En vår för många år sen var jag på jobbmöte i södra Sverige och vi åkte buss till en konferensanläggning utanför en större stad. När jag såg flera rådjur på ett fält så ropade jag till: ”Kolla, där borta!”. Mina kollegor tittade men förstod inte vad jag syftade på. ”Rådjuren!” ropade jag exalterat, men mina kollegor var fortfarande lika oförstående. Efter några mil förstod jag. Det stod rådjur överallt, på nästan varenda vall. För mig, som bor i Västerbotten, var det på den tiden en ovanlig syn men för mina kollegor var rådjuren vardagsmat.
Det här är en egenhet som ibland sätter krokben för oss människor: Vi värderar föremål och företeelser utifrån en skala vanlig-sällsynt. Ju ovanligare, desto värdefullare, och det tycks gälla i alla möjliga sammanhang, från konst till fågelarter. I ”Antikrundan” på TV är det de sällsynta, unika föremålen som är värda mest och som väcker mest intresse och ornitologer kan åka långväga för att få en skymt av en sällsynt fågel som dykt upp någonstans.
Det märkligaste med det här sättet att värdera är just att det inte ens behöver handla om att något är ovanligt i objektiv mening. Det räcker att en fågelart som inte brukar finnas här helt plötsligt dyker upp så blir den värdefull, även om den är vanlig någon annanstans. Det räcker att vi uppfattar något som exotiskt så får det högre värde. Det vanliga har lågt värde och det ovanliga högt värde. Problemet är att det som är vardag för mig kan vara exotiskt för andra – och vice versa.
När jag som 13-åring för första gången vandrade i fjällen så blev jag helt betagen av fjällen som äventyrsland, som exotisk vildmark. Det skiljde sig så totalt från allt jag dittills hade upplevt. Vi fortsatte att vandra i stort sett varje år, några dagar per år. Som 19-åring lyckades jag få förmånen att vara stugvärd i en av STFs fjällstugor. Min tanke vara att få uppleva det exotiska landskapet en hel sommar, men det blev inte riktigt som jag hade trott. Miljön var naturligtvis exotisk vildmark i början, men vartefter veckorna gick så blev den mindre exotisk och när samerna senare på sommaren hade kalvmärkning i närheten så blev det så otroligt uppenbart för mig att min vildmark var deras vardagsmiljö. Den insikten har påverkat min syn på hur vi ser på världen omkring oss ända sedan dess.
Jag har haft förmånen att få vistas längre perioder i både Skåne, Småland, Sörmland, Stockholms skärgård, Värmland, Bergslagen, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Tillräckligt långa perioder för att lära känna och ”vänja mig” vid naturen i alla de delarna av Sverige. Det finns både plus och minus med att lära känna en miljö. På minussidan finns att området inte längre upplevs som exotiskt, ovanligt och därmed mindre värdefullt enligt skalan vanlig-sällsynt, men på plussidan finns insikten om att även det man har inpå sig i vardagen och är van vid kan vara vackert. Jag ser fortfarande skönhet i både skogen och fjällen och skönheten finns dessutom ofta i den lilla skalan, inte i de stora vyerna. För mig gäller det både i skogen och på fjället.
Ur min synvinkel finns det därför en inbyggd motsättning i hela idén om rewilding och restaurering av vildmark. För om stora arealer omskapas så att de blir mer lika en idealbild av exotisk vildmark så blir de mindre ovanliga och unika, och kommer därmed uppfattas som mindre värdefulla. Samma sak gäller för sällsynta arter. Om de blir vanliga så blir de också mindre värdefulla.
Nu skrivs om att släppa ut visenter i svensk natur med motiveringen att det behövs stora växtätare, se t.ex. Visent kan komma tillbaka. Samtidigt görs en kraftansträngning för att minska stammen av älg, som också är en stor växtätare. Skillnaden är älgen är vanlig medan visenter är ovanliga och exotiska, åtminstone så länge det är ont om dom. Det man glömmer är att det har varit ont även om älg i Sverige, och det för inte så väldigt länge sen. Vildsvin var också exotiska och spännande, tills de blev vanliga och ett problem i vardagen.
Vad är då alternativet till drömmar och fantasier om rewilding och exotisk vildmark? Alternativet är att njuta av den vardag vi redan har omkring oss, vår vardagsmiljö, att utforska den i den lilla skalan och att se skönheten även i det vanliga.
Drömmar och fantasier har ett värde, men om för mycket fokus läggs på drömmar och fantasier om ”något annat” så riskerar det att leda till besvikelse och rastlöshet. Den dagen drömmen uppfylls och blir verklighet så blir den ju ganska snart vardag och förlorar sitt värde, och då krävs nya drömmar. Därmed blir livet en enda lång jakt på drömmar som så fort de uppfylls förlorar sitt värde.
Första delen: Gästinlägg: Rewilding – Att skapa en konstgjord vildmark?
Referens:
Danielsson, Anders (2023). Visent kan komma tillbaka. Skogen. Publicerat 230503 (hämtat 230529)
