Kategori: Historia

Vargen hjälper oss att få syn på oss själva

Tidig morgon, plöjda åkrar, jag sitter på tåget mellan Smedstorp och Tomelilla. En räv springer med något byte i käften. Kråkor dyker mot den. Tacksamt åser jag skådespelet så länge som möjligt. Tåget fortsätter. Nya små obetydliga händelser utspelar sig utanför. En röd glada seglar i luften. Där ryttlar en tornfalk. Grågässen och kanadagäss har landat på fälten. Rådjuren spatserar orädda.

Få tycks se det som sker utanför. De tittar i sin mobil. Själv lyssnar jag på podden Conversation with Tyler. Han intervjuar Jack Clark om AI och framtiden, se Jack Clark on AI’s uneven impact (Ep. 242). Dock fångas min uppmärksamhet av det till synes obetydliga utanför tågfönstret.

Under en bilfärd söderut för några år sedan märkte jag hur lyckligt skattade vi är i Skåne när det kommer till rovfågel. Redan i Danmark försvann alla dessa tornfalkar, ormvråkar och glador längs med motorvägen. Men inte heller när vi körde längs med småvägarna i norra Frankrike tyckte jag mig märka av den rikedom av fågel som vi har i Skåne.

Det finns så mycket att se för den som är bara lite uppmärksam.

Ofta när jag är ute och går ensam och får syn på något, som en havsörn som plötsligt flyger över Tobisvikscamping, vill jag stanna upp folk som är inneslutna i sin egen värld och säga: Titta! (Se Det var en havsörn.)

Så klart gör jag inte det.

En idé som ligger till grund för den här bloggen är just att peka på det som finns i vår närhet och hur fantastisk den är. För vad än de som påstår att vi lever i en utarmad miljö, så stämmer inte det. Saken är den att på flera hundra år har vi inte levt i en så stor mångfald i vår närhet som nu. Att jag kan hävda något sådan kräver sin förklaring.

De miljöer som är hårdast drabbade av förändringen i det svenska landskapet är gräsmarkerna. Det beror på att lantbruket nyttjar sina ägor på ett annorlunda och effektivare sätt idag än förr. Jag har tidigare visat följande översikter i Minskar den biologiska mångfalden? och Vargar dödar får.

Vi ser i nedan figur att de arter som minskar är just de som är knutna till vissa specifika biotoper, som vedlevande leddjur och fjärilar.

(Wenche, 2020, 12)

Som vi ser i ovan figurer går det bra för däggdjuren generellt och om vi tittar på hjortdjur och vildsvin så går det väldigt bra för dem. Många är väl spridda i landskapet. Några som kronhjort och dovhjorten är lokalt väl utbredd, men fattas i andra delar. (Se exempelvis inläggen Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut,  Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?)

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Att det sker en förändring, som jag ofta återkommer till, inspirerades jag att tänka på när jag lyssnade på filosofen Christopher J. Preston i ett föredrag för några år sedan. Nu stötte jag på honom igen i boken Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (Hanson, 2025). Då lärde jag mig att han äntligen har kommit ut med bok en bok där han beskriver sina funderingar om förändringarna som de västerländska samhällena genomgår när framför allt rovdjuren börjar sprida sig över allt större ytor.

Idag började jag läsa den boken som heter Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Den är en fröjd.

I grunden är det en optimistisk bok då den visar att djur som höll på att utrotas helt nu återhämtar sig och intar platser i våra samhällen som få trodde var möjligt.

En admiralfjäril bland omogna plommon.

Men den handlar inte bara om hur många däggdjur som flerfaldigas i vår närhet utan också om hur våra föreställningar om vår omgivning förändras. Även detta har jag tagit upp flera gånger framför allt med vargen som utgångspunkt. Här vill jag påminna om Lars Lundqvist Gästinlägg: Re-wilding del 2 – om hur värdering av det ovanliga lurar oss där han beskriver hur det ovanliga ses som exotiskt. Att återintroducera visenter ses som något nytt och häftigt, medan älgen, som i mångt och mycket fyller en liknande ekologisk funktion, glöms bort.

Preston inleder med konflikten med vargen. Den utrotades ur många delar för att den hotade folks överlevnad. Nu är samhällena rikare och motståndskraftigare och därför sker en politisk förändring. Att vargar återvänder ses nu av många som något häftigt och exotiskt, medan andra ser sina livsstilar som hotade. De senare är de som riskerar att få sin får rivna, sina jakthundar dödade eller upplever att deras barn är hotade när de väntar på bussen. Denna diskussion känner vi igen i från Sverige.

Stor laxskivling?

Genom flerfaldigandet av alla dessa djur uppstår en på många sätt ny situation, menar han. Han hänvisar till ett samtal med den nederländske filosofen Martin Drenthen.

Låt oss än en gång exemplifiera med vargen. Återkomsten skapar en ny situation för att få personers ekonomi är hotade av vargens närvaro och samhället i stort är definitivt inte hotad av den. Däremot är vissa personers livsstil hotad. På 1800-talet då man i många länder utrotade vargen såg situationen helt annorlunda ut.

Men vissa betingelser har inte förändrats hos vissa grupper i samhället, även om det inte är lika allvarligt som på 1800-talet. Till exempel år 2019 levde 39 % av lantbrukarna i Nederländerna under fattigdomsgränsen. Detta har inte med vargen att göra utan med vädret vissa år. Hos stadsbor och de som inte är direkt beroende av klimatets cykler finns det en oförståelse för hur frosten kan slå ut en skörd ett år och därmed drabba ett eller flera hushåll skoningslöst. Människor på landet upplever det tydligare, även om de inte själva är lantbrukare.

På ett liknande sätt finns det en oförståelse för dem på landsbygden om hur stadsbefolkningens brist på mångfald skapar ett behov av att veta om att utanför stadsgränserna är de vilda och otämjda djuren.

In cities, the desire to know there are big animals roaming the landscape is stronger than it is for those with sheep to protect. Honoring this desire may feel unfair if you bear the cost of living with wolves, but the desire needs respecting. If the economic costs created by wolves are shared more equitably, some compromises should be possible. (Preston, 2023: 46)

En rödhake döljer sig bland grenarna.

Ännu har jag inte sagt något nytt för den här bloggen, likväl är det dags att runda av. Frågan är då vad jag ville ha sagt förutom att kvantiteten däggdjur ökar omkring oss och att detta skapar konflikter?

Till och börja med så är konflikter intressanta då de pekar på oenighet och något som inte är löst. Rovdjurskonflikten handlar inte om till exempel vargarna utan om människor. Vargarna är opportunister och trivs i det mänskligt exploaterade landskapet. På samma sätt trivs rådjuren som går in i folks trädgårdar. Konflikten berättar således något om vårt samhälle.

Det andra är hur vi ska se på detta historiskt? Inom historieämnet talar vi om förändringsprocesser och om hur till exempel industrialismen påverkar var folk bor och hur samhällen blir urbana, snarare än rurala. Vad skapar förändringen i betingelser för nya förutsättningar? Hur förändras föreställningarna?

Förändringsprocessen pågår ständigt och genom att fokusera på en del av helheten kan vi få syn på oss själva. Vad menar jag med det? Jo, genom att vi ser till hur vissa saker får symbolisk betydelse genom de konflikter som det skapar, det vill säga olösta frågor. På så sätt kan vi upptäcka vad vi är och hur vi hör ihop med något mycket större än den starkt begränsade livsmiljö som vi tar för givet.

Med hjälp av vargen får vi därför syn på en samhällsförändring som jag tror få av oss är medvetna om.

Referenser:

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna

I 1948 års skogsvårdslag, alltså Proposition 1948:34 förekommer ordet ”bete” 130 gånger. Om jag skriver ”betesmark”, 23 gånger. Sökningen kan säkert förfinas ytterligare. Om jag gör detsamma i Skogsvårdslag (1979:429) förekommer ”bete” fem gånger. Lägger jag till ”betesmark” blir det endast 2. Jag gör ett nytt försök med Skogsvårdsförordning (1993:1096) och då förekommer ”bete” 6 gånger, men endast i ord som ”ämbete”, ”beteckning” och ”arbete”. Vad är det som har hänt?

Detta betecknar en historisk förändring i Sverige som berättar om ett samhälle som har förändrats i grunden.

I gårdagens inlägg, Förringar jag klimatförändringen?, kommenterade Lars att träden kan fungera som en ”tidskapsel” tillbaka i tiden. Man kan ”hjälpligt föreställa sig hur det sett ut i ett område för 40, 70 eller rentav 100 år sen”. Då jag läste det tänkte jag på hur svårt det är att kunna föreställa sig hur det såg ut. För mig fattas kunskapen.

Ta nedan bild? Vad kan jag utläsa av den här? Jag förmodar att granarna är ungefär lika gamla, alltså ett bestånd. De i förgrunden är insektsangripna. Jag utgår från att de är ämnade för skogsindustrin. Däremot hur det såg ut där för 40, 70 eller 100 år sedan kan jag inte föreställa mig.

Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne

Men lagarna då? Vad berättar de? Jo, de berättar om vad som man för tiden ansåg vara viktigt att ta i beaktan. Bete och betesmark är uppenbarligen två viktiga saker för de som skrev Proposition 1948:34.

Jag kom i kontakt med detta då jag läste historikerna Örjan Kardells artikel ”Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900” (2016).

Skälet till att jag kom i kontakt med den beror på att jag läste i Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) att det var miljontals boskap i de svenska skogarna i början av 1900-talet. Skogen var då ägnad för bete. Spännande, tänkte jag, och såg att referensen var en viss Kardell, 2016.

In the early twentieth century Sweden had millions of livestock using forest lands for foraging. Economic development led to dramatic changes in land use, with almost all livestock removed from forests (with the exception of native reindeer, managed as semi-wild livestock in the north). The reduced browsing impacts of livestock on trees and forests might have been moderated by an equally dramatic increase in moose populations (Kardell, 2016). (Binkley, 2021:66)

Jag blev nyfiken.

Att kolla upp referenser rekommenderar jag inte bara på grund av faktakoll utan också för att det kan leda till ny kunskap.

Det gula är trollsmör, som betecknas som slemsvamp, men som inte är en svamp utan en samling organismer som förflyttar sig i skogen, se Slemsvamp – varken svamp eller djur, men kanske en törnrosa?

Det visade sig vara en ganska giftig kommentar av diskussionen om beteskador som förs i Sverige.

För, skriver han, syftet med artikeln är att visa att det är inte första gången som den svenska skogen har hyst en stor grupp växtätare.

The perception that browsing pressure is at an all-time high in Swedish forests is the point of departure in this paper. The aim is to give a historical perspective to the browsing pressure debate, since this is not the first time Swedish forests have harboured large numbers of large herbivores. (Kardell, 2016:563)

Men, kan man fråga sig, kan en sådan här skog hysa boskap?

Tiskaretjärnskogen

Förvisso må det vara lite löjligt att välja just denna bilden då det enda vi ser är mossa och gran. Poängen är dock att bilden visar på hur svensk skogspolitik ändrades första halvan av 1900-talet och ledde till att skogarna ser väldigt annorlunda ut idag.

Låt oss titta på två bilder från Rapsodi i Värmland. Den första är tagen från hemsidan Kissalamp (Kattjärn) och föreställer finngården Kissalamp. Vi ser ängar som just har slagits och hön är hässjad. Skogen i bakgrunden är glesare än idag. Jag kan inte avgöra om det är löv- eller barrskog.

Bildtexten lyder ”Kissalamp i sin glans dagar.
Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”

Nästa bild är från ett besök i våras. Gården är övergiven sedan många årtionden. I april hade man precis avverkat granen som hade stått i slänten. Vi ser spridda lövträd som har behållits. Slänten är i sydläge och det syns gräs och blåbär på bilden. När jag var där för två veckor avverkade man granbestånden öster om Kissalamp.

Finngården Kissalamp, Katttjärn på svenska.

Poängen med dessa två bilder är att man har gått från ett sätt att bruka marken till ett annat. Men, och det visar lagarna, denna samhällsförändring har inte bara skett spontant utan har varit en del av en politisk process, styrd av förändrade och politiskt definierade samhällsbehov.

Förr lät man sina kor, får, getter och hästar beta en stor del av året i skogen. Detta förekommer fortfarande i Norge. Sättet som de olika djuren betade formade skogen.

Men samhället förändrades. Mjölk förädlad till smör blev en viktig exportprodukt. Likaså flyttade folk in till städerna för att arbeta i fabrikerna och där ville de ha tillgång till inte bara smör utan ost och mjölk också, vilket gjorde att det skapades en marknad, se Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt. Dessutom hade skogsindustrin kommit igång och de ville ha timmer. Landskapet förändrades genom att leda om vattnet i åar och älvar, se Ta bort de gamla flottlederna.

Nedan ser vi Ritamäki, en finngård som drevs fram till 1964. Nu har hembygdsföreningen hand om den. Då jag var där för några veckor sedan hade man precis slagit höet. Så blomsterprakten missade jag.

Finngården Ritamäki som övergavs först 1964. Bilden är tagen i april.

Att ha kor i skogen, skriver Kardell, fungerade så länge som gårdarna framför allt var för eget bruk. Men ny koraser avlades fram som skulle producera mer mjölk och de krävde kraftigare foder. Det som skogen, hagarna och ängarna gav räckte inte längre.

Men så var det ju också den spirande skogsindustrin, basnäringen för Sverige.

Kardell skriver att från mitten av 1800-talet och framåt sågs skogen som en råvara som skulle industrialisera och modernisera Sverige. Detta, tillägger han, var både industrin och riksdagen eniga i. Svenska skogsvårdsföreningen (SSF) som samordnade industrialister och jägmästare för utvecklingen leddes till och med av Arvid Lindman mellan åren 1917 till 1936. Denne var även statsminister mellan 1906 till 1911 och 1928 till 1930.

The SSF was chaired from 1917-1936 by Arvid Lindman, an admiral, industrialist, politician and Swedish prime minister in the periods 1906-1911 and 1928–1930. (Kardell, 2016:569)

Det är under det tidiga 1900-talet som blädning förbjuds. Det är också under den här perioden som man påbörjar arbetet med att förbjuda skogsbetet.

Nedan ser vi en graf över hur skogsbetet försvinner på grund av urbaniseringen som ökar, förändringen av lantbruket och framväxten av det moderna skogsbruket.

Figur 4, Kardell, 2016:579

Det aktiva arbetet för att modernisera skogsbruket förverkligas i och med 1948 års skogsvårdslag. Där står det det uttryckligen i första paragrafen att skogen ska skötas för ekonomisk vinst.

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles. Proposition 1948:34

Och i paragraf 6 står det att blädning eller plockhuggning inte får förekomma utan endast gallring.

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Proposition 1948:34

Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne

Jag ska inte dra för stora växlar på min lagboksläsning. Det är trots allt ingen systematisk läsning. Dock skulle jag vilja påstå att det vi framför allt ser i våra skogar är resultatet av ett tydligt styrt skogsbruk. Pettersson skriver i slutorden till den eminenta boken Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005) att förr handlade det inte om den enskilde skogsägaren, utan om det som skogsindustrin hade definierat som samhällsnyttan, se Tänker en gran på världsmarknaden eller politikers visisoner?.

Skogspolitiken slog inte längre vakt om den enskilde skogsägarens ekonomiska intresse utan om samhällsnyttan definierad som skogsindustrins intresse. (Pettersson, 2005:382).

Förvisso har man sedan 1994 lättat upp på reglerna och gett ägarna mer frihet och sedan 1970 är lönsamhetskravet försvunnit.

Men då trädens avverkningsålder är mellan 45 och 100 år är det framför allt de äldre tidernas beslut som vi ser då vi vandrar omkring i de svenska skogarna. Så nog är skogen en tidskapsel och att kunna tolka den kräver kunskap inte bara om ekologi utan också om politik.

Och då avverkningsåldern är upp till 100 år är det just lönsamhetskravet som vi ser omkring under våra skogspromenader. Forna tiders brukande är dolt.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien.

Kardell, Örjan (2016). Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900. Environment and History, 22(4), 561–587. http://www.jstor.org/stable/26401685

Pettersson, Ronny (2005). ”Svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk under efterkrigstiden, 1950–1990”, ur Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Ss. 361–389.

Proposition 1948:34 Kungl. Maj:ts proposition nr 34

SFS nr: 1979:429. Skogsvårdslag (1979:429)

SFS nr: 1993:1096 Skogsvårdsförordning (1993:1096)

En amerikanare är trygghet

Vädret ändrade mina planer, se Kan vi leva med vargen?. Jag skulle vandra och tälta, sova i vargrevir och leva på frystorkad mat. Allt var förberett, inget blev som planerat. Inte ens resans längd fullföljdes utan jag avbröt och kortade ned resan med två dagar.

Men en bra resa blev det.

Jag besökte jag flera museer: Anders Zorns hem, gruvan i Falun, Carl och Karin Larssons hem i Sundborn, samt Hildasholm i Leksand.

Nu sitter jag i Gettjärn och läser och låter hjärnan sortera mina intryck. Tre punkter vill jag reflektera kring och de följer ur en kontemplation av tiden.

Först måste det geografiska området jag reste i nämnas. För att undersöka vargrevir hade jag utgått från följande område:


Bilden är tagen från Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.

Jag skulle övernatta i Orsa hos E, därefter åka till Fulufjället för att sedan sova vid Räkasjöarna utanför Voxnabruk. Plus en del annat. Men regnovädret Karl-Heinz gjorde att tanken på att tälta blev oaptitlig.

I stället blev det en virrig resa där jag medvetet satsade jag på att hela tiden köra nya vägar. Så om vi tittar på hur jag körde så ser man hur oplanerat det var. Endast en gång korsade jag min egen väg. Mellan Arvet och Rättvik, längs väg 301, körde jag två gånger.

Bokstäverna visar ordningen.

Endast en väg är inte utmärkt och det är då jag ville åka till Räkasjöarna utanför Voxnabruk från Sundborn. Även om jag inte ville övernatta där så ville jag i alla fall besöka naturreservatet.

Så jag körde norrut längs med väg W889. Det är vid E:et i bilden. Efter någon mil eller två var det dags att svänga av på en skogsväg som skulle vara i 20 km. Mottagningen försvann och jag körde på.

Det var en bra väg för en jeep, en sämre väg för vår Toyota. Vi åkte längre på vägen och min puls steg högre och högre. Det enda jag tänkte i detta var punka och att jag skulle behöva gå mil för att ringa en bärgare.

Så jag valde att till slut att vända. Pulsen sjönk och tillbaka på asfalten var jag lugn.

En tall i Leksand.

Låt oss återvända till Orsa och undran vart vi skulle ta vägen. På inrådan av E besökte jag Zornmuseet i Mora med honom. Det var väl värt besöket.

Jag fångades av konstnären Anders och Emma Zorns hem och hur han i sitt hus ville fånga sitt egna förgångna och allmogens uttryck.

Men, slog det mig, om redan han talade om bevarandet av det lokala och om allmogens traditioner, betyder det inte att den livsstilen redan var på väg bort? Att man arbetar för att bevara, följer ur insikten att det som var är på väg bort.

Från gruvan i Falun

På bilden ovan befinner jag mig runt 60 meter under jorden i gruvan i Dalun. Ljuskällan till vänster i bild ska illustrera hur man bröt gruvan innan dynamit. Under dagar eldade man mot gruvväggen för att göra stenen skörare. Sedan hackade man sig in en bit. Jag vill minnas att det tog en vecka att ta sig in en meter i bergväggen.

Gruvan har funnits sedan 1300-talet. Som vi förstår har det behövts mycket ved för att komma ned till den punkt där jag befann mig. Detta förklarar att skogarna har varit brukade i över 700 år i Bergslagen. Bergsmännen lärde sig snart att skapa en skog som var ägnad gruvdrift.

Medan jag åkte norrut från Sundborn och passerade by efter by såg jag minnen från bergsmännen, men också en avfolkningsbygd. Skogen som växte följde sin egen tid. Runt hundra år växer den innan den avverkas och förhoppningsvis får de efterkommande en god utdelning.

Det var för mig en bygd som berättade om förr, en skog som talade om framtiden och byar som få valde att bo kvar i. Hur lever dessa ättlingar av bergsmän och skogsbönder? Hur många är kvar? Tankarna fyllde mig.

Norr om Lamborn var det bara skog, gran och tall, kalhygge och bestånd i olika ålder, gallrat eller inte. Jag upptäckte hur jag blev alltmer bedrövad. Det här var som att åka längs med veteåkrarna i Skåne. Det var gran- och tallåkrar! Något skedde inom mig. Monokulturen drabbade mig.

Gruvan i Falun är ett arv och är inte längre i drift.

På väg tillbaka till Sunne dagen efter övernattningen utanför Bollnäs passerade jag Rättvik. Det var Classic car week. Gamla amerikanska bilar överallt. På vägarna hade jag sett dem.

Jag mindes med fröjd hur jag hade åkt runt i en raggarbil förra året i Orsa. Solen hade skinit. Musiken hade varit hög. Vyn hade varit vacker. Och motorn hade mullrat. Det hade inte gått inte att prata i normal samtalston.

Utanför Orsa

Nu när jag sitter vid matbordet med urdrucken kaffekopp kom jag att tänka på den raggarturen.

Att sitta i bilen var som att vara innesluten i ett lugn, trots mullret från motorn och den höga musiken.

Och återigen kom tanken om tid till mig. Under min färd med Maggie hade jag åkt förbi nedgångna byar, loppisar och alla dessa gamla amerikanare. Runt omkring hade skogen talat om framtida utdelning och byar om en tid som tillhörde det förgångna. För mig blev de många veteranbilarna en symbol för fasthållningen vid det som är på väg bort.

Det var nostalgi med allt från hembygdsföreningars upprätthållande av gamla byggnader i Leksand till raggares mekande med bilar som de sedan cruisar med.

Och överallt var denna monokultur av tall och gran. För mig väckte det inte nostalgi utan vemod.

Hovfjället

Jag försöker beskriva en känsla som fyllde mig och en tolkning av andras beteende. Jag använder ordet nostalgi för dem och vemod för mig. Nostalgi läser jag i Svenska Akademiens ordlista definieras som ”melankolisk längtan hem” och vemod som ”längtans­full sorgsenhet, svår­mod”.

Hildasholm

Jag vet inte om jag fångar något i detta och möjligen kan det låta som om jag dömer? Lägg märke till att båda orden syftar på längtan. För mig är nostalgi ett slags fasthållande, men när jag tänker på Larsson i Sundborn, Zorn i Mora och Munthe i Leksand väcks andra tankar.

Hemmen var egensinniga och alla hade de samlandet av det gamla gemensamt. Både Zorn och Larssons infogade gamla hus i det nya. Axel och Hilda Munthe fogade in delar i det nya, som var många hundra år gamla. Alla tre hemmen var toppmoderna för tiden och ändå de hade antikviteter i väggar och i samlingar.

För dem var det inte nostalgi eller vemod utan det handlade snarare om omformning och omformulering av det som var då i det som är nu

Ett stuprör har blivit en drake i Hildasholm

Likväl i dessa samhällen omgivna av skog som talar om framtida utdelning så ser jag ingen tillförsikt inför framtiden utan vilja att hålla kvar det som en gång var i dessa amerikanare som breder ut sig på de smala vägarna.

Det blev en resa som visade mig något annat än det jag hade föreställt mig. Det blev en resa där tidens olika dimensioner mötte mig och människans oförmåga att kunna förstå dess riktning blev tydlig för mig.

Ska samer jagas bort för medelklassens önskan om vildmark?

Natthimlen var just så spektakulär som den skulle vara. Vyn från Blåhammaren fick mig att känna mig liten och utsatt och ändå var jag inte alls ensam. Bakom fotografen är fjällstugan. Vi skulle snart gå in och äta en trerättersmiddag, dricka öl och vin med okända människor som vi skulle dela upplevelser med. Detta var inte vildmark och likväl var det inte just det som vi hade sökt medan vi hade vandrat från Storulvåns fjällstation?

Vyn från Blåhammaren. Det är solnedgång. Nästa dag kom regent.

Minnen och tankar hopade sig under läsningen av kapitlet ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature” (Cronon, 1996). Så låt oss inleda med jämtlandstriangeln. Först i avslutningen kommer jag att berätta varför jag plötsligt mindes vår vandring i Sylarna.

Sedan dess är restaurangen på Blåhammaren är inte längre öppen, men det erbjuds möjligheter att laga mat och umgås med andra.

Blåhammaren erbjuder självhushållskök, bastu, dusch, butik och torkrum. Den 100 år gamla huvudbyggnaden har gott om umgängesytor. Här kan du njuta av din måltid, återhämta dig efter dagens vandring, spela spel och umgås. Självhushållet är utrustat med spis, kylskåp och rinnande vatten, kryddor och smaksättare. (STF Blåhammaren).

Jag har följt turerna kring förändringen och har förstått att diskussionen har varit hätsk, inte minst från SVD:s ledarskribent Peter Wennblad. Han frågar han sig om Staten fegar ur om makten över fjällen (2024a) då myndigheterna, enligt honom, inte utövar sitt mandat utan överlåter det till STF. Så trots att det är statlig mark ”valde dock Länsstyrelsen att delegera till STF att själv förhandla fram ett avtal med samebyarna” (Wennblad, 2024a).

Ungefär ett halvår tidigare dundrade han högre då han retoriskt frågade ”om det verkligen är rimligt att rennäringen, som i hela norra Sverige omsätter en bråkdel av vad besöksnäringen gör bara i Jämtland och Härjedalen, ska ha sådan makt över så stora landområden.” Och svarar sedan ”Svaret på frågan är nej – det är inte vettigt att en kulturverksamhet som i sammanhanget omsätter småpengar och sysselsätter ett fåtal ges större vikt än en regional basnäring.” Se Sverige ska inte styras av samebyarna (Wennblad, 2023).

Jag uppskattar att Wennblad driver på i frågor och tar ställning. Och jag håller inte med honom i det mesta han skriver, som till exempel när han tycker att militären ska få förstöra en nationalpark på Gotland, se Stoppa statens sabotage mot sig själv (2024b). Genom att ta ställning blir det enklare att diskutera.

Om jag minns rätt var det tält snett till höger om mig.

Så låt oss nu övergå till Cronons problem med begreppet vildmark. I sitt kapitel i Uncommon ground: rethinking the human place in nature (1996) skriver om vildmark som ett kulturellt koncept som är starkt knutet till vår tid. Det är även ett relativt modernt begrepp som kommer ur romantikens vurm för den plats dit man kunde gå för att möta det sublima.

Vildmarken var länge en plats dit man drog sig undan från samhället för att dels prövas genom att ge sig ut i djävulens domän, dels att möta Gud. Så gjorde Jesus efter han hade döpts av Johannes och drevs ut i ”öknen” (Mark. 1:12). Det grekiska ordet är dock inte öken utan ἔρημον (eremon) vilket syftar på en plats där man är övergiven och ensam. På samma sätt flyr israeliterna ut i öknen i Andra moseboken. Men det hebreiska ordet är הַמִּדְבָּֽר (ham·miḏ·bār) som syftar på en plats som inte är besökt av människor eller som är ett okontrollerat betesområde. Det är alltså något som framför allt är utanför de samhällets domäner.

Jag och Maggie på toppen av Stenshuvud.

I USA, berättar Cronon, blev vildmarken en plats där riktiga män blev till, där man genom att lämna samhället kunde förverkliga den inneboende potentialen. Men, fortsätter han, framför allt blev det en del för rika ynglingar att ge sig av och bevisa sitt värde. För dessa män var det inte bearbetandet av marken utan upplevelsen av att leva i det vilda.

The very men who most benefited from urban-industrial capitalism were among those who believed they must escape its debilitating effects. If the frontier was passing, then men who had the means to do so should preserve for themselves some remnant of its wild landscape so that they might enjoy the regeneration and renewal that came from sleeping under the stars, participating in blood sports, and living off the land. (1996:106).

Med tiden, resonerar han, övertogs detta tänkande av en urban medelklass som nu hade råd att semestra i vildmarken och uppleva de vilda vyerna. Genom fotografier, menar jag, iscensätter vi detta och klipper bort de andra människorna så att vi verkligen tycks befinna oss i det vilda.

Ovan visar jag flera exempel på detta, dels vid Blåhammaren och dels på Stenshuvud och det är för att illustrera det problem som Cronon ser i begreppet vildmark. För, fortsätter han, detta tänkande om en orörd natur utan människor har övertagits av miljörörelsen. Och i dess extrema form kan vissa föra argumentet att bara inte människor fanns, så skulle allt vara bra.

Nedanför berget i Stenshuvud. Klibbalen står på sina rötter.

Att vara en solig dag i Stenshuvuds nationalpark är att trängas med människor, i alla fall vid vissa majestätiska platser. Vägen upp mot toppen är närmast en köliknande upplevelse. Men i grunden är det biologiskt intressanta vid dess västra fot där sumpskogen breder ut sig. Det är där man kan få syn på liten hackspett eller stjärtmesar och imponeras av klibbalen.

Här är klibbalens plattformsliknande rotsystem tydligt.

Hela detta idégods skapar, enligt Cronon, en föreställning eller kanske en virtuell syn på naturen (se Naturen som en hämnande ängel eller som ett försvunnet paradis), att vår omgivning är skild från oss. Han för till och med fram tanken en del av argumentet för mångfald också är behäftat med dessa tankar då bara inte människan var där så skulle den biologiska mångfalden vara ”intakt”. Men det stämmer ju inte.

En stor del av mångfalden är dels beroende av människans brukande av markerna, dels, och det viktigaste, jorden har den senaste 10’000 åren ständigt påverkats av människan. Framför allt i den norra delen av jordklotet då människan ständigt höll sig i isens utkanter och följde i djurens fotspår.

För honom så är detta dualistiska tankesätt dessutom kontraproduktivt mot det miljötänkande som är viktigt för att kunna skapa ett ”ansvarsfullt” miljötänkande där människan inte ses som något som står i motsats till naturen utan som en del i den.

[I]n its reproduction of the dangerous dualism that sets human beings outside of nature—in all of these ways, wilderness poses a serious threat to responsible environmentalism at the end of the twentieth century. (1996:111)

Stenshuvud

Nu frågar sig säkert någon som har orkat läsa hela vägen hit vad detta har med Jämtlandstriangeln att göra och varför jag citerar Peter Wennblad? Och det här kommer att låta som om jag gör en whataboutism, men är inte menad så.

Jo, de grandiosa nationalparkerna i USA, som Yosemite och Yellowstone kom inte till förrän urinvånarna som hade bott där hade jagats bort. De är alltså platser som har rensats bort från människor för att inte befläckas. Myten om den orörda naturen, skriver han, är speciellt grym om vi ser det utifrån indianernas perspektiv som jagats bort från den plats som de kallade sitt hem.

The myth of the wilderness as “virgin,” uninhabited land had always been especially cruel when seen from the perspective of the Indians who had once called that land home. (1996:107)

Och det är här som jag tycker att diskussionen Jämtlandstriangeln är i sin essens. De som brukar fjällen sedan många hundra år tillbaka ska köras över då de ”omsätter småpengar”, för dem som bidrar med de riktiga pengarna när de kommer dit för att vila upp sig och njuta av det vilda och fria. Vi är således i en diskussion som går tillbaka i Sveriges historia och den såriga relation som finns mellan samerna och staten.

De som har brukat platsen ska således få stå tillbaka för att dem som inte är beroende av marken ska kunna få uppleva det som om de befinner sig i vildmarken. De som har råd ska dessutom få äta en trerättersmiddag på en fjälltopp med mat som har flugits dit med helikopter. Och de störde dessutom min kontemplation över den bävan som fjällen ingav mig.

Skottskogen på Hönö

Avslutningsvis håller jag med Cronon om att begreppet vildmark är en återvändsgränd. Genom att söka efter det orörda glömmer vi bort skönheten i människans omgivning, inte där vi skövlar, utan där vi brukar. Som skottskogen på Hönö som är ett arv från hur människorna förr brukade sin skog för att kunna överleva i ytterst i Bohusläns kustrand.

Referenser:

Cronon, William. (1996) ”The Trouble with Wilderness; or, Getting Back to the Wrong Nature”. (red. Cronon, William). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton. Ss. 92–125).

Cronon, William. (red.) (1996). Uncommon ground: rethinking the human place in nature. New York: W. W. Norton

STF (u.å.). STF Blåhammaren.

Wennblad, Peter (2023). Sverige ska inte styras av samebyarna. SVD. Publicerat 230927 [Hämtad 241116]

Wennblad, Peter (2024a). Staten fegar ur om makten över fjällen. SVD. Publicerat240502 [Hämtad 241116

Wennblad, Peter (2024b). Stoppa statens sabotage mot sig själv. SVD. Publicerat 240612 [Hämtad 241116]]

Övernattning i Östersund

Dansken på vandrarhemmet kom och sa att vi hade fått punktering.

Mycket riktigt. Högra framhjulet var tömt. Vad fan nu då? tänkte jag med oro medan jag rastade Maggie.

Vi hade tur. En däckservice tog emot oss direkt. Det var inte långt dit. Jag körde försiktigt dit och hoppades att däcket skulle överleva. Jag fick hjälp direkt. Såpatricket gjordes. Pumpa upp däcket till 3,5 bar och häll på såpavatten. Om det finns ett hål kommer det att spruta.

Men inget hittades. Mannen hittade ett litet, men det kunde det inte vara, sa han. Besviken över att inte hitta något behövde jag inte betala. Han var en konstnär.

Så vi kunde åka iväg och tog oss hela vägen till Östersund, genom Orsa, där vi åt lunch. Här i Östersund åt jag langos och den var inte särskilt god. Jag som mindes denna festivalrätt som det bästa jag visste. Men inte den här gången.

Och vägen hit kändes förändrad och ändå densamma. Många av samhällena såg ännu mer nedgångna än som jag mindes dem. Det var kalhyggen, men de var små längs med turistvägen. Det sista var en tanke som slog mig när vi söder om Sveg svängde av mot Hamra.

Runt nationalparken var det stora kalhyggen. Jag trodde att man försökte bluffa turister. Fram tills dess hade vi åkt E45 igenom Härjedalens skogar och myrar. Det var enformigt, så när vi svängde av och kalhyggena dök upp blev det förändringar i landskapet.

Norr om Los. Vid åsen i fjärran är kalhyggen täta.

Igår skrev jag om nedgångna samhällen som historien tycks ha lämnat. Idag handlar det om kalhyggen. Ju närmare vi kom kalhyggena i fjärran desto intensivare blev upprördheten. Jag ville ta kort på bedrövelsen. Kalhyggen som numera skulle vara små, men här hade skogsbolagen gått hejdlöst och vettlöst till vägs.

Men jag fick ingen bra bild och vi körde vidare.

Vi svängde av till väg 296 och där bredde de ut sig. Hektar på hektar utan träd.

De bruna fläckarna sydost om gränsen till Jämtland.

Så började jag lägga märke till saker. Några döda träd stod kvar. Varför var där inga frötallar? Varför var stubbarna så svarta?

Då började jag förstå. Det här var ärren av skogsbränder.

När vi kom till E45 mindes jag plötsligt. Vi hade åkt här förr. 2018 hade vi åkt igenom ett landskap som fortfarande glödde.

Nu har de gjort vandringsleder här

Och medan vi åkte norrut minns jag de som stod vid vägarna, de som ägde skog och vi nyfikna som for förbi var fyllda av nyfikenhet. Då var allt spännande. Nu förstod jag att människors kapital bara hade brunnit upp. 150 privatägare drabbades, läser jag på Ljusdals kommuns hemsida, Fakta om bränderna.

Tallen tål egentligen eld, men elden som härjade 2018 var så het att tallarna dog. 9500 hektar brann. Skälet var blixtnedslag denna hets sommar. Jag minns att vi hade vandrat norr om Ljungdalen, i Vålådalen och Gåsen. Den stugan sista är nu stängd. Från Helags fjällstation hade vi gått genom regn. Men att det regnade hade inte hjälpt mot eldhavet.

Helagsfjället 2018

Och nu ser jag att vi var där i första veckan i augusti. Så vi hade missat den riktiga eldhärden. Men jag läser att det tog 21 dagar att släcka bränderna helt. Så inte ens när vi åkte där hade allt slocknat.

Nu är vi i Östersund och jag hoppas att när vi i morgon kommer ut till bilen är däcken luftfyllda och vi kan köra vidare.

Frågan som dyker upp, nu när jag sitter här på vandrarhemmet, är hur mycket av intrycken som stämmer och hur mycket vi förstår där vi sitter bakom ratten och drar fram genom landskapet? Och jag tänker på att jag bör vara mindre dömande och snarare låta undran vara blickens mått från ratten.

Övernattning i Degerfors

Vi går runt i Degerfors. Jag fascineras och tänker på Sveriges förändring.

Utanför LO:borgen är en plansch på Olof Palme. Jag tänker på de gamla sossarna, de som ville bygga bort klassklyftorna med social ingenjörskonst och jag tänker på ett radioreportage som jag hörde för ett tag sedan De utsatta husen i Göinge. I reportaget handlade det om norra Skåne och hur de gamla industrisamhällena överges och i stället står de och förfaller.

I Degerfors centrum.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark berättar om hur man ville bygga bort klassklyftorna genom att riva den gamla stadskärnan och bygga hyreshus. Det blev som ett miljonprogram fast i centrum. I norra Skåne har man börjat riva dem. Man vill locka medelklassen som inte längre vill bo i större städer som i Kristianstad. Där vill man låta de gamla villorna tas över av medelklassen de som ska få bygden att frodas.

För ett år sedan var jag i östra Göinge och vandrade. Då fick jag se det som beskrivs i reportaget. I inlägget En lång hundpromenad: Östra Göinge beskriver jag det och förändringarna under historien.

Degerfors

Degerfors är typiskt för det som Jörnmark berättar, fast då i Örebro läns utkant. Dess gamla centrum är rivet och ser ut som det som Jörnmark beskriver, ett miljonprogramsbygge med hyreshus, blandat med några äldre byggnader. Utanför centrum står villorna med sina stora trädgårdar. I centrum finns det närmare 10 restauranger. Vi äter på Kinakrogen. Det är gott.

Inne i centrum står hyreshusen och utanför villorna. Vissa är omhändertagna och andra tycks övergivna.

Degerfors är en gammal bruksort som historien har lämnat. Dess slogan är ”Mer än stål och fotboll”. En gång så tycks det ha varit en industriort som hade framtiden för sig. Varför skulle man annars ha byggt så många lägenheter?

Det får mig att tänka på besöket i Vadstena som vi gjorde idag. En gång var det en viktig ort i det bördiga Östergötland. Nu är det en slags museistad.

Slottet i Vadstena.

Där står slottet som Gustav Vasa inledde att bygga för försvar och klosterkyrkan där heliga Birgittas reliker ligger. Förunderligt att klosterrivaren ville ha ett slott där.

Erik av Pommerns fru drottning Filippa ligger begravd i klosterkyrkan. Hon tog hand om Sverige medan Erik, Margaretas adoptivson reste runt i Europa. Filippa dog tidigt. Hennes grav pryds av ett krucifix. Hon har ett eget fönster tilldelat sig.

Filippa Regina

Det som ständigt rör sig i mina tankar är hur historien förändras. Margaretas dröm började redan förfalla med Erik. Motståndet mot honom började här i krokarna med Engelbrekt Engelbrektsson, denne tyskättling som arbetade med järnbruket. Kalmarunionen föll med Stockholms blodbad. Tyskarnas närvaro märks i ortsnamn som Garphyttan, då garp under medeltiden syftade just på dessa översittare.

Och jag tänker på alla invandrare i Degerfors som öppnar pizzerior som heter Viking och Napoli. Under 2015 fick kommuner som Degerfors pengar för att ta emot dem. Men det har inte fått befolkningen att växa. På femtio år har Degerfors minskat med över 2000 personer. Nu lockar de med bostäder och på kommunens hemsida skriver de:

Oavsett om du vill bo sjönära, centralt eller ute på landsbygden får du riktigt mycket hus för pengarna i Degerfors. /…/ Att bo bra är viktigt, men samtidigt ska det inte kosta för mycket. I Degerfors kommun kan du hitta många villor till mycket rimliga kostnader. Bostäder och tomter

Att resa genom Sverige är att möta historien och få syn på dåtidens visioner och hur historien har förändrats. Men också nutidens visioner skymtad.

Söder om Jönköping bygger de ett enormt logistikcentrum. Tallskogen är nedtagen och marken tillplattad. I Vadstena var det andligheten, i Degerfors järnet och Jönköping är inte längre ett köping utan en plats att växla transportmedel för varor som ska till andra platser.

Ständig förundran och undran väcks hos mig under resandet.

Dag 6 Pruchten till Dierhagen

Vägen jag valde efter Greifswald var inte den planerade. Att resa oplanerat och planlöst har inte förändrats på mina 24 år sedan jag var i Greifswald sist.

Först hade jag planerat att cykla till Rügen, men redan från färjan till Polen då jag länge såg ön i fjärran förstod jag att jag hade underskattat storleken. Det blev ingenting heller med Oderdeltat, men natur fick jag tillbaka med råge, då jag valde att cykla över Fischland-Darß-Zingst. Detta rekommenderar jag alla.

Från Pruchten cyklade jag norrut mot Prerow. Det är ett närmast unikt landskap som benämns bodden. Redan vid istidens slut skapades ett ölandskap med grunda vikar. Sötvatten och saltvatten blandades och de grunda boddarna skapade ett perfekt landskap för fåglar och fiskar. Numera är det en nationalpark.

På väg ut mot halvön Fischland-Darß-Zingst.
Bron mellan Bodstedter Bodden & Barther Bodden

Det var fortfarande tidigt då jag cyklade och i sumpskogarna följdes jag av bofinkens sång. Jag kom att tänka på att de första demonstrationerna mot regimen i DDR var av miljörörelsen som såg hur skogarna dog. De trodde att de var opolitiska, men ledarna fängslade dem. Miljörörelsen såg att det handlade inte bara om att ha ett jobb utan också att naturen omkring oss får inte skövlas.

Mellan Zingst och Prerow går en hög vall kantad av ängsblommor. På den går cykelbanan.

1872 är ett år som återkommer på skyltarna och det var då den stora stormfloden kom. 271 människor omkom i den tre meter höga översvämningen.

Nu ser jag att den förekom även i delar av Sverige och kallas för Backafloden eller Stormfloden i Östersjön 1872.

Efter frukosten cyklade jag söderut i lugn takt. Jag var inte den enda utan det var fullt av cyklister på de formidabla cykelvägarna. I de olika byarna fanns det caféer och restauranger. Jag förundrades över varför det inte är likadant på Österlen där jag håller till?

Och så var det fågellivet. Snart såg jag dagens första havsörn. Det blev fler. På ett annat ställe såg jag storspov som jag är så fascinerad av.

I Wieck auf dem Darß stannade jag för ännu en kaffe. Där flög tre havsörnar lågt, men ingen reagerade. De var så försjunkna i sitt. Ett par diskuterade om de skulle åk till Grekland i september och andra tittade i sina mobiler. Endast barn hörde jag reagera. De vuxna var som icke existerande, som sömngångare i detta underbara landskap.

För att hålla landskapet öppet har de vattenbufflar. De klarar de våta ängarna och håller tillbaka växtligheten.

Norr om Wieck auf dem Darß

Nedan är norra delen av en polder. Det är land som ligger under havsnivån. Vatten pumpas ut för att få mer åkrar.

Gräsänder, svanar, vadare och gäss. Ingen syns i bild.

Detta håller man nu på att renaturalisieren, som rewilding heter på tyska. Genom att släppa tillbaka vattnet vill man återställa biotopen. Vattenbufflarna syns inte i bilden, men de är en del av skapandet av ett nytt landskap, skulle jag säga. Förvisso försöker man återfå den gamla vegetationen, men det är ingen återställning.

På bilderna nedan ser du hur det ska gestalta sig. Överst är hur det en gång såg ut. I mitten är hur det ser ut idag och längst ner är målet.

I Ahrenshoop åt jag lunch för att sedan ta mig vidare till campingen An der Dünen i Diershagen. Där tillbringade jag natten till idag och fick testa mitt tält i en åskstorm. Det höll bra, men jag sov inte särskilt gott. Värre var det med grannen. Hon fick tömma tältet på vatten ett par gånger, berättade hon för mig på morgonen. Det gjorde inte så mycket, sade hon. Hon och barnbarnet skulle åka tillbaka till Dresden.

Dag 5 Stralsund till Pruchten

Eftersom jag bor i Skåne borde jag veta bättre. Och det är att det nästan alltid blåser västan. Igår lärde jag mig varför i stort sett alla som cyklar, och de är många, kommer från väst.

Det hade blåst upp under natten och när jag kom ut på de öppna fälten var det och förblev motvind hela tiden. Det som förhöjde var att kedjan dessutom gick sönder. Det gäller att smörja den. Som tur mindes jag att ta med mig verktyg och det var ingen stor grej.

När jag cyklade längs fälten mindes jag att en hel del svenskar utvandrade till Vorpommern i stället för USA. De arbetade som pigor och drängar på godsen.

Efter en hel del möda kom jag till Barth, ett fint litet turistsamhälle. Det första jag mötte var ett minnesmärke från Andra världskriget. Det är minnet av tio döda sovjetiska soldater.

Sovjetiska soldater i Barth.

Då jag har bott Tyskland är jag van vid dessa minnesmärken. När landet återförenades förband sig det nya Tyskland att ta hand om dem.

Det finns dock ett par intressanta saker med det här. Allt är skrivit på ryska med kyrilliska bokstäver. Igår skrattade jag åt det, men idag när jag sitter i Prerow med en kopp kaffe fick det en annan ton.

Frågan är ju vem det är tillägnat? Om det var tyskarna som skulle vara glada för att de hade blivit befriade från den nazistiska regimen borde det ha stått på tyska. Men det gör det inte. Så då borde det vara tillägnat segrarna.

Det kan de väl ha då de trots allt offrade så många av sitt folk. Det kallas ju för det stora fosterländska kriget i Ryssland. Men så kom jag att tänka på dagens olika krig. Då handlar det just om att återta det som länder anser ha tillhört dem. Serberna anser att Kosovo tillhör dem eftersom där skedde ett stort slag på 1300-talet. I Ukraina pågår ett krig för att ryssarna påstår att det landet inte ens existerar.

Det finns fler att nämna och det handlar om mark som det tvistas om. Och då är minnesmärken som det i Barth betydelsefulla.

Innan nationalismen tillhörde marken en kung eller furste. Drottning Kristina fick Vorpommern 1648 och 1815 gavKarl XIV Johan det tillbaka. Men under 1800-talets andra hälft ändrades detta tänkande. Marken blev heliggjord genom det folk som hade kultiverat det.

Under 18- och 1900-talet gick imperierna under och därur kom nationer. De är föreställda gemenskaper där kartor, minnesmärken och annat skapat föreställningar om vad som innefattar nationen (Anderson, 1993). Just eftersom de är föreställda och därmed sociala konstruktioner så kan de också ifrågasättas.

EU har skapat fred i Europa. När jag cyklade över den tysk-polska gränsen för fyra dagar sedan märkte jag det inte ens. Jag tror det var bäcken som var gränsen. Det är något värdefullt som är lätt att glömma bort.

Att imperiernas tid är över och nationerna skapades är också en del av freden. Men så finns det delar av världen där gränserna inte är väldefinierade utan omstridda av olika grupper. Där är det således konflikter.

Det återser att se vart den nationella högerpopulismen som växer sig starkare kommer att föra oss. Därför är det idag viktigt att besinna vad minnesmärken som det i Barth står för, nämligen krig och dödade människor.

Referenser:

Anderson, Benedict R. O’G. (1993). Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Göteborg: Daidalos

Dag 4 Loissin till Stralsund

Igår var en minnenas cykling, mina egna och delade. Kanske var vägen lättare, musklerna vanare, i alla fall så fyllde tankarna mig längs vägen.

Jag gav mig av från campingen innan åtta och cyklade längs kusten. I en fin bokskog var det fullt av mellanspett, alltså den att som är något mindre än våra större hackspettar. Det var ännu inte så varmt och jag cyklade i ett bra tempo genom små och större byar.

Först 20 km senare i Greifswald åt jag frukost på Konditorei und Bäckerei Kässler. Det var där jag bestämde mig för att boka ett rum på Hotel Stralsund i stället för att ordna med tältning i storstaden.

Jag förundrades över att jag så bekymmerslöst hade klarat cyklingen på tom mage och ändå är det så typiskt för hur lite vi tror att vi klarar och hur väldigt mycket mer vi är förmögna till.

Jag skrev att det var en minnenas dag och det menar jag på flera sätt. Redan i Anklam skrev jag att resan har haft sitt eget mål och det är det förgångna.

Bynamnen i landskapet minnet om en tid då slaver bodde här, de ursprungliga preussarna. De talade inte tyska. Namn som Bünzow, Rubkow eller Kemnitz som jag cyklade genom igår. De utrotades inte av fiender utan blev en del av de tysktalande stammarna och försvann. Endast namnen påminner oss om deras existens.

Jag hade varit i Greifswald förr. Då var 23 år jag och minnet har varit diffust. Men när jag kom till gångstråket där den gamla stadsmuren var kom minnen tillbaka. Här deltog jag i en bier-case-run. Det innebar att två personer skulle gå med en full ölback och den skulle drickas ur innan man hade gått klart typ fyra kilometer. Alltså sex liter öl skulle hävas under den tiden. Folk som såg oss måste ha tyckt att vi var riktiga drägg. Det hade jag tyckt idag. Men det var en del av tyskt studentliv som jag hamnade i då jag var här med F.,en av mina äldsta vänner.

Han och jag skulle efter denna eskapad ge oss av till Rumänien för att lyssna på romsk musik. Vi liftade och åkte tåg genom Östeuropa. Jag hade inte med mig någon sovsäck för jag hade förläst mig på Maxim Gorkij och under hans luffande sov han i sin rock. Vad Gorkij inte berättade var hur mycket han måste ha frusit. Det märkte jag på ett fält en underbart stjärnklar natt vid ungersk-rumänska gränsen.

Min cykel utanför Caspar David Friedrichs födelsehus.

Jag ledde min cykel igenom Greifswald. Jag besökte målaren och romantikern Caspar David Friedrichs födelsehus. Jag ställde mig framför Sveriges äldsta universitet. För Greifswald var svenskt till 1815 då Preussen köpte staden.

Universitetet

Inne på universitetets gård satt jag och tittade på tornseglarna och mindes min tid som 23:åring. Jag ville bara leva. Jag tillhör den generation då världen var gränslös. Då hade muren fallit. Min vän F. var från Dresden och vi träffades i Spanien. Nu bor han i Wiesbaden. Östeuropa var ännu inte en del av EU. De var nyfikna på oss och vi på dem. Om vi inte sov ute, sov vi hemma hos unga personer som oss.

Jag fortsatte vandringen i Greifswald. Jag gick på den gamla stadsmuren med vallgraven. Den var byggd för marktrupper, men under Andra världskriget kom fienden ovan. Staden bombades sönder.

Hamnen hade en gång varit viktig, men den var nu ett museum. Skeppen drogs då in av hästar de fem kilometrarna från Östersjön.

Från Greifswald till Stralsund är det tre mil. Sträckan kallas för Hansavägen. För under medeltiden tillhörde städerna här den handelssammanslutningen som kallades Hansan. Jag cyklade längs åkrar där det växte havre, råg och korn. Vägen hette Lindauer Allee men kantades inte bara av lindar utan också kastanj och ek.

Så det var inte bara personliga minnen där frågan om vem jag då var kom upp, utan norra Europas historia. För jag reste igenom en landsbygd av åkrar och små byar, som dolde det slaviska, visade ärr från krig, från sammanslutningar som handelsförbund och kristenheten. För överallt stod det gamla kyrkor.

Strålsund, som det hette i svensk ägo, är en vacker stad. Men det mesta är uppbyggt. Bombningarna från kriget lämnade inte mycket kvar i denna viktiga hamnstad. I rådhuset finns en byst av Gustaf II Adolf.

Likt en romersk kejsare med lagerkrans blickar Gustaf II Adolf segersäll uppåt i det gamla rådhuset.

Det var en fransman som övergav den till preussarna. Så här i efterhand tror jag att Carl XIV Johan gjorde rätt val. Järnkanslern Otto von Bismarck och kejsar Wilhelm hade krossat Sverige när de ville skapa Tyskland av de små furstendömena. Sverige slapp att förödmjukas som Danmark 1864.

Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv

Naturen, inleder antropologen Roy Rappaport essän ”On cognized model” (1988[1977]), ses genom en skärm av tro, kunskap och syften. Det är utifrån föreställningen av naturen som människan handlar. Men, tillägger han, det är i naturen som människan handlar och det är naturen själv som agerar på människan genom att vara livgivande och förstörande.

Igår beskrev jag hur friherre Rutger Macleans agerade då han ärvde Svaneholm slott och vilka följder det har fått på det omgivande landskapet. Den närmaste sfären runt sjön är en lövskog bestående av bok och ek, samt en sumpskog. Utanför den sfären är det åker. Se inlägg Rutger Maclean, industrialisering och bärkapacitet.

från Google Earth

Han agerade utifrån upplysningstidens ideal, där nyttan var det främsta ledordet. Idéer skulle lysas upp och inte tillåtas härska från dunkla skuggor. Det ledde till att han lät omfördela böndernas åkerlappar, spridda över ett större område, till att bli enskilda och enhetliga områden. Enligt professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson (2010) ledde det till bättre skördar och även ett bättre omhändertagande av sin skörd. Man började förädla sina grödor, vilket ökade avkastningen.

Sättet att organisera och sköta sin teg förändrade samhället och det beror på att man anpassade föreställningarna utifrån de villkor som habitatet medgav. I upplysningstidens följd har metoder utvecklats för att undersöka föreställningarnas giltighet. Som Rappaport skriver i filosofen Immanuel Kants följd så ser vi inte naturen som den är utan genom en skärm av föreställningar. Vi ser inte tinget-i-sig utan fenomenet.

Tidigare har jag beskrivit som att naturen döljer sig i ett töcken och genom att göra misstag som blir allt färre så lär vi oss allt mer om det vi undersöker (Bateson, 1959 [2000]). Se Den simmande snoken och vad den lärde mig om tillvaron.

De gula blommorna på ärttörnet blommar i Bäckhalladalen.

Det viktiga, skriver Rappaport, är inte hur väl föreställningarna överensstämmer med naturen dold bakom töcknet utan hur anpassade de är utifrån dess inneboende förutsättningar. Omformulerat handlar det om frågan om vi lever utifrån ekologiskt destruktiva föreställningar eller inte?

För tvärtemot vad upplysningstänkarna och dess arvtagare (vilka jag räknar mig till) menar så kan kulturella föreställningar befinna sig långt från en materiel verklighet och ändå ha en sund anpassning till naturens villkor.

To drape nature in supernatural veils may be to provide her with some protection against human folly and extravagance. (Rappaport, 1988[1977]:100)

Hagarna i kanten av Bäckhalladalen betas av kor för att bevara en specifik biotop. Vissa ser ärttörnet som ett problem, men samtidigt ger de habitat till hasselmusen som vi också vill skydda.

Jag härjar återigen i frågan kring värden. Den som jag ständigt återkommer till, se till exempel Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. För det är inte i genom naturen som vi rättfärdigar vårt handlande utan det görs genom våra föreställningar.

Här kommer vi till en annan tanke som föds i upplysningen och det är kontraktet. Det är genom avtal som människor bestämmer vad som får värde och inte. De amerikanska upplysningstänkarna Thomas Jefferson, John Adams och Benjamin Franklin skrev Deklaration om oberoende där de slog fast att varje människa hade ett värde i sig och det är givet av skaparen.

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. Declaration of independence.

Vid skyddsvärnen i Bäckhalladalen.

Det är här någonstans som vi kommer till mitt egentliga ämne och det är vargen. Som jag skrev i inlägget förra helgen har nu inventeringen av vargen i Sverige och Norge färdigställts och publicerat (Wabakken et al., 2024), se Nej till licensjakt och öka invandringen genom renbetesområdet.

Ett av skälen till att de gör denna årliga inventering bygger på direktiv från regeringen då de har blivit anklagade av Europeiska kommissionen att bryta mot Art- och habitatdirektivet (Naturvårdsverket, 2024). Sverige har genom inträdet i EU förbundit sig att följa ett avtal som har gjorts med inte bara EU utan också med flera afrikanska länder.

Sverige har förbundit sig att se till att arter och livsmiljöer som omfattas av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) bibehåller en gynnsam bevarandestatus. (Naturvårdsverket, 2024:11).

Citatet är från den nyligen publicerade sammanställningen Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen (Naturvårdsverket, 2024). Det viktiga i citatet är ”gynnsam bevarandestatus”. För det är här som föreställningar står i konflikt med naturen som döljer sig i töcknet. Skälet till att jag vågar påstå det bygger jag på följande argument.

De utgår från följande punkter, men jag kommer att inrikta mig på den första:

  • arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, och 
  • artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och 
  • det finns, och sannolikt kommer att fortsätta finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt. (Naturvårdsverket, 2024:11). 

De menar att det krävs 300 vargar och invandring från den finsk-ryska populationen. Detta är i grunden ett politiskt beslut, snarare än utifrån forskningen, även om det är kopplat till naturens möjlighetsbetingelser. För forskningen menar att 300 vargar fungerar om det sker en invandring minst vart femte år. Det för att minska inavelskoefficienten (Wabakken et al, 2024).

I en population bör det finnas en hög genetisk variation för att den ska kunna vara livskraftig, vilket innebär att den är anpassade till förändringar i habitatet:

Genetisk variation är en förutsättning för att en art eller population ska kunna anpassa sig till förändringar eller plötsliga händelser i dess habitat och kunna överleva på lång sikt. (Naturvårdsverket, 2024:21)

Den svensk-norska vargstammen har dock inte en hög genetisk variation utan ligger i genomsnitt på 0,24 ± 0,01  det senaste decenniet (Naturvårdsverket, 2024). Det betyder att flera av familjegrupperna är syskon till varandra.

I en undersökning av vargstammens släktskap (Åkesson & Svensson, 2022) ser vi hur nära besläktade flera av vargarna är. Det viktiga är att hålla koll på den röda färgen som visar en inavelskoefficient på 0,5. Avkomman borde då vara född av två syskon, om jag har förstått det rätt.

År 2021 är de flesta mellan 0,2 och 0,3.

(Åkesson & Svensson, 2022:7)

Sedan 2008 har det skett viss invandring och parning under fem års perioderna. (Se figur nedan). Dock har det inte skett under den senaste femårs perioden.

(Naturvårdsverket, 2024:23)

I den senaste inventeringen upptäckte man dock flera invandrade vargar, men en av dem sköts då den inte var snabb nog att ta sig igenom renbetesområdet (Wabakken et al, 2024).

Det andra som gör att jag är kritisk till sammanställningen är att i den delredovisning som de hänvisar till menar forskningen snarare att det skulle behövas 1700 vargar för att den genetiska variationen ska kunna bibehållas.

Om reproduktion av nya immigranter ej sker med skandinaviska vargar varje varggeneration skulle den skandinaviska stammen behöva bestå av minst 1700 vargar för att klara de genetiska bevarandekriterierna och därmed kunna anses ha gynnsam bevarandestatus. (Naturvårdsverket, 2015:8).

Visserligen sker det en invandring, men flera skjuts då det finns ett annat avtal som reglerar och det är den mellan staten och samebyarna. Naturvårdsverket skriver:

Av 1 kap. 2 § 6 st. regeringsformen (1974:152) framgår att samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. 

Samernas rätt till renskötsel kommer till uttryck i 2 kap. 17 § regeringsformen om näringsfrihet. Bestämmelsen anger bland annat att samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag. I 2 kap. 15 § regeringsformen stadgas egendomsskyddet, vilket anknyter till artikel 1 i första tilläggsprotokollet till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Samernas rätt att bedriva renskötsel omfattas även av denna bestämmelse (NJA 1981 s. 1 s. 248). (2024:15).

Årets första generation talgoxar visar sig och är snart beredda att ge sig av.

Det här inlägget är redan alldeles för långt så det är dags att knyta ihop mitt halvfärdiga resonemang.

Föreställningar är sammansatta av olika delar. Dels är det i kommunikation med de naturliga möjlighetsbetingelserna, dels och framför allt är det kopplat till samhällets och kulturens meningsskapande föreställningar, som till exempel samernas. De följer också ur ett idéhistoriskt arv som här är upplysningstänkandet, men också vår bild av vargen, dess nytta och onytta, likaså det naturvetenskapliga perspektivet.

Här menar jag att det finns väldigt osammanhängande delföreställningar kring vargen och det är detta som gör den till ett så konfliktfyllt tema. Det gäller inte bara i Sverige och Norge utan i hela Europa dit den återvänder efter att ha varit utrotad sedan sekel och decennier.

Referenser:

Bateson, Gregory (1959). ”Minimal requirements for a theory of Schizophrenia”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 244–270.

Magnusson, Lars (2010). Sveriges ekonomiska historia. [4., uppdaterade och rev. uppl.] Stockholm: Norstedt

Naturvårdsverket (2015). Delredovisning av regeringsuppdraget att utreda gynnsam bevarandestatus för varg, (M2015/1573/Nm).  

Naturvårdsverket (2024). Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen. 

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024. 61s.

Åkesson, Mikael, Svensson, Linn (2022). Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargpopulationen fram till 2021. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–3