Kategori: Jakt

Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Det var oländig terräng, en brant med tät och ogallrad granskog. En bit åt norr gick ett viltstängsel och väster om mig var en brant klippa. Granskogens täthet och molnigheten gjorde att jag hade förlorat riktningen om inte branten hade visat riktningen. Maggie var med mig. Jag höll i linan för att hon inte skulle sticka. En stenbumling hade skapat en naturlig öppning. Där såg jag avföringen från ett lodjur.

Jag fylldes av spänning och hoppades få syn på lodjuret. Men det gjorde jag inte. De är skygga. Däremot förmodade jag att det var i närheten för Maggie hade blivit väldigt spak och höll sig tätt intill mig.

Jag mindes det jag hade läst om jägare som berättat om sin frustration när deras hundar förlorat allt sitt mod när de får vittring på ett rovdjur. Det fick mig även att tänka på den ilska som många som är emot vargen ger uttryck för då de menar att de inte kan släppa sin hundar lösa.

En vintern hittade jag dessa lodjursspår.

Ännu ett minne är under en diskussion när en kollega till mig förklarade att vargen skulle utrotas för att hon inte kände sig säker när de besökte deras lantställe i Värmland. Jag tyckte hon var töntig och självisk. Senare i livet minns jag dock den känsla när jag såg björnspår i snön i Orsa. Återigen var jag med Maggie och jag höll extra hårt i kopplet. Jag var inte rädd för min egen skull, men för hennes.

Björnspår utanför Orsa

Varför tar jag upp detta med känslor som rädsla och annat när det borde handla om fakta? Egentligen borde jag ju ha pepprat min kollega med argument från ekologin. Men det hade inte övertygat henne.

Om fakta vore det som är nyckeln till oss som kämpar för vargen och rovdjurens existens så hade det varit enkelt. Se på rovdjurens nyckelroll i ekologin. Men det handlar sällan om det.

Forskning visar tvärtom att till exempel många jägare som är vargmotståndare har hög ekologisk kunskap. I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar författarna att många av jägarna snarare har bättre kunskap än vad många andra har. Egentligen är det naturligt då de måste känna till villebrådet.

I BRÅ:s rapport 2007:22 Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land? (2007) visar rapportförfattarna att det snarare är andra faktorer som spelar in. De ser tre ”konfliktteman”: Hotet mot livsstilen, mot näringen samt styrande och styrda.

Två citat från BRÅ får illustrera attityder hos människor som handlar om livsstil som konflikttema:

Stefan: Jag är 64 år nu och sedan 1970 har jag varit ute och jagat och gått i skog och mark. Jag har plockat svamp och bär och det har aldrig varit några problem. Jag har kunnat släppa hunden och han har kommit tillbaka och jag har inte behövt vara bekymrad. Nu när man köper en pejlutrustning för närmare 6 000 kronor så… Ja, har man otur så får man pejlutrustningen, men inte hunden, tillbaka.

Sune: Det var väl -94 som de första vargarna kom hit och då förändrades livet helt enkelt. Då gick man ut i skogen och släppte hunden och gjorde en eld och satte sig och drack kaffe och grillade korv eller någonting. Så fick hunden upp en hare som kom förbi och ja… det var att man satt och njöt av livet bara. Men nu är man orolig hela tiden att: ”Nu börjar han skrika snart.” Det bästa med jakten idag det är ju när man får hunden med sig hem igen.

(2007, s. 38)

Vargens närvaro har förändrat Stefans och Sunes livsstil. Den traditionella jakten med lös hund har försvårats. Enligt Viltskadestatistik (SLU, 2022) angreps 56 hundar 2021 av vargar ”i situationer som inte handlade om jakt på rovdjuret ifråga” (SLU, 2022:18). Under 2022 angreps 41 stycken i liknande sammanhang (SLU, 2023:18). Att komma med fakta som konkurrens mellan arter eller att vargen är en naturlig del av faunan, skulle inte bita. För dem handlar det om en livsstil som hotas.

En annan aspekt som framförs är svårigheten att jaga, då man anser att viltet försvinner. Som i följande exempel:

”Det är tomt på vilt i skogen”, berättar Jens som är hundförare i laget. ”Det är mycket märkligt. Inte ett enda djur stötte hunden upp. Ingen vittring, inga spår, ingenting. Vi funderar på att ställa in älgjakten i år. Det är ju ingen idé om det inte finns några djur. Och inte vågar man släppa hunden riktigt heller eftersom det verkar finnas både varg och lo. Det blir inget roligt att jaga då, man blir bara förbannad och ledsen. Vi får se hur vi gör i år.”

(2007, s. 41)

För dem handlar det om en attityd som kommer ur en upplevelse av tillhörighet eller hävd. Ordet har anor till fornsvenskan. ”[H]äfþ, innehavande, besittning, besittningsrätt, hävdvunnen rätt, bruk” enligt SAOB:s etymologiska definition. Hävdvunnen rätt som ger en besittningsrätt för att uttrycka sig tautologiskt. Det är en livsstil som har uppkommit i det lokala, men påbuden kommer utifrån och framförallt uppifrån.

Det hör ihop med det andra konflikttemat ”styrande och styrd” och den frustrerande upplevelsen av att inte vara hörd.

Bengt: De lyssnar ju inte på oss. Ingen lyssnar till vad vi här på plats tycker. Den största anledningen till att folk bryter mot de här jaktlagarna är att de känner sig överkörda av myndigheterna och de som bestämmer i Stockholm.

(2007, s. 41, förf. markering.)

Detta tycks överhuvudtaget vara ett verkligt problem i samhället, vilket ständigt nämns i medierna. Om det tas ut på rovdjuren så har vi oskyldiga offer.

Det finns de som har påstått att Sverige inte har någon kultur. Den attityden är typiskt för ett land som styrts av ett ingenjörstänkande, som journalisterna Katarina Barrling Hermansson och Cecilia Garme skriver om i essän Saknad: på spaning efter landet inom oss (2022). Det stämmer inte och i Sverige finns det dessutom många kulturer. Det är lokala livsstilar som har framträtt under århundraden och som har blivit till en vana och något som ses som något naturligt.

Om olika livsstilar stor i motsats uppstår det konflikter. I den konflikten är fakta en ytterst liten del och ofta kan båda sidorna framhålla motstridiga uppgifter. Jag tror här att det är viktigt att man förstår den frustration som människor upplever att de är tvungna att förändra en livsstil. För de ingenjörstänkande och de som tror att det räcker med fakta ur biologiboken är frustrationen obegriplig. Då är det lätt att skratta åt eller bli irriterad på personer som min gamla kollega som ville att vargen skulle utrotas för att hon upplevde att hon inte kunde gå på hundpromenader vid sitt lantställe.

Jag skulle kunna hårdra det och påstå att i Sverige finns det ingen natur utan bara kultur. Faktan är invävd i våra föreställningar som utgår från livsstilar som uppkommit ur vårt sätt att leva. Förändringar sker framför allt när livsstilen ändras på grund av nya levnadsförhållanden och inte genom fakta. Sverige är ett kulturellt brokigt land och det beror inte på invandringen. I den kulturella konflikten blir rovdjuren symboler för vilken sida man tillhör.

Ändringar: Efter kommentarer från Lars Lundqvist om att jag felaktigt påpekade att Sune och Stefan bröt mot lagen när de släppte sina hundar fritt har jag nu ändrat detta och i stället lagt till statistik från SLU om hur många hundar som har skadats i jaktsammanhang. Dessutom kan följande tilläggas: ”Under perioden 1997 – 2021 har det totala antalet rovdjursangripna hundar varierat mellan 0 (1997) och 70 (2009) stycken.” (SLU, 2022:18). Även sista meningen i näst sista stycket av inlägget är ändrat på grund av den anledningen. Jag tackar för noggrann läsning.

Referenser:

Barrling Hermansson, Katarina & Garme, Cecilia (2022). Saknad: på spaning efter landet inom oss. Stockholm: Mondial

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back”. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

SLU (2022). Viltskadestatistik 2021: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–2. Grimsö:SLU

SLU (2023). Viltskadestatistik 2022: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2023–3. Grimsö:SLU

Stadsbon söker friheten på landsbygden

Jakttornet kan användas i många år till. Det står på en höjd med blick över granodlingen. Men här ska det inte jagas mer, säger min vän som är en av de många som har lämnat storstaden för landsbygden. Jägarna som har jagat här i 25 år är inte längre välkomna. Marken går som en lång remsa mellan två andra marker. Det bryr sig min vän inte om. Han vill inte att det skulle jagas på hans mark.

Jakttornet på bilden står mellan Agusa och Rebbetuaröd och står inte på min väns mark.

Medan vi står och pratar om att han infört jaktförbud på sin mark rekommenderar han mig två av Axel Lindéns böcker: Fårdagboken (2017) och Tillstånd (2020). Med beundran framhåller han framförallt den senare. Den måste jag läsa.

Efter att ha läst den första med stor behållning, påbörjade jag nyfiket den andra. Den första bokens dagboksanteckningar var som aforismer över livet. Den senare är en sammanhållen bok som får mig att tro att dagboksanteckningarna har utvecklats till kortare essäer om sakens tillstånd. Jag läser den motvilligt utan att begripa varför. Efter ett tag pausar jag läsningen. Det är en märklig bok. Jag vänder på boken och läser baksidestexten.  Det står att ”Axel Lindén är en motvillig skogsägare, och en tjurskallig sådan.”

Han har flyttat ut på landet, lämnat sitt arbete i akademin och fått överta sina föräldrars skog. Han vill ta hand om den på sitt sätt. Hans ensamma arbete i skogen varvas med en allt större uppgivenhet över sin omgivning och världens tillstånd. Ofta tycks grannar komma förbi, men istället för möten till samtal tycks han uppleva sig iakttagen, bedömd och som någon mindre vetande. På samma sätt tycks han redan från början ha bestämt sig för att de andra inte heller är värda att lyssna på. Samtidigt som författaren inte vill samtala och utbyta med sina grannar, försöker han och hans fru hjälpa en afghansk yngling som har fått beslut om att han inte får stanna. Trevande försöker han tala med honom, tar med honom upp i skogen, men tycks själv hamna i någon slags letargi över att saker försvinner bortom hans kontroll. Ynglingen utvisas.

Varför lägger han ner all energi på en främling, frågar jag mig, men inte på dem från bygden som vill prata med honom? Rikedomen i boken är hans förmåga att skriva så att man lockas att läsa mellan raderna. Men där min vän ser honom som en hedervärd person förvånas jag över hans högdragenhet. Som i följande utdrag:

– Vad är det för konstig avverkning du har gjort?

Jag har lärt mig att inte försöka svara. Han är inte intresserad av vad jag har att säga. Han pratar om skiftet där maskinerna var. Jag vet att det inte ser ut som en vanlig avverkning. Det är ett experiment, på sikt kan det bli en mer naturlig skog, Jag väntar tyst på hans fortsättning. Det är konstigt hur lika alla gubbar är.

– Det blåser väl ner så småningom.

Lindén, 2020, s. 99.

Mannen som tilltalar honom är jägare och ”gubbe”. Han är en av de oförstående.

Det som gör att läsningen fortsätter är att tankar väcks kring vad som utspelar sig mellan författaren och jägare. Det ena är att då det är ett experiment, något nytt och därför outforskat, tycks det väcka motstånd hos de konservativa och inskränkta ”gubbarna”. Författaren skulle då vara en slags rebell och nydanare. Men det jag läser in är snarare att han på grund av sin okunskap inte förmår förklara och rättfärdiga sitt mål. Författaren tycks inte förstå att även den traditionella kunskapen trots allt bygger på en uppbyggd informationsinsamling. För ”de” är ju så slutna och oföränderliga. Det möjliga mötet mellan två olika synsätt tycks, enligt författaren inte vara möjlig. Båda grupperna är slutna.

Att tilläggas är att träden senare blåser ner. Att det nämns hedrar författaren.

Ytterligare ett exempel som väcker funderingar är hur han beskriver sitt märkliga beteende när han ska jaga med gubbarna. Det jag förundras över hur han visar på sin egen misantropi och hur det snarare verkar vara han som är den slutne, i stället för de andra.

Jag kommer alltid några minuter för sent till jaktstugan. De andra blir sura, men de får ju jaga på min mark, tänker jag. Det behövs så lite för att sådana översittarfasoner ska krypa fram. Men jag vill också avskärma mig, jag vill inte sugas in i deras snack. Så jag begränsar mitt umgänge med jägarna. Jag begränsar mitt umgänge överhuvudtaget. Jag vill inte vara som andra. Det går inte att tänka om man umgås hela tiden. 

Lindén, 2020, s. 103.

Under läsningen minns jag essän On Hunting (1998) av den framlidne filosofen Roger Scruton, där han beskriver sin upptäckt av rävjakten. Liksom Axel Lindén har han blivit led på staden och dess inbördes intellektuella strider. Genom sin bekantskap med en änka börjar han upptäcka landsbygden. Han gör det med en ponny som heter Dumbo, som skildras som ett trögt ök som ser sina dagliga ritter som ett omständligt sätt att komma tillbaka till stallet. Han, liksom ryttaren, är inte delaktig i landskapet. De skrittar genom landskapet som Scruton betraktar, men han deltar inte i det. Istället bekymrar han sig över dess förfall.

En dag stannar Dumbo upp, lystrar och hur mycket Scruton än sparkar rör han sig inte. Författaren förstår inte vad som pågår, men det gör hästen. Ett jaktsällskap dyker upp. Först kommer hundarna. Sedan skönjs färgglada ryttare vid ändan av fälten. Då de kommer nära blir det liv i hästen. Författaren förlorar kontrollen över den då den hetsigt sätter igång att följa klungan av människor och hästar. Händelsen avslutas med att han trillar av, men det är början på ett nytt skede i hans liv som kommer att förändra honom.

Upptäckten av en ny livsstil får honom att förändra sig och framför allt att lära känna sin omgivning. Han anpassar sig genom sin klädsel, sitt beteende och till gruppen som han jagar med. Han underkastar sig sitt nya hem, men förblir sig själv just genom förändringen. Men det gör inte Lindén. Han kommer försent, vill inte anpassa sig till jägarna och människorna. Skogsbruk gör han på sitt sätt. Scruton får syn på högre värden som inte är uppenbara på avstånd. Men Lindén vill inte delaktighet utan håller sig på avstånd, kan inte förstå att det finns något värde i deras levnadssätt. Han måste själv tänka, gå ut i skogen och själv förstå, för uppenbarligen håller världen på att gå under.

Båda beskriver jakten. Men där Lindén sitter ensam på pass deltar Scruton i rävjaktens gemenskap. Det är två olika jaktformer som inte går att jämföra, likväl illustrerar de dessa två författare som båda upptäcker sig själva när de lämnar staden och bosätter sig på landet. Scruton hittar äntligen sin gemenskap som han gör allt för att bli en del av, från klädsel och attribut till okritisk hyllning. Lindén tycks inte söka gemenskapen.

I denna kontrast öppnas tanken att å ena sidan kan utflyttningen från staden ses som ett ökat oberoende, ett frigörande från andra. Å andra sidan är det tvärtom, att utflyttningen från staden som kan leda till gemenskap. Men för att en gemenskap ska kunna uppstå måste man vara öppen för de människor som bor där. Landsbygden är inte en plats för att uppfylla sina egna visioner om frihet utan en plats för kultivering.

Det som jag finner så märkligt i Tillstånd är att författaren söker gemenskap med det som inte är en del av det som är framför honom. Han tänker på världen, på flyktingarna, men inte på dem som är omkring honom. De är bara oföränderliga ”gubbar” som inte bryr sig om annat än det egna. I Lindéns värld lyssnar man inte till den andre och begrundar vad han har att säga och svara på det. Det blir tjurigt och bevakat. Man vill säga sitt utan att vilja utbytet och samtalet. Kan gemenskap och förståelse för varandra uppstå om blicken och bekymret handlar om det långt där borta än det som är förhanden?

Medan jag pillar med orden i texten kommer Edith Södergrans ord i dikten Dagen svalnar till mig.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken. 

Dagen svalnar

För är det inte så att det är så mycket lättare att bry sig om dem där borta än att möta de nära. Då riskerar man inte att bli besviken.

Avslutningsvis pratade jag senare med en jägare och berättade om min vän och om hans vägran att tillåta jakt på sin mark. Jägaren var oförstående. Men om han gör det kan han ju få gratis kött, sa han. Eller är han vegetarian? Inte alls, svarade jag. Han stod först tyst.

I grunden, sade han sedan leende, spelar det ingen roll. Jag kan inte kontrollera min hundar och om de jagar rådjuren över hans mark och in på nästa mark så är det inte mitt problem. Så vad han tycker och säger är oviktigt.

Samtalet förbigås än en gång.

Referenser:

Lindén, Axel (2017). Fårdagboken. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Lindén, Axel (2020). Tillstånd: varannan gran, varannan tall och andra orimligheter. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Scruton, Roger (1998). On hunting. South Bend, Ind.: St. Augustine’s Press

En tänkande apas föreställningar om jakt

En dimma hade svept in från Östersjön och hade stannat hela dagen. Det var vindstilla. Jag satt i trädgården, rökte min pipa och drack ett glas vin. Maggie sökte efter gömd mat i det oklippta gräset. I kastanjen sökte småfåglar efter mat, insekter som spindeldjur och annat. Jag hade inte kikaren med mig, men de jag såg tycktes vara blåmesar. På långt håll ser jag ganska dåligt.

Spontant skriver jag att blåmesarna ”sökte” efter mat. Insekterna dödar de, men jag har svårt att se det som jakt. De snarare plockar sin föda. Jakt är en förunderligt begrepp och i ett inlägg beskrev jag det som kultur.

Eftersom jag är antropolog tenderar jag att använda begreppet kultur annorlunda än gemene man, vilket ibland kan leda till missuppfattningar. Så låt mig därför förklara användningen av ordet i sammanhanget utifrån artikeln ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality” av antropologen Robert W. Sussman och den väl läsbara boken View to death in the morning: nature of hunting through history (1993) av antropologen Matt Cartmill.

Jakttorn mellan Rebbetuaröd och Agusa

Vad natur eller naturligt är finns det olika föreställningar om, ergo det kulturella perspektivet. Dessa föreställningar förs vidare genom generationer, liksom de förändras över tid. Kulturen som föreställningar formar bara inte vår vy utan också hur vi agerar och beter oss, samt hur vi förklarar vårt beteende. Att vi behöver förklara vårt beteende tyder på att någon har tillfrågat oss om varför vi gör på ett visst sätt. Det kan vara ett barn, någon från en främmande kultur eller bara den stilla frågan ”varför gör vi på detta viset?” som är frågeställaren.

I och med att vi får frågan nödgas vi till en förklaring eller ett rättfärdigande och dessa kan vara mer eller mindre genomtänkta. Dels kan det bero på om man själv har tänkt igenom frågorna redan innan eller om man överraskas och hittar på något i stunden som låter rimligt. Antropologer tenderar att ta hänsyn till människornas förklaringar för att sedan undersöka dem utifrån en teori och komma fram till helt andra förklaringar.

I ett inslag i P1 morgon (23/8-23) om licensjakten på björn möttes Svenska rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant och Jens Gustafsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas riksförbund. I inslaget hävdade Orrebrant att endast skyddsjakt rättfärdigade jakt på björnar. Gustafsson tyckte snarare att det var självklart att björnar skulle få jagas eftersom ”det är ett jaktbart vilt”. Han sa att ”vi behöver inte titta på det djupare än så”. Då lagen tillåter det, enligt honom och det finns dem som vill jaga i det här fallet björn, finns det inget problem. Fördelen med argumentationen är att han slipper att krångla in sig i frågor som björnpopulation eller etik utan det räcker med att lagen tillåter det och ”det är kul”.

Om jag skulle vilja fultolka honom skulle jag kunna säga att det är dödandet som är kul, men generellt sätt bland jägare är dödandet endast en liten del av hela upplevelsen. Jag pratade med en jägare som har jagat i 20 år och han har ännu inte skjutit en älg. Det är inte därför han ägnar all denna tid åt att stiga upp tidigt på morgonen. Det är gemenskapen, naturupplevelsen och arbetet med sina hundar som gör att han lägger ner alldeles för mycket pengar på jakten.

Frågan är vad för djur vi är och om jakten är något naturligt? Både Sussman och Cartmill ifrågasätter bilden av att människan kan definieras som jägare. Likaså gör Sörling, Mattson och Danell det i boken Jaktens historia i Sverige (2016)

”Människan” är inte jägare mer än hon är samlare eller odlare, men inte heller mindre.”

Sörling, Mattson och Danell, 2016:11

Myten om människan Jägaren är en myt med korta anor. Dels diskuterades det utifrån Darwins teori om artens överlevnad och tankarna om att människan kunde dominera sin omgivning eftersom hon var väl anpassad till det. Men framför allt kom dessa tankar efter Andra världskriget och då färgat av en kritik av vad människan egentligen var för djurart. Myten av människan som jägare användes som en samhälls- eller kanske hellre som en civilisationskritik (Cartmill, 1993 & Sussman, 1999).

Märk väl att detta motsäger inte att människan har jagat, för som Sörling et al. skriver så jagade människan när hon förmådde det. Redan föregångarna till homo sapiens jagade. Men det finns anledning att tänka på den paleolitiska människan som samlare och jägare, hellre än i omvänd ordning som är vanligare. Den dagliga födan bestod snarare av vegetarisk kost, som kompletterades med kött när tillfälle gavs.

Under den yngre stenåldern då människorna lärde sig att domesticera vissa djur och odla systematiskt förändrades samhällena. Jakten blev då mindre viktig för proteinet. I många kulturer blev det ett privilegium för dem med makt. Cartmill tar upp skillnaden mellan den grekiska antiken och romarriket.

Grekerna såg jakten som viktig för det manliga, men det gjorde inte romarna. Odysseus känns igen av sin amma på ärret han fick från en vildsvinsjakt. Men jakten i antikens Grekland är också farlig då man kan reta upp gudarna. Det intressanta är också att jakten är kopplad till gudinnor och inte till manliga gudar.

I romarriket ses jakten som något barbariskt, vilket är märkligt då man på arenor som Colosseum hade gladiatorspel. Men det var ingen jakt på arenan och Cartmill påminner mig om att i Ovidius diktverk Metamorfoser (2022/8 e.Kr.) går det illa för jägarna. Ett exempel är en jägare som förvandlas till en hjort och sedan jagas ned av sina egna hundar.

I det Europa som framträder efter Västroms fall blir jakten ett skyddat privilegium för aristokratin. Kungar och adelsmän straffar dem som jagar utan deras tillåtelse. I England tvingades de vanliga att skada sina hundars tassar för att de inte skulle kunna av jaga kungens villebråd. Marker utsågs för jakt och skogar bevarades för att överheten skulle kunna jaga. Vokabulär och ritualer skapades för att göra jakten till något för de invigda. (Cartmill, 1993). Jakten blev inte främst ett sätt att hitta föda utan:

I det feodala Europa under medeltiden blev jakt också alltmer en övning i vapenbruk och ledarskap för aristokratin under fredstid.

Sörling, Mattson och Danell, 2016:12

I Sverige, skriver Leif Mattson (2016), sker en förändring när Gustav III ger rätten till de ofrälste, alltså de som inte är adliga, att få jaga med samma rättigheter som adeln på sina marker. Detta leder till att högviltet försvinner från stora delar av Sverige.

Personer som överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis, fortsätter Mattsson, börjar arbeta för viltvård så att rådjurs- och älgpopulationen ska kunna återhämta sig. Det är ur dessa insatser som viltvårdskonsulenter och dito får sin roll i Sverige. Jakten har också därmed blivit en företeelse som inte bara förekommer hos aristokratin. I vår tid finns det cirka 300’000 jägare i Sverige i olika samhällsklasser. Att tillägga dock är att även om jakträttigheten inte längre är förbundet med en titel, så är jägarna ”överrepresenterade bland de högsta inkomstskikten” (Sörling et al, 2016:14) och, fortsätter författarna, hos landsbygdsbefolkningen.

Sammanfattningsvis ser vi utifrån människoartens historia att jakt har förekommit, men att den har varit knuten till kulturella föreställningar som vilka som har rätt att jaga, således en fråga om klass och makt, om det är civiliserat eller inte, och framför allt har synen på jakt förändrats. Människan är trots allt den tänkande apan och ur det kommer föreställningar om hur vi borde och inte borde bete oss.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Ovidius Naso, Publius (2022). Metamorfoser. Stockholm: Modernista

Sussman, Robert W. (1999). ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality”. Zygon: journal of religion and science. Vol. 34:3, https://doi.org/10.1111/0591-2385.00226

Sörling, Sverker, Mattsson, Leif & Danell Kjell (2016). ”Jaktens rikedom och mångfald – ett inledande panorama”, ss. 11–18 ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Jakt är kultur

Det var fullt av nyckelpigor. De kröp bland grässtrån, på mina byxor, i min nacke. Jag satt lutad mot en sten och rökte min pipa. Solen var framme och jag vilade min blick på kalhygget. Mossan var fortfarande torr, trots att det hade regnat mycket. Kantarellerna som vi hade plockat var bleka, torra och fasta; de är de godaste.

Mittemellan Agusa och Rebbetuaröd

Maggie och jag samarbetade under kantarelljakten, hon med sin nos och jag med mina ögon. Ibland såg jag det gula, men där det var öppnare bland bokträden upptäckte hon de blekta kantarellerna bland de torra löven. Det är överdrivet att kalla det för jakt, snarare rörde vi oss likt samlare i terrängen.

Där jag satt lutad mot stenen och tittade från skogsbrynet ut mot kalhygget kom åter önskan att ta jägarexamen. Jakten intresserar mig. Men det åtagandet har ännu inte passat in i mitt liv.

Ett av jakttornen i området.

En anledning är Maggie. Hon är väldigt skotträdd. I Agusaområdet, där vi befann oss, har Svenska Jägareförbundet ett vilthägn. Man kan ägna sig åt troféjakt om man är sugen på att betala höga summor. För Maggie är platsen förknippad med skott och därför är det med tveksamma steg som hon rör sig i området. I vintras var hon dock nöjd när hon upptäckte blodet i snön efter vildsvinsjakten som hade pågått under förmiddagen. Hon slickade i sig det frusna blodet.

Födsel och död är en del av naturen, även om vi människor har svårt för det senare. Likaså har vi svårt för döden och än tydligare blir det när vi kommer in på att döda.

Teknisk uttryckt kan man säga att liv är energi och energikällan kommer antingen från solen eller från andra organismer som vi förtär. I vårt samhälle försöker vi dölja att vi äter andra djur. De förpackade köttbitarna med sina olika namn som entrecôte eller högrev förklarar varifrån köttet kommer på djuret, men döljer att det kommer från ett djur som en gång har levt.

Dessa förpackningar döljer också den köttindustri som har gjort att vi har råd att äta kött i olika former varje dag, även om vissa delar snarare ägnas åt fest än vardagen. De döljer också att när vi äter kött är det ett förkortat liv som vi tuggar i oss. I jakten sker ett möte med en annan själ. I bytets ögon möter vi en blick in i vår själ från en annan själ och det berör oss.

Köttindustrin har försökt att arbeta bort mötet med en annan själ. I jakten ingår det fortfarande. På ett märkligt sätt är det inte naturligt för oss att döda. Vi gör det och ändå är det något som måste överträdas. Jägare jag pratar med, poddar om jakt som jag lyssnar på eller i myterna, ständigt förekommer denna gräns som man måste träda över då vi dödar ett annat djur. I myterna kan du bestraffas om du dödar oförsiktigt. Agamemnon var tvungen att offra sin egen dotter Ifigenia för att blidka jaktgudinnan Artemis efter att han hade dödat hennes heliga hjort.

Jakten i alla kulturer är fylld med ritualer och ritualiserat beteende. I vårt sekulariserade samhälle förklaras det genom viltvård, men i grunden hade det kunnas skötas av naturen självt. Naturen är inte beroende av människan utan vi är beroende av naturen, men genom kulturen har vi tämjt den och formulerat en myt om vi plats i skapelsen. I jakten blir det tydligt, då den inte främst är för att livnära oss. Köttindustrin är effektivare och billigare. Jakt är kultur.

Antropologen Matt Carthill skriver i A view to a death in the morning (1993) om hur specifikt ordet jakt är. Att bara döda är inte jakt. Om jag med mening kör på ett rådjur är det inte jakt. Den som dödar på slakteriet är inte en jägare. Om jag går ut i hagen och skjuter en ko är jag inte en jägare.

The symbolic meaning that has a lot to do with our definition of the term, which is a curiously restricted on. Hunting is not just a matter of going out and killing an old animal; in fact, very little animal-killing qualifies as hunting. A successful hunt ends in the killing of an animal, but it must be a special sort of animal that is killed in a specifik way for a particular reason.

Cartmill, 1993:29

Jakt är märkligt nog ett ytterst kulturellt fenomen, trots att dödandet för överlevnad ingår i livets nödvändighet. Det är en gränszon mellan det civiliserade och det ociviliserade, ett gränsland där djur och människa möts, där vi inte längre kan bortse från att människan är ett rovdjur. Jakten är den kulturella domän som är som närmast naturen och därför är flera tabun förknippade med den. Det är, som Cartmill skriver, ett väldigt specifikt fenomen i det mänskliga samhället.

När jag satt lutad mot stenen och puffade på min pipa var det inte sådan tankar som rörde sig i mitt inre utan snarare välmåendet av att få sitta ute i naturen, nöjd med kantarellerna som jag och Maggie hade samlat. Till dem åt jag en köttbit på kvällen, som jag hade köpt i butiken.

Under hösten är planen att jag kommer att ägna en hel del inlägg åt jakten i dess olika aspekter. Vi får se vart det tar vägen.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press