på ekosystemen. Vår symbol för den dominerande principen, rörelse och utveckling, är en stor del orsak till vår förstörelse av vår miljö. För det tredje måste vi ta del av information som, i alla fall jag tycker, är svår då miljövetenskapens koncept krävs för att förstå sig på det på ett djupare plan. Det är en del av en specialistkunskap som inte är en del av kulturen och därför inte är anpassad till dess livsstil.

Det viktigaste av allt är dock att oberoende om vi förstår oss på och kan omsätta eller inte den information som kommer till oss, så pågår den globala uppvärmningen och ekosystem som förstörs. Konsekvensen av våra seder är att förutsättningarna för att upprätthålla vår omvärld som vi känner till är raka motsatsen.

Våra seder måste skifta för att vi inte ska begå domicide, förstörelse av vårt hem. Visionen om hur vi ska göra det, finns inte i vårt kunskapssystem utan den måste formuleras utifrån den informationen som vi tar in och tolkar, varav mycket av informationen tolkas genom naturvetarna. De i sin tur vidarebefordrar den till oss.

På sätt och vis inträder det nya maktförhållanden då vetenskapsmännen blir en slags präster för den nya tiden och politikerna måste kunna omtolka deras kunskap till att skapa ett fungerande samhälle.

Det är vad jag har försökt att formulera med alla dessa excentriska exempel.

Referenser:

Jonas, Hans (1995 [1979]). Das Prinzip Verantwortung: Versuch einer Ethik für die technologische Zivilisation. [Frankfurt (Main)]: Suhrkamp

Lear, Jonathan (2023). Det radikala hoppet: mod och mening i en kulturkollaps. Göteborg: Daidalos

Paterson, Matthew (2007). Automobile politics: ecology and cultural political economy. Cambridge: Cambridge University Press

Snorre Sturlasson (2018). Nordiska kungasagor. I, Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga. Göteborg: Anthropos

Men lantbruket har väl gjort nog i klimatfrågan

Peter Kullgren, kristdemokrat och landsbygdsminister, sitter lugn inför journalisten och utfrågaren Anders Holmgren i 30 minuter (SVT, 2024). Frågorna kretsar kring två frågor, först köttätande och om det borde regleras, då livsmedelsverket förespråkar det, enligt Holmgren.

Kullgren svarar att det ska ses ur två perspektiv, dels beredskap och dels frågan om en politiker bör berätta hur folk ska äta. På det senare svarar han nej och på den förra lyfter fram beredskapsfrågan. Han menar att den är viktigare i ett större perspektiv. Jag är enig på båda punkterna.

Den andra punkten handlar om utsläppen från lantbruket och hur han som minister ska kunna förändra det. De visar en graf liknande den nedan. Skillnaden är att endast totalen syns. Poängen med grafen, menar Holmgren, är att visa att koldioxidutsläppen från lantbruket är nästan oförändrad över de senaste 30 åren.

Brun är ”djurs fodersmältning”, ljusblå är ”lagring av gödsel”, samt mörkblå ”jordbruksmark”. (Naturvårdsverket, 2024a).

Jag blir alltmer irriterad, medan jag tittar. Det av flera anledningar. Det blir rundgång. Kullgren är duktig på att omformulera frågorna till sin fördel och Holmgren vill fånga honom.

Det viktigaste är dock det som inte sägs, och det som jag som tittare måste kolla upp för att förstå. Så jag pausar programmet för att se hur mycket jordbrukets utsläpp är i jämförelse med resten av Sveriges utsläpp.

På Ekonomifakta hittar jag följande tårtdiagram på sidan Koldioxidutsläpp (Öljemark, 2025). Där står det att jordbruket släpper ut 146 kiloton, alltså 4 promille av den totala 35544 kiloton (någon som är bättre på matematik får gärna kolla beräkningen). Varför lägger de så stor vikt vid 4 promille, när det finns så mycket annat att begrunda? svär jag.

Jordbruket står för 146 kiloton av totalen 35544 kiloton. (Öljemark, 2025).

Som vi ser i uppdelningen ovan så är det inte i jordbrukssektorn som de stora förändringarna kan ske, vilket visar sig i varför utsläppen är tämligen konstanta, se grafen ovan från Naturvårdsverket. Den kan koncist formuleras i konstaterandet att boskapen måste rapa ut metangas då det är deras biologiska konstitution, samt att de bajsar.

Där de stora förändringarna måste ske är i industrin och i inrikes transporter. Jag förmodar att de möjliga stora förändringen måste ske i framför allt transportsektorn. Att minnas är det som Öljemark skriver i ingressen till inlägget om koldioxidutsläppen: ”Sedan 1990 har Sveriges utsläpp av koldioxid fallit med cirka 40 procent.” (Öljemark, 2025).

Om vi ser till industrin övertid så har den minskat betydligt. De som står för en tredjedel är järn- och stålindustrin och den är tämligen konstant, se Industrin, utsläpp av växthusgaser (Naturvårdsverket, 2024b). Om jag har räknat rätt så har minskningen inom industrin skett med ungefär 30 %, från 20,64 till 14,79 miljoner ton. Där står den bruna delen för en stor del av den proportionerliga minskning. Det är massa och pappersindustrier, samt tryckeri. Även livsmedelsindustrin, den ljusblå står för en hel del proportionerligt, från 0,95 till 0,2 miljoner ton. (Naturvårdsverket, 2024b)

Utfrågningen avslutas med att Kullgren ska försvara varför de ifrågasätter beteskravet som gäller för kor i Sverige, med utgångspunkt ifrån författarinnan Astrid Lindgrens önskemål. Det är inte seriöst, enligt mig!

Jag är ingen vän av kristdemokraternas politik och jag är starkt kritisk till mycket av svensk landsbygdspolitik, men när diskussione förs på det här sättet så blir det bara tarvligt.

För mig är detta något större och det knyter an till vad jag skrev i gårdagens inlägg I vår kultur lyssnar vi inte till vad talltitan berättar för oss, där jag beskrev hur kråkindianerna försökte navigera och orientera sig i den kulturkollaps som skedde efter indiankrigen i slutet av 1800-talet i USA. Klimatförändringarna är en verklighet och de kommer att öka. Frågan är hur vi ska navigera i den verklighet där alltmer information blir tillgänglig?

Den döda vedens potentiella energi omvandlas till gelesvamparnas näring och mat till insekter. (Se nedan)

Innan jag fortsätter resonemanget vill jag visa ännu en graf från Naturvårdsverket. Den kommer från Inrikes transporter, utsläpp av växthusgaser (2024c). Det som jag vill att du ska titta på är det ljusblå i grafen. Det är personbilar.

Låt oss göra ännu en jämförelse och det är mellan tunga transporter och personbilar.

2023 släppte personbilar och tunga transporter ut 11,07 miljoner ton koldioxiekvivalenter, varav 8,27 miljoner ton är personbilar. För att sätta det i perspektiv är det 60 % av den totala inrikes transporter, alltså 8,27 av totalt 13,86 miljoner ton.

Ett litet tillägg här för oss som inte är så bevandrade i terminomologin. Växthusgaser är inte bara koldioxid (CO2) utan även andra växthusgaser, till exempel metan (CH4) nämndes ovan. Koldioxidekvivalenter är därför ”den sammanlagda växthuseffekten av olika växthusgasutsläpp med koldioxid som referens” (Ekonomifakta, 2009).

Skägglav, slånlav och blåslav vid Ulkerödsgård.

Jag ber om ursäkten för sifferexcercisen, men det är för att sätta den löjliga utfrågningen i perspektiv till den fråga som jag och många menar med mig är den viktigare. Hur kan vår civilisation överleva på ett hållbart sätt? För om en av de stora frågorna är växthusgaserna och deras påverkan på klimatet, så ställer sig frågan om hur vår kollektiva livstil påverkar klimatet? Och då en stor del av utsläppen är just personbilarna, så pekar det på att en förändring av livsstilen är nödvändig.

För att förstå det påståendet på ett intellektuellt plan har det hjälpt mig att förstå termodynamikens lagar två första lagar. Termodynamiken handlar om hur energi omvandlas i olika former. Idéen är enkel och kan formuleras i tre satser, varav jag kommer att jag igenom de två första. För en pedagogisk och lättfattlig genomgång se här: First and second laws of thermodynamics | Khan Academy.

Den första lyder: ”Energi kan varken skapas eller förstöras, den kan endast byta form.” (Wikipedia, 2023). All materia innehåller potentiell energi.

När den potentiella energin frigörs, så försvinner den inte utan byter bara form. Det enkla exemplet är veden som brinner avger värme. Det betyder att den potentiella energin som fanns i vedkubben omvandlades till värmeenergi.

Energin till trädet som vedkubben var en del av kom från solen. Det betyder att energin från solen omvandlades till potentiell energi i växten, alltså fotosyntes. Den energin kommer människan till del dels genom värme när vi eldar eller när vi äter en kronhjort som har betat av trädet.

Näverlav? Lavarna omvandlar inte trädets energi utan får sin energi av solen, alltså fotosyntes.

Som vi märker så skulle det krävas en enorm energi för att återföra energin till den potentiella energin som var i vedkubben och det pekar på den andra satsen att energin kan bara gå i en riktning, mot större oordning. Den potentiella och koncentrerade energin i vedkubbe, alltså koldioxid, är nu spridd i miljön och det är detta som är grunden i växthuseffekten.

Allt mer potentiell energi har frigjorts vilket har ökat värmen som stannar kvar i växthuset jorden.

Så i grunden är det väldigt enkla processer som ligger till grund för de problem som vi människor har skapat. Men som termodynamikens andra sats berättar så betyder det inte att situationen är enkel att lösa.

Frågan är, för att syfta tillbaka på Anders Holmströms utfrågning av landsbygdsministern Peter Kullgren, vad det är som vi bör fokusera på för att minska växthusgaserna.

För mig utifrån vad jag har försökt att presentera så handlar det väldigt mycket om andra saker än att fokusera på lantbruket. Då är det bättre att undersöka vår egen livsstil och då framför allt vårt bilkörande.

Mossor och lavar i en mångfald i en kraftledningsgata vid Ulkerödsgården

Frågan om bilkörandet och personbilsägandet är på ytan ett av dessa problem som vi torde kunna göra stora förändringar i för att minska koldioxidutsläppen. Men som jag själv märkte när jag flyttade hem från Berlin och från storstadsregionerna med viljan att vara ute mer i naturen. Det är i stort sett omöjligt att klara sig utan bil, i alla fall om jag vill upprätthålla min livsstil, som jag dessutom delar med många.

Likväl finns det tämligen enkla saker som kan förändras och då gäller det i städerna. I en metastudie där de jämförde 800 olika fallstudier kunde forskarna Kimberly Nicholas och Paula Kuss visa att det finns tolv olika åtgärder som man kan införa för att minska bilkörandet i städerna, se här för inspiration Bästa sätten att minska biltrafiken i städer, enligt ny metastudie (von Arnold, 2022) eller läs studien A dozen effective interventions to reduce car use in European cities: Lessons learned from a meta-analysis and Transition Management (Kuss & Nicholas, 2022).

Nåväl, det senaste exemplet var ett svagt försök att verka lite optimistisk, efter min buttra kritik av en ytterst ytlig utfrågning av landsbygdsminister som borde ifrågasättas bra mycket hårdare än vad SVT förmår.

Referenser:

Ekonomifakta (2009). Koldioxidekvivalenter. Senast uppdaterad 091009 [hämtad 250308]

Naturvårdsverket (2024a). Jordbruk, utsläpp av växthusgaser. Senast granskad 241217 [Hämtad 250308]

Naturvårdsverket (2024b). Industrin, utsläpp av växthusgaser. Senast granskad 241217 [Hämtad 250308]

Naturvårdsverket (2024c). Inrikes transporter, utsläpp av växthusgaser. Senast granskad 241217 [Hämtad 250308]

Kuss, Paula; Nicholas, Kimberly A. (2022). A dozen effective interventions to reduce car use in European cities: Lessons learned from a meta-analysis and transition management. Case Studies on Transport Policy. Vol. 10:3, ss. 1494-1513. https://doi.org/10.1016/j.cstp.2022.02.001.

SVT (2024). 30 minuter: Peter Kullgren (KD). Publicerad 241128 [hämtad 250308].

von Arnold, Cecilia (2022). Bästa sätten att minska biltrafiken i städer, enligt ny metastudie. Lunds Universitet. Publicerad 220516 [hämtad 250308]

Termodynamikens huvudsatser. (2023). Wikipedia. Senast uppdaterad 230720 [Hämtad 250308]

Öljemark, Jacob (2025). Koldioxidutsläpp. Ekonomifakta. Senast uppdaterad 250218 [Hämtad 250308]

I vår kultur lyssnar vi inte till vad talltitan berättar för oss

Över 40000 vildhästar dödades på order av den amerikanska staten i början av 1920-talet. Det var de vita nybyggarna som hade övertygat den amerikanska staten att döda vildhästarna i Montana som levde runt kråkindianernas reservat.

För dem, berättar Joseph Medicine Crow, var det värre än de militära nederlagen.

Frågan man kan ställa sig är varför och filosofen Jonathan Lear sätter händelsen i ett större sammanhang i sin bok Det radikala hoppet: Mod och mening i en kulturkollaps (2023). I sin essä berättar filosofen om kråkindianerna som förlorade sin kultur, då allt det som definierade dem att vara kråkindianer försvann i och med indiankrigen i slutet av 1800-talet. En liten sidoanteckning är att kråkindianerna slogs mot siouxerna och allierade sig med de vita.

Så åter till massakern av hästarna och vad det var som chockade kråkindianerna så. Jo, skriver Lear, dels var det för att de var oförmögna att förhindra det och det berättade för dem att de inte längre var den oberoende stolta nationen de än gång hade varit. Men, fortsätter han, ”smärtan berodde på att de tvingades inse att deras traditionella levnadssätt redan var över” (2023:88, författarens kursiv). Det som berättade detta, menar han, var att ”de tvingades inse att ingen kunde tala om vad hästarna fyllde för funktion” (2023:88).

Hästarna hade varit det som hade definierat dem som krigare och buffeljägare, men nu bodde de på ett reservat. Bufflarna hade dödats och de var lantbrukare. Till vad behövdes hästarna?

Ordet ”funktion” fick mig att stanna upp och plötsligt skiftades mitt perspektiv en aning och istället blickade jag mot vår egen kultur. Först behövs det dock mer bakgrundsinformation för att förstå resonemanget.

En kultur, menar Lear, är det som vi tar för givet. Våra handlingar behöver inte förklaras om de är i enlighet med den rollrepertoar som en kultur har. Men en kultur är ”ontologiskt sårbar” och det är när den blir attackerad. Dock talar vi inte nödvändigtvis om yttre faktorer utan snarare om när det som vi upplever inte kan förklaras med kulturella begrepp. Vi vet inte hur vi ska agera för att göra rätt, vi förlorar det praktiska förnuftet.

Det praktiska förnuftet, skriver Lear, strävar ”alltid efter det som är ändamålsenligt, efter ett korrekt eller lämpligt beteende” (2023:85), och det är beroende av ”gångbara föreställningar” (2023:86). ”I avsaknad av en gångbar föreställning om det goda livet minskade det praktiska förnuftets räckvidd.” (2023:86).

Varför tar jag upp detta på en blogg som handlar om naturen och om att vi ska förvilda allt större delar av den svenska naturen? Jo, för hela den här bloggen som ingår i ett större samtal om miljön och klimatet handlar om vår förlust av att i kulturen kunna rättfärdiga varför vi bör och inte bör handla på vissa sätt. För i grunden är hela miljö- och klimatsamtalet ett ifrågasättande av vår livsstil. Det är en frågeställning om hur vår livsstil fungerar ihop med de forskningsupptäckter som sker med hjälp av ny kunskap. Och här menar jag att vi saknar helt enkelt de begrepp som krävs för att göra vår situation begriplig.

En livsstil som har definierat praktiskt förnuft som att, för att dra de typiska exemplen, att ständigt förbättra sin standard, kunna köpa ny bil, resa utomlands och att ha ett jobb som gör att man kan upprätthålla den livsstilen.

Låt oss återvända till slutet av 1800-talet efter det stora slaget vid Little Big Horn, där siouxerna var de stora segrarna, efter de hade besegrat George Custer Armstrong och hans armé. Den armén innehöll även kråkindianer. Efter slaget vid Little Big horn verkade som om det rätta var kampen mot de vita.

Siouxhövdingen Sitting Bull och kråkindianhövdingen Plenty Coups var fiender. Några år senare träffades de båda hövdingarna. Sitting Bull kritiserade Plenty Coups för hans beslut att ingå i pakt med de vita, men historien gav Plenty Coups rätt.

En fnöskticka full av insektshåll. Säkerligen ligger det förpuppade insekter där inne.

Lear berättar att båda hade visioner som vägledde dem. Sitting Bull hade haft en vision om att han skulle vinna ett stort slag. Men sakta förlorade han förmågan att få visioner.

I slutet av hans liv, berättar Lear, påbörjades en spökdans som fångade uppmärksamheten inte bara hos siouxerna utan även andra indianstammar. Enligt historien skulle messias ha kommit och om de bara dansade så skulle bufflarna återvända. Detta var varken Sitting Bulls eller Plenty Coups visioner, men något som fångade andra indianer. Dansen slutade med att Sitting Bull dödades och ett stort antal indianer. Massakern har gått till historien som Wounded Knee.

Sitting Bull dog i anslutning till de händelserna och inte vid Wounded Knee.

Skälet till att Lear tar upp dessa visioner är att visa på att i visioner ingår i kulturer, och att det är därigenom som de blir meningsfyllda. Det är i kulturerna som visionernas bildspråk är förståeligt. I tider av stora förändringar, då ny information kommer så blir det allt svårare för bildspråket att kunna begripliggöra det som sker.

Detta skedde vid tiden för de stora indiankrigen då indiankulturerna stötte på en tidsanda som de inte kunde tolka, som innehöll information som de inte kunde förstå och därmed begriplig vad som skedde och hur de borde agera. Visioner som kulturella ledare har blir oerhört vanskliga i tider av förändring. För dem som deltog i spökdansen så var det messianskt önsketänkande som slutade i en massaker.

Plenty Coups hade två visioner, men de grundade sig i en öppenhet, om att en katastrof skulle inträffa, men att de skulle överleva. För att de skulle kunna överleva var de tvungna att följa bergtitans exempel. Den är den visaste av fåglar för den lyssnar och hör allt och lär sig därmed. Det gjorde de. Med mod följde de bergtitans råd om att lyssna och lära och från Plenty Coups vision.

I slutändan lyckades de mer eller mindre att karva sig en bit av den nya tiden genom anpassning, men också att hålla sitt tag om det som var.

Avslutningsvis så vill jag föra ihop det här till de tankar som detta väckte hos mig utifrån livsstil och vetenskap.

Låt oss börja med att påstå att kunskap är information som har omformulats för att ingå i en föreställningsvärld som är begriplig. Det är därför som svart materia inte blir begriplig för oss även om det finns mycket som informerar om dess existens. På många sätt är även klimatet och biologisk mångfald del av information som är oerhört svårt att inkorporera i vår föreställningsvärld.

Det är utifrån det som jag förstår situationen med hästmassakern och oförmågan att rättfärdiga dem i kråkindianernas nya omständigheter. Vi kan få förklarat för oss vad nyckelarter är och röda listor betyder, men de är ännu inte en del av vår kultur. Vi vet inte vad vi ska göra med informationen eftersom den inte ingår i ett kunskapssystem, alltså det som gör vår omvärld begriplig.

Problemet är att det är så mycket som talar för att vår livsstil skapar klimatförändringar, att förstörelsen av ekosystemen gör att allt fler arter försvinner, att vi är på väg mot en väldigt fattig biologisk värld.

Det märkliga är att redan här upplever jag att jag måste motivera och rättfärdiga mina påståenden då de inte är självklara, trots att informationen om dess verklighet finns där.

Likt kråkindianerna och siouxerna står vi inför samhällsförändringar som är framtvingade av en verklighet som vi måste förmå att införliva i vår livsstil.

Likväl finns det något i vårt sätt att förstå vår miljö med hjälp av begrepp, som i grunden distanserar den ifrån oss. Jag kom att tänka på det när jag såg den bhutanska filmen Skolan vid världens ände (Choyning Dorji, 2019).

På väg upp mot skolan tittar de mot de bergstopparna. Det är den nye läraren och två jakherdar. Den ene herden säger att när han var liten var alltid topparna vita. Läraren förklarar att det är den globala uppvärmningen. Jakherden tittar på honom och säger att sådant vet han inte så mycket om. Men om snön försvinner har inte snöleoparden några jaktmarker.

För mig blev det plötsligt klart hur begreppen som beskriver det som sker gör att vi inte begriper vad det är vi upplever. Alltså motsatsen mot vad de borde göra. För de är inte kopplade till vår livsförståelse om hur allt hör ihop.

Så till sist kan man fråga sig vad den svenska talltitan berättar för oss? Den blir allt tystare för skogens förändringar genom skogsbruket gör att den inte längre kan hitta den ”stående döda ved [som] är avgörande för häckningsframgång” (Kling, 2025:37).

Talltitan behöver en murken högstubbe som den kan karva ett bo i, allra helst en björk. Talltitans belägenhet förstår vi inte utifrån en andlig vision utan utifrån biologer som är ute i skogarna och räknar antal och frågar sig varför de minskar. Talltitans krav på miljö gör den till en signalart, då dess minskning visar på vad som håller på att försvinna.

Så informationen finns där, bara vi börjar att lyssna och ta till oss vad den berättar för oss.

Och på typiskt vis avslutade jag på det tekniska viset istället för att bara säga att skogen blir tystare utan talltitans sång.

Räcker inte det?

Referenser:

Kling, Caroline (2025). Talltitans minskning har följt skogens förändringar. Vår fågelvärld. 25:1, ss. 36–40.

Lear, Jonathan (2023). Det radikala hoppet: mod och mening i en kulturkollaps. Göteborg: Daidalos

Choyning Dorj, Pawo. (2019). Skolan vid världens ände. StudioS

Vi är mäktiga som gudar men med begränsad kunskap

Vi viker av från stigen och går in bland mossa, blåbärsris och kråkbär. Det växer tall, ek och björk. De övervuxna sanddynerna gör att det är en böljande promenad. I vissa djupare delar växer det gräs då vatten ansamlas där när det har regnat. Maggie drar. Hon vill till stranden. Jag håller emot.

Vi går här då jag hade lyssnat på Sebastian Kirppu i Naturpodden: Sebastian Kirppu om skogens tillstånd då han och Emil V. Nilsson vandrar runt i Fiby urskog utanför Uppsala. De berättar om arterna som de hittar och trots att jag endast lyssnar och inte ser vad de berättar om fångas jag av deras entusiasm. Så pratar de om att gå från stigarna och att söka efter arter där få går. Det är detta som inspirerar mig att avvika från de vanliga vägarna ner till stranden på Sandhammaren.

Och det är där jag får syn på en svamp som jag inte tidigare har sett. På en vindbruten tallgren växer det som små hjärnor. Det är svampen broskboll eller naematelia encephala. Det roliga är att just encephala betyder på grekiska just ”det som är i huvudet”, alltså hjärna. Den hittas på fallna tallar.

Maggie drar så jag kastar ut lite godis som hon får söka efter medan jag tittar på svampen. Det är ingen ovanlig svamp, men den lockar till att att vara än mer uppmärksam på det som jag stöter på under promenaden.

Sedan december har mina tankar kretsat kring kunskap och förståelse. En återkommande bok inläggen har varit Understanding scientific understanding (Regt, 2017) och artiklar som ”Improving students’ scientific thinking” (Klahr et al., 2019). En annan bok som nämndes i förra inlägget är Scienceblind: Why our intuitive theories about the world are so often wrong (Shtulman, 2017), se Varför är inte barn rädda för bakterier? Om nödvändigheten att skaffa sig kunskap.

Det som enar dem är hur förståelsen för hur svårt det vetenskapliga tänkandet är. Det i sin tur beror på att det slags tänkande inte är intuitivt.

Intuition definieras i Svensk ord som ”förmåga till omedelbar uppfattning eller bedömning utan (medveten) tillgång till alla fakta; ofta i mots. till logiskt resonerande förmåga”. Det är lätt att tänka sig att intuitionen har rätt, men så är det sällan. De som har rätt har en praktisk kunskap som gör att de kan göra en bedömning utifrån sin expertis. Oftast är en stor del av den kunskapen tyst (Polanyi, 2013).

Det vetenskapliga tänkandet utvecklas genom att gå emot det som faller oss naturligt att föreställa oss. De naturliga föreställningarna kommer ur kulturen, men också verkar det finnas någon slags inneboende uppfattning om hur det borde fungera. I undersökningar har man sett att redan bäbisar iakttar längre något som bryter mot det som uppfattas naturligt (Shtulman, 2017).

Här ser vi hur broskbollarna tränger upp från under barken.

Genom skolundervisningen byts de naiva föreställningarna ut mot koncept som överensstämmer med hur det egentligen är. Det brukar börja runt 10 årsåldern. Då lär vi oss koncept som gör att vi kan ta till oss en ny förståelse av vår omvärld.

Det intressanta är dock att när man har gjort mätningar i vad som sker i hjärnan då vetenskaplig fakta presenteras som står emot den intuitiva förståelsen av fenomenen ser de att andra delar i hjärnan arbetar.

I ett experiment presenterade de två olika problem. För det ena behövde man ingen specialkunskap, medan för det andra krävdes det expertkunskap. Det intressanta var effekten på hjärnverksamheten. I det andra exemplet var det ett icke-intuitivt problem som presenterades och det man såg var att hos experten kunde de se hur frontalloben och den främre gördelvindningen. Det senare brukas då vi ställs inför problem som vi måste bearbeta innan vi kan agera.

Enligt Shtulman pekar det på att man måste aktivt motarbeta naturliga men felaktiga föreställningarna. Dessa grundläggande föreställningar försvinner inte, trots att vi vet bättre, utan de påverkar oss ständigt.

On the first type of problem, scientists show patterns of neural activity similar to those experienced by nonscientists, but on the second, they show more activity in areas of the brain associated with inhibition and conflict monitoring: the prefrontal cortex and the anterior cingulate cortex. Scientists can answer scientifically challenging problems—that’s the benefit of their expertise—but to do so, they must inhibit ideas that conflict with their scientific knowledge of those problems. They must inhibit latent misconceptions. (Shtulman 2017:54)

Varför envisas jag med att diskutera teorier om hur vi förstår oss på vår omvärld på en blogg som egentligen vill föra fram ett budskap om att vi måste förvilda mer av Sveriges natur?

Det första är att i detta finns det en romantisk föreställning som lockade mig till konceptet. Den kom sig av att jag var mycket ute i skogen och tyckte att den planterade skogen var så tråkig. Litteraturen jag läste var enbart negativ till skogsbruket. Med tiden har jag läst så mycket att jag har upptäckt hur lite jag kan och förstår.

Det andra är att det sker en mängd politiska beslut som handlar om och påverkar miljön. Frågan som jag ställer mig är vad som stämmer i det som förs fram i debatten? I ett inlägg frågade jag mig politikerna utgår från vetenskapen eller inte, se Hur många vargar ska det finnas i Sverige? Vägleder vetenskapen politikerna?.

I torrakan kan man se hur trädet vrider sig under sin levnad.

Jag tänkte just på detta då Naturvårdsverket hade bett två oberoende experter att granska möjligheten i att sänka ”referensvärdet på varg från 300 till 170 individer” vilket Pelle Strindberg Jutehammar nämnde i Jakt & jägares artikel Naturvårdsverket om antalet vargar: ”Fruktansvärd feltolkning av rapporten” (2025).

I artikeln läser vi att landsbygdsminister Peter Kullgren går emot forskarnas varningar:

Trots forskarnas varningar hävdade landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) i oktober 2024 att referensvärdet ska rapporteras som 170 individer. Forskarna och Naturvårdsverket betonar dock att ett hållbart värde måste ligga över denna nivå. (Strindberg Jutehammar, 2025).

Förutom att det är intressant att se Kullgrens motsträvighet mot den biologiska kunskapen så är det talande var Phil Miller, en av forskarna som har granskat frågan, ser i frågan. Han menar nämligen att det är svårt att förklara vad som menas med begreppen ”långsiktig” och ”livskraftig” i frågan om regeringens önskningar och EU:s habitatsdirektiv, se Phil Miller analyserar referensvärdet för vargar i Sverige (Naturvårdsverket, U.Å.a)

[D]en första utmaningen som begreppsmässig och är resultatet av flexibla definitioner av nyckelbegrepp som ”långsiktig” och ”livskraft” inom EU:s habitatdirektiv. (Naturvårdsverket, U.Å.a)

Den andra experten Nicolas Dussex uttrycker att det finns svårigheter i att tolka då de utgår från modeller och i dessa finns det en osäkerhet.

Även om modellerna innehåller så realistiska parametrar som möjligt finns det alltid en viss nivå av osäkerhet vilket kan påverka antagandena om framtiden och slutledningen om målreferensvärdet. Vi vet till exempel att skadliga genetiska mutationer har en negativ effekt på populationens livskraft. Effekterna på individnivå är dock osäkra, vilket gör det svårt att förutse hur livskraftig populationen faktiskt är. (Naturvårdsverket, 2024)

Det är svårt att förutse, säger Dussex. Den osäkerheten skapar ett utrymme för diskussion för dem som är för en hög vargstam och för dem som vill ha en lägre vargstam i Sverige.

I detta finns en tredje faktor som jag vill ta upp i detta sammanhanget även om jag har skrivit alldeles för mycket. Det knyter an till svenska kyrkans skogsutredning, se Inledande tankar om Göran Enanders utredning, Hör skogsbruket ihop med andlighet? och Ska ärkebiskoparna få vägleda skogsbruket? Fortsatta funderingar kring Kyrkans skogsutredning.

Utredningen har skapat en hel del diskussion och jag har nämnt ATL:s politiska redaktör Anders Gustafsson uttalande i ledartexten Skogsexperterna ska, tydligen, tiga i församlingen där han påpekar att det finns problem utifrån skogsbrukets förutsättningar. Väl värd att nämnas är är inlägget på Supermiljöbloggen Kyrkans skogsutredning skadskjuts inifrån – ”antiutredningar” letar fel (Lindsten, 2025).

I alla fall tog jag kontakt med olika personer. I mejlkonversationen med en av dem kretsade det om mötet mellan skogsbrukets och ekosystemens förutsättningar. Och i en annan diskussion med några högt uppsatta miljöpartister ställde jag frågan om det är möjligt att bedriva skogsbruk på samma förutsättningar i hela Sverige. De svarade enhälligt att det är svårt.

Men liksom i fallet med Kullgren och miljöpartisterna så presenteras inte svårigheterna i debatten.

Delvis tror jag det beror på svårigheten i att som lekman kunna sätta sig in i frågan. Problemet är dock att vad som sker är att det snarare är våra egna intuitiva föreställningar som styr oss, än någon egentligen insikt om de biologiska förutsättningarna.

Så nu är det dags att sluta. Jag ska iväg. Det blev rörigt med alla trådar.

För att kort kan summera det så lever vi i en värld som vi har otillräcklig kunskap om. Förr då vi levde i små samhällen kunde vi inte orsaka så mycket skada med vår okunskap. Nu är vi mäktiga som gudar. Men liksom Olympens gudar är det småaktigheter som tycks styra och inte den allvetande och omhändertagande. Vi styrs av begränsad förståelse, men agerar som om vi vore allvetande och i kontroll.

Referenser:

Gustafsson, Anders (2025). ”Skogsexperterna ska, tydligen, tiga i församlingen”. ATL. Publicerad 250129 [Hämtad 250201]

Naturvårdsverket (U.Å.a.) Phil Miller analyserar referensvärdet för vargar i Sverige. [Hämtad 250215]

Naturvårdsverket (2024). Nicolas Dussex om analysen av referensvärdet för vargar. Granskad 240909. [Hämtad 250215]

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005

Lindsten, Jan (2025). Kyrkans skogsutredning skadskjuts inifrån – ”antiutredningar” letar fel. Supermiljöbloggen. Publicerad 250120 [Hämtad 250215]

Polanyi, Michael (2013). The study of man: the Lindsay Memorial lectures 1958. Milton Park: Routledge

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Shtulman, Andrew (2017). Scienceblind: why our intuitive theories about the world are so often wrong. New York: Basic Books

Strindberg Jutehammar, Pelle (2025). Naturvårdsverket om antalet vargar: ”Fruktansvärd feltolkning av rapporten”. Jakt & Jägare. Publicerad 250210 [hämtad 250215]

Varför är inte barn rädda för bakterier? Om nödvändigheten att skaffa sig kunskap.

Du begriper inte det där för du är inte biolog, sade min vän till mig. Vi pratade om strandskyddet och att även om Sverige är de tusen sjöarnas land så får inte strandskyddet ruckas på, i alla fall enligt honom.

Men, protesterade jag, beror inte den stora minskningen av biologisk mångfald på grund av att ängarna inte längre betas och växer igen?

Jo, svarade han, men en stor del av alla arter är beroende av att befinna sig inom 200 meter från vatten. (Plötsligt fick jag ännu en sak att kolla upp och undersöka.)

Det viktigare i den heta diskussionen är dock att han som biolog hade ett kunskapsövertag. Det var honom väl förunnat då han har vigt sitt liv till att förstå och upptäcka naturen i dess mångfald. Själv håller jag sakteligen på att bygga upp en slags förståelse för vår miljö.

Under promenaden i Nässjö igår fångades jag av en flock domherrar. De satte sig i dessa träd som ser ut som en blandning av skrovlig ek och inympad björk. Fascinerad stannade jag och tittade undrandes och förundrad.

Jag markerade ”förståelse”, då jag menar något specifikt med detta ordval och jag ska försöka förklara vad jag menar.

I Ska ärkebiskoparna få vägleda skogsbruket? Fortsatta funderingar kring Kyrkans skogsutredning refererade jag än en gång till vetenskapshistorikern Henk W. de Regts bok Understanding scientific understanding (2017) och de tre nivåer av förståelse som han diskuterar.

Det första han nämner är aha:upplevelsen. Men personligen har jag upptäckt att även om den beskrivs först så är det sällan det jag upplever först. Snarare är det andra nivån då jag kan förklara fenomenet. Här är jag som skoleleven som försöker beskriva det på ett prov genom att minnas vad det stod i boken och vad läraren berättade. Det tredje steget kan även det komma före aha:upplevelsen och det är när vi kan använda modeller för att begripliggöra fenomenet. Detta är det klurigaste framför allt om man framför allt har läst och kanske inte upplevt så mycket.

De flesta av oss befinner oss i steg två. Vi kan förklara hjälpligt eller någorlunda tydligt vad det är som vi vill presentera. Ju mer vi kan desto bättre kan vi med hjälp av teorier beskriva vad det är vi menar. Ytterst sällan når vi expert nivån och förstår helheten. Ofta tror vi oss dock befinna oss högre upp på skalan och uttalar oss gärna självsäkert i tron att vi vet. Om detta vill jag nu diskutera närmare nedan.

En gammal väg i Sandhammaren som håller på att växa igen. Länge kommer den dock att lämna spår efter sig för den uppmärksamme

Låt oss återvända till politikerna från debatten som jag beskrev i Hur många vargar ska det finnas i Sverige? Vägleder vetenskapen politikerna?. I debatten handlade inte bara om vargen utan även om den biologiska mångfalden och då framför allt om skogsbruket. För att illustrera ”förståelse” vill använda moderaten John Widegren som exempel.

Han lyfter fram i sitt anförande att det finns olika perspektiv i den svenska skogsdebatten och beskriver det som en ”strid”.

Striden om den svenska skogen har det skrivits en del om. Det finns också ledamöter i den här kammaren som säger att frågan om skogsdebatten är så polariserad. Vi är nämligen på helt olika nivåer när det gäller hur vi tänker att skogspolitiken ska se ut framöver. Anf. 110 John Widegren (M)

Det handlar om man ser till hur skogen brukas och hur den ser ut. Han säger att skogsägare bidrar till detta genom att de tar hänsyn till olika arter genom att inte bruka vissa arealer:

De höga biologiska värdena på marken har man värnat och tagit hand om genom till exempel frivilliga avsättningar och formellt skydd men också genom generell hänsyn. Man lämnar ytor som ska vara lämpliga att spara för just arter och annat, för att arterna ska trivas. Anf. 110 John Widegren (M)

I sitt anförande beskriver han således pedagogiskt ursprunget till sitt perspektiv. Men så finns det givetvis problem, fortsätter han, och dessa kommer honom till del genom att han blir ”nedringda av förtvivlade skogsägare, och vi har fått mycket mejl. Man har fått höra den ena historien mer absurd än den andra. Jag har hört om fladdermöss, fåglar och andra arter och om begränsningar i brukandet”(Anf. 110 John Widegren (M)).

Att något är absurt betyder att det är något ”som strider mot lagarna för förnuftigt tänkande” (Svensk ordbok). Det är orimligt!

Här vill jag stanna upp för det är just det här som är så knepigt i debatter och samtal. För vad som är ”förnuftigt tänkande” är sällan överensstämmande med naturvetenskapens upptäckter. Det förnuftigt tänkta hamnar ofta på den grundläggande nivån i att jag tycker mig kunna förstå och begripa något då jag menar att jag kan förklara det.

Fast att kunna förklara något som verkar förnuftigt behöver inte alls betyda att det är rätt. Snarare kanske det upplevs som rätt eftersom det överensstämmer med mina föreställningar.

Här är det noga uppdelat mellan skog och väg.

För att förklara vad jag menar vill jag diskutera boken Scienceblind: Why our intuitive theories about the world are so often wrong (2017) som jag snart har läst ut. Den är skriven av Andrew Shtulman som är psykolog i kognitiv utveckling.

Den handlar just om hur fel vi ofta har när vi försöker förstå oss på hur allt från gravitationen, evolutionen eller till vad liv är. Han berättar om olika experiment som man har gjort med barn hur de förstår sig på världen och vid vilken ålder de börjar kunna ta till sig nya koncept. Det viktigaste är dock att visar hur svårbegripligt det naturvetenskapliga tänkandet är då det på många sätt kräver en helt annan förståelse av hur världen egentligen fungerar.

Jag vill illustrera det med frågan varför små barn inte är rädda för att äta smutsiga saker, men är ytterst uppmärksamma på hur våra ansiktsuttryck är när vi äter något. Ja, det är inte bara barn utan vi reagerar alla väldigt snabbt om någon uppvisar äckel eller kräks efter att ha ätit något.

Teorin, han framför, är att vi människor till skillnad från väldigt många organismer inte är specifikt anpassade till en specifik miljö utan har förmågan att finna oss till rätta i de flesta. För det krävs det en öppenhet inför det som kan verka ätbart. Det är först när vi når en viss ålder och börjar socialisera oss som vi upptäcker vad som är kulturellt accepterad mat och inte. Om vi äter fläsk eller inte är kulturellt och det är det som gör att vi kan känna oss äcklade eller få det att rinna i munnen av en spädgris på spett över en eld.

Men om vi automatiskt skulle sky smutsig eller skämd mat så skulle mänskligheten inte ha överlevt. Vår rädsla för bakterier är en del av vår kultur, som har uppkommit genom de upptäckter som man började göra i slutet av 1600-talet. Men då de verkligen började bli en del av den samhälleliga kunskapen var på 1800-talet. Men förståelsen av vad det betydde dröjde än längre. Att behöva sterilisera sig innan operationer tyckte kirurger i slutet av 1800-talet var pjåsk, vilket du kan läsa om i fantastiska essän Slow ideas (Gawande, 2013).

Det är således våra föreställningar som vi får från vår kulturella miljö som framför allt påverkar oss. Till det vill jag nu vända mig.

Så sakteligen börjar örterna ta sig tillbaka på den mindre brukade vägen.

Jag satt på ett kafé i Vansbro och åt en smörgås med korv. Det var väldigt gott, men så berättade min far att korven var gjord på häst. Hela jag genomströmmades av äckel och av en djup känsla av att ha gjort fel. Det var jättegott, men på grund av reaktionen förmådde jag mig inte att äta mer.

Jag hade en psykosomatisk reaktion, alltså min kropp reagerade på något som var helt psykologiskt. Vad det illustrerar är hur starka våra föreställningar är.

Det där med föreställningar återkommer jag ofta till. Här vill jag fördjupa mig i det som jag tog upp i förbifarten när jag skrev Uppfylls det sociala kontraktet med vår miljö?. I inlägget beskriver jag den svårighet som vi lärare har när viförsöker introducera eleverna till nya koncept.

Svårigheten, menar Klahr et al i ”Improving students’ scientific thinking” (2019) är beroende på vilka tidigare föreställningar som eleverna har. De kallar det för aprioriska antaganden (preconception) och felaktiga föreställningar (misconception). De aprioriska antagandena är viktiga att ha. Det är därigenom som vi förmår att agera. Det handlar om att kunna handla effektivt.

Klahr et al. skriver att det hjälper oss att bedöma om något är rimligt (plausibelt) utan att behöva undersöka det i grunden. Frågan som vi omedvetet ställer oss är om ett fenomen eller koncept är i överensstämmelse med våra tidigare föreställningar, eller som de skriver ”consistent with or what we already know how things work. Plausibility is a known constraint in belief formation and revision” (Klahr et al., 2019:86f). Genom att omedvetet kunna se till vad som är plausibelt så hindrar vi förvisso möjlighetsbetingelserna i vår omvärldsförståelse, men det gör oss framför allt till handlingskraftiga organismer.

Att förstå detta är inte bara viktigt för mig som lärare utan också för oss alla.

Så låt oss återgå till moderaten John Widegrens anförande. För vad han kallar för ”absurt” handlar i grunden om det som inte överensstämmer med hans föreställningar. För, menar Klahr et al, att att ta till sig ny information och integrera och assimilera den trots att den motsäger det som vi tidigare trodde kräver en ontologisk förändring.

Denna ontologiska förändring tror jag är den egentliga aha:upplevelsen. Det är liksom det ögonblick då all den information som vi har tagit till oss gör att vi tycker oss se helheten. Det är en känslomässig upplevelse och eftersom den är ontologiskt förändrande borde den också vara sammankopplad med vår identitet och självuppfattning. Det förklarar också varför vi reagerar så känslomässigt på något som egentligen bara är en fråga om mängd information och kunskap.

Men kunskap är inte bara kvantitet utan den formar också hur vi förstår oss på vår omvärld och hur vi ser att vi bör bete oss. Den är också kvalitativ, med vilket jag menar att det finns rätt och fel i våra uppfattningar. Att vi kan dö av ett gift eller en sjukdom har inte med vår själsstyrka utan vad som sker fysiskt i våra kroppar. Att be till Gud om kraft kan skapa lugn i oss, men sjukdomen har sin gång.

Egentligen skulle det här inlägget gå i en annan riktning. Det skulle bli ett ganska tekniskt inlägg om ekosystem och skogsbruk och om den där aha:upplevelsen som uppkommer då informationen inte bara begrips intellektuellt utan också blir en upplevelse om hur jag förstår världen. Men för att förstå det resonemanget och varför jag skiljer på att kunna förklara något och att uppleva känslomässigt att jag förstår, så gick det denna vägen i stället.

Till det senare får jag återkomma till. Här vill jag bara avsluta med orden att kunskap är inte framför allt en samling fakta, utan en samling föreställningar som gör vår omvärld begriplig. Därför får inte samtalet upphöra, hur mycket våra föreställningar än avviker från varandra, se Vägleds miljöpolitiken av gudsfruktan?. För som jag tidigare har skrivit experterna ska inte styra världen (se till exempel Vargen, ett illvilligt problem?), däremot ska politikerna och vi själva ständigt öka vår kunskap och våga lyssna till kunskap som inte överensstämmer med våra föreställningar. Det är på det sättet som vi kan agera visare i en väldigt komplex värld.

Referenser:

Gawande, Atul (2013). Slow ideas. New Yorker. Publicerad 130722 [Hämtad 250209]

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Shtulman, Andrew (2017). Scienceblind: why our intuitive theories about the world are so often wrong. New York: Basic Books

Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Tack för kommentar. Den uppskattas. Apropå en annan diskussion här i kommentarsfältet så vill jag minnas att du lät din…