Kategori: Rewilding

Björnar kan vara farliga, även för storstadsmänniskor

Då jag går i skogen är jag tyst. Möjligen säger jag några ord till Maggie. Är jag med min käraste tenderar vi också att vara tysta. Vi är människor som är vana vid att gå i ofarliga skogar. Med det menar jag skogar utan björn. För i skogar med björn kan det bli farligt om man råkar skrämma dem.

I ett av Hans inlägg på Liv i fri luft berättar han om hur han stötte på en björnhona med sina ungar. Hon gör ett utfall, men attackerar honom inte, På gränsen – dag 32.

Hon har fullt fokus på mig och jag på henne. För när jag får syn på första årsungen, liten och nästan svart päls, inser jag faran. Samtidigt gör hon en 10 meters rusning mot mig för att skrämma bort mig från ungarna.

I kommentaren till Jag söker vargspår berättar Lars Lundqvist om hur en bekants dotter fick sin dröm uppfylld och blev jägmästare, men slutade på grund av björnmöten.

Efter några väldigt nära möten med björn ute i skogen, ensam, valde hon ganska snart att omskola sig till nåt helt annat, där hon slipper vara rädd att ensam möta rovdjur som faktiskt kan döda en människa.

Lars använder exemplet för att kritisera det perspektiv som jag framför. Han menar att jag inte förstår hur det är att leva nära rovdjur. Kritiken kommer i samband med att jag introducerar filosofen Baptiste Morizot och hans sätt att se på relationen människa och natur. Morizot gör det genom att fokusera på vargens återkomst.

För Lars är han en typisk stadsmänniska som dessutom undervisar vid Aix-Marseille Université, alltså i en storstad långt borta från dem som har problem med rovdjuren.

Ett spöknät som har flutit i land vid Gislövs Hammar.

Låt mig fortsätta att introducera hans tankar med ytterligare ett citat. Det är från hans första stora bok Wild Diplomacy: Cohabiting with Wolves on a New Ontological Map (2022 [2016]). Det är den bok som jag läste sist av honom och är en relativt teknisk filosofisk bok.

Han skriver att genom att rovdjuren kommer tillbaka, att folk flyttar från landsbygden skapar det en tid då symboliken omformuleras. Vad han syftar på är den kosmologi som gör skillnad mellan naturen och kulturen, djuren och människan.

Wildness is coming back into play as an economic reality induced by population decline in rural areas; the extent to which its symbolism is being reevaluated points up a growing tendency to reject the ideology of a civilization that separates the human from the natural. (2022:18f)

Han fortsätter och skriver att vargarnas återkomst gör att vi får syn på de dolda föreställningar som styr hur vi ser på naturen. ”The wolves’ return highlights the deep metaphysical and generally invisible infrastructures of our relation to nature.” (2022:19).

Gislövs Hammar.

För mig, skolad i det sättet att tänka, är det underbart att läsa. Vi lämnar jordelivet och studerar allt på distans. Just den där distansen är det som han vill lämna genom sin bok On the animal trail (2021), där han beskriver hur han vänder på perspektivet genom att spåra.

Spårandet blir ett sätt att försöka få syn på djurets perspektiv. Det är genom att se hur djuret rör sig i landskapet som man kan få syn på hur det uppfattar landskapet.

To track, in this sense, is to decipher and interpret traces and pawprints so as to reconstruct animal perspectives: to investigate this world of clues that reveal the habits of wildlife, its way of living among us, intertwined with others. (2021:4)

Men, för att följa Lars kritik, fortfarande blir det en slags bild av storstadsmänniskan som besöker landsbygden och undersöker den för att sedan återvända till staden och dricka en perfekt dubbel espresso på ett barristacafé.

Det är därför jag inledde med historierna om björnar. För, som jag skrev i början, här i södra Sverige riskerar vi inte dessa björnmöten. Vi glömmer bort faran.

En vän till mig arbetar som läkare. Han berättade om en man som kom in björnriven. Det hade skett under svampplockningen. Då han länge hade varit hemifrån under sin utbildning glömde han att man inte får sy ihop björnsår. Panikslagen kom han senare på det, ringde till mannen och fick skära upp stygnen.

Björnar är inte gosedjur.

Gislövs Hammar

Det är den andra sidan av rovdjurens återtåg och att deras populationer ökar. Faran ökar och livsstilar störs.

I kapitlet ”The future of coexistence: resolving human–wildlife conflicts in a changing world.” (2005) skriver Rosie Woodroofe, Thirgood och Alan Rabinowitz om hur konflikterna ökar mellan dem som bor i områden som har ”drabbats”* av varg eller något annat rovdjur.

Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz menar att i väst inte vet hur man kan leva i områden med rovdjur, vilket beror på att väldigt många inte har levt med dem i sin närhet.

I denna tanke finns det ytterligare en faktor och det är den underliggande idéen att många såg utrotandet av rovdjuren som ett sätt att utveckla länderna. Genom att de togs bort tämjde man vildmarken. Djuren kunde gå fritt och herdarna kunde göra annat.

Not only do these animals encounter conflicts with people as they recover– they experience conflicts with people who have not encountered them for decades. Such circumstances can be particularly problematic since traditional mitigation measures will usually have been lost. More subtly, the return of problematic wildlife may be perceived as ‘a step backwards’ in societies that have a strong commitment to ‘progress’ and economic development. Hence, the environmental conditions that allow population recovery may prompt conflicts more severe than would have been the case had the ‘conflict’ species been present continuously. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:394)

Gislövs Hammar

Vad vi ser här är således två saker som sker. Å ena sidan har utrotandet av rovdjuren lett till en lättare livsstil. Yrken som herdar har tagit bort. Fårägare har kunnat stängsla in sina får och lämna dem obevakade över natten. Det är således en tillvaro där man kan vara fårägare utan att ha de problem som kan uppstå i rovdjurens närvaro. När det nu förändras uppstår konflikterna.

Det andra som sker nu när de återvänder och skyddas är en oförmåga att kunna hantera det. Dels beror det på lagar, då det till exempel är förbjudet i Sverige att låta vakthundar gå obevakade i hagar, dels på grund av att herdeyrket inte är särskilt eftertraktat.

Finally, of course, many conflicts now occurring in developed countries are in areas where ‘conflict’ species had been locally extirpated and are now recovering– hence traditional mitigation methods had been abandoned in large part because they were no longer needed. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:397)

Att bedriva fårskötsel i Norge och Sverige är främst ett livsstilsval och inte huvudinkomsten för ett hushåll. I Norge, berättar Swenson och Andrén (2005), tenderar folk att skydda fåren mindre och låta dem beta långt från sina hem. Vad vi ser är således viljan att ha en livsstil och som kompenseras av staten, men där utövarna inte är villiga att leva livsstilen fullt ut. Genomsnittet i Sverige är 26 får och i Norge pendlar det, vilket inte är ekonomiskt bärande.

Frågan som jag får är om livsstilsval ska få stå över andra faktorer som rovdjurens närvaro och existens?

Men varför förändras då synen på rovdjuren. Enligt Woodroofe, Thirgood och Rabinowitz bygger det just på det som jag ständigt återkommer till att vi blir mer urbaniserade. Detta i sin tur skapar en positivare attityd till rovdjur hos dem som bor långt ifrån dem och det leder till en oförståelse för de problem som rovdjuren skapar. Det skapar sociala konflikter.

As people become more urbanized, they seem to become more positive towards wildlife; of course, they also become more insulated from the problems of actually living with wildlife. Hence, in many countries, both developed and developing, human–wildlife conflict becomes transformed into a social conflict between groups of people with differing views on how wildlife should be managed–a conflict that falls fairly predictably across the urban–rural divide. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:404, citat borttagna)

Gislövs Hammar

Jag ska strax återkomma till Morizot. Men först vill jag anmärka på två citat från Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz. Om Sverige skriver de att till skillnad från andra länder har man inte varit lika inriktade på att stödja livet på landet, genom till exempel bidrag till jordbruket. Det har lett till att färre arbetar inom lantbruket. Det i sin tur har lett till att rovdjuren har kunnat öka så mycket.

Interestingly in Sweden, where government policy has not attempted to conserve a ‘living rural landscape’ through agricultural subsidies, farming populations in rural areas have declined and large carnivores have been able to stage an impressive recovery. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:404)

Det andra de tar upp är att människor i utvecklade länder har vant sig vid att samhället ska betala för saker som de håller för värdefullt. Det bygger på en villighet att betala skatter. Eftersom majoriteten skattebetalare bor i städerna, betyder det att det är de som till viss del stödjer de som vill ha en livsstil på landet som inte lönar sig.

People in developed countries are accustomed to the idea that society should pay to protect things that they value– ranging from historic buildings to unprofitable industries which nevertheless provide jobs. By extension, then, people may need to accept that the costs of coexisting with wildlife– many of them currently borne by rural people, and in developing countries– may need to be met in large part by funds derived ultimately from the people who benefit most from biodiversity conservation, often in cities, and in developed countries. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:405)

En svamp vid Mälarhusen

Låt oss nu återvända till Morizot och det som jag så ofta återkommer till.

Vargens återvändande väcker konfliktzoner som har dolts. Det visar på hur vi har gått från ett ruralt till ett urbant samhälle. Det beror på en teknologisk förändring där arbetstillfällen blir allt mindre på grund av maskiner. En skogsmaskin gör jobbet för ett helt arbetslag. De nya jobben skapas i städerna. Skatter genereras av dem som jobbar och sedan fördelas de utifrån politiska beslut. En välfärd har byggts ut som folk tar för given.

I detta skapas nya föreställningar, nya frågor och nya konflikter. Vargen och rovdjuren blir då en symbolfråga som delvis döljer den egentliga konflikten som handlar om olika grupper i samhället och resursfördelningen dem emellan.

Vad vi ser är hur de ekonomiska faktorerna också skapar nya förutsättningar, vilket leder till att nya samhälleliga frågor uppstår. För 150 år sedan skulle man utrota vargen. Nu ska den skyddas. Nu har den ekonomiska basen förändrats.

Men Morizot utgår inte från de ekonomiska faktorerna utan utifrån kosmologiska. För att upprepa citatet citat sm jag skriv i början och nu få in det i ett bättre sammanhang: ”The wolves’ return highlights the deep metaphysical and generally invisible infrastructures of our relation to nature.” (2022:19).

Citatet syftar på vad det är som styr våra föreställningar om människans plats i naturen? Enligt honom är det en människocentrerad syn, där vi ser vår plats överst i hierarkin. Men i vår tid har vi möjligheten att förändra den synen och snarare undersöka frågorna om hur vi kan finna en samvaro med naturen och rovdjuren. Problemet ligger hos oss och vår oförmåga att leva i rovdjurens närvaro.

But the problem is not how we can best protect our supremacy; the problem is how we can learn to coexist with even the most stigmatized forms of the biodiversity that grounds our own existence. It is the problem of our ability to cohabit with our wild animals. (2021:8

För att kunna leva i rovdjurens närvaro handlar om förändringar av attityder och om att undersöka vilka möjligheter som finns. För att göra det krävs det att vår kosmologi och föreställningar förändras. Det är nämligen inte bara ekonomiska frågor som skapar konflikt utan hur vi ser på tillvaron och hur den är inordnad kulturellt.

Avslutningsvis handlar det inte om att göra rovdjuren till gosedjur. De kan vara farliga. De påverkar oss människor och de skapar konflikter. Det är detta som skapar en möjlighet till att studera konflikten och se att den inte bara är ekonomisk utan dessutom pekar på en kosmologi och hur vi föreställer oss vår tillvaro. Härmed kan vi också påbörja en förändring till kunna se alternativ. Det är spännande. Likväl kan det inte ske på ordination utan måste ske organiskt och den kan endast ske genom samtal.

Det undviker vi gärna i Sverige.

*Att ”drabbas av varg” är ett intressant uttryck då det syftar på en slags vanmakt som upplevs. Nu upptäckte jag att det finns en bok som heter Att drabbas av varg: de drabbades egna känslor, tankar och erfarenheter (Albinsson, 2017). Enligt förlaget handlar den om följande:

Fokus i boken ligger på den fysiska och psykiska press det innebär att leva med varg tätt intill knutarna. Boken är skriven ur ett nyanserat perspektiv och syftet är att få andra att förstå att vargen har blivit mer aggressiv och mer hotfull mot människor såväl som djur vilket skapar stor oro för de som har vargen i sin närhet. Ebes förlags pressmeddelande

Referenser:

Morizot, Baptiste. (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge

Morizot, Baptiste. (2022[2016]). Wild diplomacy: cohabiting with wolves on a new ontological map. Albany: SUNY Press

Swenson, Jon E & Andrén, Henrik. (2005). A tale of two countries: large carnivore depredation and compensation schemes in Sweden and Norway. In: Woodroffe R, Thirgood S, Rabinowitz A, eds. People and Wildlife, Conflict or Co-Existence?. Conservation Biology. Cambridge University Press; 2005:323-339.

Woodroffe Rosie; Thirgood Simon & Rabinowitz Alan. (2005) ”The future of coexistence: resolving human–wildlife conflicts in a changing world.” In: Woodroffe R, Thirgood S, Rabinowitz A, eds. People and Wildlife, Conflict or Co-Existence?. Conservation Biology. Cambridge University Press; 2005:388-405.

Ska visenterna få ströva fritt?

Idag blåser det ute. Hårda södervindar drar i träden utanför. Länge har brittsommaren skämt bort oss här i Simrishamn. Solglasögonen har varit på och efter jobbet har jag suttit och rökt min pipa med en kopp te på balkongen. Röken retar smaklökarna och jag förnimmer nya smaker.

Häromdagen satt jag uppfylld av tankar då en fågels täckning väckte min uppmärksamhet. Det var en entita som hade kommit in i trädgården. Den sökte insekter i bland lavarna som har växt på barken i det asiatiska trädet som växer i trädgården.

Jag förundras över hur genom inhemska lavar och mossor träden införlivas i den svenska ekologin. Även om trädet inte får sin plats ger dess yta plats för det inhemska.

Död ved ger livsrum. Från Bäckhalladalen

Då jag nu var väckt ur mina tankar kom blåmesarna kvitter och akrobatik till känna i kastanjen. Det var fullt av dem. De klättrade och flög mellan löven som var angripna av kastanjemalen. Kanske bildar gångarna och sprickorna i löven utrymme för andra insekter?

Nu var jag fullt närvarande och den där underbara känslan då skönheten griper tag i mig spred sig i kroppen. Ett leende dök upp i mitt ansikte. Efter piprökningen beslöt jag mig för att ta en promenad. Vindar och höstflytten hade lett till att det var småfåglar överallt i buskar och träd.

Från Bäckhalladalen

Under de två veckorna som har gått sedan jag skrev sist har jag lyssnat på en del poddavsnitt som har lett min undran in i nya miljöer. Ett var 191: Rewilding Myths and Misconceptions with Ian Parsons.

Ian Parson var ny för mig och hans kritiska syn på återintroduktion av djur gav mig ett nytt perspektiv på debatten om vi bör introducera eller återintroducera djur i den lokala ekologin. I samtalet med poddvärden Tommy påpekade han att många av projekten med återintroduktion inte fungerar. Organismerna dör och det beror på att egentligen finns inte förutsättningarna för att placera dem i miljön.

Från Bäckhalladalen

För att begrunda kort vad han menar drar jag mig till minnes en promenad jag gjorde i Bäckhalladalen för några veckor sedan. Jag tänkte på hur mycket död ved det låg i vissa delar. Det var nedfallna träd som nu på höstkanten pryddes av musslingar.

Jag steg av stigen och fotograferade och beundrade. Ett äldre par kom förbi och mannen frågade mig vad jag hade sett. När jag sade att jag beundrade svamparna tystnade de och gick snabbt vidare.

En tok, tänkte de nog.

Det som slog mig medan jag tittade på alla dessa nedfallna träd var hur många träd i olika stadier av nedbrytning det måste ha funnits i de äldre skogarna. Numera är det sällan så mycket död ved i skogarna som det en gång bör ha varit.

Detta är ett exempel på vad Parson för fram i poddavsnittet. Miljöerna måste finnas där organismerna kan husera.

Men det måste inte bara finnas livsrum på ett ställe utan på många ställen så att de kan hantera förändringarna för att inte falla i utdöendeskuldfällan. Det är detta som Parson för fram. Förutsättningarna för arterna måste finnas på en stor yta, så att de inte koncentreras på en för liten yta. Detta gäller framför allt de stora däggdjuren som kräver stora ytor att röra sig på. Likaså finns det en risk de små koncentrerade öarna i landskap att en eld eller något annat sker som dödar dem.

Från Bäckhalladalen

För att illustrera tankegångarna sökte jag efter hur långt projektet med att återintroducera visenter i Sverige. Ekologen Carl-Gustaf Thulin berättar på Natursidan att förstudien är klar, Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna (Hansson, 2024). Den finns att ladda ner här: Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige (Thulin et al., 2023).

En av tankarna bakom visentens införande är den funktion som de tillför ett ekosystem, där de skapar habitat för andra organismer. Thulin et al. skriver att de ”betar både gräs och vedväxter och har därmed potential att hålla igenväxande landskap öppna” (2023:5). Här finns det mycket att gräva i, varav flera saker nämns i det här inlägget, På naturens premisser. Vilket illustreras med följande bild där vi kan se hur visentens närvaro påverkar och möjliggör livsutrymme för en mängd arter.

Bild tagen från https://rewildingeurope.com/rewilding-in-action/wildlife-comeback/bison/

I studien undersöker de olika platser i Sverige där förutsättningarna finns för att introducera dem i det vilda. De anger olika skäl till varför vissa är bättre än andra. Det viktiga är dock för det här resonemanget att vi ser hur spridda de möjliga områdena är. Det största skälet till detta är människorna och att få vill titta ut ur fönstret och se en visent i trädgården eller att vetefältet har manglats ned.

De gröna områdena är de ”har den lämpligaste kombinationen av habitat och vinterföda /…/ och minst konfliktyta i relation till människa” (Thulin et al. 2023:58).

Figur 15 (Thulin et al., 2023:59)

Som vi ser i figuren bildar habitaten öar i landskapet. Förvisso blir det en slags skärgårdsliknande miljö i Bergslagen. Frågan uppstår då om de ska hållas på en ”ö” eller om det ska finnas faunapassager, till exempel broar, emellan dem? Personligen är jag för detta, men därmed får jag inte blunda för de stora problem som uppstår, vilket inte heller författarna gör.

Från Bäckhalladalen

I detta pågående samtal finns det dock något som Parson tar upp som många rewilding:förespråkare, enligt honom, inte tar hänsyn till. Det är tiden. Som jag så ofta återkommer till återvänder många däggdjur naturligt och spontant till miljöer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga.

Parson själv, som framför allt är ornitolog, nämner den förändring i fågelpopulationer uppstår naturligt genom hur de olika arterna sprider sig i över kontinenten och i landskapet. Klimatförändringarna gör att vissa arter försvinner och andra tillkommer. Vissa kan anpassa sig och andra inte.

Tiden tycker vi ofta går för långsamt och vill skynda på den. Så därför vill vi återintroducera arter eller bara introducera arter. Grupper vill forma landskapet efter sina föreställningar och visioner. Det är allt från visenter till contortatall. Likheten med visenterna och contortatallen är att de inte kommer spontant, utan att de aktivt införs utifrån olika syften.

Lersjön i Värmland

För att avsluta detta inlägg fann jag bilden ovan. En afton gick vi vid Lersjön väster om Sunne. Maggie sprang och ville hämta pinnar med min käraste. Själv plockade jag beska lingon. Jag lade några på en sten och tog ett foto innan jag åt upp dem.

Nu när jag ser bilden ser jag att molnen i bakgrunden speglas i vattnet. I den nedåtgående solen får stenarna en röd ton. Jag tycker det är en vacker bild. De olika färgerna kontrasterar mot varandra. Men den är också väldigt artificiell. Skulle jag inte ha ätit upp lingonen hade de ruttnat och ljuset föll just så för en kort stund.

I evolutionens tidslöshet är vi människor blott ett ögonblick och likväl, i vår iver, är vi på väg att förändra så många av de förutsättningarna för organismers överlevnad. Att vi är medvetna om hur vi förändrar gör att vi också kan bereda vägen för arternas mångfald och detta måste göras med ödmjukhet för vad vi vet och förstår. I detta finns det dock en varning och det är att inte det estetiska och nyckfulla sinnet bör vara det som formar vår föreställning. Det är vad jag fick med mig av intervjun med Ian Parson och jag rekommenderar dig att lyssna på den i din poddapp.

Referenser:

Hansson, Erik. (2024). Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna. Natursidan. Publicerad 240314 [hämtad 251004].

Thulin C-G; Ausilio GM; Sannö A; Niklasson M; Kjellander P. (2023). Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige. Sveriges lantbruksuniversitet, dnr SLU.afb.202311

Vargen i Europa, en framgångssaga

I väster har vindar, värme, termik bildat ett vackert mönster i molntäcket som breder ut sig. Jag ligger halvlutad mot en sten som har trillat ned från stengärdsgården. Måsar samlas i små flockar på himlen. En lövsångare lockar.

En tornfalkshona är på jakt. Den ryttlar och förflyttar sig sedan genom att liksom dala i en båge för att ånyo inta en ny plats. Termiken gör att den kan segla korta ögonblick på samma ställe innan den börjar ryttla. Så dyker den och landar på marken. Jag kan inte se med kikaren vad den har fångat. Den flyger upp och sätter sig i toppen av ett träd. Den verkar redan ha ätit upp bytet. Jag tänker att det måste vara skönt att kunna få behålla all mat nu när ungarna är utflugna.

Ängarna i Bäckhalladalen

Det är varmt där jag halvligger. Tankarna gör att jag glömmer bort var jag befinner mig, för att sedan återvända till landskapet. Det är rovfåglarna som fångar min uppmärksamhet.

Innan jag kom hit gick jag förbi ena dammen Bäckhalladalen. Då jag hade en märklig stress i kroppen valde jag att sätta mig ned och ta in det jag såg. Något rörde sig i en buske. Jag spanade med kikaren. Så fick jag se en rödhake som inte var rädd för att bli iakttagen. Den kom närmare, stannade i strandkanten. Den flög upp. Fångade en insekt. Tillbaka in bland buskarna. Snart kom den tillbaka igen.

En gul trollslända drog med sin långa svans på en pinne som stack upp ur vattnet. En blå trollslända kom och störde den. De flög iväg, sammansatta. Så kom den gula tillbaka, fri från den blå hannen.

Jag fick syn på en lövsångare, men den ville inte bli iakttagen och drog sig snabbt undan i grenverket.

Nu var stressen borta och jag reste mig upp för att gå till ängarna.

För att upprätthålla det här öppna landskapet låter man kor ströva här. Nu är de borta för säsongen. Spåren av dem är spillning och stigar i ljungen. En bit bort finns det en hästgård, men de låter inte hästarna ströva här. En del av rewilding är att låta olika betande arter dela ett område då de väljer olika växter och att kon sliter loss gräset med sin tunga, medan hästen knipsar av med sina tänder. De olika teknikerna formar miljön.

Kanske man borde låta visenter gå här? Tanken kommer under läsningen av Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han har lämnat vargarna, som jag beskrev i Vargen hjälper oss att få syn på oss själva och talar om bisonoxen i USA. Han beskriver att stora delar av bisonoxarna inte är genetiskt rena. De är hybrider med nötkreatur.

Det intressanta är att trots att de tillhör två helt olika arter, bos och bison, kan de föröka sig med varandra. Då de är tåligare än oxdjuren är det vissa ranchägare som hellre bedriver boskapsskötsel med antingen bison eller med hybriderna. Det går inte att se skillnad på dem.

Brösarps norra backar

Så nämner Preston något som får mig att haja till. Han nämner biologen Michael Soulé och en text som jag har diskuterat en hel del på den här bloggen, ”What is conservation?” (2014 [1985]).

The mixing of bison and cattle genes does not matter much from the point of view of a rancher. You have a rugged animal that meets your market needs. But cattle genes matter a lot from the point of view of bison conservation. If you are trying to save a vanishing species, genetic integrity is often thought to be the heart of it. Michael Soulé, a founder of the discipline of conservation biology, insisted that one of the most important beliefs in conservation is that the results of evolution are good. (Preston, 2023:68).

Referensen är till ovan nämnda artikel. Jag tar fram den ur bokhyllan. Men innan jag diskuterar den och även en annan artikel som jag har läst, vill jag återvända till platsen där jag satt halvlutad mot stenen.

Molnen i väster talade till mig genom sin skönhet. Jag ville fånga dem i min kamera. Resultatet ovan visade på det futila i mitt försök, detta för att scenen ingick i något mycket större. Även om jag i min upplevelse hade ramat in scenen ingick de i ögonblicket. Snart hade vindarna förändrat deras konstitution, dessutom valde jag molnen i väster och inte de i öster som inte uppfyllde samma estetiska form. På samma sätt som jag inte tog en ny bild senare, då himlen hade förändrats helt.

Vad jag syftar på är just att ur våra tankar och föreställningar framträder vår omgivning och vissa delar talar till oss, medan andra delar förblir stumma och ignorerade.

Brösarps norra backar

Soulé skriver att conservation biology, eller bevarandebiologi, är en krisdisciplin som han jämför med forskningen av cancer, se också Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin. I en kris måste man, fortsätter han, agera utan att all kunskap finns.

A conservation biologist may have to make decisions or recommendations about design and management before he or she is completely comfortable with the theoretical and empirical bases of the analysis. (Soulé, 2014:32)

På vilka grunder fattar man då beslutet? Hur vet man tillräckligt? Det utgår ifrån, fortsätter han, dels en grundläggande kunskap, dels utifrån vissa grundläggande värderingar. Det senare går jag igenom i Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.

Bevarande biologi, som vi ser består delvis av kunskap, samt av värderingar. Detta skapar ett visst agerande när det kommer till bisonoxen i USA, där de genetiskt rena bevaras och de genetiskt orena, slaktas och säljs på marknaden.

Även om det låter märkligt och jag vill inte helt avfärda tanken; då det finns skäl till genetisk renhet. Och måhända har jag tillspetsat det något. Likväl är inte just den här blandningen av gener en del av evolutionen? Som pendang kan det tilläggas att artbegreppet är något som biologerna inte är överens om utan det finns flera olika definitioner, varav en är om individerna kan föröka sig eller inte.

Tankarna om genetisk renhet får vi lämna, men vi fortsätter att prata om bevarandebiologins ytterst syfte och det gör vi med hjälp av artikeln ”Now What? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation” (Pettersson & von Essen, 2025). För vad ska vi göra med vargens framgångssaga?

Brösarps norra backar

Som jag tidigare har påpekat många gånger, bland annat i går, så har vargen, trots tjuvskyttar och lokala protester, lyckats sprida sig framgångsrikt i västra Europa. En del av det beror på olika fördrag som till exempel Bernkonventionen där länder förband sig att skydda utrotningshotade djur, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

Pettersson och von Essen skriver att vargen finns över hela kontinenten och att det finns en allt högre anslutning dem emellan, vilket gör att de inte blir genetiskt isolerade som i Sverige. De är nu över 21500 individer och har ökat med 58% mellan åren 2012 0ch 2022. Det gäller dessutom inte bara vargen utan en mängd andra rovdjur vilka nämns i citatet nedan.

Wolves are now found in all but the smallest countries of the continent, with increasing connectivity between the different populations, which combined exceed 21,500 individuals. This represents a 58% increase over the past decade(2012–2022) alone . The positive trendis not limited to wolves. Populations of brown bears, lynx, wolverines, and golden jackals have all increased by 16%–20%since 2016, with bears reaching numbers of over 20,000 on the continent. Birds like eagles, falcons, kites, and cranes are seen in numbers again, and the populations of previously overdepleted ungulates (e.g., boar, deer, and ibex) have swelled to unprecedented levels. (Pettersson & von Essen, 2025:1, referenser borttagna)

Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025

Så, skriver författarna, vad gör vi nu?

This reality of previously endangered species rebounding and expanding into agricultural and residential areas poses several difficult questions, including now what? Where do (and don’t)these species belong, and how much is “enough”? (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Frågan och svaret de kommer med är inte ny. För mig som lyssnade på poddar om vargen och dess status under turen i Dalarna (En amerikanare är trygghet) sade de båda italienska vargexperterna Luigi Boitani och Valeria Salvatori, se Varför lyckas italienarna?, att det snart börjar bli dags att förändra storleken på rovdjurspopulationerna. De bör inte bli för många.

Det är här jag vill återvända till Soulé och krisdisciplinen bevarandebiologi. Även om Pettersson och von Essen inte hänvisar till just Soulés artikel utan en annan, skriver de, att den föddes för att hindra den ekologiska degrationen och utrotningen av arter. Den tanken, fortsätter de, har format generationer av bevarandebiologer och skapat en mängd bevarandeorganisationer.

Born from environmental losses of the 20th century, conservation biology was wrought as a “crisis discipline” with a mission to halt ecological degradation and species extinction (Redford and Sanjayan 2003). This mission has shaped generations of conservationists and given rise to a vast number of conservation organizations, governmental departments, laws, conventions, and treaties. (Pettersson & von Essen, 2025:2, deras referens)

Den här ingången, skriver de, har skapat förutsättningar för många arter att överleva, men den är också allt mer kritiserad.

While this approach has offered many species the means to recover, it is increasingly criticized. (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Det är här som politik, pengar, vetenskap och kommer i fokus. För många organisationer har just formats till rovdjurens försvar. Men tänk om deras arbete har nått ett slut? De har varit framgångsrika, eller i alla fall tillräckligt framgångsrika. Och, för att uttrycka mig polemiskt, har de då deras existensberättigande upphört?

Ringmusslin?

Avslutningsvis hamnade jag i alla fall bland vargarna även om det gick över bisonoxar i USA och en fin promenad i Bäckhalladalen.

Därför låt mig avsluta med en fråga som jag fick igår. Har jag själv ändrat ståndpunkt? Nej, jag är fortfarande för ett samhälle som blir allt mer förvildat. Liksom Soulé skriver i ”What is conservation biology?” så behöver djur och växter för sin överlevnad som en genetiskt tålig art stora ytor att kunna leva och frodas på. Ju större ytor, desto mindre sårbara är de för stokastiska händelser, vilket i sin tur minskar utdöendeskulden.

Likväl, trots den grundläggande värderingen, så måste jag erkänna och lyfta fram det problematiska i en sådan värdering. Dessutom, vilket delframgången med rovdjuren visar, måste fler sidor måste komma till tals. Vetenskapen får inte heller missbrukas genom att man väljer ut vissa delar för att använda dem som ”vapen i debatten”, ”weaponization of ecological theories” (Pettersson & von Essen, 2025:5).

Av den anledningen försöker jag hela tiden att undersöka tingen från olika sidor, för och emot, framför allt för att lära mig själv, samtidigt som jag inte vill fångas av en kognitiv bekräftelsebias, där jag endast söker efter argument som bekräftar det som jag redan tycker.

Om det får mig att verka velig, då har jag lyckats!

Referenser:

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Pettersson, Hanna L. & Von Essen, Erica. (2025). Now What? The Conundrum of Successful Recovery of Wolves and Other Species for European Conservation. Conservation Letters 18(5), e13143, DOI: 10.1111/conl.13143.

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.

Vargen hjälper oss att få syn på oss själva

Tidig morgon, plöjda åkrar, jag sitter på tåget mellan Smedstorp och Tomelilla. En räv springer med något byte i käften. Kråkor dyker mot den. Tacksamt åser jag skådespelet så länge som möjligt. Tåget fortsätter. Nya små obetydliga händelser utspelar sig utanför. En röd glada seglar i luften. Där ryttlar en tornfalk. Grågässen och kanadagäss har landat på fälten. Rådjuren spatserar orädda.

Få tycks se det som sker utanför. De tittar i sin mobil. Själv lyssnar jag på podden Conversation with Tyler. Han intervjuar Jack Clark om AI och framtiden, se Jack Clark on AI’s uneven impact (Ep. 242). Dock fångas min uppmärksamhet av det till synes obetydliga utanför tågfönstret.

Under en bilfärd söderut för några år sedan märkte jag hur lyckligt skattade vi är i Skåne när det kommer till rovfågel. Redan i Danmark försvann alla dessa tornfalkar, ormvråkar och glador längs med motorvägen. Men inte heller när vi körde längs med småvägarna i norra Frankrike tyckte jag mig märka av den rikedom av fågel som vi har i Skåne.

Det finns så mycket att se för den som är bara lite uppmärksam.

Ofta när jag är ute och går ensam och får syn på något, som en havsörn som plötsligt flyger över Tobisvikscamping, vill jag stanna upp folk som är inneslutna i sin egen värld och säga: Titta! (Se Det var en havsörn.)

Så klart gör jag inte det.

En idé som ligger till grund för den här bloggen är just att peka på det som finns i vår närhet och hur fantastisk den är. För vad än de som påstår att vi lever i en utarmad miljö, så stämmer inte det. Saken är den att på flera hundra år har vi inte levt i en så stor mångfald i vår närhet som nu. Att jag kan hävda något sådan kräver sin förklaring.

De miljöer som är hårdast drabbade av förändringen i det svenska landskapet är gräsmarkerna. Det beror på att lantbruket nyttjar sina ägor på ett annorlunda och effektivare sätt idag än förr. Jag har tidigare visat följande översikter i Minskar den biologiska mångfalden? och Vargar dödar får.

Vi ser i nedan figur att de arter som minskar är just de som är knutna till vissa specifika biotoper, som vedlevande leddjur och fjärilar.

(Wenche, 2020, 12)

Som vi ser i ovan figurer går det bra för däggdjuren generellt och om vi tittar på hjortdjur och vildsvin så går det väldigt bra för dem. Många är väl spridda i landskapet. Några som kronhjort och dovhjorten är lokalt väl utbredd, men fattas i andra delar. (Se exempelvis inläggen Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut,  Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?)

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Att det sker en förändring, som jag ofta återkommer till, inspirerades jag att tänka på när jag lyssnade på filosofen Christopher J. Preston i ett föredrag för några år sedan. Nu stötte jag på honom igen i boken Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (Hanson, 2025). Då lärde jag mig att han äntligen har kommit ut med bok en bok där han beskriver sina funderingar om förändringarna som de västerländska samhällena genomgår när framför allt rovdjuren börjar sprida sig över allt större ytor.

Idag började jag läsa den boken som heter Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Den är en fröjd.

I grunden är det en optimistisk bok då den visar att djur som höll på att utrotas helt nu återhämtar sig och intar platser i våra samhällen som få trodde var möjligt.

En admiralfjäril bland omogna plommon.

Men den handlar inte bara om hur många däggdjur som flerfaldigas i vår närhet utan också om hur våra föreställningar om vår omgivning förändras. Även detta har jag tagit upp flera gånger framför allt med vargen som utgångspunkt. Här vill jag påminna om Lars Lundqvist Gästinlägg: Re-wilding del 2 – om hur värdering av det ovanliga lurar oss där han beskriver hur det ovanliga ses som exotiskt. Att återintroducera visenter ses som något nytt och häftigt, medan älgen, som i mångt och mycket fyller en liknande ekologisk funktion, glöms bort.

Preston inleder med konflikten med vargen. Den utrotades ur många delar för att den hotade folks överlevnad. Nu är samhällena rikare och motståndskraftigare och därför sker en politisk förändring. Att vargar återvänder ses nu av många som något häftigt och exotiskt, medan andra ser sina livsstilar som hotade. De senare är de som riskerar att få sin får rivna, sina jakthundar dödade eller upplever att deras barn är hotade när de väntar på bussen. Denna diskussion känner vi igen i från Sverige.

Stor laxskivling?

Genom flerfaldigandet av alla dessa djur uppstår en på många sätt ny situation, menar han. Han hänvisar till ett samtal med den nederländske filosofen Martin Drenthen.

Låt oss än en gång exemplifiera med vargen. Återkomsten skapar en ny situation för att få personers ekonomi är hotade av vargens närvaro och samhället i stort är definitivt inte hotad av den. Däremot är vissa personers livsstil hotad. På 1800-talet då man i många länder utrotade vargen såg situationen helt annorlunda ut.

Men vissa betingelser har inte förändrats hos vissa grupper i samhället, även om det inte är lika allvarligt som på 1800-talet. Till exempel år 2019 levde 39 % av lantbrukarna i Nederländerna under fattigdomsgränsen. Detta har inte med vargen att göra utan med vädret vissa år. Hos stadsbor och de som inte är direkt beroende av klimatets cykler finns det en oförståelse för hur frosten kan slå ut en skörd ett år och därmed drabba ett eller flera hushåll skoningslöst. Människor på landet upplever det tydligare, även om de inte själva är lantbrukare.

På ett liknande sätt finns det en oförståelse för dem på landsbygden om hur stadsbefolkningens brist på mångfald skapar ett behov av att veta om att utanför stadsgränserna är de vilda och otämjda djuren.

In cities, the desire to know there are big animals roaming the landscape is stronger than it is for those with sheep to protect. Honoring this desire may feel unfair if you bear the cost of living with wolves, but the desire needs respecting. If the economic costs created by wolves are shared more equitably, some compromises should be possible. (Preston, 2023: 46)

En rödhake döljer sig bland grenarna.

Ännu har jag inte sagt något nytt för den här bloggen, likväl är det dags att runda av. Frågan är då vad jag ville ha sagt förutom att kvantiteten däggdjur ökar omkring oss och att detta skapar konflikter?

Till och börja med så är konflikter intressanta då de pekar på oenighet och något som inte är löst. Rovdjurskonflikten handlar inte om till exempel vargarna utan om människor. Vargarna är opportunister och trivs i det mänskligt exploaterade landskapet. På samma sätt trivs rådjuren som går in i folks trädgårdar. Konflikten berättar således något om vårt samhälle.

Det andra är hur vi ska se på detta historiskt? Inom historieämnet talar vi om förändringsprocesser och om hur till exempel industrialismen påverkar var folk bor och hur samhällen blir urbana, snarare än rurala. Vad skapar förändringen i betingelser för nya förutsättningar? Hur förändras föreställningarna?

Förändringsprocessen pågår ständigt och genom att fokusera på en del av helheten kan vi få syn på oss själva. Vad menar jag med det? Jo, genom att vi ser till hur vissa saker får symbolisk betydelse genom de konflikter som det skapar, det vill säga olösta frågor. På så sätt kan vi upptäcka vad vi är och hur vi hör ihop med något mycket större än den starkt begränsade livsmiljö som vi tar för givet.

Med hjälp av vargen får vi därför syn på en samhällsförändring som jag tror få av oss är medvetna om.

Referenser:

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Det avförtrollade landskapet

En upphöjning i skogen bredvid en liten sänka är sällan något jag har lagt märke till eller särskilt begrundat, för att alltför ofta är jag på väg.

Maggie drar och jag vill framåt. Det stillasittande och iakttagande söker varken jag eller Maggie. Ibland slår jag mig ner och tar upp min pipa. Åt henne gömmer jag godis och medan hon söker puffar jag på pipan medan ögonen rör sig genom landskapet.

Från Söderåsen

Jag ser den mossiga stengärdsgården. Längs kanten av höjden växer bokar och innanför den går bäcken. Bokträden har trillat ned när rötterna inte längre har fäste.

Bokarna har tagit åt sig av näringen som de nedbrytande insekterna och andra organismer har frigjort från stubbarna. Kanske har mossa vuxit på stubben och på den har det fastnat frön som sedan har kunnat ta del av näringen och ätit ur innandömet av stubben? Ett bokfrö har hamnat i jorden och dess rötter har sträckt sig ut och omfamnat stubben. Med tiden har det blivit en liten kudde av jord, som hålls tillbaka av de omfamnande rötterna och tyngden från stammen.

Hålorna bildas när stormar river med sig träden och rötterna inte längre förmår hålla sig fast. Lågan, som de nu uppstående rötterna kallas hos vindfällena, kommer nu börja att brytas ned av insekter som gråsuggor eller svampar. Av den döda veden kan de olika organismerna leva tills det endast finns jord kvar, men den nedbrytande tiden kan vara över hundra år.

Tallört

Ute i skogen finns det dolda berättelser om stormar och bränder, om hur landskapet har brukats. En hög med knytnävsstora stenar berättar om att här har varit en åker, ett plant landskap berättar om att här har varit en slåtteräng. Stenarna tog man upp när man drog plogen, men när det blev en slåtteräng gick man igenom med en lie. Är det en stengärdsgård var det förmodligen en betesäng som en gång övergavs och de jämnhöga träden började förmodligen växa då marken övergavs. De togs inte ned för skogsbruket. Kanske var det för att man migrerade från staden när arbete i industrin lockade?

Tjörnedala

Vi talar om den relativa tiden och hur kort människoliv är i förhållande till träden. En ek sägs växa i 300 år och dö lika länge. Hela tiden finns det organismer som är beroende av dess ålder. En ekoxhona karvar ett hål för att lägga sina ägg. Saven som rinner ur dricks av fjärilar som eksnabbvingen. Vi enskilda hinner bara se och uppleva en kort tidsrymd av dess liv. Därför förstår vi inte heller våra gärningars påverkan. För ser vi till det enskilda glömmer vi bort samhörigheten med allt det andra som existerar omkring oss.

En ek är inte bara trädet. Jag har redan nämnt ekoxen och eksnabbvingen. För oss går det inte att greppa, men kunskapen har funnits omkring oss i form av myter. Dessa samlade erfarenheter som har vävts in i vår kultur för att kunna vidareförmedlas. När biologerna nu ger sig ut i skog och mark upptäcker den alltmer uppenbara fattigdom som finns i våra marker. De räknar med att en 1500 arter är beroende av en ek. Om alla tas bort för att plantera contortatallar som inte har några organismer kopplade till sig är det 1500 arter som inte längre har någon livsmiljö.

Norra Brösarpsbackar

Vad menar jag då med att myter berättar om detta? I berättelserna berättas det om hur kungar missköter sig och hur Gud straffar dem. Arons söner Nadab och Abihu bar fram främmande eld för att tända rökelsen och straffades genom att förintas inför menigheten. Eller det berättas om hur någon gör någonting och sedan bestraffas dess dotter. Aischylos berättar om i Agamemnon om hur uttråkade soldater som inte kom i väg till det ärorika slagfältet i Troja började jaga i de skogarna omkring. Agamemnon sköt en av Artemis heliga hjortar och för det var han tvungen att plikta med sin dotters, Ifigenia, liv. När han kommer hem igen dödas han av sin fru. Tragedierna berättar om att vår ovarsamhet bestraffas. När vi läser om det anklagar vi Gud och gudarna för att vara hemska och orättvisa. Men i dessa berättelser måste vi också se att hur vi handlar har betydelse.

Myterna berättar om det som vi som enskilda inte kan veta. Det är erfarenheter som har samlats av generationer innan oss, men kunskapen är dold i symboler vars innebörd har glömts bort. Floden Skamandros försöker döda Akilles i Illiaden när han fyller den med lik från Troja. Akilles dödar besinningslöst i sin ilska över sin väns Patroklos död och fyller floden med lik. Det vettlösa dödandet driver floden till att agera.

En död skinnlöpare

Max Weber skrev om hur världen avförtrollades, men i det försvann också kunskapen. Drömmare som Ernst Jünger försökte skapa nya berättelser för att föra in myten, men tänkte inte på att myter är kunskap. De är inte enkla berättelser som knåpats ihop innan barnen ska sova. De innehåller stammens samlade kunskap.

Vi ser hur den avförtrollade skogen skövlas. Trädstammarna tas ut. Fem procent lämnas kvar, men tas senare bort. Tallens tusenåriga livscykel, där hon växer upp, tar av näringen omkring sig för att kunna växa sig allt högre, för att sedan ge tillbaka genom att sakta dö och försvinna, tas ifrån henne. Men det är inte bara ett brott mot henne utan mot alla de organismer som är beroende av henne. Men återigen ser jag till den enskilda. För det är det rovgiriga beteendet som bryter mot Guds lagar. Det är när allt ska tas bort, när vi glömmer bort budet att lämna en viss del till änkorna och de barnlösa.

Tjörnedala

Det avförtrollade är det effektiva. Men det effektiva ser inte till komplexitet utan till den enkla lösningen. Det komplexa lär vi oss åter genom biologernas enträgna sökande efter kunskap. Den enskilda kunskapen byggs ihop till komplexa system, där vi ser hur de enskilda hör ihop och bildar ett system, en superorganism. Vi kan kalla henne för Gaia, vår moder och livgivare. Biologen talar det tekniska språket som kräver kunskap som har tiden att ta till sig. Men från myten lär vi oss att den livgivande modern kan bli till den hämndlystna Kali som livnär sig på blod.

Så många av oss bor i städer och så många är upptagna av sina liv och det är få förunnat att kunna vandra ute i skogen med sin hund och en pipa. Framför allt är skogen fylld av dolda berättelser som man endast kan få tillgång till om man träffar en god historieberättare. Vår kunskap är liten och då bör man agera varsamt. För det finns dolda gudomar som kan störas och då blir de hämndlystna och hänsynslösa och bryr sig inte om vem som är förövare och vilka som bara är offer i dess strid för rättvisa.

Varför lyckas italienarna?

Maggie hade lagt sig ned på grusvägen. Jag satte mig ned. Solen sken och jag var för varmt klädd. Blicken gled mot ljudet av gräshoppa. Snart upptäckte jag den. Den gned sina bakben mot varandra. När den upphörde tyckte jag mig höra en annan gräshoppa till höger om mig, men såg ingen. Jag tittade tillbaka på den första. Den var borta. Så hittade jag den snett till höger framför mig. Jag fick för mig att den kallade på den andra. Sedan blev jag dock osäker, då jag inte hörde den andra. Jag kanske inbillade mig?

Maggie reste sig upp. Det var dags att gå vidare. Hon har varit trött de senaste dagarna och jag lät henne bestämma takten. Vi skulle inte gå långt.

Häromdagen hade vi varit vid Gräsmark och gått. Då upptäckte jag en huggorm en fot från där jag satte en min fot. Maggie hade redan gått förbi. Den låg hopslingrad i gräset. Kanske hade den precis ätit?

Jag och Maggie fortsatte promenaden längs med grusvägen. Vi kom upp till höjden där Sunne Kommun ska bygga sin Climate Arena, se inlägg Trollharar och religionen ekologism. Maggie ville gå ned till Lersjön och bada. Hon drog ut mig på kalhygget och vi gick norrut. Men när det sluttade ned mot sjön svängde jag mot vindskyddet som låg på knallen. Hon ville inte gå dit. Så jag släppte kopplet så kom hon självmant efter mig.

Själv satte jag mig på en sten efter att ha spritt ut godis som hon kunde söka. Jag tänkte på vargarna i Italien.

Blick från vindskyddet. Nedanför ska de bygga Climate Arena för testkörning av bilar.

Under min färd mot Leksand (läs En amerikanare är trygghet) hade jag lyssnat på rovdjursforskaren Luigi Boitani. Han intervjuades i podcasten The Wolf connection i avsnittet ”Episode Luigi Boitani – A History of Wolf Research in Italy” (2025). I programmet beskriver han hur vargpopulationen i Italien hade gått från lite över hundra vargar till nu mellan 3- och 4000.

2019 var den spridd enligt bilden ovan. Det röda är etablerade och de gula områdena är oregelbundna områden. (Italian wolf, Wikipedia)

1973 påbörjade de skyddet av vargen under namnet Operation San Fransisco. Boitani berättar att det krävde många möten med lokalbor, jägare och lantbrukare för att kunna skapa en situation där vargen accepterades.

Valeria Salvatori, som har arbetat med Boitani, berättar i ”Episode 105: European Wolves: A Story of Perseverance & Coexistence with Valeria Salvatori, PhD” (2022) i Rewildology om arbetet som fortgår. Hon berättar att hela tiden handlar det om dialog, att se till den lokala kulturen och förstå hur man kan komma framåt.

Afrika avbildat

Jag tänkte på Sverige där politikerna vill få ned vargstammen till 170 från nu runt 400. I Italien arbetade politikerna tvärtom och nu har det kommit till en situation där man enligt både Boitani och Salvatori ser ett tak på populationen. Vargstammen sprider sig till de omkringliggande länderna som vi ser på kartan ovan.

Gentester av vargen i Italien visar att den härstammar från pleistocen, alltså tiden innan förra istiden (Hulva et al., 2024). Det betyder att den skiljer sig en del från de vargarna som är norr om Italiensk halvön. Nedan ser vi en överblick från 2013 av de olika metapopulationerna i Europa, se Vargen och vad är en metapopulation?.

Figur 1 (Stronen et al,. 2013)

Idag är de ännu mer spridda över Europa, se Kan vi leva med vargen?. Artiklarna jag läser tenderar att inleda med detta. Men det är som jag har återkommit till inte populärt hos alla.

Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025

Maggie hade hittat alla godisarna, där vi satt. Själv upptäckte jag blåbären som hade vuxit sig stora på slänten i gläntan. Jag satte mig på knä och åt. De var söta och varma av solen.

Vargen, apropå den snabba ökningen i Italien och i resten av Europa, berättade Boitani, är väldigt duktig på att föröka sig. Om den inte störs kan den öka med 35% om året. Med tiden sprider de sig över allt större områden. Då den ökar så mycket, fortsätter han, måste antalet kontrolleras.

Det fick mig att tänka på mina funderingar kring diskussionen i Sverige om tjuvjakt där vissa påstår att det inte pågår i särskilt stor omfattning eftersom det inte finns bevis, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Men om vi utgår från det Boitani säger så torde förnekelsen av tjuvjakt vara tveksam.

Förvisso, som jag skriver i Varför dog vargarna?, kan det finnas ytterligare förklaringar. Men då man inte har stött på något virus eller något liknande är det synnerligen märkligt att den svenska populationen inte ökar i högre omfattning.

Svartbäcken

Nåväl, tänker jag efter jag ätit mig nöjd på blåbär, det börjar bli dags att gå tillbaka. Maggie vill fortfarande gå ned till Lersjön, men det får bli en annan dag. Tröttheten som hon har uppvisat kan bero på ryggont så att leka i vattnet får hon inte idag.

På vägen tillbaka visar hon mig var det växer kantareller. Hon är väldigt duktig. Nästan varje dag här har jag ätit stekta kantareller och hjortron med vaniljglass. Till lunch kommer det att bli stuvade kantareller och ugnsstekt zucchini.

Från Back-Kajsasled vid Mårbacka med Freddy

Jag frågade en gång några italienare på besök på skolan där jag jobbade om varför folk accepterade vargarna i Italien. En kollega sköt in att det berodde på att de aldrig hade varit borta. Men det stämmer inte, vad jag lärde mig från Boitani och Salvatori. De var hatade och jagade, men politiska beslut och träget arbete har skapat en acceptans i Italien som har lett till det osannolika antalet idag.

Själv hoppas jag att vi i Sverige en dag kommer att acceptera ett så högt antal. Att tillägga är att i Italien har man också ett stort antal björnar, samt det är mycket mer tätbefolkat än Sverige.

Om några dagar återvänder jag till Simrishamn efter att ha varit i Värmland i några veckor. I Skåne arbetar vissa ljusskygga individer för att få bort vargen. I Värmland tycks de lyckas, se Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Samtidigt arbetas det också i det tysta med samtal om synen på i Sverige, berättar Salvatori.

Må de lyckas att förändra attityden.

Referenser:

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Hulva, Pavel; Collet, Sebastian; Baránková et al. (2024). Genetic admixture between Central European and Alpine wolf populations. Wildlife Biology. https://doi.org/10.1002/wlb3.01281

Stronen AV; Jędrzejewska B; Pertoldi C; Demontis D; Randi E; Niedziałkowska M; et al. (2013) North-South Differentiation and a Region of High Diversity in European Wolves (Canis lupus). PLoS ONE 8(10): e76454. doi:10.1371/journal.pone.0076454

Kan vi leva med vargen?

Under nästa vecka har jag planerat att köra runt i Svealand med Maggie. Vi ska besöka Fulufjället och vargreviren som ligger i norr om och söder om Falun i bilden nedan. Jag förväntar mig inte att se något, däremot hoppas jag.

Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.

Då jag planerade min resa på mitt vanliga spontana och önsketänkande sätt slog det mig att vargar rör sig i stora områden. Nu har de visserligen valpar och är mer stationära, trots det är chansen minimal. För att öka chansen något gick jag in på Skandobs där man kan se var de har funnits. På det sättet utsåg jag två platser att tälta.

Så upptäckte jag att det även fanns björn vid ena stället där jag hade planerat. Jag började känna att jag blev lite nervös. Jag hade läst om Hans björnmöte med ungar i 27 juni 2014 – Oväntat möte. Nu tycker jag att jag sjåpar mig, likväl så finns de där känslorna där av respekt och känsla av hot mot min egen och Maggies säkerhet.

En fäbod i Härjedalen

I rovdjursdebatten tenderar vi att hoppa över dito bjäfs. Känslor hör väl inte ihop med ekologi. Jag vet att jag själv har missat att tänka på detta. Nu tror jag att det är ett misstag!

För att gräva i varför jag tycker att känslorna borde tas mer på allvar för att komma vidare i rovdjursdebatten vill jag inleda med artikeln ”Continuing recovery of wolves in Europe” (Di Bernardi et al., 2025).

Enligt författarna finns det numera cirka 19000 vargar inom EU. De är främst i östra och norra delarna av Europa, medan de västra delarna är mindre koloniserade av vargar.

Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025

I inledningen tar de upp följande punkter. Stora rovdjur minskar globalt, men inte i Europa. Ökningen, skriver de, är märkvärdig då det sker i ett tätbefolkat och ett landskap som är väldigt anpassat efter människornas behov. Det är än märkligare, avslutar de inledningsstycket, då det rovdjuret som ökar mest är vargen, den som människorna ser som tillhörande i vildmarken. Det är också det rovdjur som är mest involverat i bevarandekonflikter och är kontroversiell politiskt.

While large carnivores and biodiversity are declining worldwide, an exception has been the recovery of large carnivores in Europe. This positive trend is remarkable because Europe appears at first as an unlikely place for a large carnivore to recover. In Europe, wildlife has to share space with a human population of roughly 450 million people in a highly anthropized landscape where people grow crops, raise livestock, hunt wild game, and more broadly shape the landscape through urbanization, energy production, industries, and transport infrastructures. Even more remarkable is that the predatory species recovering the most is the wolf (Canis lupus), which many people perceive as belonging to wilderness areas and which is often embroiled in conservation conflicts and political controversies. (Di Bernardi et al., 2025, källhänvisningar borttagna)

Och detta är väl bra!? Det är en ekologisk framgång! Europa blir allt vildare. Det är ju det som min blog handlar om!

Så varför tycker jag plötsligt att man ska prata känslor?

Vid Skönadal utanför Simrishamn

För att gräva i detta plockar jag först upp adjektivet ”vildare”. I Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012) citeras följande ord av Mike Phillips, som var en av de som ledde Yellowstone Wolf Project. Han menar att Yellowstone Nationalpark är en plats där vargen kan frodas och fortsätta att vara vild.

With a system like Yellowstone in place the gray wolf can withstand a great deal of human exploitation and still thrive. They’ll continue to be wild. And they’ll continue to inspire. (Smith & Ferguson, 2012:191.

Men Yellowstone är inte tätbefolkat och det är inte Europa och dessutom så är inte alla runt omkring lika nöjda trots inkomsterna som kommer delstaten till del.

Men innan vi kommer till om folk är nöjda eller inte vill jag avsluta detta med det vilda. För trots att vargen må symbolisera det vilda, så rör den sig i tämjda områden. I landskap som är ”antropiserade” för att använda termen i Di Bernardi et al.:s artikel (2025). det är landskap som är skapade för mänskliga behov.

Men vad ordet ”vild” börjar kännas konstigt. Det är något som inte stämmer här. Kategoriseringar börjar att brytas ned. De må vara vilda och otämjda djur, men de rör sig inte längre i någon slags vildmark, se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.

Slåttern pågår i Härjedalen. Här är en hässja.

Fast det var ju det här med känslorna som jag ville tala om och det kommer sig av två böcker. En har jag nämnt tidigare i Vargen är död. Antropologen Thorsten Gieser skriver just om känslor i Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Han menar att vargens närvaro väcker sinnesrörelser i oss (”affects”). Dessa formar hur vi upplever vår omgivning. Känslorna som följer ur sinnesrörelserna kan väcka spänning eller oro. De formar hur vi beter oss.

Jag minns när jag och Maggie gick i godan ro på Billingen utanför Skövde. Plötsligt fick jag se en varg. Jag frös och visste inte alls vad jag skulle göra. Så kom den närmare och jag upptäckte att det var en stor schäfer med matte bakom sig. Hon kallade in den och kopplade den. Vi fortsatte vägen fram. Men trots att jag hade sett fel förblev oron i mig ett tag till.

Österlen

Den andra boken har jag nästan läst färdigt och heter Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Författaren Jonny Hanson är samhällsvetare och har en doktorstitel i bevarandebiologi.

Båda böckernas titlar inleds med ”Living with” och det är just det som är det intressanta med båda böckerna. Båda är samhällsvetare och har därför ett annat perspektiv än de som bara ser spridningen av rovdjuren i ett populationsekologiskt perspektiv.

De utforskar vad som händer med samhället och de människor som tvingas leva med rovdjuren. Jag skriver ”tvingas” medvetet då det handlar i grunden inte bara om en naturlig spridning av rovdjur utan det är också politiska beslut som ligger bakom varför de tillåts förbli där.

Jonny Hansons bok har ett irländskt perspektiv och tar sin utgångspunkt ur den irländska debatten om man ska introducera lodjur till Irland. De finns många skäl till varför liksom många emot. De för, menar att det handlar om att finna en ekologisk balans. De har problem med hjortdjur som betar allt för mycket. Samtidigt har de på landsbygden en kultur av öppna hagar där det går får.

Kommer fårägarna att acceptera det och vad gör de eller i alla fall några av dem om de inte accepterar en introducering? Han berättar om de röda gladorna och havsörnarna som återintroducerades. Efter ett tag började man hitta flera som hade förgiftats. Vi tycks se liknande handlingar i Sverige med vargar som dödas illegalt.

Maggie framför Britt-Inger Perssons verk Dans i Kivik Art Centre.

Just fårägare är intressanta. Gieser beskriver en hackordning bland lantbrukare som har djur. Enligt honom är fårägare de som står lägst i rang i Tyskland. Oftast har de få djur och de bedriver det som en slags hobbyverksamhet. De har därför lite att säga till om, men är oftast de som är drabbade.

Screenshot från ATL (250725)

I rovdjursdebatten är det oftast de som lyfts fram som värst drabbade. Att de är värst drabbade stöds av statistiken. Enligt Viltskadestatistik 2024 (Frank et al., 2025) angreps 482 djur i hela Sverige av varg. 453 av dem var får. 382 får blev dödade, 41 skadade och 31 saknade.

Återigen hamnar vi i statistik och den är viktig. Men känslorna är det som formar hur vi upplever vår omgivning (Damasio, 2018). Gieser berättar om den uppgivenhet som drabbade fårägare berättar om och uppvisar. Många lägger snart ned sin verksamhet efter ett angrepp, berättar han.

Kivik Art Centre

Hanson talar om inre och yttre landskap och berättar om hur han som femåring såg Disneyfilmen Skönheten och odjuret och hur han blev rädd för att gå i en mörk korridor. Det må vara en barnslig händelse, men den, berättar han, påverkade honom länge. På samma sätt, skriver han, ärver vi rädslor från vår omgivning. De sprids vidare utan att vi reflekterar över dem och påverkar oss.

I artikeln ”Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife” (Heberlein & Ericson, 2005) visar författarna hur attityden gentemot varg hos de som bor i urbana miljöer påverkar hur nära i tiden de lämnade landsbygden.

The research further shows that there is a lasting rural influence on the hearts and minds of urban populations. It takes at least two generations before the support for hunting and interest in wildlife and the outdoors declines. Many attitudes are learned as children from parents. The effects of rural socialization continue even though people move to or are born in cities (as long as their parents grew up in rural areas). (Heberlein & Ericson, 2005:221)

I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar de att det i grunden inte är kunskapen om vargen som styr vilken åsikt människor har om vargen utan det är andra saker som spelar in, se också Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Deras slutsats är att det handlar inte bara om att räkna vargar utan att se till vilka andra faktorer som spelar in.

Successful wolf restoration involves more than simply counting wolves. (Ericsson & Heberlein, 2003:157)

En vanlig vacker sten på Kivik Art Centre

Ericsson och Heberlein var tidiga i sin undersökning av attityder och hur de påverkade återmigrationen av varg i Europa. Men de är publicerade för en liten grupp forskare. Gieser och Hanson inriktar sig däremot på en allmän publik som är nyfikna på hur vi kan förstå hur rovdjurens återmigration i ett Europa som en gång utrotade dem påverkas. De utgår från människornas känslor och upplevelser, de som nästan kramar ihjäl vargarna och de som allra helst vill se ett Europa utan rovdjur. Vad de framför allt visar är att den absoluta majoriteten inte är i ytterkanterna utan på endera sidan av mitten.

På många sätt har rovdjurspolitiken hitintills varit ett elitprojekt. Det har pådrivits av mindre grupper, som oftast inte har varit de som har påverkats mest. Hur styrningen av rovdjurens spridning påverkar samexistensen kan inte bara ta hänsyn till att räkna vargar eller att uppfylla Art-och habitatdirektivet. Vi måste också, skriver Hanson, se till hur rovdjuren påverkar både de yttre och de inre landskapen.

Governing coexistence with large carnivores is complex because these animals do not just wander the landscapes around us. They also wander the landscapes of the world within us. (Hanson, 2025:155)

Vid Skönadal utanför Simrishamn

Vad jag har tagit upp i dagens inlägg är att det i EU finns över 19000 vargar och många tusen andra rovdjur. För många, som jag, så är det något spännande, medan för andra är det ångestskapande. Livsstilar förändras och delar av samhällen påverkas i olika hög grad. Jag har tagit upp att även om Göran Ericsson och Thomas A. Heberlein var tidiga med att undersöka attityder i Sverige kring vargen, så är det nu som det börjar komma bra böcker som diskuterar på ett problematiserande sätt om hur de stora rovdjuren sprider sig i EU. Jag rekommenderar dig att läsa dem. De väcker tankar och känslor, och framför allt de är samhällsvetare.

För det är samhällsvetarna som måste bli alltmer involverade i den här debatten. Det kan inte bara vara populationsekologerna som diskuterar rovdjurens spridning.

Hitintills stöter jag på allt för få samhällsvetare som diskuterar dessa frågor och de som finns tycks vara en version av trädkramare; det är inte dessa två. Det är bra!

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

Frank, Jens; Månsson, Johan; Hedmark, Eva; Levin, Maria; Hensel, Henrike; Höglund Linda och Nilsson, Lovisa. (2025). Viltskadestatistik 2024: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. SLU. Rapport från SLU Viltskadecenter 2025-3

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Heberlein, Thomas A.; Ericsson, Göran. (2005). Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife. Human Dimensions of Wildlife: An International Journal. 10:3, 213-227, DOI: 10.1080/10871200591003454

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Sommargyllingen i hackspettskogen

Så kommer en mellanspett bland träden och landar. Den fortsätter till en tall och sätter sig på en gren där barren täcker den. Jag tittar efter den med kikare och plötsligt kommer en liten hackspett. Allt inom en minut, tre minuter sedan jag kom hit. Vad är det här? undrar jag lyckligt.

Det är ingen vacker plats. Stora ormbunkar, igenvuxen skog som gör att det inte går att spatsera i den. Myggen biter. Jag står där med min cykel och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, två hackspettarter under så kort tid.

Så går jag tillbaka en bit och följer den uppklippta vägen söderut. Cykeln leder jag.

Inte kunglig ormbunke (Osmunda regalis) som gjort att skogen skyddas.

Jag är en halvmil söder om Świnoujście i skogen Karsiborskie paprocie, på sydligaste punkten av ön Usedom eller Uznam som den heter på polska. Reservatet har skapats för att skydda den kungliga ormbunken som bara växer här. Tyvärr fick jag inte syn på den. Inte heller sökte jag efter den.

Jag går söderut på den ensliga vägen. Vägen kantas av tall, lövträd och ormbunkar. Den går rakt och jag funderar på att vända. Vad nödgar det här till?

Så ser jag en småfågel och så en till, och en till. Det som framför allt väcker min nyfikenhet är de många trädkryparna. I Sverige ser vi dessa stamspringare, men då är det trädgårdskrypare. Trädkryparen tycks mig lite mindre än trädgårdskryparen.

En tämligen enformig väg

Jag spelar in fågelsången med Merlin bird app och den bekräftar att det är en trädkrypare. Appen fångar upp sju olika arters sång. Jag står kvar. Myggen suger blod på mina ben. Det börjar bli varmt. Jag kommer på att jag inte har ätit sedan sju i morse och nu är hon tolv. Jag har inte med mig någon mat.

Men fåglarna fångar min uppmärksamhet och suger upp mig i närvaron där och då. Jag bara står kvar och tittar på de orädda fåglarna som rör sig på stammarna och i grenverket.

Likt en förstelnad hund ruskar jag på mig och går vidare. Snart kommer en jakttorn. Jag lutar cykeln mot det och klättrar upp. Spindelnät täcker ingången till plattformen. Jag drar bort det och ställer mig där upp.

Träsket breder ut sig sydöst. I nordväst står det väldiga ekar. Medan jag står där skymtar jag plötsligt en stor rovfågel, men den försvinner västerut bortom grenarna. Så kommer ett läte jag inte känner igen. Men innan jag hinner spela in tystnar det.

Den raka bäcken i nedre centrum berättar att det här är ingen orörd plats. Den är utgrävd.
De döda träden och ekarna som hänger ut över vägen.
Ekarna står i en linje. Kanske det gick en väg in här?

En liten hackspett flyger förbi ute i träsket. Nu har jag fått igång appen. Den fångar upp mellanspetten som hörs från tallarna på andra sidan ekarna. Jag försöker få syn på dem. Men ekens grenar är i vägen. Jag står kvar och tänker: skynda inte.

I fågelsången hör jag ett märkligt visslande som övergår i ett ljud som låter som en arg katt. Det har jag inte har hört förr. Jag använder appen. Till en början fångar den inte upp visslingarna utan svarthättor, gransångare och nötväckor visas. Visslingarna blir tydligare. På skärmen visas sommargylling! Jag blir alldeles till mig. Jag trodde de bara hördes tidigt på morgonen.

Fåglar som hörs är: nötväcka, svarthätta, gärdsmyg, talgoxe, sommargylling och gransångare. Visslingen och den arga katten är somamrgyllingen.

Jag jämför sången med den i Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (Svensson, 2009). Den finns som app. Jo, sången stämmer. Jag spelar lätet högt för att se om den kanske blir nyfiken. Man har sagt mig att den är nästan omöjlig att få syn på, trots att den är så gul.

Jag får vara nöjd med lätet, tänker jag och går ned för stegen. Först funderar jag på att ta mig tillbaka. Det har blivit varmt nu. Men vatten har jag med mig och befinner jag mig vid ett träsk är det lika bra att fortsätta.

Stettinlagunen skymtas.

Där jag går får jag syn på ännu ett jakttorn mellan träsket och vassen mot Stettinlagunen.

Jag går dit, lägger cykeln i gräset och klättrar upp. En bräda knäcks under mig. Det är tydligen inte så stabilt som jag trodde. Jag ställer mig på bjälken för att vara säker på att inte trilla ned och göra mig illa. Ingen vet var jag är och det är en ödslig plats.

Den knäckta brädan

Jag står här utan att se något egentligen. Jag hör en sävsångare, men ser inget annat ovanför vasshavet. I de döda träden ser jag hur hackspettar har sökt insekter. Magen gör sig påmind. Jag kanske inte ska vänta allt för länge med att äta?

Försiktigt klättrar jag ned och börjar gå tillbaka.

När jag är tillbaka vid jakttornet hör jag återigen sommargyllingen. Den är nära nu, tänker jag. Så jag lägger cykeln i gräset och kikar upp i grenverket. I solljuset får löven en gulaktig ton, vilket kamouflerar sommargyllingen. Den varvar mellan sång och varningsläte. Den är verkligen nära, tänker jag och tittar uppåt.

Och då får jag syn på den. Det går fort och sedan får jag se den igen. Kanske hade de ungar där? tänker jag.

Här uppe i eken fick jag tillslut se sommargyllingen!

Vilken ynnest att ha fått syn på den, tänker jag tacksamt.

Så mycket handlar det om att vara ute mycket. Då får man syn på saker.

Sakta plockar jag upp cykeln och går tillbaka. Fågelsången med allt från gransångare till sommargylling hörs. Men nu är jag trött i huvudet, för många intryck och känslor. Tankarna går till skogen jag ser omkring mig.

Det är verkligen ingen speciell skog. Förvisso är det en blandning av ädellövträd och tall. Det finns också en del gran. Det här är en brukad skog som sedan har lämnats. Vad jag kan se är det inte jättemycket död ved.

Direkt utanför reservatet finns det små luckhuggningar. Det här gör mig betänksam. Ska jag se det här området som en utdöendeskuld, där många arter har koncentrerats för att det inte finns så många skogsområden? Men det stämmer inte.

På andra sidan kanalen finns det en annan skog och det finns ett stort delta öster om kanalen. Skogen går från sydväst till nordost vid Östersjön. Det är blandskog. I vissa delar är det mycket tall, medan det är mer blandade trädslag där jag befinner mig. I deltat är det inte bara skog utan fält och våtmarker.

Från Google maps. Jag befann mig i skogen längst ned till vänster i bild. Norr om reservatet var ett militärområde.

Överhuvudtaget under resan har jag varit i dessa områden där människor och natur, bebyggelse och lämnade ytor har varit sida vid sida. Måste miljöarbete vara mer än så?

Vissa delar lämnar man och andra brukar man. En kättersk tanke slår mig: Åt helvete med alla skötselplaner! Varför måste man ständigt definiera varför man lämnar vissa ytor? Ofta är det också något som kommer i kläm. Ett typiskt exempel från Sverige är fjällgåsen och havsörnen. Båda är skyddade. Fast fjällgåsen äts av havsörnar och de är effektiva jägare.

Jag minns samtalet med R från Rewilding Oder Delta, se Rewilding, sill och träsk i Wolgast. Restaurering handlar om att återställa vissa funktioner i ett område. Vilka beror på området.

Mycket runt Oder deltat handlar om att täppa igen de diken som en gång gjordes för att marken skulle bli torrare. Här verkar det ha gynnat tall. Dikena hade funktionen att dränera området. När de är igentäppta stannar vattnet kvar i marken och skapar funktionen blötare marker, vilket gynnar andra arter.

Sedan, efter den återställningen är gjord, då är det den naturliga dynamiken som får ta över. Det enda man vet är att det kommer att se annorlunda ut. I den dynamiken, menar jag, bör inte någon skötselplan styra.

När jag skriver det här sitter jag återigen i min fåtölj i Simrishamn. Det var en fin resa.

Referens:

Svensson, Lars (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. 2., omarb. och utökade uppl. Stockholm: Bonnier fakta

Rewilding, sill och träsk i Wolgast

Sillens lek styrs av temperaturen i vattnet, vilket betyder att den lägger äggen när det börjar bli varmare. Ynglen äter zooplankton. De å andra sidan styrs av ljuset eftersom de äter fytoplankton, vilka lever på fotosyntesen.

Så vad sker nu när det blir varmare tidigare på året? Då föds sillynglen tidigare, men då det inte är ljust nog för fytoplanktonen är zooplanktonen inte där, då dör ynglen. Sillen minskar.

Så klimatförändringarna påverkar hela näringskedjor, säger R från Rewilding Delta Oder. Vi sitter på en restaurang i Wolgast och pratar om deras arbete i regionen.

Jag sprang på honom i Anklam, frågade om vi kunde snacka rewilding och i över en timme delar han generöst med sig av sin kunskap och deras intressanta arbete runt Stettinlagunen.

Samtalet flöt på i hög takt och jag gjorde inga anteckningar förrän efteråt. Så svaren jag skriver nedan är inga citat utan ska mer förstås som allmänna resonemang.

En bild av Anklam från typ 16-1700-tal. Lägg märke till att det redan då är hagar och åkrar i alla riktningar.

Låt oss börja på bilden ovan. Där ser man inte de alskogar som jag paddlade längs med Peene. Det är svårt att avgöra vad som är utdikat redan då så det går inte att avgöra hur blött det är i markerna. Om detta handlar just en av frågorna som jag ställer:

Vad är återställning? Till vilken tid?

Det är en svår fråga, ler han och berättar att det som skapade detta landskapet var glaciären som täckte norra Europa. Här gick gränsen, berättar han. Det var förr ett väldigt blött landskap.

Det var det som hindrade romarna att ta över den här delen, skjuter jag in.

Och nu, fortsätter han, har Tyskland fått till sig av EU att återställa 30 % av de ursprungliga våtmarkerna till 2030 och det är inte så lätt. All mark är ägd av någon här och det är ofta ganska små bitar.

Som i Sverige skjuter jag in. Även om det finns stora skogar så är allt ägt av någon.

Varje träd är numrerat. Här på väg till Wolgast.

Så om vi tar en bit mark, fortsätter han, så kan det vara massor av ägare där och alla ska de övertygas om nyttan av att låta dika igen dikena. Frågan som uppstår är hur de kan tjäna på det.

Naturligt, skjuter jag in.

Så klart, fyller han i.

När vi lyckas övertyga tillräckligt med markägare kan vi hindra vattenflödet.

Men det påverkar väl de omkringliggande områdena?

Ja och byarna längre upp, så då behöver vi göra ett nytt dike så att marken inte destabiliseras runt byarna.

För att förklara resonemanget kan vi se bilden nedan. De svarta strecken är exempel på ägor. Tänk dig många fler. Om alla ägarna går med på att hindra utflödet kommer Buggenhagen längre västerut att påverkas. Så då måste ett nytt dike grävas så att den byn inte påverkas då det är mer vatten i marken.

Här är min version för att illustrera resonemanget.

Ett argument för att göra detta är just sillen som jag inledde inlägget med. För träsken och vassen som bildas renar vattnet med konstgödsel och annat som spiller från åkrarna och bidrar till övergödningen i Östersjön.

Och det är här som sillen kommer upp. För vad vi som art gör är att våra gemensamma aktiviteter förändrar livsbetingelserna inte bara för oss utan för andra organismer. I detta påverkar vi våra liv, även om det är svårt att se alla leden.

Låt oss återgå till sillen. Fiskarna skyller på kvoter som uppställts av EU och som i Simrishamn skyller man på någon annan. Men som vi ser är det i grunden ett problem som handlar om klimatförändringarna.

Det blir varmare, vilket påverkar sillens lek, men inte sillynglens energikälla då ljuset inte påverkas av att det är varmare på jorden. Så ynglen dör, samtidigt som fytoplanktonen förökar sig, dör, sjunker ned till botten och bildar döda zoner. Och detta är kopplat till gödningen på åkrarna som sipprar ut i de utgrävda dikena.

Det här utgrävda diket hindras av vägen som går genom området. Likväl illustrerar det resonemanget ovan.

Och hur kan det se ut i framtiden? frågar jag.

Ja, det är det intressanta för visserligen ”återställer” vi genom att vattenflödena stannar kvar i marken. Men hur det kommer att se ut sedan det är upp till naturen. Så vi pratar om återställning, men gestaltningen sedan är naturliga processer.

Anklamer stadsträsk och de döda träden.

Om vi tar Anklamer Stadtbruch så skapades det genom att en vall brast och vattnet flödade in. De döda träden var en gång planterade och nu är de döda. Se vilket paradis det har blivit för fågellivet.

Eller ta Peenedalen där den planterade alskogen nu har brett ut sig med både levande och döda träd för fågellivet.

En arg sävsångare varnar.

Varför planterade man alträd?

För de suger upp en hel del av vattnet som man ville ha bort från hagarna och åkrarna.

Det numrerade trädet vid min tältplats i Peenecamping i Wolgast.

Det är dags att bryta upp och det här inlägget börjar bli långt nog. Vi pratade om mycket mer. Dock, så fick jag med mig följande tanke som fyller i tankar som är under utveckling.

Rewilding, bevarande och återställning, allt handlar om människan. För naturen är alltid i förändring. Men människan, liksom alla andra arter har sina betingelser och om vi förändrar de naturliga återkopplingarna så riskerar ekosystem att förändras så mycket att våra livsbetingelser försvåras.

Andra arter kommer att kunna frodas. Fytoplanktonen älskar vår övergödning! Men blåalgerna som bildas förgiftar arterna och när planktonen dör försvinner syret i vattnet så att döda zoner bildas. En gång kommer de att få nytt syre, men frågan är då vad som har skett med vår art.

Idag är ännu en riktigt varm dag. Jag ska till Peenemünde och kolla in där man utvecklade V2:bomberna. Sedan blir det tältning vid Östersjön.

I Anklams stadsträsk

I natt har jag inte sovit gott. Det var lite för kyligt för sovsäcken vilket gjorde att jag gled in och ut ur massor av drömmar. Likväl vaknade jag utsövd som jag gör när jag sover i tält.

Så nu fick jag pallrat mig till caféet på torget. Kaffet är ingen höjdare men det är de tyska bakverken.

Igår gjorde jag ännu en utflykt i närområdet. Jag cyklade österut för att se på poldrarna, de utdikade torvområdena. Längs med floden Peene går en vall och sedan följer hagar, ängar och åkrar. Åkrarna är längst från floden, vilket skyddar dem från översvämningar.

Det är ett fint system för att kunna bruka landskapet. Längre österut kommer deltat, eller Anklamer Stadtbruch, som det heter på tyska. Tydligen betyder ”Bruch” träsk på svenska. Igenom träsket gick ett gammalt järnvägsspår som jag ämnade cykla på.

Mellan B och C löper den gamla järnvägen. De är nu omgjorda till vandringsleder.

På satellitbilden nedan ser du floden Peene i norr, vallen och sedan de indelade fälten. i nedre delen av bilden är vägen som jag cyklade på.

För en gångs skull hade jag vinden i ryggen och asfalten var perfekt. Innan jag kom ut ur Anklam var en sockerfabrik. En märklig sötaktig doft spred sig i området. Det luktade inte illa, men inte trevligt.

Färden mellan fälten följdes av sånglärkor och sävsångare. I hagarna betade herefordkor. Hö slogs. Vete och majs hade kommit en bit på väg.

Grödorna på södra sidan och hagar och slåtterängar i norr. Bilden är från vägen tillbaka så norr är höger i bilden.

En rovfågel slog ned på fältet, lyfte och flög bort en bit. Bakom kurvan såg jag ängshöken sitta stängslet med en sork mellan klorna. Tydligen störde jag där jag stod med kikaren så den lyfte och flög i väg med sorken mellan klorna.

Så var den borta.

Landskapet var helt flakt. Jag passerade en del cyklister i andra riktningen. Senare träffade jag några av dem. Det visar sig att många cyklar runt 9 mil per dag, visserligen har många elcyklar, likväl imponerande.

Igenom landskapet gick de utgrävda dikena. De regleras delvis med slussar på sina ställen. I vattnet är algblomningen i gång i värmen.

Här är det inte så mycket algblomning som i andra.

I Anklamer Fähre hade jag planerat att testa getosten som de var kända för lokalt. Men där fanns inte mycket att hämta. Det var kul att få se en ko med hornen kvar. Senare fick jag reda på att det var där jag hade kunnat köpa ost.

Imponerade horn på en ganska liten ko. Hon var liksom kompakt.

Nu började jag komma ut i träsket. Vassen stod högt, men så i en öppning fick jag se något. Det var en brushane. Jag stannade och tittade på snäppan. Det var en hanne med sin krans av fjädrar runt huvudet. Det är första gången jag har sett en så nära. Täckningen var väldigt fin.

En gräsand låg på upphöjningen och ruvade. I bakgrunden syns två glador.

Jag hade planerat att dricka en läsk i Kamp, men där var det inte mycket på gång så jag fortsatte till det gamla järnvägsspåret. Det var inte utan att jag tvekade. Jag var rädd för att få punka och jag ville inte behöva leda en punkacykel i värmen, men vad fan, tänkte jag och cyklade. Det ångrar jag inte.

Vägen var en vall som kantades av al och pilträd. Ute i träsket stod döda träd. Luften fylldes av grågäss, skrattmås, grodor och sävsångare.

Ofta stannade jag för att titta ut i bland vass och öar av dy.

En sävsparv satt på grenen.
Här såg jag krickor, några snäppor, en häger och annat.

Jag cyklade på den knaggliga vägen med ett leende. Det var så fint i träsket. Alla de döda träden, den gröna vassen och det rika fågellivet. I en anteckning skrev jag:

Hur kan en sådan här väg göra mig lycklig? Det är varmt och jag är rädd för punka, men grågäss och fisktärnor gör något speciellt med mig.

Att jag bara nämnde två helt vanliga arter är just poängen. Visserligen hade jag sett en törnskata och massor av ägretthägrar. Men det var just denna rikedom av fågelliv och inte nödvändigtvis att det var annorlunda arter än hemma. Jag var mitt i det.

Även om min kikare inte är den bästa och den söndriga sadeln är silvertejpad för att inte riva upp mina byxor, så handlar det om att komma ut och iväg. Och jag var på väg!

De små prickarna är fåglar. Jag kan bara tänka mig hur det är här på vår och höst när flyttfåglarna rastar inför fortsatt färd

Jag kom ut på den bättre leden och cyklade till Bugewitz där en äldre dam hade ett litet fik. Jag köpte en ostkaka med mandariner och en apfelschorle, äpplejuice blandat med kolsyrat vatten. På en bänk bredvid mig låg en katt. Jag satt under parasollet och vilade mig.

På skylten står det: Ein gutes Bier, ein nettes Weib das ist der schönste Zeitvertreib. (En god öl, en snäll kvinna, det är det härligaste tidsfördrivet).

Vägen tillbaka var den samma förutom att det var motvind. Så nu var det mest koncentration på att komma tillbaka.

Innan Anklam stannade jag vid fälten och lyssnade till en distinkt fågelsång. Det var en storspov. Så såg jag plötsligt en stork stå mellan höbalarna. Det var så fint i det enformiga.

Storken var stor nog och stod still så att jag kunde få den på bild.

På kvällen satt jag och pratade om livet med T. Han är en man som har levt. Åk till Boot & Bike och med lite flyt så får du ta del av hans livshistorier.