Kategori: Landsbygd

Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna

I 1948 års skogsvårdslag, alltså Proposition 1948:34 förekommer ordet ”bete” 130 gånger. Om jag skriver ”betesmark”, 23 gånger. Sökningen kan säkert förfinas ytterligare. Om jag gör detsamma i Skogsvårdslag (1979:429) förekommer ”bete” fem gånger. Lägger jag till ”betesmark” blir det endast 2. Jag gör ett nytt försök med Skogsvårdsförordning (1993:1096) och då förekommer ”bete” 6 gånger, men endast i ord som ”ämbete”, ”beteckning” och ”arbete”. Vad är det som har hänt?

Detta betecknar en historisk förändring i Sverige som berättar om ett samhälle som har förändrats i grunden.

I gårdagens inlägg, Förringar jag klimatförändringen?, kommenterade Lars att träden kan fungera som en ”tidskapsel” tillbaka i tiden. Man kan ”hjälpligt föreställa sig hur det sett ut i ett område för 40, 70 eller rentav 100 år sen”. Då jag läste det tänkte jag på hur svårt det är att kunna föreställa sig hur det såg ut. För mig fattas kunskapen.

Ta nedan bild? Vad kan jag utläsa av den här? Jag förmodar att granarna är ungefär lika gamla, alltså ett bestånd. De i förgrunden är insektsangripna. Jag utgår från att de är ämnade för skogsindustrin. Däremot hur det såg ut där för 40, 70 eller 100 år sedan kan jag inte föreställa mig.

Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne

Men lagarna då? Vad berättar de? Jo, de berättar om vad som man för tiden ansåg vara viktigt att ta i beaktan. Bete och betesmark är uppenbarligen två viktiga saker för de som skrev Proposition 1948:34.

Jag kom i kontakt med detta då jag läste historikerna Örjan Kardells artikel ”Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900” (2016).

Skälet till att jag kom i kontakt med den beror på att jag läste i Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) att det var miljontals boskap i de svenska skogarna i början av 1900-talet. Skogen var då ägnad för bete. Spännande, tänkte jag, och såg att referensen var en viss Kardell, 2016.

In the early twentieth century Sweden had millions of livestock using forest lands for foraging. Economic development led to dramatic changes in land use, with almost all livestock removed from forests (with the exception of native reindeer, managed as semi-wild livestock in the north). The reduced browsing impacts of livestock on trees and forests might have been moderated by an equally dramatic increase in moose populations (Kardell, 2016). (Binkley, 2021:66)

Jag blev nyfiken.

Att kolla upp referenser rekommenderar jag inte bara på grund av faktakoll utan också för att det kan leda till ny kunskap.

Det gula är trollsmör, som betecknas som slemsvamp, men som inte är en svamp utan en samling organismer som förflyttar sig i skogen, se Slemsvamp – varken svamp eller djur, men kanske en törnrosa?

Det visade sig vara en ganska giftig kommentar av diskussionen om beteskador som förs i Sverige.

För, skriver han, syftet med artikeln är att visa att det är inte första gången som den svenska skogen har hyst en stor grupp växtätare.

The perception that browsing pressure is at an all-time high in Swedish forests is the point of departure in this paper. The aim is to give a historical perspective to the browsing pressure debate, since this is not the first time Swedish forests have harboured large numbers of large herbivores. (Kardell, 2016:563)

Men, kan man fråga sig, kan en sådan här skog hysa boskap?

Tiskaretjärnskogen

Förvisso må det vara lite löjligt att välja just denna bilden då det enda vi ser är mossa och gran. Poängen är dock att bilden visar på hur svensk skogspolitik ändrades första halvan av 1900-talet och ledde till att skogarna ser väldigt annorlunda ut idag.

Låt oss titta på två bilder från Rapsodi i Värmland. Den första är tagen från hemsidan Kissalamp (Kattjärn) och föreställer finngården Kissalamp. Vi ser ängar som just har slagits och hön är hässjad. Skogen i bakgrunden är glesare än idag. Jag kan inte avgöra om det är löv- eller barrskog.

Bildtexten lyder ”Kissalamp i sin glans dagar.
Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”

Nästa bild är från ett besök i våras. Gården är övergiven sedan många årtionden. I april hade man precis avverkat granen som hade stått i slänten. Vi ser spridda lövträd som har behållits. Slänten är i sydläge och det syns gräs och blåbär på bilden. När jag var där för två veckor avverkade man granbestånden öster om Kissalamp.

Finngården Kissalamp, Katttjärn på svenska.

Poängen med dessa två bilder är att man har gått från ett sätt att bruka marken till ett annat. Men, och det visar lagarna, denna samhällsförändring har inte bara skett spontant utan har varit en del av en politisk process, styrd av förändrade och politiskt definierade samhällsbehov.

Förr lät man sina kor, får, getter och hästar beta en stor del av året i skogen. Detta förekommer fortfarande i Norge. Sättet som de olika djuren betade formade skogen.

Men samhället förändrades. Mjölk förädlad till smör blev en viktig exportprodukt. Likaså flyttade folk in till städerna för att arbeta i fabrikerna och där ville de ha tillgång till inte bara smör utan ost och mjölk också, vilket gjorde att det skapades en marknad, se Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt. Dessutom hade skogsindustrin kommit igång och de ville ha timmer. Landskapet förändrades genom att leda om vattnet i åar och älvar, se Ta bort de gamla flottlederna.

Nedan ser vi Ritamäki, en finngård som drevs fram till 1964. Nu har hembygdsföreningen hand om den. Då jag var där för några veckor sedan hade man precis slagit höet. Så blomsterprakten missade jag.

Finngården Ritamäki som övergavs först 1964. Bilden är tagen i april.

Att ha kor i skogen, skriver Kardell, fungerade så länge som gårdarna framför allt var för eget bruk. Men ny koraser avlades fram som skulle producera mer mjölk och de krävde kraftigare foder. Det som skogen, hagarna och ängarna gav räckte inte längre.

Men så var det ju också den spirande skogsindustrin, basnäringen för Sverige.

Kardell skriver att från mitten av 1800-talet och framåt sågs skogen som en råvara som skulle industrialisera och modernisera Sverige. Detta, tillägger han, var både industrin och riksdagen eniga i. Svenska skogsvårdsföreningen (SSF) som samordnade industrialister och jägmästare för utvecklingen leddes till och med av Arvid Lindman mellan åren 1917 till 1936. Denne var även statsminister mellan 1906 till 1911 och 1928 till 1930.

The SSF was chaired from 1917-1936 by Arvid Lindman, an admiral, industrialist, politician and Swedish prime minister in the periods 1906-1911 and 1928–1930. (Kardell, 2016:569)

Det är under det tidiga 1900-talet som blädning förbjuds. Det är också under den här perioden som man påbörjar arbetet med att förbjuda skogsbetet.

Nedan ser vi en graf över hur skogsbetet försvinner på grund av urbaniseringen som ökar, förändringen av lantbruket och framväxten av det moderna skogsbruket.

Figur 4, Kardell, 2016:579

Det aktiva arbetet för att modernisera skogsbruket förverkligas i och med 1948 års skogsvårdslag. Där står det det uttryckligen i första paragrafen att skogen ska skötas för ekonomisk vinst.

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles. Proposition 1948:34

Och i paragraf 6 står det att blädning eller plockhuggning inte får förekomma utan endast gallring.

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Proposition 1948:34

Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne

Jag ska inte dra för stora växlar på min lagboksläsning. Det är trots allt ingen systematisk läsning. Dock skulle jag vilja påstå att det vi framför allt ser i våra skogar är resultatet av ett tydligt styrt skogsbruk. Pettersson skriver i slutorden till den eminenta boken Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005) att förr handlade det inte om den enskilde skogsägaren, utan om det som skogsindustrin hade definierat som samhällsnyttan, se Tänker en gran på världsmarknaden eller politikers visisoner?.

Skogspolitiken slog inte längre vakt om den enskilde skogsägarens ekonomiska intresse utan om samhällsnyttan definierad som skogsindustrins intresse. (Pettersson, 2005:382).

Förvisso har man sedan 1994 lättat upp på reglerna och gett ägarna mer frihet och sedan 1970 är lönsamhetskravet försvunnit.

Men då trädens avverkningsålder är mellan 45 och 100 år är det framför allt de äldre tidernas beslut som vi ser då vi vandrar omkring i de svenska skogarna. Så nog är skogen en tidskapsel och att kunna tolka den kräver kunskap inte bara om ekologi utan också om politik.

Och då avverkningsåldern är upp till 100 år är det just lönsamhetskravet som vi ser omkring under våra skogspromenader. Forna tiders brukande är dolt.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien.

Kardell, Örjan (2016). Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900. Environment and History, 22(4), 561–587. http://www.jstor.org/stable/26401685

Pettersson, Ronny (2005). ”Svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk under efterkrigstiden, 1950–1990”, ur Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Ss. 361–389.

Proposition 1948:34 Kungl. Maj:ts proposition nr 34

SFS nr: 1979:429. Skogsvårdslag (1979:429)

SFS nr: 1993:1096 Skogsvårdsförordning (1993:1096)

En amerikanare är trygghet

Vädret ändrade mina planer, se Kan vi leva med vargen?. Jag skulle vandra och tälta, sova i vargrevir och leva på frystorkad mat. Allt var förberett, inget blev som planerat. Inte ens resans längd fullföljdes utan jag avbröt och kortade ned resan med två dagar.

Men en bra resa blev det.

Jag besökte jag flera museer: Anders Zorns hem, gruvan i Falun, Carl och Karin Larssons hem i Sundborn, samt Hildasholm i Leksand.

Nu sitter jag i Gettjärn och läser och låter hjärnan sortera mina intryck. Tre punkter vill jag reflektera kring och de följer ur en kontemplation av tiden.

Först måste det geografiska området jag reste i nämnas. För att undersöka vargrevir hade jag utgått från följande område:


Bilden är tagen från Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.

Jag skulle övernatta i Orsa hos E, därefter åka till Fulufjället för att sedan sova vid Räkasjöarna utanför Voxnabruk. Plus en del annat. Men regnovädret Karl-Heinz gjorde att tanken på att tälta blev oaptitlig.

I stället blev det en virrig resa där jag medvetet satsade jag på att hela tiden köra nya vägar. Så om vi tittar på hur jag körde så ser man hur oplanerat det var. Endast en gång korsade jag min egen väg. Mellan Arvet och Rättvik, längs väg 301, körde jag två gånger.

Bokstäverna visar ordningen.

Endast en väg är inte utmärkt och det är då jag ville åka till Räkasjöarna utanför Voxnabruk från Sundborn. Även om jag inte ville övernatta där så ville jag i alla fall besöka naturreservatet.

Så jag körde norrut längs med väg W889. Det är vid E:et i bilden. Efter någon mil eller två var det dags att svänga av på en skogsväg som skulle vara i 20 km. Mottagningen försvann och jag körde på.

Det var en bra väg för en jeep, en sämre väg för vår Toyota. Vi åkte längre på vägen och min puls steg högre och högre. Det enda jag tänkte i detta var punka och att jag skulle behöva gå mil för att ringa en bärgare.

Så jag valde att till slut att vända. Pulsen sjönk och tillbaka på asfalten var jag lugn.

En tall i Leksand.

Låt oss återvända till Orsa och undran vart vi skulle ta vägen. På inrådan av E besökte jag Zornmuseet i Mora med honom. Det var väl värt besöket.

Jag fångades av konstnären Anders och Emma Zorns hem och hur han i sitt hus ville fånga sitt egna förgångna och allmogens uttryck.

Men, slog det mig, om redan han talade om bevarandet av det lokala och om allmogens traditioner, betyder det inte att den livsstilen redan var på väg bort? Att man arbetar för att bevara, följer ur insikten att det som var är på väg bort.

Från gruvan i Falun

På bilden ovan befinner jag mig runt 60 meter under jorden i gruvan i Dalun. Ljuskällan till vänster i bild ska illustrera hur man bröt gruvan innan dynamit. Under dagar eldade man mot gruvväggen för att göra stenen skörare. Sedan hackade man sig in en bit. Jag vill minnas att det tog en vecka att ta sig in en meter i bergväggen.

Gruvan har funnits sedan 1300-talet. Som vi förstår har det behövts mycket ved för att komma ned till den punkt där jag befann mig. Detta förklarar att skogarna har varit brukade i över 700 år i Bergslagen. Bergsmännen lärde sig snart att skapa en skog som var ägnad gruvdrift.

Medan jag åkte norrut från Sundborn och passerade by efter by såg jag minnen från bergsmännen, men också en avfolkningsbygd. Skogen som växte följde sin egen tid. Runt hundra år växer den innan den avverkas och förhoppningsvis får de efterkommande en god utdelning.

Det var för mig en bygd som berättade om förr, en skog som talade om framtiden och byar som få valde att bo kvar i. Hur lever dessa ättlingar av bergsmän och skogsbönder? Hur många är kvar? Tankarna fyllde mig.

Norr om Lamborn var det bara skog, gran och tall, kalhygge och bestånd i olika ålder, gallrat eller inte. Jag upptäckte hur jag blev alltmer bedrövad. Det här var som att åka längs med veteåkrarna i Skåne. Det var gran- och tallåkrar! Något skedde inom mig. Monokulturen drabbade mig.

Gruvan i Falun är ett arv och är inte längre i drift.

På väg tillbaka till Sunne dagen efter övernattningen utanför Bollnäs passerade jag Rättvik. Det var Classic car week. Gamla amerikanska bilar överallt. På vägarna hade jag sett dem.

Jag mindes med fröjd hur jag hade åkt runt i en raggarbil förra året i Orsa. Solen hade skinit. Musiken hade varit hög. Vyn hade varit vacker. Och motorn hade mullrat. Det hade inte gått inte att prata i normal samtalston.

Utanför Orsa

Nu när jag sitter vid matbordet med urdrucken kaffekopp kom jag att tänka på den raggarturen.

Att sitta i bilen var som att vara innesluten i ett lugn, trots mullret från motorn och den höga musiken.

Och återigen kom tanken om tid till mig. Under min färd med Maggie hade jag åkt förbi nedgångna byar, loppisar och alla dessa gamla amerikanare. Runt omkring hade skogen talat om framtida utdelning och byar om en tid som tillhörde det förgångna. För mig blev de många veteranbilarna en symbol för fasthållningen vid det som är på väg bort.

Det var nostalgi med allt från hembygdsföreningars upprätthållande av gamla byggnader i Leksand till raggares mekande med bilar som de sedan cruisar med.

Och överallt var denna monokultur av tall och gran. För mig väckte det inte nostalgi utan vemod.

Hovfjället

Jag försöker beskriva en känsla som fyllde mig och en tolkning av andras beteende. Jag använder ordet nostalgi för dem och vemod för mig. Nostalgi läser jag i Svenska Akademiens ordlista definieras som ”melankolisk längtan hem” och vemod som ”längtans­full sorgsenhet, svår­mod”.

Hildasholm

Jag vet inte om jag fångar något i detta och möjligen kan det låta som om jag dömer? Lägg märke till att båda orden syftar på längtan. För mig är nostalgi ett slags fasthållande, men när jag tänker på Larsson i Sundborn, Zorn i Mora och Munthe i Leksand väcks andra tankar.

Hemmen var egensinniga och alla hade de samlandet av det gamla gemensamt. Både Zorn och Larssons infogade gamla hus i det nya. Axel och Hilda Munthe fogade in delar i det nya, som var många hundra år gamla. Alla tre hemmen var toppmoderna för tiden och ändå de hade antikviteter i väggar och i samlingar.

För dem var det inte nostalgi eller vemod utan det handlade snarare om omformning och omformulering av det som var då i det som är nu

Ett stuprör har blivit en drake i Hildasholm

Likväl i dessa samhällen omgivna av skog som talar om framtida utdelning så ser jag ingen tillförsikt inför framtiden utan vilja att hålla kvar det som en gång var i dessa amerikanare som breder ut sig på de smala vägarna.

Det blev en resa som visade mig något annat än det jag hade föreställt mig. Det blev en resa där tidens olika dimensioner mötte mig och människans oförmåga att kunna förstå dess riktning blev tydlig för mig.

Hönö, Ersdalen och marknadspotentialen i olika regioner i Sverige

Strandängen hade klippts. Rosenbuskar hade fått växa någon decimeter och låg ännu intill marken. En av dem hade tagit fart före de andra. Var det en liten genförändring som gav den försprånget gentemot de andra?

Över de andra reser den sig.

Inifrån buskaget hörde jag en fågel. Nyfiken gick jag fram till kanten av ängen där knotiga ekar, asp och törnbuskar hindrade varje försök att ta sig in. Jag använde Merlinappen och det stod att det var en gärdsmyg. För att testa spelade jag upp dess sång och varningsläte. Snart var den där och tittade på mig i kanten. Den dolde sig halvt bakom en gren.

Buskaget är ogenomträngligt.

Vi gick upp mot parkeringen. En nötskrika visade sig ljudligt i toppen av en tall för att sedan väsnandes flyga österut. Vi gick genom en dunge som förr hade betats. Vita slingrande björkar växte i tredelade stammar. Markvegetationen var låg. Ekar, lönn och tall växte där också.

Kameran fångade inte det vackra ljuset.

Vi var i Ersdalen på Hönö utanför Göteborg. Det var första gången, som jag var i den här delen av Bohuslän. Dungen berättade om tidigare sätt att försörja sig här. Då vandrade boskap på ön. Vi hade också sett bunkrarna som hade sprängts in i bergsknallar eller äldre skyddade hamnar.

Den här muren/kajen förundrade mig. Vad kunde vara så grundgående att det kunde lägga till här?

Gnejsen är som vackrast här. Dess ådror bildar abstrakta konstverk. Märken från inlandsisen och eroderingen av vind och vatten har skapat mjuka hällar. Lavar växer där de är skyddade.

Innanför är en numera igenmurad bunker.

På färjan tillbaka var jag fundersam. Här bor de åretrunt. De hade både Willys och Ica, Systembolaget och naturligtvis alla dessa vinterförvaringar för båtar. På Öckerö där vi åt lunch gjorde man i ordning det sista innan vintern.

Det som förundrade mig var hur levande det fortfarande var. Jag är van vid Orusts yttre delar och Simrishamn där allt stannar av på vintern, trots tillgång på livsmedelsbutiker. Sommargästerna har åkt och hetsen övergår i stilla lunk. Den hetsen var fortfarande här med mycket trafik och folk. Kanske var vädret? Det viktigaste är att här tycktes man kunna leva året om.

Och det är här jag vill landa i dagens inlägg för en man skrev till mig från Halmstad. Han hade läst mitt inlägg De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det? och undrade om jag hade läst artikeln Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022) som beskrev hur Sverige förändras?

Det hade jag inte och fann den väldigt intressant. I den visar de att Sverige får ännu färre kommuner och befolkningen koncentreras i ännu färre regioner. Se nedan hur koncentrationen har förändrats från 1981, 2021 idag och prognosen för 2061.

Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner (SCB, 2022).

På sidan kan man även gå in och se hur beräkningen ser ut för sin kommun. Det ser illa ut för Simrishamn, kan jag meddela. Detta beror delvis på omständigheterna, men det är också medvetna politiska beslut. Som jag visar i inlägget som nämndes tidigare är detta inte bara något som gäller Sverige utan även EU, ja egentligen hela världen.

Vad är det då som får vissa att minska, som Simrishamn eller att öka som Öckerö, kommunen där Hönö ingår?

I Öckerö fanns det 9 874 invånare år 1981. År 2021 bor det 12 902 invånare i kommunen. Om befolkningen framskrivs till 2061 beräknas kommunen ha 13 977 invånare. (SCB,2022, markerad skrift i original.)

Ytligt tror jag att det är närheten till storstaden och förbindelserna. Det var inte länge vi behövde vänta på färjan.

Ett ostronskal

Jag vill inte göra det här till en politisk fråga, även om det är det. Och inte heller förmår jag avsluta med en tydlig sammanfattning, som att det är resultatet av historiska omständigheter. För liksom SCB kan göra prognoser kan vi människor fatta beslut som kan gynna en viss utveckling och det betyder att vi bör fråga oss om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Så låt mig öppna upp för framtida reflektioner för mannen skickade mig flera bilder. Och låt mig avsluta med följande bild som kommer från rapporten Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner (Hammarlund & Gullstrand, 2016) där de beskriver marknadspotentialen i de olika kommunerna i Sverige.

(Hammarlund & Gullstrand, 2016:9)

Där ser vi hur allt koncentreras tre regioner. Det går en zon mellan Storstockholm och Storgöteborg, samt västra Skåne, medan resten inte tycks ha någon potential alls, för att uttrycka mig krasst.

Frågan är vad Sverige blir om det i slutändan endast definieras som ekonomiska centran och marknadspotential? Det är ett väldigt fattigt perspektiv.

Jag har kommit långt från gårdagens promenad på Hönö, och ändå inte.

Referenser:
Hammarlund, C., & Gullstrand, J. (2016). Plats att växa – geografi och tillväxt i svenska kommuner. (AgriFood Rapport; Nr 2016:2). AgriFood Economics Centre.

SCB (2022). Befolkningen koncentreras till allt färre kommuner. Senast uppdaterad 220816 [hämtad 241020].

Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut

Från 1500-talet till 1866 styrdes Sverige av en ståndsriksdag. Hur samarbetet med kungen såg ut skiljer sig, grunden var dock att de fyra stånden var representerade. De fyra stånden var bönderna, borgarna, prästerna och adeln. Sverige är närmast unikt med bönderna fick vara delaktiga i hur landet styrdes.

1866 förändrades systemet till en tvåkammarriksdag som förblev till 1971. Under denna tid infördes också allmän rösträtt. Detta berättar hur Sverige har förändrats, från att ha varit en agrar nation till att bli en industrination. Det berättar om hur monarkin har försvagats, samt att vi har gått från en krigisk nation där adeln var viktig, till att bli en fredlig nation där borgarna genom sin handel har fått en stor roll. Genom den industriella revolutionen tillkom dessutom arbetarklassen och fram tills nyligen har de varit i majoritet i landet.

Nedan graf visar på hur Sverige har förändrats genom att se till partiernas roll. Dessa representerar ytterst olika grupper i samhället. Utifrån sammanhanget är det framför allt Centerns, det gamla Bondeförbundet roll som jag vill uppmärksamma. De har legat stadigt på runt 10 %, samtidigt har de varit en viktig faktor genom deras relation med Socialdemokraterna. Saltsjöbadsavtalet som skapade en stabil arbetsmarknad grundade sig i kohandeln mellan just SAP och Bondeförbundet.

Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar (SCB, 2021)

Vad vi ser i den historiska förändringen är hur lantbruket har fått en allt lägre representation i hur landet styrs. Lantbrukarna har i stället blivit en intresseorganisation i form av LRF. Det är en del i de rörelser som utvecklades under andra hälften av 1800-talet då folkrörelserna bildades och utformade den framtida demokratins institutioner i Sverige.

Det här må vara en märklig inledning på en blogg som handlar om svensk natur och hur olika syn vi har på den. Så låt mig kort presentera idéfröet.

Jag läser regelbundet LRF:s tidning ATL. Genom kortare notiser och längre artiklar följer jag de ämnen som intresserar tidningens läsare. Mina intressen gäller främst skogen, rovdjuren och EU. Vad jag gillar med ATL är att de är strikta med vad som är nyheter och tyckande. Med det sagt så vill jag tillägga att hur de beskriver rovdjursfrågan så tenderar den att ramas in kritiskt. Ett exempel som jag har tagit upp är i inlägget Stressen leder henne till att bära gevär, som kom ur artikeln Vargen tvingar henne dra ner på antalet får (Dahlberg, 2024).

Och det är just här i vargen som jag ämnade att hamna för resten av inlägget. Idag läste jag om artikeln Rewilding by wolf recolonisation, consequences for ungulate populations and game hunting (Rodríguez-Recio et al, 2022). Jag har tidigare tagit upp den i inlägget Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, men då var det utifrån ett delvis annat perspektiv.

Artikeln är en typiskt kvantitativ undersökning som bygger på beräkningar av hur stor vargstam som södra förvaltningsområdet skulle bära och hur det skulle påverkar klövdjurstammarna i området. Förresten är Sverige indelat i tre förvaltningsområden.

I södra förvaltningsområdet finns det stora mängder klövdjur. De som räknas är älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin.

I nedan översikt ser vi koncentrationen av dem. Strecket är gränsen mellan södra och mellersta förvaltningsområdet. Älgen, till exempel, är tämligen jämt fördelad, medan rådjuret är mellan 5–10 per kvadratkilometer. Detta skapar olika förutsättningar för de vargar som rör sig söderut, då ju längre söderut den kommer desto större variation i föda har den.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Det här innebär att utifrån ett rent djurekologiskt perspektiv så finns det stora förutsättningar för en stor vargstam i det södra förvaltningsområdet. I artikeln gör de en beräkning på att mellan 15 och 17 vargar per 1000 kvadratkilometer (Se den vänstra översikten). Den högra visar på hur stora reviren kan vara, vilket beror på vargtätheten.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

De är noggranna med att understryka att detta är en studie i att förutsäga generell fördelning i landskapet, än en absolut beräkning ”to predict general spatial patterns rather than absolute estimates for single municipalities” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Men, tillägger de, det är svårt att göra beräkningar då det är föränderliga faktorer som påverkar hur det kommer att utveckla sig, då ”biological systems are generally dynamic, and prey and predator populations may fluctuate over time, making long-term predictions more uncertain” (Rodríguez-Recio et al, 2022).

Den viktigaste faktorn är dock den antropogenska påverkan på vargpopulationen, ”anthropogenic impact on wolf prey populations” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Det är ett fint sätt att beskriva att människor kommer att påverka utvecklingen av vargstammen. För i det humanekologiska perspektivet finns det en faktor som påverkar hur stor vargstammen kan vara och det är begreppet wildlife acceptance capacity (Bruskotter et al., 2009).

Rodríguez-Recio och medförfattarna visar att södra Sverige har en biologisk bärkraft för en väldigt mycket större rovdjursstam. Men vad Bruskotter och medförfattare pekar på är att det måste också finnas en bärkraftig acceptans för viltet. Den, skriver de, är olika hög och tillägger att den skiljer sig inom olika grupper i samhället. De talar om sociala, kognitiva och kontextuella faktorer. Frågan är således hur vargen ses socialt, hur den upplevs och lokala faktorer.

En underkäke av ett vildsvin

Det är här vi återvänder till samhällsförändringen sedan 1800-talets början då det ansågs som självklart att bönderna skulle ha en stor påverkan på de politiska besluten. I dåtidens Sverige var det tydligt hur beroende de var av den lokala produktionen. Djurhållningen var också viktig eftersom exporten av smör var stor från Sverige till Storbritannien som då hade släppt på sina handelstullar. Det var ett land där rovdjuren ansågs hota den egna överlevnaden och därför arbetade man aktivt med att utrota vargen.

Den sociala acceptansen utgår från vilka vi identifierar oss med, det vill säga vår sociala tillhörighet, då de gemensamma föreställningarna hjälper oss att forma en åsikt i en komplex fråga (Bruskotter et al., 2009). Det är alltså, enligt författarna, sällan som vi som enskilda personer tar oss tiden att fördjupa oss tillräckligt mycket för att skapa en gedigen åsikt i en fråga.

Numera befinner sig en stor del av Sveriges befolkning socialt i städer och tätort där rovdjursstammen har liten påverkan på deras liv. Kognitivt är det därför få som upplever vargen som ett hot. Däremot kan kontexten förändras snabbt om en varg rör sig i närområdet. Jämför följande titlar från SVT: Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut” (SVT, 240121) och Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje (SVT, 240426).

På norra sidan av Åbackarna i Simrishamn placerades en bänk en gång för att kunna njuta av utsikten. Men träd växer och nu är utsikten borta.

Avslutningsvis tänker jag mig att den sociala acceptansen för viltet och då i synnerhet för rovdjur och varg måste begrundas inte bara nationellt utan också lokalt. För det är på det lokala planet som acceptansens bärkraft visar sig, se mina inlägg om tjuvjakt där jag visar vad som sker då acceptansen är låg hos vissa betydande grupper.

Att rovdjursfrågan under 30 år har blivit allt viktigare är flera, men jag vill påstå att den största faktorn utöver vargmigrationen, inte är ny biologisk kunskap, utan snarare handlar det om historiska samhällsförändringar och att den grupp som har initiativet i miljöfrågan har förändrats.

Som en sista kommentar är det därför också intressant att se hur vargen och rovdjuren diskuteras annorlunda nu i EU, då bönderna har fått medvind. Dess skyddsstatus är under diskussion, se till exempel Beslut om skydd av varg närmar sig (Johansson, 2024).

Referenser:

Bruskotter, Jeremy T.; Vaske, Jerry J.; Schmidt, Robert J. (2009). Social and cognitive correlates of Utah residents’ acceptance of the lethal control of wolves. Human Dimensions of Wildlife, 14:119–132. DOI: 10.1080/10871200802712571

Dahlberg, Hans (2024). Vargen tvingar henne dra ner på antalet får. ATL. Publicerat 240711 [Hämtat 241005].

Johansson, Sara (2024). Beslut om skydd av varg närmar sig. ATL. Publicerad 240912 [hämtad 241005].

Langert, Danielle (2024). Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje. SVT. Publicerad 240426 [Hämtad 241005].

Monzón, Paulina; Bergman, Tommy. (2024). Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut”. SVT. Publicerad 240121 [Hämtad 241005].

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Olofsson, Jonas (2021). Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar. SCB. Senast uppdaterad: 210209 [Hämtad 241005]

Stycka upp Vattenfall och låt kommunerna själva sälja sin el till staten

Den här terminen har jag delvis nya arbetsuppgifter. Det innebär att jag också arbetar på högstadiet. Denna omställning upptar mycket av mina tankar. Att arbeta på högstadiet är väldigt svårt och jag beundrar mina nya kollegor för deras tålamod. Anledningen till att jag nämner det här är att jag förr hade mer tid att låta mina tankar röra sig i olika riktningar. Nu är den energin knuten till den vardag jag möter där.

Fördelen är att jag förmodligen inte kommer att vara lika associativ och därför kommer jag förhoppningsvis att kunna hålla mig till ett ett ämne och inte trycka in flera olika teman, som jag har kritiserats för.

Liksom förra veckans inlägg vill jag återigen beröra urbaniseringen som sker i vårt samhälle, men då utifrån ett sociologiskt perspektiv. Mitt avstamp tar jag i en bok av Richard Florida. Han är mest känd för att skriva om den kreativa klassen och vad det är som lockar dem till vissa metropoler än andra. Den bok som gjorde honom känd var Den kreativa klassens framväxt (2006), en hyllning till städer som hade stora universitet och ny teknologisk industri. Det var en bok som hyllade centrum för innovation och uppfinningsrikedom.

I en senare bok, som jag nu har börjat läsa, kritiserar han sin tidigare hyllning och funderar över vad det gör med städerna. Titeln är talande The new urban crisis: how our cities are increasing inequality, deepening segregation, and failing the middle class – and what we can do about it (2017).

Boken knyter an till det jag skrev om i inlägget De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?. I det visar jag på hur folk flyttar från landsbygden till städerna och hur de koncentreras i vissa områden. I det inlägget visade jag följande översikt ifrån artikeln Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries (SCB, 2013):

På bilden ser vi att svenskars boende koncentreras runt tre regioner, Stockholm, Göteborg och Malmö. För att anknyta till Floridas bok Den kreativa klassens framväxt ser vi att Växjö, Jönköping och Karlstad, tre universitetsstäder står ut i annars relativt glesbefolkade regioner. Vi ser också att Östersund, samt norrländska kustregionen skiljer sig. Återigen är det universitet, men också industri som är kopplad till skogen som under 150 år har utvecklat dessa städer.

Florida beskriver detta som en ny urban kris och till stöd för sin tes framför han fem punkter. Jag berör här endast den om utvecklingen av superstäder. Han skriver att det finns några få städer i världen som är superstäder. I sin bok listar han flera, varav Stockholm är en av dem. I dessa städer koncentreras innovation. De drar till sig mest kapital och investeringar. Det i sin tur attraherar talanger. Det är inte bara för att de mest ambitiösa och talangfulla människorna vill vara där utan för att de måste vara där. Detta i sin tur skapar en positiv dynamik.

Superstar cities generate the greatest levels of innovation; control and attract the largest shares of global capital and investment; have far greater concentrations of leading-edge companies in the finance, media, entertainment, and high-tech industries; and are home to a disproportionate share of the world’s talent. They are not just the places where the most ambitious and talented people want to be—they are where such people need to be. The dynamic is cumulative and self-reinforcing. (Florida, 2017:15).

Den negativa dynamiken är att om kapital och investeringar koncentreras i superstäderna, så är de andra förlorarna. De investeringar som görs är få och koncentrerade. Det gör att livet som lockar dem med pengar, som restauranger, teatrar och annat stängs ned. I Degerfors räknade vi till typ fem olika pizzerior och något ölhak, se Övernattning i Degerfors. I Östersund såg jag en vinbar och en mängd andra uteställen som var fulla av människor. Det är i regioner som Östersund som drar till sig de innovativa.

Så de med talanger och färdigheter som är attraktiva flyttar ifrån landsbygden och in till välbetalda jobb i städer som Stockholm. Detta ökar innovationskraften där. Men den positiva dynamiken har ett pris och det är det som Florida kritiserar för fastighetsmarknaden blir för dyr för dem som inte tillhör de framgångsrika. De måste flytta ut. Klyftorna ökar mellan stad och land. Framför allt om det inte finns en omfördelningspolitik. Men behövs den?

För det finns en annan aspekt av detta och det är den extraktion som sker i Sverige. För energin som krävs för den kreativa klassens innovation kommer från landsbygden.

Om vi tittar på Svenska Kraftnäts Karta över transmissionsnätet över Sverige ser vi att energikällorna kommer från de glesbefolkade områdena. Vattenkraftstationerna är markerade med en fyrkant och de är framför allt koncentrerade i regionen väster om Sundsvall och Umeå. Vi ser också att det är framför allt där som vindkraftparkerna är.

(SVK, 2023)

Så frågan är om det egentligen är omfördelningspolitik som behövs? Är det inte snarare att de som sitter på energikällorna ska kunna kontrollera dem? Det är också här en del av det märkliga i hur politiken från storstaden gör att landsbygdens inkomstkällor begränsas. Vad jag syftar på är att då majoriteten av de röstberättigade svenskarna bor i storstadsregionerna är det också de som formar en stor del av den regionala politiken. Så det är deras föreställningar som styr, trots att förutsättningarna är helt annorlunda.

För att återknyta till det jag skrev om Europeiska Kommisionens volanteprojekt, (se dels The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe och De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?) så är visionen att det lokala ska styra närområdet då de är dem som har kunskapen. Men för det krävs det resurser. De resurserna är energikällor och råvaror från de glesbebyggda områdena, men då Vattenfall är som de beskriver i Om Vattenfall (u.å.) 100 % ägda av staten så är det inte de lokala som säljer till staten. Det är tvärtom. Det är staten som extraherar energi från det lokala, distribuerar och säljer den till resten av Sverige och Europa, för att sedan ge bidrag till det lokala.

På norra sidan av Åbackarna i Simrishamn placerades en bänk en gång för att kunna njuta av utsikten. Men träd växer och nu är utsikten borta.

Det finns historiska beslut som skapar en struktur, vilket i sin tur får effekter. Utflyttningen från Norrlands inland till kusterna och sedan till framför allt Stockholm är del av beslut och historiska skeenden. I dagens samhälle skapas än en gång förändrade förutsättningar på grund av teknologiska innovation.

Jag började med att skriva om urbaniseringen och koncentrationen av kapital i några få storstäder. Sedan övergick jag till att påpeka hur staten extraherar energi från vissa regioner. Då innovationen idag är beroende av energi, men också av kapital, hade uppstyckningen av det svenska energimonopolet kunnat skapa nya förutsättningar. För vad vi ser i regioner som Östersund och Åre så finns det möjligheter för en utveckling på landsbygden, men då måste det finnas möjligheter att satsa på detta. Och den satsningen bör inte göras av staten utan av de lokala och därför bör de få råda över sina egna resurser.

Detta inlägg låter kanske märkligt utifrån bloggtiteln Förvilda Sverige?. Men min vilja är att undersöka olika aspekter för att förstå hur sammansatt ämnet Sverige och ekologi är. Den här gången handlade det väldigt lite om natur och miljö. Kring detta ämnar jag återkomma till i nästa inlägg.

På Herrestadsfjället utanför Uddevalla.

Referenser:

Florida, Richard L. (2006). Den kreativa klassens framväxt. Stockholm: Daidalos

Florida, Richard L. (2017). The new urban crisis: how our cities are increasing inequality, deepening segregation, and failing the middle class– and what we can do about it. New York: Basic Books, Kindle ed.

SCB (2013). Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries. Publicerad 131126 [Hämtad 240901].

Svenska Kraftnät (2023). Karta över transmissionsnätet. Senast granskad 230620 [Hämtad 240921].

The Volante Project (2015). The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe. Publicerad 150430 [Hämtad 240901]

Vattenfall AB (u.å.). Om Vattenfall. [Hämtad 240921].

Människan gör biologisk mångfald möjlig

För två veckor sedan skrev jag återigen om den pågående urbaniseringen i Europa. Vad urbaniseringen gör är att Europas struktur förändras. Människor förflyttar sig inom och mellan länder. Landsbygden överges på många ställen. Det skapar förändringar i kulturen, liksom det förändrar ekonomin.

Kulturellt förlorar många en naturlig relation med naturen. Ett enkelt exempel är att i Östeuropa plockar en stor del av befolkningen svamp varje år, medan i det mest exploaterade landet i Europa, Storbritannien plockas det minst.

Miljöjournalisten Sophie Yeo skriver i den väl rekommenderade boken Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back (2024) att en apotekare i Frankrike lär sig om vilka svampar som är ätbara, medan i Storbritannien försöker de få människor att avstå från att plocka svamp överhuvudtaget.

While pharmacists in France are trained to know which mushrooms are safe to eat, the British are generally discouraged from mushroom picking altogether, having grown up with warnings from parents and scare stories in the media. (Yeo, 2024:144)

Jag och Maggie efter en lyckad kantarelltur förra året. Min sambo har lärt Maggie att hitta dem åt oss.

Ekonomiskt innebär denna urbanisering att mark på landsbygden i många delar av Europa blir allt billigare. Detta skapar en möjlighet för att öka skyddade områden där mångfalden kan skyddas från mänsklig exploatering.

2009 höll Tjeckien i ledarpinnen i EU och bjöd in till en konferens om vildmark i Europa. De sammanställde samtalen som de kom fram till i Proceedings of the conference on wilderness and large natural habitat areas (EU kommisionen, 2009). I den nämner de just utflyttningen och den möjlighet som det skapar för att skydda natur.

The opportunities for large-scale protection and restoration may be of limited duration in some areas at least. This is not simply because of the urgency of threats from modernisation of agriculture or programmes for new infrastructure.

In Central and Eastern Europe, substantial amounts of unallocated or abandoned land still remain. However where allocation has occurred, the land market is actively consolidating, in part responding to “value” signals.

Hence the importance of identifying, and where possible quantifying (valuing), the full set of benefits applicable to large natural habitat areas – either to protect existing areas or promote the case for restoration of new ones. (Europeiska kommissionen, 2009:13)

Det är framför allt andra stycket i citatet som är viktigt då billig mark kan leda till att den köps upp av privata intressen som exploaterar den istället för att den skyddas. Men i detta enkelspåriga argument uppstår en mängd frågor. Den första följer ur det tredje citatet där de pekar på hur viktigt det är att hitta de områden som är viktiga att skydda. Vad är det som är skyddsvärt? Frågan är lömsk, då det man vill skydda är den ekologiska mångfalden, men den uppkommer genom det sätt som människan brukade marken.

Sophie Yeo (2024) beskriver hur ängar skapades och skapas i Rumänien. Det är ett hårt arbete som involverar många människor. Det innebär att om människorna försvinner så växer ängarna igen. En stor del av den biologiska mångfalden har skapats i Europa just genom det sätt som människorna har brukat jorden och inte genom att den har lämnats.

Verkeån vid Vantalängorna. Då vattnet är lågt ser man hur olika habitat skapas för olika organismer.

Just människans ständiga närvaro och påverkan förbises ofta i debatten om naturskydd. I inläggen Det vilda och det tämjda 1 & 2 funderar jag över detta och nämner Europeiska kommissionens definition av vildmark:

A wilderness is an area governed by natural processes. It is composed of native habitats and species, and large enough for the effective ecological functioning of natural processes. It is
unmodified or only slightly modified and without intrusive or extractive human activity, settlements, infrastructure or visual disturbance. (Guidelines on Wilderness in Natura 2000. s. 10)

Det är alltså ett område som styrs av naturliga processer. Men vad betyder det?

Följer vi länken till riktlinjerna hittar vi en översikt över Natura 2000 i Europa. Det mörkgröna markerar områdena. I Sverige ser vi att det är främst i norr i Skanderna som stora intakta områden finns. Men att betänka då är att det är områden som har bebotts och brukats av samerna.

Natura 2000: The largest network of protected areas in the world (Europeiska kommissionen, 2024)

Det samma gäller inte bara i norra Sverige utan i hela Europa. Om man fortsätter att studera hemsidan så ser vi att skyddet rättfärdigas av den service som den bidrar med till människor, så kallade ekosystemtjänster: ”Natura 2000 provides benefits for nature, for people and for the economy” (Europeiska kommissionen, 2024). För naturen genom att arterna där skyddas, för människor genom att vi kan besöka den för rekreation och ekonomin genom att olika möjligheter att tjäna pengar.

En spricka i boken har skapat livsmöjligheter för olika organismer.

På många sätt tror jag att begrepp som vildmark är en återvändsgränd och hellre ser jag till biologiska begrepp som utdöendeskuld. Det senare pekar just på hur vi människor har förstört habitat där organismer kunde frodas. Men som jag också nämner här så är det människor som har möjliggjort för organismer att kunna frodas just genom hur vi har brukat jorden. Brukandet har dock industrialiserats, vilket har gjort att färre och färre dör av hunger och att missväxt undviks genom bättre metoder.

Industrialiseringen av lantbruket har också minskat möjligheterna för biologisk mångfald. Det har gjort att färre människor behövs i jordbruket, vilket har lett till urbaniseringen.

Problemen med begrepp är att de trevar efter att både vara deskriptiva och normativa. De vill förklara det forskningen visar, liksom den försöker ge metoder för hur något bör vara. Dessa två riskerar att flyta in i varandra.

Det är också därför som jag talar om förvildning i titeln på min blogg, därför det talar för en process, ett skeende. För att koppla det till utdöendeskuld vill jag återknyta till korridorerna, att de olika habitaten behöver sammanlänkande områden där organismerna kan förflytta sig.

I den industrialiserade landsbygden har effektiviteten gjort att habitatrika miljöer blir som öar (se inlägget om Svaneholm för en längre diskussion om bilden nedan) utan naturlig sammanlänkning.

Google Earth

Nu måste jag gå ut med Maggie, då vi ska iväg den här helgen också. Så något sammanfattande avslut på det här inlägget blir det inte. Samtalet fortsätter.

Referenser:

Europeiska kommisionen (2009). Proceedings of the conference on wilderness and large natural habitat areas.

Europeiska kommissionen (2024) Natura 2000: The largest network of protected areas in the world. [Hämtad 240914].

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Yeo, Sophie (2024). Nature’s ghost: The world we lost and how to bring it back. Manchester: HarperNorth, Kindle ed.

De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?

2015 bodde 85 % av svenskarna i tätort i Sverige (SCB, 2015). I Europa beräknas 83,7 % av befolkningen 2050 bo i tätort (Europa kommissionen, 2020). Det är en trend som inleddes med industriella revolutionen. Om vi tittar på en karta över Sverige ser vi hur människor koncentreras i några olika regioner. Stora delar av Sverige är glest befolkade. Att lägga märke till är att ju längre söderut man befinner sig, desto fler och mindre är kommunerna. Det gör också att det finns mer samhällsservice.

(SCB, 2015)

På en annan överblick över Sverige kan vi se hur bebyggelsen är fördelad i procentsatser. Det mörkt gröna är 0–2 % och det mörkt lila är 20–100 %.

(SCB, 2013)

Låt oss titta på en överblick över hela Europa. Där ser vi vilka stora skillnader det är mellan olika delar. De skandinaviska länderna är betydligt mer glesbefolkade, även i södra Sverige. Det land i Europa som är mest bebyggt är Frankrike och det är beräknat att öka i Europa över lag. Däremot, menar Europeiska Kommission (2019), att den kommer att öka i storstadsregionerna, medan den minskar på landsbygden. Italien är den del som beräknas öka mest. (Europa kommissionen, 2019)

Map : Every city and town in Europe with over 1000 inhabitants (Infographics, u.å)

Även om det ser väldigt rött ut i Europa, så vet den som har åkt genom dessa länder att det finns stora delar landsbygd. Bilden illustrerar framför allt skillnaden mellan kontinentala Europa och de skandinaviska länderna.

De regioner som är minst befolkade är de bergiga regionerna. Så vi ser på bilderna var Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna går. Vi ser också att i bergiga regioner som Grekland och Balkan är befolkningen mer koncentrerad i vissa delar. På samma sätt är högplatåer mindre befolkade som till exempel i centrala Spanien, samt centralmassivet i Frankrike.

Detta skapar olika förutsättningar för de olika regionerna. Europeiska Kommissionen arbetar med att se till de olika förutsättningarna när de ser till de miljömål som sätts upp i och med den gröna given. I broschyren The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe (The Volante Project, 2015).

Volante projektet handlar om ett vision om hur EU skulle kunna organisera sig för att hantera de regionala förändringarna som har skett under de senaste 50 åren. Det handlar om att se till tre delar. (Varning för fluffiga formuleringar).

Det första är att se till ”Best land in Europe: Optimal use of land resources”, vilket betyder utnyttja den mark som är bäst ämnad för att producera mat och andra naturliga produkter. Det andra är ”Regional Connected: Living closer to the natural environment”, vilket beskrivs som att ett samhälles behov tillgodoses i en sammanhängande relation mellan människorna och deras tillgångar. Det tredje är ”Local Multifunctional: Self-sufficiency of local communities”. Med det menas att ”[l]and funcitions” finns i små områden som är baserade på ett innovativt förhållande till att leva, arbeta och rekreation. I detta finns det en stor mångfald.

Det intressanta är det sista som bygger på tanken att det är genom att utveckla det lokala utifrån dess förutsättningar kan de blomstra. Det gör de genom att de vet vilka resurser som finns tillgängliga för att skapa en grön ekonomi. Detta påminner mig om det som Terese Bengard, verksamhetschefen för Hela Sverige ska leva, berättade om sopsortering i podden Den sista måltiden.

Hon arbetade som kommunpolitiker i Ragunda kommun i Jämtland. Hela kommunen har en befolkningsmängd på 5127. Det är en stor kommun som är bebyggt till 1,7 % och jordbrukmarken är 1,2 % (Wikipedia, 2024). I denna kommun med en befolkningstäthet på 2,04 inv./km² ska de sopsortera av miljömässiga skäl.

Men, frågar hon sig, hur miljömässigt är det att köra runt med en sopbil varannan vecka för att plocka upp alla dessa sopsorterade sopor? Hela tanken med sopsortering, menar hon, utgår från att alla kommuner i Sverige är tätbefolkade tätorter. Men, som jag har visat med hjälp av kartor från SCB, så är det en ganska liten del av Sverige som är tätbefolkat. Så visst ser det bra ut om en kommun som Ragunda sopsorterar, men egentligen, menar Bengard, är det snarare tvärtom. Jag håller med.

Ett bi samlar in pollen på min solros. De flesta av solrosorna dödades av sniglar.

Det är inte första gången jag tar upp hur Sverige har förändrats under de senaste 200 åren och inte heller hur urbaniseringen påverkar landet. Denna förändring skapar, som Volanteprojektet understryker, olika förutsättningar. Det som vi också ser är hur Europeiska Kommissionen menar att olika regioner i Europa fyller olika syften i visionen att förverkliga den gröna given. Å ena sidan ser vi en vilja att stärka det lokala, å andra sidan ser vi hur en central vision ämnar att förändra det lokala utifrån de centrala föreställningarna. Det finns således, menar jag, en inneboende konflikt mellan Bryssel och det lokala.

Denna konflikt ser vi även i Sverige mellan de tätbefolkade och glesbefolkade regionerna, vilket Terese Bengard beskriver i sin bok Världens mittpunkt: till landsbygdernas försvar (2024). Efter att ha lyssnat på henne i Den sista måltiden ligger den boken definitivt på min läslista.

Än en gång kom jag inte till diskussionen om vildmarken i EU, som jag hintade om igår. Förhoppningsvis kommer det nästa helg. För poängen med att ta upp de olika regionala villkoren och Europeiska kommissionens visioner hör ihop med synen på vad som är vildmark och hur den ska skyddas i EU. Det krävs således lite bakgrund, som jag hoppas ha givit här.

Referenser:

Bengard, Terese (2024). Världens mittpunkt: till landsbygdens försvar. Stockholm: Mondial

Den sista måltiden (2024). Till landsbygdernas försvar (Gäst: Terese Bengard).

Europeiska Kommissionen (2019). Main land-use patterns in the EU within 2015-2030. Publicerad 190307 [Hämtad 240901].

Europeiska Kommissionen (2020). Urbanisation in Europe. Sist uppdaterad 200703 [Hämtad 240901].

Infographics (u.å). Map : Every city and town in Europe with over 1000 inhabitants. [Hämtad 240901]

Ragunda kommun. (2024, juli 19). Wikipedia. Senast ändrad 240719 [Hämtad 240901].

SCB (2013). Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries. Publicerad 131126 [Hämtad 240901].

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. Publicerad 150303 [Hämtad 240901].

The Volante Project (2015). The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe. Publicerad 150430 [Hämtad 240901]

Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt

Föräldrarna klagade och ville få giftermålet hävt. Det var på 1620-talet och deras dotter hade gift sig med Bengt, en rik änkeman. Problemet var att deras dotter fick göra manssysslorna i hans hushåll, medan han höll sig till kvinnosysslorna, som att mjölka korna. Det skulle enligt dåtidens kultur en man inte syssla med. Det var att degradera sig. Domkyrkokapitlet höll med föräldrarna om det olämpliga och tillät dem att skiljas. (Sandén, 2015).

Att det var kvinnorna som skötte mjölkningen var en uppdelning som fortsatte i Sverige fram tills den stora urbaniseringen på 1920-talet. Tidigare hette det ”deja” och sedan ”mejerska”, men under industrialiseringen och centraliseringen av mjölkbranschen försvann de kvinnliga beteckningarna och den manliga yrkestiteln ”mejerist” tog över. (Sommestad, 1992).

Detta tänkande skiljde sig från USA där de svenska emigranterna inte mötte denna yrkesuppdelning. Där höll männen i mjölkningen, men där så var också mejeribranschen tidigt en del av industrialiseringen. (Sommestad, 1992).

Industrialiseringen förändrar synen på djuren. Under 1920- och 1930-talet pågår en enorm förändring av jordbruket i Sverige. Man rationaliserar och centraliserar. I en uppsats Vad är ett mejeri i Skaraborg 1939–1943? (Redemo, 2017) visar jag att under sju år, från 1938 till 1945, försvann 12 mejerier i Skaraborg i moderniseringens namn.

Per Kirkeby skulpturen i Wanås.

Det var en ny tid och man ville bort från det förlegade och bakvända. I mina anteckningar citerar jag en riksdagsmän och konsulenter som yttrade sig på Skaraborgs läns Mejeriförbund Förening: Riksdagsman A.S. Fält uttrycker följande: ”När jag övergick från industrin till jordbruket, hade jag lärt mig organisationens betydelse. Jag kunde icke fatta efterblivenheten bland jordbrukarna i fråga om tillvaratagandet av deras intressen.” Riksdagsman J. Onsjö säger följande: ”Om jordbrukarna skola kunna hävda sin ställning, så måste de begagna sig av den moderna tidens medel. /…/ [D]et som nu sker i jordbrukets historia, det liknar det som skedde, då byalagen sprängdes och skiftesreformen genomfördes. Den reformen var av grundläggande betydelse för hela vårt ekonomiska liv.”Angående organisering påpekar konsulent Bohman: ”Detta är den enda kontentan, som jordbrukare, vilken är med sin tid, kan komma till idag.”

Per Kirkeby, ”skulpturen” i Wanås.

I Lena Sommestads avhandling Från mejerska till mejerist (1992) talar hon om en maskuliniseringsprocess som pågår i det svenska samhället där män tar över flera av de kvinnliga yrkena. Det jag fokuserar på är hur naturen glöms bort och tekniken tar över. Så till exempel beskrivs restaureringen av Vedums Andelsmejeri i Skara-Postens artikel ”Vedums andelsmejeri är nu hypermodernt”(1940) med fraser som: ”Exteriören gör ett funktionalistiskt och rationellt intryck.”I texten skriver journalisten: ”Man kan emellertid genast konstatera att allt är ultramodernt, flott och stiligt, och det är rostfritt i största möjliga utsträckning.”

Vad vi ser är hur Sverige ”rationaliseras” och ”effektiviseras” för att tåla moderniseringen. I ett annat inlägg har jag tagit upp hur det sker liknande saker i skogen, se Ta bort de gamla flottlederna. Idag tar vi det för givet. Det är ett normalt sätt att tänka för oss.

Per Kirkeby, ”skulpturen” i Wanås.

Det är här jag vill återvända till vad jag skrev om i lördags Jag vet inte hur en urskog ser ut. Skylten berättar det för mig. Läs gärna den texten först för att förstå det fortsatta resonemanget.

Kort är dock att kulturen formar hur vi upplever världen. När vi föds har vi en kognitiv disposition så att vi ska kunna anpassa oss till livsbetingelserna som vi kommer att möta. Då alla miljöer är annorlunda finns formas vi efter den miljö som vi växer upp i, vilket gör att den blir helt naturlig för oss. Vi bildar ”kartor” för hur världen fungerar som sedan vägleder oss (se Damasio, 2012 & Clark, 2016). Det är också därför som domkyrkokapitlet går med på skilsmässan på 1620-talet utifrån föreställningen (kartan) att en man som vill mjölka kor är inte sund.

Vad vi ser i föreställningen att kvinnor sköter korna och männen fälten är att man tänker och formar sin värld utifrån naturen. Människorna kategoriserar naturen utifrån kulturella beteckningar och på så sätt blir den betydelsefull (Rapport, 1988), se Vågar vi tro på en högre mening? Vi kanske måste för en tydlig förklaring av begreppen. Detta är inte bara typiskt för 1600-talets Sverige utan för människans tillvaro tills brottet som skedde med upplysningen, industrialiseringen och sedan ökade med urbaniseringen.

Jan Svenungsson den åttonde skorstenen i Wanås.

Genom att vi blir allt mer främmande för naturen, så försvinner också de värden som förknippades med naturen. De heliga lundarna blev ekar till skeppsbygge, älvarna som gav fisk formades till flottleder och i trädgården planterar vi främmande arter för deras skönhet utan att se dem som en del i ett ekosystem. Ekologen Paul Shepard menar till och med att det påverkar vår intelligens negativt i boken Thinking animals: animals and the development of human intelligence (1998[1978]).

Om vi ser till hur vår kognition anpassar sig till den faktiska miljö och kultur som vi lever i menar jag att han har en poäng. Den teknologiska miljön är formade efter människans behov och anpassad efter hennes förmåga. Den kan vara komplicerad, men den är inte komplex. Den kräver inte ett möte med det ”andra”, det som inte är oss.

Det vilda väcker våra instinkter och kräver en förmåga att anpassa oss efter det okontrollerbara. Det handlar inte om strömtillgång eller om det finns trådlöst. Vi måste kommunicera med en natur som inte förtydligar och tillrättalägger utan som kräver vår uppmärksamhet och förmåga till slutledning. Men vi vet inte om slutledningen är rätt, då det inte är något program som startar eller en buss som kommer i tid. Vi fortsätter vår vandring i det vilda med vetskapen att det fungerade för stunden och vi får se om vår erfarenhet kan bli till en lärdom.

Så för att sammanfatta och avsluta så ser vi hur Sverige har moderniserats och är urbaniserat. Föreställningar om att vissa yrken endast skulle utföras av ett visst kön har övergivits. Att slika föreställningar har försvunnit är inte negativt, men de talar också om en förlust och det är att vi inte längre ser naturen som en symboler som berättar för oss om vårt samhälle. Våra föreställningar kommer från maskinen och teknologin och det gör att vi tappar kontakten med naturen.

Ännu har vi rötter i det förgångna. Min mormors farmor var mejerska. Men hur många minns hur nära landsbygden är i svensk historia? Vad sker när vi blir alltmer främmande för naturen och det som inte kan kontrolleras? Vi kanske helt enkelt blir dummare och förlorar den visdom som endast kan vinnas genom att leva i det komplexa, där livserfarenheter görs, vilka är smärtsamma, men som man också kommer över, då överlevnaden kräver det.

Idag vet vi allt mer hur saker fungerar, men allt mindre vad som är betydelsefullt. Genom att överlämna oss till teknologin, samtidigt som vi förlorar naturen, riskerar våra själar. Det är jag övertygad om.

Referenser:

Clark, Andy (2016). Surfing uncertainty: prediction, action, and the embodied mind. Oxford: Oxford University Press

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage 

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Sandén, Annika (2015). Missdådare: brott och människoöden i Sverige omkring 1600. 2. uppl. Stockholm: Atlantis

Shepard, Paul (1998[1978]). Thinking animals: animals and the development of human intelligence. Athens, Ga.: University of Georgia Press

Sommestad, L. (1992). Från mejerska till mejerist. Lund: Arkiv förlag.

Stressen leder henne till att bära gevär

Hon går med ett gevär på ryggen när hon besöker sina får. Till hagarna får hon ta sig med bil. Med sig har hon även en stor vit pyrenéerhund. Det är en herdehund som vaktar flocken mot rovdjur. Geväret bär hon med sig sedan hon fick höra på Länsstyrelsen att ”[d]et var en god idé”. Hon och hennes man har ännu inte byggt ett rovdjursstängsel, men är på väg. Själv har hon inte upplevt en rovdjursattack, men känner ändå stor oro, vilket är skälet till att hon bär gevär.

Även om de inte drabbats av angrepp så tar oron mycket av lusten från djurhållningen.

– När de går hemma på vintern så stålsätter man sig varje morgon man går ut för att något kan ha hänt, och likadant varje gång man kommer upp hit. Det är inte lika roligt längre. Så vi kommer att dra ner och inte ha så många. (Dahlberg, 2024)

Artikeln heter Vargen tvingar henne dra ner på antalet får (Dahlberg, 2024) och även om jag kan reagera på ordvalet ”tvingar” så finner jag den mycket intressant. För vad den berättar om är något som många väldigt många fårägare känner igen sig i (se Zahl-Tanem et al., 2020; Flykt et al., 2022). De talar om brist på kontroll och maktlöshet, funderingar på att ge upp, problem med sömnen.

I artikeln “Landscape of Stress” for Sheep Owners in the Swedish Wolf Region (Flykt et al. 2022) undersöker forskarna fårägarnas upplevelser med begreppet rädslans ekologi (ecology of fear). Det bygger i grunden på upptäckten att landskapet i Yellowstone förändrades efter vargar återintroducerades. I grunden handlar det om att i ett landskap utan rovdjur ökar betestrycket från bytesdjuren, vilket förstör delar av ekosystemet. Är rovdjur närvarande är bytesdjuren vaksammare och rör på sig oftare.

Läs boken The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity (Eisenberg, 2010) för en djupare förståelse eller mitt inlägg Nog fan tänker vi inte som ett berg för en ytlig introduktion.

Långselet

Flykt et al. (2022) vill inte kalla det för rädsla utan beskriver det snarare som stress. Skälet är att rädsla bygger på negativa känslor.

The use of stress instead of fear is because the concept of stress in psychology encompasses a wider variety and blends of vaguely defined negative emotions. (Flykt et al. 2022).

Stress, skriver de, är ett tillstånd som skapas då vi upplever ett hot (”threat”) mot det som vi vill uppnå och det kan göra att vi förändrar vår livsföring.

[J]ust as the wild prey, humans may respond to the mere presence of wolves with changes in behaviour, vigilance (cognition), heart rate, and other physiological responses. (Flykt et al., 2022).

Det viktiga är att tänka på att stressen även kan handla om vetskapen att det kan finnas varg i närheten. Det handlar därför inte enbart om egna upplevelser. Däremot kan stressen öka genom att ett tassavtryck upptäcks i närheten.

Borkafjället i bakgrunden.

Zahl-Tanem et al. (2020) undersökte skillnader i upplevd stress i Norge. De nämnet flera faktorer som påverkar stressnivån. En som är intressant är den ekonomiska situation hos fårägarna. Har man anställda som tar hand om fåren, minskar det stressen, liksom om man har en högre inkomst.

Det ekonomiska är intressant, då fårägare som lider av en rovdjursattack blir ekonomiskt kompenserade av staten. Detta berättar om att det främst inte är ekonomin utan snarare de mentala påfrestningarna. Flykt et al. talar om stressen som uppkommer i att inte kunna skydda sina får. Att det ekonomiska inte är det som avgör ens tolerans av rovdjur är återkommande i forskningen (se till exempel Naughton-Treves, Grossberg & Treves 2003)

Skälet till att Flykt et al. talar om stressens landskap är att upplevelsen påverkar inte bara deras inre tillstånd utan det får dem att agera i landskapet. Kvinnan i artikeln går runt med gevär och herdehund. Hon begrundar att sluta med att bedriva fårskötsel. Detta i sin skulle få betydelse på landskapet då hagarna skulle växa igen om betningen upphörde, vilket i sin tur skulle påverka biologin eftersom insekter skulle förlora livsrum. I Norge byter vissa fårägare till nötboskap eller grisar (Zahl-Tanem et al., 2020) vilket också förändrar hur landskapet på grund av hur korna betar eller att grisarna bökar upp jorden.

Detta är skälet till att man talar om en rädslans ekologin eller i det här fallet om hur stressen påverkar ekologin. Den inre stressen leder till beslut som får konsekvenser för den lokala ekologin.

Girifjället i bakgrunden och Rissjön nedanför slänten.

Vad vi ser är alltså hur närvaron av rovdjur påverkar landsbygden på ett sätt som den inte har gjort på flera decennier. Här har jag tagit upp fårägare, men många jägare är kritiska på grund av hur deras tillgång på byte förändras. Handlar det om en fråga om folks livsstil?

Det känns fel att beskriva det som en fråga kring ”livsstil”. Det är att förringa upplevelsen då det låter som att det bara är att byta, likt en gång var jag punkare och nu är jag syntare.

Det här är människor som på olika grunder lever med djur och det levnadssättet påverkas av politiska beslut. Dessa har dessutom inte gjorts genom nationella demokratiska omröstningar utan är konsekvenser av att tillhöra EU, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen. I Norges fall handlar det om en anslutning till Bernkonventionen 1979 och Konventionen om biologisk mångfald 1992 (Zahl-Tanem et al. 2020), vilka Sverige är anslutna till genom att vi blev medlemmar i EG.

En ljungpipare som lockar för att leda bort rovdjuren från deras ungar.

Jag tror att det är få som i grunden är emot dessa konventioner. Vi är alla för biologisk mångfald. Självklart ska miljön räddas. Men då är det lätt att missa att detta också har ett pris. Levnadssätt påverkas.

Jag väljer att stanna här, då jag har skrivit långt nog.

Det är inte första gången som jag reflekterar kring dessa frågor och jag kommer att återkomma till dem. Mitt mål är att begrunda detta utifrån bland annat utifrån filosofen Hans Jonas som jag har läst medan jag vandrade i år.

Referenser:

Dahlberg, Hans (2024). Vargen tvingar henne dra ner på antalet får. ATL. Publicerat 240711 [Hämtat 240809].

Eisenberg, Cristina. (2010). The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity. Washington: Island Press

Flykt, Anders; Eklund, Ann; Frank, Jens; Johansson, Maria. (2022). “Landscape of Stress” for Sheep Owners in the Swedish Wolf Region. Frontiers in Ecology and Evolution. Volume 10. https://doi.org/10.3389/fevo.2022.783035

Naughton-Treves L, Grossberg R, Treves A (2003). Paying for tolerance:
rural citizens’ attitudes toward wolf depredation and compensation.
Conservation Biology. 17:1500–1511

Zahl-Tanem, A., Burton, R., Blekesaune, A., Haugen, M. S., and Rönningen, K. (2020). The impact of wolves on psychological distress among farmers in Norway. Journal of Rural Studies. 78, 1–11. doi: 10.1016/j.jrurstud.2020.05.010

Framme i Kittelfjäll

En tanke följde mig från Östersund. Jag skrev igår att vissa samhällen i Sverige hade blivit lämnade av historien.

Vad menas egentligen med det uttrycket?

För det är ingen människa som har lämnat historien. Nej, jag tror snarare det syftar på att utvecklingen har sprungit ifrån samhällen som Degerfors och Lesjöfors. Andra tycks frodas. I Östersund har man byggt om regementet till universitetet och det var festival. På alla restauranger satt det folk och trivdes. Längs Storsjöns norra strand var det mattält och tivoli.

Norrut längs E45 är det få samhällen. Byar med ett par nedgångna hus med flagnande färg och rostiga bilar. Det är människor som fortfarande håller dessa landsändar levande. Deras barn kommer med epatraktorer som stannar upp trafiken och de är dem som tar hand om våra gamla eller fixar mitt däck när jag är på semester.

Sverige struntar i dessa. Jag tänker på sociologen Arlie Russel Hochschild som skriver om amerikanerna som har lämnats. I Strangers in their own land (2016) beskriver hon dem som om de väntar på sin tur i en lång lång kö, men som aldrig tycks komma framåt. Är systemet riggat?

Historien kan inte gå ifrån dem, men utvecklingen kan. Vägen norr om Strömsund som går från ås till ås blir sämre.

Jag tänker på dem som säger att norrlänningarna är kolonialiserade. Egentligen är det väl främst samerna, resten är likt de algeriska svartfötterna del av moderimperiet. Likväl gav sig deras förfäder av, lovade skattelättnader och fri mark. Men rikedomarna skickades någon annanstans. Elledningarna leder söderut. Här är det skogen som är guldet.

Längs grusvägen mot Granliden.

Något slog mig på vägen längs Västra och Östra Ormsjö som ligger väster om Dorotea. I södra Sverige blir jag alltid lika glad när jag ser de oklippta gräsmattorna. Här tänker de på miljön, ler jag. Men här i ödemarken är det tvärtom. När jag ser de omhändertagna tomterna och gröna gräsmattor bland högväxt älggräs och rallarros så tänker jag civilisation.

Jag skäms vid tanken, samtidigt som det återigen slår mig hur olika Sverige är. I söder är naturen så tuktad. Den har svårt att få röja fritt. Här i norr är det tvärtom. Det omhändertagna känns tryggt för mig när det är långt mellan husen.

Likväl luras jag. Skogarna här är inte vilda. De är planterade med gran och tall ämnad för träindustrin. Det är levebröd för många på samma gång som det är omstritt. För det är inte bara kolonisatörernas land utan också samernas. För dem är skogsbruk inte vara positivt.

Renar på vägen.

Vi stannade på vägen vid Västansjö. Fågelkvitter och Merlinappen visade mindre korsnäbb och där fick jag se en i toppen av en gran. Jag hade inte sett den innan.

Västansjö

Vi såg fjällen omkring oss. Än såg de små ut.

Och jag tänkte på den fjällnära skogen som man vill skydda. Skogsutredningen menade att ”100 mil långt sammanhängande område av intakta naturskogar på totalt över 1 miljon hektar produktiv skogsmark” (Aronsson, 2020). Var är den? För här såg jag kalhyggen längs sluttningarna.

Stämmer inte det som Aronsson skrev 2022 att ”Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat” (2022)? Regeringen gick inte med på det, men Skogsstyrelsen nekar allt mer tillstånd:

Skogsstyrelsen ger bara avverkningstillstånd om det inte finns höga naturvärden i den fjällnära skogen, och sen 2020 har de tagit beslut om sammanlagt 37 000 hektar. (Aronsson, 2024).

I Kittelfjäll byggs det. Här satsar de på turismen. Och jag tänker på dessa visioner, utveckling som går förbi och vilka som står rätt i kön. För mig är är det turism. Fast jag är part i målet och visst ser skidbackarna illa ut på sommaren.

Skälet är att turistbranschen kräver inte stora insteg för att få jobb. Det var räcker att vara trevlig och uppmärksam. Man måste bo på orten. Det gör bygden levande. Men för att locka turister krävs ett mål som lockar och skövlade fjällsluttningar förutom där skidbackarna är inte något som lockar.

Likväl, för att säga emot mig själv, så är skogen en del av basindustrin i Sverige. Den ger inte bara jobb i många olika branscher utan också pengar från exporten.

Avslutningsvis så önskar jag mig inte ett land där vissa tycks komma allt längre bak i kön. Ett land som Sverige kan inte överlämna utvecklingen till marknaden.

Här kommer jag inte längre i mina funderingar. I morgon bär det av till fjälls.

Marsfjällen i bakgrunden

Referenser:

Aronsson, Ulf (2020). ”Internationellt ansvar”. ATL. Publicerad 201127 (uppdaterad 200213) [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2022). Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat. ATL. Publicerad 220425 [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2024). Allt mer fjällnära skog brukas inte. ATL. Publicerad 240530 (uppdaterad 240531) [hämtad 240726].

Hochschild, Arlie Russell (2016). Strangers in their own land: anger and mourning on the American right. New York: The New Press