Kategori: Landsbygd

Skogsbrukets betydelse för Sverige idag

Vad har skogsbruket betytt för Sverige? Hur har det svenska skogsbruket utvecklats under historiens gång? Vad är skillnaden mellan skogsbruk på Kroppefjäll i Dalsland och Loma Alta i Ecuador?

För att besvara första frågan utgår jag från de två poddsvsnitt som jag har lyssnat på under veckan: Skogspoddens avsnitt Skogsnäringens expansion 1850 – 1900 med Erik Valinger, samt Historiepoddens avsnitt Så blev Sverige rikt: ett avsnitt om sågverksindustrin. Båda konstaterar att vore det inte för råvaran skogen och sågverksindustrin som utvecklades under framför allt senare delen av 1800-talet är det inte säkert att Sverige hade blivit det rika land som det är idag.

Själv är jag inte förtjust i siffror, men likväl är de viktiga att visa för att tydliggöra skogens vikt för Sverige.

Sveriges yta idag består av 68 % skog. Endast 3 % av Sveriges yta beskrivs som bebyggd eller anlagd mark (SCB, 2023). Här i Skåne är det svårt att förstå men ju längre norrut man åker i Sveriges inland desto påtagligare blir den.

Marken i Sverige (SCB, 2023).

8,9 % av de 68 % skogsmarken är skyddad. 61 % av det är i de fjällnära regionerna. Siffrorna är enligt Naturvårdsverket från 2022. (Naturvårdsverket, u.å.).

Skog, formellt skyddad (Naturvårdsverket, u.å))

Dessa tal kan man bryta ned i än mer definierade bitar, som produktiv och improduktiv skogsmark och så vidare. Poängen är att Sverige består av mycket skog och en majoriteten av den är ägnad till en av Sveriges basindustrier, skogen och dito. 14,2 % av Sveriges totala industriproduktion är beroende av skogen.

Industriproduktionens sammansättning (Ekonomifakta, 2023)

Innan sågindustrin startade i Sverige i mitten av 1800-talet var skogen framför allt en bränslekälla. Där högg man ned träd för att göra träkol som sedan användes på bruken i framställning av stålstänger som under flera hundra år var Sveriges stora exportprodukt. I mitten av 1800-talet ändrades detta och som vi ser är skogsindustrin fortfarande en av grunderna i det svenska välståndet.

Det viktiga att förstå här är att i Sverige har skogsindustrin utvecklat ett system som har gjort att råvaran trä inte upphör. Det gör man framför allt genom trakthyggesbruk. Det innebär att ett geografiskt område delas in i fyra delar, som genomgår fyra faser, föryngring, ungskog, gallring och slutavverkning.

Om trakthyggesbruk (Föreningen Skogen, u.å.)

Att trakthyggesmetoden är så vanlig beror på den forskning och samlade erfarenheten som skogsnäringen gjorde, se Skog i förändring (Hagner, 2005). När skogen endast skulle fungera som bränsle till bruken var återväxten viktig, men det var inte såg viktig hur skogen såg ut. Andra produkter, som plankor, kräver en annan sammansättning. Valet av trädarter är även det utvalt efter skogsindustrins önskemål.

I stället för ”önskemål” höll jag på att skriva ”behov”, men så mindes jag filosofen Arne Næss ord om skillnaden mellan behovs- och preferensutsagor, se inlägget Den andre varje månad: det etiska samtalet och vargen i S:t Olof. Detta leder in mig på det som jag framför allt ville säga och varför jag nämnde Loma Alto i Ecuador.

I den fina boken Wild hope: on the front lines of conservation success (Balmford, 2012) beskriver författaren den förändring som skedde när invånarna i området Loma Alto skyddade regnskogen. Dimma består av vattendroppar och de täta dimmorna som kommer in från Stilla havet bär med sig så mycket vatten att även om det inte regnar så håller sig området fuktigt. Det gör att byn har vatten året om. Att det sker är beroende av den tropiska regnskogen som fångar upp vattnet i dimman.

Regnskogen höll på att huggas ned för att göra träkol, samt för att skapa bete för boskapen, men genom lokalas och biologers arbete upphörde man med det för att undvika torkan. I ett område några kilometer bort gjorde man inte det och nu är man beroende av vattenleveranser.

Medan jag läste om detta tänkte jag på de svenska betesmarkerna, skogen och industrin, vilket ledde in mig på värderingar och föreställningar, men också förutsättningar.

Om vi börjar i industrin så har inläggets långa bakgrund handlat om hur en kunskap har utvecklats i Sverige, vilket har gjort en råvara till en nödvändig del av svensk basindustri. Sättet som skogen har brukats har lett till att fortfarande är Sverige 68 % beskogat. I Ecuador och i många andra länder där skogsbruket och boskapsskötseln betydligt destruktivare än i Sverige.

Frågan varför det är så visar på en aspekt i Sveriges historia som inte tas med i skogsdebatten och det är hur kunde denna råvara bli till en så stor tillgång?

I texten ”The Lack of Institutional Supply: Why a Strong Local Community in Western Ecuador Fails to Protect its Forest” (1998) beskriver C. Dustin Becker och Clark C. Gibson situationen i Loma Alto och vad de fokuserar på är bristen på fungerande institutioner.

En samhällsteori begrundar vikten av fungerande institutioner i ett samhälle. Frågan som författarna ställer utifrån exemplet Loma Alto är varför råvarorika samhällen inte lyckas förvalta sina råvaror på ett sätt som tillkommer det större samhället? För att det ska kunna ske en utveckling menar teorin att tre delar i samhället måste fungera.

Individer i en lokal gemenskap, skriver de, måste ha en råvara som är högt värderad och att det finns incitament för att förvalta den på ett hållbart sätt. För det andra måste det finns regler om ägande vilket leder till att individer kan tjäna på förvaltningen. För det tredje måste det finns mikroinstitutioner på den lokala nivån som reglerar råvaran.

Författarna skriver att det intressanta med Loma Alto är att dessa tre delar finns där, men ytterligare en faktor har gjort att regionen har misslyckats i en hållbar förvaltning. De mikroinstitutioner som de hade skapat reglerade nämligen inte hur lokalbefolkningen tog hand om skogen. Det hade lett till att man hade huggit ned för mycket, samt att man hade gjort om för stora delar till betesmark.

I Balmfords Wild hope lär vi oss hur de förändrade detta och för oss finns det lärdom för att förstå vår egen historia.

En skogsbrant någonstans i Sverige

Om vi återgår till Sverige och dess historia så har med tiden dessa institutioner utvecklats. Bönder fick delar i skogen under den stora avvittringen. Till en början såg de inte värdet i den, men i och med att industrialismen påbörjades fick råvaran ett värde. Olika institutioner utvecklades med tiden vilket gjorde att utnyttjandet och förvaltandet av en lokal råvara kunde ge arbetstillfällen, samt skatteintäkter, ledde till att ett av Europas fattigaste länder 100 år senare är ett av de rikaste och förblir det. Och dessutom är består Sverige av 68 % skogsmark.

I miljö- och klimatdebatten menar jag att det är viktigt att vara historiemedveten. Med historiemedvetenhet menas att det förgångna påverkar nuet och både det förgångna och nuet påverkar hur framtiden kommer att gestalta sig. Det är genom historien som vi får förståelse för dagens samhälle och det är genom den förståelsen som vi kan samtala om hur framtidens samhälle bör gestalta sig. I de samtalet måste tanken om förutsättningar förekomma. Till det tillkommer värderingar och föreställningar, och om det ämnar jag skriva i morgon.

Referenser:

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Becker, C. Dustin; Gibson, Clark C (1998). ”The Lack of Institutional Supply: Why a Strong Local Community in Western Ecuador Fails to Protect its Forest”. Ur FAO (1998). Forest resources and institutions. Community Forestry Working Papers, No.3. (hämtat 231111)

Föreningen Skogen (u.å.). Om trakthyggesbruk. Föreningen Skogen, http://www.skogen.se. (Hämtat 231111)

Föreningen Skogen (u.å.). Avvittringen i korta drag. Föreningen Skogen, http://www.skogen.se. (Hämtat 231111)

Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien

Naturvårdsverket (u.å). Skog, formellt skyddad. Naturvårdsverket. (Hämtat 231111)

Naturvårdsverket (u.å). Ängar och hagar. Naturvårdsverket. (Hämtat 231111)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

SCB (2023). Marken i Sverige. SCB. Senast uppdaterad 230601 (hämtat 231111)

Öljemark, Jacob (2023). Industriproduktionens sammansättning. Ekonomifakta. Senast uppdaterad 230830 (hämtat 231111)

Den andre varje månad: det etiska samtalet och vargen i S:t Olof

Maggie nosade i gräset vid Ankedammen i Jonebergsparken. Gräsänderna strömmade upp mot oss. De måste vara vana vid att bli matade. Maggie tittade på dem utan att veta vad hon skulle göra. Vi gick vidare i solskenet. Jag var på väg för att köpa bensin till gräsklipparen. Ängen skulle klippas. Pilskotten hade jag redan klippt ned.

Efter klippningen läste jag valda kapitel ur Arne Næss filosofiska verk Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi (1981).

När jag läste boken första gången reste jag i Sydafrika och Zimbabwe. Jag hade stoppat in tidningsklipp, som jag nu kastar förutom en kopia av förordet till Guardians of the Soil: Meeting Zimbabwe’s Elders (Hove & Trojanow, 1996). Då strök jag under några meningar från den poeten Chenjerai Hove om hur visdomen kommer ur iakttagandet av naturen. Han skriver:

A tree has a leaf. The leaf cheats the onlooker. We call the tree green. Instead of remembering that the leaf is only a part, a small one, of the tree. The Shona people of Zimbabwe looked at the tree and learnt that the leaves cheat.

En poet vrider och vänder på orden. Om vi är tålmodiga väcker det andra tankar. Jag tänker på Næss utläggning av värderingar och hur hans tålmodiga genomgång av dess olika aspekter. Hans mål är att bygga ett system som han kallar ekosofi T. Ett system är viktigt, menar han, för att det gör klart för en själv var man står och det leder till en förmåga att presentera något genomtänkt och giltigt. Han skriver om system att:

‘Varje påstående som ställer krav på giltighet, förutsätter att det själv utgör en del av ett tillnärmelsevis totalt system’. Fruktbarheten hos denna tes består huvudsakligen i en implicerad uppfordran till medvetenhet om ett påståendes förutsättningar och situationsramar.

Næss (1981:80).

För att anknyta till Chenjerais ord gör det systematiska tänkandet att vi förhoppningsvis inte påstår att vi pratar om trädet, när vi egentligen bara påtalar att löven är gröna.

I gårdagens inlägg påtalade jag vikten av att värderingarna är tydliga, vilket bygger på att jag själv och andra förstår förutsättningarna. I detta finns det också en inramning i samtalet som vi alla behöver vara vaksamma på.

Allt för ofta, menar Næss, låter vi det teknokratiska tänkandet ta över, då det låter mer vetenskapligt och värderingsutsagorna döljs. Han tar exemplet med en motorväg som planeras att byggas. Byggnadschefen motiverar skälen med att de har räknat på det och att datan menar att den bör byggas. Byggandet av motorvägen blir det enda giltiga alternativet och därigenom fråntas de som ifrågasätter byggandet sin legitimitet.

I denna anda används behovsutsagor. Ett exempel som han nämner är industrin som ”har behov av dubbelt så mycket energi” (1981:88). Slika påstående, menar han, döljer de underliggande värderingarna och motargumenten blir ett förnekande av ”behoven”, det nödvändiga. Likaså, skriver han, är att hävda att vida och abstrakta begrepp som industri har ”behov” är att besjäla dem.

Levande varelser har behov. Frågan uppstår då om det är möjligt att tillfredsställa dem. Att äta är ett behov, men vad vi föredrar att äta är en preferens. Genom att vi uttrycker en preferens, blir värderingen tydlig. Därför vill han snarare att man använder sig av preferensutsagor.

Låt oss ta exemplet rovdjursfrågan i Sverige. I inlägget Nog fan tänker vi inte som ett berg tar jag upp spridningen av vargen i Europa. Vargens utbredning möts både positivt och negativt. Ur ett ekologiskt perspektiv är vargen viktig eftersom den uppfyller vissa funktioner som att den får vilt som älg att röra på sig vilket minskar sjukdomar. Ur skogsbrukets perspektiv är det bra då det minskar skadorna på tallplanteringarna. Däremot finns det vissa livsstilar som påverkas. Till exempel upplever vissa en rädsla när de rör sig i skogen. Jakten med lösa hundar påverkas då det inte är ovanligt att vargen dödar hundar.

Här finns det olika värderingar som är potentiellt i konflikt. Å ena sidan finns det positiva delar med vargen och å andra sidan uppstår det problem. Genom att här tydliggöra värderingarna och se dem som preferensutsagor blir skiljelinjerna synliga. Till exempel tänker vi oss en som bedriver fårskötsel vilket försvåras av närvaron av varg, samtidigt som fårskötsel är en viktig del i att hålla landskapet öppet. Problemet kan uttryckas i en formel. Fårägare föredrar att vargen inte vistas i närheten av hennes får. Dessa preferensutsagor kan uttryckas ur flera perspektiv och konfliktlinjerna blir då tydliga.

Utifrån utsagorna kan man se till vilka prioriteringar som bör få företräde. Genom att konflikterna är definierade, kan man utgå från om det finns en överordnad utsaga. Ett aktuellt exempel från här i trakten läser jag om i Jägarnas riksförbunds tidskrift Jakt & Jägare. De skriver att en ”genetiskt viktig varg” inte får skyddsjagas trots att den har dödat tre får i S:t Olof, Genetiskt viktig varg – länsstyrelsen stoppar skånsk skyddsjakt (Grahn, 2023). Ett överordnat mål gör att vargen får leva, medan fårägare i trakten riskerar att fler får rivs.

Næss poäng är att genom att att se till preferenserna, som kan grunda sig i upplevda behov, kan problemet diskuteras. Grundförutsättningar och situationsramar fastställs och olika möjliga lösningar presenteras. Har det funnits möjlighet att sätta upp rovdjursstängsel? Kompenseras fårägarna för förlusten? Hur ska vi se på genetiskt viktiga vargar? Ska de prioriteras även om de river får? Likaså är frågan om Jägarnas riksförbund använder händelserna för att argumentera för sin ståndpunkt att de är helt emot ”frilevande varg i Sverige”, se Jakt på de stora rovdjuren – då är vi rätt val för dig!?

Etik handlar om värderingar och hur de i sin tur påverkar vår syn på handlingar. Länsstyrelsen i Skåne har avslutningsvis beslutat att skyddsjakten är tillåten, men beslutet har överklagats och den ”är pausad i väntan på att förvaltningsrätten tar ställning till överklaganden som kommit.” (Länstyrelsen Skåne, 2023)

Trots att det är november är det fortfarande grönt. Jag klippte ned pilskotten från roten. Först hade jag tänkt att lämna ett grövre skott, men valde att klippa bort alla.
Kastanjelöven sprider sig över gräset. Solljuset och värmen gör att gräset fortfarande växer.
Idag klippte jag ängen. Jag krattade även undan gräs och blommor. Egentligen ska det ligga kvar så att de fröar av sig, men eftersom jag inte hade gjort det tidigare skulle det bara ligga och ruttna i vätan. Nu hoppas jag att nya blommor kommer nästan år. En gång planterade jag backtimjan, men den har övertagits av gräs och andra bredbladiga växter.
Det här hörnet är intressantast tidigt på våren. Det är här den tidigaste vårblomstern kommer. Under resten av året tar gräset över.

Referenser:

Grahn, Ossian (2023). Genetiskt viktig varg – länsstyrelsen stoppar skånsk skyddsjakt. Jakt & jägare. Publicerad 231018 (hämtat 231102).

Hove, Chenjerai; Trojanow, Ilja. (1996) Guardians of the Soil: Meeting Zimbabwe’s Elders. München: Frederking & Thaler Verlag

Länsstyrelsen Skåne (2023) Skyddsjakt i reviret Linderödsåsen efter fjärde konstaterat vargangrepp. Länsstyrelsen Skåne. Publicerat 231025, uppdaterat 231027 (hämtat 231102)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

Kazakstan, Saudiarabien och rewilding

Stadsdelen i norra delen av centrala Berlin heter Mitte. Där gick muren mellan Öst och Västberlin och den delen som tillhörde den västra sidan hette Wedding. Muren bestod av två murar och i mitten gick ingenmansland. När muren revs visste man inte riktigt vad man skulle göra med dem. På sina håll började man bygga ihop det, men parken vid Nordbahnhof lät man bitar av muren stå kvar och gjorde området till dels ett promenadområde, dels till ett område där naturen får härja otuktat.

På bilden nedan ser man hur björkar har tagit sig upp längs östra delen mot Wedding och på västra delen ser vi hur lekytor har byggts och stålramper har byggts så att organismer kan röra sig fritt.

Parken vid Nordbahnhof i Berlin

Vi bodde på västsidan av parken som tillhörde östsidan i några år. Jag gick ofta i parken. Hundar sprang lösa. I södra delen var beachvolleybollplaner. Det var ingen vacker park, men jag tyckte om att gå där. Björkarna som hade trängt sig upp ur asfalten fascinerade mig.

Det är lätt att glömma bort den inneboende växtkraft i naturen. Jag märker det när jag pratar med många som ständigt läser om hur illa läget är med klimat som ändras och mångfalden som blir allt mindre. Det finns mycket skrämselpropaganda i detta. Fakta döljs bakom iögonfallande rubriker och ödesdigra reportage. Då är det lätt att missa hur mycket som faktiskt görs i världen.

Under veckan har jag lyssnat på Ben Goldsmiths podcast Rewilding the world. Han intervjuar olika personer som berättar om sina olika projekt runt om i världen och den förändring som de medför. Jag rekommenderar läsaren att lyssna på dessa avsnitt och fundera på hur vi kan öka mängden förvildningsområden i Sverige.

Shining a light on Kazakhstan’s Golden Steppe with Mark Day

Kazakstan är känt för Sovjetunionens ödesdigra projekt med att göra landet till en åker. Detta fungerade för en tid, men sedan blev det en ekologisk katastrof i många områden. En del av landet kallas för Altyn Dala, den gyllene stäppen, och där håller man på att skapa en gigantisk nationalpark, som är lika stor som Tyskland och Frankrike tillsammans.

Det är saigaantilopens hem. Länge tillhörde den en av de utrotningshotade djuren, vilket delvis berodde att man menade att pulvret av hornen kunde bota feber och förkylningssymtom (Doughty, 2019). 95 % av dem höll på att dö ut, men nu har de återhämtat sig. Men det är inte den enda utan också vildåsnor, kameler, varg och andra djurarter som kan föröka sig.

Rewilding the desert with Dr Stephen Browne

Saudiarabien håller på att förändras. Landet håller på att öppnas upp och en del av projekt 2030 är att öka turismen. Al-‘Ula är ett område i nordvästra Saudiarabien söder om Jordanien. Det bor beduiner och boskapsskötsel bedrivs. Som så många andra ställen så avfolkas regionen. I projektet Royal Commision for Alula håller de på att återskapa den savann som var där tidigare. Man beräknar att introducera 1500 olika djur som den arabiska oryxen, leoparder, gazeller med mera.

Området var känt för sina gräsytor. Efter vårregnen växte gräset högt och därför tog beduiner från när och fjärran sina får och lät dem beta ned allt. Nu har man ändrat på detta och endast de lokala tillåts göra det. Man har även infört kontrollerad jakt, vilket gör att olika antiloper kan återhämta sig. Den arabiska oryxen var utdöd i det vilda men håller nu på att återintroduceras på savannerna.

Det som båda projekten har gemensamt är att de inriktar sig på människorna som bor i området. Det betyder att man utbildar parkväktare, biologer och ekologer. I båda projekten pågår det utveckling av turism, vilket också kommer att öka möjligheterna att bo kvar i områdena. I det ingår också att områden är gigantiska vilket leder till att organismerna får utrymme att breda ut sig och att det ekologiska systemet både återställs och kan utvecklas till något nytt.

Bringing people and nature together with Astrid Vargas

Det tredje exemplet är i från Europa och Spanien specifikt. Där har man lyckats att rädda det iberiska lodjuret. Det är mindre än det svenska lodjuret och dess huvudföda är kaniner.

I Spanien är kaniner en nyckelart, vilket betyder att det är många organismer som är beroende av dem. Försvinner kaninerna så påverkas många organismer. Ett av offren var lodjuren. Skälet till att de försvann var ett människoskapat virus. Det hade framställts för att döda de invasiva kaninerna i Australien. Sedan fördes det till Spanien och kaninerna började dö ut. Med det dog även lodjuren.

Det fanns endast 90 stycken kvar när Astrid Vargas och andra började att föda upp lodjur. De lärde dem att jaga och att döda, vilket är två olika färdigheter som de måste lära sig. Numera finns det runt 1700 lodjur i Spanien.

De goda nyheterna är inte bara att de iberiska lodjuren är på väg tillbaka utan det arbete som Astrid Vargas har gjort för att få med sig dem som bor där och som är direkt påverkade av lodjurens återkomst. Det är till exempel de som har får som riskerar att förlora lamm till lodjuren.

Avslutningsvis vill jag peka på att det är viktigt att se möjligheterna i tillvaron. Väldigt mycket handlar om vilja. Det andra handlar om kunskap. Vad Ben Goldsmith visar i sina program är att kunskapen om hur vi kan förändra världen till det bättre genom samarbeten och överensstämmande visioner är viktigare än att endast se ned i bråddjupet.

Det tredje och avslutande är att för att detta ska fungera måste så många som möjligt se hur det kan påverka den enskilde. Om Al-‘Ulaprojektet innebär att beduiner kan fortsätta med sin livsstil istället för att överge sina förfäders marker, på samma sätt som kazakerna som har bott i utkanten av den gyllene stäppen nu kan fortsätta att bo där för att det nu finns arbeten, i samklang med ekologins komplexa samband, så behöver inte framtiden vara så dyster utan tvärtom rosig. Ben Goldsmiths program visar att det sker mycket i olika delar som många av oss är omedvetna om.

Referenser:

Doughty, Hunter (2019). Beyond regulating trade: understanding the consumers driving Saiga horn demand. Oxford news blog. Publicerat 190911 (hämtat 231021)

Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna

Efter skolan under mitt år som utbytesstudent hängde jag på ett lokalt café. Jag bodde i Bagley, Minnesota, nära den kanadensiska gränsen. Min värdfar tyckte inte om att jag var där, då, enligt honom, indianer och annat löst folk hängde där. Jag var utbytesstudent och nyfiken. Där spelade jag biljard med mina vänner som till hörde chippewafolket, ursprungsbefolkningen i området. De var utstötta och fattiga. Jag brydde mig inte om vad han sa och han tog inte upp det igen.

På caféet träffade jag en hel del intressanta typer. Jag minns två äldre män som kom dit och drack kaffe och pratade med den ena servitrisen, en väninna till mig som jobbade efter efter skolan. De var tjuvjägare och hade ständigt ett par historier om hur de hade lurat länsman. Den enda berättelsen som jag minns var när den yngre av dem, en man med stort mörkt skägg och sorgsna ögon, berättade hur han hade blivit stoppad med en nyskjutet rådjur i bakluckan. Polisen hade inte rätt att öppna bakluckan, om jag minns rätt, och tjuvjägaren höll sig lugn trots att han visste att polisen visste att han nyligen hade skjutit ett rådjur illegalt.

De båda var ett par Åsa-Nissetyper och jag tyckte de var spännande att lyssna till. Jaktbrott såg jag inte som något allvarligt brott som stöld, mord eller knarkhandel. Nu ser jag annorlunda på det, men det beror i stor grad vilket djur som jagas. Vargjakten i Sverige, som bedrivs både legalt och illegalt, är jag kritisk till. De som skjuter örnar begriper jag mig inte på. Rovjakten på elefanter i Afrika ser jag som förkastlig.

Maggie i närheten av Rebbetuaröd.

Jaktbrott är intressant ur flera aspekter Det är inte bara för att det är en del av brottsintresset och väcker känslor, utan det är också synen på det. Till exempel hör jag norrlänningar som påstår att nästan alla har en illegalt skjuten ren i frysboxen. Jag tror inte att det stämmer, men det talar för en brist på respekt för samens egendom då man i samma andetag skrattar.

En anledning till problematiken tror jag är beteckningen vilt. Få skulle skratta om jag berättade att jag hade skjutit en av Franks kalvar och lagt i frysboxen. Boskap definieras som tam och egendom, medan renen är vild, även om den också är egendom.

Flera författare talar just om synen på det vilda och hur det influerar synen på jaktbrott. Ulf Nyrén berättar i Rätt till jakt: En studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789 (2012) att på 1700-talet gjorde man skillnad på människans rätt och naturrätten och menade att Gud hade givit människan rätten att härska över djuren.

Mängden rättsfall visar emellertid att det inte fanns någon överdriven respekt för lagar kring naturresurser som kunde ha diffusa ägandeförhållanden. Att denna brist på respekt även omfattade vilda djur är troligt. Första Moseboks skapelseakt stadgade att människan var djurens överman, ett påbud som ingen positiv rätt kunde ändra. Det var med andra ord inte moraliskt förkastligt att tillgodogöra sig resurser ur Guds skapelseverk om än människors lagar sade något helt annat.

Nyrén, 2012:209

En liknande inställning berättar Kjell Danell och Roger Bergström om i kapitlet ”Uppbyggnad och fokusförändring 1870–1938” i boken Jaktens historia i Sverige: Vilt-människa-samhälle och kultur (red. Danell, 2016). De berättar om en länsman som säger till en misstänkt tjuvjägare: ”Far hem och skjut älgar du också, så ni slipper svälta” (2016:237).

I inställningen till jaktbrott finns det även ett motstånd mot de styrande. Det diskuterar Erica von Essen med andra i artikeln ”Deconstruction the poaching phenomena” (von Essen et al. 2014). Av flera perspektiv fann jag två extra intressanta för det svenska sammanhanget och då framför allt för den illegala rovdjursjakten. Den ena handlar om en neutralisering av sitt handlande och den andra om en motståndshandling mot de styrande. Jag har tidigare berättat om jägarna i Briére som sköt fågel i protest (Mischi, 2013), se Konflikter och möjligheter när livsstilar möts.

Neutraliseringen bygger på ett rättfärdigande utifrån andra värden än att man har skjutit ett djur olagligt. Det är således en normativ syn som rättfärdigar brottet utifrån de värden som ett lands lagar framhåller. I fallet vargen kan det handla om att man skyddar lokalbefolkningen eller att den inte hör hemma i Sverige. Jag minns även ett Uppdrag granskning där en grupp jägare åkte runt i bygden och dödade vargar. Om jag minns rätt så rättfärdigade de sitt handlande utifrån ett omhändertagande av bygden. Man kan även vända på det och se dem som protesterar mot den legala vargjakten genom att störa vid jakttillfället.

Att se jakten som ett motstånd mot de styrande har flera förklaringar. De kan ske genom att man gör skillnad mellan ”oss och dom”. I fallet Briére såg man EU:förordningar som fel och gjorde motstånd genom att döda fåglar. I BRÅ:s studie Illegal jakt på stora rovdjur (2007) påpekar författarna att:

Den illegala jakten ses bland vissa grupper mer som en förståelig protest mot ett större hot (makten, myndigheterna) än som ett överskridande av rätt och normer som beslutats i demokratisk ordning.

BRÅ, 2007:55

De två jägarna jag mötte i Bagley gjorde det varken av fattigdom eller i protest mot samhället. De var inga statuspersoner i samhället utan hade jakten som livsstil; jag tror de bara älskade att jaga.

I denna livsstil finns en aspekt som slog mig då jag läste Nyréns avhandling om jakten. Visst såg man det som ett skäl att få mat eller att protestera mot överheten som tyckte att de hade ensamrätt, men många bönder ansåg inte att de hade tid att jaga utan hade fullt sjå med att överleva. Att jaga var således ett tecken på antingen rikedom, då du hade tid och pengar, eller desperation. Däremellan var det ett slöseri med tid. Jag kommer att tänka på Gusten i August Strindbergs roman Hemsöborna (1887) när jag läser det. Han låter sin mors gård förfalla för att han hellre vill ligga ute i kustbandet och skjuta fågel.

Jakt är mångtydigt och synen på den berättar för oss om hur uppdelat samhället är. Uppdelningen kan åskådliggöras genom att visa på hur olika människor har svarat i rapporten Attityder till varg och vargförvaltning (Ericsson et al, 2013). Det finns vissa kommuner som tydligt skiljer sig från de andra. Författarna skriver: ”Mest positiva är invånarna i Ovanåker (87 %), Älvdalen (80 %), Nordanstig och Vansbro (78 %) därefter Hudiksvall och Avesta (77 %).” (Ericsson et al, 2013:14).

Attityder till varg och vargförvaltning (Ericsson et al, 2013:14)

Tanken att det inte bara yttrar sig i kritik utan i faktisk handling väcks av fler än mig. I varginventeringen syns det tydligt var det finns vargrevir och inte. Årets varginventering börjar snart men den som pågick mellan första oktober och 31 mars visar på ett stort hål i Dalarnas län.

Inventering av varg vintern 2022–2023 (Svensson et al.; 2023:13). Bilden är beskuren av mig.

Så hur kan vi förstå den illegala vargjakten i Dalarna? Är det en livsstil som hotas. Det är nära till renskötseln som bedrivs i södra Härjedalen, se den röda linjen. Ses den som ett hot mot jakten? Eller är det en protest mot de styrande som sitter långt bort? Eller är det en inställning hos en grupp i samhället som har tagit på sig ”ansvaret” att hålla området vargfritt?

Jag vet inte skälen och de skiljer sig säkert från person till person. Men att det fortgår tyder på en hög acceptans från de övriga i samhället. För är den en sak som är säkert så vet fler vilka det är, än de som uttalar sig. Kanske vågar man inte eller så neutraliseras deras beteende genom att de tar hand om bygden eller gör motstånd mot staten? Att det kan fortgå säger en hel del om Rättssverige och det är inte positivt.

Referenser:

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Danell, Kjell (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Första upplagan Stockholm: Liber

Danell, Kjell; Bergström, Roger (2016). ”Uppbyggnad och fokusförändring 1870–1938”. ss. 227–241. Ur Danell, Kjell (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Första upplagan Stockholm: Liber

Ericsson, G., Sandström, C., Kagervall, A. and Johansson, M. (2013). Attityder till varg och vargförvaltning. Report 2013:1. SLU

von Essen, Erica; Hansen, Hans Peter; Nordström Källström, Helena; Peterson, M. Nils. & Rai Peterson, Tarla (2014) Deconstruction the poaching phenomena. British Journal of Criminology. Vol. 54:632–651. doi:10.1093/bjc/azu022.

Mischi, Julian (2013). Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside. Ethnography, 14(1), 64–84.  https://doi.org/10.1177/1466138112440980

Nyrén, Ulf (2012). Rätt till jakt: en studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2012

Strindberg, August (2020). Hemsöborna: skärgårds-berättelse. Stockholm: Modernista

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö

Synen på vargen och samhällets förändring

Vi gick över ett kalhygge. Det var varmt och planen var att gå runt den lilla sjön i Dimbo inte långt från Falköping. Maggie stannade och jag vände mig om för att se vad det var som hon uppmärksammade. Då fick jag se ett lodjur som skred bort från oss. Jag kunde inte tro mina ögon.

Jag tittade på öronen, Jo det var tofsar på dem. Storleken, jo det var väldigt stor katt. Jag såg tecknen, men min själ kunde inte fånga in det som jag såg. Under hela den fortsatta promenaden tänkte jag på vad jag hade sett. Jag hade upplevt det som overkligt och minnet blev mer skimrande och samtidigt dimmigt. Ständigt frågade jag mig om det verkligen hade skett. Jag var lycklig.

Lodjuret hade skridit, totalt orädd. Förmodligen hade det legat på hygget och jag hade passerat den utan jag hade sett det. Efter vi hade gått förbi och Maggie hade upptäckt det, tyckte det att det var dags att gå.

Lodjuret som jag fick uppleva i detta jordbrukslandskap är något som alltfler får göra. Både varg och björn befinner sig i närheten av bebyggelsen. Vargen utrotades i Sverige, men återvände på 1980-talet. De är opportunister och vandrare.

Rovdjuren återvänder till områden där de förr rörde sig. På bilderna nedan ser vi hur vargar har fördelat sig i dagens Europa och var européer bor tätt och utspritt. Den högra bilden handlar om nettoprimärproduktion, vilket, om jag förstår det rätt, handlar om den mängd energi som det finns i marken, vilket i sin tur torde betyda hur mycket det kan växa där.

Det vi framför allt ser är att i Sverige är vargen koncentrerad i mitten av landet. Att lägga till är att där koncentrerar sig även de andra rovdjuren. Det är glest bebyggt och på grund av klimat och tradition så är skogsbruket en stor del av näringen där. Det gör att älg och andra hjortdjur har föda, vilket i sin tur lockar rovdjuren.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Ständigt återkommer jag till frågan kring kultur och natur. För mig är vargen den art där dessa två begrepp möts. Svenskar har föreställningar om vargen, positiva och negativa, samtidigt som det är ett opportunistiskt rovdjur som livnär sig på framför allt hjortdjur som varg. Vargen väcker känslor och åsikterna är många om den.

Ekologin handlar om hur allt hör samman och kan ses som en väv. Det betyder att de olika delarna också påverkar varandra. Det djur som påverkar mest är människan och påverkan är komplex. Inom ekologin talar man om kaskad effekter och syftar på vad som sker om en del försvinner eller kommer till i näringsväven.

På bilden nedan ser vi människan som står i centrum och genom sitt totala agerande skapar effekter i näringsväven. Till exempel om människan utrotar vargen kommer de större hjortdjuren som älg att gynnas eftersom de blir av med en fiende. Människan kan genom jakt påverka deras antal. Men också räven gynnas av vargens försvinnande eftersom även den får en fiende mindre. Det i sin tur missgynnar mindre bytesdjur som harar. Trakthyggesbruket med sina stora arealer med nyplantering gynnar älgen då de betar tallskott, barken och så vidare, se till exempel Viltskador i röjningsskogen. Det gör att älgen växer i antal. Sedan vargen återvände har den koncentrerats i skogsrika områden där det finns tillgång på byten.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Vargens sågs förr som ett hot mot överlevnaden. Den är en opportunist och koncentrerar sig inte på ett slags byte. Det innebär att de var en ständig risk för människornas boskap, vilket var en av anledningarna till att man ville utrota dem. När Sverige blev mer tätbefolkat och nyodlingen ökade, intensifierade man också jakten på rovdjuren, med resultatet att vargen under en lång tid försvann. I och med att den försvann kunde man också förändra hur djurhushållningen bedrevs. Djuren behövdes inte längre övervakas på samma sätt och nu handlade det snarare om att hålla dem i hagarna än att de riskerade att bli dödade.

I och med att rovdjuren sprider sig i Europa och bli fler i antal uppstår det konflikter, varav en av delarna beror på att man hade utvecklat ett sätt att bedriva djurhushållning på ett annorlunda sätt (Davoli et al, 2022). I länder som Rumänien där varg och björn aldrig utrotades behöll man herdarna.

Det finns även andra påverkansfaktorer. Få är idag beredda på grund av kostnadsskäl och kulturella anledningar att leva som herdar. Det är hårt, lönar sig föga och dessutom har man andra framtidsplaner.

I inlägget Jakt, livstil och och hävd: Varför fakta inte hjälper nämnde jag tre ”konfliktteman”: Hotet mot livsstilen, mot näringen samt styrande och styrda (BRÅ, 2007). Tidigare har jag nämnt rovdjurens påverkan på livsstilen som många lever, men också hur skillnader i syn på naturen utifrån ens livsstil, Konflikter och möjligheter när livsstilar möts. I inlägget har jag velat visa på de effekter som människans handlingar får på naturen, samt hur vissa näringar påverkas nu när rovdjuren åter är en del av de västeuropeiska samhällena.

Som avslutning vill jag nämna att skälet till att vargen utrotades kom från de styrande och nu talar de styrande om att nu ska vi ha en god rovdjursstam (något som jag är enig med). I detta finns en ödets ironi. Det visar framför allt på hur synen på vargen och naturen förändras över tid och hur det förändras följer ur hur samhället ser ut. Att vargens återkomst tillåts och att det finns olika syn på detta är delvis därför ett resultat på hur annorlunda Sverige idag ser ut. SCB:s graf får avsluta och illustrera inläggets tema.

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

Referenser:

Marco Davoli, Arash Ghoddousi, Francesco Maria Sabatini, Elena Fabbri, Romolo Caniglia, Tobias Kuemmerle, (2022). Changing patterns of conflict between humans, carnivores and crop-raiding prey as large carnivores recolonize human-dominated landscapes, Biological Conservation, Volume 269, https://doi.org/10.1016/j.biocon.2022.109553.

Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625
http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917)

Skogskunskap (2023) Viltskador i röjningsskogen. Skogskunskap. Senast korrigerad den 230824 (hämtat den 230923)

Konflikter och möjligheter när livsstilar möts

För 200 år sedan, skriver SCB (2015), bodde 90 % av Sveriges befolkning på landsbygden till skillnad från idag då 85 % bor i tätorter.

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

Johan Asplund berättar i boken Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft (1991) om hur industrialiseringen splittrade samhällen. Människor flyttade in till städerna (Gesselschaft). Där förlorade de gemenskapen (Gemeinschaft), men de vann också anonymiteten och möjligheterna till att kunna utveckla sig i nya riktningar.

Det är stora skillnader att flytta till staden eller till landet. Det har jag själv märkt under alla mina olika flyttar. I staden glider man in, men känner man ingen blir man fort ensam. På landet hälsar man på varandra, nickar, stannar till och pratar några ord. Ofta handlar de första orden om att kategoriseras och placeras in. Var bor du? Vad är din anknytning? Man kommer till en redan etablerad gemenskap. Med tiden upptäcker man att gemenskapen kan vara både sårig och splittrad.

I städerna behöver man inte foga sig på samma sätt som på landet. Det handlar mer om mina behov, då de andra som inte tillhör bekantskapen är okända. Även om man fortfarande är beroende av andra är det inte kopplat till andra personer utan till fastighetsbolag eller kommunen. Frågan om bonden Frank har hunnit ploga efter nattens snöfall byts till ilska om inte kommunen har röjt upp.

I mötet med dessa världar kan det uppstå konflikter mellan de olika livsstilarna. Här tänkte jag presentera tre exempel där Gessellschaft kommer till Gemeinschaft för att förändra. Det första fallet är i Frankrike, det andra i Tyskland och det tredje är i Rumänien.

Antropologen Julian Mischi skriver i artikeln ”Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside” (2013) om Briére i Frankrike. Det är en nationalpark vid floden Loires utlopp. Det är ett träskland där en mångfald av fåglar, insekter, växter och människor trivs. De som har bott där i generationer, skriver Mischi, har haft som sed att jaga fågel. Det har drygat ut deras kost och varit ett nöje. Majoriteten har varit arbetarklass som har arbetat i den lokala industrin och levt enligt sina seder och bruk. Men tiderna förändras. Industrin har försvunnit och fler har upptäckt denna landsända. Från städer som Nantes har medelklassen flyttat ut. Biologer har upptäckt mångfalden i träsklandet. Dessutom har det kommit EU:direktiv där habitat ska skyddas på ett helt annat sätt än innan.

De nyinflyttade började klaga på att de sköt fåglar i träsket. De nya hade sökt sig till en region där de ville uppleva naturen genom promenader och cykling, snarare än genom jakt. De hade andra ideal och såg till miljön som något orört som skulle skyddas. Miljökämparna använde EU direktiv för att driva igenom kortare jaktsäsong, mindre ytor att jaga på och vissa fåglar blev förbjudna att skjuta.

Dessa nya direktiv kom från personer och institutioner som inte bodde där och som inte brydde sig om de seder som man hade i området. Lokala protesterade genom att öppet bryta mot jaktregler. Fåglarna de sköt gav de till ålderdomshem och de var villiga att sitta i fängelse för sina brott. Enligt Mischi var det en typisk klasskonflikt som hade uppstått där de bättre bemedlade kunde ge direktiv till dem som inte hade samma makt.

Att få jaga fåglar hade varit ett privilegium. Det var förbundet med skillnaden mellan djur och människa. De som bodde där hade varit fattiga i pengar, men rika på traditioner. Stoltheten som kommer därur, vill de som kommer långt bortifrån ta ifrån dem.

Vad vi ser är beslut som fattas långt borta av människor som inte lever där, som inte känner till sederna och även ditflyttade som vill ändra på det som har varit. Men seder är nedärvda. De är en del av en kultur och ett levnadssätt som man har för vana att leva. Den som kommer utifrån har inte den tysta kunskapen om hur livet fungerar i omgivningen. Det är lätt att då se brister och felen. Men det är svårare att se att det fungerar, innebär trygghet och framför allt stolthet för dem som bor där. Att ifrågasätta livsstilen blir därför ett sätt att ifrågasätta dem som personer.

I Tyskland har förändrade villkor i arbetslivet givit många möjligheten att jobba hemifrån. Det har gjort att många flyttar ut från städerna till byarna. De vill bo nära naturen och sänka sina boendekostnader. Dessutom har det blivit allt vanligare att människor flyttar ut tillsammans. De har gemensamma byggprojekt och skapar egna byar, skriver Judith Lembke i reportaget „Wer ins Dorf zieht, muss sich anpassen“ (2021). Överskriften betyder den som flyttar till byn måste anpassa sig och är ett citat av borgmästaren i Freiamt i södra Schwartzwald.

Borgmästaren i Freiamt berättar för journalisten att det har uppstått konflikter då de nya inte uppskattar olika seder, som till exempel när de lokala gifter sig. Då kommer den lokala jaktföreningen natten innan och avlossar några skott för brudparet. Det tycker inte de nyinflyttade om. Vissa har klagat på att det stinker när lantbrukarna gödslar.

Vissa ser bara billig mark att bygga på, säger borgmästaren, men förstår inte att de flyttar ut på landet. Det är viktigt, fortsätter hon att man förstår att man måste visa sig i byn. Där sker allt genom personliga kontakter och det finns redan gemenskap där. Visst kan man ta dit nya idéer, fortsätter hon, men man ska inte försöka att köra över de som redan bor där. Då går det illa, avslutar hon.

I Donaudeltat i Rumänien pågår ett projekt av Rewilding Europe (RE). Det benämns som Danube, Europe’s unrivalled wetland. I projektet finns flera olika delar som har stött på olika reaktioner enligt humanekologen Mihnea Tanasescu.

I artikeln Field Notes on the Meaning of Rewilding (2017) beskriver han dels Rewilding Europes grunder, som att de vill etablera djurarter där för att införa vissa funktioner i ekosystemet som har satts ur spel genom människornas verkningar där. Likaså vill de hjälpa till att utveckla det lokala företagandet för att kunna minska utflyttningen.

I RE:s arbete ser Tanasescu olika aspekter. Dels pekar han på hur nöjda många var när de fick taurosboskap och vattenbufflar. Tauros är form av heckboskap som har avlats fram för att likna uroxen som fanns i Europa. Lagmässigt var det inget problem, då de sågs som boskap. De ville även etablera kronhjort, men då sade myndigheterna nej, även om argumentet framfördes att de hade funnits där innan.

RE:s arbete med att hjälpa lokala att utveckla en ekoturism ser Tanasescu mer kritiskt på, då han menar att det inte ser till det grundläggande problemet i regionen. Det är en fattig region och under kommunismtiden arbetade man inte för att utveckla delen. Det som behövs är därför inte ekoturism främst utan fungerande infrastruktur, skolor och rent vatten.

Dagens samhälle förändras och samtidigt finns det traditioner, seder och bruk som hänger kvar. 1900-talet var ett århundrade som handlade om om förändring till det bättre. Det bättre definierades av ideologier och det skulle gå snabbt. Vi lever med 1900-talets arv och fokus på fart. Men i farten glöms människor bort.

Filosofen Roger Scruton skriver om landsbygden som han kom att älska i On hunting (1998). Efter sina många flyttar upptäckte han ett litet hörn på den engelska landsbygden där han kunde läsa och skriva, föda upp hästar och funderar kring skönheten. Han blev under sina sista 30 år allt mer fientlig mot Gesselschaft och den nedsättande synen på landsbygden. Han såg förändringen och hur de som levde och verkade försvann från landsbygden och de som kom såg det mer som ett turistmål än som en levande hembygd.

”Many of the occupants that kept people on the land have disappeared. While created by work, the landscape is destined for leisure. And yet, if the leisure does not involve those who live and work in rural areas, the landscape will cease to be theirs and become a theme-park for suburban visitors.”

Scruton. 1998:29

Det finns en viss trend i Sverige att människor flyttar ut från städerna. Framför allt är det inrikesfödda som lämnar.

Kopierat från publikationen ”Flyttningar mellan län, varifrån och varthän 2002-2021” (SCB, 2023:7)

Det positiva är landsbygden på flera ställen kommer att få mer människor, högre skatteunderlag och möjligheter till utveckling. Det kan också betyda att konflikter ökar mellan dem som har en gemenskap med sina seder och bruk och de som kommer med sina ideal och föreställningar. Ur det skulle något vitalt framträda. Men det kan också bli en landsbygd som blir en plats man pendlar från, en slags sovplats, ännu ett Gesselschaft, där var och en sköter sig själv.

Referenser:

Asplund, Johan (1991). Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft. Göteborg: Korpen

Lembke, Judith (2021). ”Wer ins Dorf zieht, muss sich anpassen“. FAZ. Publicerat den 210428 (hämtat 230917).

Mihnea Tanasescu (2017) Field Notes on the Meaning of Rewilding, Ethics, Policy & Environment, 20:3, 333-349, DOI: 10.1080/21550085.2017.1374053

Mischi, Julian (2013). Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside. Ethnography, 14(1), 64–84. https://doi.org/10.1177/1466138112440980

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917)

SCB (2023). Flyttningar mellan län, varifrån och varthän 2002—2021 Demografiska rapporter 2023:1

Scruton, Roger (1998). On hunting. South Bend, Ind.: St. Augustine’s Press

Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Det var oländig terräng, en brant med tät och ogallrad granskog. En bit åt norr gick ett viltstängsel och väster om mig var en brant klippa. Granskogens täthet och molnigheten gjorde att jag hade förlorat riktningen om inte branten hade visat riktningen. Maggie var med mig. Jag höll i linan för att hon inte skulle sticka. En stenbumling hade skapat en naturlig öppning. Där såg jag avföringen från ett lodjur.

Jag fylldes av spänning och hoppades få syn på lodjuret. Men det gjorde jag inte. De är skygga. Däremot förmodade jag att det var i närheten för Maggie hade blivit väldigt spak och höll sig tätt intill mig.

Jag mindes det jag hade läst om jägare som berättat om sin frustration när deras hundar förlorat allt sitt mod när de får vittring på ett rovdjur. Det fick mig även att tänka på den ilska som många som är emot vargen ger uttryck för då de menar att de inte kan släppa sin hundar lösa.

En vintern hittade jag dessa lodjursspår.

Ännu ett minne är under en diskussion när en kollega till mig förklarade att vargen skulle utrotas för att hon inte kände sig säker när de besökte deras lantställe i Värmland. Jag tyckte hon var töntig och självisk. Senare i livet minns jag dock den känsla när jag såg björnspår i snön i Orsa. Återigen var jag med Maggie och jag höll extra hårt i kopplet. Jag var inte rädd för min egen skull, men för hennes.

Björnspår utanför Orsa

Varför tar jag upp detta med känslor som rädsla och annat när det borde handla om fakta? Egentligen borde jag ju ha pepprat min kollega med argument från ekologin. Men det hade inte övertygat henne.

Om fakta vore det som är nyckeln till oss som kämpar för vargen och rovdjurens existens så hade det varit enkelt. Se på rovdjurens nyckelroll i ekologin. Men det handlar sällan om det.

Forskning visar tvärtom att till exempel många jägare som är vargmotståndare har hög ekologisk kunskap. I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar författarna att många av jägarna snarare har bättre kunskap än vad många andra har. Egentligen är det naturligt då de måste känna till villebrådet.

I BRÅ:s rapport 2007:22 Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land? (2007) visar rapportförfattarna att det snarare är andra faktorer som spelar in. De ser tre ”konfliktteman”: Hotet mot livsstilen, mot näringen samt styrande och styrda.

Två citat från BRÅ får illustrera attityder hos människor som handlar om livsstil som konflikttema:

Stefan: Jag är 64 år nu och sedan 1970 har jag varit ute och jagat och gått i skog och mark. Jag har plockat svamp och bär och det har aldrig varit några problem. Jag har kunnat släppa hunden och han har kommit tillbaka och jag har inte behövt vara bekymrad. Nu när man köper en pejlutrustning för närmare 6 000 kronor så… Ja, har man otur så får man pejlutrustningen, men inte hunden, tillbaka.

Sune: Det var väl -94 som de första vargarna kom hit och då förändrades livet helt enkelt. Då gick man ut i skogen och släppte hunden och gjorde en eld och satte sig och drack kaffe och grillade korv eller någonting. Så fick hunden upp en hare som kom förbi och ja… det var att man satt och njöt av livet bara. Men nu är man orolig hela tiden att: ”Nu börjar han skrika snart.” Det bästa med jakten idag det är ju när man får hunden med sig hem igen.

(2007, s. 38)

Vargens närvaro har förändrat Stefans och Sunes livsstil. Den traditionella jakten med lös hund har försvårats. Enligt Viltskadestatistik (SLU, 2022) angreps 56 hundar 2021 av vargar ”i situationer som inte handlade om jakt på rovdjuret ifråga” (SLU, 2022:18). Under 2022 angreps 41 stycken i liknande sammanhang (SLU, 2023:18). Att komma med fakta som konkurrens mellan arter eller att vargen är en naturlig del av faunan, skulle inte bita. För dem handlar det om en livsstil som hotas.

En annan aspekt som framförs är svårigheten att jaga, då man anser att viltet försvinner. Som i följande exempel:

”Det är tomt på vilt i skogen”, berättar Jens som är hundförare i laget. ”Det är mycket märkligt. Inte ett enda djur stötte hunden upp. Ingen vittring, inga spår, ingenting. Vi funderar på att ställa in älgjakten i år. Det är ju ingen idé om det inte finns några djur. Och inte vågar man släppa hunden riktigt heller eftersom det verkar finnas både varg och lo. Det blir inget roligt att jaga då, man blir bara förbannad och ledsen. Vi får se hur vi gör i år.”

(2007, s. 41)

För dem handlar det om en attityd som kommer ur en upplevelse av tillhörighet eller hävd. Ordet har anor till fornsvenskan. ”[H]äfþ, innehavande, besittning, besittningsrätt, hävdvunnen rätt, bruk” enligt SAOB:s etymologiska definition. Hävdvunnen rätt som ger en besittningsrätt för att uttrycka sig tautologiskt. Det är en livsstil som har uppkommit i det lokala, men påbuden kommer utifrån och framförallt uppifrån.

Det hör ihop med det andra konflikttemat ”styrande och styrd” och den frustrerande upplevelsen av att inte vara hörd.

Bengt: De lyssnar ju inte på oss. Ingen lyssnar till vad vi här på plats tycker. Den största anledningen till att folk bryter mot de här jaktlagarna är att de känner sig överkörda av myndigheterna och de som bestämmer i Stockholm.

(2007, s. 41, förf. markering.)

Detta tycks överhuvudtaget vara ett verkligt problem i samhället, vilket ständigt nämns i medierna. Om det tas ut på rovdjuren så har vi oskyldiga offer.

Det finns de som har påstått att Sverige inte har någon kultur. Den attityden är typiskt för ett land som styrts av ett ingenjörstänkande, som journalisterna Katarina Barrling Hermansson och Cecilia Garme skriver om i essän Saknad: på spaning efter landet inom oss (2022). Det stämmer inte och i Sverige finns det dessutom många kulturer. Det är lokala livsstilar som har framträtt under århundraden och som har blivit till en vana och något som ses som något naturligt.

Om olika livsstilar stor i motsats uppstår det konflikter. I den konflikten är fakta en ytterst liten del och ofta kan båda sidorna framhålla motstridiga uppgifter. Jag tror här att det är viktigt att man förstår den frustration som människor upplever att de är tvungna att förändra en livsstil. För de ingenjörstänkande och de som tror att det räcker med fakta ur biologiboken är frustrationen obegriplig. Då är det lätt att skratta åt eller bli irriterad på personer som min gamla kollega som ville att vargen skulle utrotas för att hon upplevde att hon inte kunde gå på hundpromenader vid sitt lantställe.

Jag skulle kunna hårdra det och påstå att i Sverige finns det ingen natur utan bara kultur. Faktan är invävd i våra föreställningar som utgår från livsstilar som uppkommit ur vårt sätt att leva. Förändringar sker framför allt när livsstilen ändras på grund av nya levnadsförhållanden och inte genom fakta. Sverige är ett kulturellt brokigt land och det beror inte på invandringen. I den kulturella konflikten blir rovdjuren symboler för vilken sida man tillhör.

Ändringar: Efter kommentarer från Lars Lundqvist om att jag felaktigt påpekade att Sune och Stefan bröt mot lagen när de släppte sina hundar fritt har jag nu ändrat detta och i stället lagt till statistik från SLU om hur många hundar som har skadats i jaktsammanhang. Dessutom kan följande tilläggas: ”Under perioden 1997 – 2021 har det totala antalet rovdjursangripna hundar varierat mellan 0 (1997) och 70 (2009) stycken.” (SLU, 2022:18). Även sista meningen i näst sista stycket av inlägget är ändrat på grund av den anledningen. Jag tackar för noggrann läsning.

Referenser:

Barrling Hermansson, Katarina & Garme, Cecilia (2022). Saknad: på spaning efter landet inom oss. Stockholm: Mondial

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back”. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

SLU (2022). Viltskadestatistik 2021: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–2. Grimsö:SLU

SLU (2023). Viltskadestatistik 2022: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2023–3. Grimsö:SLU

Stadsbon söker friheten på landsbygden

Jakttornet kan användas i många år till. Det står på en höjd med blick över granodlingen. Men här ska det inte jagas mer, säger min vän som är en av de många som har lämnat storstaden för landsbygden. Jägarna som har jagat här i 25 år är inte längre välkomna. Marken går som en lång remsa mellan två andra marker. Det bryr sig min vän inte om. Han vill inte att det skulle jagas på hans mark.

Jakttornet på bilden står mellan Agusa och Rebbetuaröd och står inte på min väns mark.

Medan vi står och pratar om att han infört jaktförbud på sin mark rekommenderar han mig två av Axel Lindéns böcker: Fårdagboken (2017) och Tillstånd (2020). Med beundran framhåller han framförallt den senare. Den måste jag läsa.

Efter att ha läst den första med stor behållning, påbörjade jag nyfiket den andra. Den första bokens dagboksanteckningar var som aforismer över livet. Den senare är en sammanhållen bok som får mig att tro att dagboksanteckningarna har utvecklats till kortare essäer om sakens tillstånd. Jag läser den motvilligt utan att begripa varför. Efter ett tag pausar jag läsningen. Det är en märklig bok. Jag vänder på boken och läser baksidestexten.  Det står att ”Axel Lindén är en motvillig skogsägare, och en tjurskallig sådan.”

Han har flyttat ut på landet, lämnat sitt arbete i akademin och fått överta sina föräldrars skog. Han vill ta hand om den på sitt sätt. Hans ensamma arbete i skogen varvas med en allt större uppgivenhet över sin omgivning och världens tillstånd. Ofta tycks grannar komma förbi, men istället för möten till samtal tycks han uppleva sig iakttagen, bedömd och som någon mindre vetande. På samma sätt tycks han redan från början ha bestämt sig för att de andra inte heller är värda att lyssna på. Samtidigt som författaren inte vill samtala och utbyta med sina grannar, försöker han och hans fru hjälpa en afghansk yngling som har fått beslut om att han inte får stanna. Trevande försöker han tala med honom, tar med honom upp i skogen, men tycks själv hamna i någon slags letargi över att saker försvinner bortom hans kontroll. Ynglingen utvisas.

Varför lägger han ner all energi på en främling, frågar jag mig, men inte på dem från bygden som vill prata med honom? Rikedomen i boken är hans förmåga att skriva så att man lockas att läsa mellan raderna. Men där min vän ser honom som en hedervärd person förvånas jag över hans högdragenhet. Som i följande utdrag:

– Vad är det för konstig avverkning du har gjort?

Jag har lärt mig att inte försöka svara. Han är inte intresserad av vad jag har att säga. Han pratar om skiftet där maskinerna var. Jag vet att det inte ser ut som en vanlig avverkning. Det är ett experiment, på sikt kan det bli en mer naturlig skog, Jag väntar tyst på hans fortsättning. Det är konstigt hur lika alla gubbar är.

– Det blåser väl ner så småningom.

Lindén, 2020, s. 99.

Mannen som tilltalar honom är jägare och ”gubbe”. Han är en av de oförstående.

Det som gör att läsningen fortsätter är att tankar väcks kring vad som utspelar sig mellan författaren och jägare. Det ena är att då det är ett experiment, något nytt och därför outforskat, tycks det väcka motstånd hos de konservativa och inskränkta ”gubbarna”. Författaren skulle då vara en slags rebell och nydanare. Men det jag läser in är snarare att han på grund av sin okunskap inte förmår förklara och rättfärdiga sitt mål. Författaren tycks inte förstå att även den traditionella kunskapen trots allt bygger på en uppbyggd informationsinsamling. För ”de” är ju så slutna och oföränderliga. Det möjliga mötet mellan två olika synsätt tycks, enligt författaren inte vara möjlig. Båda grupperna är slutna.

Att tilläggas är att träden senare blåser ner. Att det nämns hedrar författaren.

Ytterligare ett exempel som väcker funderingar är hur han beskriver sitt märkliga beteende när han ska jaga med gubbarna. Det jag förundras över hur han visar på sin egen misantropi och hur det snarare verkar vara han som är den slutne, i stället för de andra.

Jag kommer alltid några minuter för sent till jaktstugan. De andra blir sura, men de får ju jaga på min mark, tänker jag. Det behövs så lite för att sådana översittarfasoner ska krypa fram. Men jag vill också avskärma mig, jag vill inte sugas in i deras snack. Så jag begränsar mitt umgänge med jägarna. Jag begränsar mitt umgänge överhuvudtaget. Jag vill inte vara som andra. Det går inte att tänka om man umgås hela tiden. 

Lindén, 2020, s. 103.

Under läsningen minns jag essän On Hunting (1998) av den framlidne filosofen Roger Scruton, där han beskriver sin upptäckt av rävjakten. Liksom Axel Lindén har han blivit led på staden och dess inbördes intellektuella strider. Genom sin bekantskap med en änka börjar han upptäcka landsbygden. Han gör det med en ponny som heter Dumbo, som skildras som ett trögt ök som ser sina dagliga ritter som ett omständligt sätt att komma tillbaka till stallet. Han, liksom ryttaren, är inte delaktig i landskapet. De skrittar genom landskapet som Scruton betraktar, men han deltar inte i det. Istället bekymrar han sig över dess förfall.

En dag stannar Dumbo upp, lystrar och hur mycket Scruton än sparkar rör han sig inte. Författaren förstår inte vad som pågår, men det gör hästen. Ett jaktsällskap dyker upp. Först kommer hundarna. Sedan skönjs färgglada ryttare vid ändan av fälten. Då de kommer nära blir det liv i hästen. Författaren förlorar kontrollen över den då den hetsigt sätter igång att följa klungan av människor och hästar. Händelsen avslutas med att han trillar av, men det är början på ett nytt skede i hans liv som kommer att förändra honom.

Upptäckten av en ny livsstil får honom att förändra sig och framför allt att lära känna sin omgivning. Han anpassar sig genom sin klädsel, sitt beteende och till gruppen som han jagar med. Han underkastar sig sitt nya hem, men förblir sig själv just genom förändringen. Men det gör inte Lindén. Han kommer försent, vill inte anpassa sig till jägarna och människorna. Skogsbruk gör han på sitt sätt. Scruton får syn på högre värden som inte är uppenbara på avstånd. Men Lindén vill inte delaktighet utan håller sig på avstånd, kan inte förstå att det finns något värde i deras levnadssätt. Han måste själv tänka, gå ut i skogen och själv förstå, för uppenbarligen håller världen på att gå under.

Båda beskriver jakten. Men där Lindén sitter ensam på pass deltar Scruton i rävjaktens gemenskap. Det är två olika jaktformer som inte går att jämföra, likväl illustrerar de dessa två författare som båda upptäcker sig själva när de lämnar staden och bosätter sig på landet. Scruton hittar äntligen sin gemenskap som han gör allt för att bli en del av, från klädsel och attribut till okritisk hyllning. Lindén tycks inte söka gemenskapen.

I denna kontrast öppnas tanken att å ena sidan kan utflyttningen från staden ses som ett ökat oberoende, ett frigörande från andra. Å andra sidan är det tvärtom, att utflyttningen från staden som kan leda till gemenskap. Men för att en gemenskap ska kunna uppstå måste man vara öppen för de människor som bor där. Landsbygden är inte en plats för att uppfylla sina egna visioner om frihet utan en plats för kultivering.

Det som jag finner så märkligt i Tillstånd är att författaren söker gemenskap med det som inte är en del av det som är framför honom. Han tänker på världen, på flyktingarna, men inte på dem som är omkring honom. De är bara oföränderliga ”gubbar” som inte bryr sig om annat än det egna. I Lindéns värld lyssnar man inte till den andre och begrundar vad han har att säga och svara på det. Det blir tjurigt och bevakat. Man vill säga sitt utan att vilja utbytet och samtalet. Kan gemenskap och förståelse för varandra uppstå om blicken och bekymret handlar om det långt där borta än det som är förhanden?

Medan jag pillar med orden i texten kommer Edith Södergrans ord i dikten Dagen svalnar till mig.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken. 

Dagen svalnar

För är det inte så att det är så mycket lättare att bry sig om dem där borta än att möta de nära. Då riskerar man inte att bli besviken.

Avslutningsvis pratade jag senare med en jägare och berättade om min vän och om hans vägran att tillåta jakt på sin mark. Jägaren var oförstående. Men om han gör det kan han ju få gratis kött, sa han. Eller är han vegetarian? Inte alls, svarade jag. Han stod först tyst.

I grunden, sade han sedan leende, spelar det ingen roll. Jag kan inte kontrollera min hundar och om de jagar rådjuren över hans mark och in på nästa mark så är det inte mitt problem. Så vad han tycker och säger är oviktigt.

Samtalet förbigås än en gång.

Referenser:

Lindén, Axel (2017). Fårdagboken. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Lindén, Axel (2020). Tillstånd: varannan gran, varannan tall och andra orimligheter. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Scruton, Roger (1998). On hunting. South Bend, Ind.: St. Augustine’s Press

En lång hundpromenad: Östra Göinge

Den tredje dagen var den tyngsta. Jag låg kvar i sovsäcken och ville inte gå upp. Den fanns en inre ro i mig som jag inte ville störa genom att dra upp dragkedjan på tältet och sätta i gång med dagen. Även om det var en ro i mig fanns också känslan av tvivel och tvekan. Skulle jag orka ännu en dag?

Det är en märklig spökkänsla som ständigt finns där under mina vandringar. Den lyssnar inte på argumentet att jag ständigt har gjort dessa vandringar och dessutom längre distanser. I ensamheten hör vi sorlet inombords och möter oss själva.

När allt väl var nedpackat, ryggsäcken på axlarna och Maggie bredvid var det dags att vandra vidare. Nu var jag åter full av tillförsikt. Sinnesstämningar skiftar fort. Efter en bit svängde vi av från grusvägen och gick längs en gammal kreatursstig. Jag hörde en grönsångare. Dagen vandrades stötvis. Först pausen vid Vesslarp, sedan några bad i Vesslarpssjön. Vi gick förbi ängsmark som granen hade börjat erövra.

Västerut i hagen upphörde granplantorna

Det var ensligt och vi passerade få hus. Grusvägarna var bredare och solen späkte. Baden i sjön hjälpte inte. Botten var täckt av löv som bröts ned och det doftade lätt svavel vid ytan. Min goda sinnesstämning hade lämnat mig och jag oroade mig för vätskebrist. Det var fåniga tankar, men under vandringen kändes de allvarliga.

Först vid Simontorp fick jag nytt friskt vatten vid Simontorp Östergård. Jag satt lutad mot brunnen och drack mig otörstig. Ägarna kom från midsommarfirandet. Maggie hälsade. På ladugårdsväggen satt tornseglarbon. Jag vilade och njöt av vattnet som fanns i överflöd.

Resten av dagen och nästföljande mot Glimåkra gick jag genom ett landskap av smågårdar med hagar och lövskog. På klädstrecken hängde kläder som talade om att det var kroppsarbetande personer som bodde här. Jag tänkte tacksamt på dessa personer som tar hand om landskapet. Deras hästar betar på ängarna.

På en sten i en hage såg jag några finkar. Med kikaren såg jag att det var pilfinkar och det slog mig hur väl de passade in i landskapet här istället för inne i villaträdgårdarna.

Vid Glimåkra busstation hörde jag Odins Änglar spelas från två gigantiska högtalare i bakluckan på en Volvo som körde förbi. En familj sträckte upp sina händer i luften och hejade lyriskt till refrängen ”För jag är gul och blå inuti och utanpå”. En ung skinnskalle körde bilen med ett snett leende på läpparna.

Glimåkra busstation

Hemma funderade jag över denna region i Skåne. Under medeltiden var det gränsregionen mellan Danmark och Sverige. Hit flyttade Röde Orm (Bengtsson, 2007 [1941 & 1945]) för att komma undan Sven Tveskägg. Norr om Göinge var det stora slaget mot statsmakten när Nils Dacke och bönderna inte ville underkasta sig Gustav Vasa. Efter freden i Roskilde 1658 slogs snapphanarna för sin frihet.

I Botaniska notiser skriver N. Joh. Scheutz i ”Anteckningar öfver en resa i Skåne” (1857) att trakten liknar mer Småland än Skåne.

I Glimåkra och Örkened äro isynnerhet dessa skogar vidsträckta och ödsliga; i de öfriga socknarna äro de vanligen blandade med ek och bok, och ju längre bort man kommer från Smålands-gränsen, desto mer försvinna de och lemna rum för löfträden. Hela denna trakt är oländig, uppfylld af bergåsar, som nedlöpa från Småland /…/ Hvad derföre vegetationen angår, är den icke blott den fattigaste i Skåne, utan otvifvelaktigt finnas i hela S. Sverige få trakter med torftigare vegetation.

Scheutz, 1857:137f

Nästan 100 år senare skriver Tycho Nordlindh (1953) i samma tidskrift om naturen i Glimåkra socken. Han berättar att de många myrarna som låg här har dränerats för att få ängsmark och åkrar. Men i stället , fortsätter han, för att få fin mark sjönk jorden undan och blottade stenar. Därför började man bedriva skogsbruk och gran planterades.

De sista trettio årens intensiva utdikningar av myrmarker i socknen har inte skett så mycket för att öka åkerarealen utan desto mera för att öka skogsproduktionen.

(Nordlindh, 1953:369)

Nordlindh är starkt kritisk till dräneringen och menar att det har gjort mer skada än nytta.

Att det finns mycket sten visar denna och andra bastanta stengärdsgårdar i landskapet. Den visar också att innan skogsbruket bedrevs boskapsskötsel här.

Att skogsnäringen kunde öka så mycket har man järnvägen att tacka som kom 1886. Detta gjorde även att etableringen av stenbrott, textiltillverkning och pappersbruk kunde utvecklas. Detta skapade en industritradition med en tillverkningsindustri som toppade på 1960- och 1970-talet. Men den har senare minskat och numera är det en av de fattigare delarna i Skåne. (Björner, 2014).

Östra Göinge kommun vill vända på utvecklingen genom att inrikta sig på turismen i området. I översiktsplanen ”Glimåkra – porten till det gröna” (2017) skriver de:

Syftet är att skapa en hållbar utveckling i Glimåkra genom att redovisa kommunens gemensamma framtidsbild av byn, samt hur utvecklingen kan ske genom att lyfta fram och förstärka byns unika rekreationspotential. Byn ska bli inte bara Östra Göinges port till naturen utan även regionens.

Östra Göinge, 2017:4

Det må låta högtflygande, men efter att ha vandrat i detta vackra landskap med både ängar, skogar och historia är det lätt att förstå hur de resonerar.

En av Glimåkras styrkor är den nära kopplingen till naturen och det vackra landskap som byn omges av. Naturen runt Glimåkra erbjuder höga rekreationsvärden. Byn omges på alla sidor av en mosaik med ett småskaligt odlingslandskap och skogsmarker. Möjligheterna till ett attraktivt och varierat friluftsliv är stora.

Östra Göinge, 2017:15

Jag tror på idéen är att göra Glimåkra till en port till naturen eftersom ”[n]äst efter sina medborgare är den gröna, tysta, vilda och utmanande naturen Östra Göinges allra största tillgång” (2017:64). Det är ju detta landskap som jag hade vandrat igenom.

Här vill jag kort återvända till urbanisten och puristen, se Rewilding – att skapa konstgjord vildmark?. Vi har här två naturtyper. Urbanisten vill uppleva naturen, men det ska vara lätt och bekvämt. Puristen däremot vill ha det orörda. Det som en bygd framför allt tjänar pengar på är urbanisten som kommer och köper allt från glass till övernattningar. Det är de som ger arbetstillfällen. Jag köpte visserligen en glass i kiosken på busstationen, men annars hade jag tagit med mig all mat. Däremot hade jag varit beredd att stanna till vid en liten restaurang eller ett café, men som Skåneleden är dragen passerade jag inga slika anrättningar; det är en del av charmen. Om man vill kan man hålla sig undan ”civilisationen”.

Rewilding må låta som att man vill skapa en vildmark, men det handlar om något annat. Det handlar om att berika landskapet med djur som förändrar ekologin. Vargen kommer naturligt (Nilsson, 2009). Bävern skulle kunna återskapa mossorna och myrarna som Nordlindh saknade, vilket skulle kunna öka närvaron av fågel. Det kan skapa ett landskap mellan det brukade och det nyttjade, där inte bara solitära vandrare som jag trivs, utan också urbanisterna. Så klart är inte rewilding lösningen på arbetslösheten, men den kan öka möjligheten till att bli den naturliga porten till det gröna.

Avslutningsvis har jag velat visa hur en bygd ständigt har varit i förändring. Regionens natur har brukats och nyttjats. Platsnamn som Bökestad lär vi oss att där en gång i tiden släpptes grisar ut för att böka i bokskogen. Men det är också också en berättelse om en landsbygd som vill kunna växa från en nedgång. Det har aldrig varit en rik bygd, men uppgången under 1900-talet visade att hur industrialiseringen kunde göra den rikare och samtidigt hur fort det ändrades genom globaliseringen.

Hur man ska kunna vända nedgången, så att en vandrare slipper möta Odins Änglars ord om att det enda man har är att hylla att man är ”gul och blå inuti och utanpå” när han en förmiddag kommer med sin ryggsäck och sin hund? Den frågan besvarar Östra Göinge med sin vackra natur.

Referenser:

Bengtsson, Frans G. (2007). Röde Orm: en berättelse från okristen tid. [Ny utg.] Stockholm: Norstedts pocket

Björner, Elisabeth (2014). ”Skog, sten och historia En studie av landskapet i Östra Göinge kommun”. Kandidatuppsats. Institutionen för kulturgeografi Termin och ekonomisk geografi. Lunds Universitet.

Scheutz, N. Joh. (1857). ”Anteckningar öfver en resa i Skåne”. Botaniska Notiser. Nr. 9:1857, ss. 137–153.

Nilsson, Bertil (2009). ”Varg i Östra Göinge”. Norra Skåne. Publicerad 1 september 2009, Uppdaterad 14 december 2021 (Hämtad 230629)

Nordlindh, Tycho (1953). ”Bidrag till Skånes Flora. 48. Flora och vegetation i Glimåkra socken II”. Botaniska Notiser. Häfte 4. ss. 369–398

Östra Göinge kommun (2017) Glimåkra, porten till det gröna. https://www.ostragoinge.se/wp-content/uploads/2014/11/glimakra-fop- 20170714_till-webb.pdf (Hämtat 230629)

Förvilda Simrishamn! 3

Ortsnamn skvallrar ibland om hur landskapet såg ut och ett sådant namn några kilometer väster om Simrishamn är Bjärsjö.

Jag ska erkänna att jag trodde att bjär hade med bäver att göra, liksom bjur gör. Men när jag undersökte det en extra gång kom det fram att det är ett skånskt uttryck för kulle. För den skull ska jag inte ledsna för det för i namnet finns ordet sjö, men på kartan finns inte det alls längre.

I alla fall förtäljer namnet att det en gång har funnits en sjö där, men den finns där inte sedan länge. Tittar vi på en karta från ser vi att det också har funnits en kvarn där. Det skånska ordet är mölla och då hette den lilla byn Bjersjömölla. Där gör fortfarande Tommarpsån en krök. Det går också att se på kartan att marken höjer sig söder om byn. Minnet av möllan finns kvar då det finns en silo där de hämtar upp säd.

Bjersjömölla syns i mitten av bilden. Generalstabskarta 1861, Lantmäteriet

På kartan ser vi hur Tommarpsån rinner i en dal och dess form har inte förändrat sig nämnvärt under de 160 år som har gått sedan där här kartan gjordes.

70 år framåt i tiden ser vi hur ägorna löpte. Vi ser också att det redan då var åker mark. Simrishamn var en utskeppningshamn för säd och de olika gårdarna som finns längs med Storgatan var handlare som köpte in säden när bönderna kom in på hösten med sina vagnar.

Häradsekonomiska kartan 1926-34, Lantmäteriet

Sedan cirka 40 år går också järnvägen västerut mot Tomelilla och Ystad. I Jerrestad fanns en station.

Att lägga märke till på kartan från 1934 är att Simrishamn fortfarande är väldigt koncentrerat, men att det finns ett grönområde norrut längs med det som kallas för Åbackarna. På västra sidan är det åkrar.

På generalstabskartan från 1934 nedan är det enklare att se hur bebyggelsen var norrut längs med Kristianstadsvägen.

Generalstabskarta 1934, Lantmäteriet

De största förändringarna sker mellan 1965 och 1975. Nedan följer två flygbilder, varav den första är från 1965. På den bilden är åkrarna öster om Tommarpsån kvar från förr. På vissa ställen går de hela vägen ned till åns kant.

Flygbild 1965, Lantmäteriet

Bostadsbyggandet har ökat under de 30 åren. Det är ägaren till Ehrnbergs Läder som gick i borgen för sina anställda så att de kunde bygga sig en villa, där de kunde odla sin potatis. Huset vi bor i är ett arv från honom.

Längs Åbackarna finns växtligheten kvar. Bokarna står kvar, men de håller numera på att plantera tall på den södra delan. På vintern hör jag kattugglan som håller till där.

Den stora skillnaden mellan 1965 och 1975 är flera av åkrarna har försvunnit på östsidan om Tommarpsån. Nu har de blivit bebyggda av villor och skolor.

Flygbild 1975, Lantmäteriet.

Om vi återvänder till nutiden ser vi att förutom att Simrishamn har blivit större och att Gröstorp håller på att växa, ser det tämligen likadant ut sedan 1861. Tommarpsån har mejslat sig in i landskapet. Åkermarken ser ungefär likadan ut.

Google Earth

Avslutningsvis kan man fundera på vad rewilding innebär. Tänk om en bäver skulle komma till Tommarpsån öster om Simrishamn. Det skulle bildas en damm och vattnet skulle stiga upp längs åkrarna. Delar av landskapet skulle sakta förändras till att onyttjad natur allt mer tar över. Det är inte precis att återställa naturen utan att genom att införa ekologiska funktioner, som en bäver, så skulle något nytt framträda. Det skulle inte vara restaurering.

Det tänkte jag på när jag läste senaste numret av SLU:s tidskrift Biodiverse vars tema var ”Kulturpräglad natur och biologiskt kulturarv”. Rewildings koncept skiljer sig från det traditionella sättet att se på naturvård. Snarare än att blicka bakåt handlar det om framtiden. Genom att införa vissa funktioner, som till exempel betande djur, rovdjur, naturens ingenjörer som bävrar, för att göra näringsväven intaktare så är tanken att det uppstår ett rikare och robustare system. Men det handlar inte om att återställa naturen som den en gång såg ut.

Referenser:

SLU (2023). Biodiverse. Nr 2:2023, Uppsala: SLU

Lantmäteriet. https://www.lantmateriet.se/sv/kartor/