Maggie rullade sig i sanden vid Sandhammaren. Uppe i himlen hörde jag en röd glada tjuta till. En kråka attackerade den och drev bort den från träden och norrut. Den pampiga gladan hade inte en chans mot den mindre gråkråkan som smidigt rörde sig i luften borta från både klor och näbb.
På vägen till Sandhammaren från Simrishamn hade jag studerat landskapet. Du åker längs en höjd. I söder ser du Bornholm klara dagar. I väster ligger åkrarna tätt. Vägen skär igenom dem men neråt stranden till tar skogsdungar vid. Om du kör förbi Sandhammaren och söderut mot Backåkra kommer du till Kåsebergaåsen. Där upphör flygsanden och åkrarna norrut är skyddade.
Simrishamn i övre delen vid Östersjön. Strax söder är Brantevik. Samhället vid udden är Skillinge. Bilden är från Google Earth
I förmiddags hade jag läst i The book of wilding (Tree & Burrell, 2023) om spillet från lantbruket och beroende på hur åkrar och hagar är fördelade är det möjligt att fånga upp det med växtlighet och att ha gränszoner.
På bilden nedan ser vi en å som flyter genom landskapet. På den vänstra sidan går åkrarna hela vägen ned strandkanten. Där finns det inget som hindrar spillet från lantbruket. På den högra sidan ser vi hur träden hindrar och filtrerar gödsel och annat som kommer från gårdarna.
(Tree & Burrell, 2023:102)
Mellan Simrishamn och Sandhammaren skär det ingen å genom landskapet, men när regnen kommer drar det med sig gödning och spill från åkrarna. Det som hindrar detta är just växtligheten längs med stränderna.
Söder om Brantevik finns Gislövs Hammar strax norr om Skillinge. På kartan ser man det bräm av träd som löper längs stranden. Korna håller landskapet öppet, men de kommer inte hela vägen ned till stranden. Där promenerar vi ibland på vintern. Björktrastarna rör sig i buskagen som skyddar mot östan. Redan i februari kan det hända att man kan se ejdrar ute i bukten.
Gislövs Hammar är den lilla knorren som sticker ut i mitten av bildens högra sida mot Östersjön.
Ju mer som jag läser om rewilding, wilding, förvildning eller vad man nu vill kalla det, ju mer vaken blir jag för det landskap som jag befinner mig i. Jag märker också hur lyckligt lottade vi är att bo i Sverige som inte alls är lika ekologiskt förött som England. Mycket beror det nog på att Sverige inte är lika tätbefolkat. Industrialismen kom även i gång senare vilket också har sparat landskapet. Samtidigt var Sverige också en nation som exporterade trä, vilket har gjort att skogar har behållits och underhållits.
Likaså har det även gjorts åtgärder som gynnar naturen. I lördags var jag vid Vombsjön. Jag och Maggie gick längs med Kävlingeån. En äldre man gick med sin tubkikare. Solen värmde och kärrsångaren kunde inte sluta sjunga. Ängarna där håller på att göras till våtängar. Tofsviporna flög runt. Äntligen fick jag se brushanarna med fjäderboa. En svartsnäppa gick vid strandlinjen och enkelbeckasiner flög mer sitt förunderliga läte.
Så här har det inte alltid sett ut, sade den äldre mannen.
Vi människor formar landskapet omkring oss. Sätter vi formar det på kommer att gynna vissa arter och andra kommer att förlora på det. Vår kunskap växer om hur vi kan forma det så att allt fler gynnas. Det kommer att se annorlunda ut. Förhoppningsvis kan vi utöka mångfalden av olika biotoper. Natura 2000 är en bra början och kan vi binda ihop dem med faunapassager över vägarna kan landskapet bli alltmer spännande att fara igenom.
Det börjar genom att vi blir mer uppmärksamma på vad som är omkring oss och kontemplerar dess betydelse.
Gräsmattan har gått från grön till brun. Ängens blommor kommer upp och prästkragarna slår ut i nordöstra delen av trädgården. Över hela gräsmattan ligger fallna kastanjeblommor i vitt och rosa. I pallkragarna kommer pumpa, majs och solrosor. Det är fint att gå runt med min pipa.
Inspirerad av Hans korta betraktelser på bloggen Liv i fri luft ser jag hur koltrasten, sädesärlan och rödstjärten jagar insekter. Jag hör tornseglarna och råkorna. Det är ständigt liv omkring oss.
I inlägget Rosenfinken och shifting baseline syndrome funderade jag på hur vi tror att det som vi är vana vid är så som det bör vara. Filosofen David Hume påpekade att man aldrig bör blanda ihop vara och bör. Bara för att det är på ett visst sätt betyder inte det att det måste vara så. Därför undviker jag också ordet ”naturligt” för att komma undan en slarvig föreställning om hur miljön ser ut omkring oss.
Vad jag snarare vill ta upp är ett sätt att se hur det skulle kunna se ut. Jag inspirerades av Isabella Trees och Charlie Burrells The book of wilding (2023) som jag läser ett eller två kapitel varje vecka. I dagens lästa kapitel ”Rewilding in the UK” visar de på olika scenarior genom att förändra delar av landskapet.
Det ska anmärkas direkt att Storbritanniens natur och den svenska är väldigt annorlunda och i Sverige har vi till exempel många olika rovdjur, djupa skogar och är glesbefolkat. Men det ena scenariot som det tar upp liknar landskapet runt Simrishamn.
Som vi ser på bilden är det väldigt många åkrar. Träden norrom är Bäckhalladalen. Där går det också boskap och hästar vilka håller landskapet öppet. Tommarpsån ringar in samhället i norr och kan ses som ett grönt ringlande utsprång. Det svarta strecket som skär igenom landskapet är vägen västerut.
Mycket skiljer sig från exemplet i The book of wilding och nedan ser ett exempel som det tar upp i boken. Det är mest åkrar, en landsväg i mitten och väldigt lite grönområden. Det är ett exploaterat område. De visar en kanal i högra nedre hörnet. Detta kommer de senare att se vad man kan göra för att förvilda det mer.
Tree & Burrell, 2023:60
Problemet som de ser i bilden är hur hyperanpassat det är för mänskliga behov, men ekologiskt fattigt. Men de ser även problem för människorna genom att exploateringen har lett till åkrar som är beroende av konstgödsel för att få grödor. Kanalen tål inte stora mängder regn och marken hinner inte suga upp efter skyfallen. Översvämning kan ske vilket leder ned kemikalierna i vattnet och för det nedströms.
De föreställer sig ett landskap som skulle se väldigt annorlunda ut.
Tree & Burrell, 2023:73
I centrum av bilden ser vi en ekodukt som djuren kan använda sig av för att ta sig mellan olika områden vilket gör att de kan röra sig över större områden. Vi ser hur kanalen istället har blivit ett slags delta där även olika boskap hålls för att låta biotopen förändras. Landskapet har blivit rikare genom att nya biotoper medger för olika slags organismer att etablera sig. Men vi ser också hur vissa delar har blivit lämnade för produktion.
När jag tittade på bilden över Simrishamn med omnejd såg det inte så illa ut. Förvisso finns det många åkrar. Men längs med Tommarpsån finns det kanter som gör att den kan växa och sjunka tillbaka. Det man inte heller ser är att Simrishamn är på en kulle i landskapet. Det betyder att åkrarna mellan Tommarpsån och samhället norr om landsvägen ligger högre upp. Det betyder att ån flyter fram nedanför slänten. Den i sin tur betas av boskap och håller biotopen öppen. Vid ån finns det våtängar där gässen samlas.
Google Earth.
Västra Åbackarna går längs med nordvästra delen av Simrishamn. Där är jag i stort sett varje dag med Maggie. Där växer det al, ek, sälg och andra olika lövträd och buskage. Fågelsången är enorm vid den här tiden och näktergalarna kämpar febrilt om sina revir med sången. Numera ser jag inget på grund av lövverket, men ljudridån håller mig och Maggie sällskap.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att nämna ekonomin och ägande. Att låta ägor växa igen kostar pengar genom att grödorna försvinner från marknaden. Likaså handlar det om att det är människor som äger marken, så skulle kommunen och de gå samman för att lämna vissa områden bör det ske frivilligt.
Det som jag dock vill lämna till dig som läsare är att jag tror på vikten att se alternativ och möjligheter i miljön omkring oss. Det öppnar upp för nya visioner om hur samhället och dess miljö skulle kunna se ut. Här måste vi börja experimentera mer och se hur vi kan förändra där vi står. Det börjar med att vi lär känna den platsen vi bor på och sedan kan drömmandet inledas.
Referenser:
Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC
Återigen var vi i Tivedens nationalpark. Vi vandrade österut. Det är en klippig terräng, där man går upp på klipporna eller ner i sänkorna. Det är lätt att tappa bort sig om det inte hade varit för de märkta lederna.
I en sänka på väg upp mot Trollkyrka lade jag märke till de döda granarna. Granbarkborren hade gynnats av torkan, svärmat och dödat granarna i området. Det var första gången som jag såg en förändring i naturen här i Tiveden.
Det mesta som sker pågår bortom min syn, men så sker en stor förändring och tankarna börjar kretsa kring är detta normalt eller inte. Det är en av anledningarna till att vi reagerar så starkt på ett kalhygge, men inte ser hur det sedan växer till sig.
Tiveden
Jag mindes det när jag läste kapitlet ”What is rewilding?” i den fina boken The book of wilding (Tree & Burrell, 2023). De beskrev att organismer kan återvända till miljöer som medger deras närvaro, men det tar tid. De måste få tid att hitta tillbaka. Om vi överför det på ett svenskt exempel kan vi ta den tretåiga hackspetten som gärna äter granbarkborrar. Men de måste få tid att hitta till utbrottet och det betyder givetvis att de redan måste finnas inom rimligt avstånd. För en skogsbrukare blir detta en ekonomisk fråga, då han riskerar att förlora framtida stora inkomster. Samtidigt kan det uppstå en balans i skogen mellan predatoren tretåig hackspett och granbarkborrsutbrott, vilket i ett längre perspektiv kan gynna denna skogsdel.
En fråga som uppkommer i samtalen om rewilding är hur mycket som bör överlämnas och hur de ska kunna ske. Jag har tidigare tagit upp frågan (se t.ex. Rewilding och övergivet land). Men först vill jag ge en kort och egentligen alldeles för enkel förklaring till rewildingkonceptet (se Rewilding: kärnor, rovdjur och korridorer för en utförligare förklaring).
Miljöer som är ekologiskt utarmade kan återigen berikas om vissa funktioner återinförs (se Funktion, nisch och stjärtänder). Det innebär att om slyn har tagit över det övergivna landskapet kan betare som visenter leda till att landskapet öppnas upp igen. Genom vildsvin kan jorden bökas upp och genom rovdjur som varg betas inte landskapet för hårt då bytesdjuren tvingas röra på sig.
Poängen här är att se de olika organismerna som funktioner som skapar en ny ekologiskt sammansatt miljö (novel ecosystems) där biotoper uppstår som kan medge organismers återkomst. Det handlar därför inte om att återställa utan om att skapa en miljö som kan bereda väg för arter. För att fortsätta med det tidigare exemplet kan granbarkborrens framfart innebära att den tretåiga hackspetten återvänder.
Frågan är då hur stora dessa arealer bör vara och hur mycket kan människan stå tillbaka? På egendomen Knepp, berättar författarna, att eftersom det inte finns rovdjur är de tvungna att själva avliva boskap och grisar om de blir för många. Det är dock inget problem, påpekar de, då det ger dem en inkomst. I ett gigantiskt område som Serengeti där alla delarna finns i den näringsväven är detta inte nödvändigt.
På bilden nedan ser vi hur storleken påverkar hur mycket mänsklig styrning krävs. Ett litet kräver mer och ett stort mindre.
De små områdena kräver större styrning. Rewildingområden kräver dock mindre. (Tree & Burrell, 2023:40)
Nummer 7 är ett intressant exempel på hur vissa av de hårdföraste rewildarna var tvungna att stå tillbaka. Det är Oostvaarderplassen i Nederländerna och är ett område på 5550 hektar.
I det området införde man hästrasen konik, kronhjort och heck-boskap. Men man hade inga rovdjur vilket innebär att de förökade sig oförhindrat, maten tog slut och de började svälta. Att se utmärglade hästar längs motorvägen in mot Amsterdam skapade upprorsstämning och folk började köpa hö och mata dem. Det gjorde att man beslutade sig för att istället slaktade en del av dem för att hämma tillväxten.
På nästa bild ser vi hur olika styrningen är beroende på dels storlek, men också på hur många funktioner som fungerar i näringsväven. Finns det rovdjur? Är det bara vegetation? Är det tamboskap? Allt detta spelar in i hur mycket som människor bör vara en del av området.
På vänstersidan ser vi hur styrningen ökar ju mindre området är och ju färre funktioner som fungerar, medan på högersidan ser vi att ju större området är och ju fler funktioner som är intakta så minskar inblandningen. (Tree & Burrell, 2023:42)
Poängen med rewilding, eller förvildning som jag kallar det, handlar inte om att köra bort människor och inte heller att överlämna naturen helt åt dess inneboende processer utan det är ett koncept för att berika fattiga ekosystem, men också att välja ut områden i olika storlek för att kunna göra detta. I fallet med egendomen Knepp har de själva beslutat att ställa om. I fallet Oostvaarderplassen var det med staten och det har numera blivit en nationalpark.
Så hur mycket bör förvildas? Det är upp till ägarna av marken. Men som Tree och Burrell (Tree, 2019) märkte handlar det också om att bjuda in de lokala för att minska på den kritik som kan byggas upp i samhället. Att vara en del av det lokala samhället är också något som Rewilding Europe arbetar med, se till exempel Nature-based economies.
Avslutningsfrågan är om det är ett puristernas försök att skapa orörd vildmark (se Gästinlägg – att skapa konstgjord vildmark)? Hos vissa är det ja, men hos flertalet är det snarare ett sätt att skapa villkor för arterna att kunna återvända till det som var ett ekologiskt utarmat landskap och se vad som sker.
Efter några dagar i Stockholm med eleverna är det skönt att komma hem. Att gå i vårt tysta villaområde där häckarna är gröna och fruktträden blommar gör att stressen från storstaden och ansvar sakta börjar sjunka undan.
Ingången till vår lilla oas är en prunkande härlighet. Äpplespaljen är obeskuren. Det gör jag i augusti. Gräset är högt förutom gången in till baksidan där ingången till huset är. Då det var sent var inte Maggie ute som på bilden. Hon skällde inifrån och min käraste släppte ut henne så hon kunde komma ut och hälsa.
Så här ser det ut från grinden.
Visserligen är bilden tagen i en vinkel som framhåller växtligheten och döljer den oklippta gräsmattan, men det är som att stiga in i ett rum. Jag förstår inte envisheten i att ha dessa öppna öde gräsmattor som man ändå måste vattna för att hålla gröna.
Nu på morgonen började jag bläddra i The book of wilding (Tree & Burrell, 2023). Jag har tidigare skrivit om Isabella Tree och arbetet med att ställa om godset Knepp (se Wilding, Isabella Tree och Knepps egendom). I det här verket upprepar hon kort i inledningen varför hon började intressera sig för rewilding. Hon och hennes man Charles Burrell hade ett jordbruk som inte bar sig. De leriga åkrarna i Sussex är inte ägnade för odling. Förr hade det varit jaktmarker, men med bidrag från staten hade de kunnat upprätthålla något som var dömt att misslyckas.
I deras desperation i att hitta alternativ kom de i kontakt med rewildingkonceptet som hon beskriver följande:
[Rewilding is] not about targeting certain species or groups of species with intensive human management that maximises conditions for their survival. Rather, it is about putting nature back in the driving seat, allowing habitats to evolve, to shift and change, to find their own way… Keeping an open mind about what species may return, and how the landscape might look, is key.
Tree & Burrell, 2023:7
För dem blev det en succé och de har kunnat utveckla sin egendom till något som de inte hade kunnat förutse.
Boken undertitel är A practical guide to rewilding big and small, så det är en handbok för dem som bara har balkong, en trädgård, till ett lantbruk och jag är väldigt nyfiken på vad jag kan ta till mig.
De började utan att veta vart det skulle leda dem, så som alla bra äventyr inleds. Det fick mig att reflektera på de samtal som jag och många med mig är inbegripen i, dels här på bloggen, på twitter och i möten med människor. Det är ofta frustrerande. Jag har varken skog, vilket gör att vissa tycker att jag ska hålla tyst. Inte heller är jag jägmästare eller biolog. Själv beskriver jag mig som amatör. Ordet kommer från amare, att älska. Vi är många som älskar naturen (och har åsikter om den).
Det är lätt att kritisera amatörerna. Vi har inte all kunskap, men ibland har vi en bredare kunskap, vilket också tyvärr betyder att den inte alltid är särskilt djup. För experten kan det vara lätt att kritisera och vissa arroganta amatörer förtjänar det. Frågan som uppstår är om rätten att få uttala sig?
För den med ytlig kunskap kan ha svårt att förstå varför något ser ut som det gör. På bilden nedan ser vi ett kalhyggelandskap. Björkar har börjat ta sig tillbaka. Gräset är svett av för lite regn och ingen skugga. Det är inget landskap som väcker ljuva känslor och hade det inte varit för trädlärkorna och törnskatan hade inte jag heller varit särskilt nöjd. Men syftet är att bevara ett öppet landskap för den sandrika jorden. Det är ett landskap för de insekter som frodades här under den tid då landskapet hölls öppet av boskap.
Bilden är från den norra delen av Drakamölla.
Det är också ett landskap som tuktas av människor. På platser har länstyrelsen varit och bränt för att hålla undan ljungen. Det är också delvis överlämnat till hästar och boskap för att, som Tree och Burrell skriver i citatet, tillåta visst övertagande av de naturliga processerna. Här hade man kunnat höja andelen betare i stället, för att följa det resonemang som Carl-Gustaf Thulin för (se till exempel ”Utsättning av arter – Möjlighet för bevarandebiologin”).
I artikeln nämner han rovdjur, gräsätare och betare som hjortdjur, men också vildsvin och bäver. Deras närvaro får landskapet att övertid förändras utifrån dess egen dynamik. Kanske är det inte lika vackert som på bilden nedan efter bävern har varit där, men istället får en process där vattnet stiger, dödar träd och ökar möjligheten för nya arter att etablera sig och röra sig över större ytor.
Drakamölla
Jag, som amatör, förstår mig inte mer än ytligt på de processer som skulle sättas i gång om bävrar och visenter kom till Drakamölla. Kanske skulle vi inte heller kunna vandra med Maggie på samma sätt? Fast de fritt springande hästarna formar hur vi kan gå i landskapet. Men genom att jag ständigt läser, samtalar och är öppet nyfiken för olika perspektiv, kan jag delta i samtalet.
Amatörer är som rumpnissarna. Vi ställer frågor som experterna oftast kan besvara, men det öppna sinnet kan uppenbara nya perspektiv som ibland är irrgångar, men de kan också som i fallet Knepp leda till ett helt nytt sätt att nyttja jorden. De gick från ett utfattigt gods med mark som de misshandlade till ett frodigt landskap dit arter söker sig för att hitta en fristad i ett av världens mest ekologiskt förödda länder. De visar på att det finns alternativ. Må deras kunskap spridas i Sverige och leda till att alternativa vägar skönjs och öppnas upp.
Referenser:
Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC
Så går vi där i naturens egna katedral. Granstammarna är höga och granna. Bredvid stigen växer mossan tjock. Det är ljust. Bofinken hörs. Maggie söker trattkantareller längs slänten.
Vi har gått där ofta och det har varit en favoritdel på Kroppefjäll i Dals Rostock. Men katedralen upphör inte vid koret, för att överdriva jämförelsen, utan det här året har markägaren tagit ned en stor del. Chocken gör att det är svårt att ta till sig den ödeläggelse som vi ser. Det har regnat och att det ser ut som ingemansland mellan skyttegravarna är ingen dålig jämförelse. Det droppar och vi klampar runt i sörjan.
Centralt i nedre delen av bilden går det som en fåra. Där ungefär kom vi ut.
Nu är det inte lika illa. De har planterat gran. Skogshallon och smultron växer där. Minnet från förr är kvar och vi kan fortfarande bli förvirrade hur vi ska gå.
Viktigt att komma ihåg är att det katedralliknande skogspartiet endast var naturligt såtillvida att den en gång var planterad och granarna hade gynnats för att de skulle dominera. När ägaren tyckte att det var dags att avverka gjorde han det.
Jag mindes detta när jag tänkte på vår promenad i torsdags längs Gårdslösaleden vid Smedstorp. En del går på Listerumsåsen. Man går in vid vägen mot S:t Olof och kommer in i en vacker bokskog. I ett avbrutet träd, eller högstubbe, ruvade en koltrast.
Vi njöt av promenaden och jag var även nyfiken på hur kalhygget längre fram hade artat sig sedan jag var där senast. Det är lika abrupt som på Kroppefjäll, men det är mycket mindre och det är en mångfald av blommor och träd. Det är annan jord än i Dalslands och ger därför andra förutsättningar.
Vi ser bokskogen som vi kom ifrån. Till höger i bild står tre kvarlämnade bokar.
Jag såg att rönn och fläder hade letat sig in. Men också gulplister och viol.
Det här är vyn åt söder där vi ser granen stå hög och rak.
Inom samtalet om skogen och hur den sköts diskuteras just mångfalden. Lars Lundqvist, som har gjort två gästinlägg, påpekar att mångfalden är som störst vid kalhyggen. Det tåls att tänka på och det handlar om att arter har olika sätt att sprida sig och florera.
Inom ekologi talar man om två grupper av arter, R: och K:arter. R:arterna är reproducerar sig snabbt. De är ofta pionjärer som ger sin in i nya territorier när möjligheten finns. Ett kalhygge är ett utmärkt tillfälle. K:arter är de arter som siktar på att etablera sig och behålla sin närvaro.
A:et står för anpassning, om jag minns rätt. Beeby & Brennan, 2008:120
Om vi har dessa två olika arttyper så ser vi att de gynnas av olika omständigheter. R:arter gynnas av att habitat störs och förändringar. K:arterna söker efter stabilitet och gynnas inte av förändring. Över tid kommer en stabil miljö att leda till att någon eller några få k:arter tar över och dominerar.
Här ser vi hur hassel och björk, tror jag, har tagit över i sydöstra delen av, förmodar jag, ett tidigare hygge.
Detta är gammal betesmark som numera har fått växa igen, läser jag på Länsstyrelsens beskrivning, Listerumsåsen.
Åt både höger i bilden kommer boken och bakom mig där jag står är granen. Båda är k:arter.
Då det är norrläge och eftersom det stod träd här ser vi hur marken täcks av granbar. Kanske är det bok som har lyckats etablera sig?
Gran och bok är intressanta då de kan växa i skuggan av andra träd. Granen tränger sig upp, men boken väntar på sitt tillfälle att en öppning sker i kronan.
På bilden ser vi en bok som täcks av andra och som breder ut sina grenar för att komma åt ljuset.
Vi gick vidare och på en del så täckte granen marken och på andra sidan boken.
Vitsipporna har blommat ut. De har anpassat sig till bokens lövsprickning och lagom till den sker så är blomningen över.
I boken Ever green: Saving big forests to save the planet (2022) skriver Reid och Lovejoy hur lång tid det tar för träd att växa på den norra delen av jordklotet. På vintern släpper träden släpper allt löven, men också en del barr på marken. Då det inte är så varmt tar det lång tid innan det bryts ned och de bildar djupa täcken. Som ni ser på bilden växer det olika mycket på de olika delarna.
In the northern parts of the boreal, trees can take many years to get as tall as a person. Throughout the ecosystem, they grow during a short summer and continually shower the forest floor with needles, leaves, cones, and twigs.
Reid & Lovejoy, 2022:18
Poängen med mitt resonemang är att mångfalden minskar i den etablerade skogen. Det är endast få välanpassade arter som kan växa i skuggan av boken och granen.
På bilden ser vi några bokar som väntar på sin chans. De kan vara ganska gamla. Lite gräs växer, men framför allt är det vitsippor som har anpassat sig till den återkommande solen på våren som når dem innan bokens lövsprickning sker.
Några saker vill jag framföra som avslutning. Det ena är att många arter kräver störning i skogen för att de ska få sin chans att växa upp, fröa och sedan återvända till mullen. Det andra är att dessa mäktiga katedraler inte är fyllda av mångfald. R:arterna har fått söka sig någon annanstans för några få k:arter har tagit över.
Men så var det titeln Ja till skogen…, nej till skogsbruk.
Under läsning och mina skriftliga samtal har jag fått lära mig att begreppet skogsbruk syftar på tre saker. Dels är det den vetenskapliga kunskapen om hur skogen växer, sedan är det hur man gör praktiskt, men det sista är att i bruket ingår förhållandet mellan skogen och marknaden (Eliasson, 2002) . För dem som håller på med skogen så är detta självklart, till skillnad från oss som mest gillar att ströva runt där.
Skogsvårdslagens första paragraf lyder:
Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.
SKL, §1
Den ska ge ”god avkastning”. Vi är bundna av denna tanke och det styr hur vi förstår vad denna bevuxna plats är för något. Min tanke är att det behövs andra begrepp för hur vi ska se på en skog som inte är kopplad till marknaden. Nu blir skogen en del av ett reservat, nyckelbiotop eller en nationalpark. Vad jag menar är att i begreppet skogsbruk är marknaden inneboende i begreppet. Men hur kan man se på en skog som förvaltas, används, men inte brukas?
Sedan urminnes tider har man förstått skogen utifrån olika perspektiv. Det är lokalsamhället och centralmakten. Syftena är olika som livsmedelsprodukter eller skogsprodukter (Eliasson, 2002). Och dessa förändras som Lars Laestadius påpekade på Twitter. Ett annat perspektiv som nu surrar är som kolkälla, men som Reid och Lovejoy skriver är det ett väldigt närsynt sätt att se på skogen:
Carbon, the element, becomes a currency, the unit of measurement in a chemical accounting system we use to chart survival paths for civilization. The peril, of course, is that this carbon myopia conceptually distills the intricacy of a forest ecosystem into a colorless idea small enough to fit in a beaker.
Reid & Lovejoy, 2022:26
Begrepp styr vårt tänkande och skogsbruk knyter det till en föreställning som jag tror gör att vi inte ser andra alternativ. Rewilding tror jag är ett första steg mot att att se annorlunda på delar av naturen. Det står inte i motsats till skogsbruk, men det visar på hur man kan se naturen som något mer än avkastningen på träden. Det är ett tänkande som inbegriper marknaden, men fokuserar på miljön som något komplext och dynamiskt.
En vår för många år sen var jag på jobbmöte i södra Sverige och vi åkte buss till en konferensanläggning utanför en större stad. När jag såg flera rådjur på ett fält så ropade jag till: ”Kolla, där borta!”. Mina kollegor tittade men förstod inte vad jag syftade på. ”Rådjuren!” ropade jag exalterat, men mina kollegor var fortfarande lika oförstående. Efter några mil förstod jag. Det stod rådjur överallt, på nästan varenda vall. För mig, som bor i Västerbotten, var det på den tiden en ovanlig syn men för mina kollegor var rådjuren vardagsmat.
Det här är en egenhet som ibland sätter krokben för oss människor: Vi värderar föremål och företeelser utifrån en skala vanlig-sällsynt. Ju ovanligare, desto värdefullare, och det tycks gälla i alla möjliga sammanhang, från konst till fågelarter. I ”Antikrundan” på TV är det de sällsynta, unika föremålen som är värda mest och som väcker mest intresse och ornitologer kan åka långväga för att få en skymt av en sällsynt fågel som dykt upp någonstans.
Det märkligaste med det här sättet att värdera är just att det inte ens behöver handla om att något är ovanligt i objektiv mening. Det räcker att en fågelart som inte brukar finnas här helt plötsligt dyker upp så blir den värdefull, även om den är vanlig någon annanstans. Det räcker att vi uppfattar något som exotiskt så får det högre värde. Det vanliga har lågt värde och det ovanliga högt värde. Problemet är att det som är vardag för mig kan vara exotiskt för andra – och vice versa.
När jag som 13-åring för första gången vandrade i fjällen så blev jag helt betagen av fjällen som äventyrsland, som exotisk vildmark. Det skiljde sig så totalt från allt jag dittills hade upplevt. Vi fortsatte att vandra i stort sett varje år, några dagar per år. Som 19-åring lyckades jag få förmånen att vara stugvärd i en av STFs fjällstugor. Min tanke vara att få uppleva det exotiska landskapet en hel sommar, men det blev inte riktigt som jag hade trott. Miljön var naturligtvis exotisk vildmark i början, men vartefter veckorna gick så blev den mindre exotisk och när samerna senare på sommaren hade kalvmärkning i närheten så blev det så otroligt uppenbart för mig att min vildmark var deras vardagsmiljö. Den insikten har påverkat min syn på hur vi ser på världen omkring oss ända sedan dess.
Jag har haft förmånen att få vistas längre perioder i både Skåne, Småland, Sörmland, Stockholms skärgård, Värmland, Bergslagen, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Tillräckligt långa perioder för att lära känna och ”vänja mig” vid naturen i alla de delarna av Sverige. Det finns både plus och minus med att lära känna en miljö. På minussidan finns att området inte längre upplevs som exotiskt, ovanligt och därmed mindre värdefullt enligt skalan vanlig-sällsynt, men på plussidan finns insikten om att även det man har inpå sig i vardagen och är van vid kan vara vackert. Jag ser fortfarande skönhet i både skogen och fjällen och skönheten finns dessutom ofta i den lilla skalan, inte i de stora vyerna. För mig gäller det både i skogen och på fjället.
Sörsjön i Dalarna
Ur min synvinkel finns det därför en inbyggd motsättning i hela idén om rewilding och restaurering av vildmark. För om stora arealer omskapas så att de blir mer lika en idealbild av exotisk vildmark så blir de mindre ovanliga och unika, och kommer därmed uppfattas som mindre värdefulla. Samma sak gäller för sällsynta arter. Om de blir vanliga så blir de också mindre värdefulla.
Nu skrivs om att släppa ut visenter i svensk natur med motiveringen att det behövs stora växtätare, se t.ex. Visent kan komma tillbaka. Samtidigt görs en kraftansträngning för att minska stammen av älg, som också är en stor växtätare. Skillnaden är älgen är vanlig medan visenter är ovanliga och exotiska, åtminstone så länge det är ont om dom. Det man glömmer är att det har varit ont även om älg i Sverige, och det för inte så väldigt länge sen. Vildsvin var också exotiska och spännande, tills de blev vanliga och ett problem i vardagen.
Vad är då alternativet till drömmar och fantasier om rewilding och exotisk vildmark? Alternativet är att njuta av den vardag vi redan har omkring oss, vår vardagsmiljö, att utforska den i den lilla skalan och att se skönheten även i det vanliga.
Drömmar och fantasier har ett värde, men om för mycket fokus läggs på drömmar och fantasier om ”något annat” så riskerar det att leda till besvikelse och rastlöshet. Den dagen drömmen uppfylls och blir verklighet så blir den ju ganska snart vardag och förlorar sitt värde, och då krävs nya drömmar. Därmed blir livet en enda lång jakt på drömmar som så fort de uppfylls förlorar sitt värde.
Covid 19 förändrade så mycket. En positiv förändring var upptäckten av hur rikt och vackert Sverige är. I en två år gammal undersökning av SCB visas att det skedde en ökning mellan 2020 och 2021. Karing Halmén för SCB säger att:
Beläggningen på svenska hotell, stugbyar och vandrarhem låg i somras på 13,2 miljoner, vilket är en ökning med 4,1 miljoner gästnätter jämfört med juni–augusti 2020.
Några intressanta förändringar som skedde enligt artikeln är att turismen till städer minskade och den del av Sverige som ökade mest var Västernorrland. Därefter kom Gotland och Halland.
Skåne minskade generellt, enligt SCB, men när vi återvände från vår semester i början av augusti i Västernorrland berättade grannarna förskräckt om kaoset som hade varit i juli. Tobis Camping hade varit full och folk hade tältat var som helst. Det hade bajsats i enbuskarna längs med stranden och människor hade parkerat i trädgårdar vid Brösarps backar. Någon hade drunknat vid Knäbäckshusen. Ambulansen hade inte kunnat ta sig fram i bilkaoset.
Vad som tycktes driva turisterna var tidningsartiklar, bloggare och influensers som hade satt upp tio mål du inte får missa. Och har man åkt långt ska väl inte att det är fullt hindra dig? En kollega berättade att han hade varnat en turist som hade parkerat illa vid Knäbäckshusen att det var 600 kronor i böter. Det hade turisten struntat i.
I artikeln ”Konflikter och slitage i spåren av fjällboomen” skriver Västerbottens-kuriren om kaoset som har uppstått i Västernorrland sedan turismen ökade. De berättar om 2020:
Sommaren 2020 slog länsstyrelsen Jämtland larm om en kaotisk situation längs Vildmarksvägen i Stekenjokk. Karavaner av husbilar blockerade vägen där renar skulle ta sig över. Turister närmade sig de stressade djuren för att ta selfies.
Efteråt hittades drunknade renkalvar. Kalvar som inte hittade tillbaka till sina vajor fick avlivas.
Ensam på fjället? Nej om bilden hade tagits i andra riktningen hade man sett Alesjaurestugorna där det var fullt av folk. Året då vi vandrade Dag Hammarskjöldsleden var det nästan kö i leden.
Efter jag läste om problemen i fjällen och mindes kaoset som uppstod på Österlen började jag begrunda turism utifrån det som Lars Lundqvist skriver om i sitt gästinlägg Re-wilding – att skapa konstgjord vildmark?. I den tar han upp två typer av resenärer, urbanisten och puristen.
En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet.
Lundqvist, 2023
Jag tror att många kan känna igen sig i båda typerna. Men framför allt majoriteten tenderar till urbanisten, som vill att det ska vara lätt. Det är också hos dem som det finns pengar att tjäna.
Det var i inlägget Rewilding och övergivet land som jag och Lars påbörjade vårt samtal om landsbygden och som föranledde hans gästinlägg. Han kritiserade att jag medvetet provocerande skrev: ”Varför tycks så stora delar av Sverige vara så oföretagsamt?” I en av de många kommentarerna mellan oss skrev han:
Till sist, frågan om varför lokalbefolkningen på mindre orter är så ”oföretagsam” och inte driver restauranger där turister kan äta: Vem ska äta där under resten av året, när turisterna är hemma?
Turismen är fenomenal på många vis. Den kan inte automatiseras. Den kräver anställda och ju fler som kommer desto fler är man tvungen att anställa. Det ger arbetstillfällen lokalt. Men det är också ett stort problem. Titeln till SVT inslaget ”Många ovana vandrare i fjällen – småbarnsfamiljer på väg in i Sarek” (2020) säger väl det mesta.
Mellan urbanisten och puristen kan man göra ett par olika avvägningar, turism som inkomstkälla och som förstörare. Om vi tar puristerna, som helst av allt vill upptäcka en orörd plats, så riskerar inte deras närvaro platsen, men de drar inte heller in några större summor till samhället. De är villiga att låta det vara lite jobbigt att ta sig till en plats. Infrastrukturen måste inte finnas där. Maten kan man ta med sig.
Med tiden kan puristens plats upptäckas av andra och infrastruktur börjar etableras för att locka fler personer. Urbanisterna börjar komma och jobbtillfällen skapas. Vissa är sansade, men så finns det dem som inte har någon koll alls, som pappan som förra året vid Njupeskär tyckte att han kunde ge sig ut på bergsklättring med sin dotter, se ”Robin och dottern räddades i Fulufjället: ‘Man ska inte vara rädd för att be om hjälp’”.
Vi kom dit dagen efter för att vandra i några dagar på Fulufjället och fick höra om händelsen.
Vår upplevelse får illustrera resonemanget i inlägget. Vi skulle vandra i fyra dagar på fjället och skulle parkera vid Njupeskär. Det mesta av maten hade vi med oss, men vi köpte en del godis på Coop i Särna. När vi kom till avfarten till Funäsfjället väster om Särna stod det att parkeringen redan var full. Vi körde in ändå. Det var tidigt på förmiddagen och vi tänkte att nog kan vi hitta en plats att stå. Det fanns parkeringsplatser när vi kom. Så vi frågade parkeringspersonalen varför det stod så på skylten. Alltid hindrar det någon, fick vi skrattande till svar.
Det var redan mycket folk när vi kom och till fallet var det nästan kö. Men efter vi hade åskådat det, och jag hade fått se forsärlor, och hade fått höra om pappan och dottern, gick vi vidare. Vi hade några väldigt fina dagar, men folk det träffade vi färre. Det var en fröjd att vandra där.
Avslutningsvis tänker jag på två saker att turism har en framsida och baksida. Få av mina elever har inget sommarjobb. På sommaren finns det massor med jobb tack vare alla besökare. Men jag tänker också på hur otrevliga lokala människor var på sociala medier när ”puristerna” försökte leta sig bort från de välkända stränderna för att träffa lokala. Då blev de avsnästa. Pärlorna ville man behålla själva och slippa trängas.
Lars indirekta fråga: Men restan av året då? är klurig. På flera sätt tror jag att man har lyckats i fjällen. Det finns de väl bevandrade lederna där man kan få sig en säng, men också de mindre bevandrade dit man får förlita sig på sin egna kunskap och tält. Folkvett däremot tror jag minskar ju fler vi är. Men folk som pappan är tack och lov ganska få. Även om deras tilltag kan bli kostsamma.
Maggie luktade i kanten av Tobisvägen medan jag gick några meter framför henne. Vid dammen mitt emot incheckningen till campingen gick ett grågås par med sina ungar. Jag blev förvånad att äggen redan hade kläckts och hur stora de gulgröna ungarna redan var. De var så fina. Jag gick tillbaka och tog tag i Maggies koppel så att hon inte skulle jaga iväg grågässen.
Vi fortsatte promenaden och kom på andra sidan, bakom begravningsplatsen. Maggie stannade. Hon hade upptäckt något. Jag tittade mig omkring och såg två rådjur. Bocken jagade honan. Det var som om han nu var ett rovdjur. Hon sprang, ja lät sig jagas för att se om han var ståndaktig nog för att få betäcka henne. Om han lyckades vet jag inte för de försvann bakom en kulle.
Tiveden
Medan vi gick där tänkte jag på det Lars Lundqvist gästinlägg Rewilding – att skapa konstgjord vildmark. Han kritiserar rewildingtänkandet för att det är en purists syn på naturen:
En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet.
Lundqvist
För mig kändes detta sätt att framställa rewilding som främmande. Visserligen finns det en estetik i de filmer som produceras och som visas på youtube, men framför allt är rewilding snarare en teknokrats syn på naturen. Där hon ser ett system som inte fungerar och därför vill förändra det till det bättre genom att tillföra funktioner som fattas.
Large mammals serve as landscape engineers, shaping the structure and composition of natural habitats.
(Vynne et al. 2022)
Eller som biologen som jag skrev med som förklarade hur renar och älgar i Norrland innehar betfunktionen, medan att människan har rovdjursfunktionen genom att de inte låter älgstammarna bli för stora.
Just det där med funktioner eller till exempel följande motivering till varför vi behöver ”friska ekosystem” som följande från Europarlamentet har fått mig att fundera. Men först ett inledande citat:
Friska ekosystem ger oss livsmedel och tryggad livsmedelsförsörjning, rent vatten, koldioxidsänkor och skydd mot naturkatastrofer som orsakas av klimatförändringen. De är nödvändiga för vår överlevnad på lång sikt, vårt välbefinnande, vårt välstånd och vår trygghet, eftersom de utgör grunden för Europas motståndskraft.
Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om restaurering av natur
Det här är så typiskt för den teknokrati som genomsyrar vårt samhälle. Det blir så ytligt även om jag förstår syftet då det ger en välmotiverad argumentation för dessa ”ekosystem”.
Låt mig ge ett annat exempel som jag först inte riktigt förstod mig på. Det var skogsbilder tagna av jägmästare och skogsägare på twitter. De beskrev skogspartierna i beundrande ordalag. Då förstod jag att för dem finns det en slags skönhet i dessa brukade skogar. Jag känner igen mig i det, även om min ingång är annorlunda eftersom jag inte kan de tekniska detaljerna.
Det är således inte bara ett brukande av skogen utan också ett formande av den. Det är däri som beundran uppkommer. Det är den skapande och aktiva människan som än en gång framkommer. Samma resonemang märks i diskussionen mellan biologen Carl Gustaf Thulin och Anders Nilsson, biträdande riksjaktvårdskonsulent, vid Svenska Jägarförbundet, där den senare hävdar att jakt är nödvändigt och menar att det är genom jakten som människan skapar förutsättningar för klövviltet.
Kan man blunda för att brukandet skapar förutsättningar till större klövviltstammar än det annars skulle finnas? Kan man bortse från de negativa konsekvenser viltet kan orsaka skogs- och jordbruk och därmed också samhället?
Thulin håller inte alls med utan han anser att förvisso är jakt både kul och spännande. Men det är inte nödvändigt.
Det är nonsens, jakt behövs absolut inte. Det är ett viktigt och ursprungligt naturresursnyttjande om det bedrivs på ett långsiktigt hållbart vis. Men det är inte nödvändigt.
Bör människan vara en aktiv del i naturen? Som en allnärvarande art kommer hon alltid att vara det, men det betyder inte att det är nödvändigt. Inte heller måste all natur vara inriktad på vare sig purister eller för urbanister.
Men för mig handlar det om något annat. Jag stod ikväll vid köksfönstret och tittade ut. Småfåglar flög förbi. Några landade i kastanjen. Jag gick ut med kikaren. Hämplingarna var tillbaka. Med det var också några starar och en kaja där. Jag blev så glad. Varför? Jag vet inte. Det var vackert med denna ansamling som tyckte att vårt träd var en trevlig rastplats.
För mig handlar det så klart om ekosystem och om klimat och arter. Men framför allt handlar det om dessa möten. Som när jag såg råbocken och hinden på fälten eller stararna i kastanjen. Eller gladan som trängdes bort ur eken av en kråka. Eller när jag ser trutarna som tränger undan varandra på stenarna vid revet. Det med funktioner är intellektuellt. Men om det inte finns en nyfikenhet och vilja till relation med naturen så menar jag att det endast kommer att förbli en ytlig diskussion.
Teknokraterna får inte ta över miljötänkandet.
Referenser:
Deprez, Martine (2022). Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om restaurering av natur. Interinstitutionellt ärende: 2022/0195(COD)
Nilsson, Anders (2023) ”Jakt är både roligt och nödvändigt” Natur. Publicerat den 3 april 2023 (hämtat 230422)
Thulin, Carl Gustaf (2023). ”Jakt ska vara ett sant nöje”. Natur. Publicerat 28 mars 2023 (hämtat den 230422).
Av en ren slump råkade jag ramla över den här bloggen, reagerade på ett av inläggen, kommenterade och det ledde till en dialog som slutade med en fråga om jag inte hellre ville skriva ett eget inlägg, ett slags gästblogg. Varför inte? Så här kommer det!
Min bakgrund är i korthet att jag är ett förortsbarn med släktrötter hos småbrukare i norra Västerbotten och Skåne (Österlen) som växt upp på gränsen till det som numera är Tyresta nationalpark, söder om Stockholm, varit scout, pluggat skogsbruk på SLU och sen har forskat och undervisat om skogsskötsel i 40 år.
Skogen har alltid varit speciell för mig ända sen jag var liten. Jag gillar träd och ser skönhet i nästan alla sorters skogar. Som barn var skogen oändligt stor, en vildmark för äventyr. Men som äldre har jag lärt mig så pass mycket att jag ser spåren av tidigare skötsel nästan överallt. Det är som när man lär sig att känna igen blommor eller fåglar. Ju fler arter man lär sig att känna igen, desto fler arter ser man när man rör sig i skogen. Ju fler tecken på tidigare skötsel man lär sig, desto mer av historiken på platsen ser man, och plötsligt är barndomens vildmark för äventyr förvandlad till kulturmark.
Vad har då detta med re-wilding att göra? För att förklara det måste jag först nysta lite i vad re-wilding är. Så här beskrivs det på Rewilding Europe:s hemsida:
Rewilding is a progressive approach to conservation. It’s about letting nature take care of itself, enabling natural processes to shape land and sea, repair damaged ecosystems and restore degraded landscapes. Through rewilding, wildlife’s natural rhythms create wilder, more biodiverse habitats.
Re-wilding handlar alltså om att återskapa vildmark, så som man tror den hade varit om människor inte hade koloniserat området. Naturen ska ta hand om sig själv. Människan saknas i princip i beskrivningen, är möjligen åskådare men tillför inget gott. I texterna på sajten nämns att det kan genomföras på ”abandoned land”, alltså områden som människan lämnat, där inga människor längre lever kvar. Den typen av områden finns knappt i Sverige.
Rewilding Europe har ett projekt i Norrbotten i norra Sverige. I beskrivningen nämns att området är tre miljoner hektar och att det bor färre än 1000 personer i det aktuella området, alltså en person per ca 3000 ha. Det låter antagligen väldigt lite för en storstadsmänniska eller för den som är van vid tätbefolkade delar av södra Sverige. För mig låter det inte som ”abandoned land”. Området där jag jagar älg är 4000 ha. Det bor inga människor där, men runt omkring finns aktiva byar. Hela området är gammal kulturbygd med rester av minst 5 äldre gårdar, odlingsmark och olika former av skogsbruk sen långt tillbaka.
Samtidigt som re-wilding vill ”låta naturen ta hand om sig själv” så arbetar man aktivt för att införa nya arter. För svensk del nämns exempelvis visent, myskoxe och vildren. Visent fanns i södra Sverige för 1000 år sen, myskoxe har aldrig funnits här naturligt, och vildrenen försvann för ca 150 år sen och har ekologiskt ersatts av samernas tamrenar. (Se också inlägg av bloggägare: Jägarna, älgen och vargen, del 3)
Så vad betyder re-wild, egentligen? Förvilda eller åter-förvilda? Skapa eller återskapa? Restaurera eller renovera? Kommen såhär långt i mina funderingar kom jag att tänka på vår sommarstuga. Ett gammalt timrat torp, byggt 1925. Det är i behov av underhåll och i diskussionerna har begreppen ‘restaurera’ och ‘renovera’ kommit upp. Restaurera betyder ungefär ”återställa” medan renovera betyder ”omskapa” eller ”omgestalta”. Att återställa innebär att gå tillbaka till ett tidigare tillstånd, men då uppstår frågan om hur långt tillbaka. Ska vi återställa stugan till hur den såg ut nybyggd 1925, t.ex. utan el, eller renovera den så den blir lite bekvämare att vistas ut? Renovera betyder att förändra och förnya så det blir bättre än förr. Frågan är vad re-wilding innebär. För mig låter det mest som omgestaltning, därför att det är längesen Sverige var vildmark, om det någonsin varit det.
Sverige koloniserades av samer i samma takt som inlandsisen drog sig tillbaka, så vi vet inte hur det skulle ha sett ut här utan människor. (Sveriges koloniala historia)
Dessutom har klimatet förändrats under de 10 000 år som gått sen isen försvann. Ibland varmare, ibland kallare. De växtarter vi har här idag har kommit hit i olika takt, vid olika tidpunkter. Därför har även vegetationen ändrats över tid och skogarna har dominerats av olika trädslag under olika tider. Så det finns ingen självklar referenspunkt att ”återställa” till utan oavsett vilka förändringar som görs så blir det något nytt, en omgestaltning, ett slags renovering av skogslandskapet.
Detta leder in på nästa punkt: För vem ska naturen re-wildas? För oss människor såklart! Den renoverade naturen ska ge besökare upplevelser.
En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet. Re-wilding är en rörelse som drivs av och riktar sig till purister och inte till genomsnittssvensken, urbanisten, och re-wildare/purister är per definition inte intresserade av skogsbruk eller annan kulturpåverkan av landskapet. (Se också bloggägarens inlägg: Jägarna, älgen och vargen, del 2)
Därmed är jag tillbaka där jag började, kännedom om och förmåga att känna igen tecken på tidigare brukande av skogen och landskapet.
Nästan hela Sveriges skogar har brukats på olika sätt i historisk tid. Först av samer och jägare-samlare, sen av lantbrukare och skogsbrukare (Enander 2007a, b) men även av andra näringar som behövt skogsråvara, som gruvnäringen (Eklund 1994). Eftersom intensiteten i brukandet och principerna för det har varierat över tiden så ser inte alla skogar likadana ut. Men det gör å andra sidan inte heller skog som lämnas orörd. Trots det finns det en generell bild av hur orörd skog borde se ut, ett slags facit som man jämför med och det är nästan alltid skog där det finns några stora gamla tallar och sen en blandning av olika stora träd av andra trädslag. Så kan en orörd skog se ut som har brunnit för länge sen men inte under det senaste seklet, men även en brukad skog kan ha det utseendet. Eftersom få människor kan tillräckligt om skogshistoria, skogsbruk och skogsskötsel så ser man inte de tecken som visar på tidigare skötsel och bruk av skogen, utan brukade skogar som påminner om ”facit” klassas som orörd vildmark, gammelskog, trots att det egentligen är brukad skog.
Så ett alternativt och elakare sätt att beskriva re-wilding är att det är puristernas försök att skapa ett landskap som uppfyller deras fördomar om hur orörd vildmark ser ut, baserat på okunskap och drömmar. Ett privat äventyrsland där det egentligen inte finns plats för människor, åtminstone inte andra människor än puristerna själva.
Men det finns ett helt annat sätt att se på vårt skogslandskap. Det kanske jag får chansen att återkomma till.
/Lars Lundqvist
Referenser:
Eklund, Magnus (1994). ”Nasafjäll och Silbojokk – Gruvdrift och skogspåverkan” ur Essäer i skogshistoria – skrivna av eleverna på kursen ”Skogens och skogsbrukets historia”. Sid. 209-214. Institutionen för skoglig vegetationsekologi, Institutionen för skogsskötsel https://pub.epsilon.slu.se/4186/
Enander, Karl-Göran (2007). Ekologi, skog och miljö. Institutionen för skogens ekologi och skötsel, Sveriges lantbruksuniversitet. Rapport
Hannerz, M; Lindhagen, A.; Forsberg, O; Fries, C & Rydberg, d. (2016). Skogsskötsel för friluftsliv och rekreation. Skogsskötselserien nr 15, Skogsstyrelsen
Sametinget (2013). Sveriges koloniala historia. Sámediggi.se, publicerat den 2013, Uppdaterad: 2018-05-08 (hämtat 230419)
Om man går från norrut från Simrishamns hamn kommer man till Tobisvik. Det är en bukt där vågorna slår på en vacker sandstrand. Vid buktens södra del går det ett rev rakt ut i Östersjön. Där passerar jag och Maggie var och varannan dag då det alltid sker något där. Sjöfågel vilar, äter och samlas av olika anledningar där. Jag har med mig min kikare, sveper över revet och iakttar vilka arter som är där. Ibland är det någon raritet. Maggie väntar tålmodigt i fem, tio minuter, men sedan vill hon gå vidare.
Nu när flyttfåglarna återvänder norrut är det nästan alltid fågelskådare där. Många är väldigt kunniga och de flesta är språksamma. De är alla möjliga slags människor, många biologer, ekologer och bara vanliga kryssare som jag. Ofta ställer jag frågor till dem, som till exempel, men det där är väl en fisktärna. Nej det är en kentsk tärna, som jag fick till svar häromdagen.
Då berättade D lyriskt om en händelse då väderförhållandena hade gjort att all småfågel hade strandat i Ystad och han fick se raritet på raritet. Själv stod jag med Maggie och kikade. Det var småskrake, storskarv, snatterand, gravand, havs- och gråtrut, men också en stjärtand som en man pekade ut för mig. Det var också han som förklarade att fisktärnan var en kentsk tärna.
Igår när jag gick förbi var de flesta borta. Östlig vind drev in vågor över revet. Det var några storskarvar, gräsänder och ett par snatteränder. Jag gick vidare. Maggie var med matte.
På kvällen satt jag på altanen med min pipa, ett glas tempranillo och lyssnade till koltrastarna som förde ett hiskeligt ljud med att skydda sina revir. Jag tänkte på det som en ekolog hade påpekat angående förra helgens inlägg, Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocen. Jag hade skrivit att Sverige tillskillnad från övriga Europa har ett rikt djurliv och att man inom svenska rewilding därför arbetar med att återställa landskap. Han skrev att problemet var att ett rikt djurliv inte räckte. Det handlade om de funktioner som djuren uppfyllde för att ekosystemet skulle vara fungerande.
Om man ska vara riktigt noggrann blir allt väldigt ”kluddigt” som man säger här i Skåne. Men hans poäng är viktig.
Vi kan ta en villaträdgård som har ett stort antal blomarter, men om de inte skapar nektar är blomsterprakten till ingen nytta för insekterna. Då fyller det bara en funktion för oss människor, alltså att det är behagligt att titta på.
I inlägget om Ingen hör trädet falla tog jag upp ”vad en abborre, en storspigg, märlkräftor, fintrådiga alger och tång har med övergödningen av Östersjön att göra”. Det handlade just om vilka funktioner de hade. Genom deras olika funktioner i näringsväven kan de hålla en balans i systemet.
På ett liknande sätt kan vi begrunda de olika sjöfåglarna som jag nämnde i början, då de också fyller olika funktioner och innehar vissa nischer. Det kan man gissa till till på deras näbbar. Småskraken och storskarvarnas näbbar är för att fiska, medan ändernas näbbar är för att beta på botten och sedimentet filtreras bort.
Vilken funktion fyller de då? Om vi tar kanadagåsen så betar den på strandängarna så att inte gräset blir för högt, samtidigt som de gödslar marken med sin avföring.
Här vill jag också ta tillfället i akt att citera ur J.A. Bakers bok Pilgrimsfalken (2021/1967). Han väcker till liv en natur med sina ord som gör att det är som att befinna sig med honom. Här beskriver han inte den funktion som pilgrimsfalken fyller utan den nisch som den har intagit genom att beskriva dess kropp och näbb.
Pilgrimsfalken är anpassad för att jaga och döda fåglar i flykten. Kroppen är strömlinjeformad. Det rundade huvudet och det breda bröstet smalnar elegant av mot en slank och kilformad stjärt. Vingarna är långa och spetsiga, med långa och smala handpennor för fartens skull, medan armpennorna är långa och breda för att ge styrka att lyfta och bära tunga byten. Den böjda näbben kan slita kött från ben. Den har en tand i övernäbben, som passar in i ett hack i undernäbben. Denna tand kan stickas in mellan halskotorna på en fågel, varpå falken genom att knipa åt och vrida om knäcker ryggraden.
Baker, 2021:13
Det är hårt språk och visar hur brutalt naturens betingelser egentligen är för alla måste vi äta och således döda.
För att förstå vad en funktion är, tänker jag jag mig att begreppet nisch också kan beskrivas, eftersom det hör ihop med hur mångfald, utdöendeskuld och så vidare fungerar.
Vi djur har alla vår nisch i naturen. Vissa som människor är anpassade till många förhållanden, medan andra är otroligt nischade. Alan Beeby och Anne-Marie Brennan illustrerar detta i First ecology: ecological principles and environmental issues (2008) med två diagram.
Den första visar att det finns optimala förhållanden för en art, men att ju mer förhållandena förändras, desto svårare kommer den ha att överleva. I exemplet nedan har de tagit temperatur som exempel. Horisontalaxeln visar att arten frodas när det är Y grader, men om det blir för kallt eller för varmt kommer den att stressas. Den vertikala axeln visar mängden individer.
Beeby & Brennan, 2008:42
Sammanfattningsvis kan inte arten frodas om det är för kallt eller varmt.
I nästa diagram (a) ser vi hur olika arter har hittat sin nisch. Den vertikala axeln visar på hur resurserna används och den horisontella visar hur stor tillgång det finns på olika resurser. Vi ser att arten koncentrerar sig på en viss föda, men att viss variation förekommer. Dessutom ser vi att nischerna överlappar. Så om vi tar de olika änderna, så visar deras breda näbbar att deras föda liknar varandras, medan småskrakens smala och långa visar att dess nisch inte konkurrerar med ändernas, vilket diagram b visar.
Beeby & Brennan, 2008:45
I diagram b ser vi hur olika arter har funnit sin nisch och därför fyller olika funktioner i en näringsväv. I en varierad biotop kan därför fler arter överleva, till skillnad ifrån en väldigt ensidig biotop.
Gunnars resonemang följer ett som jag stött på under senare tid på twitter och det är att den svenska skogen, ja det svenska landskapet är så förändrat att det inte går att återställa till föreslagna referenspunkten.
Kritiken handlar om ett förslag från EU Kommissionen som vill återställa miljöer för få tillbaka mångfalden, se Nature restoration law. Kritiken mot lagförslaget menar dels att brukad mark blir värdelös, det vill säga att man inte längre kan tjäna pengar på den, se artikel Experter: EU-krav gör 2,5 miljoner hektar skog värdelös – Sveriges tolkning extrem från Tidningen Näringslivet. Dels bygger det på att landskapet är allt för förändrat för att restaurering är möjlig.
Lindéns och andras resonemang bygger på att eftersom naturen har brukats och förändrats på ett omvälvande sätt sedan den industriella revolutionens början finns inte det kvar som en gång var. Förvisso finns det vissa fickor, men de är försvinnande få. Vad det betyder i detta sammanhang är att biotoper vars nischer arter hade utvecklats till att leva och frodas i har försvunnit. Således har de antingen trängts ihop i begränsade små utrymmen, det vill säga utdöendeskuld (se Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse, eller så har de försvunnit. Se första diagrammet och byt ut temperatur mot överlevnadsbetingelser.
Ett annat sätt att se på det är att istället för att se det som värdelös skog så handlar det om att göra den värdefull genom att inte återställa utan att skapa de förutsättningar som ett landskap behöver för att inneha en miljö fylld av nischer. För detta krävs det ett rikt djurliv, vars funktioner är att bidra till att nischer skapas och förblir, vilket är vad rewilding handlar om. Trots prefixet re- handlar det inte om att återställa utan att blicka framåt. Det är därför som Isabelle Tree talar om wilding (se Wilding, Isabelle Tree och Knepps egendom) och jag har döpt bloggen till Förvilda Sverige?.
Som vanligt har jag skrivit för långt, men för att summera handlar det om att vissa djur blir nyckelarter och i tidigare inlägg har jag använt nedan illustration av visenten för att visa hur dess närvaro genom sitt beteende skapar olika nischer för olika organismer att förhoppningsvis kunna frodas. Kan man säga att de blir mångfunktionella? Det tekniska språket förpestar alla domäner.
Avslutningsvis handlar det i grunden om en diskussion om värden som måste balanseras mot varandra, säg äganderätt men också rätten till existens.
Diskussionen som jag har fört här visar hur tekniskt det kan bli, vilket också fyller sin funktion (pun intended), då det är därigenom vi kan förstå hur det fungerar. För därigenom kan vi få en relation till naturen som inte bara handlar om att tycka något är estetiskt tilltalande eller inte.
För mig handlar det del om att läsa på och att samtala med människor, men framför allt att återvända till revet, se årstidernas skiftningar genom de olika fåglarnas närvaro. Det är att ständigt vara ute i naturen med Maggie, att för att hänvisa till Hans, låta stövlarna vara leriga och ryggen svettig.
