En amerikanare är trygghet

Vädret ändrade mina planer, se Kan vi leva med vargen?. Jag skulle vandra och tälta, sova i vargrevir och leva på frystorkad mat. Allt var förberett, inget blev som planerat. Inte ens resans längd fullföljdes utan jag avbröt och kortade ned resan med två dagar.

Men en bra resa blev det.

Jag besökte jag flera museer: Anders Zorns hem, gruvan i Falun, Carl och Karin Larssons hem i Sundborn, samt Hildasholm i Leksand.

Nu sitter jag i Gettjärn och läser och låter hjärnan sortera mina intryck. Tre punkter vill jag reflektera kring och de följer ur en kontemplation av tiden.

Först måste det geografiska området jag reste i nämnas. För att undersöka vargrevir hade jag utgått från följande område:

Jag skulle övernatta i Orsa hos E, därefter åka till Fulufjället för att sedan sova vid Räkasjöarna utanför Voxnabruk. Plus en del annat. Men regnovädret Karl-Heinz gjorde att tanken på att tälta blev oaptitlig.

I stället blev det en virrig resa där jag medvetet satsade jag på att hela tiden köra nya vägar. Så om vi tittar på hur jag körde så ser man hur oplanerat det var. Endast en gång korsade jag min egen väg. Mellan Arvet och Rättvik, längs väg 301, körde jag två gånger.

Bokstäverna visar ordningen.

Endast en väg är inte utmärkt och det är då jag ville åka till Räkasjöarna utanför Voxnabruk från Sundborn. Även om jag inte ville övernatta där så ville jag i alla fall besöka naturreservatet.

Så jag körde norrut längs med väg W889. Det är vid E:et i bilden. Efter någon mil eller två var det dags att svänga av på en skogsväg som skulle vara i 20 km. Mottagningen försvann och jag körde på.

Det var en bra väg för en jeep, en sämre väg för vår Toyota. Vi åkte längre på vägen och min puls steg högre och högre. Det enda jag tänkte i detta var punka och att jag skulle behöva gå mil för att ringa en bärgare.

Så jag valde att till slut att vända. Pulsen sjönk och tillbaka på asfalten var jag lugn.

En tall i Leksand.

Låt oss återvända till Orsa och undran vart vi skulle ta vägen. På inrådan av E besökte jag Zornmuseet i Mora med honom. Det var väl värt besöket.

Jag fångades av konstnären Anders och Emma Zorns hem och hur han i sitt hus ville fånga sitt egna förgångna och allmogens uttryck.

Men, slog det mig, om redan han talade om bevarandet av det lokala och om allmogens traditioner, betyder det inte att den livsstilen redan var på väg bort? Att man arbetar för att bevara, följer ur insikten att det som var är på väg bort.

Från gruvan i Falun

På bilden ovan befinner jag mig runt 60 meter under jorden i gruvan i Dalun. Ljuskällan till vänster i bild ska illustrera hur man bröt gruvan innan dynamit. Under dagar eldade man mot gruvväggen för att göra stenen skörare. Sedan hackade man sig in en bit. Jag vill minnas att det tog en vecka att ta sig in en meter i bergväggen.

Gruvan har funnits sedan 1300-talet. Som vi förstår har det behövts mycket ved för att komma ned till den punkt där jag befann mig. Detta förklarar att skogarna har varit brukade i över 700 år i Bergslagen. Bergsmännen lärde sig snart att skapa en skog som var ägnad gruvdrift.

Medan jag åkte norrut från Sundborn och passerade by efter by såg jag minnen från bergsmännen, men också en avfolkningsbygd. Skogen som växte följde sin egen tid. Runt hundra år växer den innan den avverkas och förhoppningsvis får de efterkommande en god utdelning.

Det var för mig en bygd som berättade om förr, en skog som talade om framtiden och byar som få valde att bo kvar i. Hur lever dessa ättlingar av bergsmän och skogsbönder? Hur många är kvar? Tankarna fyllde mig.

Norr om Lamborn var det bara skog, gran och tall, kalhygge och bestånd i olika ålder, gallrat eller inte. Jag upptäckte hur jag blev alltmer bedrövad. Det här var som att åka längs med veteåkrarna i Skåne. Det var gran- och tallåkrar! Något skedde inom mig. Monokulturen drabbade mig.

Gruvan i Falun är ett arv och är inte längre i drift.

På väg tillbaka till Sunne dagen efter övernattningen utanför Bollnäs passerade jag Rättvik. Det var Classic car week. Gamla amerikanska bilar överallt. På vägarna hade jag sett dem.

Jag mindes med fröjd hur jag hade åkt runt i en raggarbil förra året i Orsa. Solen hade skinit. Musiken hade varit hög. Vyn hade varit vacker. Och motorn hade mullrat. Det hade inte gått inte att prata i normal samtalston.

Utanför Orsa

Nu när jag sitter vid matbordet med urdrucken kaffekopp kom jag att tänka på den raggarturen.

Att sitta i bilen var som att vara innesluten i ett lugn, trots mullret från motorn och den höga musiken.

Och återigen kom tanken om tid till mig. Under min färd med Maggie hade jag åkt förbi nedgångna byar, loppisar och alla dessa gamla amerikanare. Runt omkring hade skogen talat om framtida utdelning och byar om en tid som tillhörde det förgångna. För mig blev de många veteranbilarna en symbol för fasthållningen vid det som är på väg bort.

Det var nostalgi med allt från hembygdsföreningars upprätthållande av gamla byggnader i Leksand till raggares mekande med bilar som de sedan cruisar med.

Och överallt var denna monokultur av tall och gran. För mig väckte det inte nostalgi utan vemod.

Hovfjället

Jag försöker beskriva en känsla som fyllde mig och en tolkning av andras beteende. Jag använder ordet nostalgi för dem och vemod för mig. Nostalgi läser jag i Svenska Akademiens ordlista definieras som ”melankolisk längtan hem” och vemod som ”längtans­full sorgsenhet, svår­mod”.

Hildasholm

Jag vet inte om jag fångar något i detta och möjligen kan det låta som om jag dömer? Lägg märke till att båda orden syftar på längtan. För mig är nostalgi ett slags fasthållande, men när jag tänker på Larsson i Sundborn, Zorn i Mora och Munthe i Leksand väcks andra tankar.

Hemmen var egensinniga och alla hade de samlandet av det gamla gemensamt. Både Zorn och Larssons infogade gamla hus i det nya. Axel och Hilda Munthe fogade in delar i det nya, som var många hundra år gamla. Alla tre hemmen var toppmoderna för tiden och ändå de hade antikviteter i väggar och i samlingar.

För dem var det inte nostalgi eller vemod utan det handlade snarare om omformning och omformulering av det som var då i det som är nu

Ett stuprör har blivit en drake i Hildasholm

Likväl i dessa samhällen omgivna av skog som talar om framtida utdelning så ser jag ingen tillförsikt inför framtiden utan vilja att hålla kvar det som en gång var i dessa amerikanare som breder ut sig på de smala vägarna.

Det blev en resa som visade mig något annat än det jag hade föreställt mig. Det blev en resa där tidens olika dimensioner mötte mig och människans oförmåga att kunna förstå dess riktning blev tydlig för mig.

Sommargyllingen i hackspettskogen

Så kommer en mellanspett bland träden och landar. Den fortsätter till en tall och sätter sig på en gren där barren täcker den. Jag tittar efter den med kikare och plötsligt kommer en liten hackspett. Allt inom en minut, tre minuter sedan jag kom hit. Vad är det här? undrar jag lyckligt.

Det är ingen vacker plats. Stora ormbunkar, igenvuxen skog som gör att det inte går att spatsera i den. Myggen biter. Jag står där med min cykel och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, två hackspettarter under så kort tid.

Så går jag tillbaka en bit och följer den uppklippta vägen söderut. Cykeln leder jag.

Inte kunglig ormbunke (Osmunda regalis) som gjort att skogen skyddas.

Jag är en halvmil söder om Świnoujście i skogen Karsiborskie paprocie, på sydligaste punkten av ön Usedom eller Uznam som den heter på polska. Reservatet har skapats för att skydda den kungliga ormbunken som bara växer här. Tyvärr fick jag inte syn på den. Inte heller sökte jag efter den.

Jag går söderut på den ensliga vägen. Vägen kantas av tall, lövträd och ormbunkar. Den går rakt och jag funderar på att vända. Vad nödgar det här till?

Så ser jag en småfågel och så en till, och en till. Det som framför allt väcker min nyfikenhet är de många trädkryparna. I Sverige ser vi dessa stamspringare, men då är det trädgårdskrypare. Trädkryparen tycks mig lite mindre än trädgårdskryparen.

En tämligen enformig väg

Jag spelar in fågelsången med Merlin bird app och den bekräftar att det är en trädkrypare. Appen fångar upp sju olika arters sång. Jag står kvar. Myggen suger blod på mina ben. Det börjar bli varmt. Jag kommer på att jag inte har ätit sedan sju i morse och nu är hon tolv. Jag har inte med mig någon mat.

Men fåglarna fångar min uppmärksamhet och suger upp mig i närvaron där och då. Jag bara står kvar och tittar på de orädda fåglarna som rör sig på stammarna och i grenverket.

Likt en förstelnad hund ruskar jag på mig och går vidare. Snart kommer en jakttorn. Jag lutar cykeln mot det och klättrar upp. Spindelnät täcker ingången till plattformen. Jag drar bort det och ställer mig där upp.

Träsket breder ut sig sydöst. I nordväst står det väldiga ekar. Medan jag står där skymtar jag plötsligt en stor rovfågel, men den försvinner västerut bortom grenarna. Så kommer ett läte jag inte känner igen. Men innan jag hinner spela in tystnar det.

Den raka bäcken i nedre centrum berättar att det här är ingen orörd plats. Den är utgrävd.
De döda träden och ekarna som hänger ut över vägen.
Ekarna står i en linje. Kanske det gick en väg in här?

En liten hackspett flyger förbi ute i träsket. Nu har jag fått igång appen. Den fångar upp mellanspetten som hörs från tallarna på andra sidan ekarna. Jag försöker få syn på dem. Men ekens grenar är i vägen. Jag står kvar och tänker: skynda inte.

I fågelsången hör jag ett märkligt visslande som övergår i ett ljud som låter som en arg katt. Det har jag inte har hört förr. Jag använder appen. Till en början fångar den inte upp visslingarna utan svarthättor, gransångare och nötväckor visas. Visslingarna blir tydligare. På skärmen visas sommargylling! Jag blir alldeles till mig. Jag trodde de bara hördes tidigt på morgonen.

Fåglar som hörs är: nötväcka, svarthätta, gärdsmyg, talgoxe, sommargylling och gransångare. Visslingen och den arga katten är somamrgyllingen.

Jag jämför sången med den i Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (Svensson, 2009). Den finns som app. Jo, sången stämmer. Jag spelar lätet högt för att se om den kanske blir nyfiken. Man har sagt mig att den är nästan omöjlig att få syn på, trots att den är så gul.

Jag får vara nöjd med lätet, tänker jag och går ned för stegen. Först funderar jag på att ta mig tillbaka. Det har blivit varmt nu. Men vatten har jag med mig och befinner jag mig vid ett träsk är det lika bra att fortsätta.

Stettinlagunen skymtas.

Där jag går får jag syn på ännu ett jakttorn mellan träsket och vassen mot Stettinlagunen.

Jag går dit, lägger cykeln i gräset och klättrar upp. En bräda knäcks under mig. Det är tydligen inte så stabilt som jag trodde. Jag ställer mig på bjälken för att vara säker på att inte trilla ned och göra mig illa. Ingen vet var jag är och det är en ödslig plats.

Den knäckta brädan

Jag står här utan att se något egentligen. Jag hör en sävsångare, men ser inget annat ovanför vasshavet. I de döda träden ser jag hur hackspettar har sökt insekter. Magen gör sig påmind. Jag kanske inte ska vänta allt för länge med att äta?

Försiktigt klättrar jag ned och börjar gå tillbaka.

När jag är tillbaka vid jakttornet hör jag återigen sommargyllingen. Den är nära nu, tänker jag. Så jag lägger cykeln i gräset och kikar upp i grenverket. I solljuset får löven en gulaktig ton, vilket kamouflerar sommargyllingen. Den varvar mellan sång och varningsläte. Den är verkligen nära, tänker jag och tittar uppåt.

Och då får jag syn på den. Det går fort och sedan får jag se den igen. Kanske hade de ungar där? tänker jag.

Här uppe i eken fick jag tillslut se sommargyllingen!

Vilken ynnest att ha fått syn på den, tänker jag tacksamt.

Så mycket handlar det om att vara ute mycket. Då får man syn på saker.

Sakta plockar jag upp cykeln och går tillbaka. Fågelsången med allt från gransångare till sommargylling hörs. Men nu är jag trött i huvudet, för många intryck och känslor. Tankarna går till skogen jag ser omkring mig.

Det är verkligen ingen speciell skog. Förvisso är det en blandning av ädellövträd och tall. Det finns också en del gran. Det här är en brukad skog som sedan har lämnats. Vad jag kan se är det inte jättemycket död ved.

Direkt utanför reservatet finns det små luckhuggningar. Det här gör mig betänksam. Ska jag se det här området som en utdöendeskuld, där många arter har koncentrerats för att det inte finns så många skogsområden? Men det stämmer inte.

På andra sidan kanalen finns det en annan skog och det finns ett stort delta öster om kanalen. Skogen går från sydväst till nordost vid Östersjön. Det är blandskog. I vissa delar är det mycket tall, medan det är mer blandade trädslag där jag befinner mig. I deltat är det inte bara skog utan fält och våtmarker.

Från Google maps. Jag befann mig i skogen längst ned till vänster i bild. Norr om reservatet var ett militärområde.

Överhuvudtaget under resan har jag varit i dessa områden där människor och natur, bebyggelse och lämnade ytor har varit sida vid sida. Måste miljöarbete vara mer än så?

Vissa delar lämnar man och andra brukar man. En kättersk tanke slår mig: Åt helvete med alla skötselplaner! Varför måste man ständigt definiera varför man lämnar vissa ytor? Ofta är det också något som kommer i kläm. Ett typiskt exempel från Sverige är fjällgåsen och havsörnen. Båda är skyddade. Fast fjällgåsen äts av havsörnar och de är effektiva jägare.

Jag minns samtalet med R från Rewilding Oder Delta, se Rewilding, sill och träsk i Wolgast. Restaurering handlar om att återställa vissa funktioner i ett område. Vilka beror på området.

Mycket runt Oder deltat handlar om att täppa igen de diken som en gång gjordes för att marken skulle bli torrare. Här verkar det ha gynnat tall. Dikena hade funktionen att dränera området. När de är igentäppta stannar vattnet kvar i marken och skapar funktionen blötare marker, vilket gynnar andra arter.

Sedan, efter den återställningen är gjord, då är det den naturliga dynamiken som får ta över. Det enda man vet är att det kommer att se annorlunda ut. I den dynamiken, menar jag, bör inte någon skötselplan styra.

När jag skriver det här sitter jag återigen i min fåtölj i Simrishamn. Det var en fin resa.

Referens:

Svensson, Lars (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. 2., omarb. och utökade uppl. Stockholm: Bonnier fakta

Klimatförändringarna gör att Rivieran uppstår i Polen

Kyrkklockorna ringer. Trutarna skränas. De väckte mig i morse. Jag har sovit på hotell i Świnoujście. Nu på morgonen gick jag ut och köpte mig en kaffe och tittade på duvorna som tvättade sig i fontänen.

Igår cyklade jag från Zempin längs med Usedoms nordsida. Jag var inte ensam. Det är väldigt exploaterat. Den första delen var bara campingar, eller ”naturcamping” som de mindre avancerade kallas för. De tycktes vara fullt överallt.

Mellan Ückeritz camping och Bansin var ett vackert skogsområde. Öppen och luftig bokskog, med långa backar som det tog emot att cykla i.

Cykelvägen i skogen var delvis grus och delvis plattor.

Efter Strand Basin kom stora villor, hotell och breda strandpromenader, med sina småkrafsaffärer och restauranger. Många av villorna var kanske över hundra år, medan andra yngre.

Då jag cyklade på och tänkte stanna först i Heringsdorf och äta tog jag mest in allt jag såg. Det kryllade av turister och på vissa bitar fick man inte cykla utan var tvungen att leda cykeln.

I slutet av Heringsdorf hittade jag en polsk restaurang där jag åt piroger och tittade på folk. Så cyklade jag vidare. Jag var på väg! Då kan man inte luta sig tillbaka för länge!

Så kom den stora överraskningen kom i Seebad Ahlbeck. Där var det riktiga lyxhotell. Jag cyklade med stora förundrade ögon. Att inte läsa på innan man ger sig av har sina fördelar. Man vet inte vad man kan förvänta sig.

Då funderade jag inte så mycket över det jag såg mer än att det märktes att det här var en region som hade levt på turister länge. Även om namnet Heringsdorf berättade om en tidigare historia. Namnet betyder sillby.

Tankarna på vad det var vad jag såg kom senare när jag hade checkat in i Świnoujścjie och började flanera.

I Świnoujście

Först var sinnesstämningen något låg där jag gick norrut i Świnoujścies hamn. Det var som om anden hade gått ur mig efter cykelturen. Jag hade nått målet. Och nu då?

En gammal fiskebåt fick mig dock att le. Den var till salu. Björkar hade slagit rot i relingen.

Jag satte mig vid vattnet och tittade på storskarvarna och de gigantiska lyftkranarna på andra sidan. Stora kolhögar låg där.

Så kom jag upp mot de skogliga delarna. Jag hittade gamla raserade hus och i ett gick jag in i, men det fanns inget att se.

Nu började sinnesstämningen lätta upp. Jag hittade en stig bakom den gamla preussiska fästningen. Den igenslammade vallgraven lockade mig. Jag såg en rörhöna traska runt. Den röda näbben lyste i solen.

På ett annat ställe flög en häger förbi. Den landade en bit bort och jagade grodorna vars kväkande fyllde luften.

För en gångs skull lyckades jag fånga en fågel i luften. Gråhägern är i mitten av bilden.

Så kom jag ned till vägen och det är här jag vill återvända till de tankar som planterades på den exploaterade tyska sidan.

Först kom jag till en del där det växte tall. Jag gick på en upphöjning. Så kom jag till ett stängsel där de ännu inte hade börjat bygga. Men Apollo Resort lockade med framtida lyxlägenheter.

Kanske läge att slå till? Värdet kan bara öka!

Jag gick vidare och där kom de stora byggnationerna som redan var färdigbyggda.

Då kom jag att tänka på hettan runt Medelhavet som jag hade läst om i tidningen. Än en gång rasade en skogsbrand på Kreta. I Spanien och Italien förbjöd man byggnadsarbetare från att arbeta på dagen.

Men här var det riktigt gemytligt att flanera och kanske var alla dessa investeringarna inte början på en byggbubbla? Kanske är det här framtidens riviera? Klimatförändringarna förändrar betingelserna.

Jag gick vid Promenada Świnoujście. Nu skriver jag vid den blå pricken.

Jag imponerades av lyxhotellen, men också hur man hade låtit skogspartierna växa vilt. Det var inte så omhändertaget.

Jag vände in mot centrum och kom in i Park Zdrojowi. I parken finns över 200 träd och den ska vara ett riktig fågeltillhåll. På Birding Places EU läser jag att man kan se över 150 arter som kungsfiskare, spillkråka,  mellanspett, större hackspett, gröngöling och till och med trastsångare om man har tur.

En kvinna lät sin stora schäfer springa fritt. Hade Maggie varit med hade jag blivit irriterad, men nu tyckte jag det bara var härligt. När hon sedan lät den bada i fontänen var jag ännu nöjdare.

En kinesisk butik.

Jag kom in till staden och slog mig ned på en restaurang som serverade polska rätter. Jag beställde in en rätt bestående av lever, lök och stekt äpple. Det var långt från Rivierans fina kök, men å andra sidan var det varken för dyrt eller för hett att sitta där.

I Anklams stadsträsk

I natt har jag inte sovit gott. Det var lite för kyligt för sovsäcken vilket gjorde att jag gled in och ut ur massor av drömmar. Likväl vaknade jag utsövd som jag gör när jag sover i tält.

Så nu fick jag pallrat mig till caféet på torget. Kaffet är ingen höjdare men det är de tyska bakverken.

Igår gjorde jag ännu en utflykt i närområdet. Jag cyklade österut för att se på poldrarna, de utdikade torvområdena. Längs med floden Peene går en vall och sedan följer hagar, ängar och åkrar. Åkrarna är längst från floden, vilket skyddar dem från översvämningar.

Det är ett fint system för att kunna bruka landskapet. Längre österut kommer deltat, eller Anklamer Stadtbruch, som det heter på tyska. Tydligen betyder ”Bruch” träsk på svenska. Igenom träsket gick ett gammalt järnvägsspår som jag ämnade cykla på.

Mellan B och C löper den gamla järnvägen. De är nu omgjorda till vandringsleder.

På satellitbilden nedan ser du floden Peene i norr, vallen och sedan de indelade fälten. i nedre delen av bilden är vägen som jag cyklade på.

För en gångs skull hade jag vinden i ryggen och asfalten var perfekt. Innan jag kom ut ur Anklam var en sockerfabrik. En märklig sötaktig doft spred sig i området. Det luktade inte illa, men inte trevligt.

Färden mellan fälten följdes av sånglärkor och sävsångare. I hagarna betade herefordkor. Hö slogs. Vete och majs hade kommit en bit på väg.

Grödorna på södra sidan och hagar och slåtterängar i norr. Bilden är från vägen tillbaka så norr är höger i bilden.

En rovfågel slog ned på fältet, lyfte och flög bort en bit. Bakom kurvan såg jag ängshöken sitta stängslet med en sork mellan klorna. Tydligen störde jag där jag stod med kikaren så den lyfte och flög i väg med sorken mellan klorna.

Så var den borta.

Landskapet var helt flakt. Jag passerade en del cyklister i andra riktningen. Senare träffade jag några av dem. Det visar sig att många cyklar runt 9 mil per dag, visserligen har många elcyklar, likväl imponerande.

Igenom landskapet gick de utgrävda dikena. De regleras delvis med slussar på sina ställen. I vattnet är algblomningen i gång i värmen.

Här är det inte så mycket algblomning som i andra.

I Anklamer Fähre hade jag planerat att testa getosten som de var kända för lokalt. Men där fanns inte mycket att hämta. Det var kul att få se en ko med hornen kvar. Senare fick jag reda på att det var där jag hade kunnat köpa ost.

Imponerade horn på en ganska liten ko. Hon var liksom kompakt.

Nu började jag komma ut i träsket. Vassen stod högt, men så i en öppning fick jag se något. Det var en brushane. Jag stannade och tittade på snäppan. Det var en hanne med sin krans av fjädrar runt huvudet. Det är första gången jag har sett en så nära. Täckningen var väldigt fin.

En gräsand låg på upphöjningen och ruvade. I bakgrunden syns två glador.

Jag hade planerat att dricka en läsk i Kamp, men där var det inte mycket på gång så jag fortsatte till det gamla järnvägsspåret. Det var inte utan att jag tvekade. Jag var rädd för att få punka och jag ville inte behöva leda en punkacykel i värmen, men vad fan, tänkte jag och cyklade. Det ångrar jag inte.

Vägen var en vall som kantades av al och pilträd. Ute i träsket stod döda träd. Luften fylldes av grågäss, skrattmås, grodor och sävsångare.

Ofta stannade jag för att titta ut i bland vass och öar av dy.

En sävsparv satt på grenen.
Här såg jag krickor, några snäppor, en häger och annat.

Jag cyklade på den knaggliga vägen med ett leende. Det var så fint i träsket. Alla de döda träden, den gröna vassen och det rika fågellivet. I en anteckning skrev jag:

Hur kan en sådan här väg göra mig lycklig? Det är varmt och jag är rädd för punka, men grågäss och fisktärnor gör något speciellt med mig.

Att jag bara nämnde två helt vanliga arter är just poängen. Visserligen hade jag sett en törnskata och massor av ägretthägrar. Men det var just denna rikedom av fågelliv och inte nödvändigtvis att det var annorlunda arter än hemma. Jag var mitt i det.

Även om min kikare inte är den bästa och den söndriga sadeln är silvertejpad för att inte riva upp mina byxor, så handlar det om att komma ut och iväg. Och jag var på väg!

De små prickarna är fåglar. Jag kan bara tänka mig hur det är här på vår och höst när flyttfåglarna rastar inför fortsatt färd

Jag kom ut på den bättre leden och cyklade till Bugewitz där en äldre dam hade ett litet fik. Jag köpte en ostkaka med mandariner och en apfelschorle, äpplejuice blandat med kolsyrat vatten. På en bänk bredvid mig låg en katt. Jag satt under parasollet och vilade mig.

På skylten står det: Ein gutes Bier, ein nettes Weib das ist der schönste Zeitvertreib. (En god öl, en snäll kvinna, det är det härligaste tidsfördrivet).

Vägen tillbaka var den samma förutom att det var motvind. Så nu var det mest koncentration på att komma tillbaka.

Innan Anklam stannade jag vid fälten och lyssnade till en distinkt fågelsång. Det var en storspov. Så såg jag plötsligt en stork stå mellan höbalarna. Det var så fint i det enformiga.

Storken var stor nog och stod still så att jag kunde få den på bild.

På kvällen satt jag och pratade om livet med T. Han är en man som har levt. Åk till Boot & Bike och med lite flyt så får du ta del av hans livshistorier.

Rapsodi i Värmland

Vi hade kört av på en skogsväg öster om Gullspång för att rasta Maggie och sträcka på benen. Innanför skogsridån var ett kalhygge. Vi gick en tur längs skogsvägen, svängde av in i skogen. Det var torrt, luktade sur myr, kåda och gran. Jag mös och kände mig hemma.

Innan vi körde in i Värmland körde vi förbi ”Välkommen till Värmland:skylten”. Den hänger på ett slitet rött skjul. Innan har jag inte reagerat på den. Det föreställer en stor älg och en liten varg i ett skogs- och älvlandskap. Men nu såg jag det som att älgen tryckte bort vargen. Jag reflekterade kort över om det var en symbolisk bild för vad många tycker om varg i Värmland och jag tyckte mig minnas att antalet varg hade minskat betydligt i Värmland.

Från en av de många felkörningarna när jag sökte efter Gruvrundan. Google maps var inte särskilt pålitligt där jag var.

Nu när jag tittar upp datan från beståndsstatusen mellan 2022-23 och 2023-24 ser jag att den har minskat rejält. I 2022-23 års inventering var det 13 familjegrupper, cirka 3 revirmarkerande par och cirka 12 föryngringar (Svensson et al. 2023). 2023-24 var det 7 familjegrupper, däremot cirka 5 revirmarkerande par, men endast runt 7 föryngringar (Wabakken et al. 2024). På nedan bilder kan man se hur fördelningen av dem är över två år.

Är det stora eller små förändringar? Vad beror förändringarna på? Det vet jag inte och det här inlägget ska inte fastna där utan nu befinner vi oss på väg till Sunne.

De röda är dokumenterade familjegrupper och de gröna är revirmarkerande par. Del av figur 2 (Svensson et al. 2023:14)
De röda är dokumenterade familjegrupper och de gröna är revirmarkerande par. Del av figur 2 (Wabakken et al. 2024:12)

Vad jag vill koncentrera mig är på de många reflektioner som kom till mig under de två dagar som jag och Maggie undersökte landskapet väster om Sunne. Och jag vill göra det genom ännu en symbolisk bild.

På folkhögskolan jag besökte ger de kurser i självhushållning. Det är i samma område som ett naturbruksgymnasium, vilket är inriktat på skogsbruk. Byggnaderna som tillhörde gymnasiet var i mexitegel, raka och tråkiga. Parkeringen var full av epatraktorer. Den mindre folkhögskolan hade en annorlunda form och målat i en inbjudande en mörk gul färg. Enligt en jag pratade med så såg gymnasieungdomarna studenterna på folkhögskolan som hippies.

En skogstjärn på väg tillbaka från felkörningen.

En tanke som kom till mig då jag åkte iväg för att hitta Gruvrundan, den första dagen, var tanken på dessa två människotyper, ”hippyn” och ”skogsarbetaren”, där den förra ser till självhushållning och frihet från samhället, medan den senare arbetar för samhället, där skogen är en resurs som kommer hela samhället till del genom att den ger både papper och plank, arbetstillfällen och håller bygden levande.

Under mina färder i skogarna såg jag dessa ensamma skogsarbetare som tog ned skog längs fjällsidorna. Jag frågade mig: Vilka är det som egentligen bygger ett samhälle?

Karlsviken vid sjön Mangen där man i slutet av 1800-talet bröt koppar.

Som jag har nämnt i bildtexterna körde jag mycket fel då jag skulle till Gruvrundan, varken google maps eller skyltningen var särskilt hjälpsam. Det är ett område som har nyttjats och exploaterats sedan 1500-talet för sin koppar. Då jag inte hade ätit lunch och kom fram senare än beräknat tänkte jag gå den kortare vägen, men i stället blev det milen. Att gå på fastande mage har aldrig skadat någon.

Äldre björkar hade man låtit stå kvar på hygget. Sly kom upp och granplantorna stod utplacerade.

Det finns många gruvor som har brukats under olika tider i området. Nu är det ingen i drift. Jag slogs av det hårda arbetet då jag kom till Källargruvan och förundrades över att de inte hade haft dynamit utan högg ut (eller rättare sagt pickade) berget.

Källargruvan

Hela tiden gick vi genom brukad skog. Endast på en punkt, Tiskaretjärnsskogen, har Karlstad stift lämnat ett område då det har en stor nyckelbiotop med både rosenticka och tretåig hackspett. Jag funderade över det kritiserade skogsbruket, inte bara då jag gick genom skogen, utan också då jag for runt i landskapet väster om Sunne.

Jag måste erkänna att jag inte blir klok på diskussionen och här ska jag bara ge två korta skäl till det jag inte begriper trots att jag har ägnat så många år att läsa på.

Två mindre korsnäbbar. Den röde hanen ser man, medan den gröna honan döljs i grenverket. På bilden kan man hur kottarna har delats av näbben för att komma åt fröna.

Det första är att jag såg visserligen många kalhyggen, men de var små och man hade lämnat såvitt jag kunde se en hel del träd kvar. Idag läste jag Skogsindustriernas rapport Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023) om att den stora förändringen i skogsbruk skedde i mitten av 1990-talet.

Om vi tittar på nedan graf ser vi hur ”gammal skog på produktiv skogsmark” (Hannerz & Simonsson, 2023:22) har ökat sedan mitten av 1990-talet. De skriver att ”[g]ammal skog definieras där som skog äldre än 140 år i Norrlandslänen, Dalarna, Värmland och Örebro. I övriga landet är gränsen 120 år.” (Hannerz & Simonsson, 2023:21). Men den viktigaste poängen är att genom att lämna inte bara död ved och högstubbar, utan även ytor av träd så skapar man olika åldrar i skogarna. Men det sker med tiden.

Figur 9 (Hannerz & Simonsson, 2023:22)

På vägen såg jag hur gruvhål hade vattenfyllts och grodorna parade sig och lade ägg. Överallt var det fågelsång. Det var inte bara bofink, blåmes och talgoxe utan även andra. På bilden tidigare i inlägget ser vi de mindre korsnäbbarna som jag stötte på medan jag gick upp för en slänt. I det ombytliga landskapet fanns en mängd olika habitat och när jag kom till Stavtorps inägomark fick vi se en orre som snabbt flög in i skogen.

I det grunda vattnet var grodor.
I dikena längs med 7 torpsleden lade en groda ägg.

Andra dagen åkte jag till 7-torpsleden och Finnskogen. Det var en av platserna där som Karl den IX:s finnar etablerade sig för att odla upp skogen. Vägen dit körde jag genom glest befolkade bygder. Jag tänkte just på hur isolerat dessa leder och naturreservat ligger i Värmland. Jag hade endast täckning på höjderna och nervösa jag oroade mig för vad som skulle ske om bilen brakade samman eller om jag skulle ramla. Men det var den gamla vanliga oron som sedan släpper när jag har fått upp farten och fångas av lugnet i miljön.

Finngården Ritamäki som övergavs först 1964.

Vi gick vidare från Ritamäki och kom till Kissalamp. Där flög två skogsnäppor upp ur bäcken. Maggie lade sig ned i gräset. Vi tittade ut över kalhygget. Och det finns dem som tycker de förstör, men jag är inte en av dem. Jag tittade ut över det, hörde fågellivet, såg vad man hade lämnat kvar och tänkte på att en dag är skogen återigen intaktare med träd i olika ålder och arter. Men då är jag död, liksom de som hjälpte norska judar att fly genom trakten under Andra världskriget. För norska gränsen låg bara någon kilometer bort.

Finngården Kissalamp, Katttjärn på svenska.

Jag hittade en bild på följande hemsida Kissalamp (Kattjärn) som jag gjorde screenshot av och beskar. Det står inget årtal till bilden. De flesta av byggnaderna finns idag inte kvar. På den kan vi se hur den skog som nu hade tagits ned, då var ängar. Hässjorna står på rad. Förmodligen hade det tagits ned med lie. En del av minskningen av mångfalden är just dessa igenvuxna ängsmarker.

Bildtexten lyder ”Kissalamp i sin glans dagar.
Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”

Jag förvånades när jag hittade bilden, för när jag satt med Maggie i vårgräset, var skogen nära.

Vi gick inte in i Norge utan följde skogsvägen, då hon inte var avmaskad, vilket man måste göra minst 24 h innan man går över gränsen.

Dagen efter tog jag tåget hem.

Grothögar, tallar, björk och sedan kommer skogen åt den norska gränsen.

Det blev ett långt rapsodiskt inlägg. Men det var två rika dagar, som fyllde mig med intryck och tankar, vilka jag här har velat dela med mig av.

Går det att sammanfatta?

Kanske med tankefiguren att man inte kan stiga ned i samma flod två gånger. Vi lever i ständig förändring, även om vi inte upplever den. Det som en gång var ett gruvsamhälle har blivit en skog. Det som en gång var ett magert torp där folk försökte överleva står nu och förfaller. Platsen där människor bodde har avfolkats. Finngårdarna har blivit museum.

Referenser:

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 20222023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. 65s.

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024.

Städer är fyllda av biologisk mångfald

Där är en pilgrimsfalk, säger jag och pekar upp i luften över byggnanderna medan vi går från Groeningemuseum i Brügge, Belgien. De andra tittar, ser bara duvor och börjar skoja med mig. Men jag ger mig inte, trots att jag aldrig har sett någon pilgrimsfalk innan.

Att jag tänker på pilgrimsfalken är för att M. hade berättat att de bor i klocktornet på Onze-Lieve-Vrouwekerk. De har gjort en lucka där den kan häcka.

Jag tittar upp mot tornet och ser att den landar där och lockar. För att bekräfta att jag har rätt spelar jag in det med appen Merlin bird ID (rekommenderas till alla!). Och visst har jag rätt! De tvingas ge sig och jag är nöjd med att äntligen kunna kryssa den på min lista.

En annan dag står jag på gården till Sint-Janshospitaal och ser den segla ovan taken. I ett lönlöst försök prövar jag att fotografera den, så den får bli ett kärt minne.

Onze-Lieve-Vrouwekerk i bakgrunden. Fotot är taget från Sint-Janshospitaal.

Sint-Janshospitaal är ett museum som en gång i tiden var ett hospital, ett härbärge där fattiga människor kunde övernatta när de kom till Brügge. Sedan blev det ett riktigt sjukhus, för att sedan bli ett museum dit man kan gå och se konst.

Ett konstverk som berörde mig, ja oss alla som var med, var Patricia Piccininis verk Bron. En kvinna håller en hybrid mellan en gris och en kvinna i sina armar. Allt är väldigt verkligt och en av mina elever kunde inte låta bli att ta på griskvinnan, vilket ledde till en utskällning av personalen. Verket undersöker hänsyn och omvårdnad för den andre. Var går/bör gränsen gå för vår omtanke?

Bron av Patricia Piccinini

Här kommer den i en annan vinkel.

Bron av Patricia Piccinini

Pilgrimsfalken och monstret för ihop två teman som jag begrundar med den här bloggen. Monstret ställer frågan om hur vi ska dra gränser och vår relation till vår miljö.

Vår tid är annorlunda från förr. Förvisso levde vi närmre djuren, men de var inte husdjur som vi hade avlat till att vara söta och anpassat till ett liv i hus. Det var djur som vi hade för vår överlevnad, så att vi inte skulle svälta och som möjligen kunde leda till att några av dess produkter kunde bidra till att vi kunde komma över andra varor. Kon kunde ge smör eller ost, för att välja två produkter. Grisen som hölls på gården slaktades i december och kunde förhoppningsvis låta oss överleva vintern.

Vi var beroende av djuren på ett annat sätt. Likaså har människan lärt sig att avla djuren för våra behov. Boskap tämjdes tillräckligt för att de inte skulle vara farliga i vår närhet. Bort försvann uroxen och kvar blev Holstein-Frisisk nötboskap med dagens överdimensionerade juver som ger oss mjölk som vi kan göra ost och smör av och som håller våra landskap öppna.

Kanalen i Brügge.

På bilden ovan ser vi hur landskapet har formats till våra behov. Av de vattenfyllda fälten har det skapats kanaler och på den torrlagda marken har de byggt tegelhus. Jag vet inte om det gäller i Brügge, men till exempel Amsterdams byggnader står på norska timmerpålar som håller uppe byggnaderna.

I dessa miljöer är det endast vissa arter som kan anpassa sig. Vid vattenbrynet ser vi gröna alger. Det var pilgrimsfalkar, duvor, svarta kråkor, skator och bland annat svanar.

Det är inte bara en knölsvan utan också en fiskmås och en tårpil. I bakgrunden ser vi Onze-Lieve-Vrouwekerk.

Fåglarna som jag nämnde ovanför bilden är anpassade till mänsklig samvaro, liksom de är från olika delar i näringsväven.

Pilgrimsfalken är en rovfågel som tar duvor. De i sin tur äter frön och brödbitar som vi sprider omkring oss. Knölsvanen äter av algerna som växer i kanalerna. Algerna lever av fotosyntes. De har således sina olika platser i näringsväven (den trofiska strukturen).

Dessa fyra nivåer är grunden i ett ekosystem där energin från solen omvandlas till alger som äts av växtätarna, som i sin tur äts av köttätarna. Det är också grunden i den biologiska mångfalden som bygger på att olika organismer hittar sina nischer där de kan överleva.

Brügges

Städerna är urbana ekosystem, skriver Susan L. Woodward i Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated (2003) som domineras av människor. I städerna finns det många olika habitat, vilket också skapar en stor variation. På bilden ovan ser vi olika träd, lavar, mossor, krukväxter och andra växter, som de på tegelväggen. Jag har redan skrivit om fåglarna.

Städer, skriver Woodward, har på det stora hela fler arter än den omgivande landsbygden på grund av just de olika habitaten och de nischer som de skapar.

Indeed, cities overall may have a higher number of species in comparison to surrounding rural areas because of their diversity of habitats, particularly small-scale ones. (2003:376).

Städerna formar inte bara de lokala ekosystemen utan också de omgivande. Runt omkring Brügge breder fälten ut sig där de odlar spannmål eller bedriver boskapsskötsel. Rikedomen som Brügge anskaffade sig under medeltiden berodde dels på att det var en handelsstad med anknytning till hela västvärlden, dels på fälten runt omkring som kunde föda städerna.

Nedan ser vi en bild som jag tog upp i Ta bort de gamla flottlederna. Vad vi ser på bilden är hur det sociala systemet ingår i ekosystemen. Det är lantbruket som gör att städerna kan leva. De är beroende av vad ekosystemen kan bibringa. Det rurala ingår i agroekosystemet, ett biom som liksom städerna är format av människan utifrån hennes behov.

Marten, 2001:102

Det är ett ekosystem, skriver Woodward, som endast kan upprätthållas genom fortgående mänsklig styrning. Lantbrukarna har genom allt ökad kunskap kunnat skapa högavkastande åkrar. Detta bildar ett öppet system, då grödorna skördas och därför måste ny näring tillföras för att kunna upprätthålla bördigheten. Grödorna, skriver hon, brukar vara genetiskt enhetliga så att de kan planteras och skördas av maskiner.

Just denna omformning av grödornas genetiska sammansättning eller minskningen av de olika djurarterna, som de ovan nämnda holstein-frisiska nötboskapen skapar en lägre biologisk mångfald, än förr då många olika raser användes. Landskapets har färre biologiska habitat än städerna.

Det är denna omställning som har gjort att städerna har kunnat behålla sin höga befolkning, då man har kunnat skapa ett högavkastande produktionssätt som sedan kan fördelas effektivt till världens olika hörn.

Ett exempel på detta ser vi nedan. Musslor är lite av en nationalrätt i Belgien, men förvånande nog kommer de inte från Belgien utan ifrån Nederländerna där de odlas. Städerna är beroende av sin omgivning, inte tvärtom.

Tyvärr har de selleri till sina musslor, en av få grödor som jag absolut inte gillar.

Avslutningsvis så vill jag förklara varför jag funderar och utforskar begreppet biologisk mångfald, samt varför jag ämnar återkomma till detta i de närmaste inläggen. För frågan om vad som är biologisk mångfald är klurig, i alla fall för mig. Varför är den viktig? Vad betyder den?

Jag menar att frågan om varför det är viktigt eller inte med många arter måste ses i ett större sammanhang. Annars är det omöjligt att begripa. Ta till exempel frågan om varför det inte bara påstås att det är viktigt att det finns många arter utan att också vilka arter har betydelse?

Det hela knyter tillbaka till samtalet som jag och Lars Lundqvist har fört i kommentarerna till olika inlägg. Nu senast var det mitt påstående, nedan inom citattecknen, om att de svenska skogarna är biologiskt fattiga, varpå han svarade att de är de inte alls.

”Även om Sverige har stora skogar så är de biologiskt fattiga. De är därför känsliga. ”

Båda påståendena är fel

Det allra mesta av Sveriges skogar innehåller mängder av olika organismer och är inte ett dugg känsliga. (se kommentarer till Övergödningen i Östersjön gynnade torsken, inte längre)

Frågan som jag kommer att bära med mig är om jag verkligen har fel och vad innebär det att något är biologiskt fattigt eller rikt? För som vi såg ovan så tenderar de urbana ekosystemen att, till synes, vara biologiskt rika, till skillnad från de agroekosystemen omkring städerna.

Vad är det som jag inte förstår?

Referenser:

Woodward, Susan L. (2003). Biomes of earth: terrestrial, aquatic and human-dominated. Westport, Conn.: Greenwood

Framme i Kittelfjäll

En tanke följde mig från Östersund. Jag skrev igår att vissa samhällen i Sverige hade blivit lämnade av historien.

Vad menas egentligen med det uttrycket?

För det är ingen människa som har lämnat historien. Nej, jag tror snarare det syftar på att utvecklingen har sprungit ifrån samhällen som Degerfors och Lesjöfors. Andra tycks frodas. I Östersund har man byggt om regementet till universitetet och det var festival. På alla restauranger satt det folk och trivdes. Längs Storsjöns norra strand var det mattält och tivoli.

Norrut längs E45 är det få samhällen. Byar med ett par nedgångna hus med flagnande färg och rostiga bilar. Det är människor som fortfarande håller dessa landsändar levande. Deras barn kommer med epatraktorer som stannar upp trafiken och de är dem som tar hand om våra gamla eller fixar mitt däck när jag är på semester.

Sverige struntar i dessa. Jag tänker på sociologen Arlie Russel Hochschild som skriver om amerikanerna som har lämnats. I Strangers in their own land (2016) beskriver hon dem som om de väntar på sin tur i en lång lång kö, men som aldrig tycks komma framåt. Är systemet riggat?

Historien kan inte gå ifrån dem, men utvecklingen kan. Vägen norr om Strömsund som går från ås till ås blir sämre.

Jag tänker på dem som säger att norrlänningarna är kolonialiserade. Egentligen är det väl främst samerna, resten är likt de algeriska svartfötterna del av moderimperiet. Likväl gav sig deras förfäder av, lovade skattelättnader och fri mark. Men rikedomarna skickades någon annanstans. Elledningarna leder söderut. Här är det skogen som är guldet.

Längs grusvägen mot Granliden.

Något slog mig på vägen längs Västra och Östra Ormsjö som ligger väster om Dorotea. I södra Sverige blir jag alltid lika glad när jag ser de oklippta gräsmattorna. Här tänker de på miljön, ler jag. Men här i ödemarken är det tvärtom. När jag ser de omhändertagna tomterna och gröna gräsmattor bland högväxt älggräs och rallarros så tänker jag civilisation.

Jag skäms vid tanken, samtidigt som det återigen slår mig hur olika Sverige är. I söder är naturen så tuktad. Den har svårt att få röja fritt. Här i norr är det tvärtom. Det omhändertagna känns tryggt för mig när det är långt mellan husen.

Likväl luras jag. Skogarna här är inte vilda. De är planterade med gran och tall ämnad för träindustrin. Det är levebröd för många på samma gång som det är omstritt. För det är inte bara kolonisatörernas land utan också samernas. För dem är skogsbruk inte vara positivt.

Renar på vägen.

Vi stannade på vägen vid Västansjö. Fågelkvitter och Merlinappen visade mindre korsnäbb och där fick jag se en i toppen av en gran. Jag hade inte sett den innan.

Västansjö

Vi såg fjällen omkring oss. Än såg de små ut.

Och jag tänkte på den fjällnära skogen som man vill skydda. Skogsutredningen menade att ”100 mil långt sammanhängande område av intakta naturskogar på totalt över 1 miljon hektar produktiv skogsmark” (Aronsson, 2020). Var är den? För här såg jag kalhyggen längs sluttningarna.

Stämmer inte det som Aronsson skrev 2022 att ”Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat” (2022)? Regeringen gick inte med på det, men Skogsstyrelsen nekar allt mer tillstånd:

Skogsstyrelsen ger bara avverkningstillstånd om det inte finns höga naturvärden i den fjällnära skogen, och sen 2020 har de tagit beslut om sammanlagt 37 000 hektar. (Aronsson, 2024).

I Kittelfjäll byggs det. Här satsar de på turismen. Och jag tänker på dessa visioner, utveckling som går förbi och vilka som står rätt i kön. För mig är är det turism. Fast jag är part i målet och visst ser skidbackarna illa ut på sommaren.

Skälet är att turistbranschen kräver inte stora insteg för att få jobb. Det var räcker att vara trevlig och uppmärksam. Man måste bo på orten. Det gör bygden levande. Men för att locka turister krävs ett mål som lockar och skövlade fjällsluttningar förutom där skidbackarna är inte något som lockar.

Likväl, för att säga emot mig själv, så är skogen en del av basindustrin i Sverige. Den ger inte bara jobb i många olika branscher utan också pengar från exporten.

Avslutningsvis så önskar jag mig inte ett land där vissa tycks komma allt längre bak i kön. Ett land som Sverige kan inte överlämna utvecklingen till marknaden.

Här kommer jag inte längre i mina funderingar. I morgon bär det av till fjälls.

Marsfjällen i bakgrunden

Referenser:

Aronsson, Ulf (2020). ”Internationellt ansvar”. ATL. Publicerad 201127 (uppdaterad 200213) [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2022). Stora fjällnära avsättningar trots nej till jättereservat. ATL. Publicerad 220425 [hämtad 240726].

Aronsson, Ulf (2024). Allt mer fjällnära skog brukas inte. ATL. Publicerad 240530 (uppdaterad 240531) [hämtad 240726].

Hochschild, Arlie Russell (2016). Strangers in their own land: anger and mourning on the American right. New York: The New Press

Övernattning i Östersund

Dansken på vandrarhemmet kom och sa att vi hade fått punktering.

Mycket riktigt. Högra framhjulet var tömt. Vad fan nu då? tänkte jag med oro medan jag rastade Maggie.

Vi hade tur. En däckservice tog emot oss direkt. Det var inte långt dit. Jag körde försiktigt dit och hoppades att däcket skulle överleva. Jag fick hjälp direkt. Såpatricket gjordes. Pumpa upp däcket till 3,5 bar och häll på såpavatten. Om det finns ett hål kommer det att spruta.

Men inget hittades. Mannen hittade ett litet, men det kunde det inte vara, sa han. Besviken över att inte hitta något behövde jag inte betala. Han var en konstnär.

Så vi kunde åka iväg och tog oss hela vägen till Östersund, genom Orsa, där vi åt lunch. Här i Östersund åt jag langos och den var inte särskilt god. Jag som mindes denna festivalrätt som det bästa jag visste. Men inte den här gången.

Och vägen hit kändes förändrad och ändå densamma. Många av samhällena såg ännu mer nedgångna än som jag mindes dem. Det var kalhyggen, men de var små längs med turistvägen. Det sista var en tanke som slog mig när vi söder om Sveg svängde av mot Hamra.

Runt nationalparken var det stora kalhyggen. Jag trodde att man försökte bluffa turister. Fram tills dess hade vi åkt E45 igenom Härjedalens skogar och myrar. Det var enformigt, så när vi svängde av och kalhyggena dök upp blev det förändringar i landskapet.

Norr om Los. Vid åsen i fjärran är kalhyggen täta.

Igår skrev jag om nedgångna samhällen som historien tycks ha lämnat. Idag handlar det om kalhyggen. Ju närmare vi kom kalhyggena i fjärran desto intensivare blev upprördheten. Jag ville ta kort på bedrövelsen. Kalhyggen som numera skulle vara små, men här hade skogsbolagen gått hejdlöst och vettlöst till vägs.

Men jag fick ingen bra bild och vi körde vidare.

Vi svängde av till väg 296 och där bredde de ut sig. Hektar på hektar utan träd.

De bruna fläckarna sydost om gränsen till Jämtland.

Så började jag lägga märke till saker. Några döda träd stod kvar. Varför var där inga frötallar? Varför var stubbarna så svarta?

Då började jag förstå. Det här var ärren av skogsbränder.

När vi kom till E45 mindes jag plötsligt. Vi hade åkt här förr. 2018 hade vi åkt igenom ett landskap som fortfarande glödde.

Nu har de gjort vandringsleder här

Och medan vi åkte norrut minns jag de som stod vid vägarna, de som ägde skog och vi nyfikna som for förbi var fyllda av nyfikenhet. Då var allt spännande. Nu förstod jag att människors kapital bara hade brunnit upp. 150 privatägare drabbades, läser jag på Ljusdals kommuns hemsida, Fakta om bränderna.

Tallen tål egentligen eld, men elden som härjade 2018 var så het att tallarna dog. 9500 hektar brann. Skälet var blixtnedslag denna hets sommar. Jag minns att vi hade vandrat norr om Ljungdalen, i Vålådalen och Gåsen. Den stugan sista är nu stängd. Från Helags fjällstation hade vi gått genom regn. Men att det regnade hade inte hjälpt mot eldhavet.

Helagsfjället 2018

Och nu ser jag att vi var där i första veckan i augusti. Så vi hade missat den riktiga eldhärden. Men jag läser att det tog 21 dagar att släcka bränderna helt. Så inte ens när vi åkte där hade allt slocknat.

Nu är vi i Östersund och jag hoppas att när vi i morgon kommer ut till bilen är däcken luftfyllda och vi kan köra vidare.

Frågan som dyker upp, nu när jag sitter här på vandrarhemmet, är hur mycket av intrycken som stämmer och hur mycket vi förstår där vi sitter bakom ratten och drar fram genom landskapet? Och jag tänker på att jag bör vara mindre dömande och snarare låta undran vara blickens mått från ratten.

Övernattning i Degerfors

Vi går runt i Degerfors. Jag fascineras och tänker på Sveriges förändring.

Utanför LO:borgen är en plansch på Olof Palme. Jag tänker på de gamla sossarna, de som ville bygga bort klassklyftorna med social ingenjörskonst och jag tänker på ett radioreportage som jag hörde för ett tag sedan De utsatta husen i Göinge. I reportaget handlade det om norra Skåne och hur de gamla industrisamhällena överges och i stället står de och förfaller.

I Degerfors centrum.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark berättar om hur man ville bygga bort klassklyftorna genom att riva den gamla stadskärnan och bygga hyreshus. Det blev som ett miljonprogram fast i centrum. I norra Skåne har man börjat riva dem. Man vill locka medelklassen som inte längre vill bo i större städer som i Kristianstad. Där vill man låta de gamla villorna tas över av medelklassen de som ska få bygden att frodas.

För ett år sedan var jag i östra Göinge och vandrade. Då fick jag se det som beskrivs i reportaget. I inlägget En lång hundpromenad: Östra Göinge beskriver jag det och förändringarna under historien.

Degerfors

Degerfors är typiskt för det som Jörnmark berättar, fast då i Örebro läns utkant. Dess gamla centrum är rivet och ser ut som det som Jörnmark beskriver, ett miljonprogramsbygge med hyreshus, blandat med några äldre byggnader. Utanför centrum står villorna med sina stora trädgårdar. I centrum finns det närmare 10 restauranger. Vi äter på Kinakrogen. Det är gott.

Inne i centrum står hyreshusen och utanför villorna. Vissa är omhändertagna och andra tycks övergivna.

Degerfors är en gammal bruksort som historien har lämnat. Dess slogan är ”Mer än stål och fotboll”. En gång så tycks det ha varit en industriort som hade framtiden för sig. Varför skulle man annars ha byggt så många lägenheter?

Det får mig att tänka på besöket i Vadstena som vi gjorde idag. En gång var det en viktig ort i det bördiga Östergötland. Nu är det en slags museistad.

Slottet i Vadstena.

Där står slottet som Gustav Vasa inledde att bygga för försvar och klosterkyrkan där heliga Birgittas reliker ligger. Förunderligt att klosterrivaren ville ha ett slott där.

Erik av Pommerns fru drottning Filippa ligger begravd i klosterkyrkan. Hon tog hand om Sverige medan Erik, Margaretas adoptivson reste runt i Europa. Filippa dog tidigt. Hennes grav pryds av ett krucifix. Hon har ett eget fönster tilldelat sig.

Filippa Regina

Det som ständigt rör sig i mina tankar är hur historien förändras. Margaretas dröm började redan förfalla med Erik. Motståndet mot honom började här i krokarna med Engelbrekt Engelbrektsson, denne tyskättling som arbetade med järnbruket. Kalmarunionen föll med Stockholms blodbad. Tyskarnas närvaro märks i ortsnamn som Garphyttan, då garp under medeltiden syftade just på dessa översittare.

Och jag tänker på alla invandrare i Degerfors som öppnar pizzerior som heter Viking och Napoli. Under 2015 fick kommuner som Degerfors pengar för att ta emot dem. Men det har inte fått befolkningen att växa. På femtio år har Degerfors minskat med över 2000 personer. Nu lockar de med bostäder och på kommunens hemsida skriver de:

Oavsett om du vill bo sjönära, centralt eller ute på landsbygden får du riktigt mycket hus för pengarna i Degerfors. /…/ Att bo bra är viktigt, men samtidigt ska det inte kosta för mycket. I Degerfors kommun kan du hitta många villor till mycket rimliga kostnader. Bostäder och tomter

Att resa genom Sverige är att möta historien och få syn på dåtidens visioner och hur historien har förändrats. Men också nutidens visioner skymtad.

Söder om Jönköping bygger de ett enormt logistikcentrum. Tallskogen är nedtagen och marken tillplattad. I Vadstena var det andligheten, i Degerfors järnet och Jönköping är inte längre ett köping utan en plats att växla transportmedel för varor som ska till andra platser.

Ständig förundran och undran väcks hos mig under resandet.

Dag 7 Dierhagen till Warnemünde

Nu sitter jag på färjan till Trelleborg. Därifrån kommer jag inte att cykla hem, då mitt ena knä är överansträngt. Men jag tog mig de sista tre milen från stranden till staden trots att det gjorde ont när jag trampade.

Igår var en blöt morgon. Åskvädret hade beskrivits som ”extremt”. Jag är orolig för alla dessa överord. För å ena sidan gör det att folk överreagerar. Själv packade jag allt ifall en evakuering av stranden skulle behövas. Tanken slog mig efter att ha läst beskrivningarna. Å andra sidan bryr sig vissa inte alls och skulle kunna råka illa ut om det verkligen var fara och färde.

Screenshot

Det hade slutat regna och jag begav mig av till närmaste Bäckerei. Den äldre damen med två svullna knän som hankade sig fram bakom disken skällde på den yngre medan hon tömde ugnen. Den yngre tog emot beställningar och var stressad för kön. Den äldre sa att de, alltså vi, fick vänta. Fanns det inte bröd, fortsatte hon, fanns det inget att sälja. Lugnt lade hon upp croissanter i hyllan medan den yngre svettades.

Cykelvägen blev snart skogsstigar, ibland bredare, men blöta. De gick genom skogen. Det var turistområde och överallt stod det skyltar med meddelande som att vandraren skulle ta in lugnet, vandra meditativt och så vidare. Dessa meddelanden förundras jag över. Är det för att ge skogspromenaden ett syfte? Är vi så alienerade från naturen att det inte är naturligt att promenera och lyssna till fåglarna?

Jag tror det och därför i all välmening sätter man upp dessa skyltar. Då jag ofta funderar över föreställningar och vilka handlingar som framträder ur dem begrundade jag varför man kommer på tanken att förklara varför man borde promenera in bland träden. Jag tror skyltarna berättar något underliggande, nämligen en brist på relation till naturen.

Det är något ytterst märkligt, men berättar också om hur formade vi människor är av den kultur som vi växer upp i. För om naturen inte är naturlig för oss blir ord som ”mångfald” endast identitetsbeteckningar för att positionera oss gentemot andra. Då blir vi svarslösa när den enkla frågan ”varför?” ställs.

Vad jag talar om är en känslomässig relation till vår omgivning som har kommit genom att jag har lärt känna den. Mångfalden blir då inte bara ett begrepp utan till exempel taltrasten som jag hörde när cyklade genom skogen.

Cykelvägen

I Warnemünde låg ett kryssningsfartyg. Man hade börjat stiga på. Förväntansfulla ögon, stora resväskor fyllde kajen. Fartyget var så stort.

I Warnemünde

Jag fick inte checka in på vandrarhemmet utan var tvungen att vandra runt i turistsamhället där konstnären Edvard Munch en gång var. Även här stod det skyltar om stormfloden 1872.

Stockrosor i Warnemünde

Jag satte mig ned vid ett bord och åt en döner. Ett par pratade på ett språk jag inte kände till, så jag frågade var de kom ifrån. Mauritius visade det sig. De arbetade på kryssningsfartyget och till kvällen skulle det avgå. Resan gick till Island och Grönland och då förstod jag varför passagerarna såg så förväntansfulla ut. I 23 dagar skulle de vara iväg.

Från vandrarhemmet såg jag fartyget lämna hamnen.

Det blev en tidig morgon idag, men knappt någon cykling. S:Bahn och därefter buss tog mig till färjeterminalen. Det är dags att åka hem.

Rostocks hamn