Kategori: Landsbygd

Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra.

Mannen hade suttit inne i tre månader för misshandel av sina barn. Nu stod huset tomt och familjen hade givit sig av. Grannen jag pratade med berättade att när misshandlaren hade kommit ut hade han blivit av med sitt jobb. Själv hade han slutat att umgås med honom. Jag kan inte visa för min son att det är okej att slå sina barn.

Några dagar senare berättade jag för en kollega om händelsen. Hon sa: Tre månader är alldeles för lite. Det är oförlåtligt. Han skulle allt sitta inne längre.

Brott bedöms utifrån brottsbalken och utifrån människors moral och det är inte alltid som de överensstämmer. Exemplet med mannen visar också att många anser att man inte kan sona vissa brott. Även om man i lagens mening har avtjänat sitt straff så bedöms man fortfarande utifrån brottet man än gång begick.

Blåsippor på Kroppefjäll

Andra brott ses inte som brott i allas ögon utan tvärtom som rättmätigt handlande.

Jag funderade över detta när jag läste om tjuvjakten på rovdjur i Sverige och i Finland under förmiddagen. Det handlar framför allt om vargen. Detta ämne har jag behandlat tidigare, se till exempel följande inlägg tjuvjakt. Här tänkte jag först tala om det allmänt för att sedan visa på den påverkan som det har haft på den svenska vargstammen.

Att tjuvjaga varg görs inte för inkomstens skull utan det är andra motiv som träder fram. Ekologen Mari Pohja-Mykrä (2016) menar att det snarare ska ses som en motståndshandling mot överheten, vilket Erica von Essen et al. (2014) håller med om. Eftersom det ses av tjuvjägarna som en motståndshandling förekommer det sällan känslor av skam och dessutom är det ofta sanktionerat eller upplevs som sanktionerat av det lokala samhället (Pohja-Mykrä, 2016).

I Finland är åtta av tio jägare som åker dit för att ha dödat varg, trots det vill inte jägarföreningarna se det som att det är ett problem inom jägarkåren. (Pohja-Mykrä, 2016). Snarare förekommer ett slags rättfärdigande eller förringande av brottet genom att påstå att det är politikens fel. Detta stöter jag även på i Sverige. Till exempel svarar Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig tjänsteman på Svenska Jägarförbundet, att eftersom politiken inte tar hänsyn till människorna så sker detta.

En politik som inte tar hänsyn till människor kommer att leda till detta. Det är inte märkligare än att man säger att höga alkoholskatter leder till smuggling. Vad gör Jägareförbundet med anledning av forskarnas rapport? – Vi stärks i vår tro och vår uppfattning, att det gäller att få till en omfattande legal jakt på varg, svarar Gunnar Glöersen. (Moilanen, 2020)

Detta är till en kommentar till forskningsrapporten Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen (Sand et al., 2020). I den beskriver forskarna problemet med att förstå varför den svenska vargstammen inte växer mer. Deras slutsats är att det beror på den illegala jakten (Liberg et al. 2020).

Maggie på Kroppefjäll.

För att förklara hur de kom fram till det stora mörkertalet måste jag dels ge mig in i matematiken (där jag inte hör hemma), dels måste jag referera till diverse artiklar där forskarna har fört fram sitt resonemang. Men först börjar vi med vargen.

Ett revir består av en alfahona och alfahane och deras avkommor. Paret är de enda som förökar sig. Det skiljer sig något hur många år de förökar sig, men 5 till 7 år är inte ovanligt. De får en kull på 5-6 valpar om året. De andra vargarna i gruppen är oftast fjolårsvalpar. Efter 10 till 36 månader sprider sig avkommorna och bildar nya revir med främmande vargar. (Packard, 2003).

Om vi tar ett typiskt par som får 5 valpar under 5 år betyder det att de får 25 stycken. Det som där tillkommer är att flera av deras valpar kommer också att para sig och föröka sig. Det betyder att ökningen av vargar sker exponentiellt. Det betyder att även om ökningen är låg i början kommer den snabbt att stiga.

Säg att vi har fyra par som får fyra valpar och dessa bildar par och varje år får de en kull på fyra. Den matematiska formeln blir 4 X 4 upphöjt i antal år. På ett år är det 16 valpar, men på två år är det 64 valpar. Hur många av dem som överlever gör skillnad. Det betyder att på fem år utan döda så är de 4096 stycken. Men om vi säger att hälften dör varje år, 4 X 4 – 2 upphöjt i år sker det dramatiska skillnader. På fem år är det bara 128 totalt.

Frågan som forskarna har ställt sig är vad de har dött av. Liberg et al. (2020) gjorde undersökningen mellan 2001 och 2017. De inventerade varje år för att se hur vargstammen utvecklades. Det de dock märkte var att vargstammen inte ökade i den takt som kunde förväntas i ett område med rik tillgång på föda och vars enda fiende är människan.

I grafen nedan tagen från artikeln ”Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe” (Liberg et al., 2011) menar de att teoretiskt bör vargstammen 2011 vara 990 stycken, men är endast 263. Den grå delen visar det svårförklarliga bortfallet.

Figur 2 (Liberg et al., 2011)

I både titeln till artikeln och kommentaren till grafen förkommer termen cryptic poaching. För att förklara varför det försvann så många vargar införde Liberg begreppet kryptisk tjuvjakt. Skälet till det är för att å ena sidan finns det verifierad tjuvjakt. Det finns en kropp. Men finns det ingen kropp går det inte att veta vad som har hänt med de vargarna som borde ha dykt upp under deras inventeringar. Minns att ett vargpar tenderar att avla 5 till 6 valpar om året och så många kan inte dö varje år. Jag tänker inte gå in på de matematiska formler som de använder för att räkna ut antalet, men tänker att den ytterst enkla räkneövningen ovan borde räcka för att förstå teorin.

I den senare artikeln ”Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling” (Liberg et al., 2020) pekar de på att den enda förklaring som står till buds är just tjuvjakten. Då det är ett kontroversiellt tema, säger Liberg till Jaktjournalen hade de fyra olika instanser som undersökte materialet.

Det beror helt enkelt på den vetenskapliga granskningen. Det här är kontroversiellt och det innebar att vi blev väldigt hårt granskade. Vi har varit utsatta för fyra olika granskningar, vilket är extremt ovanligt. Man har alltså kallat in extra experter för att granska den här uppsatsen i alla vinklar och vrår. (Moilanen 2020).

Förvisso finns det andra förklaringar till att många dör. Naturen är ingen vek plats och vargar drabbas av sjukdom, trafikolyckor, ålder, legal jakt. Men det finns ett för stort mörkertal för att kunna tala om naturliga orsaker.

I forskningsrapporten Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen (Sand et al., 2020) för SLU för de fram följande tårtdiagram. Där ser vi i figur 1a att 55 % av vargarna bara är försvunna. I figur 1b har de fört ihop illegal och försvinnande och får siffran 64%. ”Frekvensen illegalt dödade bland de sändarförsedda individerna (64 %) var något större än kategorin försvunna i DNA-materialet, även när man inkluderar de kända fallen av illegalt dödande (55 % + 6 % = 61 %; Figur 1A).” (Sand et al., 2020:3).

Bland de 64% ingår även individer som har dött av naturliga orsaker, men där de sändarförsedda kropparna inte har blivit funna.

Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen (Sand et al., 2020:2)

Efter jag hade läst de olika artiklarna som jag ämnar komma tillbaka till i morgon gick jag ut med Maggie i solskenet. Jag tänkte på siffrorna och vad de berättar om. Varghatet är stort i vissa delar av Sverige. Vissa är villiga att döda väldigt många vargar och många är villiga att skydda dem. Jag tänkte också på ett samtal som jag hade med en kollega och en italienare. I Italien finns det över 3000 vargar.

Jag frågade italienaren om det inte fanns protester. Jo, massor, svarade han. Men de är också vana vid vargen. Min kollega som bor i Sankt Olof där de har haft påhälsning av varg, menade att det är en tidsfråga tills vi svenskar vänjer oss. Han pekade på hur vildsvinen numera ses som något naturligt trots att de var borta i flera hundra år. Jag hoppades att han hade rätt. Men då å andra sidan kände jag inte till hur många som dödas.

Referenser:

Moilanen, Mikael (2020). Liberg och Glöersen kommenterar larm om stor illegal vargjakt. Jaktjournalen. Publicerad 200317 [hämtad 240427].

Liberg, Olof; Suutarinen, Johanna; Åkesson, Mikael; Andrén, Henrik; Wabakken, Petter (2020). Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling. Biological Conservation. Nr. 243. https://doi.org/10.1016/j.biocon.2020.108456

Liberg, Olof; Guillaume, Chapron; Wabakken, Petter; Pedersen, Hans Christian; Thompson, Hobbs N.; Sand, Håkan. (2012) Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proceedings of the Royal Society. B.. 279910–915. http://doi.org/10.1098/rspb.2011.1275

Packard, Jane M (2003). ”Wolf behavior: Reproductive, social, and intelligent”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 117–200.

Pohja-Mykrä, Mari. (2016). Felony or act of justice? – Illegal killing of large carnivores as defiance of authorities. Journal of rural studies. Nr. 44:46–54. https://doi.org/10.1016/j.jrurstud.2016.01.003

Sand, Håkan; Liberg, Olof; Andrén, Henrik; Wikenros, Camilla; Åkesson; Mikael (2020). Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen. SLU. Rapport nr 1:2020.

von Essen, Erica; Hansen, Hans Peter; Nordström Källström, Helena; Peterson, M. Nils. & Rai Peterson, Tarla (2014). Deconstruction the poaching phenomena. British Journal of Criminology. Vol. 54:632–651. doi:10.1093/bjc/azu022.

Vilka är det som riskerar mest i en samhällsomställning?

I inlägget Är SVT:dokumentären ”Klimatdemokraterna” en del av klasshatet ifrågasätter jag att Sverigedemokraterna har fått stämpeln som fulpopulister som bara driver en agenda mot klimatdebatten för att få mer makt. Skälet är att det finns all anledning att ta deras kritik på allvar, då den innehåller en klassanalys.

I inlägget tog jag upp David Brooks analys av den nya eliten som började framträda i slutet av 1990-talet, Bobos in paradise: the new upper class and how they got there (2000). För dem, skriver Brooks, är miljötänket en del av den statusmarkör som visar att man är en del av den nya eliten, de som menar sig veta vad som är viktigt och som styr de hörda samhällsidéerna.

Vad som också är viktigt att understryka är att deras livsstil grundad på var de bor och generella ekonomiska situation gör att det inte kostar särskilt mycket att vara bekymrad över klimatet. Tobias Hübinette hänvisar till en artikel i DN som visar att det är högutbildade majoritetssvenskar som tjänar mest som släpper ut mest, medan de fattigaste släpper ut minst. Som region, skriver han är det dock de på landsbygden som släpper ut mest:

På regionnivå släpper norrlänningarna och invånarna i Bergslagen och Mellansverige ut mycket koldioxid per person och år p g a de stora geografiska avstånden – d v s det handlar om att nästan alla som bor där kör bil regelbundet.

(Hübinette, 2024)

De kör bil regelbundet därför att de ofta är tvungna, därför att landets infrastruktur bygger på att de som bor utanför storstadsregionerna har bil.

Vad Hübinette pekar på i sitt inlägg är att de som har minst att förlora på en samhällelig klimatomställning är de som släpper ut mest. Likväl är det den klassen som propsar mest på en förändring. Det är inte bara så i Sverige utan i hela världen. Miljöfilosofen Erle C. Ellis påpekar denna skillnad i artikeln Sharing the land between nature and people (2019).

Vi har ett plommonträd i trädgården. Det ger varje år en hel del plommon, men de flesta har ägg från plommonstekeln. Det brukar bli några burkar plommonmarmelad varje år. Igår när jag kom ut upptäckte jag att en fågel hade börjat demolera delar för att söka föda. Jag utgår från att det är en hackspett.

I gårdagens inlägg Granbarkborren visar brist på motståndskraft berättade jag om AB Karl Hedins som stämde staten för att inrättande av naturreservatet Hälleskogsbrännan har enligt företaget medfört en ökad spridning av granbarkborren till företagets skog. Nu tillhör inte AB Karl Hedin de svaga i samhället, men företaget är beroende av skogen för träprodukter och skogarna där de växer blir alltmer angripna av barkborrar.

Plommontickorna sprider sina sporer in i stammen och orsakar vitröta. (Nordin, 2000).

Det är här vi återknyter till det som jag skrev i det långa och osammanhängande inlägget igår. Ett av dessa då jag ville säga alldeles för mycket (möjligen kommer även detta att urarta i det samma). I det utgick jag från ett systemteoretiskt perspektiv och införde begreppet ekologiskt minne.

Det systemteoretiska perspektivet understryker hur saker och ting hör ihop. Det ekologiska minnet (Schweiger et al. 2019) visar på ett ekologiskt system som har förändrats, men där det finns delar kvar från tidigare fungerande system. Delarna som finns kvar i ett söndrat ekosystem riskerar att helt försvinna om man inte gör insatser som skyddar dem.

I det finns dock risken att det skapar en ö varifrån organismerna inte kan sprida sig, vilket kallas för en utdöendeskuld, se Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocens pris. Det i sin tur betyder att det måste finnas ett utbyte med omkringliggande omgivning för att undvika öar, men också för att förhindra att genpoolen hos de existerande organismerna inte blir för ensidig, se också Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.

Pilarna går både ut från och in det naturliga ekosystemet. (Marten, 2001:67).

Det betyder att både önskade och oönskade organismer sprider sig, vilket exemplet med granbarkborren visar. Så vad vi behöver är ett system där riskerna minimeras för dem som är mest beroende av det lokala ekosystemets utformning. Det handlar således inte om att uttrycka statusmarkörer utan att se till det som är praktiskt möjligt att utföra.

Det måste involvera skogsägare och lantbrukare. Det är alltså deras medverkan som den ekologiska rörelserna är beroende av för att kunna förändra naturen till att bli ekologiskt hållbarare, inte av dem som ljuder mest, men som riskerar minst.

I Sverige är ägandet är skyddat men reglerat i Sverige och dessutom är skogen till stor del privatägd i Sverige, vilket betyder att utan sam- och medverkan, ingen förändring.

Enligt en figur i artikeln Så mycket ökar virkesförrådet i EU (Aronsson, 2024) i ATL är privatägandet bland det högsta i Europa, lägg därtill att Sverige har den största skogsarealen i EU. Sverige är på femte plats.

Det här visar på vikten av det fortsatta samtalet mellan skogsägarna och hur skyddet av det ekologiska minnet bör bedrivas. Det kan inte vara så att skogsägare uppmanas av skogskonsulter till att ”undvika inlåsningseffekter” som att finna höga naturvärden för att de har varit passiva ägare.

I äldre skogar med passiva ägare går det nästa alltid att hitta höga naturvärden. Därför rekommenderar vi skogsägarna att vara aktiva för att undvika en inlåsningseffekt, säger han.

Ännu ingen prispåverkan av EU:s skogspolitik (Aronsson, 2024b)
Här ser vi hur urgröpt innandömet är på den här delen av plommonträdet. Kärnveden är borta och kvar är tomrum och i botten mulm, alltså det material som består av död ved, insekter och andra organismer. Se inlägg Den andre i varje månad 2/4 och tankar kring bark.

Så vad vill jag egentligen ha sagt i det här vindlande inlägget? Jo, att det finns en samhällselit som är otroligt högljudd och alarmistisk, som delvis baserar det på statusmarkörer, men vars inkomster inte är beroende av naturen och således inte riskerar särskilt mycket i samhällsomställningen. De bor där majoriteten bor och tjänar således på det allmänna, till skillnad från de som bor långt från de stora skatteunderlagen, men som ändå har minst lika stora utgifter.

Här bor Sveriges befolkning (SCB, 2017).

Däremot finns det andra grupper i samhället, som riskerar väldigt mycket både ekonomiskt och i livsstil i och med samhällsomställningen. De är alltifrån välbärgade skogsägare till mindre skogsägare som riskerar ekonomiska förluster och som därför aktivt motverkar ”inlåsningseffekter” för att de inte ska bli sittande med ”Svarte Petter” (Aronsson, 2024b), vilket kan leda till en utradering av det ekologiska minnet.

Men det är också till exempel undersköterskor som bor billigt, men tjänar lite och som har dyra utgifter på grund av att de måste färdas långt till arbete och inköp. Deras arbete är nödvändigt för att ta hand om sjuka och åldrande människor som bor långt ifrån metropolen, till skillnad från det arbete som en en alarmistisk ledarskribent på en av Sveriges största dagstidningar utför.

Människor som bortser från de ”beklagansvärda” (min översättning av Hillary Clintons uttryck ”deplorables”), borde göra sig en fundering kring hur ett demokratiskt och liberalt samhälle ska fungera när de alltmer föraktar dem som inte klickar i deras statusmarkörer.

Referenser:

Aronsson, Ulf (2024a). Så mycket ökar virkesförrådet i EU. ATL. Publicerad 240124, uppdaterad 240125 (hämtad 240225).

Aronsson, Ulf (2024b). Ännu ingen prispåverkan av EU:s skogspolitik. ATL. Publicerad 240205 (hämtad 240225).

Brooks, David (2000). Bobos in paradise: the new upper class and how they got there. New York: Simon & Schuster

Ellis, Erle C. (2019). Sharing the land between nature and people. Science. Vol. 364:6447, ss. 1226–1228.

Hübinette, Tobias (2024). Högutbildade majoritetssvenskar som tjänar mycket pengar släpper ut mest koldioxid per person och år medan fattiga. lågutbildade invånare med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund släpper ut minst koldioxid per person och år. Tobias Hübinette. Publicerad 240215 (hämtad 240225).

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

Nordin, Ingegerd (2000). Frukträdens sjukdomar: Handbok för klonarkivsvärdar. Nordiska genbanken. Alnarp: SLU.

Schweiger, Andreas H.; Boulangeat, Isabelle; Conradi, Timo; Davis, Matt; Svenning, Jens-Christian (2018). The importance of ecological memory for trophic rewilding as an ecosystem restoration approach. Biological reviews. Vol 94:1, ss. 1–15. https://doi.org/10.1111/brv.12432

SCB (2017). Här bor Sveriges befolkning. Publicerad 170306 (Hämtad 240225).

SVT (2023). Klimatdemokraterna.

Är SVT:dokumentären ”Klimatdemokraterna” en del av klasshatet?

Jessica Stegerud för SD följs av ett filmteam när hon reser runt i Sverige. Klimatdemokraterna är en kort dokumentär och på många sätt är den ganska dålig. Det är tendentiös klippning, som stormarna som får avsluta den. Inte heller får jag får ingen bild av Stegerud. Snarare kommer dokumentären med fler antydningar än jag hänger med i.

Jag ser Martin Kinnunen sitta tyst på ett möte, trots att det är han som har drivit många av frågorna kring miljö och klimat. Undrar hur Stegerud kom förbi honom så lätt?

Samtidigt har jag inte kunnat släppa den. Poängen med dokumentären är att SD försöker göra med klimatet vad de gjorde med invandringen. Det ska vara en språngbräda till makten. Den tycks mena att det är ren populism och än en gång försöker de lura de ovetande. Men är det ”populism” i ordets fula betydelse?

Några saker får mig att tro att det inte är det. Och om inte annat visar SD på att de ser något som många i eliten tycks bortse ifrån. Som till exempel att ägaren till fjällanläggningen i dokumentären säger: Vi är vana att leva i konstant lågkonjunktur.

En annan sak som Jessica Stegerud säger fick mig också att reagera. Europa släpper ut 1/8 av växthusgaser och då kan inte Europa och framför allt inte Sverige bära en så stod del av bördan.

Matematiken har aldrig varit min starka sida, så därför illustrerar jag det med en översikt från Europaparlamentet. 2015 var EU:länderna tillsammans de tredje största utsläpparna. Störst av dem var Tyskland.

Utsläpp av växthusgaser per land och sektor (nyhetsgrafik)

Här är inte poängen att ge mig in i en sifferdiskussion eller att glömma att EU har exporterat delar av sina utsläpp till andra delar av världen. Nej, här vill jag ta upp ett kulturellt fenomen och koppla det till historiska förändringar.

För att göra detta vill jag utgå från en bild från Gerald G. Martens bok Human ecology: basic consepts for sustainable development (2001). Bilden handlar om det som jag tror många glömmer bort i klimatdebatten och det är det humanekologiska perspektivet.

Ett samhälle består av två system, ett socialt och ett ekosystem. De är sammankopplade, men bör inte likställas. Det sociala systemet innehåller, enligt Marten: kunskap, teknologi, människorna, den sociala organisationen och värden. Det systemet påverkar ekosystem genom de mänskliga aktiviterna som tar ekosystemtjänster därifrån.

Ett samhälle måste se till det sociala och med det menar jag att hela samhället måste inbegripas i den sociala tillhörigheten.

Figur 1.1, Marten 2001:2

I varje samhälle finns dock risken att en elit tar över och att de börjar sätta dagordningen utifrån sina värderingar som de rättfärdigar utifrån sina föreställningar.

Det var detta som började begrundade efter att ha sett dokumentären och kunde sammankoppla den med figuren ovan. Låt mig förklara tydligare vad jag menar med att knyta ihop detta med en annan bok som jag läser för tillfället. Boken heter Bobos in paradise: the new upper class and how they got there (Brooks, 2000).

Bobo är sammankopplingen med de två inledande stavelserna i den bohemiska borgerlighet som journalisten David Brooks menar har uppkommit i slutet av 1990-talet och som genomsyrar och skapar de värderingar som numera råder.

Det är en klass som är arvtagare till 60- och 70-talets samhällskritiker som sedan har blivit en del av den kulturellt styrande klassen. Han utgår från USA, där han ser en ny klass dominera vilka värden alltmer styr samhället. De kommer ur en klass som inte vill vara materialistisk, som vill se till andra värden och som vill förändra världen till det bättre. Om man tjänar pengar på det är det bra, men framför allt handlar det om att förverkliga sig själv och göra världen till en bättre plats.

I detta, skriver han, har bobo:klassen skapat sociala koder som separerar människor i de som är de goda och de som är de dåliga. Jag blev själv full i skratt när jag tog en paus i bokläsandet och i stället läste Björn Werners artikel ”Jag flyger till Mauritius utan skam”. Där beskriver han den kritik som han fick utstå av flera hundra personer för att han valde att flyga till Mauritius. Vissa sade upp bekantskapen med honom. Då jag samtidigt läste Bobos in paradise lade jag extra märke till orden:

Att välja tåget blev snabbt en statusmarkör. En upp­visning i självkontroll och förnekande av snabba frestelser, vilket tycks passa den svenska, lutherska folksjälen särskilt väl.

Werner, 2024

I Sverige tenderar vi att beskriva allt som har med försakande att vara en del av det lutherska arvet, men här tror jag att det snarare handlar om bobomentaliteten. För det Werner råkar ut för överensstämmer så med vad Brooks beskriver 24 år tidigare.

Idag, skriver Brooks 2000, har USA återigen en dominerande klass som definierar parametrarna för respektabla åsikter och smak och de påtvingar resten av samhället sin sociala disciplin för att förbättra livskvaliteten. De har etablerat en hackordning, där de utesluter dem som bryter mot deras sociala koder.

Today, America once again has a dominant class that defines the parameters of respectable opinion and taste-a class that determines conventional wisdom, that promulgates a code of good manners, that establishes a pecking order to give shape to society, that excludes those who violate its codes, that transmits its moral and etiquette codes down to its children, that imposes social discipline on the rest of society so as to improve the ‘quality of life,’ to use the contemporary phrase.

Brooks, 2000:46
Fulufjället

Det är alltså en statusmarkör att ha klimatångest, att inte flyga och hellre ta tåget. Men det som statusmarkören också pekar på är att det finns ekonomiska klasskillnader där det i grunden är en fråga om pengar. Vad Brooks pekar på är att denna elit har tillräckligt med pengar för att kunna leva ”ekologiskt”. De är vinnarna i samhället. Förvisso är de också fyllda av ångest: ”this has got to be one of the most anxious social elites ever” (2000:52).

Men ångesten, skriver han, kommer inte från rädslan för att bli nedmejad av bönder med högafflar och dragen till giljotinen utan för att förlora sin plats. Det intressanta här är att i dagens samhälle finns det något mycket värre än giljotinen. Det finns sociala medier och där riskerar man att bli fråntagen sin status eftersom den i grunden inte baseras på materiellt innehav utan rykte.

Fulufjället

För att knyta ihop med början så menar jag att det som SD handlar om är inte fulpopulism utan blicken på en verklighet som skiljer sig från de som har råd att välja bort flyget, att betala flera tusen kronor för en vindjacka så att de varma kan vandra på fjället.

Klimatförändringarna har skapat en verklighet som samhället måste agera på. Frågan är dock hur?

Många av oss har här en valfrihet, på ett sätt som andra inte har. I detta kan inte en expertkår genomdriva förändringar som slår ut dem som inte har möjligheterna att förändra i samma skala. Framför allt inte om den är grundad i en klimatångest som delvis är en klassmarkör, snarare än en del i ett sansat samtal om hur samhällsförändringar bäst görs.

Det finns redan oerhörda klyftor i samhället mellan dem som bor i storstadsregionerna och de som bor för långt därifrån för att kunna njuta av dess tillgångar, de som lever i en konstant lågkonjunktur. I alla samhällsomställningar finns det vinnare och förlorare. Ett sunt samhälle vill minska skillnaden dem emellan, för om klyftorna blir för stora riskerar samhället att falla samman.

Populisterna för fram de svagas perspektiv. Det är nödvändigt i ett samhälle där endast elitens värderingar är de som godkänns och accepteras.

Referenser:

Brooks, David (2000). Bobos in paradise: the new upper class and how they got there. New York: Simon & Schuster

EU Parlamentet (2018). Utsläpp av växthusgaser per land och sektor (nyhetsgrafik). Publicerad: 180411, senast uppdaterad: 230328 (Hämtad 240222)

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

SVT (2023). Klimatdemokraterna.

Werner, Björn (2024). ”Jag flyger till Mauritius utan skam”. SVD. Publicerad 240218 (Hämtad 240222).

Mufflonfår, Gisslingö och vad ett samhälle är

På väg från Sandhammaren såg jag havsörnen ute på fältet. Det var några hundra meter från Gislövshammar, på fältet. Jag vände bilen, körde tillbaka till platsen och stannade. Den åt något och brydde sig föga om mig. Det var en årsgammal örn. De yngre fåglarna, berättade en erfaren fågelskådare en gång för mig, tenderar att vara mindre rädda. Rädslan kommer med åldern.

Krattekar vid Sandhammaren

Havsörnen höll på att utrotas från Sverige. Det var miljögifter, PCB och DDT, som gjorde att deras fortplantning hotades. De förbjöds och numera växer havsörnarnas antal. Förutom att det är vackra och mäktiga fåglar, visar också deras återväxt på att samlade åtgärder kan ge resultat.

Skälet till att jag inleder med detta är att jag sedan gårdagen har ägnat min uppmärksamhet åt en ö i Stockholms skärgård, Gisslingö. Där frodas mufflonfåren som jag nämnde i Det är jobbigt med demokrati. Hur de har kommit dit vet ingen, men en privatperson som driver ett jaktföretag har anklagats för att ha fört dit dem. Han har friats i rätten.

De som först uppmärksammade mufflonfåren och privatpersonen i media är Tidningen Skärgården, se Stora problem med vilt på Gisslingö (Augustsson, 2022) och Strid kring jakttorn på Gisslingö (Augustsson, 2023). Där kan vi läsa om turerna kring mannen som bedriver jaktföretaget Roslagens Jakt & Vilt.

När mufflonfår upptäcktes 2014 på ön anmäldes detta till polisen som menade att man inte kunde göra något, se artikeln Betalat för reservat med mufflon i (Aronsson, 2023) ATL. Just arten är intressant då de är väldigt stationära, vilket betyder att sannolikheten att de har gått över isen är låg. Någon måste ha fört dit dem.

Utifrån informationen som finns tillgänglig verkar en eller flera personer har tagit mufflonfår till Gisslingö. Där härjar de fritt. Försök att lokalbefolkningen att åtgärda detta leder ingenstans, medan ägaren till jaktbolaget tjänar pengar på deras närvaro. Länstyrelsen väljer att avvakta:

I reservatsbeslutet från 2015 skriver länsstyrelsen också att de då inte ansåg att det behövdes någon reglering av viltstammarna, men att de skulle följa hur viltet påverkade naturvärdena i reservatet.

Aronsson, 2023
En krattek kunde en gång bred ut sig, men nu har tallen i öster vuxit sig stor och bred. Den fångar upp ljuset och eken får allt mindre ljus.

Medan jag läste detta började jag begrunda vad ett samhälle är. Här har vi en privatperson som agerar på ett sätt som inte tycks gagna någon annan än honom. Hur bör ett samhälle agera i slika fall?

Igår skrev jag att vi håller på att civiliseras till döds i Sverige. Civilisation kommer från latinets civis som betyder typ stadsbo. Att vara civiliserad skulle då vara att man har slagit sig ned i en stad och blivit en del av gemenskapen där.

Ett samhälle skiljer sig från staden och civilisationen. Enligt SAOB är ordet ett fornsvenskt ord som betyder att hålla samman. Igår skickade mig en vän ett latinskt ordstäv: Non nobis solum. Det betyder: inte för oss själva ensamma. Jag tänker mig att det kan vara en bra definition på samhälle. Den politiske tänkaren Cicero förknippas med citatet och skriver i sammanhanget att vi människor är skapade för att kunna hjälpa varandra och ”vi bör följa naturen som vår ledare till detta mål” (Om plikterna, 1:22; 2021:57). Cicero skrev detta då han såg hur Julius Caesar tog makten i Rom och den gamla republiken försvann för det som skulle bli kejsartiden.

Gustaf Regnér frågar sig 1803 vad ett samhälle är i dess allmännaste betydelse och besvarar det med att det är att arbeta för det gemensamma bästa.

Hvad är Samhälle, taget i dess allmännaste bemärkelse? (Svar:) Ett mellan flera ingånget förbund, att med samlade krafter befordra gemensamt bästa.

Första begreppen av de nödigaste vettenskaper. Till svenska barns tjänst. (1803) (SAOB)

Ett samhälle behöver inte bara vara en ansamling av människor. Det kan också vara en koloni vampyrfladdermöss. Grundläggande i ett livskraftigt samhälle är att det inte finns parasiter. Natur- och samhällsvetare har upptäckt att i de flesta icke-hierarkiska samhällen finns det institutioner som reglerar parasiterna, eller free riders som de kallas i litteraturen.

Blodsugande fladdermössen är intressanta eftersom de delar med sig av blodet till de alla ungarna i kolonin. De gör det så länge som de ser att de andra honorna gör det samma. I ett experiment fångade forskarna in en hona och tömde henne på blodet i munnen. Snart upptäckte de andra honorna att hon inte matade deras ungar och slutade helt sonika att mata hennes (Garter & Wilkinson, 2013). I ett fungerande samhälle finns det således ett samarbete.

I Robert Axelrods bok The evolution of cooperation (1984/2006) diskuterar han den grundläggande frågan om vad har jag att vinna på att gå in i ett samarbete eller att avbryta det. Han menar att om det handlar om att upprätta ett samarbete över tid gäller det att inte utnyttja sina fördelar för då riskerar hela samarbetet på att bryta samman. Därför tenderar deltagare att bestraffa dem som inte samarbetar för att få dem att inte avvika. I boken tar han upp många intressanta exempel som till exempel att i Första världskrigets skyttegravar tenderade soldaterna på båda sidorna att sikta för att inte döda. Men om om någon från den ena sidan bröt mot denna upprättade överenskommelse sköt man en tid för att döda tills en ny pakt uppstod.

Krattekar på Sandhammaren.

Om ett samhälle bygger på samverkan och en del av parten inte anser att det är rättvist uppstår det konflikter. I äldre tiders samhällen bestraffades parasiterna hårt, men det gjorde att även de som kanske var oskyldiga råkade illa ut. I vårt samhälle har vi därför upprättat lagar så att enbart anklagelser inte räcker. Det måste också kunna bevisas. Kan brott inte bevisas eller för den delen att det bara upplevs som orättvist uppstår ytterst svåra situationer. Konflikten mellan älgjägare och skogsägare är ett sådant, se till exempel Success by agreement?Uncovering power struggles in translating Swedish moose policy (Sjölander-Lindqvist, Hansson-Forman & Sandström, 2023).

I studien beskriver Sjölander-Lindqvist et al. skogen som ett utrymme där flera delar kommer samman. Det är inte bara älg, jägare och skogsägare utan även biologisk mångfald och människor som promenerar. Det finns således en mängd olika sociokulturella värden som möts i skogen.

[F]orest space, which is an important setting not only for moose but also for meat provision, wood production, agriculture, biodiversity and opportunities for human recreation. This provides a management situation where balancing of the various ecological, climatic, economic and socio-cultural values is difficult.

(Sjölander-Lindqvist, Hansson-Forman & Sandström, 2023:326)

För att kunna undersöka problematiken emellan olika grupper som tillbringar tid i naturen kan vi se till nedan figur från Vilt, människa, samhälle (Danell & Bergström, 2010). I Sverige har vi allemansrätt vilket betyder att marken, både privat och allmän, fritt får utnyttjas, dock inom vissa parametrar. Nyttjandet är således reglerat, medan tillträdet är öppet. Om en skogsägare vill avverka över 0,5 hektar måste det godkännas.* Om man får jaga eller inte är reglerat inte bara efter ägodom, utan också tid på året och även geografiska områden.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:218)

Om vi återvänder till Gisslingö i Stockholms skärgård har någon släppt ut mufflonfår och även kronhjortar. De har med tiden förökat sig och bestånden hålls inte ned av jakten. De utfodras, men äter också i trädgårdar, betar ned de skyddade dvärgbjörkarna. Grannarna störs. Däremot får de inget skydd från Länsstyrelsen. Den enda som tycks vinna på detta är ägaren till Roslagens Jakt & Vilt som erbjuder viltjakter.

Om vi utgår från frågan om motståndskraft som jag tog upp igår och funderar på hur ett sådant samhälle kan se ut, så bygger det i grunden på samarbete över tid. Om det samarbetet ansträngs för mycket kommer det att ske fler och fler avhoppare. Om vi följer litteraturen, som Axelrod, kommer vi även att få uppleva när de som inte följer samarbetet och inte får sitt straff av samhällets institutioner kommer att bli bestraffade på andra vis.

Men detta är främst ingen politisk utan en antropologisk blogg som i grunden handlar om rewilding. Från början tog jag upp mufflonfåren med anledning av den rewilding som delar i jägarkåren har ägnat sig åt. Gisslingsö är inget enskilt exempel utan de finns även i utanför Uppsala och Vara, se Mufflonfår förstör åkrar – nu ska stammen minskas (Westin, 2020).

Den rewildingrörelse i Europa som är seriös, utgår från undersökningar och tillstånd, inte från handlingar på eget bevåg. Det är en vilja att i samklang med samhällena utveckla inte bara det ekologiska utan även att med lokalbefolkningen kunna skapa något som bidrar till det gemensammas bästa, naturen och människorna.

*Tack Lars för kommentar. ”Föryngringsavverkning om minst 0,5 hektar ska du anmäla till Skogsstyrelsen senast sex veckor i förväg. Detsamma gäller avverkning för annat ändamål än virkesproduktion. Du behöver inte skicka in en anmälan om avverkning vid röjning eller gallring.” Skogstyrelsen

Referenser:

Aronsson, Ulf (2023). Betalat för reservat med mufflon i ATL. Publicerad 231012 (hämtad 240128)

Augustsson, Peter (2022). Stora problem med vilt på Gisslingö. Tidningen Skärgården. Publicerad 221109 (hämtad 240128)

Augustsson, Peter (2023). Strid kring jakttorn på Gisslingö. Tidningen Skärgården. Publicerad 230329 (hämtad 240128)

Axelrod, Robert (2006[1984]). The evolution of cooperation. London: Penguin

Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.

Carter, Gerald G.; Wilkinson, Gerald S. (2013). Food sharing in vampire bats: reciprocal help predicts donations more than relatedness or harassment. Proceedings of the royal society b: Biological sciences. Vol. 280:1753. https://doi.org/10.1098/rspb.2012.2573

Cicero, Marcus Tullius (2021). Om plikterna. Göteborg: Daidalos

Sjölander-Lindqvist, Anneli; Hansson-Forman, Katarina; Sandström, Camilla (2023). Success by agreement? Uncovering power struggles in translating Swedish moose policy. Environmental policy and government. Vol: 33:3, ss.325–335. https://doi.org/10.1002/eet.2033

Svenska Akademiens ordbok (SAOB). Samhälle (tryckår 1964).

Westin, Eva (2020). Mufflonfår förstör åkrar – nu ska stammen minskas. ATL. Publicerad 201026 (Hämtad 240128).

Det är jobbigt med demokrati

Maggie söker i tallskogen vid Sandhammaren. Det brakar till en bit bort. Jag tror det är en älg, men är koncentrerad på Maggie. Så ser jag en bit bort hur en flock vildsvin löper längs stigen. Jag håller in henne och följer dem med blicken.

Jag minns fortfarande första gången då jag såg en flock. Det var på Kroppefjäll utanför Dals Rostock en julafton. Förra året såg jag en flock i Agusa. Mest ser man dock deras härjningar, deras bökande som river upp marken likt plogar och hjälper arter att slå rot.

Jag försökte fota dem, men de kom för fort och för långt borta.

Jag tänkte på vildsvinen då jag under morgonen har läst om attityder i Sverige och EU till rovdjur, om hur rewilding ses i ögonen på olika och hur regeringar är skyldiga att förverkliga beslut som har fattats på överstatliga nivåer. Samt sist men inte minst hur vi vanliga människor ska ta emot och fram för allt acceptera dem.

För att exemplifiera detta vill jag visa en figur från Dressel et al. (2020) som jag tidigare har tagit upp i inlägget Bestämmer jägarna för mycket. Här är det vänster kolumnen som är det viktiga för resonemanget. Man kan se att en stor del av de beslut som påverkar Sverige fattas utanför landets gränser.

Figur 2 (Dressel et al., 2020).

Men bara för att beslut fattas och sedan ska förverkligas betyder inte det att det är möjligt att förverkliga dem och att det dessutom inte sker under motstånd. För att de ska kunna implementeras, enligt Bennet et al. (2022) måste det finnas ett godkännande underifrån.

Nedan ser vi en figur, där endast den nedre hälften visas. På sätt och vis är det delen som heter ”local” i figuren ovan. Ovanför benämns ”Multi-level governance context” och kan ses i artikeln Addressing the Swedish large carnivore controversy: Identifying road blocks in collaborative governance to reduce conflict” (Bennet et al., 2022).

Som vi ser nedan så finns det en samarbetsprocess. För att den ska kunna fungera måste det som ska implementeras ha legitimitet, deltagande och tillit. Finns det så kan resten bli livskraftigt (viability) och konflikterna kan hanteras.

Figur 1 (Bennet et al., 2022)

Problemet som uppstår är om vissa delar erkänner och dessutom godkänner representationen och deltagandet, vilket betyder att deras önskan åhörs.

Det är här som attitydundersökningar blir intressanta då de dels kan visa vad majoriteten tycker, dels hur stor del som tycker det samma. Men desto viktigare är att begrunda hur stor del minoriteten är. För om en betydande del inte är för ett beslut kommer svårigheter att uppstå i förverkligandet av besluten. Det är där livskraften avgörs och om konflikter kommer att uppstå. Jag vill använda rovdjurens vara eller icke-vara som exempel.

Bloggen Revolution Rov skriver i inlägget att en majoritet av landsbygden är för rovdjur. De grundar ställningstagandet utifrån resultatet av en europeisk enkät, se Undersökning: vargar bör skyddas strikt, säger majoriteten av landsbygdens invånare. Jag läste enkäten och mycket riktigt, stora delar av Europas landsbygdsbor är för rovdjur. Se Survey: wolves should be strictly protected, majority of rural inhabitants say. Det är svårt att tro att det är så när jag läser svensk och europeisk press eller följer rovdjursdebatten på jägarnas hemsidor.

Det intressanta med resultaten är att det liknar det som kommer fram i en svensk undersökning, se En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning (Dressel et al., 2021). I den svenska undersökningen skiljer det sig inte jättemycket mellan de olika delarna i Sverige. Men minoriteterna är trots allt betydande. Här utgår jag endast från Sverige.

I den europeiska undersökningen svarar 67 % av de tillfrågade svenskarna att de stödjer ett strikt beskydd av vargar och andra stora rovdjur: ”67 % support the strict protection of wolves and other large carnivores” (Savanta, 2023:11). På frågan om vad de tilltalade i den svenska enkäten svarar på frågan ”Vad tycker du om att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns i Sverige?” är majoriteten positiv. Jag har fört ihop ”Tycker om” och ”Tycker mycket om”: björn: 78 %, järv 71 %, lo 80 %, varg 69 %, samt kungsörn 88 % (Dressel et al. 2021:12).

En intressant sak i den europeiska översikten var att landsbygdsborna även fick frågan om de upplevde att de blev bra representerade av dem som förde deras talan: I Sverige svarade man att ”Only 18 % of respondents feel well-represented by farming interest groups, and only 16 % feel well-represented by hunting interest groups.” (Savanta, 2023:11). Så vi är åter tillbaka till delaktighet och upplevelse av att bli hörd och upplever en betydande minoritet att de inte blir hörda eller att deras åsikter inte får genklang har vi ett problem. Då spelar det ingen roll om 67 % är för ett strikt beskydd eftersom 33 % är inte det.

En ek där hackspettarna har sökt föda. Från Sandhammaren.

Skälet till att jag inledde med vildsvinen är för att de är en del av den återinplantering (rewilding) av djur som har skett under lång tid i Sverige. Det handlar om hur privatpersoner och organisationer har agerat för att förverkliga sina visioner. Oftast har det varit kungar eller adelsmän och syftet har oftast inte varit för att förändra ett ekologiskt förött landskap utan för att jägare vill ha fler byten.

Rewilding can be defined as the reorganisation or regeneration of wildness in an ecologically degraded landscape with minimal ongoing intervention.

Butler et al., 2021

Vildsvinet är ett exempel. Det utrotades, men flera gånger har personer tagit det åter till Sverige. Kung Fredrik I placerade en kull på Öland för jakt, men bönderna protesterade så mycket att de utrotades. Den stam som vi har idag i Skåne kommer från en hägn från Linderödsåsen. Läs mer på Jägareförbundets sida Vildsvinets historia.

Numera har mufflonfår börjat dyka upp i naturen. Kanadagäss är ett tidigare exempel. Utifrån andra hänsyn än jakt har man inplanterat bäver. Sedan 1966 är vargen skyddad i Sverige, men den invandrade först under 1980-talets början. Som vi ser har rewilding pågått länge i Sverige och oftast har det varit överheten som har fattat besluten.

Just detta med överheten i bred betydelse är intressant, då det visserligen har funnits sätt att bekämpa deras beslut under ifrån. Tjuvjakt är ett exempel. Under etiketten jakt kan du läsa mina inlägg i ämnet, men nu funderar jag mer över relationen mellan överhet och undersåte. Grunden är att det har skett en förändring i Sverige, inte bara politiskt genom demokratins införande utan också hur vi ser på relationen mellan de som bestämmer och de som ska se till att det bestämda förverkligas. Se till exempel Simonssons rapport Naturhänsyn i skogsbruket – avgörande händelser och viktiga personer bakom utvecklingen (2021).

Vargen, framför allt är ett exempel på hur det uppstår konflikt mellan överhet och undersåte, men också mellan majoriteten som är för och den stora minoriteten som är emot. I den svenska undersökningen var visserligen bara 12 % emot vargen (”ogillar starkt 7 % och ”ogillar” 5 %, Dressel et al. 2021:12), men är det en handlingskraftig grupp så kan det ändå ske saker, se inlägg Tjuvjägare, attityden och vargarna som inte finns i Dalarna.

Avslutningsvis i detta inlägg där alldeles för många trådar kommer att lämnas lösa så finns det många visioner, föreställningar och önskningar. Vissa har makten att kunna handla, medan till exempel tjänstemän vid Naturvårdsverket upplever sig som väldigt styrda (Bennet et al., 2022) och andra som överkörda (BRÅ, 2007). Till detta finns det en annan del som jag har berört i exemplet vildsvin. De sprider sig och skapar inte bara lycka hos sådana som mig utan också stora skador. Inplantering och rewilding kan få stora effekter, varav flera av dem inte alltid är önskade, i alla fall inte av alla. Vad gör vi då?

If implemented, rewilding initiatives may alter the social-ecological systems within which they are situated and thus generate sudden and unforeseen outcomes.

Butler et al. 2021.

Ja, den här gånger kommer trådarna att få hänga. Under följande inlägg planerar jag att pilla mer med dem. Poängen med min blogg är just alla dessa trådar som dinglar, där överhet och undersåte, staten och kapitalet, natur och människa, och så vidare ständigt återkommer för att sedan försvinna för ett tag. Så även om det är alldeles för många uppslag i det här inlägget så visar detta just vad min blogg handlar om: komplexitet.

Referenser:

Bennett, Juliana; Sjölander-Lindqvist; Annelie; Sandström Camilla; Larsson Simon; (2022). Addressing the Swedish Large Carnivore Controversy: Identifying Roadblocks in Collaborative Governance to Reduce Conflict. Frontiers in Conservation Science. Vol 3. https://www.frontiersin.org/articles/10.3389/fcosc.2022.952242. DOI=10.3389/fcosc.2022.952242

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Butler, J.R.; Marzano, M.; Pettorelli, N.; Durant, S.M.; Du Toit, J.T.; Young; (2021). Decision-Making for rewilding: An adaptive governance frame work for social-ecological complexity. Frontiers Conservation Science. DOI: 2,681545.doi:10.3389/ fcosc.2021.681545

Dressel, Sabrina; Johansson, Maria; Ericsson, Göran; Sandström, Camilla. (2020). Perceived adaptive capacity within a multi-level governance setting: The role of bonding, bridging, and linking social capital. Environmental Science & Policy, Vol 104, ss. 88-97, https://doi.org/10.1016/j.envsci.2019.11.011.

Dressel, Sabrin; Sandström, Camilla; Bennett, Juliana; Ericsson, Göran. (2021). En attitydundersökning om stora rovdjur och rovdjursförvaltning. SLU. Rapport 2021:8.

Revolution Rov (2023). Undersökning: vargar bör skyddas strikt, säger majoriteten av landsbygdens invånare. Revolution Rov. Publicerad 240108 (Hämtad 240121)

Savanta (2023). Understanding rural perspective: A survey on attitudes towards large carnivors in rural communities. Euro group for animals. Publicerad 231130 (hämtad 240121).

Simonsson, Per (2021). Naturhänsyn i skogsbruket – avgörande händelser och viktiga personer bakom utvecklingen. SLU. Report, 2021.

Svenska Jägareförbundet (2022). Historik. Svenska Jägareförbundet. Publicerad 120909, ändrad 221019 (hämtad 240121).

Skogen är vårt gemensamma arv

En hög och bred stenmur går bredvid stigen. Den är mossklädd och innanför står höga granar och utanför är det blandad lövskog. På en ung ek är ett oranget märke målat. Jag vet att jag och Maggie är på rätt väg. Vi är ute och vandrar.

Sedan jag blev lärare har jag avslutat läsåret med att vandra i fyra, fem dagar tillsammans med Maggie. Det är ett sätt för mig att släppa den stress som har byggts upp under året för att kunna inleda den långa semestern som vi lärare åtnjuter. Eftersom jag bor i Skåne brukar jag välja etapper av Skåneleden som är så isolerade som möjligt. Delar av förra årets vandring har jag redan beskrivit i några inlägg, se En lång hundpromenad.

Bilden nedan visar den plats jag inledde med och samtidigt den förändringen som har skett i det svenska landskapet, hur vi har gått ifrån ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle, vilket jag kort berörde i Regeringen vill att skogen ska vara till för alla. Sverige har gått från ett samhälle där befolkningen har levt och arbetat på landsbygden till att flytta in till städerna. En kultur har förändrats och en ny håller på att uppstå där olika livsstilar etablerar sig och möts. Jag ska beröra detta utifrån ett historieekonomiskt perspektiv, för att därefter diskutera det utifrån skogsbruket och skogsindustrin.

Vid Nyteboda i norra Skåne

Inom ekonomisk historia brukar man tala om tre sektorer i samhället: den primära, sekundära och den tertiära. När majoriteten i ett samhälle går från en sektor till en annan talar man om strukturförändringar. Jag utgår här från Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid (Neal & Cameron, 2016).

Primärsektorn: ”omfattar de aktiviteter vilkas produkter hämtas direkt från naturen: jordbruk, skogsbruk och fiske.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). I produktionssamhället lever majoriteten i den primära sektorn. Man lever nära naturen, är beroende av det som den ger och ens förmåga att nyttja den.

Sekundärsektor: ”de verksamheter där naturprodukterna behandlas eller förädlas.” (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Den sekundära sektorn har ständigt varit närvarande i Sverige. På bilden ovan skulle jag tolka att muren kom till för att hålla inne boskap. I slutet av 1800-talet började en stor mjölkproduktion att ske. Man gjorde smör som exporterades till Storbritannien. (Hedenborg & Kvarnström, 2015).

Tertiärsektor: Denna kallas också för servicesektorn och inbegriper alla de tjänster som ingår i den ekonomiska strukturen. (Neal & Cameron, 2016, s. 32). Även den tertiära sektorn har ständigt funnits närvarande, som till exempel bokhållare, men det är framför allt i och med industrialiseringen som den blir framträdande. Under 1900-talet är det tjänstemannen som blir dominerande eftersom alltmer blir mekaniserat (Magnusson, 2010).

Sammanfattningsvis ser vi hur Sverige framför allt under 1900-talet har genomgått en radikal strukturförändring, inte bara att levnadssättet har gått från den primära till den sekundära och den tertiära utan också genom urbaniseringen som jag ofta har återkommit till här. Lättast illustrerad genom SCB:s graf:

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

I ett samhälle utvecklas även institutioner, vilket här ska förstås som de delar som strukturerar samhälle. Professorn i ekonomisk historia skriver att i Sverige gick man från en hushållsbaserad marknadsekonomi till en kapitalistisk marknadsekonomi. Detta har format hur det lokala har varit sammankopplar med det omkringliggande. (Magnusson, 2010).

Den hushållsbaserade ekonomin utgick från byn. Magnusson skriver att institutionen byn oftast bestämde hushållets funktioner snarare än var summan av antal hushåll. Den var i sin tur kopplad till världen genom skatt, ränta eller avrad. Det enskilda hushållet var kopplat till ett ”godssystem”, vilket var ett tankesätt som utgick från att hushållet och byns överskott skulle tillfalla överheten. Överskottet avyttrades i staden för att verktyg och annat skulle komma till hushållet. Detta sammankopplade byn med staden. (Magnusson, 2010)

Den kapitalistiska marknadsekonomi utgår från förekomst av hopsamlad kapital som kan användas i annan produktiv verksamhet. Det inbringar mer kapital. Aktörerna skiljer sig från det första systemet genom att de inte är hantverkare eller bönder utan kapitalister. Deras verksamhet syftar till vinst och inte till hushållning. De kan transportera varor över långa avstånd för att utnyttja skillnader i pris, tillskillnad från den förra där priserna var allmänt kända. De knyter samman regioner. (Magnusson, 2010).

Maggie med en kompis längs Gårdlösaleden utanför Smedstorp

Låt oss nu övergå till exemplet med skogsbruket för att visa hur förändringen från den primära till den tertiära, samt hur den hushållsbaserade till den kapitalistiska marknadsekonomin skapade genomgripande strukturförändringarna i samhället.

Jag har tidigare berört dagens situation i Skogsbrukets betydelse för Sverige idag, men här kommer jag att ge en längre tidshorisont och jag utgår från Stig Hagners genomgång av SCA:historia i hans bok Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (2005).

Han skriver att under 1600-och 1700 talet började det tidigaste ”industriella skogsutnyttjandet i Norrland” (2005:46), vilket i vår terminologi beskriver övergången från primär till sekundär sektor. Vad som skedde var att kronan tilldelade järnbruken ”rekognitionsskogar” från vilka de kunde utvinna träkol som skulle användas i järnbruken. Till en början arrenderades de, men framför allt under 1800-talet bildades bolag som köpte upp skogar.

Detta är en del av den svenska industrialiseringen, då man började använda skogen till mer än till hushållet. Sågverk byggdes vid de norrländska älvarnas mynningar och drevs först av vattenkraft för att sedan använda ångkraft (Magnusson, 2010). Till en början säsongsarbetade många vid sågverken under vintern, medan man skötte om sin gård under resten av året. Detta förändrades med tiden och många flyttade in till städerna där sågverken fanns. På flera sätt fick man en stadig inkomst i stället för att endast leva av det som gården gav.

Vi ser här således hur samhället förändras, liksom även institutionerna i och med att man inte längre var en del av ett större hushåll förankrad på landsbygden i byn utan att man bodde trångt i staden och var bunden till arbetena inom träindustrin. Man blev en del av den marknadsekonomin. Detta märktes brutalt när Sverige genomgick en ekonomisk nedgång och framför allt träindustrin drabbades av minskat behov av trävaror. Strejken i Sundsvall 1879 skedde på grund av att man sänkte lönerna drastiskt för arbetarna.

Tännforsen i Jämtland

Strejken ska inte kopplas till SCA utan ska illustrera den skillnad som skedde i och med att man hade gått från att vara beroende av gården och det lokala till att man var knuten till det globala och till skeenden i andra länder. Men inte bara de mänskliga institutionerna förändrades utan också naturen genom att man förändrade älvarnas lopp för att de skulle vara bättre lämpade för att frakta timret från inlandet till kusten. Flottningen innebar ännu en inkomstkälla för lokalborna.

Två stora förändringar skedde i skogsbruket. Det ena var att virkestillgången blev allt mindre, vilket gjorde att man tvingades att minska avverkningen. Det gjorde att SCA började köpa skog istället för att arrendera den. Det skapade en kontroll över innehavet och man kunde även minska skadorna på skogen genom att förbjuda skogsbete. Den andra stora förändringen var teknikförändringen av skogsbruket. Flottningen togs över av lastbilar, skogshuggaren av skogsmaskinförare. Färre och färre personer var lokalt knutna till skogsbruket.

Eftersom man är knuten till marknadsekonomin gör man under perioder även drastiska förändringar för att skapa lönsamhet i verksamheten. Man drar ned på personalen inom alla delar i verksamheten. Hagner skriver om resultatet:

Förändringarna var densamma inom hela storskogsbruket. Den drabbade de norrländska glesbygderna hårt. Processen skedde parallellt med att jordbrukets ekonomiska förutsättningar stadigt dalade. Inlandet norr om Jämtland var redan dessförinnan det mest glesbefolkade området i hela Västeuropa. Det var inte svårt att se hur luften gradvis gick ur landsbygden. De mindre samhällena började se luggslitna ut. Mängden ensligt belägna redan ödegårdar ökade liksom antalet tomma ladugårdar.

Hagner, 2005:54
Sundsby Säteri

Det är här vi kommer till avslutningen, där jag ska försöka att knyta ihop de olika delarna kring frågan om kultur och då kopplad till naturen. För om vi ser till de tre sektorerna, där de flesta av oss befinner sig i den tertiära, så har vi förlorat den direkta kontakten med naturen. På grund av den globala marknaden märker vi inte av de stora problem som bönderna hade förra året med skörden.

Den här förlorade kontakten försöker många av oss skapa på nytt genom att vara ute i naturen och upptäcka den. Många av oss upplever en närmast religiös sinnesstämning då vi rör oss i skogen (Thurfjell, 2020). Att vi har kommit till den här nivån i Sverige är resultatet av vår förmåga att förädla skogen och i det har våra förfäder varit delaktiga i. Det är ett arv som vi förvaltar. Många har brutit upp från byns trygga institution för att börja jobba i den otryggare industrin. Vi har befriats från byns huld på gott och ont.

Industrin brukade Sveriges råvaror, men då enskilda företag var beroende av den internationella marknaden koncentrerade de sig på att skapa marknadsandelar. Detta har förändrat Sverige. Det har ökat välståndet, men också skapat förluster i stora delar av Sverige. Strukturförändringar är i grunden förändringar i människors vardag. Det är natur som har förändrats.

I artikeln ”Forestry and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses” (Elands & Wiersum, 2001) skriver författarna att hur skogen ska brukas och nyttjas kan inte endast överlämnas till markägarnas mål.

And the increased emancipation and forest-consciousness of various stakeholders mean that it is no longer desirable for forest policy makers to base development policies solely on the objectives of the forest owners.

Elands & Wiersum, 2001:14

Jag håller med och skälet som jag ser det är just de strukturförändringar som har skett i Sverige. Hela samhället är beroende av skogen och naturen. Geografiska områden överges på grund av förändringar. Samhällsnyttan måste jämkas med de enskildas levnadsvillkor. Det är inte en fråga stad kontra landsbygd. Det är ett gemensamt arv som också bör förvaltas för de många. Jag vill uttrycka det så här att till skillnad från familjen bryr sig dynastin om framtiden (Daub, 2021). Jag tror vi behöver ha ett dynastiskt tänkande på naturen.

Referenser:

Daub, Adrian (2021). The dynastic imagination: family and modernity in nineteenth-century Germany. Chicago: The University of Chicago Press

Elands, Birgit H.M.; Wiersum, K. Freerk (2001). try and rural development in Europe: An exploration of sociopolitical discourses. Forest Policy and Economics. Vol 3:5–16. DOI:10.1016/S1389-9341(00)00027-7

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Hedenborg, S., & Kvarnström, L. (2015). Det svenska samhället 1720-2014: Böndernas och arbetarnas tid. Lund: Studentlitteratur AB.

Magnusson, Lars (2010). Sveriges ekonomiska historia. Stockholm: Norstedt

Neal, Larry, Cameron, Rondo E. & Schön, Lennart (2016). Världens ekonomiska historia: från urtid till nutid. Tredje upplagan Lund: Studentlitteratur.

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917).

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Regeringen vill att skogen ska vara till för alla

Grönsiskan lever av alfrön på vintern. Jag stod och såg på dem hänga från grenarna plockandes de små fröna. Maggie väntade tålmodigt på mig. Innan grönsiskorna hade fångat min uppmärksamhet hade tankarna varit på ett annat plan.

Det går knappt att se de små grönsiskorna i motljuset. Men de är där.

Jag hade läste Lars Lundqvists, som skriver på bloggen, och Jonas Jakobssons debattartikel ”Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket måste dra tillbaka den nya skogsrapporten” (2024) i Altinget. I den beskriver de hur feltänkta slutsatserna är i Rapport 2023–16: Förutsättningar för hyggesfritt skogsbruk och definition av naturnära skogsbruk i Sverige (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023). De menar att den inte tar hänsyn till de svenska förhållandena. Avslutningsvis menar de kategoriskt att rapporten borde dras tillbaka eftersom:

De vandringssägner och myter vi har pekat på har redan fått konsekvenser för möjligheterna att bedriva ett i verklig mening naturnära och värdeskapande skogsbruk i Sverige. Politikerna inom EU, regering och riksdag har matats med fantasier och hypoteser av sina myndigheter. Det är riktigt allvarligt.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket måste dra tillbaka den nya skogsrapporten

Deras kritik av rapporten, som jag endast ska gå in på ytligt, grundar sig på tanken att störningar i skogen medger en större variation av arter, men, menar de, detta fungerar inte i en svensk skog som ska bidra med timmer till skogsindustrin.

Störningarna skapar öppningar i grenverket som medger att en större variation kan tillkomma. De hänvisar till följande citat i rapporten:

Skogsbruket ska i huvudsak efterlikna en kombination av små- och mellanstora störningar orsakade av brand, bete, insektsutbrott, svampangrepp, vind och hydrologisk störning.

Rapport 2023–16:108

Jag stod och tänkte på detta när jag under vägen kom förbi en yta där vildsvin hade bökat upp marken vid stigen.

Vid gångstigen längs Tommarpsån.

De är fascinerande hur de genom sina trynen kan fläka upp marken. Ekologiskt fyller de en viktig funktion då de erbjuder tillfällen för andra arter att etablera sig. Till exempel är gräs fantastiskt anpassad till att ta över ytor och tränga ut andra örter. Jag minns hur jag försökte räfsa upp en bit av gräsmattan för att dels plantera ringblommor, dels ge rum för etablering av vinddrivande frön. Inget resultat.

Bild från den andre september. Endast vid bokhäcken brukar det komma upp blåstjärnor eller Sibirisk Scilla tidigt på våren. Att den heter Sibirisk Scilla visar att det är en invasiv art, men att vi har vant oss vid den och tycker den är vacker. De är ett exempel på hur svårt det är att upptäcka effekterna av en invasiv art (Kareiva & Marvier, 2011).

Lundqvist och Jakobsson påpekar syrligt: ”Skogsbranden får här trots allt vara med, men bara om den är svag, liten eller mellanstor, så att många träd överlever. Stora skogsbränder göre sig icke besvär.” Det var just detta jag tänkte på när jag kom förbi den uppbökade marken. För inom rewilding handlar det just om att tillföra en mängd arter som ”stör” skogen och marken vilket skapar en mångfald. I inlägget På naturens premisser hänvisar jag till Carl-Gustaf Thulin vid SLU som beskriver visenterna som ”ekosystemingenjörer” just genom deras framfart i skogen. Tanken tycks då var en skog där till exempel barkborrar och bränder ses som något positivt.

Utifrån ett rewildingsperspektiv är det en ytterst positiv tanke, men ur skogsbruket betingelser är det sämre. Det är här jag i mina tankar fastnade. För vi är åter tillbaka till de många perspektiven kring naturen, som jag ständigt återkommer till i mina inlägg grupperade under Samhälle och natur.

Jag vill beröra och sammanfatta några reflektioner jag gjorde utifrån morgonens läsning då jag inte bara läste i Rapport 2023–16: Förutsättningar för hyggesfritt skogsbruk och definition av naturnära skogsbruk i Sverige (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023) utan även ur andra publikationer.

Rapporten är en beställning från regeringen. För att förstå den tror jag att man måste sätta in den i ett större perspektiv och det handlar framför allt om den samhällsförändring som håller på att ske. För att förklara vad jag menar ska jag nedan citera inledningen till avsnittet ”2.5 Det variationsrika skogsbrukets samhällsnytta”.

Det viktiga är här att se hur det handlar om ”samhällsnyttan”, vilket skapar ett väldigt brett perspektiv och därför inbegrips väldigt många olika delar. Se mina understrykningar i citatet med alla delar som ska beaktas.

Hur skogen ser ut och hur den brukas får konsekvenser för olika samhällsvärden, exempelvis produktion av biomassa, rekreationsvärden, biologisk mångfald, skydd mot ras och skred, förutsättningar för renskötsel, motverkande av klimatförändringar, klimatanpassning och upplevelsevärden. En utgångspunkt i arbetet med detta regeringsuppdrag är att det finns utmaningar i dagens skogsbruk som hyggesfritt och naturnära skogsbruk kan bidra till att minska.

Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023:20

Att tänka på är att stora delar av den svenska skogen är till stor del privatägd, från privatpersoner till stora bolag. Det är således ett stort ansvar som läggs på aktörerna, vilket rapporten understryker då författarna påpekar att sedan 1993 finns ”[e]tt större ansvar lades på skogsägaren; frihet under ansvar” (Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen, 2023:18).

Lundqvist och Jakobsson skriver att grunden till rapporten är baserad på ”vandringssägner och myter” och inte till ”fakta” om vad som är ett möjligt skogsbruk i Sverige. Själv tänker jag snarare på förändringen som pågår i samhället, vilket skapar denna mångfald av perspektiv som ska tillfredsställas.

Backsvalors bon i på stranden i Plage de Saint Germain sur Ay

Samhällsförändringen vill jag illustrera med att jag då och då roar mig med att titta på gårdar hos mäklarhemsidor. Det som har slagit mig är att de ofta skriver om pendlingsmöjligheter. Gårdarna säljs inte främst för att bedriva produktion utan för endast vara en boplats. Försäljningen är riktad till en grupp människor som flyttar ifrån staden till landet, men som har sin försörjning kvar i staden.

Att jag lade märke till detta beror på ytterligare en rapport som jag roade mig med i anslutning till den redan nämnda: Forestry and rural development in Europe Research results and policy implications of a comparative European study (Elands & Wiersum, 2003). Den handlar om hur skogen och landsbygden ska kunna utvecklas beroende på hur det ser ut i dagens Europa.

Forskarna har undersökt hur det ser ut i olika delar i EU angående land och stad. De diskuterar i begreppsdelen problematiken med vad vi menar med landsbygd och stad. Problematiken uppstår genom att man förr endast såg till förhållandet mellan människor och naturen. Det handlade om att livet då var ett produktionssamhälle, där man var relativt självständig genom att man producerade sina egna bruksprodukter och om möjligt sålde sitt överskott. I och med industrialiseringen inträdde konsumtionssamhället. Det innebar att många lämnade sina gårdar och arbetade vid fabrikerna. Då kunde man genom sin inkomst köpa produkterna i stället. Den stora urbaniseringen inträdde och många lämnade landsbygden med dess livsstil för staden.

Förändringen har inträtt nu när nya sektorer har tillkommit vilket för vissa har givit dem möjligheter till att bo på landet eller köpa ett fritidshus och jobba i staden. På fritiden vill många av oss röra oss ute i naturen, allt i från att plocka svamp till att cykla. Likaså har större kunskap tillkommit om biologisk mångfald, lägg därtill att bry sig om miljön har blivit en statussymbol för att öka sitt kulturella kapital. Allt detta har skapat en mängd olika intressen som regeringar i Europa, liksom EU, försöker samordna i rapporter där författarna tilldelas instruktioner för vilka perspektiv som de ska ta hänsyn till.

För att avslutningsvis återgå till Lundqvist och Jakobsson så tror jag att här krockar förutsättningar med att tillfredsställa perspektiv. Utifrån mitt perspektiv handlar det delvis om att en vision måste formas som de olika perspektiven måste förhålla sig till. Den måste vara faktagrundad, vilket innebär att konstatera att olika delar i Sverige har olika förutsättningar, liksom olika intressegrupper.

Eftersom vi lever i en förändringens tid där nya villkor med tiden blir allt tydligare samtidigt som olika intressen kommer att diskuteras och vissa kommer att förlora på förändringarna, medan andra kommer att kunna utnyttja dem. Jag tror inte på femårsplaner, men inte heller otydliga direktiv från ovan. Detta kommer att ta tid. Rapporter kommer att skrivas. Därför är det viktigt att de granskas av olika grupper och att det kommer till mångas kännedom.

Det är genom reflektionen som jämkningen med samhällsförändringarna kan ske.

Referenser:

Elands, BirgitH.M.; Wiersum, K.Freerk (2003). Forestry and rural development in Europe Research results and policy implications of a comparative European study. Forest and Nature Conservation Policy Group Report 2003-02. Wageningen University.

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2011). Conservation science: balancing the needs of people and nature . Greenwood Village, Colo.: Roberts and Co.

Lundqvist, Lars; Jakobsson, Jonas (2024). Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket måste dra tillbaka den nya skogsrapporten. Altinget. Publicerad 240111 (hämtad 240111)

Naturvårdsverket & Skogsstyrelsen (2023). Rapport 2023–16: Förutsättningar för hyggesfritt skogsbruk och definition av naturnära skogsbruk i Sverige. Skogsstyrelsen.

Problemet med minoriteter

Det var kaos. Vi var vid Fulufjället. Vi gick längs med stigen bland alla andra som skulle se Njupeskär. Till skillnad från de flesta skulle vi även ge oss upp på fjället och vandra där i några dagar. Trängseln på stigen tröttade. Det började bli varmt. Folk genade ned för branten i stället för att ta trapporna.

Väl nere fick jag se några forsärlor. Jag log och ville peka ut dem för de omkringstående, men de tycktes bara vilja ta sina selfies, bocka av besöket och dra vidare. Att komma upp på fjället och komma bort från massan var skönt.

Att jag tänker så är problematiskt av många orsaker.

Under julledigheten har jag ägnat betydande del åt att läsa verket Conservation science: balancing the needs of people and nature (Kareiva & Marvier, 2011). Jag rekommenderar den verkligen. Den väckte många frågor, viss bedrövelse och en del optimism. För den som vill läsa en kort introduktion till deras kärnbudskap rekommenderar jag artikeln Conservation for the people (Kareiva & Marvier, 2007). i Scientific American.

Min blogg har sedan starten knutit an till ett av budskapen med boken, vilket är att vi kan inte tro att vi kan se oss människor som något som står utanför naturen. Ett av problemen med att vi separerar människor från naturen är att vi inte ser oss som delaktiga. Om naturen är något som finns där borta får vi ingen relation med den.

På många sätt är det en minoritet som bryr sig om naturen (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008). De flesta tar den för givet och njuter av att strosa runt ett varv i parken eller det lokala skogsområdet. De åker till platser som Njupeskär för att ta en selfie och åker vidare. En annan del i detta är att majoriteten av dem jag ser är liksom jag etniska svenskar. Efter covid har jag dock stött på allt fler svenskar av utomeuropeiskt ursprung. Det glädjer mig. Ju fler som upptäcker naturen ju fler kommer att bry sig.

Som jag skrev ovan var jag nöjd med att vi kunde vara nästintill ensamma på fjället och att det är ett problem. I artikeln The impact of nature experience on willingness to support conservation (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) visar författarna att det är just en minoritet, en ”elit”, som ägnar sig åt att campa. De har relativt gott ställt och är även villiga att spendera pengar på bevarandet av miljön. Skälet, menar de, är att de skapar sig en relation med naturen då de tältar och vandrar i terrängen. De är också villiga att åka långt och genomgå strapatser för att få den där innerliga upplevelsen.

Ensam i skidspåret Blokkhus, Brandbu.

Denna tanke slog mig också när vi var i Norge. Vår tvåhjulsdrivna bil klarade knappt upp att ta sig upp till backen där skidspåren på bilden är. De bilar jag såg där på toppen var fyrhjulsdrivna och dyra.

Varför är då detta ett problem? Egentligen tycker jag ju det är skönt att i lugn och ro skida i min takt. Det är tyst och fridfullt. Jo, för utan relationen tenderar människor att bry sig mindre (Zaradic, Pergrams & Kareiva, 2008) och detta kommer att bli ett problem. I det här exemplet är det frågan om skattepengar ska fördelas på att spåra, men det finns större frågor.

Hitintills är den bevarade marken, enligt Kareiva och Marvier (2011), koncentrerad till relativt onyttig mark som höjder och otillgängliga platser. Man har valt att skydda mark som har varit till övers. Resten har brukats. Detta har varit ett problem eftersom den biologiska mångfalden är högre i de bördiga områdena och lägre på den skyddade marken. De skriver ur ett globalt perspektiv, men jag har svårt att tro att det skiljer sig från Sverige.

Det finns även andra påträngande problem och det är att befolkningen på jorden stiger. Trycket på marken kommer därför att öka. Detta medför problem ur bevarandebiologins perspektiv eftersom frågor kring skyddad mark förmodligen kommer att bli intensivare. Är det värt att skydda mark som egentligen kunde brukas på ett kommersiellt sätt? Ja, om det finns turister som är villiga att besöka platserna och bringa inkomster till dem som bor där, som har försakat något annat.

Urbaniseringen har gjort att många har lämnat landsbygden, vilket har gjort att brukningstrycket på många platser har blivit mindre. Åkrar har växt igen. Fast om vi ska handla lokalare kanske det bördiga som lagts i träda genom att det övergavs återigen bli värdefullt och kanske för värdefullt för att man ska anse det vara värt att överlämna till den biologiska mångfalden?

Kärnfrågan blir då att om det endast finns en minoritet som är villiga att betala för att lämna staden och ge sig av ut i naturen, som uppskattar mångfalden snarare än att bara vara där i några timmar med en musikanläggning och grilla, kommer det bli svårt att hävda hur viktig prioriteringen är. Kommer skogsindustrin att göra både frivilliga och påtvingade avsättningar av värdefull mark?

Vid Tommarpsån

Vad Kareiva och Marvier skriver i Conservation science: balancing the needs of people and nature (2011) är att bevarandebiologin hela tiden måste utgå ifrån människors behov för att ur det skapa intresset och förståelsen för värdet av naturen. Kan människor leva på platserna som blir naturreservat i stället för att skogen brukas för industrin?

Kanske borde mer jakt uppmuntras då det skapar en relation till naturen som inte främst handlar om att skjuta och döda? Även sportfisket borde uppmuntras än mer. De senare är en stor och viktig grupp för återställandet av älvarna, se till exempel Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig.

Många frågor har väckts under läsningen, som till exempel vad och varför geografiska områden bör bevaras? Vad är det vi vill uppnå? Är det vackra och inspirerande områden? Är det en viss biotop eller en eller flera arter?

Vad det hela kokar ned till är att vi kan inte ta människan ur ekvationen och framför allt kan inte politiska beslut fattas utan att de förankras lokalt. Det gäller i Kenya lika mycket som i Sverige.

Jag har haft många föreställningar om vad vi borde göra. Men jag har gått från övertygad till eftertänksam. Vad är det mer specifikt som vi vill uppnå? För bara för att den biologiska mångfalden bör prioriteras innebär det inte att varje liten plätt bör bevaras. Det finns till och med indikationer, skriver Kareiva och Marvier, att ett område som har rik mångfald ändå inte bör prioriteras eftersom arterna i stort finns på andra platser, medan andra platser har en mindre mängd arter men innehåller en viss fauna som vi bör prioritera.

Så avslutningsvis: Vilka är det som bör fatta besluten? Är det biologer, allmänheten eller politiker? De som bor nära eller bör de som bor långt borta vara de som bestämmer? Hur bör besluten fattas? Detta är frågor som jag kommer att återkomma till under året.

Efter jag hade publicerat detta kom jag att tänka på det underbara inlägget av Hans på Liv i fri luft där han berättar om en resa han gjorde i sin ungdom till ishavet för att skåda fågel och se vitval. Ännu har jag inte nått den hängivelsen till naturen, men jag tror det är ditåt vi alla borde sikta. Läs Nostalgica # 4: Varanger tur och retur.

Tidigare har jag berört turismen i inlägg som Turister bringar välsignelse och förbannelse.

Jag har berört problemet med dåligt förankrade beslut med exemplet om tjuvjakt i Sverige i inlägg som Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Referenser:

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2007). ”Conservation for the people”. Scientific American. October: ss. 50–57.

Kareiva, Peter M. & Marvier, Michelle (2011). Conservation science: balancing the needs of people and nature . Greenwood Village, Colo.: Roberts and Co.

Sportfiskarna (2023). Ljunganlaxen måste räddas – Sportfiskarnas satsning extra viktig. Sportfiskarna: Sverige sportfiskare och fiskevårdsförbund. Publicerat 231117 (hämtat 240103)

Zaradic PA, Pergams ORW, Kareiva P (2009). ”The Impact of Nature Experience on Willingness to Support Conservation”. PLoS ONE 4(10): e7367. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0007367

Vargfrågan handlar inte bara om konflikten mellan stad och land

Du måste se Leif G.W. och vargen, sade eleven till mig. Jag dröjde. Tiden fanns inte till, men igår efter julavslutningen på skolan lade jag mig i soffan med en kopp te och såg de två avsnitten. Några saker förblev i mina tankar och den jag framför allt begrundade var just detta ständiga upprepande kring konflikten mellan stad och land.

Det är en inramning av människans relation till vargen som gör att den snarare blir en symbol för den diskussion som pågår i Sverige mellan olika samhällsgrupper än att prata om vilt- och rovdjurförvaltning i Sverige.

Snarare tror jag att vi i stället borde utgå från viltet och hur det rör sig i landskapet. Det leder till en förståelse för det ekologiska snarare än det antropologiska. I ekologin ingår människor genom att vi sätter premisserna som organismerna har att utgå ifrån.

Tiveden

Det är genom hur vi formar av landskapet som vissa arter trivs och andra minskar. I artikeln ”Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization” (Bluhm et al., 2023) påpekar författarna att ofta koncentrerar vi oss på rovdjuren, men vi glömmer bort att det är växtätarna som är drivande i de ekologiska processerna. De skapar förutsättningarna för rovdjuren och asätarna, påverkar hur bränder beter sig, hur vegetationscykler och så vidare.

I artikeln ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent” (Ausilio et al., 2021) undersökte författarna vilken påverkan som vargen har på växtligheten genom att deras närvaro får växtätare och att röra på sig.

Utgångspunkten är de numera kritiserade slutsatserna från Yellowstone där forskare menade att vargens närvaro gjorde att wapitihjortar rörde på sig mer. Det i sin tur medförde att de inte kunde beta ned aspen lika mycket som förr. Därför började aspen växa vid strandbankarna vilket påverkade floden och gjorde att bävern kom tillbaka. (Se Nog fan tänker vi inte som ett berg.)

Författarna till ovan artikel undersökte svenska förhållanden och kom fram till att skadorna på skogen inte blev mindre på grund av vargens närvaro. Snarare var det så att mängden älg var större i vargreviren, vilket gjorde att skogsskadorna inte minskade. Det som påverkade älgens beteende var istället skogsvägar och andra tecken på mänsklig närvaro, vilket gjorde att de drog sig längre in i skogarna. Vargen följer älgen.

Älgskalle

I grunden menar jag att det finns andra perspektiv på frågan och det är frågan hur vi ser på naturen. Varför utgår vi från vargen och rovdjuren, när det snarare handlar om mängden bytesdjur? Eftersom det finns väldigt mycket bytesdjur i Sverige, från vildsvin till älg är det naturligt att varg och andra rovdjur trivs i den svenska naturen.

Låt oss kort fundera över den svenska naturen genom att begrunda de brukades skogarna. De är numera mörkare och till exempel blåbären kräver ljus, vilket gör att på många ställen i Skandinavien minskar blåbären. Blåbären i sin tur är en nyckelart för väldigt många arter, inte bara för hjortdjuren. (Eldegard et al., 2019). Det andra som påverkar är att skogarna har kortare omloppstid, vilket gör att vissa arter inte får chansen. Allt detta påverkar växtätare som hjortdjur. De kan till exempel koncentreras i vissa geografiska områden, snarare än att de fördelar sig över större ytor. (Se t.ex. Wallgren, 2022).

Älgen, till exempel, genom sin storlek och sin stora mun har förmågan att leva på näringsfattigare tallskott (Spitzer et al., 2021), medan andra hjortdjur inriktar sig på gräs, blåbär och lingon och annan näringsrika lågbuskar inom odonsläktet.

Rådjuret är en annan intressant illustration då det är ett relativt krävande hjortdjur som inriktar sig på lättsmälta örter (Bjärvall, 2010). Denna nisch har gjort att de gärna söker sig till villaträdgårdar. Eftersom rådjuret är ett annat av vargens byten finns det exempel på när den tar rådjur nära människor.

Om vi ser till vilttillgången i Sverige ser vi att genom att förändra förvaltningen har det uppstått stora populationer. (Se till exempel Bestämmer jägarna för mycket?) Om vi ser i ett perspektiv på några hundra år har vi inte tidigare haft så stora mängder vilt och det till lycka för de flesta. Det leder till att rovdjuren också ökar och de följer även viltet.

Framför allt under det senaste seklet har vi ändrat hur vi ser på naturen och vårt ansvar för den. Vi är trevande. Kunskapen om ekologi är ny. Låt oss därför inte fastna för vissa perspektiv utan låt oss undersöka olika möjliga synvinklar. Är program som Leif G.W. och vargen bästa vägen? Det är ganska ytligt och befäster det redan sagda. Men som samtalsinledare fungerar det i alla fall. Låt oss fortsätta på djupet. För det krävs det inte bara prövning av olika perspektiv utan också att man tar del av kunskapen som forskare hela tiden ökar. Den får inte vara orörd utan måste förtäras, på så sätt bringar den näring.

Referenser:

Ausilio, Giorgia; Sand, Håkan; Månsson, Johan; Mathisen, Karen Marie; Wikenros, Camilla. (2021). ”Ecological Effects of Wolves in Anthropogenic Landscapes: The Potential for Trophic Cascades Is Context-Dependent”. Frontiers in Ecology and Evolution. 10.3389/fevo.2020.577963

Bjärvall, Anders (2010). Däggdjur i Sverige: alla våra vilda arter. Stockholm: Bonnier fakta

Bluhm, Hendrik et al. (2023). Widespread habitat for Europe’s largest herbivores, but poor connectivity limits recolonization. Diversity & distribution. Vol. 29:423–437. DOI: 10.1111/ddi.13671

Eldegard, Katrine; Scholten, Janneke; Stokland, Jogeir N.; Granhus, Aksel; Lie, Marit. (2019). The influence of stand density on bilberry (Vaccinium myrtillus L.) cover depends on stand age, solar irradiation, and tree species composition,
Forest Ecology and Management, Vol 432. ss. 582–590, https://doi.org/10.1016/j.foreco.2018.09.054.

Leif G.W. och vargen (2023). TV4. (Sett 231219).

TV-programmets titel (Produktionsår). Säsong X, avsnitt X [TV-program]. TV-kanal, Datum och klockslag för sändningen. 

Spitzer, Robert; Coissac, Eric; Felton, Annika; Fohringer, Christian; Juvany, Laura; Landman, Marietjie; Singh, Navinder J.; Taberlet, Pierre; Widemo, Fredrik; Cromsigt, Joris P.G.M. (2021). Small shrubs with large importance? Smaller deer may increase the moose-forestry conflict through feeding competition over Vaccinium shrubs in the field layer. Forest Ecology and Management, Vol. 480. https://doi.org/10.1016/j.foreco.2020.118768.

Wallgren, Märtha (2022). Skogsbruket och beteskadorna – en verklig och en
pedagogisk utmaning. I Johansson, Catrin et al. (red.) Skogens värden – forskares reflektioner. Mittuniversitetet. ss. 126–127.

Vargen, dovhjorten och Kinnekulle

”På Kinnekulle finns ingen orörd natur,” skriver Länstyrelsen i Västra Götaland om detta platåberg vid Vänerns strand. Likväl är det en vacker plats, dit vi återvände ofta när vi bodde i Skövde. Vi vandrade vid olika platser. Jag har druckit ur källan där Olof Skötkonung döptes. Den medeltida kyrkan i Husaby är väl värd ett besök.

För den som vill se det brukade landskapet, det exploaterade och det varsamt omhändertagna rekommenderar jag att vandra mellan Blomberg och Hällekis.

Det som ständigt slog mig när jag var där var hur mycket dovhjort det var. Nu när jag skriver det här kollar jag upp lite information om det lär jag mig nya ord som ”hjortavskjutning” (Hällekis Kuriren, 2021), och ”avdrivningsjakt” (götene.se, 2022). Sveriges Radio har ett inslag som heter ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma'” (sr.se, 2023). Wilhelm Klingspor skrev i Hällekis Kuriren att det fanns 3424 hjortar vid inventeringen 2021.

Att övergivet stenbrott, planterad skog och en anlagd vandringsled är tre exempel på hur Kinnekulle ständigt brukas och nyttjas av de som bor där.

Dovhjorten inplanterades i Sverige under senare delen av 1500-talet för att jagas. De hölls i hägn, men att hålla inne dem torde vara omöjligt. De hoppar vackert och graciöst över stängsel.

Som vi förstår på ord som ”hjortavskjutning” och ”avdrivningsjakt” har de börjat att bli ett stort problem i trakterna. Att de har kunnat bli så många beror på att de inte har naturliga fiender, ja då om inte människan räknas. Det finns också en hel del mat, alltifrån bokskog till trädgårdar. De är tämligen orädda, även om de är naturligt skygga och ger sig av om man närmar sig dem.

Det intressanta här är att ett vargpar torde göra susen. Som Mech och Boitani skriver i ”Wolf social ecology” (2003) behöver vargar en parningspartner, mat och ett exklusivt territorium . Nu är det som så att det finns ett revirmarkerande par i Klyftamons naturreservat som ligger öster om Götene (Länsstyrelsen i Västra Götaland, u.å.).

Google Maps

Tidigare har det skådats varg på Kinnekulle och Freddie Wendin och Lena Brodin berättar om sitt vargmöte när de ordnade i trädgårdslandet, se Vårt möte med varg en 2008. De berättar även att en varg hittades död i närheten en tid senare.

Således finns det redan ett revirmarkerande par i Klyftamon. Möjligen har de fått valpar i år. Den lokala dagspressens artiklar ligger bakom betalvägg så jag kan inte läsa artiklarna, men i ingressen dryftas det. Honan kommer från Sjundareviret och hannen från Vargavidderna. De har således lämnat sin tidigare flock och mött varandra i denna biotop av myrar och barrskog. Det är imponerande hur honan har kunnat ta sig till denna plats från Sjundareviret som ligger söder om Södertälje.

Om det stämmer att de har fått valpar kommer deras avkommor att börja sprida sig i området. Kanske kommer de att råda bot på dovhjortsmängden och vildsvinen? Frågan är hur de boende kommer att reagera på spridningen. Wendin och Brodin skriver till exempel att en varg hittades död utan att vara precisare.

Trakten runt Kinnekulle är en av de äldsta jordbruksområdena i Sverige. Det finns gott om tamdjur. Förhoppningsvis kommer vargarna att hålla sig till viltet.

Kinnekulle och trakten kring Götene är ett exempel på den komplexitet som råder i Sverige när det kommer till rovdjursfrågan. Å ena sidan visar mängden dovhjort på ett ekosystem i obalans och den kan återställas genom vargens och andra rovdjurs närvaro. Å andra sidan finns risken att tamdjur kommer att rivas och den kommer att öka ju fler vargarna blir. Närvaron kommer att gillas av vissa, medan andra kommer att känna en stor osäkerhet.

Politiska beslut som jag stödjer vill att Sverige ska ha en vargstam. Det betyder att vi måste diskutera det utifrån ett komplext sammanhang, där olika aspekter kommer samman utan att kunna ge enkla svar. För en vargstam som en betydande del av befolkningen inte gillar kommer att leda till tjuvjakt och till osämja i bygderna, se Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Vargens närvaro och symbolik visar på hur ekologi och antropologi inte kan särskiljas. Frågan är därför hur vi föreställer oss ett samhälle och vilka föreställningar som ligger till grund för de visionerna?

Referenser:

Borg, Torbjörn (2023). ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma’”. SR.se. Publicerat 230502 (hämtat 231126).

Brolin, Lena & Wendin, Freddie (u.å.). Vårt möte med varg en 2008. Vargbesök på Kinnekulle. (Hämtat 231126)

Götene Kommun (2022). Avdrivningsjakt på hjort i Hällekis. Götene Kommun. Publicerad 221208 (hämtad 231126)

Klingspor, Wilhelm (2021). ”Hjortavskjutning kring Kinnekulle summerad”. Hällekis Kuriren. Publicerad 210430 (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Kinnekulle. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Stora Rovdjur. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.