Gräsmattan har gått från grön till brun. Ängens blommor kommer upp och prästkragarna slår ut i nordöstra delen av trädgården. Över hela gräsmattan ligger fallna kastanjeblommor i vitt och rosa. I pallkragarna kommer pumpa, majs och solrosor. Det är fint att gå runt med min pipa.
Inspirerad av Hans korta betraktelser på bloggen Liv i fri luft ser jag hur koltrasten, sädesärlan och rödstjärten jagar insekter. Jag hör tornseglarna och råkorna. Det är ständigt liv omkring oss.
I inlägget Rosenfinken och shifting baseline syndrome funderade jag på hur vi tror att det som vi är vana vid är så som det bör vara. Filosofen David Hume påpekade att man aldrig bör blanda ihop vara och bör. Bara för att det är på ett visst sätt betyder inte det att det måste vara så. Därför undviker jag också ordet ”naturligt” för att komma undan en slarvig föreställning om hur miljön ser ut omkring oss.
Vad jag snarare vill ta upp är ett sätt att se hur det skulle kunna se ut. Jag inspirerades av Isabella Trees och Charlie Burrells The book of wilding (2023) som jag läser ett eller två kapitel varje vecka. I dagens lästa kapitel ”Rewilding in the UK” visar de på olika scenarior genom att förändra delar av landskapet.
Det ska anmärkas direkt att Storbritanniens natur och den svenska är väldigt annorlunda och i Sverige har vi till exempel många olika rovdjur, djupa skogar och är glesbefolkat. Men det ena scenariot som det tar upp liknar landskapet runt Simrishamn.
Som vi ser på bilden är det väldigt många åkrar. Träden norrom är Bäckhalladalen. Där går det också boskap och hästar vilka håller landskapet öppet. Tommarpsån ringar in samhället i norr och kan ses som ett grönt ringlande utsprång. Det svarta strecket som skär igenom landskapet är vägen västerut.
Mycket skiljer sig från exemplet i The book of wilding och nedan ser ett exempel som det tar upp i boken. Det är mest åkrar, en landsväg i mitten och väldigt lite grönområden. Det är ett exploaterat område. De visar en kanal i högra nedre hörnet. Detta kommer de senare att se vad man kan göra för att förvilda det mer.
Problemet som de ser i bilden är hur hyperanpassat det är för mänskliga behov, men ekologiskt fattigt. Men de ser även problem för människorna genom att exploateringen har lett till åkrar som är beroende av konstgödsel för att få grödor. Kanalen tål inte stora mängder regn och marken hinner inte suga upp efter skyfallen. Översvämning kan ske vilket leder ned kemikalierna i vattnet och för det nedströms.
De föreställer sig ett landskap som skulle se väldigt annorlunda ut.
I centrum av bilden ser vi en ekodukt som djuren kan använda sig av för att ta sig mellan olika områden vilket gör att de kan röra sig över större områden. Vi ser hur kanalen istället har blivit ett slags delta där även olika boskap hålls för att låta biotopen förändras. Landskapet har blivit rikare genom att nya biotoper medger för olika slags organismer att etablera sig. Men vi ser också hur vissa delar har blivit lämnade för produktion.
När jag tittade på bilden över Simrishamn med omnejd såg det inte så illa ut. Förvisso finns det många åkrar. Men längs med Tommarpsån finns det kanter som gör att den kan växa och sjunka tillbaka. Det man inte heller ser är att Simrishamn är på en kulle i landskapet. Det betyder att åkrarna mellan Tommarpsån och samhället norr om landsvägen ligger högre upp. Det betyder att ån flyter fram nedanför slänten. Den i sin tur betas av boskap och håller biotopen öppen. Vid ån finns det våtängar där gässen samlas.
Västra Åbackarna går längs med nordvästra delen av Simrishamn. Där är jag i stort sett varje dag med Maggie. Där växer det al, ek, sälg och andra olika lövträd och buskage. Fågelsången är enorm vid den här tiden och näktergalarna kämpar febrilt om sina revir med sången. Numera ser jag inget på grund av lövverket, men ljudridån håller mig och Maggie sällskap.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att nämna ekonomin och ägande. Att låta ägor växa igen kostar pengar genom att grödorna försvinner från marknaden. Likaså handlar det om att det är människor som äger marken, så skulle kommunen och de gå samman för att lämna vissa områden bör det ske frivilligt.
Det som jag dock vill lämna till dig som läsare är att jag tror på vikten att se alternativ och möjligheter i miljön omkring oss. Det öppnar upp för nya visioner om hur samhället och dess miljö skulle kunna se ut. Här måste vi börja experimentera mer och se hur vi kan förändra där vi står. Det börjar med att vi lär känna den platsen vi bor på och sedan kan drömmandet inledas.
Referenser:
Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC
