Hundpromenad – Förvilda Sverige

Vildsvinens berättelse vid Tommarpsån

Grå dag. Maggie var inte sugen på att promenera. Inte jag heller egentligen. Men det var tvunget. Under veckan har hon mest legat hemma och när jag har kommit hem på eftermiddagen har det varit mörkt. Det blir den vanliga promenaden som vi båda vill få överstökad så vi kan gå hem igen.

Nu var det lördag och grådis eller inte, långpromenad skulle göras. Hon stretade emot, men ju längre vi kom hemifrån ju lättare gick det. Fast när jag avvek från den vardagliga rundan, protesterade hon åter. Så jag släppte kopplet och gick själv vidare. Då kom hon. Jag ville gå åt Bäckhalladalen.

På västra sidan av Tommarpsån stod hon och nosade. Jag tog en bild söderut över fälten och skickade till min käraste för att berätta att vi saknade henne.

Bakom mig växte det väldiga träd. Jag trodde det var almar med sin djupt fårade bark. Jag tittade på dem och mindes ett videoklipp som jag hade tittat på i veckan, The Forest We Lost — And The One That Came Back (2025). I det berättar Adam Haritan om hur skogarna i New England har förändrats. Ett sätt att se på hur den förändringen är att undersöka gränsträd. På äldre kartor markerade man ägandegränsen med träd. Kanske var detta ägandeträd? begrundade jag.

Man hade öppnat upp staketet till fälten söderut. Dit ville Maggie gå och jag följde efter. Det kunde vara kul, tänkte jag, att göra om den runda som jag gjorde när jag träffade schamanen för snart två år sedan, se ”Helig likgiltighet”.

Vi travade på och kom till bortre kanten av hagen som vi ser på bilden ovan. Där var ett jakttorn och en åtel.

Maggie ville gå ned till ån och jag följde henne.

En vildsvinssteg ledde ned till ån. Så det var här de tog sig ned, tänkte jag och mindes inlägget Regeringen vill att skogen ska vara till för alla där jag begrundade hur de hade bökat upp på andra sidan ån.

Maggie ville så klart att jag skulle kasta i en pinne som hon kunde hämta, men det tänkte jag inte göra. I stället tittade jag mig omkring efter vildsvinsspåren. De gick svagt norrut.

Där Maggie står ledde spåren och på andra sidan en bit ned ser man var det tar sig upp. Där åbanken inte är lika brant.

I vänstra nedre hörnet ser man var de tar sig upp.

Jag vände åter tillbaka till hagen och Maggie följde efter mig. Jag tittade på vildsvinsspåret som hade lett mig ned till ån.

Vi kom åter upp till hagen. Jag lyfte Maggie över stängslet som hade gått sönder. Vi gick i kanten av åkrarna. Jag tittade efter om vildsvinen hade bökat. Men det hade de inte gjort. Jag förstod inte varför.

Men ju längre bort vi kom desto mer syntes vildsvinsverkan.

Idag slog det mig att förmodligen hade det med avståndet till jakttornet. Där jag nu befann mig var det förmodligen svårt att träffa dem och de kände sig säkrare. Det jag såg senare bekräftar min aning. Det blev allt mer uppbökat.

Duggregnet kom och jag blev allt blötare. Maggie brydde sig inte, men jag ville hemåt. Då blev spåren efter vildsvinen mindre viktiga. Landskapet blev i stället till ett färdsträck för att ta sig hem. Vår inställning till vår omgivning förändras med syftet.

Ju närmre gångvägen mot Gröstorp jag kom desto smalare blev delen att gå på och den sista delen gick jag på stenvallen som har byggts upp efter år av stensamlande på åkrarna.

En övervuxen stenvall. Många år av samlande!

Nu när jag närmar mig dagen då jag ska avsluta bloggen och sedan ta bort den tänker jag på hur mycket som har handlat om att diskutera naturen teoretiskt och utifrån forskning. Det har handlat om att föra in forskning och bygga teser för eller emot frågor.

Det fyller sitt syfte. Mina promenader med Maggie har berikats av det då jag har kunnat se nya saker. Men det blir ett väldigt teoretiskt sätt att se på naturen. Det blir ingen relation till sin omgivning utan snarare ett slags glosförhör.

Jag tänkte på detta och bläddrade i On the animal trail (Morizot, 2021). Återigen påmindes jag om syftet med att spåra. Det är att bryta upp invanda föreställningar och upptäcka vad som höljs.

Som du märkte ovan omvandlades landskapet från att vara en promenadyta till att bli en miljö där vildsvinens närvaro undersöktes.

I stället för att gå uppfylld av mina egna tankar som kretsar mycket kring avslutet av skolterminen, så blev promenaden med Maggie ett undersökande av hur vildsvinen hade rört sig i omgivningen.

Syftet med att spåra är att göra det till en färdighet som bryter ned vår invanda syn på vår omgivning. Det betyder att när jag betraktar spåren försöker jag se omgivningen utifrån vildsvinens perspektiv.

Jag ser hur de rör sig, deras invanda stigar, att de bökar långt borta från jakttornet, att de är medvetna om faran i omgivningen och anpassar sig efter den. Genom spåren och avtrycken öppnar sig miljön och jag ser vanor och rutiner hos andra varelser. Jag ser andra varelsers relation med sin omgivning.

To track, in this sense, is to decipher and interpret traces and pawprints so as to reconstruct animal perspectives: to investigate this world of clues that reveal the habits of wildlife, its way of living among us, intertwined with others. (Morizot, 2021:4

På samma sätt ser jag genom stenvallen mot ån, jakttornet och den uppbökade åkern ur lantbrukarens perspektiv. Det är inget teoretiskt perspektiv utan en betraktelse av tecknen i landskapet som sedan binds ihop till något som gör det jag ser begripligt.

Att spåra i dess mest ytliga betydelse och som vi alla kan göra är att börja uppmärksamma vår omgivning och inte se till det enskilda utan hur allt är sammankopplat och förhåller sig till varandra.

Tracking, in this new sense, also means investigating the art of dwelling of other living beings, the society of plants, the cosmopolitan microfauna which comprise the life of the soil, and their relations with each other and with us: their conflicts and alliances with the human uses of territory. It means focusing attention not on entities, but on relationships. (Morizot, 2021:4)

Igår städade jag huset och samtidigt lyssnade jag färdigt på Hanna Petterssons samtal med Tommy Serafinski, 216: EU Wolves and the Conservation Success Conundrum with Hanna Pettersson (2025) som jag nämnde i Vi måste skjuta vargar.

De talade om biologi och vetenskap och hur den egentligen inte berättat hur något bör vara utan hur något framträder inför forskarens ögon utifrån forskningsmetoden och föreställningar.

De nämnde att i frågor om vargar är styrda av både forskare och politikers syn. Pettersson nämnde att i Sverige är det politiska målet 170 vargar och forskare är ombedda att undersöka hur det är möjligt, se Referensvärde för varg i Sverige (Naturvårdsverket, 2025).

I propositionen En hållbar rovdjursförvaltning angavs att referensvärdet för varg ska ligga inom intervallet 170–270 individer.

Riksdagen beslutade också 2013 som övergripande mål att vargstammen ska uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet samtidigt som tamdjurshållning inte påtagligt försvåras och socioekonomisk hänsyn tas.  (Naturvårdsverket, 2025)

I Spanien däremot är referensvärdet 500 revir eller flockar. I år beräknade de antalet till 333 flockar (manadas) och tillägger att det inte är tillräckligt för att nå miniminivåerna på en genetisk bevarandestatus.

Lägg märke till att de hänvisar till vetenskapsmännen, los científicos, El censo nacional del lobo 2021-2024 arroja una cifra total de 333 manadas en toda España. Antalet har dock ökat med 12%.

Este número no alcanza las 500 que los científicos consideran necesarias para asegurar la viabilidad genética de la especie a largo plazo. El incremento con respecto al anterior censo 2012-2014, en el que se registraron 297 manadas, ha sido del 12%. (Gobierno de España, 2025)

Hur kan vetenskapen komma fram till så olika svar? frågar sig Pettersson retoriskt.

Det är i det här förbittrade läget mellan olika intressen som jag menar på att vi enskilda måste hitta praktiker för att skapa oss en egen relation till vår omgivning och till dess invånare.

För mig är Morizots råd bra. Genom att hela tiden betrakta sin omgivning och undersöka det inte utifrån redan färdiga mallar utan genom att undersöka tecken, som till exempel vildsvinsspår, varför almar står uppradade längs med en gångstig eller varför en stenvall är just här, som vi kan få en relation till landskapet.

Alla kommer inte att ha samma perspektiv. Jägaren som står i jakttornet, bonden som får sin mark uppbökad eller betad av grågäss och råddjur, eller jag som strosar med Maggie; alla är de olika och kostnaderna är olika. Genom att inte binda oss fast vid siffror som 170 individer eller 500 flockar utan att se till hur landskapet förstås och begripliggörs utifrån olika perspektiv kan vi också samtala om det.

Här kan djuren kan inte föra sin egen talan, men de visar genom sitt beteende sin närvaro och hur de förstår sig på landskapet. Vi kan undersöka detta och fundera på hur vi kan dela detta landskapet med dem.

From now on everything is populated, calling out to us, and we must live together in a great shared geopolitics. Trying, as amateur trackers, to become diplomats towards forms of life that dwell among us, but in their own ways. We could undertake to become ‘intermediaries’ towards all these living beings. (Morizot, 2021:9)

Regnet hade slutat. Jag kom till backen upp mot Fredsdalsskolan. Då hörde jag en hackspett. Jag sökte bland grenarna och såg en orädd spillkråka obrydd röra sig i grenverket. Jag försökte fotografera den. Det gick så där i ljuset. Maggie stod kvar och väntade.

Efter ett tag flög den iväg. Jag förvånades över hur högljudda vingslagen var.

Det slog mig hur fågelskådandet har verkligen väglett mig in i min omgivning och skapat relationer med landskapet.

Må vi alla hitta vårt sätt att skapa en relation med inte bara våra mänskliga grannar utan också alla de andra. Och som vi vet, grannsämjan kan vara skör om vi inte respekterar varandras behov.

Referenser:

Gobierno de España (2025). El censo nacional del lobo 2021-2024 arroja una cifra total de 333 manadas en toda España. Publicerad 250627 [Hämtad 251214]

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge

Naturvårdsverket (2025). Referensvärde för varg i Sverige. Senast granskad 250916. [Hämtad 251214].

Serafinski, Tommy. (2025). 216: EU Wolves and the Conservation Success Conundrum with Hanna Pettersson. Tommy’s Outdoors. Publicerad 251209 [251214]

På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till

Så hör jag ett fågelkvitter som jag sällan hör och där ser jag domherrarna, de tjocka röda finkarna. På engelska heter de bullfinch, alltså tjurfink, och det är träffande. Jag står och ser dem klättra i vårtbjörken och äta frön i hängena. Försök att fota dem med min mobil går inte alls.

Jag fortsätter längs med svämlövskogen. Det torra året har gjort att något vatten har jag inte sett där i år. En klibbal fångar min uppmärksamhet. Tre hål i stammen visar på hackspettens närvaro. Där kan nu andra småfåglar häcka som inte själva klarar av att göra hål i stammen. På så sätt är hackspetten viktig för andra arter.

Små bygghål av hackspettar som sedan kan användas av andra fåglar som inte själva kan bygga bon i stammarna.

Infallet att gå in bland klibbalen kommer över mig, så jag går ned från stigen och tar mig in i det skiktade skogspartiet. Där står höga klibbalar där bäcken flyter fram under blötare år än årets och ungträd och nedbrutna träd. Marken sviktar något där jag går.

Återigen fångar kvitter min uppmärksamhet och jag ser kungsfåglar röra sig i grenverket. Jag kikar på en som tycktes lite annorlunda. Är det brandkronad kungsfågel? Då tror jag att jag bara skulle iaktta färgen på huvudstrecket. Senare träffar jag en fågelskådare som visar på andra delar som är lättare att använda för artskillnad.

Nu befinner jag mig vid ”hallen” och kommer till den brant som skiljer hagen i söder och svämlövskogen.

[Hall]: (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klippa med brant o. jämn sida; brant (o. jämn) bärgsida, bärgstup; förr stundom: (brant) bärg o. d[.] SAOB

Sandstenshällen berättar om kambrium och jag kom att tänka på det jag hade skrivit tidigare under dagen. Då skrev jag om värden och att den vetenskapliga metoden kan finna värden i naturen, vilka kan bli normerande, se Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Jag är missnöjd med formuleringen och synen här på lavarna på hällen och den kambriska sandstenen uppvisar på otaliga förändringar som har skett. Geologerna räknar med fem massutdöende, varav den sista var dinosaurierna. Den döden öppnade upp för däggdjuren. Numera pratar man om ett sjätte och menar att det beror på människan. Kanske är det så? Mycket tyder på det. Likväl inställer sig frågan om det går att tala om värden och vad det egentligen innebär?

Jag vill förtydliga att tanken på värden utgår från de relationer som uppstår i och med närvaron och verkan av olika organismer, som exemplet med hackspetten. Dess beteende att göra hål i stammar, vilket den bara använder en gång, ger andra arter och organismer möjligheter till förökning. Men för att hackspetten ska kunna göra det krävs det viss mat, vissa trädslag och så vidare. Det skapar ett system av olika delar som möjliggör och hindrar. Det är relationerna som framträder i systemet som är värdefulla och människorna kan genom sin nyfikenhet och kunskap möjliggöra dess fortsatta existens. Det är värdefullt.

Så värdet uppstår i relationerna och för att tänka det krävs en kosmologi som formar koncept som kan kategorisera systemets konstitution. Jag uttrycker mig abstrakt och vill nu göra det konkretare.

Låt mig börja med ett exempel på när koncepten inte är tydliga i kosmologin.

Idag började jag läsa boken Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer (Al-Khalili & McFadden, 2017). Den handlar om hur fysiken och biologin kan föras ihop. För mig är den ytterst svår. I inledningen återkommer också författarna till att de ger exempel som ”intuitivt” fungerar populärvetenskapligt, men att i grunden är kvantmekaniken ”kontraintuitiv”.

I den här boken försöker vi ge intuitiva analogier för att förklara kvantfenomenet, där det är möjligt, men i själva verket är kvantmekaniken helt och hållet kontraintuitiv. I försöken att förklara riskerar man att överförenkla. (Al-Khalili & McFadden, 2017:24, fotnoten.)

I dessa analogier översätter de ett matematiskt tänkande till bilder som den som inte kan det matematiska språket kan begripa. Vad vi ser är således ett försök att begripliggöra materians grundstenar för att se hur det hör ihop i ett system som gör det möjligt för oss att förstå. Det är ett försök att beskriva hur allt är ordnat och hör ihop, det vill säga en kosmologi. Märk väl att föreställningarna för att förstå är översatta till att passa in i den vardagligare världsbilden som en utbildad person har.

Jag går vidare i svämlövskogen. Ungträden växer för tätt så jag går upp för branten och kommer in i hagen. Där står nedbrutna tallar. Komockor torkar i gräset.

Utanför hagen går jag åter ned i hallen. En rovfågel får mig att fortsätta längs branten. Fågeln flyger bort, men en djurstig som löper ned för slänten lockar mig att gå upp i bokskogen.

Efter kaffet nu på morgonen lade jag undan boken om kvantbiologi och vände mig till kosmologin i stället. Jag läste The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide (Dove et al., 2003). I den beskriver antropologen Michael R. Dove med andra hur koncept inom kulturer påverkas av andra kulturer. De är inte alls så intakta och monolitiska som många har velat påstå.

Ett intressant exempel de nämner är hur zapoteksamhällen i Sierra Juarez i Oaxaca, Mexico, har prisats för sitt kulturella sätt att bedriva skogsbruk. Men när man började undersöka deras kunskap visade det sig att de hade lärt sig det av skogsföretag. När skogsbolag kom till området började många arbeta för dem. Där lärde de sig saker som de tog tillbaka till sina egna samhällen och förändrade det traditionella svedjebruket.

Huvudtesen i kapitlet är att koncept finns i samhällen och de färdas mellan olika samhällen. De uppstår inte automatiskt utan de tas emot och upptas i gemenskapen. Sedan omformas de för att fungera lokalt. Det viktiga är, skriver de, att koncepten kan sammanlänkas med idéer som redan finns i samhället.

Environmental concepts do not travel independently from one place to another and impose themselves on agency-less people. Rather, the concepts of one part of the global community get appropriated, transformed, and contested by specific local actors when they move to another part /…/. Transformation of concepts is made both possible by this movement and also necessary: concepts become powerful in a new setting only if they can be integrated into it, at the same time as a part of their power derives from continued identification with their prior setting. (Dove et al., 2003:20, referenser borttagna)

Just detta finner jag så viktigt. Idéer rör sig, fångas upp eller förkastas. För att de ska bli en del av samhällets kollektiva kunskap måste de kunna harmoniera med kosmologin för att då kan de bli en del av helheten. Teorierna som framträder i arbetet med att vetenskapligt utröna hur världen fungerar måste finna grogrund i kulturen.

Ett exempel på när idéer inte fungerar med kosmologin är just kvantmekaniken som, skriver Al-Khalili och McFadden, är över hundra år, men fortfarande anses den vara ”förbryllande” och analogier krävs för att göra den begriplig för allmänheten. Det är ironiskt då kvantmekaniken är grunden i kosmos.

I bokdungen ovanför slänten försvinner det mesta av buskar och ungträd. Bland löven fortsätter djurstigen. Spåren är otydligare här då löven täcker över den. Det är små skillnader som visar på att här har djur gått.

Jag kommer ned till vägen och går in i den västra delen. Här sluttar slänten svagt. Jag är på väg till grävlingsgrytet för att se hur det ser ut. Det var ett tag sedan jag var där senast.

Här har träd fallet och tre stycken ligger på varandra. På undersidan av stammen växer tickor.

Snart är jag uppe vid grävlingsgrytet och det börjar bli dags att avsluta inlägget. Dessutom börjar jag komma till ett avslut till inledningen inför de idéer som jag kommer att fortsätta med. De kommer att handla om kosmologier, om olika föreställningar och hur de relaterar till varandra utifrån synen på ekosystem. Även om jag har återkommande har nämnt detta har jag varit utförligare (på mitt sätt i följande inlägg: Ska ekologerna alltid få sista ordet?, Nej, jag är ingen schaman, Står vår kultur i vägen för kunskap?, samt Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Innan jag avslutar vill jag citera vad författarna skriver om hur miljörörelsen har lyft fram urbefolkningar och hur de har blivit symboler alternativ till syn på miljön. Förespråkare för fram hur de genom sin kosmologi och beteende har stått som väktare av naturen. Den västerländska vetenskapen har setts som dess motsatts. Den västerländska vetenskapen har i stället objektifierat naturen för att kunna manipulera den.

A prominent feature of global environmentalism since the 1970s has been the discourse of indigenous environmentalism, in which indigenous peoples are portrayed as protecting nature due to their cosmology. In this same discourse, Western science is often posed as a polar opposite to indigenous knowledge, objectifying nature in order to manipulate it. (Dove et al., 2003:30)

Den dikotomin stämmer inte.

I texten gav jag exemplet från zapoteksamhällena, men de visar många fler exempel, hur alla vi fångar upp idéer och kunskap, som vi sedan förändrar för att passa in i våra föreställningar och kosmologier. Ett exempel de nämner är hur trakten norr och New York presenteras som orörd, vilket inte alls stämmer, men som framhålls av intressenter.

As a strategic response to resistance to environmental initiatives among local residents, the environmental community has elevated local people to a central place in this imagined landscape. But even as some local concerns such as jobs and property rights have been added to the environmentalist agenda, others – including questions of absentee land ownership and loss of local political control – have been sidestepped. These latter concerns are missing, thus, from recent proposals for creating ‘‘healthy communities’’, which focus on ecotourism and, increasingly, heritage tourism. Dove et al., 2003:30)

När jag kommer upp till grävlingsgrytet tycks det övergivet. Så hittar jag några ingångar som tycks vara använda. Efter regnet har spåren försvunnit. Jag böjer mig ned, placerar mina knän på den fuktiga marken och tittar noggrannare. Då ser jag tassavtrycken ned i gången in till grytet.

Jag reser mig upp och går tillbaka ned till svämlövskogen. Egentligen har jag tänkt att gå längre, men det börjar regna och jag har inga regnkläder. I stället vänder jag hemåt.

Referenser:

Dove, M.R. et al. (2003). The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_2

Al-Khalili, Jim & McFadden, Johnjoe (2017). Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer. [Lidingö]: Fri tanke förlag

Nej, jag är ingen schaman

Det var en het dag. Jag och Maggie gick längs med en timmerväg genom ett bestånd granar som hade vuxit någon meter. Det fanns ingen skugga. På kalhyggen är det varmare än i den omkringliggande skogen och det märkte jag av denna dag. Mina vattenflaskor blev allt lättare och det var långt kvar till Höör där vi kunde fylla på. Vi hade gått Skåneleden från Hässleholm och skulle den dagen anlända till Höör. Ännu var det någon mil kvar.

Även om jag har vandrat mycket och vet att jag klarar av bra mycket mer än vad jag upplever, så börjar tankarna komma. Oron sprider sig i kroppen. Värmen tryckte, fantasierna kom och de var kopplade till indianerna i Nordamerika och deras shamaner som kunde resa i andevärlden.

Jag har alltid varit lockad av deras andliga syn på världen och försökt anamma och applicera den när jag har varit ute på långvandringar. Vandringarna har då blivit tillfällen för andlig utveckling och där jag har kunnat inhämta kunskap om tillvaron som jag inte har förmått i den vanliga världen. Vandringarna var en slags allvarlig lek för att nå kunskap.

För att förstå vad jag menar med det tänker vi oss barn som leker affär. Alla vet att man inte handlar, men vi agerar som om vi gör det. Det är också ett sätt att socialiseras in i en värld av regler och normer. När vi leker affär får jag inte bara ta något från barnet, utan jag måste betala med det, men med låtsas pengar. Det är så vi lär oss hur vår värld fungerar. Eftersom vi faktiskt lär oss hur världen fungerar genom leken är den allvarligare än vad vi tänker oss.

För att återknyta detta till vandringen så lekte jag schaman. Men det finns ett problem. Barnet som leker affär socialiseras in i den kultur som hon lever i. Men jag, som lekte schaman som gör en anderesa, hade tagit på mig en kulturyttring, med allt vad som är behäftat med det, och överfört det i ett sammanhang som ytterst ytligt var kopplat timmervägen norr om Höör. Likväl trodde jag på det jag gjorde. Men så kom jag till insikten att det var absurt vad jag höll på med.

I värmen och bristen på vatten kom jag plötsligt till insikt att hela tankemenageriet som jag upprätthöll inte var mitt. Jag lekte schaman i en kultur som inte har schamaner.

Den enda kunskapen som jag hade till mitt förfogande var det jag hade läst i de antropologiska verken och framför allt i antropologen Michael Harners bok Schamanens väg: en vägledning till kraft och helande (1989). Den är en nyandlig bok, där han menar sig ha tagit kunskap från olika folkslag och gjort ett mischmasch av. Eller för att vara lite schysstare; han menade sig ta delar ur alla dessa kulturen och menar sig ha funnit en kärna eller en essens av vad schamanism var. För andligt öppna som mig var det perfekt! Och jag läste den som 17:åring och blev helt till mig!

Men nu gick jag där i den vibrerande hettan och kom jag på hur mycket de tankarna hade genomsyrat hur jag uppfattade naturen omkring mig. Dessa tankar hade format och inramat det jag upplevde i en slags kosmologi formad av det jag hade läst mig till (Meskin, 2002). Mer om vad jag menar med ”läst” kommer, men först måste jag gå en omväg.

För här måste jag stanna upp lite för att gå igenom vad jag menar. För jag vill använda erfarenheten på timmervägen som grund för det jag vill diskutera i framtida inlägg.

Som jag skrev i förra inlägget Ska ekologerna alltid få sista ordet? vill jag jämföra olika kulturers syn på miljö. Egentligen vill jag inte gå in i det för djupt i hur vi uppfattar verkligheten omkring oss, men jag kommer inte förbi den teoretiska biten, då utan den grunden blir min utgångspunkt obegriplig. Den kommer också att tydliggöra det samtal som jag och Lars Lundqvist för om vad vetenskapen kan säga och hur det förhåller sig till de värden som vi har i ett samhälle.

Först och främst är utgångspunkten att vi alla lever i en socialt konstruerad värld. Det betyder att det som vi upplever omkring oss formas av ett mönster som vi har lärt oss att se sedan vi föddes och började socialiseras in i samhället/kulturen vi lever i. Det är i från kulturen som vi får ett värdesystem.

För att förklara vad jag menar hänvisar jag till av de grundläggande böckerna i diskussionen kring social konstruktion. Den är skriven av sociologerna Peter L. Berger och Thomas Luckmann och heter The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge (2011 [1966]). I boken skriver de om hur en individ formas in i ett samhälle och hur den formningen blir hennes verklighet.

Premissen, menar de, är att människodjuret skiljer sig från andra djur då det föds underutvecklat. Det som skiljer oss från andra djur är hur länge som vi är hjälplösa. Det beror på att vi måste lära oss så mycket innan vi kan fungera socialt.

Det gör avkommorna ytterst sårbara, men som art är människan oerhört anpassningsbar till nya miljöer.

Vi har en inneboende öppenhet för världen vi föds in i, men ju äldre vi blir ju inneslutna blir vi i det som vi är vana vid. På ett sätt kan vi säga att vi konstrueras av det sociala. Det skapar ett system av kunskap som vi lever i; det berättar för oss hur vi bör förstå världen. Det är också i det olika kunskapssystemen som det kan uppstå konflikter med andra kulturer.

Begreppet kunskapssystem har jag fått från filosofen Bernard Williams som använder det i essän ”XIV – The truth in relativism” (1974). I den diskuterar han vad relativism är och hur vi ska förstå det.

I det här sammanhanget bygger det på hur ett samhälles kunskap ska värderas i relation till ett annat samhälles kunskap. Kan relativism existera? Alltså kan man påstå att två verklighetsuppfattningar, sanningsanspråk, är riktiga trots att de är oförenliga?

För honom kan det uppstå om det finns en underdeterminerad kunskapsnivå, det vill säga att man vet inte tillräckligt mycket för att kunna fälla ett avgörande. Är informationen tillräcklig är det ingen mening att fortsätta diskussionen. Ett kunskapssystem kan därför ha fel.

Så ett kunskapssystem som påstår att jorden är 6000 år gammal för att det står så i en skrift som de betraktar som helig har fel. Det finns tillräckligt med observationer för att vederlägga påståendet.

För Williams finns det i grunden ingen relativism om vi ser det som ett kunskapstekniskt problem. Har vi tillräckligt med fakta, så är diskussionen löst.

Som alla filosofer utgår han från en teoretisk scenario. Själva är vi djupt insyltade i de sociala konstruktionerna och ofta bryr vi oss inte om hur mycket fakta som ligger på bordet. Vår kunskap är viktigare, trots att den kan motbevisas.

Här uppstår det dock ett problem som redan Galileo berörde i brevet till storhertiginnan som jag nämnde i Vad krävs av en fjortonåring?. Galileo menar att mycket av kritiken mot Kopernicus berodde på att den senare hade skrivit på matematikens språk och det begrep inte hans vedersakare. Vad jag menar är att hur vi förstår världen, utifrån vetenskap eller pseudovetenskap kommer från det lästa och för att kunna läsa det krävs ämnesspecifik kunskap. Har vi inte den kan vi hänfalla åt åsikter och detta får företräde framför kunskapen, se En miljö bara för människan?.

Det intressanta i detta är att ju mer vi läser, ju mer formar vi vår världsbild av det vi läser. Filosofen Jacob Meskin menar i ”Textual reasoning, modernity, and the limits of history” (2002) att vår läsning formar vår verklighetsuppfattning. Så hur vi uppfattar världen är allt mer textkonstruerad.

This dimension refer to the way in which traditional reading practices tend, over time, to locate individuals in ever more textually shaped, or textually constituted worlds. (Meskin, 2002, s. 167).

Tittar Maggie på molnen eller vattenytan?

Det är här jag vill återgå till den heta dagen i juni då jag och Maggie gick på timmervägen.

En bok som jag hade läst som 16:åring som handlade om schamaner, Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande (Harner, 1989) hade gjort så stort intryck på mig att jag som 45:åring fortfarande påverkades av den. Men där och då upptäckte jag att jag i grunden var förvirrad och konfys.

Ordet konfys använder jag här i dess ursprungliga betydelse som kommer från latinets confundo, att blanda samman två vätskor som är oförenliga. På samma sätt hade jag försökt att anamma ett kunskapssystem, det så kallade schamanistiska, i det samhälle som jag levde i, vilket baserade sig på helt andra grunder. Dessutom, för att följa Williams regel, gjorde jag fel då jag använde mig av ett kunskapssystem som inte var anpassat till min sociala miljö samtidigt som det fanns observationer som gjorde att det jag försökte uppnå något som inte var förenligt med faktan på bordet.

Det var ett uppvaknande som skedde där på timmervägen. Eller för att uttrycka mig metaforiskt utifrån Meskin: Jag lyfte mina ögon från boken jag läste och upptäckte att jag hade befunnit mig i en sagovärld. Texten som jag hade haft inför mina ögon var fel.

I de fortsatta inläggen kommer jag att återkomma till begrepp som kunskapssystem och hur de kan komma i konflikt med det som vetenskapliga discipliner finner. För i slutändan, även om vi ständigt lever i en socialt konstruerad värld, så kan vi undersöka den disciplinerat genom metoder. I detta bör vi också erkänna att det i kunskapssystemet finns värderingar och dessa är formade utifrån systemet som man befinner sig i.

Vad jag personligen söker är värderingar som finns inneboende i varat och vars betydelse vi endast kan ana. De tankarna har jag från andra böcker. Vi får se om även de bör förkastas eller förändras?

Referenser:
Berger, L. Peter, och Luckmann, Thomas (2011 (1966)) The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Open Road Integrated Media: New York

Harner, Michael (1989). Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande. Göteborg: Korpen

Meskin, Jacob (2002). Textual reasoning, modernity, and the limits of history. Ss. 162–174. Från Ochs, Peter & Levene, Nancy (red.) (2002). Textual reasonings: Jewish philosophy and text study at the end of the twentieth century. London: SCM Press

Williams, Bernard (1974) ”XIV – The truth in relativism”, Proceedings of the Aristotelian Society New Series, Vol. 75 (1974 – 1975), Ss. 215-228. http://www.jstor.org/stable/4544875

En miljö bara för människan?

Under min promenad i Bäckhalladalen hade jag lagt märke till all död ved, se gårdagens inlägg Ska visenterna få ströva fritt?. Träd hade fallit omkull i vinden. Hade de fallit över stigen hade man sågat upp dem och lämnat dem inne i skogsbrynet. Men när jag kom till sänkan så var det få omkullfallna träd och nedfallna grenar.

Bok- och björkträd stod brett isär och bildade en fint belyst plats. Jag satte mig ned och iakttog, men kunde inte komma till någon slutsats.

Jag tog en panoramabild och skrev:

Här finns det nästan ingen död ved. I västra hörnet ligger ett röse och i östra går en stengärdsgård. Var det en hage eller en åker här? Även en uttorkad bäck går igenom området.

Till vänster i bilden ser man röset på slänten. Spångbron visar var den uttorkade bäcken går. Man ser inte att den är som en fördjupning där jag sitter.

Jag vände mig om och tittade söderut. Där kom växtligheten som var vanligare. Jag gick ditåt. Det var mjukare mark och även om det nu var torrt märkte jag att här var det ofta blött. Klibbal, björk och gran växte här. I en anmärkning till bilden skrev jag: ”Bakom mig tätnade det. Björk och bok övergår i al då marken är blötare.”

Om man tittar lite till höger om mitten i bilden ser man hur bokarna tar över. Det var där panoramabilden är tagen.

Du som regelbundet läser den här bloggen vet att jag gärna går runt och funderar på hur det såg ut här förr under mina promenader.

Promenaden nu hade tagit mig över ängarna i nordvästra delen av Bäckhalladalen. Det hade varit en vacker brittsommardag.

Naturreservatet är ombytligt och det finns en hel del att se på. De flesta går dock endast den två kilometer långa promenadslingan. Ute på ängarna stöter jag sällan på någon. Det är synd, då även i det öppna finns det mycket att titta på.

På skärmbilden nedan från Google Earth ser man variationen.

Om man zoomar ut ser man att det är den sydligaste delen av ett tämligen sammanhängande skogsbälte som löper norrut.

När jag tittar på bilderna påminner jag det mig om en bild där man kan se hur Skånes berggrund är beskaffad, vilken jag diskuterar i För en naturpolitik som upphöjer kalvnos och fläcklungsört!.

Som ni ser nedan så följer skogsdelarna tämligen väl den orangeadelen där urberget är tämligen ytligt. Vad vi ser är Linderödsåsen som upphör vid Stenshuvud.

Här hade jag inte planerat att hamna i det här inlägget, men så blir det lätt när jag associativt spinner vidare på allehanda saker. Så låt oss avsluta den här sektionen med att jämföra hela Skåne med Lena Björks översikt.

Den södra urbergsdelen är Romelandaåsen som även den delar av sydvästra och nordöstra delen av centrala Skåne, tänk mellan Lund trakterna mellan Sjöbo och Skurup. Däremellan går de stora och bördiga åkermarkerna.

Som vi ser så har människan över tid anpassat sig till landskapets förutsättningar och försökt att utnyttja de villkor som geografin erbjuder. Det är också de lerjordarna som har gjort att Skåne är ett av världens bördigaste områden. Det var här som den senaste inlandsisen först började dra sig tillbaka och bildade de stora bördiga områdena i slättlandskapet.

Som vi ser på översikten ovan är det framför allt lerjord i bältet som löper mellan Sjöbo och Hörby, medan det är sandsten och lerjord norr om Lund. Mellan Trelleborg och Malmö är det framför allt sandsten.

Låt oss återvända till Bäckhalladalen och då till ängarna. För om man tittar på marken vid stengärdsgården ser vi hur ytlig berggrunden är. I fördjupningar ser vi hur jord och vatten har samlats och där kan buskage bildas.

På muren ser vi att här höll man boskap då det inte gick att odla här. Det har man fortsatt med för att hålla landskapet öppet.

Träd och täta buskage i nordväst bildar en naturlig gräns vilket håller inne boskapen. På murens förfall ser vi att man inte längre är lika noggrann att hålla hjordarna åtskilda.

Då det här inlägget helt har tappat fokus går jag in för avslutningen och den handlar om hur jag upptäcker hur mycket landskapet berättar för oss. Men det kommer endast om man är uppmärksam och ständigt utökar sin kunskap genom läsning. Som vi ser i det här inlägget gick jag från en enkel plats i en dunge, sittandes på en tjock björkstam, till att kunna zooma ut över ett helt landskap och kunna se varför man odlar på ett ställe och bedriver skogsbruk på andra, för att sedan landa på ängen och kort reflektera kring en gammal stenmur som löper över en äng.

Människan är den ultimata ekosystemingenjören. Genom vår kognitiva förmåga att binda ihop de tecken som finns i landskapet och det kollektiva minne som är vår kultur har vi förmått att helt skapa ett landskap helt anpassat efter våra behov och förutsättningar. Vad vi märker nu, när vi inte längre koncentrerar oss enbart på vår överlevnad, utan ser oss som en del i ett landskap som vi i allt högre grad kan dela med fler arter, då börjar vår kollektiva kunskap att förändras. Vi ser den skada som vi åsamkar andra arter.

I den döda björken har en hackspett byggt bo som nu kan övertas av andra fåglar.

Det intressanta och positiva är att vi förmår göra detta just genom att vi genom förädling och förbättring har kunnat intensifiera odlingen på vissa ställen och kunnat lämna andra delar. Det är detta som gör att djur som tidigare generationer har utrotat lokalt kan återvända.

Under morgonen läste jag vidare i Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han pekar på exempel där den gamla kulturen förändras och nya inslag tillkommer så att landskapet kan delas i allt högre grad. Exemplen han gav var hur olika laxarter återigen kan frodas när man river dammar som inte längre fyller sin funktion eller bävern som förhindrar bränder och återställer våtmarker.

Jag ser optimistiskt på framtiden om vi fortsätter att jobba i den riktningen.

Referenser:

Björk, Lena (2003). Vibrerande urtid: en upptäcktsresa genom Skånes årmiljoner. Malmö: Corona

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Vargen i Europa, en framgångssaga

I väster har vindar, värme, termik bildat ett vackert mönster i molntäcket som breder ut sig. Jag ligger halvlutad mot en sten som har trillat ned från stengärdsgården. Måsar samlas i små flockar på himlen. En lövsångare lockar.

En tornfalkshona är på jakt. Den ryttlar och förflyttar sig sedan genom att liksom dala i en båge för att ånyo inta en ny plats. Termiken gör att den kan segla korta ögonblick på samma ställe innan den börjar ryttla. Så dyker den och landar på marken. Jag kan inte se med kikaren vad den har fångat. Den flyger upp och sätter sig i toppen av ett träd. Den verkar redan ha ätit upp bytet. Jag tänker att det måste vara skönt att kunna få behålla all mat nu när ungarna är utflugna.

Det är varmt där jag halvligger. Tankarna gör att jag glömmer bort var jag befinner mig, för att sedan återvända till landskapet. Det är rovfåglarna som fångar min uppmärksamhet.

Innan jag kom hit gick jag förbi ena dammen Bäckhalladalen. Då jag hade en märklig stress i kroppen valde jag att sätta mig ned och ta in det jag såg. Något rörde sig i en buske. Jag spanade med kikaren. Så fick jag se en rödhake som inte var rädd för att bli iakttagen. Den kom närmare, stannade i strandkanten. Den flög upp. Fångade en insekt. Tillbaka in bland buskarna. Snart kom den tillbaka igen.

En gul trollslända drog med sin långa svans på en pinne som stack upp ur vattnet. En blå trollslända kom och störde den. De flög iväg, sammansatta. Så kom den gula tillbaka, fri från den blå hannen.

Jag fick syn på en lövsångare, men den ville inte bli iakttagen och drog sig snabbt undan i grenverket.

Nu var stressen borta och jag reste mig upp för att gå till ängarna.

För att upprätthålla det här öppna landskapet låter man kor ströva här. Nu är de borta för säsongen. Spåren av dem är spillning och stigar i ljungen. En bit bort finns det en hästgård, men de låter inte hästarna ströva här. En del av rewilding är att låta olika betande arter dela ett område då de väljer olika växter och att kon sliter loss gräset med sin tunga, medan hästen knipsar av med sina tänder. De olika teknikerna formar miljön.

Kanske man borde låta visenter gå här? Tanken kommer under läsningen av Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han har lämnat vargarna, som jag beskrev i Vargen hjälper oss att få syn på oss själva och talar om bisonoxen i USA. Han beskriver att stora delar av bisonoxarna inte är genetiskt rena. De är hybrider med nötkreatur.

Det intressanta är att trots att de tillhör två helt olika arter, bos och bison, kan de föröka sig med varandra. Då de är tåligare än oxdjuren är det vissa ranchägare som hellre bedriver boskapsskötsel med antingen bison eller med hybriderna. Det går inte att se skillnad på dem.

Så nämner Preston något som får mig att haja till. Han nämner biologen Michael Soulé och en text som jag har diskuterat en hel del på den här bloggen, ”What is conservation?” (2014 [1985]).

The mixing of bison and cattle genes does not matter much from the point of view of a rancher. You have a rugged animal that meets your market needs. But cattle genes matter a lot from the point of view of bison conservation. If you are trying to save a vanishing species, genetic integrity is often thought to be the heart of it. Michael Soulé, a founder of the discipline of conservation biology, insisted that one of the most important beliefs in conservation is that the results of evolution are good. (Preston, 2023:68).

Referensen är till ovan nämnda artikel. Jag tar fram den ur bokhyllan. Men innan jag diskuterar den och även en annan artikel som jag har läst, vill jag återvända till platsen där jag satt halvlutad mot stenen.

Molnen i väster talade till mig genom sin skönhet. Jag ville fånga dem i min kamera. Resultatet ovan visade på det futila i mitt försök, detta för att scenen ingick i något mycket större. Även om jag i min upplevelse hade ramat in scenen ingick de i ögonblicket. Snart hade vindarna förändrat deras konstitution, dessutom valde jag molnen i väster och inte de i öster som inte uppfyllde samma estetiska form. På samma sätt som jag inte tog en ny bild senare, då himlen hade förändrats helt.

Vad jag syftar på är just att ur våra tankar och föreställningar framträder vår omgivning och vissa delar talar till oss, medan andra delar förblir stumma och ignorerade.

Soulé skriver att conservation biology, eller bevarandebiologi, är en krisdisciplin som han jämför med forskningen av cancer, se också Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin. I en kris måste man, fortsätter han, agera utan att all kunskap finns.

A conservation biologist may have to make decisions or recommendations about design and management before he or she is completely comfortable with the theoretical and empirical bases of the analysis. (Soulé, 2014:32)

På vilka grunder fattar man då beslutet? Hur vet man tillräckligt? Det utgår ifrån, fortsätter han, dels en grundläggande kunskap, dels utifrån vissa grundläggande värderingar. Det senare går jag igenom i Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.

Bevarande biologi, som vi ser består delvis av kunskap, samt av värderingar. Detta skapar ett visst agerande när det kommer till bisonoxen i USA, där de genetiskt rena bevaras och de genetiskt orena, slaktas och säljs på marknaden.

Även om det låter märkligt och jag vill inte helt avfärda tanken; då det finns skäl till genetisk renhet. Och måhända har jag tillspetsat det något. Likväl är inte just den här blandningen av gener en del av evolutionen? Som pendang kan det tilläggas att artbegreppet är något som biologerna inte är överens om utan det finns flera olika definitioner, varav en är om individerna kan föröka sig eller inte.

Tankarna om genetisk renhet får vi lämna, men vi fortsätter att prata om bevarandebiologins ytterst syfte och det gör vi med hjälp av artikeln ”Now What? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation” (Pettersson & von Essen, 2025). För vad ska vi göra med vargens framgångssaga?

Som jag tidigare har påpekat många gånger, bland annat i går, så har vargen, trots tjuvskyttar och lokala protester, lyckats sprida sig framgångsrikt i västra Europa. En del av det beror på olika fördrag som till exempel Bernkonventionen där länder förband sig att skydda utrotningshotade djur, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

Pettersson och von Essen skriver att vargen finns över hela kontinenten och att det finns en allt högre anslutning dem emellan, vilket gör att de inte blir genetiskt isolerade som i Sverige. De är nu över 21500 individer och har ökat med 58% mellan åren 2012 0ch 2022. Det gäller dessutom inte bara vargen utan en mängd andra rovdjur vilka nämns i citatet nedan.

Wolves are now found in all but the smallest countries of the continent, with increasing connectivity between the different populations, which combined exceed 21,500 individuals. This represents a 58% increase over the past decade(2012–2022) alone . The positive trendis not limited to wolves. Populations of brown bears, lynx, wolverines, and golden jackals have all increased by 16%–20%since 2016, with bears reaching numbers of over 20,000 on the continent. Birds like eagles, falcons, kites, and cranes are seen in numbers again, and the populations of previously overdepleted ungulates (e.g., boar, deer, and ibex) have swelled to unprecedented levels. (Pettersson & von Essen, 2025:1, referenser borttagna)

Så, skriver författarna, vad gör vi nu?

This reality of previously endangered species rebounding and expanding into agricultural and residential areas poses several difficult questions, including now what? Where do (and don’t)these species belong, and how much is “enough”? (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Frågan och svaret de kommer med är inte ny. För mig som lyssnade på poddar om vargen och dess status under turen i Dalarna (En amerikanare är trygghet) sade de båda italienska vargexperterna Luigi Boitani och Valeria Salvatori, se Varför lyckas italienarna?, att det snart börjar bli dags att förändra storleken på rovdjurspopulationerna. De bör inte bli för många.

Det är här jag vill återvända till Soulé och krisdisciplinen bevarandebiologi. Även om Pettersson och von Essen inte hänvisar till just Soulés artikel utan en annan, skriver de, att den föddes för att hindra den ekologiska degrationen och utrotningen av arter. Den tanken, fortsätter de, har format generationer av bevarandebiologer och skapat en mängd bevarandeorganisationer.

Born from environmental losses of the 20th century, conservation biology was wrought as a “crisis discipline” with a mission to halt ecological degradation and species extinction (Redford and Sanjayan 2003). This mission has shaped generations of conservationists and given rise to a vast number of conservation organizations, governmental departments, laws, conventions, and treaties. (Pettersson & von Essen, 2025:2, deras referens)

Den här ingången, skriver de, har skapat förutsättningar för många arter att överleva, men den är också allt mer kritiserad.

While this approach has offered many species the means to recover, it is increasingly criticized. (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Det är här som politik, pengar, vetenskap och kommer i fokus. För många organisationer har just formats till rovdjurens försvar. Men tänk om deras arbete har nått ett slut? De har varit framgångsrika, eller i alla fall tillräckligt framgångsrika. Och, för att uttrycka mig polemiskt, har de då deras existensberättigande upphört?

Avslutningsvis hamnade jag i alla fall bland vargarna även om det gick över bisonoxar i USA och en fin promenad i Bäckhalladalen.

Därför låt mig avsluta med en fråga som jag fick igår. Har jag själv ändrat ståndpunkt? Nej, jag är fortfarande för ett samhälle som blir allt mer förvildat. Liksom Soulé skriver i ”What is conservation biology?” så behöver djur och växter för sin överlevnad som en genetiskt tålig art stora ytor att kunna leva och frodas på. Ju större ytor, desto mindre sårbara är de för stokastiska händelser, vilket i sin tur minskar utdöendeskulden.

Likväl, trots den grundläggande värderingen, så måste jag erkänna och lyfta fram det problematiska i en sådan värdering. Dessutom, vilket delframgången med rovdjuren visar, måste fler sidor måste komma till tals. Vetenskapen får inte heller missbrukas genom att man väljer ut vissa delar för att använda dem som ”vapen i debatten”, ”weaponization of ecological theories” (Pettersson & von Essen, 2025:5).

Av den anledningen försöker jag hela tiden att undersöka tingen från olika sidor, för och emot, framför allt för att lära mig själv, samtidigt som jag inte vill fångas av en kognitiv bekräftelsebias, där jag endast söker efter argument som bekräftar det som jag redan tycker.

Om det får mig att verka velig, då har jag lyckats!

Referenser:

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Pettersson, Hanna L. & Von Essen, Erica. (2025). Now What? The Conundrum of Successful Recovery of Wolves and Other Species for European Conservation. Conservation Letters 18(5), e13143, DOI: 10.1111/conl.13143.

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.

Träden berättar om forna beslut

Granbeståndet väster om Tjörnedala har gallrats. Jag vet inte när. Mossan är torr. Det var veckor sedan det regnade. Jag sitter på stengärdsgården. Den är hög, så jag förmodar att det en gång var en hage här. Det är en rofylld plats. Enformigt, likväl tillräckligt med detaljer att vila ögonen på. Stubbarna har tappat sin bark. Hos några har kärnveden börjat ge med sig. Många har fått en tunn mossa på sig.

Jag rör mig i det inringade området. Satellitbilden är från 2013 (Google earth).

Jag tar upp mobilen och upptäcker glatt att Lars har kommenterat Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna. Han har studerat en av bilderna jag lade upp och skriver detaljer som han upptäcker: ”alla granar är ungefär lika stora, begränsat med fältskikt, ett fåtal grövre granar skymtar i bakgrunden”.

På Skogsencyklopedin läser jag att ”fältskikt” är ett ”vegetationsskikt som utgörs av örter, gräs, halvgräs, ris, ormbunkar, fräken- och lummerväxter samt ungplantor av träd och buskar”.

Jag försöker tolka det jag ser, men utöver att beskriva det jag ser, är det svårt att dra någon slutsats. Snarare väcks frågor om tiden innan granarna planterades.

Den som gallrade har lämnat kvar träd för att de ska murkna. Stammarna är raka. Jag är dålig på att avgöra hur höga de är. Kanske 10 meter?

Som jag skrev ovan satt jag då på stengärdsgården. Idag när jag skriver det här undrar jag vad det var som gjorde att man övergav hagen. Bar det sig inte längre att ha låta djuren beta där?

Några kollegor härifrån pratade om trakten runt Tjörnedala. En av dem sade att en släkting hade på 1970-talet blivit erbjuden att köpa mark där för 12000 kronor, men hade tackat nej. Han hade tyckt att det var för dyrt. Beräknar man om det till dagens penningvärde är det ungefär 80000 kronor. Nu är marken värd så mycket mer. För mig berättar det om svårigheten att se in i framtiden.

Då såg man inga möjligheter med den.

Jag reser mig upp och går nordöst för att komma tillbaka mot leden. En håla berättar om ett djur som har grävt sig ett bo under roten. Jag tittar mig omkring efter fler hål, då de sällan nöjer sig med ett hål. Men finner inget. Jag tror inte att det är en grävling. De brukar gräva långa gångar i slänter, med många utgångar. Här är det svagt sluttande. Kanske en räv?

Hålet är tämligen stort. En ormbunke har börjat ta sig upp där solskenet träffar mossan.

I en öppning i trädkronorna har blåbär tagit sig upp. Det finns inga bär. En björk har vuxit där, men är nu döende. En bit bort ser man ett nytt bestånd. Det växer tätt. Mellan bestånden går en skogsväg.

I mitten växer det lövträd. Det är sandjord här. Är gran det bästa trädslaget? Varför har man valt att koncentrera sig på gran? Tallar finns det längre österut. Runt omkring dem växer ek, bok och lön.

Jag följer vägen tills den viker av norrut. Det går nedför. Bestånden växer i rutor. I ett hörn står en ek. Man har huggit ut runt omkring den. Nyttar det till något? Kommer inte granarna att växa snabbare och skymma den där den står i nordöst kanten?

När jag förra veckan begrundade hur lagar berättar om vad som är viktigt för den tiden fann jag ”Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien” (Nordin, 1999). Hon berättar om hur olika definierade behov har styrt hur skogen bör skötas och även om vilka betingelser som formar skogsbruket.

Under första delen av 1800-talet var det mest för bondens bruk. Det skiljde sig förvisso mellan platsen man bodde. Det var under den tiden som ägandet klargjordes. Det i sin tur gjorde att man började planera annorlunda. Det som ägs omhändertags oftast på ett annorlunda sätt. Apropå det som jag skrev i Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna beskriver hon hur skogen sågs som en plats där man hämtade virke för husbehov. Man valde ut enskilda träd och lät djuren beta där. Det var andra värden då för bönderna, skriver hon.

Tillgången på virke var tillräckligt god utan att behöva använda sådd eller plantering. Skogsbruk är även en långsiktig investering. Den ekonomiska situationen för de flesta bönder under denna tidsepok, var inte så bra att de kunde vänta tiotals år på avkastning. Ägandeförhållandena kring skog gynnade inte heller skogsvård. Inte förrän in på 1800talet fördelades skogsmark på enskilda hemmanen och att göra långsiktiga åtgärder på samfälld mark kändes säkert inte lika intressant. Således var skogen och dess värden relativt ointressanta för en bonde, annat genom betesbränning och plockhuggning. Skogsmark sågs mer som potentiell odlings- och betesmark. Bondens utnyttjande av skogsmark som betesmark motverkade skogsvårdssträvandena ända in på 1900-talet. (Nordin, 1999:122)

Jag tar mig ur granbestånden och kommer in i lövskogen. Jag följer tjörnedalaleden och kommer till backen som går ned i en liten dal där en bäck rinner. Nu är den uttorkad. Det gröna fältskiktet har vissnat bort. I stället har svampar kommit upp på vissa ställen.

Ringmusslinsvamparna fångar min uppmärksamhet. För mig är det nästan magiskt hur de plötsligt är där.

Något får mig att reagera. Jag ser jag en svart fågel. Det är en spillkråka. Den är så orädd. En ungfågel?

Innan jag hinner ta en bild sticker den iväg.

När jag ser mig om ser jag en större hackspett. Den tycks inte ha märkt mig. Jag försöker inte fota utan går vidare.

Så ser jag något litet bland lövträden. Det är en mindre hackspett. Jag blir alldeles lyrisk. Även den är orädd. Jag får upp mobilen och försöker få en bild. Jag lyckas, men de är ganska dåliga. Nedan är ett exempel.

Fokus ligger fel, men den sitter i på lindens (?) stam.

Nöjd men trött av allt iakttagandet fortsätter jag strövandet. Det gick vidare ned mot vattnet för att avslutas på caféet i Tjörnedalagården. Där åt jag en stor tårtbit med lavendelbotten och choklad. Till det drack jag en kopp kaffe. Ett besök på Tjörnedalagården rekommenderar jag verkligen.

Några avslutande ord så här en vecka efter promenaden är just en kort reflektion kring tiden. Nordin skriver att ”[s]kogsbruk är även en långsiktig investering” (1999:122) och att innan det fanns någon industri att sälja till, fanns det heller inget behov av att tänka långsiktigt. Det var först när man blev en del av en internationell marknad som den fick ett annorlunda värde.

På något liknande sätt kanske det var med ägaren till hagen där granarna nu växer. Att ha boskap där bar sig inte längre eller så hade familjen upptäckt andra värden i livet. Att plantera gran kunde ge en framtida inkomst, men tills dess får de hämta sin inkomst från andra källor.

Hur vi ser på skogen, både som ägare och skogsvandrare, förändras. Men även om samhällets värden ändras, så står träden där och berättar om forna beslut. De berättar också om hur lite vi vet om framtiden. Det ödmjukar.

Referenser:

Nordin, Jessica (1999). Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien. SLU

Varför lyckas italienarna?

Maggie hade lagt sig ned på grusvägen. Jag satte mig ned. Solen sken och jag var för varmt klädd. Blicken gled mot ljudet av gräshoppa. Snart upptäckte jag den. Den gned sina bakben mot varandra. När den upphörde tyckte jag mig höra en annan gräshoppa till höger om mig, men såg ingen. Jag tittade tillbaka på den första. Den var borta. Så hittade jag den snett till höger framför mig. Jag fick för mig att den kallade på den andra. Sedan blev jag dock osäker, då jag inte hörde den andra. Jag kanske inbillade mig?

Maggie reste sig upp. Det var dags att gå vidare. Hon har varit trött de senaste dagarna och jag lät henne bestämma takten. Vi skulle inte gå långt.

Häromdagen hade vi varit vid Gräsmark och gått. Då upptäckte jag en huggorm en fot från där jag satte en min fot. Maggie hade redan gått förbi. Den låg hopslingrad i gräset. Kanske hade den precis ätit?

Jag och Maggie fortsatte promenaden längs med grusvägen. Vi kom upp till höjden där Sunne Kommun ska bygga sin Climate Arena, se inlägg Trollharar och religionen ekologism. Maggie ville gå ned till Lersjön och bada. Hon drog ut mig på kalhygget och vi gick norrut. Men när det sluttade ned mot sjön svängde jag mot vindskyddet som låg på knallen. Hon ville inte gå dit. Så jag släppte kopplet så kom hon självmant efter mig.

Själv satte jag mig på en sten efter att ha spritt ut godis som hon kunde söka. Jag tänkte på vargarna i Italien.

Blick från vindskyddet. Nedanför ska de bygga *Climate Arena* för testkörning av bilar.

Under min färd mot Leksand (läs En amerikanare är trygghet) hade jag lyssnat på rovdjursforskaren Luigi Boitani. Han intervjuades i podcasten The Wolf connection i avsnittet ”Episode #219 Luigi Boitani – A History of Wolf Research in Italy” (2025). I programmet beskriver han hur vargpopulationen i Italien hade gått från lite över hundra vargar till nu mellan 3- och 4000.

2019 var den spridd enligt bilden ovan. Det röda är etablerade och de gula områdena är oregelbundna områden. (Italian wolf, *Wikipedia*)

1973 påbörjade de skyddet av vargen under namnet Operation San Fransisco. Boitani berättar att det krävde många möten med lokalbor, jägare och lantbrukare för att kunna skapa en situation där vargen accepterades.

Valeria Salvatori, som har arbetat med Boitani, berättar i ”Episode 105: European Wolves: A Story of Perseverance & Coexistence with Valeria Salvatori, PhD” (2022) i Rewildology om arbetet som fortgår. Hon berättar att hela tiden handlar det om dialog, att se till den lokala kulturen och förstå hur man kan komma framåt.

Jag tänkte på Sverige där politikerna vill få ned vargstammen till 170 från nu runt 400. I Italien arbetade politikerna tvärtom och nu har det kommit till en situation där man enligt både Boitani och Salvatori ser ett tak på populationen. Vargstammen sprider sig till de omkringliggande länderna som vi ser på kartan ovan.

Gentester av vargen i Italien visar att den härstammar från pleistocen, alltså tiden innan förra istiden (Hulva et al., 2024). Det betyder att den skiljer sig en del från de vargarna som är norr om Italiensk halvön. Nedan ser vi en överblick från 2013 av de olika metapopulationerna i Europa, se Vargen och vad är en metapopulation?.

Idag är de ännu mer spridda över Europa, se Kan vi leva med vargen?. Artiklarna jag läser tenderar att inleda med detta. Men det är som jag har återkommit till inte populärt hos alla.

Maggie hade hittat alla godisarna, där vi satt. Själv upptäckte jag blåbären som hade vuxit sig stora på slänten i gläntan. Jag satte mig på knä och åt. De var söta och varma av solen.

Vargen, apropå den snabba ökningen i Italien och i resten av Europa, berättade Boitani, är väldigt duktig på att föröka sig. Om den inte störs kan den öka med 35% om året. Med tiden sprider de sig över allt större områden. Då den ökar så mycket, fortsätter han, måste antalet kontrolleras.

Det fick mig att tänka på mina funderingar kring diskussionen i Sverige om tjuvjakt där vissa påstår att det inte pågår i särskilt stor omfattning eftersom det inte finns bevis, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Men om vi utgår från det Boitani säger så torde förnekelsen av tjuvjakt vara tveksam.

Förvisso, som jag skriver i Varför dog vargarna?, kan det finnas ytterligare förklaringar. Men då man inte har stött på något virus eller något liknande är det synnerligen märkligt att den svenska populationen inte ökar i högre omfattning.

Nåväl, tänker jag efter jag ätit mig nöjd på blåbär, det börjar bli dags att gå tillbaka. Maggie vill fortfarande gå ned till Lersjön, men det får bli en annan dag. Tröttheten som hon har uppvisat kan bero på ryggont så att leka i vattnet får hon inte idag.

På vägen tillbaka visar hon mig var det växer kantareller. Hon är väldigt duktig. Nästan varje dag här har jag ätit stekta kantareller och hjortron med vaniljglass. Till lunch kommer det att bli stuvade kantareller och ugnsstekt zucchini.

Från Back-Kajsasled vid Mårbacka med Freddy

Jag frågade en gång några italienare på besök på skolan där jag jobbade om varför folk accepterade vargarna i Italien. En kollega sköt in att det berodde på att de aldrig hade varit borta. Men det stämmer inte, vad jag lärde mig från Boitani och Salvatori. De var hatade och jagade, men politiska beslut och träget arbete har skapat en acceptans i Italien som har lett till det osannolika antalet idag.

Själv hoppas jag att vi i Sverige en dag kommer att acceptera ett så högt antal. Att tillägga är att i Italien har man också ett stort antal björnar, samt det är mycket mer tätbefolkat än Sverige.

Om några dagar återvänder jag till Simrishamn efter att ha varit i Värmland i några veckor. I Skåne arbetar vissa ljusskygga individer för att få bort vargen. I Värmland tycks de lyckas, se Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Samtidigt arbetas det också i det tysta med samtal om synen på i Sverige, berättar Salvatori.

Må de lyckas att förändra attityden.

Referenser:

Hulva, Pavel; Collet, Sebastian; Baránková et al. (2024). Genetic admixture between Central European and Alpine wolf populations. Wildlife Biology. https://doi.org/10.1002/wlb3.01281

Stronen AV; Jędrzejewska B; Pertoldi C; Demontis D; Randi E; Niedziałkowska M; et al. (2013) North-South Differentiation and a Region of High Diversity in European Wolves (Canis lupus). PLoS ONE 8(10): e76454. doi:10.1371/journal.pone.0076454

Vargen är död

Vargen hade skjutits. Den hade förirrat sig in i ett bostadsområde i Malmö. Människor hade försökt att jaga bort den. En hund hade blivit biten. Några dagar innan hade den synts i Falsterbo av en fågelskådare. Jägarna behöver inte längre vara rädda för att den vargen ska ta skånska kronhjortar, se Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja….

Själv läste jag nyheten om den skjutna vargen inte med sorg och inte heller glädje, utan betänksamt. Se Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025). Jag kände med vargen, på något konstigt sätt. Den hade hamnat i en situation som den inte begrep och inte kunde ta sig ur, som Tom Espgård, vilthandläggaren för Länsstyrelsen Skåne, säger i SVT:s inslag.

Senare gick jag ut i trädgården flög en gråsparv runt. Först trodde jag att det var en främmande fågel. Den var vit under huvudet. Gråsparvar är något jag sällan tittar in eftersom de är en del av vår närvaro. Men nu gjorde den sig tydlig.

Den var inte alls skygg utan varnade oroligt. Den flög fram och tillbaka. Jag förstod inte varför, där jag satt på farstutrappan och tittade på den. Jag försökte begripa. Så gick jag runt nedanför trädet, sökte bland gräset för att se om någon unge låg och tryckte. Men jag hittade inget som kunde förklara beteendet.

Gråsparven

Jag promenerade hemifrån, gick mot Bäckhalladalen och upp för backen efter Tommarpsån. En rödstjärt flög upp, landade på en utstickande gren och varnade. Jag har inte ofta tänkt på detta hur tydliga djur är till skillnad från människor. Vi vet vad som är varningsläten. Vi vet vad som är lockläten. Allt står i min fågelbok. Fåglar är tydliga.

Jag kände en närhet till rödstjärten, då jag tänkte på vad neurologen Antonio Damasio skriver i sin bok The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures (2018). Han skriver att vi människor delar dessa enklare delar med djuren. Även vi har en enkelhet i våra reaktioner, liksom den som rödstjärten visade upp. Det som gör att vi kan förändra vårt beteende är frontalloben. Det är där vi kan kalibrera vår reaktion. Men under denna del är våra känslor. De är välutvecklade och de är där för att skydda oss mot faror. De kan ta över och då reagerar vi i affekt.

Tanken låg mig extra nära då jag i helgen läste ut boken Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Författaren Thorsten Gieser är antropolog och studerar bland annat rovdjuren och människorna. Det viktiga är orden ”affects, feelings, and sentiments” i undertiteln. Varför är det viktigt? Jo, för vi lever i en tid då vi hänför allt till vetenskapen. När vi diskuterar vargens närvaro talar många om ekologi och den är nödvändig eller inte för ekosystemet. Då är allt vad som heter känslor och dito bortglömt. Men vargen är ett stort rovdjur. Den kan döda och gör det.

Han skriver att även om få ser en varg så skapar den en atmosfär när den kommer och etablerar sig i ett område. Den påverkar genom sin närvaro. Vi upplever dess närvaro trots att vi inte ens har sett den.

I ett inslag på TV4 berättas om hur en rektor ställde in aktiviteterna i skolan. En mamma säger till TV4 nyheterna:

– Många är oroliga, det är det enda man pratar om. Jag vill inte att barnen går själva till skolan. Barnen vill inte det heller nu, efter att vargen var vid skolan igår, säger hon till TV4 Nyheterna.

Återigen verkar det vara en varg som har förvirrat sig in i fel område. Markus Södling, Rovdjurshandläggaren för Länsstyrelsen Södermanland säger att den inte är farlig, se Här är vargen som sätter skräck i skolbarn: ”Det enda man pratar om” (TV4, 2024)

– Den här vargen är av alla rapporter att döma fortfarande en skygg varg för kontakt med människor. Den har bara valt ett tveksamt område att hänga i för att jaga skaffa mat i form av harar, rådjur och katter i stadsnära miljöer, säger Markus Södling rovdjurshandläggare länsstyrelsen Södermanland, till TV4 Nyheterna.

Jag fortsatte min promenad in i hagen och upp mot höjden. Kruståteln kändes mot mina ben när jag gick genom det rödlätta gräshavet. Solen sken. Tankar om vargar lämnade mig då en gulsparv fångade min uppmärksamhet. Den satt i en död björk och lockade. Den första kullen ungar är utflugna, nu är det dags för en ny kull.

Det var skönt att gå där i brisen. Jag gick in i skogsdungen. Jag var på väg till ängarna väster om skogsdungen.

Jag vet förresten inte om jag ska kalla det för ängar eller hagar. Det senare är ju där djur betar och ängar är där man slår för hö. Kanske är hed bättre?

Fågelungarna hördes från snår och träd. Föräldrarna rörde sig för att hitta insekter att mata dem. Jag försökte ofta fånga dem i flykten med kikaren, men var i stället tvungen att gå på lätet.

Ärtsångare, törnsångare och i bakgrunden hörs en gransångare.

En en stod vid en rönn. Där såg jag törnsångare. I det öppna landskapet trivs enen. Den tål inte skugga. I eken bakom flög det ärtsångare. Korpar hördes från dungen. Det förvånade mig då jag inte trodde de höll till i den här delen av Skåne.

Jag satte mig på en sten och tog in ljuden. Det var en lugn atmosfär och inget affekterade mig. Vi människor fångas lätt av affekterna, skriver Gieser. Det är svårt att skilja på det rimliga och det orimliga. Det är lätt att inte ta affekterade människor på allvar.

Visserligen skriver han att affekter kan man ändra på, men att avfärda dem skapar osämja. Det ser vi i vårt samhälle då vargen skapar affekter, men olika beroende på person. Hos modern i Malmköping var det rädsla för sin sons säkerhet. För andra kan det vara en känsla av upprymdhet, som till exempel fågelskådaren som upptäckte vargen i Falsterbo, se Måns Karlssons film på SVT, Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025).

Jag gick in i dungen i Bäckhalladalen. Det var skuggigt. En svarthätta visade sig på sin insektsjakt, så kom en rödhake.

Korparna hördes igen. Det väckte min nyfikenhet så jag gick av stigen och in i ett granbestånd. Det låg död ved på marken. Inget grönt. Så kom jag in bland björnbärssnår. En djurstig räddade mina ben. Korparna var tystare nu. Jag fick inte syn på dem.

På sina ställen växte det mycket snår och på andra bitar inte alls, som i en del där bokträden stod med tät lövkrona. En jordplätt väckte min nyfikenhet. Där var varken löv eller bar. Det visade sig vara en myrstack i skapande. Allt hade använts till byggnadsmaterial.

När jag kom därifrån hade myror klättrat upp på mina ben. Jag slog av dem och studerade sedan benen ifall fästingar hade hittat mig då jag gick i gräset.

Myrstacken lite ovanför centrum i bilden.

Som vi ser i bilderna ovan formar myrorna sin miljö. De liksom människor gör sin närvaro tydlig. Vargen däremot formar sin miljö genom sin närvaro, skriver Gieser (2024). Den känns. Han vill till och med beskriva dem som territoriella ingenjörer (”territorial engineers”, 2024:24). Man kan delvis välja att tänka på deras närvaro eller inte. Men då och då visar de upp sig som i exemplen ovan. Men oftast känner vi av deras närvaro. Den formar vår upplevelse i skogen.

Vi är olika känsliga för detta och blir dessutom olika affekterade. Att röra sig i skogen där de finns kan skapa obehag (”queasiness”, 2024:205), skriver Gieser och frågar sig hur mycket obehag som vårt samhälle tolererar. Eller vi kanske inte ska uttrycka det som om alla känner obehag, däremot kan det vara en betydande del. Och då kan det bli konflikt.

Jag kom åter upp på stigen. Något rörde sig i växtligheten och två spillkråkor flög upp. Jag hade hört dem tidigare, men nu fick jag se dem nära. De affekterade mig med en glädjerush.

Egentligen hade jag tänkt att fortsätta mitt strövande ned till Tobisvik, men valde att gå genom hagen. Vinden kom från Östersjön. Så fick jag se något konstigt. Det var en kanin bakifrån. Jag stod still och tittade på den. Vinden gjorde att den inte förnam min närvaro trots att det var kanske fem meter mellan oss.

Så vände den sig om och såg mig. Men den stack inte genast utan fortsatte avvaktande att beta. När jag tog upp mobilen för att fotografera blev den orolig och satte sig upp. Sedan när jag gick snett bort från den stack den iväg. Den litade inte på om jag var ofarlig.

Och kanske är det här det här inlägget bör avsluta? För även om vi inte är bytesdjur, som kaniner, utan rovdjur, så har vi ändå denna instinkt att det är bäst att inte chansa. Dessa känslor är en djup del av vår tredelade hjärna. De har räddat oss många gånger och de som sprang lite innan de andra överlevde. De som väntade lite för länge dog.

När ni läser det här cyklar jag i Tyskland. Då kommer det reseanteckningar.

För en intressant intervju med Thorstein Gieser rekommenderar jag poddavsnittet med den hyperbola titeln Living with Wolves – The Complete Guide to Coexistence. (Här på youtube, men det går även att höra som ljudfil i en podcastapp.

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Försök att prata botanikens språk och naturen öppnas

Var det en lövsångare? Visserligen porlade sången. Men det var något i tonen. Lite för kraftig? Jag gissade på svarthätta. Merlin bird ID gav mig rätt. Jag tittade upp i ekens lövverk och så såg jag den även utan min kikare. Jag fylldes av glädje. En bra elev. Det började sitta. (Se Vad oroade härmsångaren?)

Det var en varm dag förra helgen. Jag gick längs med Solviksgatan i Strömstad. Där är en någon kilometer lång slinga som går upp för berget för att sedan avslutas vid marinan vid Nils Ljungqvists väg. Vid badet samlades det människor. På vägen låg skräp som jag plockade upp och slängde i papperskorgen. Jag fortsatte upp för backen, tittade mig omkring. Det växte tall, ek och björk uppför klipporna.

Först gick jag raskt. Nu vid terminens slut var jag full av orolig energi som ville ut. Men solen sken så vackert i det gröna. Efter badet var det inga människor. Jag började lugna mig. En öppning bland buskarna och träden visade mig en fin klippa att ligga på vid stupet med blick mot Röseberget.

Lavar på hällen, denna urtida symbios mellan de första livsformerna, alg och svamp.

Jag lade mig ned på hällen och blundade. Tankarna bearbetade föreställningen om att kunna beskriva verkligheten så simpelt som möjligt och ändå göra den begriplig. En beskrivning är inte bara kommunikation med andra utan också för mig själv. Det är genom att kunna strukturera och kategorisera det vi upplever omkring oss som vi kan göra den begriplig. Vi finner mönster i bruset och sedan testar vi oss fram om föreställningarna är begripliga.

Här testar ett frö (ljung?) om betingelserna är de rätta för överlevnad. Jorden är torr och sprucken.

För att kort förklara vad jag menar citerar jag min sammanfattning av två artiklar av systemteoretikern och antropologen Gregory Bateson:

I artiklarna ”Cybernetic explanation” (1967) och ”Redundancy and coding” (1968), som finns att läsa i det eminenta verket Steps to an ecology of mind (Bateson, 2000[1972]), går han igenom hur organismer genom att se mönster i bruset kan anpassa sig till sin omgivning. Det leder till kunskap.

Kunskap ska här förstås framför allt som mönster som organismen plockar upp i omgivningen utifrån information som avges. Mönster fångas upp genom att vi får information som vi kan utläsa delar av och utifrån den kan vi utröna saker. Den gör att organismer kan anpassa sig till miljön. Den kan givetvis vara fel. Mönstren kan vara fel på grund av svårtolkad information. Allt det som inte är information är brus och det är ur bruset som vi kan finna nya mönster (Bateson, 1967). Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?

Grässtrån i en vertikal skreva. Bristen på vatten har stängt dess porer och den håller på att torka bort.

Jag tänkte att allt biologiskt behöver energi för att leva. Då jag håller på att öva mig i matematikens logik, tänkte jag att kanske kunde det skrivas med formeln ”X+Y” eller ”x+y=X”. Som ni märker är det väldigt introvert och inte alls meddelsamt. Tanken är att X är organismen och Y är energikällan. Och just genom att jag är tvungen att förklara detta med ord som är förståeliga visar på hur språket ger oss verktyg och därmed bygger in oss i en föreställningsvärld.

Här ser vi hur betingelserna ger olika möjligheter för olika organismer. På klipporna finns olika lavar, medan i skrevorna och de skyddade områdena kan kärlväxter som ljung och tall växa.

När jag reste mig upp iakttog jag växtligheten. Då jag har sysslat en del med botanik under våren har jag fått begrepp för att kunna sortera dem i både familjer och tidsepoker. Jag har redan nämnt lavarna som är en symbios mellan alger och svampar.

Kärlväxterna kommer långt senare i evolutionen. Det är växter som har kärl där vattnet kan pressas uppåt genom kärlen. Mossor och lavar kan inte spara vatten. De lever därför där det är vått.

I denna lilla skreva i norrläge och skyddat från solen växer mossor. Rhizoiderna (rotliknande delar) fungerar som svampar som håller kvar vattnet. Den här blommar med gametofyterna som står upp. Det är alltså inga kärl för att för att samla vatten utan i ”blommorna” bildas könsceller (gameter) så de kan föröka sig.

Jag fortsätter på stigen. Fågelsången ackompanjerar mig. Från en tall innan toppen hör jag en specifik sång som jag inte kan placera. Det är nötväckor. Och så i kanten av den mindre tallen ser jag en tofsmes. De brukar röra sig så fort, men nu hänger den kvar och fångar insekter. Jag står glad med kikaren och kan skåda den medan den rör sig från gren till gren.

Jag fortsätter att bruka min nya begreppsvärld. Tallen är gymnosperm, som betyder nakenfröig. De är kärlväxter. Nu har mutationer och naturlig utveckling skapat stående växter. Men innan dess kom ormbunkarna. De har rötter som stabiliserar dem.

Mossa, som inte är kärlväxter, och en ormbunke som har utvecklat rötter och kärlsträngar som gör att de kan stå upp och transportera vatten.

Innan ormbunkarna kom levermossorna, som har rhizoider, som är rotliknande tingestar som sticker ut. När jag gjorde i ordning plattorna utanför upptäckte jag plötsligt dessa förtjusande växter.

Här har de utvecklat groddkoppar för att kunna föröka sig med endast en genuppsättning (haploid)

Här har de utvecklat ”palmer” vilket gör att de förökar sig genom sexuell reproduktion (diploid).

På bilden nedan ser man både med groddkoppar (gemma cup) och gametofyterna.

Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=274978

Frågan som vi kan ställa oss är om dessa växter får en slags kunskap? Som jag skriver ovan så handlar kunskap om mönster som organismer plockar upp i den information som ständigt kommer till oss. Det är genom den som de kan anpassa sig till omgivningen, som gör att ett från en gymnosperm som en tall gör att den väntar tills de rätta förhållandena uppstår.

Eller är det endast det mekaniska maskineriet som styr? Alltså ett slags binärt system där det finns en mängd delar som sätts av och på? Är evolutionen blind och ett slags evigt tärningsspel, där vinsten är förökning och förlusten död utan förökning?

Här ser vi ormbunkar som reser sig ur mossan. Vi ser gametofyter som sticker upp från väggmossa (?).

Jag gick ned för berget och började närma mig Nils Ljungqvists väg. Jag tänkte på hur jag under denna korta promenad fick se evolutionens överlevare och de olika stadierna i växternas utveckling. Levermossorna såg jag visserligen inte då, men det berodde nog på min uppmärksamhet.

Något som fångade min uppmärksamhet var dock en gärdsmyg, dessa högljudda, men ack så små fåglar med sin stjärt som kavat sticker upp.

En gärdsmyg. De svarta strecken visar var den sitter.

Till skillnad från växterna så kan djuren röra på sig. De skaffar sig kunskap genom att kunna tyda det omgivande landskapet. De är medvetna. Gärdsmygen höll ut, men ju närmre jag kom ju mer osäker blev den. Till slut flög den i väg.

Aspen är en angiosperm, alltså gömfröiga växter som kom efter gymnospermerna.

Idag på morgonen läste jag i Dan Binkleys bok Forest ecology: an evidence-based approach (2021). Han berättade om hur fotosyntesen fungerar och angav formeln vatten + koldioxid =>socker + syre. Vad många missar skriver han är att koldioxiden är att växternas byggmaterial är kolet som är en del av kol-dioxiden.

Tänk hur fantastiskt detta är och att under denna korta promenad som tog lång tid för att jag ständigt stannade så kunde jag iaktta det timliga resultatet av cyanobakterier i algerna som är i symbios med svampar eller ekar som är en del av angiospermerna (de gömfröiga växterna) som kommer efter gymnospermerna (de nakenfröiga växterna). Och allt detta som har skapat liv, alltså att celler kunde fånga upp ljuset och koldioxiden i sin tur kunde skapa socker och framför allt syre, som var det som gjorde att jag som ett däggdjur kunde röra mig längs en stig på en bergsknalle i Strömstad.

Som ni kanske märker är terminologin fortfarande osäker. Jag skriver, tvekar, slår upp och fortsätter. Jag lär mig helt enkelt och bildar mig en allt mer sammanhängande föreställningsvärld. Jag får ett språk.

Det gör att mina steg i naturen blir långsammare. Blicken blir nyfiknare för att den kan börja tolka myllret av information och placera in den i meningsfyllda mönster.

Jag kom ned på Nils Ljungqvists väg och gick längs med vattnet. Jag var mentalt trött och samtidigt upprymd av alla intrycken. Suget efter kaffe, avbröt samtalet med min omgivning och jag skyndade på stegen.

Referenser:

Bateson, Gregory (1967). ”Cybernetic explanation”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 405–416.

Bateson, Gregory (1968). ”Redundancy and coding”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 417–431.

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare

Ett snabbt beslut, inspirerad av ett möte gjorde att jag ändrade planerna, se Förvirrad i Tjörnedala. Istället för att cykla tillbaka till Tjörnedala i lördags gick färden söderut längs med Östersjön. Jag cyklade längs cykelvägen till Brantevik, förbi strandhagarna, igenom det gamla fiskesamhället som numera är en semesterort och upp för den 4 kilometer långa backen till Gislöv.

Elever som tog studenten gav mig den här tallriken.

Väster om M1500 börjar åkrarna. Längs vägkanten såg jag blodklöver, vallmo och blåeld. Vallmon lyste rött ute i vetefälten. Det var vindigt så det gick trögt till Gislöv, sedan var det endast några kilometer till Gislövs stjärna, vilket var målet. Skälet var ett möte med en gammal kommunekolog som jag mötte nere vid revet i fredags. Han rekommenderade mig ett besök där.

Jag stötte på honom nere vid revet i Simrishamn. Efter jag hade varit i Tjörnedala cyklade jag förbi för att se om det hade kommit in någon kul fågel, se Kunskap är farligt. Den förändrar oss. Bland de kentska tärnorna var en fisktärna. Annars var det storskarv och gravänder.

En gammal elev kom förbi. Han var en av mina första elever. Vi skrattade åt vad de tyckte om mig då. De var hårda men bra lärare för en nykläckt magister.

Första året fick jag inte så här fina ord.

Så nu befann jag mig mellan Gislöv och Gislöv stjärna. Fortfarande motvind och på vänster sida av vägen var kor ute och betade i den magra hagen. Jag trivdes. Solen, hagar och besådda fält och på cykeln som lät mig komma hit till Gislövs stjärna.

Jag svängde av vägen och cyklade längs allén som ledde till en camping. Jag blev förvånad, då jag inte visste att det låg en camping här. Fågelsången fångade min uppmärksamhet och de gamla ekarna. Emellan dem växte hasseln tät.

På en skylt vid parkeringen läste jag om platsen. Se nedan citat från Länsstyrelsen:

Gislövs stjärna utgörs av ett ädellövdominerat skogsparti som omges av ett i övrigt öppet jordbrukslandskap. Området har en lång skoglig kontinuitet och har troligtvis varit skogbevuxet sedan 1600-talet. Det gör Gislövs stjärna till en viktig tillflyktsort i det skogsfattiga landskapet för många växter och djur. Flera lavar som indikerar att skogen hyser höga naturvärden finns i reservatet, däribland den rödlistade bokvårtlaven. Gislövs stjärna

Orden gjorde mig tveksam. ”Skoglig kontinuitet” och ”skogsbevuxet sedan 1600-talet”; varför är det ens intressant? Det må låta löjligt av mig, men jag har blivit alltmer skeptisk till dessa skyltar och beskrivningar. De berättar så lite, men använder ord som ska väcka positiva känslor hos dem som hört om gammelskog och ”riktig” skog, se Naturpodden: Lina Burnelius om den grönmålande skogsindustrin.

Näktergalarnas vilda sång omringade mig. Jag tittade upp mot ekträdens kronor. De var ungefär jämnhöga. De lägre grenarna var döda. Jag tänkte på att här skulle ett par visenter få härja som betade av lite av buskarna.

Vad hade det varit här tidigare? Äng, hagar eller var det verkligen kontinuitetsskog? Vad betyder det ens? Ja, jag var skeptisk. Och var kunde jag hitta dessa bokvårtlavar? Ja, inte på stigen i alla fall!

Så jag gick av stigen och in bland träden. Det var knappt någon död ved, vilket förvånade mig. Skulle inte det här ha varit relativt orört? Kanske inte?

Så stötte jag på avenbok. Det gjorde mig glad för att det var ett kvitto på att jag började lära mig och framförallt mindes det man hade berättat för mig.

Avenboken och på bilden ser man hur få örter som växer på marken.

Så såg jag något som fångade min uppmärksamhet. En död trädstam hade konstiga raka linjer med prickar. Jag satte mig på knäna och tog upp min kära lupp. Då såg jag att det var små insektshål.

Jag gick vidare och på en halvförmultnad trädstam fick jag se något vitt. Jag satte mig åter på knäna och tittade med luppen. Det verkar som att jag hade hittat koralltaggsvamp.

De små knopparna växte längs hela stammen.

Nu började jag lätta upp. jag gick tillbaka till stigen. En öppning i hasseln gav mig möjlighet att gå in i en liten glänta. En fågel fick mig att ta upp kikaren.

Det var en nötväcka i eken. Men den var så vit på bröstet. Sedan såg jag en till och så sedan en; fyra såg jag totalt som hoppade runt bland grenarna. Det var årsungar med föräldrarna som verkade lära dem att hitta mat i barken. Jag tänkte på hur eken skrovliga bark erbjuder möjligheter för olika arter, till skillnad från boken, se Erbjuds biologisk mångfald?.

Tankarna kring hur den här skogen har utvecklats har gjort mig uppmärksam, se Förvirrad i Tjörnedala. Jag använder följande frågor från Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021)

1. What’s up with this forest?
2. How did it get that way?

På västra sidan övergick eken i bok. Hasseln försvann och det öppnade upp sig på marken. Men trädkronorna höll undan växtligheten. Några stubbar berättade om avverkning.

En nedbruten stubbe och utblommade vitsippor.

Jag kom upp till allén och gick över vägen. En bred stenmur gick genom området. Visade den på boskapshållning eller någon gränsdragning?

Stigen svängde söderut. Bokarna var på norra sidan, men eken och hasseln kom tillbaka. Jag såg några träd med bär. De var stora och hade körsbärsliknande bär. Jag frågade en kvinna som kom emot mig om hon visste var det var. Hon vissteinte och jag sökte på telefonen. Var det oxel? E skulle vara här. Hon kan sådant.

Senare förstod jag att det var fågelbär.

Till bilden antecknar jag: När boken minskar kommer ek, hassel och fågelbär.

Snart kom jag ned till den gamla campingen. Byggnaderna är sönderslagna. Här var det förr dansbana och annat liv. Men nu var det övergivet.

Jag antog att då växte inte hasseln som den gjorde nu. Säkerligen höll de undan buskagen. Då var det färre näktergalar här.

Vid cykeln stötte jag på en man med kikare. Vi började prata som vi fågelskådare gör. Jag frågade om ”oxeln” och han visste inte. Han frågade om jag sett sommargylling och jag svarade nej. Vi talade om campingen som man borde göra något av. Kanske en hippiecamping?

På vägen hem gick det fortare. Vinden var i ryggen och jag cyklade över Simris. Jag tänkte på dessa små skogsområden.

Ingen vet riktigt varför Gislövs stjärna blev kvar. Jag trodde det tillhörde någon adelsman som jagade där, men så förtäljer inte källorna. Det var i kanten av två socknar. Ägandeförhållandena var oklara. Det blev en slags utmark. Träden fick stå kvar.

Och jag mindes samtalet med en god vän. Jag frågade om han hade kvar sin skog. Nej, den var såld. Han bodde för långt därifrån. Man måste bo nära sin skog, förklarade han, annars kanske det kommer någon art som gör att jag inte kan hugga ned den.

Jag mindes att jag funderade på om jag skulle börja predika om den biologiska mångfalden och det där. Men jag höll tyst, för han berättade om saker som gav mig insikter om vad som styr många i slutändan.

Det handlar om ägande, vad som är mitt och ingen annans. Men också en annan diskussion som jag hade stött på i LRF:s tidning ATL.

Den handlar om att skogsbolagen en ska få köpa privatägd skog, se ”Skogsbolagen ska inte tränga undan familjeskogsbruket” (Gustafsson, 2025). Vad bolagen gör är att de kan använda de mindre områdena för att kunna utnyttja skogsområden med bättre förutsättningar för produktion.

Den 1 juli 2005 fick också skogsbolag som ingår avtal om naturreservat möjligheten att köpa skogsmark av fysiska personer som kompensation. Det har lett till att reservatsbildningar kan bli en bra affär för skogsbolagen. De kan därigenom dels få ekonomisk kompensation från det allmänna för förlusten av marken, dels få möjligheten att förvärva mark från enskilda som ligger bättre till i förhållande till industrin. (Gustafsson, 2025

Gustafsson med sin yviga penna hotar om baggböleri, men jag kopplade ihop detta med min väns ståndpunkt. För honom var skogshektaren betydelsefullt kapital som han inte ville riskera.

Och jag tänkte att för skogsbolagen kan naturreservatet vara en vinst som också kommer Sverige till del då mer skog blir skyddat. Då kan sommargyllingen få större skogar att få sjunga i under sommarkvällarna.

Det knepiga ägandet skyddade Gislövs stjärna. Kanske är skogsbolagen, de små biologiskt värdefulla skogarnas räddare?

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Gustafsson, Anders. (2025). ”Skogsbolagen ska inte tränga undan familjeskogsbruket”. ATL. Publicerat 250605 [hämtat den 250613].

Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Tack för kommentar. Den uppskattas. Apropå en annan diskussion här i kommentarsfältet så vill jag minnas att du lät din…