Kategori: Jakt

Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?

En kronhjorts bröl är magiskt att höra en sensommar natt. Vi låg under filtar på en matta i en glänta. Så kom det där brölet i morgondimman. Vi tittade upp och en bit bort stod kronhjorten. Då den märkte vår närvaro lommade den iväg. Vi låg tysta kvar i förhoppningen att få höra det igen.

Jag minns detta medan jag läser om kronhjorten i vår fauna. I gårdagens inlägg Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja… berättar jag om att Skånska jägarförbundet är oroliga att vargens närvaro i Skåne kan hota den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus). Idag hittade jag en artikel från Naturskyddsföreningen i Skåne där dess historia berättas. Jag rekommenderar verkligen att du läser Anders Jarnemos presentation av Kronhjorten (Jarnemo, u.å.) på Naturskyddsföreningens hemsida.

Det är en historia om hur kungar har velat skydda den för att kunna jaga den, så kallat kronvilt, att de har setts som skadedjur då de ansågs förstöra skogarna genom att de gnagde och flängade barken, det vill säga bet av barkrevor, vilket dödar träden. Till att de numera är skyddade. Människans förfarande har gjort att de har trängts ihop på mindre ytor. Det har berott på att alltmer mark har odlats upp till ett förändrat skogsbruk.

Skogsbruket täta skogar skapade visserligen skydd för dem, men utarmade deras födomöjligheter. Till slut fanns det endast kvar några enskilda revir varav den största stammen är här på Österlen vid Christinehof.

Idag har vi i Skåne en kronviltstam som är större än på mycket länge. Inventeringar och uppskattningar tyder på att stammen i södra centrala Skåne och på Österlen uppgår till någonstans mellan 1200–1500 djur före jakt. (Jarnemo, u.å.)

Kronhjorten (Cervus elaphus) finns över hela Europa, men att den skånska stammen (Cervus elaphus elaphus) blev en nominatart beror på att den skiljde sig från kronhjorten nere på kontinenten och i andra delar av Sverige.

Marsfjällen i fjärran

Här kan det vara värt att påminna sig om vad en art är och hur den blir till. I grunden handlar det om vilka de kan reproducera sig med (Campbell, 2015). Om en grupp skiljs geografiskt över en lång tid börjar de utvecklas i en annan riktning, vilket innebär att det kan utvecklas en nominatras. Går det tillräckligt lång tid kan det bli en helt egen ras eller en ny art. Detta kallas för habitat isolering och är just det som har skett med den skånska kronhjorten. Genom människans handlande har kronhjorten i Skåne isolerats från de övriga flockarna och bildat en nominatras.

Norr om Nyköping

Låt oss utgå från Jägareförbundet Skånes ordförande Lars Perssons fråga om ”varför inte de skånska kronhjortarna är lika skyddsvärda som vargar” (Henricson, 2023). För mig är det en väldigt intressant fråga då den pekar på problem som uppstår inom bevarandebiologin, samt frågan om det är enskilda arter som ska skyddas eller systemet? I inlägget Det var en havsörn tar jag upp biologen Michael Soulé som menar att bevarandebiologi ska utgå från olika postulat, varav de två som är relevanta här är:

  • En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40)
  • Ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42).

Vad vi ser i det skånska landskapet men också i större delen av Sverige är hur brukandet av naturen har minskat komplexiteten och minskat mångfalden. Skogsbruket historiska ensidiga fokus på enskilda arter och att göra skogarna ekologiskt fattiga har minskat födotillgången och möjligheten att överleva för många arter. Lantbrukets åkrar som har blivit allt större i och med teknologins utveckling har skapat ett utarmat landskap.

Den svenska viltförvaltningen är här också intressant, då dels har det skett en ökning av viltarter genom att nya arter har introducerats, som till exempel dovhjort och mufflonfår, se Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Mufflonfår, Gisslingö och vad ett samhälle är eller återintroducerat gamla arter som vildsvin och bäver. Likaså pågick det under många hundra år ett försök att utrota vargen, vilket lyckades, fram tills den återigen började sprida sig över Sverige.

Kort sammanfattat har människan i allra högsta grad skapat de villkor som faunan i Sverige har att utgå ifrån. Detta gäller inte bara i Sverige, se Numerical top-down effects on red deer (Cervus elaphus) are mainly shaped by humans rather than large carnivores across Europe (van Beeck Calhoen et al. 2023).

Ett torkat gäddhuvud i Sörhamn

Frågan som återstår är varför komplexitet är bra och det skiftar fokus från vilka arterna är till vilken funktion de har. Funktionen utgår från näringsväven (se Om ingen hör trädet falla) där producenter tar in näring från solen, som växter, vilka äts av till exempel kronhjortar, som sedan äts av rovdjur. Det sker en botten-upp-effekt och en uppifrån-och-ned-effekt. Rovdjuren håller nere betesdjuren så att de inte betar av för mycket och rör sig i landskapet.

Den ökning av klövdjur i Sverige beror bland annat på att vargen utrotades (Liberg et al. 2010).

En toppredator som vargen får djuren i landskapet att röra på sig så att de inte kan beta för hårt på ett ställe utan att det jämnar ut sig. De är därför skogsindustrins bästa vän, eftersom de har stora problem med betesskador.

Människan är också en toppredator, men då hennes jakt är reglerad och endast sker under vissa tider på året så får de inte djuren att röra sig i större områden. Dessutom, som i fallet med kronhjorten, finns det ett intresse av att de inte ska röra sig utanför de egna jaktmarkerna, för då kan grannen i stället skjuta dem.

En nöjd Maggie efter en lyckad spårning.

Sammanfattningsvis i detta långa och vindlande inlägg så menar jag att Lars Perssons fråga om den skånska kronhjortens skyddsstatus handlar om två saker, den enskilda arten och systemets funktioner.

Allt för länge har vi sett människans, och framför allt enskilda intressens påstådda behov. Skogsindustrins behov gjorde att landstinget i Malmöhus län 1899 ville göra kronhjorten fredlös vilket ledde till att 8 år senare var det endast ett 50-tal djur kvar (Jarnemo, u.å.). Genom jägarkåren och naturskyddsföreningar är den numera, som tidigare nämnts närmare 1500. Tack vare det kan vi uppleva det magiska hjortbrölet.

Men utrotandet av vargen i kombination med ett tuktande av naturen för livsmedel och vinst har gjort att landskapet är starkt uppdelat och den ekologiska komplexiteten är låg. För att kronhjorten ska påverkas negativt, menar van Beeck Calkoen et al. (2023), räcker det inte bara med vargens närvaro, utan även björn och lodjur.

Så avslutningsvis så är det inte vargens närvaro som bestämmer över den skånska kronhjortens vara eller inte utan människan och det är hur hon brukar och förvaltar marken som avgör. Om hon tar bort vissa balanserande funktioner, som till exempel vargens närvaro, så kommer det att få konsekvenser på grödor och träd. Men om landskapet erbjuder större utrymmen att röra sig på så kommer kronhjorten att kunna röra på sig mer och bli livskraftigare. Vargen sin tur kommer att balansera deras närvaro på markerna och minska skadorna på skog och gröda. Så båda behövs, då variationen skapar ett komplexare och ståndaktigare ekosystem.

Referenser:

van Beeck Calkoen, S. T., Kuijper, D. P., Apollonio, M., Blondel, L., Dormann, C. F., Storch, I., & Heurich, M. (2023). Numerical top‐down effects on red deer (Cervus elaphus) are mainly shaped by humans rather than large carnivores across Europe. Journal of Applied Ecology, 60(12), 2625-2635.

Campbell, Neil A. (red.) (2015). Biology: a global approach. 10. ed., Global ed. Harlow: Pearson

Henricson, Jan (2023). Stor skånsk besvikelse över utebliven vargjakt. Svensk Jakt. Publicerad: 230921 [hämtad 241012].

Jarnemo, Anders (u.å.) Kronhjort. Naturskyddsföreningen i Skåne. [Hämtad 241013]

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Soulé, Michael E. (2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja…

Lars Persson, ordförande Jägareförbundet Skåne, är besviken. Den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus) är inte skyddad och nu när vargen etablerar sig i Skåne står han undrande varför inget görs.

Politikerna har beslutat att det inte ska finnas varg i renbetesområdet eller på Gotland. Det är svårt att förstå varför inte de skånska kronhjortarna är lika skyddsvärda som vargar, och för den delen också renar. Vargar finns det i hundratusentals, nominatrasen av kronhjort som vi har i Skåne är inte fler än ett fåtal tusen djur, säger Lars Persson. (Henricson, 2023)

Vad han menar med nominatras är att kronhjorten i Skåne går under namnet Cervus elaphus elaphus och enligt Artdatabanken finns de endast i Skåne och på godset Halle-Hunneberg.

I Sverige förekommer nominatunderarten Cervus elaphus elaphus i södra Skåne och på godset Halle-Hunneberg i Västergötland (dit den förts från Skåne). Dessa populationer har inte blandats upp med utifrån kommande kronhjortar och är sannolikt de enda som undgått påtaglig hybridisering med djur av främmande ursprung. (Artdatabanken, u.å.)

Den skånska kronhjorten (Cervus elaphus elaphus) förökar sig vid hög ålder och är känsliga för störning. Dessutom riskerar de att blandas med kronhjortar (Cervus elaphus) som rör sig från Blekinge eller de som flyr från inhängnader i Skåne.

Så Persson, ordförande Jägareförbundet Skåne, har rätt i att de är en hotad grupp, men det som Artdatabanken framför allt tar fasta på är att det stora problemet är jägarna själva, då kronhjorten är lättjagad och att för många av dem skjuts på grund av deras imponerande horn.

Vägen mellan Brännåker och Granliden.

För sakens skulle kan vi koppla detta till föregående inlägg om utdöendeskuld då deras utbredningsområde och naturliga parningsmöjligheter har kringskurits av hur landet har brukats, vilket i sin tur har lett till denna specifika underart. (Se Vart ska älgarna ta vägen? Om utdöendeskuld och invandringskredit).

Jag håller med Persson om att en större grupp vargar torde påverka den lokala kronhjorten. Men det finns andra delar i detta som jag vill begrunda utifrån det som jag stötte på i litteraturen under förmiddagen.

I artikeln ”Home range sizes of red deer in relation to habitat composition: a review and implications for management in Sweden” (Jarnemo, Nilsson & Wikenros, 2023) finns det geografisk påverkan på kronhjorten. Att lägga märke till här är att det är huvudarten Cervus elaphus.

Om vi börjar med hur stort hemrevir en kronhjort har, så påverkas det av flera faktorer, varav födotillgången är viktig. Jarnemo et al. visar att det skiljer sig åt mellan Kolmården och i Skåne, de områden som de har gjort sina beräkningar. I Skåne är skogarna för små och där finns det främst bark att tillgå. Det gör att de i stället får söka sig ut på åkrarna. Här förstår vi att detta stör både skogsägare och lantbrukare. När kronhjortarna biter av barken på träden så dör de. Då åkrarna, skriver författarna, endast har en gröda, måste kronhjortarna sprida sig över ännu större ytor.

[T]he red deer in the mixed forest-agricultural landscape in Skåne in winter (January–March) used more than twice as large areas during the night-time feeding as compared to the deer in the forest dominated landscape in Kolmården. (Jarnemo, et al. 2023:10)

Till detta, tillägger de, att när grödan skördas innebär det att en födotillgång försvinner på en dag, vilket tvingar dem att röra sig över ännu större ytor. Detta beteende skiljer sig dock från nominatarten, om jag tolkar artdatabanken rätt. De skriver att de har låg spridningsgrad, (se Kronhjort: Cervus elaphus elaphus).

Renar på vägen vid Atjiken.

Att jag hamnade bland hjortdjur har att göra med att jag började läsa journalisten Ben Goldfarbs bok Crossings: How road ecology is shaping the future of our planet (2023). Den handlar om hur vägar påverkar ekologin genom hur den förhindrar vissa djurs rörelser, förenklar andras, liksom hur dödliga de är då djuren blir påkörda av bilar.

En spännande sak i boken är i att viltolyckor mellan hjortar inte nämns i början av vägarnas uppkomst utan de uppkom under 1960-talet i USA. Då hade framför allt rådjuren mångfaldigats, och många var inblandade i olyckor, då de blev påkörda av bilar. En av orsakerna var att vägkanterna hade den perfekta mixen av mat för dem, lövträdsskott och andra örter. I gryningen och i kvällningen möttes de av pendlare som samtidigt lämnade hem eller jobb.

I detta finns det ett annat intressant sammanfall och det är att då vargen hade dödats kunde hjortdjursstammarna växa exponentiellt. Så i kapitlet ”Ungulates and their managment” (Liberg et al. 2010) i boken European Ungulates and Their Management in the 21st Century (red. Apollonio, Anderson & Putnam, 2010) kan vi läsa att dels beror uppgången av klövdjur i Sverige på grund av jaktregleringar som jägare och regeringen gjorde (se till exempel Den andre varje månad och viltförvaltningen), men också på grund av vargens försvinnande. För en längre genomgång, se bland annat Bestämmer jägarna för mycket?.

Liberg et al. (2010:43) visar hur bestämmelser har gjort att avskjutningen på till exempel kronhjort har stigit markant sedan 1930-talet och 2004. Viktigt att tillägga är ett det inte är den skånska nominatrasen som här menas utan kronhjortar generellt. Här vill jag upprepa det tidigare nämna att eftersom skälet till att många jagar kronhjort är de stora hornen. Detta leder därför till att det finns en ojämn fördelning mellan han- och honhjorten i markerna.

(Liberg et al., 2010:43)

Som vi ser är det alltså en mängd faktorer som påverkar klövdjursbestånden. Men det viktigaste är att det som påverkar direkt och indirekt bestånden är människan. Det är på sätten hon brukar landskapet (vägnät, samhällen, åkrar, skogsbruk som löv eller tallskog etc.), genom jakten, men också hur hon fördelar födotillgången.

Referens:

Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory (red.) (2010). European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

ArtDatabanken (u.å.). Kronhjort: Cervus elaphus elaphus. Uppsala: SLU Artdatabanken. Senast uppdaterad 220505 [hämtad 241012].

Goldfarb, Ben (2023). Crossings: how road ecology is shaping the future of our planet. First edition New York, NY: W.W. Norton & Company

Henricson, Jan (2023). Stor skånsk besvikelse över utebliven vargjakt. Svensk Jakt. Publicerad: 230921 [hämtad 241012].

Jarnemo, Anders; Nilsson, Lovisa; Wikenros, Camilla (2023). Home range sizes of red deer in relation to habitat composition: a review and implications for management in Sweden. European Journal of Wildlife Research. 69:92.

Liberg, Olof; Bergström, Roger; Kindberg, Jonas; von Essen, Hans (2010). ”Ungulates and their managment”. Ss. 37–70. Red: Apollonio, Marco, Andersen, Reidar & Putman, Rory. European ungulates and their management in the 21st century. Cambridge: Cambridge University Press

Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös

För att en vargpopulation inte ska växa sig för stor måste 50 % av den dödas, menade L. David Mech. Senare biologer har minskat den siffran, men runt 20 % bör dödas för att hålla nere en population. (Fuller, Mech & Cochrane, 2003).

Frågan är dock vad en vargpopulation är? Var går gränsen och hur ska man räkna? (Fuller, Mech & Cochrane, 2003). Finns det en svensk population eller ska också den finsk-ryska vargpopulationen räknas in? I den beräkning som görs varje år i Sverige beräknas den den gemensamma populationen mellan Sverige och Norge, men inte Finland (Wabakken et al., 2024).

Skälet till att jag inleder med dessa frågor är fortsatta funderingar kring den så kallade ”vetenskapliga” undersökningen som Jägarnas Riksförbund (2024) har gjort. Funderingarna inledde jag i inlägget Är det människor eller vargar som dödar vargar?. Då avslutade jag med en positiv kommentar, men denna åsikt har jag ändrat.

Jag fascineras av de skarpa gränserna mellan olika arter. Här vid Tobisvik.

Igår läste jag Solveig Larssons ledare i Jakt och jägare. Hon är förbundsordförande i Jägarnas riksförbund. Hon skriver om det vetenskapliga rådet som de har inrättat och att de kan visa att ”Grimsöforskarnas” resultat uppvisar allvarliga brister.

JRF kan nu avslöja att rapporter som har legat till grund för myndigheters beslut inte är trovärdiga! (Larsson, 2024).

Hon syftar på Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige (Ragnarsson, 2024). I den menar författarna att det inte alls förekommer ”dold illegal jakt”, och att siffrorna som Liberg et al. (2011) visar är kraftigt överdrivna. De påstår dessutom att det skulle kunna finnas en livskraftig stam på 40 vargar i Sverige.

Enligt samtliga modeller skulle i storleksordningen 40 vargar räcka för att säkerställa en livskraftig population. Med 100 vargar skulle MVP vara uppfyllt även om man tog hänsyn till rimliga katastrofscenarier men inte vägde in genetiska aspekter (inavelsproblematik). (Ragnarsson, 2024:13).

Det är värt att stanna vid detta påstående för att visa hur bedrägligt deras undersökning är.

Det som de skriver stämmer, men vad de inte tar med är följande förtydligande. Resultaten utgår från att de genetiska problemen som den svenska vargpopulationen har är lösta. Det viktiga är också att det sker ett stort genetiskt utbyte inom metapopulationen, alltså den vargstam som ingår i hela Skandinavien och möjligen Ryssland. Därför skriver författarna som de hämtar informationen ifrån att understryka att den genetiska problematiken påverkar vilket antal vargar som Sverige som bör ha för att kunna ha en livskraftig vargstam.

Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta. För att säkerställa en genetisk livskraft är det inte i första hand antalet djur i den egna populationen som är avgörande, utan att det sker ett tillräckligt stort genetiskt utbyte med andra populationer som tillsammans utgör en tillräckligt stor metapopulation för att ha en egen genetisk livskraft. (Chapron, Andrén, Sand & Liberg, 2012).

För att argumentet storlek på vargpopulationen ska vara seriöst bygger det på hur stor genetisk variation det är i den svenska vargstammen och den är låg, se Nej till licensjakt på varg och öka invandringen genom renbetesområdet.

Färggranna ängar bakom stranden i Tobisvik.

Den svenska vargstammen är så inavlad att man kan begrunda om det inte ska ses som ett bevarandefiasko. Framför allt som man i Sverige utgår från antal, snarare än hur hälsosam stammen är (Räikkönen et al., 2013).

From the broadest perspective, Scandinavian wolves represent an important risk of conservation failure. (Räikkönen et al., 2013).

Naturvårdsverket gav den framlidne genetikern Michael W. Bruford i uppdrag att undersöka hur sårbar den svenska vargstammen var utifrån ett genetiskt perspektiv. En av frågorna grundade sig just på hur stor vargstammen borde vara och hur det utspelar sig över tid. Nedan följer en graf där Bruford undersöker teoretiskt hur inaveln påverkas utifrån en hög eller låg invandring.

För att kunna tolka resultaten någorlunda bör vi ha i åtanke att om inavelskoefficienten är 0.25 för avkommor så är det ett syskonpar, medan ca. 0.13 är avkommor till kusiner. (Wabakken, 2024:38). Lägg också märke till att han utgår från en bärkapacitet på 700 individer. Det betyder att om det överstiger 700 kommer de att dö av någon orsak. Jag utgår från att det är därför som kurvorna planar ut över tid.

Det jag tycker är intressant är att om det inte sker någon invandring kommer inavelsekoefficienten öka till 0,35 (svart bana), medan det behövs 2 honor och 2 hanar var 3 år för att få ned den till under 0,15, alltså att avkommorna är kusiner.

Bruford, 2015:31

Jag inledde med hur många vargar som måste dödas för att antalet inte ska öka för mycket. Skälet är just att den stora kritiken mot forskarna på Grimsö är att deras metod för att beräkna tjuvjakt är värd att kritiseras. Vad de syftar på är grafen som visar hur stor vargstammen skulle kunna vara om inte den antagna tjuvjakten förekom. Den övre banan är den beräkning som utgår från att det inte finns någon tjuvjakt. Den utgår inte heller från densiteten vargar, vilket torde betyda hur tätt de lever.

Figur 2 (Liberg et al., 2011)
Figur 2 (Liberg et al., 2011)

Jag har haft med den övre grafen förr. Att jag återigen visar den är för att jämföra den med den utveckling som Fuller, Mech & Cochrane visar i kapitlet ”Wolf population dynamics ” (2003) i standardverket Wolves: Behavior, Ecology, and Conservation (red. Mech & Boitani, 2003).

Nedan ser vi hur vargstammen i Michigan utvecklade sig utifrån kolonisationen från Minnesota och Wisconsin. Från 1997 handlar det om en trend utifrån den tidigare utvecklingen. Vi ser alltså hur en relativt låg vargstam snabbt ökar på en väldigt kort tid. 1990 är det ett fåtal individer som åtta år senare ligger över hundra.

I grunden handlar det om en återkolonialisering, med gott om byte och plats. Det är därför som de stiger så fort. Författarna skriver att populationen kan dubbla på två år.

Given such high potential rates of increase and adequate food, wolf populations can more than double in 2 years. (2003:512)

På grund av vargarnas snabba förökning begrundar just vissa biologer och viltförvaltare hur många vargar man bör döda varje år för att inte stammen ska växa sig för stor. Det är det som inläggets inledning syftar på. Att tänka på är att det är egentligen bara människan som kan förhindra dess utbredning.

Att lägga märka till i grafen är utplaningen typ år 1996. Den förklaras inte, men visar på att trender är teoretiska. Tillfälligheter (stokastiska händelser) kan orsaka trendbrott. Generellt kan det vara sjukdomsutbrott, politiskt beslut om ökad jakt eller tjuvjakt som påverkar eller något annat.

Avslutningsvis så är min största kritik att Jägarnas riksförbund påstår att det är en vetenskaplig rapport. Det är egentligen en ensidig partsinlaga.

Problemen är flera med påståendet om vetenskaplighet.

Jag utgår från min position. Jag är inte biolog utan bara väldigt naturintresserad. Det intresset gör att jag inte bara är ute mycket i naturen utan också ständigt läser forskning. Jag viger mycket tid på det, men på grund av att jag inte är biolog, är det svårt för mig att bilda mig en uppfattning om det jag läser. Genetik, som det har handlat om här, kan jag ytterst lite om, men kanske mer än flera. Därför utgår jag från källornas trovärdighet, det vill säga det är forskare som ingår i ett kollektiv. För att pröva deras resultat läser jag väldigt mycket. Kunskapen byggs.

Vad det så kallade ”vetenskapliga rådet” hos Jägarnas riksförbund är att så tvivel. De skapar osäkerhet genom att de ger ett sken av att göra en seriös granskning, medan de i grunden endast kritiserar en artikel Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe (Liberg et al. 2011). De använder sig också av annan forskning, men väldigt tendentiöst i och med att de endast tar med forskning som ifrågasätter, men som inte stöder det som resultaten hos Liberg et al. tycks visa.

Baserad på vår granskning ser vi det som högst osannolikt att den beräknade omfattningen av ”cryptic poaching” speglar verkligheten. (Ragnarsson, 2024:2)

Om man tar sig tiden att gå igenom forskning så finns det all anledning att tvivla på vetenskapligheten i deras ”vetenskapliga” granskning. Detta har jag försökt att visa här.

Referenser:

Bruford, Michael W. (2015). Additional population viability analysis of the Scandinavian wolf population. Naturvårdsverket. Stockholm

Chapron, Guillaume; Andrén, Henrik; Sand, Håkan & Liberg, Olof (2012). Demographic viability of the Scandinavian wolf populations. A report by Skandulv. SLU. https://res.slu.se/id/publ/39369

Fuller, Todd K.; Mech, L. David; Cochrane, Jean Fitts (2003). ”Wolf population dynamics”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 468–535.

Larsson, Solveig (2024). Ledare: JRF har granskat vargforskningen. Jakt & jägare. Publicerad 240713 [Hämtad 240713].

Liberg, Olof; Guillaume, Chapron; Wabakken, Petter; Pedersen, Hans Christian; Thompson, Hobbs N.; Sand, Håkan. (2011) Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proceedings of the Royal Society. B.. 279910–915. http://doi.org/10.1098/rspb.2011.1275

Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago

Ragnarsson, Gert (2024). Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige. Jägarnas Riksförbund. Södertälje

Räikkönen Jannikke; Vucetich, John A; Vucetich, Leah M.; Peterson Rolf O.; Nelson, Michael P. (2013). What the Inbred Scandinavian Wolf Population Tells Us about the Nature of Conservation. PLoS ONE 8(6): e67218. doi:10.1371/journal.pone.0067218

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024.

Är det människor eller vargar som dödar vargar?

Under gårdagen läste jag Jägarförbundets granskning av vargforskningen i Sverige. Den heter Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige (Ragnarsson, 2024). För att läsa den kan man gå in på Jägarnas riksförbund och dels läsa en ”populärvetenskaplig” version, samt ladda ned rapporten, se Det finns anledning att ifrågasätta vargsanningarna.

I debattartiklen ”Jägarnas riksförbund: Vargar dödar fler vargar än jägarna” (Larsson & Gustafsson, 2024) benämner de sig ”Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskningsgrupp”.

I en intervju i Jakt & Jägare berättar huvudförfattaren Gert Ragnarsson att de är kritiska till hur vargforskningen bedrivs i Sverige och menar att det beror på att det är en liten prestigefylld grupp som han benämner ”Grimsöforskarna”.

Vi får känslan av att de har lagt mycket energi och prestige i att hävda sina slutsatser, trots uppenbara begränsningar i studierna. (Edman, 2024).

Vad är det då som det kritiserar? Jo, att forskarna påstår att det pågår en stor tjuvjakt på varg i Sverige. Rapportförfattaren menar att påståendet är gjort på ”spekulativa” grunder. Forskarna påstår helt enkelt saker som de inte har fog för, se ”JRF:s granskare kritiserar vargforskningen på Grimsö” (Edman, 2024). De menar att det finns andra alternativ, som att vargar dödar vargar.

I undersökningens sammanfattning klargör författarna sin huvudkritik, vilken är att det finns en liten vargforskargrupp i Sverige som har stort inflytande. Deras ”hypoteser” får stort genomslag i debatten och när de påstod att 10-20 % av de skandinaviska vargarna dödades illegalt fick det stor spridning.

2012 myntade en svensk forskargrupp begreppet ”cryptic poaching” i en artikel i Proceedings of Royal Society. Denna forskargrupp, ”Grimsögruppen”, är i princip den enda forskargruppsom studerat vargar i Sverige och har därför blivit mycket inflytelserik. Deras hypoteser har i stor utsträckning präglat studier och slutsatser. Gruppen hävdade att en stor del av dödligheten hos vargstammen i Skandinavien berodde på, eller kunde bero på, omfattande dold tjuvjakt (cryptic poaching). Presentationen fick ett stort genomslag, inte minst medialt, och uppgifter om att 10–20 % av dödsfallen hos de skandinaviska vargarna berodde på omfattande illegal jakt kom snart att spridas nationellt och internationellt. (Ragnarsson, 2024:1).

Vårhallarna i Simrishamn

Problemet, enligt dem, med forskargruppen och slutsatserna som de drar är flera och jag kommer att fördjupa mig i dem i flera inlägg. Artikeln som de främst kritiserar är ”Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe” (Liberg et al., 2011). Här följer en något teknisk genomgång av grundproblemet. Jag har redan diskuterat den i inlägget Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra.

Från Liberg et al.:s artikel har jag tagit nedan graf. Att lägga märke till är att de svarta trianglarna är vad de kom fram i årens vargräkning, medan de andra kurvorna utgår från scenarion om hur stor vargpopulationen borde vara. Varför finns det ett så stort gap däremellan?

Det underliggande problemet är att de inte har räknat varje enskild utan att de har gjort beräkningar utifrån matematiska modeller och det är som sagt det som är rapportens stora kritik.

Figur 2 (Liberg et al., 2011)

Liberg et al. (2011) utgår ifrån begreppet ”cryptic poaching”, vilket betyder dold tjuvjakt eller ”dold illegal jakt”, som de översätter termen. Begreppet bygger på frågeställningen varför vargstammen i Sverige inte är högre än den är. En anledning kan var illegal jakt.

Enligt artikeln är det en verifierad tjuvjakt om man hittar kroppen eller någonting som man har kunnat göra DNA:analys på. Dold tjuvjakt är det om fyra kriterier uppfylls. Antingen hade sändarna på vargarna upphört att fungera trots att batteriet borde hålla dubbelt så länge, att man har gjort två undersökningar från luften utan att få kontakt eller att en territoriell individ inte längre avger DNA:spår i sitt revir. Det fjärde skälet står nedan i citatet, men har endast skett två gånger så det kan läsas där.

  1. Sudden loss of radio contact with no indication of transmitter failure (more than half of the expected battery life-time remaining).
  2. At least two aerial searches over a much larger area than the wolf territory were performed without further contact with the collared individual.
  3. The individual was resident and repeated snow-tracking within the territory, in combination with the collection of scats and subsequent DNA analyses of multiple faeces confirmed that this individual was no longer present within the pack territory.
  4. Radio contact was lost and special circumstances strongly indicated that poaching was the most plausible explanation. This applied only for two cases where police reports confirmed that people had attempted to poach wolves. (Liberg et al., 2011)

För mig är det tredje skälet det intressantaste då alla vargarna inte har sändare men alla avger de DNA genom avföring och annat som kan undersökas. Det är också en av anledningarna till forskarna i Sverige har en väldigt bra översikt av vargstammen i Sverige.

Det har man kunnat göra då man vet när det första kom och sedan har man kunnat följa utvecklingen. I följande figur ser vi precis hur individerna är besläktade med varandra och inte:

Figur 1 (Åkesson et al., 2016)
En högstubbe är middagsbord.

I tidigare artiklar har jag diskuterat tjuvjakten på varg i Sverige. I de går jag också igenom varför flera menar att det finns en stor tjuvjakt (se etikett tjuvjakt). Där jag hänvisar även till forskning om just tjuvjakt och vilka motiv som kan ligga bakom förekomsten. Exemplen är både från Sverige och Finland. Jag är alltså mindre kritisk till det som forskarna i Sverige påstår.

I min egen undersökning använder jag mig av delvis samma underlag som rapportförfattarna, men jag gör en annat tolkning. Möjligen är min skilda tolkning påverkad av bekräftelsebias. I inlägget Rovdjuren har en viktig funktion. Inledande tankar till varför. kritiserade Lars mig i en kommentar för detta. Det är jag medveten om. Att jag värderar rovdjuren som viktigare än vad andra gör innebär att jag väldigt kritiskt läste rapporten Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige (Ragnarsson, 2024).

Jag vill avslutningsvis ange några inledande reflektioner kring rapporten. Först så menar jag att den är en utförlig text av en debattartikeln Osäkra uppgifter om illegal jakt på varg som Gert Ragnarsson skrev redan 2020 i ATL. För den som vill läsa grundkritiken rekommenderar jag den.

Att beskriva den som vetenskaplig ifrågasätter jag. Gert är förvisso professor emeritus, i vad har jag inte kunnat hitta, men det är inte i viltförvaltning. Därför hade det varit bättre att ha en biolog som skrev den. Nackdelen med det kan ha gjort att den hade blivit väldigt teknisk, men den hade vunnit i trovärdighet. Likväl den är en välskriven och intressant genomgång av delar av svensk vargforskning och det är gott så.

Jag hade gärna sett en referenslista sist i rapporten, men det var tillräckligt angivet i texten var de hittade informationen och jag har börjat botanisera i den.

Det andra är att hela syftet är att visa på osäkerheten i forskarnas uppgifter. Det vill säga att den lider av en bekräftelsebias då de framför allt koncentrerar sig på att visa på osäkerheten i datan och de slutsatserna man drar av den.

Jag är dessutom tveksam till att de påstår att illegal jakt inte kan förekomma i den grad som forskningen tycker sig kunna visa på grund av rådande ”praxis” hos svenska jägare. Skälet är att varg är ett svårjagat byte, vilket betyder att det inte skulle kunna gå att hemlighålla det och att jägarna inte skulle tillåta det och agera ”gentemot de som utför jakten (Ragnarsson, 2024:4).

I den organiserade jakten är illegal jakt något som inte möts med blida ögon och en stor majoritet av jägarna accepterar inte illegal jakt, oavsett vilken viltart det handlar om. (Ragnarsson, 2024:4).

Det som jag tycker är väldigt bra med rapporten är att de framför allt för fram att vargar är starkt territoriella och dödar varandra. De lyfter fram forskning, som jag kommer återvända till, där det finns en stor diskussion om hur vargarna population utvecklas. Denna diskussion var inte jag medveten om, men har nu ett nytt fält att fördjupa mig. Det är jag tacksam för.

Deras kritik av bristerna i att använda matematiska modeller, tycker jag är bra. Exemplet med att vargar dödar vargar är en parameter som inte alltid framhålls. Annan är att det finns forskning som visar att fertila honor inte parar sig (Smith & Cassidy, 2024) eller att den höga inaveln i Sverige medför lägre antal valpkullar (Åkesson et al., 2016). Se också mitt inlägg Nej till licensjakt på varg och öka invandringen genom renbetesområdet för en genomgång av problemet med inavel.

Jag ser denna rapport som ett bra bidrag till att fördjupa debatten om varg i Sverige. Det behövs som denna utförliga och lättillgängliga texter som gör att vi kan göra att vi kan styrka våra argument på ett välunderbyggt sätt och mötas utifrån forskning mer än enkelt tyckande.

Referenser:

Edman, Mari (2024). JRF:s granskare kritiserar vargforskningen på Grimsö. Jakt & Jägare. Publicerat 240703 [Hämtat 240706]

Jägarnas Riksförbund (2024). Det finns anledning att ifrågasätta vargsanningarna. Jägarnas Riksförbund. Okänt publiceringsdatum [Hämtat 240707]

Larsson, Solveig; Gustafsson, Jens (2024). Jägarnas riksförbund: Vargar dödar fler vargar än jägarna. Altinget. Publicerat 240703 [Hämtat 240707]

Liberg, Olof; Guillaume, Chapron; Wabakken, Petter; Pedersen, Hans Christian; Thompson, Hobbs N.; Sand, Håkan. (2011) Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proceedings of the Royal Society. B.. 279910–915. http://doi.org/10.1098/rspb.2011.1275

Ragnarsson, Gert (2020). Osäkra uppgifter om illegal jakt på varg. ATL. Publicerad 200123 [Hämtad 240706].

Ragnarsson, Gert (2024). Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige. Jägarnas Riksförbund. Södertälje

Åkesson M, Liberg O, Sand H, Wabakken P, Bensch S, Flagstad Ø. (2016). Genetic rescue in a severely inbred wolf population. Molecular Ecololgy. Oct;25(19):4745-56. doi: 10.1111/mec.13797.

Nej till licensjakt på varg och öka invandringen genom renbetesområdet

Vargarna är inräknade i Sverige och Norge. Nej inte alla, men de flesta är inräknade. Det presenteras i Inventering av varg vintern 2023-2024 (Wabakken et al., 2024). Det beräknas att det finns 375 (95% CI = 296-487) vargar i Sverige och 440 totalt om Norge inräknas. Det har skett 36 föryngringar i Sverige, 5 i Norge och 3 i revir som går över gränsen. Goda nyheter är att ryskfinska vandrare har kommit in, varav även några honor. Tyvärr upprätthåller sig två av dem inom samernas område.

På bilden nedan ser vi fördelningen av vargarna i Sverige och Norge. Det röda strecket i bilden norr om Dalarna markerar var renområdet börjar och där ser vi två revirmarkerande par. Vi ser också att västra Dalarna fortfarande inte har varken familjegrupper eller revirmarkerande par. Till skillnad från tidigare år sträcker sig det även längre ner i norra Värmland. Positivt är att fler vargar rör sig söderut och börjar sprida sig över större delar av Sverige.

(Wabakken et al., 2024:31)

Jämför med nedan bild som jag skriver om i Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna. Där ser man att det har tunnats i Värmland, samt att koncentrationen längs gränsen mellan Hedmark i Norge och Värmland har minskat.

(Svensson et al.; 2023:13)

Jag har återkommande skrivit om tjuvjakt och menat att det är en del av skulden till att vargarna inte ökar mer i Sverige, se till exempel Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra. Men det finns andra förklaringar som måste tas i beaktan och det är inaveln.

Genetik, vill jag understryka, är inte alls mitt område och det är därför kommer jag att citerar mycket och förklara efter bästa förmåga.

Den svenska vargen är kraftigt inavlad. Inavelskoeffecienten ligger på 𝐹̅ = 0,23 (Wabakken et al., 2024:38). Det är en minskning från tidigare år, men den är väldigt hög. Författarna skriver att inavelskoefficienten ”varierar mellan 0 och 1 och är högre ju mer besläktade föräldrarna är. Till exempel är inavelskoefficienten 0.25 för avkommor till ett syskonpar, medan den är ca. 0.13 för avkommor till kusiner. (2024:38). Föryngringarna sker därför till största delen i Sverige och Norge mellan syskonpar. Eftersom det bygger på beräkningar utifrån stickprover kan inaveln vara lägre och högre, därav de streckade linjerna i grafen nedan.

(Wabakken et al., 2024:38)

Problemen med inaveln är flera. Ett är att genpoolen inte så varierad i populationen, vilket kan leda till att den försvagas. Det andra som är viktigt här är att förmågan att reproducera sig förminskas.

I panelsamtalet Science of coexisting with large carnivores (von Holdt, 2023) lyssnade jag till genetikern Bridget von Holdt som beskrev hur överlevnadsmöjligheterna minskar ju mer inavlade vargarna är. Hon visar tre grafer där den första är enbart mellan 4 individer, den andra 40 och den längst till höger 400. Som vi ser är överlevnaden betydligt högre i den till höger. Dessutom upprätthålls en stor genetisk variation. Så om genskillnaden är hög (Se ”Mean heterozygosity” y:axeln) ökar överlevnadschanserna över generationer (se ”Generations” x:axeln).

Screenshot tid 58:52

Problemet är dock att ju mer inavlad populationen är desto mindre par förökar sig. Den viktiga punkten är nämligen den effektiva populationsstorleken, det vill säga de som verkligen förökar sig. Det innebär att den storleken kan skilja sig mellan det verkliga antalet individer och de som förökar sig. von Holdt visar i sitt exempel att ju lägre variationen är desto färre är det som förökar sig.

Screenshot tid 1:05:27

Det viktiga för populationen är således att se till hur många som förökar sig och inte hur många individer som det finns. Det är också det som forskarna inriktar sig på i Sverige utifrån beslut fattade i riksdagen.

Man räknar antalet revirmarkerande par, alltså som potentiellt förökar sig, samt familjebildande par, vilket betyder en grupp på minst tre individer där en individ revirmarkerar. Oftast är det ett föräldrapar med årsvalpar. Som författarna skriver:

Den vanligaste sammansättningen i en familjegrupp i Skandinavien är ett vargpar (föräldraparet) med årsvalpar, men ibland finns även valpar från tidigare kullar kvar i gruppen. (Wabakken et al. 2024:26)

I debatten om antalet vargar i Sverige är det därför viktigt att ha i åtanke vad man menar. Till exempel Kristdemokraterna menar att det behöver finnas högt 170 individer (se Motion 2021/22:2794). Här menar han inte effektiv population utan antalet individer. Om vi vill ha en gynnsam bevarandestatus av vargen är det ett helt befängt förslag eftersom det inte tar hänsyn till hur inavlade de är.

En svanfamilj med en fågelunge på ryggen. Fotot är från Vik.

Då vargstammen var helt utdöd i Sverige har man kunnat följa den relativt noggrant. Det betyder att man har en god översikt kring hur vargarna är besläktade med varandra. I artikeln Genetic rescue in a severely inbred wolf population (Åkesson et al., 2016) finns följande figur som är en stamtavla med vargarna mellan 1983 och 2012. Majoriteten är gula, vilket innebär att inavelskoefficienten ligger på 0,2 och uppåt (se figurförklaringen), vilket visar att de är syskon.

Figur 1 (Åkesson et al., 2016)

Eftersom vargstammen är nära besläktad innebär det att även om de sprider sig över stora områden är sannolikheten stor att de kommer att finna närbesläktade individer som de kan para sig med. Men, och det här är det viktiga, bara för att vandringsvargarna hittar en annan individ att bygga revir med innebär inte det att de kommer att föröka sig. Däremot ökar möjligheterna.

Åkesson et al. (2016) visar att förökningen tycks minska ju mer inavlade individerna är. Så i nedan figurer ser vi hur både parbildning och förökningen är större hos två avkommor som inte är inavlade är större.

Figur 3a & 3b (Åkesson et al., 2016)

Med det sagt är frågan dock inte besvarad vad det är som gör att överlevnadsgraden är större. Är det bara så att parningen misslyckas eller är det andra faktorer?

Åkesson et al. (2016) menar att invandrande vargar ökar robustheten i populationen. I genomsnitt fördubblades populationen med de invandrade vargarna trots de legala avskjutningarna

Men att det finns andra faktorer som inverkar och de talar om antropogena faktorer, alltså det som har med människans påverkan:

It is even possible that population growth during the last period was limited by additional anthropogenic effects that we have not accounted for. (Åkesson et al. 2016)

Det kan vara så, spekulerar de, att kvoterna för licensjakt sattes för högt under perioden 2010 och 2011.

Utifrån ovan resonemang menar jag att så som licensjakt bedrivs idag inte är rätt.

Avslutningsvis finns det några faktorer som påverkar vargens överlevnadsmöjligheter i Sverige. Det är hur hög jakten är och då talar jag om illegal och legal. Det andra är inavelsekoefficienten och den styrs framför allt av möjligheten för vandringsvargar att ta sig genom renbetesland obemärkt. Wabakken et al (2024) visar att det är möjligt. Fem stycken påbörjade vandringen till ”vargzonerna” i Norge och Sverige. Nytt var att även tikar invandrade. En av tikarna sköts dock i Norrbotten. I Norge flyttade de en varg från norra delen till vargzonen. Detta borde även begrundas i Sverige, även om jag tidigare har varit kritisk till detta, se Vargen som vägrar låta sig fångas.

Referenser:

Oskarsson, Mikael (2021). Halvera antalet vargar i Sverige. Motion 2021/22:2794.

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. (2023). Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö

von Holdt, Bridget (2023). Science of coexisting with large carnivores. Expert Scientific Panel webinar recording ( 18 Oct. 2023). Carnivore Coexistence Lab. University of Wisconsin-Madison.

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024. 61s.

Åkesson M, Liberg O, Sand H, Wabakken P, Bensch S, Flagstad Ø. (2016). Genetic rescue in a severely inbred wolf population. Molecular Ecololgy. Oct;25(19):4745-56. doi: 10.1111/mec.13797.

Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt.

Två av målen i utredningen Åtgärder för samexistens mellan varg och människa (SOU 2013:60) är att ”begränsa den illegala jakten” och skapa ”möjligheter till licensjakt efter varg när gynnsam bevarandestatus är uppnådd” (s. 10). Ett av skälen till licensjakt är just att få ned tjuvjakten, men forskning gjord i Wisconsin visar att det inte hjälper. I artikeln ”Blood does not buy goodwill: allowing culling increases poaching of a large carnivore” (Chapron & Treves, 2016) menar snarare att det får motsatt effekt. Toleransen minskar än mer och tjuvjakten ökar.

För att börja förstå problemet vill göra ett kort referat av inledningen till ”Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling” (Liberg et al., 2020). Författarna skriver tjuvjakt är ett globalt problem och det skapar stora problem för bevarandet av de stora rovdjuren. Vargen har inget kommersiellt värde men är förmodligen det rovdjur som skapar störst problem och tjuvjakt är vanligt där vargen och människan lever i varandras närhet. I de nordiska länderna tycks tjuvjakten snarare handla om en protest mot överheten. Det är framför allt landsbygdsbor som anser att deras livsstil kritiseras och hotas.

En vildsvinskäke i Bäckhalladalen.

Konflikten med vargen uppstår för eller senare vart den än kommer. Ett av skälen är dess anpasslighet. Många djur är bundna till en viss miljö, men det är inte vargen. Viltekologen Dominik Fechter skriver i artikeln ”How Many Wolves (Canis lupus) Fit into Germany?” (2014) att vargen tycks föredra skog, men den anpassar sig till de villkor som är tillgängliga. I Polen, fortsätter han, rör den sig inte bara i skogarna utan även på ängar och i våtmarker. I Portugal drar den sig till områden där det finns boskap. I Ryssland rör den sig både i skogar och i lantbruksmiljöer, medan i Italien och Rumänien kan man stöta på dem på soptippar.

Det som styr dem, skriver vargforskningens nestor L. David Mech i artikeln ”Where can wolves live and how can we live with them?” (2017) är tillgängligheten av byten och det är framför allt klövdjuren. Även om de kan äta djur som hare och kanin är det framför allt de större klövdjuren som är deras byten. Det innebär att de framför allt konkurrerar med jägarna.

Även om de tar tamboskap så är det en relativt liten del av den totala mängden. Viltskadecenter skriver att det är främst får som de tar, se Rovdjursskador på tamdjur.

Det är främst får som angrips av stora rovdjur i Sverige. Antalet rovdjursangripna får brukar ligga på ca 400–600 st per år. 2021 fanns ca 500 000 får i Sverige (tackor, baggar och lamm; Jordbruksverket). (Levin & Frank, 2024).

Igår vägrade Maggie gå vidare. De solblekta benen var så lockande.

Snarare är det jägarna som drabbas genom att vargen tar älg. I vissa jaktområden tycks älgbeståndet ha minskat med 50 %, skriver Rodríguez-Recio et al. i artikeln ”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (2022) och med den jag tänker avsluta den sista delen av inlägget.

Författarna tar upp det den förflyttning av människor och djur som pågår i Europa. Många människor lämnar landsbygden. Vissa näringar minskar. Samtidigt pågår det en återkomst av rovdjuren till landsbygden. Rovdjurens återkomst har förenklats av lagar som förbjuder jakt på dem eller strikt begränsar den. Men, skriver de, detta riskerar att gamla konflikter återuppstår och nya skapas.

[T]he return of predators also implies the resurgence of old conflicts and new challenges inherent to the current characteristics of the recolonized environment. (Rodríguez-Recio et al., 2022).

Utifrån rewilding, skriver författarna, ses vargen positivt eftersom dess närvaro påverkar viltet. De begränsar dess antal vilket gör att de inte betar för mycket genom att de dels dödar dem, dels får dem att röra på sig i området, vilket innebär att växter och djur påverkas på olika sätt.

I Sverige koncentreras vargen i framför allt Svealand och södra Norrland, men fler och fler börjar röra på sig söderut. Det innebär att de stora populationerna av klövvilt kommer att påverkas. Det, skriver de, kan skapa konflikter med jägarna.

Nedan ser vi en del av figur 2 i artikeln. Det är en bild från 2016/17 och visar tätheten av älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin. Det beräknades vara 265000 älgar 2016, 650000 rådjur, 26000 kronhjort, dovhjort 126000, samt cirka 150000 vildsvin (siffra från 2010). Siffrorna utgår från södra Sverige. Vi ser att älgen är relativt spridd, men är få i antal. Även kronhjortarna är få, men också mindre spridda i landet. Däremot ser vi hur rådjurspopulationen är större, medan dovhjortarna är mer lokalt många, se röda fält. Dovhjortarnas tillvaro på Kinnekulle tar jag upp i inlägget Vargen, dovhjorten och Kinnekulle. Deras närvaro syns tydligt vid Vänerns sydöstra strand.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio, 2022)

Vad översikten visar är att det finns stor tillgång på byten och att södra Sverige skulle ekologiskt kunna hantera en betydligt större vargstam. Men det finns problem utifrån jägarnas perspektiv, menar författarna, för de skulle behöva gå med på att dela med sig i betydligt högre grad av viltet. Perspektivet, menar författarna, skulle kunna gå att förändra om de såg de positiva effekterna som rewilding kan ge i betydelsen att områden förändras så att en mångfaldigare näringsväv ger plats för fler organismer att utvecklas i sin nisch (se Funktion, nisch och stjärtänder).

Avslutningsvis vill jag återkomma till något som jag själv har nämnt och som tycks sprida sig i litteraturen. Om vi ser till tjuvjakten så handlar det om en lokalt sanktionerad brottslighet. Tillräckligt många i lokala ser det inte som ett problem att vargar dödas i skogarna. Det gör att de som bryter mot lagarna och dödar illegalt vargar riskerar ytterst lite. Ingen kommer att skvallra. Forskningsresultat påvisar att tjuvjägarna inte går att förhindra med att öka den legala jakten. Licensjakt är inte botemedlet mot tjuvjakten som utredarna hoppades på, det kan till och med ge motsatt effekt.

Vad som måste till är ett förändrat tänkande, men här är jag sorgset tveksam till att den kommer att komma särskilt fort eller alls. Vad jag grundar det på är det som Liberg et al. (2020), Mech (2017) och många andra tar upp; konflikten med de stora rovdjuren är ständigt där. Den är där eftersom den upplevs hota den lokala livsstilen. Jag tror dessutom att den är så mycket djupare än så (se Döda vargen! Varför då?) Jag tror det handlar om hat och fruktan och de kommer kommer ur djupet.

Min förhoppning är dock att med tiden kommer tjuvjakten att bli allt mindre accepterad. Förhoppningsvis kan tjuvjägarna jobba som guider till turister som vill uppleva vargyl en månskensnatt. Då blir vargarna en inkomstkälla och den drivkraften brukar vara starkare än det mesta.

Referenser:

Chapron, Guillaume; Treves, Adrian (2016). Blood does not buy goodwill: allowing culling increases poaching of a large carnivore. Proc. R. Soc. B.28320152939http://doi.org/10.1098/rspb.2015.2939

Fechter D, Storch I (2014) How Many Wolves (Canis lupus) Fit into Germany? The Role of Assumptions in Predictive Rule-Based Habitat Models for Habitat Generalists. PLoS ONE 9(7): e101798. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0101798

Levin, Maria; Frank, Jens (2024). Rovdjursskador på tamdjur. SLU: Viltskadecenter. Senast ändrad 240229 [hämtad 240428]

Liberg, Olof; Suutarinen, Johanna; Åkesson, Mikael; Andrén, Henrik; Wabakken, Petter (2020). Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling. Biological Conservation. Nr. 243. https://doi.org/10.1016/j.biocon.2020.108456

Mech, L. David. (2017). ”Where can wolves live and how can we live with them?” USGS Northern Prairie Wildlife Research Center. 377. https://digitalcommons.unl.edu/usgsnpwrc/377

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Bestämmer jägarna för mycket?

Tack och lov vet inte frugan vad korven kostar, sa jägaren jag pratade med. Han syftade på hur mycket pengar han lade på att jaga. Det är inget billigt nöje, tillade han.

Jaktgubbarna var ursinniga på min far när han vägrade att låta dem plocka upp älgen från grannens mark, berättade norrlänningen för mig. Efter han blev Jehovas vittne gick fadern inte med på att älgen som sköts på rätt sida markgränsen föll på grannens mark släpades över på ”rätt” sida och där slaktades.

Maggie sniffar nyfiket.

Dessa två möten får introducera detta inlägg som kommer att bli väldigt virrigt. För ju mer jag sätter mig in i älgen desto snurrigare blir det, eller komplext för att uttrycka mig akademiskt.

Min tanke från början var att undersöka vargen utifrån dess bytesdjur älgen. Men det jag upptäckte var hur älgen, detta partåiga hovdjur, som jag som barn fick lära mig var skogens konung, hör ihop med så mycket i Sverige. Jag tänkte beröra detta ytligt, men det har utvecklats sig till ett famlande i alla riktningar. Igår började jag trevande med att beskriva älgen (se Älgskallen).

Å ena sidan är, som jägaren jag inledde med uttryckte det, jakt väldigt dyrt. Då talar vi inte bara i pengar utan också i tid. 2021 fanns det nästan 300 000 registrerade jägare som löste jaktkort i Sverige (Svenska Jägareförbundet & Neumann et al., 2022). Det djur som det läggs mest tid på är just älgen (Mattsson, Boman & Ericsson, 2008). Enligt författarna lade jägarna i genomsnitt ned 9 jaktdagar på älgen, men då är det inte inbegripit all den tid som pågår innan och efter jakten. Enligt Älgdata sköts det 76 397 älgar under säsongen 22/23 över hela landet. Flera jägare jag har pratat med har inte ens skjutit någon älg, någon inte ett enda under hela sin jägarbana.

Å andra sidan, som den andra jägaren jag syftade på, så är ett jaktlags mark begränsad. Älgen tillhör markägaren, som mannen som tillhörde Jehovas Vittne underströk för sina irriterade jaktkamrater. Älgen är inte ett stillastående djur utan den rör sig över stora avstånd. I norr rör den sig längre och i söder kortare, men området de rör sig i är mer än 1000 hektar för honorna och dubbelt så mycket för hanarna (Bjärvall & Ullström, 2010). Samtidigt är storleken på en genomsnittlig jaktmark i Sverige 45 hektar (Sandström, Wennberg Di Gasper & Öhman, 2013).

Sluttning upp mot Billingen

Sveriges jägare har tilldelats en roll i svensk viltförvaltning som gjorde mig förvånad. Naturvårdsverket skriver i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 (2022) att viltförvaltningen fördelas på en mängd olika grupper i samhället, men författarna understryker jägarna ”arbete är en förutsättning för en framgångsrik förvaltning av många vilt arter” (2022:26). Förvåningen kan tyckas märklig för den insatte, då det torde vara naturligt att jägarna tilldelas ett stort ansvar när jag tänker efter. Men jag kommer från en annan vinkel.

För mig är naturen främst ett ekosystem där de olika nivåerna reglerar sig själva genom att det finns en balans mellan rovdjur och bytesdjur. Således ser jag inte automatiskt människan som den aktive här. I svensk viltförvaltning den mänskliga närvaron dock vara det naturliga.

Varför är det då så i Sverige?

Av flera anledningar, varav vissa har jag varit inne på tidigare då jag har nämnt att regleringen av jakt har lett till höga viltstammar i Sverige (se Den andre varje månad och viltförvaltningen, läs gärna också samtalet som följde på inlägget i kommentarsfältet).

Inför presentationen av anledningarna vill jag nämna följande meningen i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029: ”Markägarnas sätt att bruka sin mark har samtidigt stor betydelse för hur vilt stammarna utvecklas” (2022:26). Älgen har på grund av konkurrens med de andra hjortdjuren hittat sin nisch bland tallplantor (Spitzer et al., 2021), till skogsindustrins irritation och konflikter med jägarkåren. Sandström et al. (2013) ger exemplet Kronobergslän för att undersöka konfliktytorna. Där påpekar de har till exempel stormar gjort att mycket av den mogna skogen har blåst ned. Omplanteringarna skapar perfekta förutsättningar för älgen.

Även 1960-talet avslutades med en präktig storm som skapade ofantliga skador för skogsindustrin, men också utmärkta livsmöjligheter för älgen. Om vi tittar på den vänstra spalten nedan ser vi hur älgavskjutningarna höjdes kraftigt under 1970- till början av 1990-talet. En del är till följd av tillgången på föda.

Figur 1 (Dressel et al. 2022)

Men det finns andra saker som är intressanta att se. Lägg märke till hur lågt avskjutningen var i förhållande till idag före 1970-talet och framför allt på 1940-talet och före. Dels ser vi hur regleringen ökade, samtidigt som de ekologiska förutsättningarna fanns på grund av mycket mat en effekt av hur skogsbruket bedrev, samt stormar. Dels ser vi också hur jaktsverige börjar omorganiseras.

I ”Betänkande av Utredningen om en bättre älgförvaltning” (SOU, 2009:54) läser vi att ”[f]ram till slutet av 1930-talet bedrevs jakten efter älg nästan enbart som allmän jakt, dvs. rätt att under en viss jakttid skjuta obegränsat antal älgar” (2009:42). Med tiden började man tänka om och 1987 stod den nya jaktlagen färdig. I den fördelades besluten på olika nivåer. Längst ned är jägarna och markägarna. Delar har tillkommit som att vi måste ta hänsyn till EU, men vad som är typiskt för den är att besluten fattas så nära den lokala nivån som möjligt.

Dressel et al. har beskrivit den i en figur. Den är intressant på många vis, framför allt att de understryker det sociala kapitalet som ligger till grund för beslutsfattandet. Det är de lila, gröna och oranga pilarna i figuren nedan. Med det menar de just den personliga kontakten mellan olika personer. Det positiva i det är att det byggs upp en tillit inom systemet. Det negativa är att de som inte ingår i systemet inte blir delaktiga.

Figur 2 (Dressel et al., 2020).

Enligt Dressel och medförfattarna har det skapats ett system som har en adaptiv kapacitet, det vill säga att därigenom kan beslut anpassas efter lokala förhållanden och är därmed tämligen rörliga när förhållandena förändras.

Avslutningsvis vill jag påminna om hur ett djur kan leda oss till så många frågor om ett land. Vi ser hur orsaker utanför människans kontroll skapar förutsättningar för en slags livsstil, att många fler kan ägna sig åt jakt, än vad som förr var möjligt. Likaså ser vi hur reglering också är en stor del i det som har möjliggjort detta. Ett av skälen som jag inte har nämnt är vikten av att koncentrera sig på kalvarna. Det tredje som jag har nämnt är det fokus som finns på att jägarna ska förvalta viltet. De har sina incitament, vilket också styr deras beslut, vilket kan stå i konflikt med andra delar av Sverige.

Det är just den här intressekonflikten som jag tycker är intressant. För som figur 2 ovan visar så har jägarkåren, alltså 3 % av Sveriges befolkning, väldigt mycket att säga till om när det kommer till Sveriges natur och hur den bör förvaltas.

Är det verkligen rimligt?

Referenser:

Bjärvall, Anders (2010). Däggdjur i Sverige: alla våra vilda arter. Stockholm: Bonnier fakta

Dressel, Sabrina; Johansson, Maria; Ericsson, Göran; Sandström, Camilla. (2020). Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital. Environmental Science & Policy, Vol 104, ss. 88-97, https://doi.org/10.1016/j.envsci.2019.11.011.

Mattsson, Mattsson; Boman, Mattias; Ericsson, Göran (2008). Jakten i Sverige– Ekonomiska värden och attityder jaktåret 2005/06. Rapport från adaptiv förvaltning av vilt och fisk nr. 1.

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Neumann, Wiebke; Levers, Chrisitan; Widemo, Fredrik; Singh, Navinder J.; Cromsigt, Joris P.G.M.; Kuemmerle, Tobias. (2022). Hunting as land use: Understanding the spatial associations among hunting, agriculture, and forestry. Ecology and Society Vol: 27(1):2. https://doi.org/10.5751/ES-12882-270102

Sandström, Camilla; Wennberg Di Gasper, Sofia; Öhman, Karin (2013). Conflict resolution through ecosystem-based management: the case of Swedish moose management. International Journal of the commons. Vol. 7:2, ss. 549-570
DOI: 10.18352/ijc.349.

SOU. (2009). Uthållig älgförvaltning i samverkan: betänkande. Stockholm: 2009:54.

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management, Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

Svenska Jägareförbundet (2023). Tio snabba frågor om jakt. Svenska Jägare förbundet. Publicerad 20230105, Ändrad: 20230328 (hämtad 231217)

Den andre varje månad och viltförvaltningen

På väg till Skövde berättar läkaren Per Adolf Edgren hur de upphunnes av vargar. Det är vinter och vargarna jagar hästarna som drar släden. De är ute efter hästarna får vi förmoda. Ekipaget lyckas undkomma. Det är en spännande historia som han nedtecknat i sin dagbok. Det är under den tidigare hälften av 1800-talet. Händelsen står beskriven i boken Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar (Linde, 1976).

När jag läste boken reflekterade jag inte mycket över händelsen. Nu med mer kunskap tänker jag mig att det bästa hade varit att stanna släden och försöka skrämma bort vargarna. Det visar dock hur rädd man var för vargen och den rädslan finns kvar i många av oss än idag.

Det andra jag kom att tänka på var vad det berodde på att vargarna jagade hästarna och släden? Jag utgår från att händelsen är sann. Det jag tänker mig är att desperat beteende på grund av hunger och det fick mig att tänka på Sveriges viltförvaltning.

Detta har jag tagit upp tidigare inlägget Jägarna, älg och varg del 1 som då handlade om ilskan som råder mellan jägare och skogsbolag.

Där citerar jag vad Naturvårdsverket skriver om jakt i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 (2022). Det tåls att återciteras då den handlar om den viktiga roll som jägarna har i vårt samhälle när det kommer till viltförvaltningen.

Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.
Ingången till ett rävgryt

Viltförvaltningen har olika mål som ska vägas mot varandra för att uppnå en gemensam vision som utgår från följande övergripande perspektiv: ”bevarande av viltarter”, ”brukande av viltet som resurs” och ”begränsning av skador och olägenheter av vilt” (Naturvårdsverket, 2022:9).

En formulering som jag tycker är värt att framhålla här är att de nämner egenvärde, något som jag har diskuterat på bloggen. (Se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.)

Det finns ett egenvärde i att viltarter som är en del av Sveriges fauna finns i vår natur.

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 13.

Viltarterna betydelse är således inte främst definierade utifrån människans nyttovärde utan utifrån arternas existens.

Sandhammaren

Tanken om viltförvaltning har en två hundraårig historia i Sverige och grundar sig på effekterna av Gustav IIIs beslut att släppa jakten fri för dem som inte tillhörde aristokratin. Det var förödande för många viltstammar.

Överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis började försöka förändra hur man bedrev jakt för att bevara rådjurs- och älgstammen (Mattsson, 2016). I inlägget En tänkande apas föreställningar om jakt går jag igenom det något utförligare.

På samma sätt som jag tidigare har diskuterat bevarandebiologi så är det inte självklart vad som menas med viltförvaltning. I kapitlet ”Viltförvaltningens teoretiska grund” (Carlsson, Danell, Lundberg, 2010) skriver författarna att det är en svår fråga eftersom organismerna ingår i ett ekosystem där de är beroende av varandra.

Oavsett vad vi bestämmer oss kan de enskilda arterna eller bestånden inte ryckas loss ur sitt biologiska sammanhang, eftersom de är beroende av och påverkar en rad andra organismer.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:209)

Det innebär att om biotoper förstörs i allt för stor utsträckning eller att vissa arter försvinner då kommer hela systemet att påverkas. Det sker kaskadeffekter, vilket innebär att inverkan kommer att ske i olika delar av näringssystemet.

Om det inte finns någon organiserad viltförvaltning finns risken att ekosystemet kollapsar. Carlsson, Danell och Lundberg beskriver det i figuren nedan. De utgår från att naturen är en gemensam resurs som kan nyttjas. Hur den nyttjas kan ske antingen reglerat eller oreglerat. Tillträde till delar i naturen kan också vara öppet eller stängt. Till exempel hade aristokratin i Sverige (Sörling, Mattson och Danell, 2016) och i övriga Europa (Cartmill, 1993) reglerat nyttjandet och stängt tillträdet till jakten. Vilket, utgår jag ifrån, gjorde att det fanns en hel del klövvilt. I Sverige ändrades detta i och med Gustav III. Som tidigare nämnts gjorde det att man ånyo var tvungna att reglera.

I Sverige har vi således pendlat mellan hur vi ser på nyttjande och tillträde. Förenklat kan man säga att genom att numera ha ett öppet men reglerat system. Det har fått effekten att nu har vi återigen en livskraftig älgstam och mycket annat klövvilt.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:218)

För att återgå till de skrämmande upplevelserna som läkare Per Adolf Edgren hade under sin färd mot Skövde kan vargarnas beteende mycket väl bero på hur utarmad den svenska faunan var efter Gustav IIIs beslut.

Det är också värt att betänka att effekterna är långvariga. I slutet av 1800-talet fanns det fortfarande knappt någon älg i Sverige, men med den svenska älgförvaltningen och jakten så har den återhämtat sig. Se artikeln ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien” (Johansson, 2023) för en snabb överblick. 120 år senare diskuteras det återigen hur livskraftig älgstammen är och dess relation med vargen. Om detta ämnar jag skriva om i morgon.

Det är idag den andre december och det är dags att avsluta den bildserie av trädgården som jag har gjort under året. Jag fick rådet av en kollega att placera varje bild bredvid varandra, men bloggformatet tillåter inte det. Istället hoppas jag att ni vill klicka på länken Den andre varje månad och dels se bilderna, samt att läsa de reflektioner som jag har gjort. Ibland har de hört ihop med bilderna och ibland, som idag, har de ingenting med dem att göra. Under nästa år kommer jag inte att fortsätta att ta bilder varje månad i trädgården.

I bakgrunden har jag lagt några hamlade grenar från pilträdet.
Idag ville Maggie vara med.
Pilträdet är fortfarande grönt trots att minusgrader har rått i flera dagar.
Rosenbusken är fortfarande grön, medan bokhäckens löv hänger kvar på grenarna.

Referenser:

Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Johansson, Staffan (2023). ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien”. Magasin Vildmarken. Publicerad 26 oktober 2023 (hämtat 231202)

Linde, Gunnar (1976). Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar. Skövde: Karlstedts bokh.

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Nog fan tänker vi inte som ett berg

När jag var ung, skriver Aldo Leopold i sin essä ”Thinking like a mountain” (1949), var jag skjutglad och jag trodde att bara vargen försvann så skulle hjortarna kunna leva och frodas. Han tänker tillbaka på när han stod och såg den gröna glöden dö i en vargs ögon som han precis hade skjutit.

Men, fortsätter han, jag tänkte inte som ett berg. Ett berg ser att om hjortarna som betar i skogen blir för många växer inga nya träd.

I now suspect that just as a deer herd lives in mortal fear of its wolves, so does a mountain live in mortal fear of its deer. And perhaps with a better cause, for while a buck pulled down by wolves can be replaced in two or three years, a range pulled down by too many many deer may fail replacement in as many decades.

s. 140 i Ballantine (1986)

Vad han skriver om är obalansen som uppstår när populationen av en art eller några arter är för stor. Ett rovdjur som vargen kan då balansera det genom att dels döda, dels att få djuren att röra sig över större ytor, vilket minskar betestrycket i ett visst område.

Rovdjuren skapar ett rädslans landskap. Människans jagande är en del av detta då hon genom jakten med eller utan hundar får bytesdjur och även andra djur att röra sig över större ytor. Kändare är dock den inverkan som vargen får. Se Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.

När hjortdjuren rör sig över ett större landskap, betar de inte ned alla de nya skotten och till exempel aspen kan växa upp. Det stabiliserar marken, landskapet blir mer varierat och fler arter kan leva. Jag rekommenderar Christina Eisenbergs bok The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity (2010) för den som är intresserad av inte bara vargen, men också sjöborrens och andra organismers påverkan på sin omgivning.

Ängarna norr och Bäckhalladalen.

Att tänka som ett berg, menar Leopold, är att se till helheten och inte bara till de enskilda delarna. Människan är dålig på det. Vi liksom andra arter ser till vår egen vinning, har våra fördomar och det blir väldigt tydligt i vår relation till naturen.

Diskussionen om älgen mellan skogsbolagen och jägarna är här intressant. Skogsbolagen anser generellt att det finns för mycket älg och jägarna för få. I jakttidningar slår de larm om det låga antalet. För att ta ett exempel så skriver Svensk Jakt att enligt Länsstyrelsen i Dalarna har man skjutit för många under förra årets jakt.

Det ser ut som om länets älgförvaltningsområden kan ha överskattat storleken på sina respektive älgstammar och satt avskjutningsmålen för högt, säger Jonas Nordström, vilthandläggare på Länsstyrelsen Dalarna, i ett pressmeddelande.

Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg

Svea Skog skriver i ”Ökad samsyn i älgskogen”:

Även i Norrbotten är betestrycket stort och utgör ett hinder för tillväxten av skog. Börje Erikssons kollega i norr, Marcus Jatko, konstaterar att 850 000 kubikmeter av ungskogen årligen äts upp av framförallt älgen och därmed hotar återbeskogningen på stora arealer avverkad mark.

Ökad samsyn i älgskogen

Vad det beror på och vem som har rätt är inte här är inte det viktiga utan att peka på de olika perspektiven.

I artikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations” (Carpio, Apellonio & Acevedo, 2020) pekar författarna på sex olika geografiska områden som skapar sex olika perspektiv.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Skyddade områden är till exempel nationalparker där betestrycket kan bli för hårt. Till exempel är den iberiska ibexen en symbolart och har introducerats i flera nationalparker. Men nu har de spritt sig och förökar sig obehindrat vilket gör att det som skulle vara en symbol har nu blivit ett hot mot ”berget”, för att använda Leopolds symbol.

Jaktreservat är relativt vanligt i södra Europa. I Spanien har landägare stora geografiska områden där de skyddar olika bytesdjur för att sedan låta folk jaga dem för pengar. De matas under perioder vilket leder till för höga populationer och eftersom det inte finns rovdjur kan betestrycket från dem bli väldigt högt vilket förstör marken.

Skogsområden gäller framför allt i norra Europa som i Sverige där de ökade populationerna leder till betesskador vilket i sin tur förstör delar av skogplanteringarna, se citat ovan från Svea Skog.

Jordbruksarealer tar stor skada om till exempel vildsvins- eller dovhjortspopulationerna blir för stora då de är väldigt förtjusta i vissa av grödorna. Vildsvinen till exempel mår gott av odlingen av majs och dessutom lever de skyddade inne bland majsstjälkarna.

Boskapsskötselområden är tvåsidigt. Å ena sidan gynnar de det öppna landskapet, men i kontakten med de vilda djur kan sjukdomar sprida sig.

Urbana områden är det sjätte exemplet på hur ett geografiskt område delas mellan människor och det vilda. Eftersom flera av mina inlägg har handlat om mötet mellan kultur och natur och att oförmågan att tänka som ett berg närmast blir parodisk tänker jag vara något utförligare här.

Exemplet handlar om vildsvin och utgår framför allt från artikeln ”Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations” (Cahill, Llimona, Cabañeros & Calomardo, 2012). Barcelona liksom många andra storstäder blir allt större, vilket gör att kontakten med naturen blir större. Det som en gång var obygd har nu blivit ett villaområde. I villaområdena finns det fullt av mat, allt från matrester till rabatter och trädgårdsland. Det gör att djur som vildsvin söker sig dit, framför allt under sommarmånaderna då det är torrt och det finns mindre mat i skogarna runt Barcelona. Det som dessutom sker är att ju längre djuren vistas i närheten av människor utan att de skräms eller dödas, desto mindre rädda blir de.

Det senaste är något som jag själv har fått upptäcka i Berlin när vi åkte till Schlachtensee för att bada. Där gick stora vildsvinsgaltar bland människor och förstörde soptunnor i sin jakt på matrester. Första gången blev vi rädda, men sedan blev de en naturlig del av våra badutflykter.

Vildsvinen har inte blivit ett problem i Barcelona och Berlin utan i många storstäder. Inte bara trädgårdar förstörs utan golfbanor bökas upp. De kostar massor, men, skriver Cahill et al., här uppstår en etisk konflikt mellan problemen som den urbana människan upplever och att döda levande djur. När kommunens tjänstemän bestämmer sig för att döda delar av dem möter de protester från delar av skattebetalarna och avbryter försöken av rädsla för kritik.

Här finns ännu en konflikt som delvis redan pågår men som riskerar att öka. Först vargen vore en bra lösning på problemet eftersom de tar en del av djuren. Men i detta finns det givetvis en mängd problem. Ett är att det är få som uppskattar att ha varg i närheten. Även de som gillar varg tycker att de bör vara på behörigt avstånd. För det andra så är vargen en opportunist som följer sina bytesdjur, vilket i sin tur betyder att om bytesdjuren närmar sig de urbana områdena så riskerar också vargen att söka sig dit, vilket redan sker i delar av Sverige, se klippet Varg äter rådjur i trädgård.

Jag tror det är lättare att vänja sig vid ett vildsvin som gräver i en soptunna än att uppleva en flock vildsvin som flyr vargar in bland folkmassorna vid badstranden.

Avslutningsvis är det bara att konstatera att få av oss tänker som ett berg. Istället råder perspektiv som utgår från egna behov och föreställningar.

Ekologin är ett komplext fält där det är lätt att ha åsikter, men där de olika sammansättningarna har sina svar som inte alltid jämkar med andras svar. Så mycket handlar om brist på överblick och kunskap. I samtalet gäller det då att ha ett öppet sinne för de olika perspektiven. Vi kommer inte att tänka som ett berg, men i alla fall se komplexiteten.

För liknande tema se till exempel Synen på vargen och samhällets förändring.

Referenser:

Cahill, S., Llimona, F., Cabañeros, L. & Calomardo, F., 2012. Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations. Animal Biodiversity and Conservation, 35.2: 221–233.

Carpio, Antonio J.; Apellonio, Marco; Acevedo, Pelayo (2020). Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations. Mammal Review. 51:1: 95-108. https://doi.org/10.1111/mam.12221

Eisenberg, Cristina. (2010). The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity. Washington: Island Press

Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625
http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Svea Skog (u.å). Ökad samsyn i älgskogen. Svea Skog. (Hämtat den 231008)

Svensk Jakt (2023). Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg. Svenska Jakt. Publicerat 230202 (Hämtat 231008)

Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna

Efter skolan under mitt år som utbytesstudent hängde jag på ett lokalt café. Jag bodde i Bagley, Minnesota, nära den kanadensiska gränsen. Min värdfar tyckte inte om att jag var där, då, enligt honom, indianer och annat löst folk hängde där. Jag var utbytesstudent och nyfiken. Där spelade jag biljard med mina vänner som till hörde chippewafolket, ursprungsbefolkningen i området. De var utstötta och fattiga. Jag brydde mig inte om vad han sa och han tog inte upp det igen.

På caféet träffade jag en hel del intressanta typer. Jag minns två äldre män som kom dit och drack kaffe och pratade med den ena servitrisen, en väninna till mig som jobbade efter efter skolan. De var tjuvjägare och hade ständigt ett par historier om hur de hade lurat länsman. Den enda berättelsen som jag minns var när den yngre av dem, en man med stort mörkt skägg och sorgsna ögon, berättade hur han hade blivit stoppad med en nyskjutet rådjur i bakluckan. Polisen hade inte rätt att öppna bakluckan, om jag minns rätt, och tjuvjägaren höll sig lugn trots att han visste att polisen visste att han nyligen hade skjutit ett rådjur illegalt.

De båda var ett par Åsa-Nissetyper och jag tyckte de var spännande att lyssna till. Jaktbrott såg jag inte som något allvarligt brott som stöld, mord eller knarkhandel. Nu ser jag annorlunda på det, men det beror i stor grad vilket djur som jagas. Vargjakten i Sverige, som bedrivs både legalt och illegalt, är jag kritisk till. De som skjuter örnar begriper jag mig inte på. Rovjakten på elefanter i Afrika ser jag som förkastlig.

Maggie i närheten av Rebbetuaröd.

Jaktbrott är intressant ur flera aspekter Det är inte bara för att det är en del av brottsintresset och väcker känslor, utan det är också synen på det. Till exempel hör jag norrlänningar som påstår att nästan alla har en illegalt skjuten ren i frysboxen. Jag tror inte att det stämmer, men det talar för en brist på respekt för samens egendom då man i samma andetag skrattar.

En anledning till problematiken tror jag är beteckningen vilt. Få skulle skratta om jag berättade att jag hade skjutit en av Franks kalvar och lagt i frysboxen. Boskap definieras som tam och egendom, medan renen är vild, även om den också är egendom.

Flera författare talar just om synen på det vilda och hur det influerar synen på jaktbrott. Ulf Nyrén berättar i Rätt till jakt: En studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789 (2012) att på 1700-talet gjorde man skillnad på människans rätt och naturrätten och menade att Gud hade givit människan rätten att härska över djuren.

Mängden rättsfall visar emellertid att det inte fanns någon överdriven respekt för lagar kring naturresurser som kunde ha diffusa ägandeförhållanden. Att denna brist på respekt även omfattade vilda djur är troligt. Första Moseboks skapelseakt stadgade att människan var djurens överman, ett påbud som ingen positiv rätt kunde ändra. Det var med andra ord inte moraliskt förkastligt att tillgodogöra sig resurser ur Guds skapelseverk om än människors lagar sade något helt annat.

Nyrén, 2012:209

En liknande inställning berättar Kjell Danell och Roger Bergström om i kapitlet ”Uppbyggnad och fokusförändring 1870–1938” i boken Jaktens historia i Sverige: Vilt-människa-samhälle och kultur (red. Danell, 2016). De berättar om en länsman som säger till en misstänkt tjuvjägare: ”Far hem och skjut älgar du också, så ni slipper svälta” (2016:237).

I inställningen till jaktbrott finns det även ett motstånd mot de styrande. Det diskuterar Erica von Essen med andra i artikeln ”Deconstruction the poaching phenomena” (von Essen et al. 2014). Av flera perspektiv fann jag två extra intressanta för det svenska sammanhanget och då framför allt för den illegala rovdjursjakten. Den ena handlar om en neutralisering av sitt handlande och den andra om en motståndshandling mot de styrande. Jag har tidigare berättat om jägarna i Briére som sköt fågel i protest (Mischi, 2013), se Konflikter och möjligheter när livsstilar möts.

Neutraliseringen bygger på ett rättfärdigande utifrån andra värden än att man har skjutit ett djur olagligt. Det är således en normativ syn som rättfärdigar brottet utifrån de värden som ett lands lagar framhåller. I fallet vargen kan det handla om att man skyddar lokalbefolkningen eller att den inte hör hemma i Sverige. Jag minns även ett Uppdrag granskning där en grupp jägare åkte runt i bygden och dödade vargar. Om jag minns rätt så rättfärdigade de sitt handlande utifrån ett omhändertagande av bygden. Man kan även vända på det och se dem som protesterar mot den legala vargjakten genom att störa vid jakttillfället.

Att se jakten som ett motstånd mot de styrande har flera förklaringar. De kan ske genom att man gör skillnad mellan ”oss och dom”. I fallet Briére såg man EU:förordningar som fel och gjorde motstånd genom att döda fåglar. I BRÅ:s studie Illegal jakt på stora rovdjur (2007) påpekar författarna att:

Den illegala jakten ses bland vissa grupper mer som en förståelig protest mot ett större hot (makten, myndigheterna) än som ett överskridande av rätt och normer som beslutats i demokratisk ordning.

BRÅ, 2007:55

De två jägarna jag mötte i Bagley gjorde det varken av fattigdom eller i protest mot samhället. De var inga statuspersoner i samhället utan hade jakten som livsstil; jag tror de bara älskade att jaga.

I denna livsstil finns en aspekt som slog mig då jag läste Nyréns avhandling om jakten. Visst såg man det som ett skäl att få mat eller att protestera mot överheten som tyckte att de hade ensamrätt, men många bönder ansåg inte att de hade tid att jaga utan hade fullt sjå med att överleva. Att jaga var således ett tecken på antingen rikedom, då du hade tid och pengar, eller desperation. Däremellan var det ett slöseri med tid. Jag kommer att tänka på Gusten i August Strindbergs roman Hemsöborna (1887) när jag läser det. Han låter sin mors gård förfalla för att han hellre vill ligga ute i kustbandet och skjuta fågel.

Jakt är mångtydigt och synen på den berättar för oss om hur uppdelat samhället är. Uppdelningen kan åskådliggöras genom att visa på hur olika människor har svarat i rapporten Attityder till varg och vargförvaltning (Ericsson et al, 2013). Det finns vissa kommuner som tydligt skiljer sig från de andra. Författarna skriver: ”Mest positiva är invånarna i Ovanåker (87 %), Älvdalen (80 %), Nordanstig och Vansbro (78 %) därefter Hudiksvall och Avesta (77 %).” (Ericsson et al, 2013:14).

Attityder till varg och vargförvaltning (Ericsson et al, 2013:14)

Tanken att det inte bara yttrar sig i kritik utan i faktisk handling väcks av fler än mig. I varginventeringen syns det tydligt var det finns vargrevir och inte. Årets varginventering börjar snart men den som pågick mellan första oktober och 31 mars visar på ett stort hål i Dalarnas län.

Inventering av varg vintern 2022–2023 (Svensson et al.; 2023:13). Bilden är beskuren av mig.

Så hur kan vi förstå den illegala vargjakten i Dalarna? Är det en livsstil som hotas. Det är nära till renskötseln som bedrivs i södra Härjedalen, se den röda linjen. Ses den som ett hot mot jakten? Eller är det en protest mot de styrande som sitter långt bort? Eller är det en inställning hos en grupp i samhället som har tagit på sig ”ansvaret” att hålla området vargfritt?

Jag vet inte skälen och de skiljer sig säkert från person till person. Men att det fortgår tyder på en hög acceptans från de övriga i samhället. För är den en sak som är säkert så vet fler vilka det är, än de som uttalar sig. Kanske vågar man inte eller så neutraliseras deras beteende genom att de tar hand om bygden eller gör motstånd mot staten? Att det kan fortgå säger en hel del om Rättssverige och det är inte positivt.

Referenser:

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Danell, Kjell (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Första upplagan Stockholm: Liber

Danell, Kjell; Bergström, Roger (2016). ”Uppbyggnad och fokusförändring 1870–1938”. ss. 227–241. Ur Danell, Kjell (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Första upplagan Stockholm: Liber

Ericsson, G., Sandström, C., Kagervall, A. and Johansson, M. (2013). Attityder till varg och vargförvaltning. Report 2013:1. SLU

von Essen, Erica; Hansen, Hans Peter; Nordström Källström, Helena; Peterson, M. Nils. & Rai Peterson, Tarla (2014) Deconstruction the poaching phenomena. British Journal of Criminology. Vol. 54:632–651. doi:10.1093/bjc/azu022.

Mischi, Julian (2013). Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside. Ethnography, 14(1), 64–84.  https://doi.org/10.1177/1466138112440980

Nyrén, Ulf (2012). Rätt till jakt: en studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2012

Strindberg, August (2020). Hemsöborna: skärgårds-berättelse. Stockholm: Modernista

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö