Vädret ändrade mina planer, se Kan vi leva med vargen?. Jag skulle vandra och tälta, sova i vargrevir och leva på frystorkad mat. Allt var förberett, inget blev som planerat. Inte ens resans längd fullföljdes utan jag avbröt och kortade ned resan med två dagar.
Men en bra resa blev det.
Jag besökte jag flera museer: Anders Zorns hem, gruvan i Falun, Carl och Karin Larssons hem i Sundborn, samt Hildasholm i Leksand.
Nu sitter jag i Gettjärn och läser och låter hjärnan sortera mina intryck. Tre punkter vill jag reflektera kring och de följer ur en kontemplation av tiden.
Först måste det geografiska området jag reste i nämnas. För att undersöka vargrevir hade jag utgått från följande område:
Bilden är tagen från Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.
Jag skulle övernatta i Orsa hos E, därefter åka till Fulufjället för att sedan sova vid Räkasjöarna utanför Voxnabruk. Plus en del annat. Men regnovädret Karl-Heinz gjorde att tanken på att tälta blev oaptitlig.
I stället blev det en virrig resa där jag medvetet satsade jag på att hela tiden köra nya vägar. Så om vi tittar på hur jag körde så ser man hur oplanerat det var. Endast en gång korsade jag min egen väg. Mellan Arvet och Rättvik, längs väg 301, körde jag två gånger.
Endast en väg är inte utmärkt och det är då jag ville åka till Räkasjöarna utanför Voxnabruk från Sundborn. Även om jag inte ville övernatta där så ville jag i alla fall besöka naturreservatet.
Så jag körde norrut längs med väg W889. Det är vid E:et i bilden. Efter någon mil eller två var det dags att svänga av på en skogsväg som skulle vara i 20 km. Mottagningen försvann och jag körde på.
Det var en bra väg för en jeep, en sämre väg för vår Toyota. Vi åkte längre på vägen och min puls steg högre och högre. Det enda jag tänkte i detta var punka och att jag skulle behöva gå mil för att ringa en bärgare.
Så jag valde att till slut att vända. Pulsen sjönk och tillbaka på asfalten var jag lugn.
Låt oss återvända till Orsa och undran vart vi skulle ta vägen. På inrådan av E besökte jag Zornmuseet i Mora med honom. Det var väl värt besöket.
Jag fångades av konstnären Anders och Emma Zorns hem och hur han i sitt hus ville fånga sitt egna förgångna och allmogens uttryck.
Men, slog det mig, om redan han talade om bevarandet av det lokala och om allmogens traditioner, betyder det inte att den livsstilen redan var på väg bort? Att man arbetar för att bevara, följer ur insikten att det som var är på väg bort.
På bilden ovan befinner jag mig runt 60 meter under jorden i gruvan i Dalun. Ljuskällan till vänster i bild ska illustrera hur man bröt gruvan innan dynamit. Under dagar eldade man mot gruvväggen för att göra stenen skörare. Sedan hackade man sig in en bit. Jag vill minnas att det tog en vecka att ta sig in en meter i bergväggen.
Gruvan har funnits sedan 1300-talet. Som vi förstår har det behövts mycket ved för att komma ned till den punkt där jag befann mig. Detta förklarar att skogarna har varit brukade i över 700 år i Bergslagen. Bergsmännen lärde sig snart att skapa en skog som var ägnad gruvdrift.
Medan jag åkte norrut från Sundborn och passerade by efter by såg jag minnen från bergsmännen, men också en avfolkningsbygd. Skogen som växte följde sin egen tid. Runt hundra år växer den innan den avverkas och förhoppningsvis får de efterkommande en god utdelning.
Det var för mig en bygd som berättade om förr, en skog som talade om framtiden och byar som få valde att bo kvar i. Hur lever dessa ättlingar av bergsmän och skogsbönder? Hur många är kvar? Tankarna fyllde mig.
Norr om Lamborn var det bara skog, gran och tall, kalhygge och bestånd i olika ålder, gallrat eller inte. Jag upptäckte hur jag blev alltmer bedrövad. Det här var som att åka längs med veteåkrarna i Skåne. Det var gran- och tallåkrar! Något skedde inom mig. Monokulturen drabbade mig.
På väg tillbaka till Sunne dagen efter övernattningen utanför Bollnäs passerade jag Rättvik. Det var Classic car week. Gamla amerikanska bilar överallt. På vägarna hade jag sett dem.
Jag mindes med fröjd hur jag hade åkt runt i en raggarbil förra året i Orsa. Solen hade skinit. Musiken hade varit hög. Vyn hade varit vacker. Och motorn hade mullrat. Det hade inte gått inte att prata i normal samtalston.
Nu när jag sitter vid matbordet med urdrucken kaffekopp kom jag att tänka på den raggarturen.
Att sitta i bilen var som att vara innesluten i ett lugn, trots mullret från motorn och den höga musiken.
Och återigen kom tanken om tid till mig. Under min färd med Maggie hade jag åkt förbi nedgångna byar, loppisar och alla dessa gamla amerikanare. Runt omkring hade skogen talat om framtida utdelning och byar om en tid som tillhörde det förgångna. För mig blev de många veteranbilarna en symbol för fasthållningen vid det som är på väg bort.
Det var nostalgi med allt från hembygdsföreningars upprätthållande av gamla byggnader i Leksand till raggares mekande med bilar som de sedan cruisar med.
Och överallt var denna monokultur av tall och gran. För mig väckte det inte nostalgi utan vemod.
Jag försöker beskriva en känsla som fyllde mig och en tolkning av andras beteende. Jag använder ordet nostalgi för dem och vemod för mig. Nostalgi läser jag i Svenska Akademiens ordlista definieras som ”melankolisk längtan hem” och vemod som ”längtansfull sorgsenhet, svårmod”.
Jag vet inte om jag fångar något i detta och möjligen kan det låta som om jag dömer? Lägg märke till att båda orden syftar på längtan. För mig är nostalgi ett slags fasthållande, men när jag tänker på Larsson i Sundborn, Zorn i Mora och Munthe i Leksand väcks andra tankar.
Hemmen var egensinniga och alla hade de samlandet av det gamla gemensamt. Både Zorn och Larssons infogade gamla hus i det nya. Axel och Hilda Munthe fogade in delar i det nya, som var många hundra år gamla. Alla tre hemmen var toppmoderna för tiden och ändå de hade antikviteter i väggar och i samlingar.
För dem var det inte nostalgi eller vemod utan det handlade snarare om omformning och omformulering av det som var då i det som är nu
Likväl i dessa samhällen omgivna av skog som talar om framtida utdelning så ser jag ingen tillförsikt inför framtiden utan vilja att hålla kvar det som en gång var i dessa amerikanare som breder ut sig på de smala vägarna.
Det blev en resa som visade mig något annat än det jag hade föreställt mig. Det blev en resa där tidens olika dimensioner mötte mig och människans oförmåga att kunna förstå dess riktning blev tydlig för mig.
