Kategori: Rewilding

Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse

Den intressanta naturen är sällan imponerande utan det är tämligen kaotiskt. Ofta är det svårt att förstå. Fågelskådandet hjälper. Aha, det är en järnsparv eller titta alfåglarna som jag skönjer där ute. För mig har böckerna hjälpt mig, för det är inte bara för att hänvisa till information som stöder mina påståenden utan det är också att de visar det som jag inte hade sett. De får mig också att ge mig av till mondäna platser som förr inte hade lockat mig, som Åraslövs mosse mitt emellan Kristianstad och Hässleholm. Likaså lär mig böckerna att se det som jag förr inte förmådde. Som att lägga märke till mossen är som en oansenliga liten ö mitt bland åkrarna strax norr om väg 21.

Screenshot från Google Maps (230409)

När jag efter en del felkörningar, bland annat på en privatväg, kom dit, var det med andakt som vi trädde in bland träden. Det är en sumpskog, men nu var det torrt. Jag och Maggie var ensamma. Fågelsång jag inte hade hört innan mötte oss. Jag höjde kikaren och såg en trast jag inte kände igen. Det var en rödvingetrast. Den försvann fort.

Så ännu en fågel som rörde sig bland grenarna. Den satt med ryggen åt mig. Dess rygg var kanelbrun och med svarta vingspetsar. Så vände den sig om och jag såg den kraftiga näbben. Det var en stenknäck.

En sumpskog är en slags nordisk regnskog. Den är översvämmad delar av året. Träden prövas och många av stammarna har tickor och lavar. Den lövtäkta marken pryddes ännu inte av blommor. Över allt var knäckta stammar där vinden hade farit fram.

En försvagad ekstam som har knäckts där en hackspett hade tagit sig in och byggt bo.

Vi fortsatte att långsamt gå längs med stigen. I norra delen var det blötare och knäckta stammar lutade sig mot levande. En mindre hackspett kom alldeles nära och lät mig skåda. Maggie väntade tålmodigt.

Vi kom till torvmossen och spänger gjorde att vi kunde gå igenom den. Hit kom man förr för att samla torv så man kunde elda. Det var också en utmark där man lät sin boskap beta. Söder om mossen var en slåtteräng där jag satt och rökte och tittade på gamla träd, brutna träd, hasselbuskar och ekar. Det hördes fågelkvitter och hackspettars trummande. Träden skyddade från den kalla vinden.

Medan vi återvände till bilen tänkte jag på omgivningen. För även denna plats hade en utdöendeskuld som jag skrev om i gårdagens inlägg. Den låg omgiven av fält, vägar och annan bebyggelse. Åkrarna kantades av djupa diken som hindrade vatten från att samlas.

Screenshot från Google Maps (230409)

Åraslövs mosse är ett exempel på den habitatfragmentering (Niklasson & Nilsson, 2005) som finns i vårt landskap. På denna ö bland åkrar kan organismerna samlas. Men de förblir fångade där. Även fåglarna som jag skrev i förra inlägget drar sig för att ge sig ut i öppen mark och bli ett lätt offer. Glador och ormvråkar spanar i utkanten efter de modiga.

Gunnar Lindén frågar sig om 394 arter hotas av trakthyggesbruk och menar att så är inte fallet. Han ger mängder av exempel och i kommentarerna ges ännu fler. Det visar på en artkunskap som vida överstiger min. Men utifrån det som jag läser och som jag försöker exemplifiera här tycks mig frågan felställd och resonemang som inriktar sig på enskilda arter leder fel. Den viktigare frågan handlar snarare om landskap och att det krävs stora ytor som är sammankopplade.

Sammankopplingen gör att arter kan sprida sig. Det gör att de inte samlas på en enda plats. EU är utskällt i många naturkretsar, men om vi ser till deras vision för 2030 som Sverige har förbundit sig att följa, så handlar det om att kunna utöka möjligheten för mångfald.

Ett av deras koncept är Natura 2000 som innebär att skapa just korridorer. På Natura 2000 network viewer kan man se denna arkipelag av naturreservat och natura 2000 områden. Jag skriver ”arkipelag” då det verkligen är som ett ösystem utan korridorer.

För många arter är inte att det är en ö som är problemet utan avståndet mellan öarna. Niklasson och Nilsson (2005) gör en illustration för att visa hur en landskapsrestaurering förändring möjligheterna att sprida sig och för att minska utdöendeskulden. På bilderna kan vi se hur habitaten har minskat sedan 1800-talet och att avstånden mellan dem har blivit allt längre.

Niklasson & Nilsson, 2005:250

Eftersom Skåne är ett så öppet landskap blir arkipelagen tydligare. Men liknande mekanismer sker även i skogslandskapen där monokulturer som en granplantage kan fungera som en effektiv barriär för arterna att sprida på sig.

Jag inledde med att påstå att naturen sällan är imponerande utan snarare kaotisk. Så var det där jag befann mig. Men på denna vindpinade plats bland åkrarna fanns det ett myller av liv. Landskapsrestaurering handlar om att kunna utöka dessa platser.

I ett kreativt förslag i SVD skriver bland annat redan nämnda Gunnar Lindén, men också andra representanter att hotade arter borde få bli en tillgång för skogsägare. Det handlar om att arbeta med skogsägare och inte emot dem. Som jag så ofta återkommer till handlar det om samtal och dialog, men det handlar också om kunskap och den besitter många, även om den kan vara koncentrerad på olika delar.

Avslutningsvis kan man vända på diskussionen om utdöendeskuld och istället tala om återbetalningsskuld. Naturen har exploaterats och den har byggt vårt land. Nu handlar det om att bygga upp en återbetalningsplan som kommer att kosta, men som också kan planeras för att inte rasera hela ekonomin. Men för att det ska kunna ske måste också insikten finnas att Sveriges ekonomiska beteende inte är hållbart. Då kan samtalet om hur förändringen bör ske fortsätta.

Referenser:

Götmark, Frank; Gustafsson, Lena; Lindén, Gunnar; Nordin, Jessica (2023) ”Låt hotade arter bli en tillgång för skogsägare”. SVD. Publicerad den 2023-01-12 (Hämtat den 230409)

EU Kommissionen (o.å.). Nature and biodiversity. EU Commission (Hämtat den 230409).

Lindén, Gunnar (2022), Hotas 394 arter av trakthyggesbruk?. Naturvård med mina ögon

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocens pris

En vän till mig säger att norr om Brösarp börjar Småland. För honom är det för mycket träd. Han gillar de öppna fälten och blicken som kan stirra bort i fjärran. En blick på en satellitbild ger honom på sätt och vis rätt.

Google Maps (hämtat den 8/4-23)

På bilden ser man hur skogliga delar är som fläckar i inre Skåne, medan det liksom växer utåt norr om Simrishamn.

Jag funderade på detta när jag läste Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005) då de skriver att fler och fler arter samlas i mindre och mindre områden, vilket minskar förmågan att spridas. Då skapas en utdöendeskuld, vilket betyder att det befinner sig för många arter på en yta som den egentligen inte kan upprätthålla.

Detta är ett problem ur många synvinklar och de pekar också på varför fler miljöer måste restaureras för att kunna bevara en rik natur. Men det som utdöendeskulden pekar på är att områden måste ha korridorer som gör att det inte uppstår dessa öar i landskapet där arterna samlas. Jag har tidigare skrivit om detta i Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.

Bild 6.2 Bild från Carver, Steve (2019). ”Rewilding through land abandonment”, 99–122,
i Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press

För att förtydliga så handlar dessa korridorer om att arterna ska kunna förflytta sig mellan olika kärnområden. Detta handlar om vissa arter, medan andra som till exempel många fåglar är det mindre viktigt. Dock visar till exempel Beier och Noss i litteraturöversikten ”Do Habitat Corridors Provide Connectivity?” (1998) att många fåglar föredrar att hellre flyga omvägen i skydd än att ge sig ut på öppet fält för att skydda sig mot rovfåglar.

Som vi ser på satellitbilden som jag inledde med går det ett skogsstråk norr om Simrishamn som sedan blir bredare och bredare. Men frågan är hur det ser ut på marken? Hur väl sammanvävt är skogen egentligen?

Då det är påsklov för inte bara eleverna på skolan utan även för oss lärare så bestämde jag mig för att undersöka detta. Jag packade på mig min pipa, kikare och så gav jag och Maggie oss iväg. Det blev en fyra timmars promenad i fin vårsol.

På den inzoomade bilden ser vi att landskapet inte är särskilt intakt utan att det är mer dungar än någon egentlig skog. Strecket visar vår promenad.

Egentligen hade jag tänkt att gå raka vägen till Bäckhalladalen för att gå så mycket som möjligt under lövkronorna, men ni är vi kom upp på Karlstorpsvägen var hästarna vid staketet och några fjolårsföl låg och njöt i solen. Maggie tenderar att bli skällig och för att inte störa dem tog jag vägen upp genom kohagen.

Korna var ännu inte ute. Råkorna grävde i jorden och gul svalört prydde hagarna. Maggie uppmärksammade något, men kunde inte lokalisera det. Jag såg att det var ett rådjur som stod en bit bort. Vi fortsatte upp längs slänten. Det blåste från Östersjön. På toppen tittade vi till grävlingsgrytet. Tassavtryck markerade att det fortfarande användes. Maggie nosade omkring. Det var lä och solen värmde. Jag funderade redan nu på att ta mig en rökpaus, men så lat får jag inte vara. Hon nosade omkring och vi hittade flera utgångar på den lilla kullen. Vildsvinen hade bökat upp jorden. Trastarna i snåren flydde så fort jag höjde kikaren.

Vi kravlade oss under stängslet och gick i kanten av åkern för att kunna komma in i Bäckhalladalen. Där står en gammal gran som har förlorat all sin bark och många av grenarna. En större hackspett håller ofta till där, men idag var den borta. Några rådjur flydde när de hörde oss och jag höll hårdare i Maggies koppel för att hon inte skulle jaga efter dem.

En biolog påpekade för mig att Sverige till skillnad från Europa där rewilding är starkare har ett rikt djurliv. Vi har både rovdjur och hjortdjur, vilket gör att återinföra djur inte är en prioritet utan att det snarare handlar om att återställa landskap för att kunna berika utarmade områden.

Snart kom vi in i bokdungen. Löven låg tjockt. Vi gick till asfaltsvägen som skär igenom dungen. På andra sidan vägen är det en flerfald av träd, gran och lärkträd samlas med bokar. För en månad sedan kom jag dit och såg mindre korsnäbb.

Efter dungen kom vi till parkeringen. Maggie ville till grillplatsen för att se om någon hade kastat korv och bröd bland gräset. Jag styrde stegen förbi ljungängen på västra sidan, björkarna som tog över norr om grillplatsen för att sedan komma upp till ängarna. Här går det boskap på sommaren för att hålla uppe landskapet. Men det är inte tillräckligt så man hugger ned slyn som kommer upp.

Norr om ängarna kommer vi till en snårig del. Där tronade ett träd som hade förlorat all sin bark, lavar växte och de yttre grenarna hade börjat trilla av. Dess stam täcktes av insektshål och vid rötterna hade den yttre veden trillat av på grund av insekters ätandet och veden som murknar.

Maggie väntade medan jag stod och begrundade denna oas för insekter. Det var tillräckligt gammalt för att låta de arter som behöver äldre ved för att kunna frodas. Jag undrade hur länge det skulle stå då rötan vid rötterna försvagade det. Att det redan inte hade fallit visade på att vinden inte kom åt det. Niklasson och Nilsson (2005) understryker hur dessa solbelysta gamla döende träden är så viktiga för många insektsarter. Men var nästa stod det kunde jag inte se, så frågan är om detta träd just visade på en utdöendeskuld?

Härifrån gick vi in i en hage för att sedan krångla oss in i en äppelodling och därefter gå längs en grusväg ned mot Gladsaxvägen. I hagen på västra sidan höll hästarna undan slyn så att de gamla ekarna och enarna inte hindrades i sin ljustörst. På östra sidan växte knotig tall.

Efter Gladsaxvägen visste jag att det skulle bli problematiskt. Det fann inte så många stigar eller vägar för att kunna ta sig till bokskogen på andra sidan Oderbäcken som rinner ned i Tjörnedalen.

Jag sneddade genom en talldunge, för att sedan komma över på en tallplantage där det myckna törnet gjorde att jag fick bära Maggie och jag hoppades att mina byxor skulle överleva. På andra sidan kunde man se hur finurligt trädplantagerna gick.

Vi hade gått igenom en tallplantage som låg i sydligt läge, med Gladsaxvägen som gjorde att södersolen kunde lysa obehindrat på dem. Norrom var en sänka där solstrålarna inte nådde lika mycket och där låg en granplantage. På kullen där vi stod var en bokdunge västerut.

Vårt landskap är människoskapat. Det är välplanerat av ägarna och utnyttjas för inkomst. När boskapsskötsel inte längre var lönsamt kunde man byta till trädplantering.

Stengärdena stod kvar från förr och vi följde vad jag trodde var en gammal fägata norrut. På östersidan löpte en tät granplantering. Norr om den svängde vi ned mot en äldre plantering där gallringen gjorde att det var lätt att gå. Men så kom vi till ett stråk efter ännu ett stengärde där slyn växte tät för att sedan komma på en brandgata som vi kunde följa.

Maggie märkte att vi närmade oss Oderbäcken och drog mig ditåt. I sin iver höll hon på att dra ned mig för en brant slänt där fallna grenar hindrade eroderingen. Jag skällde medan jag aktade mig för att inte ramla.

På andra sidan bäcken gick vi längs slänten bland bokarna. Bäcken kantades av klibbal. Det var inte så mycket fågelliv som jag hade förväntat mig. Men kluckandet från bäcken gjorde mig glad. Här hade man kanske haft skogsbete en gång i tiden? tänkte jag och satte mig vid en bok. Jag stoppade pipan och hystade lite hundgodis åt Maggie.

En skalbagge krånglade sig fram bland löven. Jag vände på kikaren och närstuderade den. Det svarta glimrade lila och det glatta var buckligt. De raka känselspröten var knixiga.

Jag har försökt hitta vad det är för skalbagge, men inte lyckats.

Förnöjt bolmade jag. Det var en fin plats att rasta på. Men den väckte också tankar.

Maggie väntar på att jag ska bli färdig.

Vi hade rört oss olika i landskap, funderade jag. Det hade varit både enkelt och svår terräng för oss. För andra arter är det annorlunda. Fåglar flyger, svampsporer och björkpollen följer vinden. Skalbaggen kan både flyga och gå. Men avståndet och terrängen har betydelse. Jag tror vi missar att tänka på avståndet då vi kör bil och vi är inte uppmärksamma på hur det förändras. Det går så fort. Men att komma hit till denna plats vid Oderbäcken hade tagit oss flera timmar.

Landskapet som vi hade gått igenom visar på hur drivna vi människor är att förändra vår omgivning. Det visar på hur det hade varit hagar och åkrar och nu plantager. Det fanns få eller egentligen inga korridorer utan snarare öar av olika storlekar i landskapet. Utdöendeskulden ökar samtidigt som det inkasseras. Valutan är döda individer som senare blir arter som sakta försvinner. Det är det som är antropocens pris.

Referenser:

Beier, Paul, Noss, Reed F. (1998) ”Do Habitat Corridors Provide Connectivity?” Conservation Biology, Vol. 12, No. 6 (Dec., 1998), pp. 1241-1252. URL: http://www.jstor.org/stable/2989843 

Carver, Steve (2019). ”Rewilding through land abandonment”, 99–122,
i Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press

Rewilding och övergivet land

Sedan vi flyttade tillbaka till Sverige och skaffade hund har vi sällan åkt utomlands. Istället har vi besökt olika delar i Sverige. I stort sett varje år i tio år har vi åkt norrut för att vandra i fjällen. Eftersom vi har hund kör vi inga långstreckare utan högst tio timmar per dag. Det har gjort att vi har hamnat på ställen som inte alltid är de finaste, men de har alltid givit oss något, om inte annat så ett kul minne.

Po Tidholm skriver i sin essäbok Norrland (2012) att skillnaden mellan att åka i USA och i Sverige är hur tråkigt och enformigt det kan vara i Sverige. Jag håller inte med även om jag förstår vad han syftar på. Att köra genom delar av till exempel Småland eller Jämtland är att åka genom ett platt skogsåker landskap som inte är mycket annorlunda än att åka genom Ohio. Samtidigt ger denna enformiga skogsåkermark tid för reflektion, som efter vi har åkt igenom ett litet samhälle där det mesta ser övergivet ut. Det finns få om ens någon affär, men desto fler loppisar. Vad är det som sker i Sverige?

Stora delar av Sverige är nästan övergivna. Det bor få människor där och många som har stannat kvar har valt eller väljer att behålla en livsstil som kräver pendling och tålamod. De är i minoritet. Politikerna är beroende av en stor väljargrupp och trots orden verkar de bry sig lite om denna minoritet. Denna utveckling har pågått i över tvåhundra år då man allteftersom har flyttat dit jobben finns. Industrialismen har förändrat Sverige i grunden.

Ibland är det svårt att förstå hur tätbefolkat landsbygden i Sverige var. För oss blev tydligt när vi gick Utvandrarleden i södra Småland. I Ljuders socken inleds Vilhelm Morbergs utvandrarepos. Vi vandrade genom Backa och Bredanäsmåla och såg skyltar om hur många familjer som hade utvandrat till USA och de var många. Men det som var tydligt när vi vandrade där var att marken hade inte lämnats obrukad. Virkesåkrarna stod där.

Men även virkesåkrarna har sina hemligheter till allmän beskådan för den uppmärksamme. De berättar om en tid då landskapet brukades på ett annat sätt. Då det var ängar, åkrar och framför allt ett öppnare landskap. Jag har tidigare nämnt hur jag och Maggie då och då promenerar mellan Agusa och Rebbetuaröd. Det är just en sådan landsbygd där det bor få människor. Där ser man de gamla stengärdsgårdarna som berättar för oss att här brukades landskapet annorlunda.

I mitten löper stengärdet. I bakgrunder ser vi planterad gran i jämnhöjd och öster om den lövskog, med björkens vita bark. Mellan gärdet och fonden är ett kalhygge och närmast oss framgallrad bok. Där kalhygget är, var det förmodligen en åker.

Vad har då rewilding med detta att göra? undrar förmodligen någon som stör sig på min oförmåga att komma fram till kärnan. Jag kommer till det strax, men först är det viktigt att se att denna rörelse av människor förekommer i hela Europa. Allt mer mark överges och mer blir det som vi kan se i rapporten Agricultural land abandonment in the EU within 2015–2030 (ISPRA, 2018).

Det intressanta är att i svensk kontext kan man se att övergivandet av jordbruksmark redan har skett. Nedan ser vi uträkningen inför 2030 och i både Sverige och Finland är den större delen ingen jordbruksareal.

Endast i Skåne beräknas det som låg risk att jordbruksmark överges.

Inom framför allt Rewilding Europe ser man detta ur framför allt två perspektiv. Å ena sidan är det en möjlighet att kunna använda den marken till rewildingprojekt:

Rewilding can be the best option for land-use in cases of farmland abandonment in Europe and all over the world when the social structure of farming communities has been eroded and low-intensity farming is no longer socially or economically viable. In some areas maintaining a moderate level of agricultural disturbance can maximize species richness with benefits for biodiversity.

Rewilding as a land-use option – further studies (2013)

I stället för att göra dessa övergivna marker till virkesåkrar kan man genom att till exempel introducera arter som till exempel visenter (min favorit), gotlandsruss eller bäver (också en favorit) utveckla ett ekosystem där många fler arter kan ha en utpost.

Det andra är att genom att göra detta kan man skapa arbetstillfällen genom att satsa på turism.

Communities benefit

Rewilding boosts local economies where alternatives are scarce. We work towards situations where nature tourism flourishes and local people earn a fair living from nature-based enterprises. This will help revitalizing both rural and urban communities.

Why is rewilding vital in Europe?

Just något som har slagit mig när jag har åkt genom Sveriges många natursköna delar och sett husbilarna. Jag tänker till exempel på Vildmarkleden i Jämtland. Efter vi hade varit och vandrat åkte vi söderut mot Gäddede längs med Jomssjöarna. Det fanns inga restauranger där vi kunde stanna för att äta en bit. Efter frystorkad bolognese såg jag fram emot tillagad mat. Men den kom först när vi var i Gäddede där det närmast var trafikstockning av hungriga turister. Vi åt en okej pizza till lunch och bodde sedan på den trevliga campingen. Där jag äntligen fick en god hamburgare.

Funderingar kring landsbygden, arbete och rewilding har jag tidigare berört i inlägget Kroppefjäll, skogsbruk och turism: några inledande tankar och för att fortsätta denna tankegång vill jag uttrycka mig konfrontativare: Varför tycks så stora delar av Sverige vara så oföretagsamt? Vad beror det på?

En restaurang till exempel ger arbetstillfällen. Det gör att människor kan stanna kvar och livnära sig. Det drar in kronor till samhället.

Jag har själv arbetat i både inom hotell och restaurang. Jag vet att det är ett hårt jobb. Och inte heller är turism den enda lösningen. Men samtidigt blir jag väldigt fundersam när jag läser en del av kritiken från de som säger sig föra landsbygdens röst.

På Facebook hittade jag följande inlägg på Forum för landsbygd av en man som vältaligt röt till. Forumet har över 45000 medlemmar och det är intressant att läsa deras ofta kritiska röster. Jag har strukit över hans namn då jag inte har frågat honom om lov. Det andra överstrukna är för att förenkla läsningen mellan de två skärmdumparna.

Han upprepar ”Ekoturism kan vi anordna själva” och jag håller med om att så borde det vara. Vi har själva upptäckt fantastiska platser som har drivits av företagsamma människor.

För att nämna två fina minnen: Getnö Gård vid Åsnens nationalpark drevs en fin kanotuthyrning av en familj. Restaurangen var full av turister med olika nationaliteter på kvällen. På natten vaknade jag upp av småfåglarnas gemensamma sång och det var som en massiv ljudvägg. Jag somnade om lyckligt om. Nordic Discovery vid naturreservatet Malingsbo-Kloten kunde vi hyra kanoter och sedan upptäcka sjösystemet. Under paddlingen såg vi fiskgjuse och kungsörn.

Men det som jag inte förstår är detta motstånd mot tankar som rewilding från dem som jag tänker mig skulle kunna tjäna mest på det genom den reklam som det skulle innebära för bygder som är hotade av total avfolkning.

Än en gång har jag skrivit alldeles för långt och jag kom inte fram till det jag hade tänkt mig. Och det beror på att detta är både intressanta och svåra frågor.

Sverige förändras. Men rewildingrörelsen är ingen fiende i denna förändring utan tvärtom. Den är en öppning för en ljusare framtid.

Referenser:

EU Kommissionen (2018). Agricultural land abandonment in the EU within 2015–2030. JRC113718 – Ispra, Italy: European Commission

Rewilding Europe (2013). Rewilding as a land-use option – further studies, Rewilding Europe. Publicerat 130801 (hämtat den 230325)

Rewilding Europe (o.å). What is rewilding?. Rewilding Europe (hämtat den 230325)

Tidholm, Po (2012). Norrland: essäer & reportage. Luleå: Teg Publishing

Om ingen hör trädet falla

Vi gick längs södersidan av slänten som löper vid Backåkra, där Dag Hammarskjöld höll till. En stor ek bredde ut sig och den kantades av tallar. Eken hade stått där längre och under dess krona hade tallarna inte kunnat växa. Nu ramade de in ekens krona. De är båda ljustörstande träd.

I de här trakterna började en biätare häcka förra året. Tyvärr tog jag mig inte hit, men ska göra det i år. Det är en vacker färgrik fågel som bygger sitt bo i sandbankarna. Dagen innan hade vi gått längs vattnet i Skurup härad. En man stod på höjden och spanade ut över bukten. Han räknade svarthakedoppingar, berättade han. Jag såg dessutom några alfåglar. Han sa att det var en säker punkt för att se svarthakedoppingar på vintern. Han visste inte varför.

Dessa arter ser vi och därför existerar de i våra sinnen. De fyller ett syfte som gör att vi tycker att de är viktiga. De har således fått en kategori hos oss fågelintresserade. Men om vi inte skulle lägga märke till dem, hade det gjort någon skillnad? Och kanske en kontroversiellare fråga: Varför ska vi bry oss?

In i frågan finns det en hel del ingångar och den jag tänker ta är den som argumenterar för ett rewildingtänkande. Men först låt oss kort besöka Costa Rica både i dåtid och nutid.

Amerika innan människorna kom dit över Berings sund var fullt av stora djur, som gigantiska sengångare och glyptodonter. De dog ut för 11000 år sedan. De kunde inte försvara sig mot detta nya djur med spjut och en fantastisk förmåga att jaga. I historien kallar man det för det kvartära utdöendet. Förr trodde många att denna tid av utdöende berodde på klimatförändringar, men geovetenskapsmannen Paul S. Martin påstod att det snarare var just människor och kallar det för ”the overkill” (Martin, 2005).

Det är då homosapiens på alla världsdelar utom Afrika lyckades jaga och döda all den megafauna som fanns. Det är då övergången sker från pleistocen till holocen. Numera lever vi i antropocen och vår möjlighet till att förändra vår och andras livsmiljöer har gått in i ett nytt skede.

Nåväl vi skulle till Costa Rica, för där började biologer undersöka vissa frön som aldrig tycktes gro. Det visade sig att dessa hade utvecklats i samklang med dessa stora djur och nu när inte de fanns gick förökningen långsamt.

Elefantöraträdet eller apöraträdet plus ett antal till namn för enterolobium cyclocarpum, är ett träd som växer över stora delar av Amerika. Dess skal är hårt och för att det ska växa måste det skadas. Biologen Daniel H. Janzen testade om dessa växter har utvecklats i samklang med de hästar som existerade i Amerika innan den de spanska hästarna kom över. Dessa hade dödats under samma skede som de andra djuren.

I hans forskning (Hanzen, 1981) visade det sig att de var utmärkta spridare av dessa frön genom att till skillnad från boskap eller tapirer. När de åt dem skadades skalet varken för mycket eller för lite utan överlevnadschansen var väldigt stor. Dessutom spridde de dem över stora ytor.

Vad han och Martin (2005) med andra menar att i den koevolution som sker mellan arter så är båda parterna beroende av den andra. Men som jag beskrev i förra delen På naturens premisser så finns det nyckelarter vars närvaro möjliggör för så många fler.

Men vad har det här med rewilding och frågan om varför vi ska bry oss? Ett ekosystem är som ett nätverk av en mängd olika arter som har inrättat sig i nischer och de är även beroende av varandra, antingen som byte eller för att deras frön måste begravas av en nötskrika eller gå igenom en hästs tarmkanal. Vissa arter är beroende av öppen terräng, medan andra av sluten.

I ett ekosystem där vissa av dessa nischer fattas blir skört och vissa arter kan ta över. En sådan art är parkslide. Men när jag var på Ecotopia, vid Fågeltofta berättade Karin, som driver stället att hon inte hade problem med spridningen av dem då hon hade planterat växter som förhindrade denna invasiva art från att sprida sig. Rewilding bygger på att om nischer fattas så kan man placera in djur som fyller liknande nischer, som till exempel highland cattle på Nordkoster, vilka hindrar landskapet från att växa igen.

Eller för att ge ett annat exempel och då från Östersjön. Som inledning till komplexiteten så erbjuder jag denna översikt tagen från artikeln ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems” (Donadini et al. 2017). För en enkel översikt och det jag läste se Rovfiskar ger frisk miljö under vattenytan.

Donadini et al. 2017, https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2017.0045

För att översätta detta till en enklare överblick handlar det om frågan om vad en abborre, en storspigg, märlkräftor, fintrådiga alger och tång har med övergödningen av Östersjön att göra? Alltså förutom att de alla är en del av en näringskedja i biotopen Östersjön.

I en näringsväv finns det flera olika näringskedjor som är sammankopplade. De olika delarna kan delas in i 5 olika nivåer, vilka kallas trofiska nivåer. Trofisk betyder egentligen mat eller livnäring. De finns fem nivåer i en näringspyramid.

Fintrådiga alger, liksom tången, är autotrofa då de hämtar sin näring av solljuset. De är producenter och bildar grunden i näringspyramiden eftersom andra organismer lever av dem.

Finns det producenter så finns det konsumenter vilka äter de autotrofa organismerna. De kallas därför heterotrofa eftersom de hämtar sin livnäring genom att äta någon annan.

Märlkräftorna är ovanför producenterna i näringspyramiden. De kallas för de primära konsumenterna eftersom de äter de fintrådiga algerna.

Storspiggen är de sekundära konsumenterna. De äter märlkräftorna. Det lämnar gäddor, abborrar och andra rovfiskar som äter storspiggen och dessa kallas naturligtvis tertiära rovdjur.

Människan är en toppkonsument eftersom vi äter gäddorna, men framför allt för att vi inte har några naturliga fiender.

Övergödningen i Östersjön har gjort att de fintrådiga algerna har tagit över. Problemet är att de konkurrerar med tången om solljuset. Tången bildar undervattensskogar. Dessa är hem för en mängd andra arter. Gäddorna, torskarna och abborrarna däremot håller efter så att storspiggen inte blir för dominerande.

Så vad som sker i Östersjön är att märlkräftorna och andra organismer som snäckor äter de fintrådiga algerna och håller på så sätt dem nere. Det gör vattnet blir klarare vilket gynnar tången, som gynnar arterna som lever i dess omgivning. En orsak till övergödningen är deras försvinnande.

Näringskedjorna är ihopkopplade i en väv. I ett fungerande system upprättas en balans, en slags stabilitet. Men om en organism försvinner, eller gynnas av omständigheterna kan kaskadaffekter uppstå. Då tar vissa arter ta över till nackdel för hela systemet.

Avslutningsvis menar jag att om vördande av naturen inte räcker utan man måste se till funktioner, så bör vi bry oss även om de organismer som vi inte har kunskaper om. För exemplet med Östersjön visar att även om vi inte känner till betydelsen av märlkräftorna och den fina balansen mellan den och storspiggen, aborren och de andra, så blir vi varse om att något är väldigt fel när en vik börjar bli övergödd och tången dör.

Referenser:

Donadi S, Austin ÅN, Bergström U, Eriksson BK, Hansen JP, Jacobson P, Sundblad G, van Regteren M, Eklöf JS. (2017. ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )

Janzen, Daniel H. (1981). ”Enterolobium Cyclocarpum seed passage rate and survival in horses, Costa Rican Pleistocene seed dispersal agents”. Ecology, Vol. 62, No. 3. ss. 593-601.

Martin, Paul S. (2005). Twilight of the mammoths: Ice Age extinctions and the rewilding of America. Berkeley, Calif.: University of California Press

På naturens premisser

Mars har varit kall, så när solen sken och värmde satt jag utanför med en kopp te och min pipa. På plattorna vid utebordet såg jag en blek nässelfjäril. Den låg mot plattan och jag tänkte att den kanske var död. Men när jag kom nära flög den iväg.

Jag undrade hur den skulle föda sig nu innan nässlorna och andra blommor hade kommit upp, denna kalla vår. Och jag tänkte på det som Hans skriver på sin blogg Liv i fri luft, där han publicerar sina fina foton, med tänkvärda korta texter som: ”Växterna enda motkrav är att de får finnas kvar på sina egna premisser” (Bergsbrantens skatt #3). Nässelfjärilen kommer tillbaka tidiga vårar, men då måste det finnas en livsmiljö som de kan leva i.

Igår kom jag och Maggie upp i Bäckhalladalen. Hon ville gå vidare men jag tyckte det var dags att gå hem. På stigen som leder över till Karlstorpsvägen hade stormen Otto dragit ned träd. Längs slingrande bäcken som rinner ned mot hagarna växer björk, bok och klibbal. I den sanka marken klarar ytliga rotsystem inte att hålla tag när vinden viner från en viss riktning.

Ett dött träd utan bark fångade min uppmärksamhet. Hela stammen hade spår av insekters gnagande i veden som påminde mig om maoriers tatueringar. De gick som solfjädrar ut från en rak linje. Ur den döda veden växte brandgula små svampar som liksom pressade sig ur och bröt av flisor för att komma ut i luften. Det är gullkrös. På engelska heter den passande Witch’s Butter. Jag vände på min kikare och studerade den brandgula gelén som välvde sig ut under flisorna.

Maggie väntade beskedligt på mig och jag tänkte på naturens premisser medan vi gick hemåt. Jag tänkte på skillnaden mellan system och de enskilda delarna.

I det intressanta blogginlägget Hotas 394 arter av trakthyggesbruk? skriver Gunnar Lindén om enskilda arter och han ifrågasätter om de verkligen är hotade av skogsbruket. I den intressanta kommentarstråden fortsätter samtalet där även jag deltagit. De nämner arter som finns på olika platser i Sverige och kritiserar att de är hotade.

Jag har läst flera av Gunnars inlägg och gillar den inblick som jag får utifrån hans perspektiv. I inlägget Om att ifrågasätta dogmer i naturvårdsdebatten skriver han om den kritik han får och hur elaka kommentarer han har fått i sociala medier. Den viktigaste utgångspunkten för ett samtal nämner han där:

[J]ag har sedan jag var liten haft ett stort engagemang för naturen. Jag älskar att upptäcka sällsynta arter eller speciella fenomen i naturen. Jag tycker verkligen att bevarande av biologisk mångfald är viktigt.

Om att ifrågasätta dogmer i naturvårdsdebatten

I samtalet måste vi utgå från att det finns ett genuint naturintresse även hos dem vi inte alltid håller med. De har andra erfarenheter och kunskap som kan komplettera vår.

Det jag vill komma till är dock en annan vinkel och det är att i samtalet om naturens premisser måste vi ha två olika perspektiv samtidigt. Om det ena överväger för mycket går det mycket förlorat. Det ena perspektivet är att bara se till arterna och det andra är att bara se till systemet. Vad jag menar är att om man alltför mycket koncentrerar sig på de enskilda arterna missar man att ekologi bygger på ett komplext system. Som miljöjournalisten Emma Marris skriver i Wild souls (2021).

Most ecosystems comprise animals as well as plants, though, and you can’t fully understand one without looking at the other

Marris, 2021: 7

Då jag är ganska okunnig om arter tenderar jag att hamna för mycket i systemtänkandet. Fördelen är att det har givit mig inblickar i ekologins och bevarandebiologins utgångspunkter. Det handlar om att se helheten, men också hur de olika delarna samverkar.

I boken Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005) presenteras olika delar i bevarandebiologin. Jag kommer här att nämna två begrepp som har hjälpt mig att öka min förståelse i hur biologerna resonerar, samt rewildings utgångspunkt.

Det är omöjligt att undersöka varje del i varje ekosystem, därför söker man efter signalarter, det är arter som påvisar att det borde finnas andra arter i området som kan frodas i miljön. Niklasson och Nilsson (2005) nämner till exempel lunglav eftersom den berättar att miljön inte har upplevt kraftig störning som slutavverkning i skogsbruket. I området, skriver de, borde det därför finnas andra rödlistade arter.

Visenten är ett exempel på en Nyckelart, det andra begreppet. Det ”är arter vars ekologiska betydelse är stor, ofta större än vad deras mängd antyder” (Niklasson & Nilsson, 2005:80). Dessa arter behöver inte vara hotade, fortsätter de, däremot är deras roll en ”nyckel” till andra arter.

Om vi tittar på bilden nedan ser vi en visent med frön i pälsen. Då den rör sig över stora landskap transporterar den frön till nya platser dit fröna inte hade kunnat ta sig själva. Många arter behöver ljus och genom att de skapar öppningar i skogen ger de plats för arter. De rullar sig på marken vilket blottlägger jord och sand vilket ger plats för äggläggning. De öppnar vägar i slyn. De river av bark på träd vilket dödar träd som ger svampar och insekter livsmiljöer för att kunna leva. Deras roll i skogen gynnar således väldigt många arter i biotopen.

Bild tagen från https://rewildingeurope.com/rewilding-in-action/wildlife-comeback/bison/

I artikeln Gör Sverige vilt igen i tidskriften Vi beskriver Carl-Gustaf Thulin dem som ”ekosystemingenjörer” och man förstår att en visent inte ett djur som man vill ha på sin gran- och tallåker. Däremot finns det andra platser. I Brösarpsbackar använder man sig av grävmaskiner för att öppna upp grässvålen för att blotta sanden. Det är för att ge insekter en plats att lägga ägg. Bättre vore att ha en hjord visenter, men det är väl önsketänkande från min sida. Även hästarna gör sitt.

Naturen är ett allslukande ord som kan betyda allt och ingenting. Det handlar om både de enskilda arterna, vi människors närvaro och föreställningar, men också om delar som ingår i något större. Det handlar om gullkrösen och spåren i död ved efter insekters framfart, men också om att sitta i trädgården och se vårens första nässelfjäril. Men det handlar framför allt om att låta organismerna finnas på sina premisser. Genom att utöka arealerna med Natura 2000 och naturreservat och skydda eller placera in nyckelarter som visenter eller helt enkelt gotlandsruss, kan vi få en vildare och robustare ekosystem, som kan anpassa sig till klimatförändringar och ge organismerna livsrum.

Så kanske handlar mycket naturvård om att avdela ytor och sedan lämna dem i fred? Så kan man då och då gå dit med sitt sittunderlag, en termos kaffe och en pipa och förhoppningsvis få se en mindre hackspett bland lövträden. För ser man den sökandes mellan träden vet man att det är så många fler arter som trivs, inte bara jag med pipan och kaffet.

Referenser:

Lindén, Gunnar (2022). Hotas 394 arter av trakthyggesbruk?. Naturvård med mina ögon

– (2022), Om att ifrågasätta dogmer i naturvårdsdebatten

Marris, Emma (2021) Wild souls: Freedom and flourishing in the non-human world, Bloomsbury Publishing: New York

Meyer von Bremen (2022). ”Gör Sverige vilt igen”. Vi, publicerat den 3 December 2022 (hämtat den 230318)

Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur

Wikström, Hans (2023). Bergsbrantens skatt #3, Liv i fri luft.

Kroppefjäll, skogsbruk och turism: några inledande tankar

200 meter högre upp och det är stora snöfläckar. Maggie blir glad och rullar sig på skaren. Vi befinner oss på Kroppefjäll i Dalsland. Som skogsmänniskor är det underbart att komma till den boreala skogen där gran och tall breder ut sig. Det är än knotiga, än resliga tallar och granar som sticker upp i landskapet av gnejs och granit på olika höjd. Att vandra här är att röra sig upp och ned.

Vi går den gröna milen och vandrar ned och förbi Långetjärnet. Maggie springer över sprickån som rinner ut i tjärnen. Hennes brådska gör att jag missar att se efter bäverdammen. Det här är territorium som Maggie känner till. Hon vill bada trots minusgrader. Hon tittar på oss vid avstickaren mot Långetjärnet, men jag pekar att vi ska vidare mot Strussåstjärnen. Det är två, den nedre och den övre. Vi går längs med ett kallhygge som börjar ta sig. Tallplantorna har numera börjat skymma sikten.

I fickor i skogen har de tagit ned en del gran och tall, men det är inte så stort som de norra delarna som vi kommer att passera senare under vår promenad. När vegetationen öppnar upp sig blåser det, men oftast är träden fattigmanskläder, som min morfar sa.

Mellan Nedre och Övre Strussåstjärn blir jag plötsligt förvirrad. Skogsmaskinerna har tagit ned träd och den stig vi brukar följa tappar jag bort. Dessutom vill Maggie ned och bada.

En fallen fura blottlägger graniten på en uppstickande låg brant. Det är bäverns verk, säger E. Jag tvekar, går och tittar; hon har rätt. Längre ned ser jag att bävern har gnagt av barken.

Den ursprungliga bävern utrotades i Sverige, men den amerikanska har planterats in och den sprider sig snabbt. Dit den kommer börjar omformningen av landskapet. Vid tjärnen här på Kroppefjäll håller de till vid Nedre Strussåstjärn och Långetjärn vad jag vet.

På vägen mot de övre tjärnen stöter vi på en kvinna som har tappat bort sig. Markeringar har försvunnit efter skogsmaskinernas framfart och stigarna likaså. Vi förklarar hur hon ska gå för att ta sig tillbaka.

Den Övre Strussåstjärnen är isbelagd, men där graniten sticker ut som små näs är det isfritt. Maggie hittar dem och väntar på att vi ska nå fram. Hon vill att vi ska kasta i en pinne som hon kan hämta. Även här finns ett mindre kallhygge.

Medan E och Maggie leker vid vattnet tittar jag på en död tall. Jag studerar insektshålen och får för mig att studera stammarna runt omkring. Endast en spridning hittar jag. Det slår mig hur svårt det måste vara för skogsägarna att gå runt och söka efter barkborrarnas framfart.

Att plötsligt upptäcka hur träd efter träd börjar dö och veta att man inte hinner få ut dem i tid innan nästa svärmning måste vara oerhört jobbigt. I Skogstyrelsens egen tidning Skogseko läser jag om granbarkborrens framfart. Det tycks råda krisstämning.

Vi fortsätter promenaden och i en sänka mellan Långetjärnen och Dammtjärnen hittar jag vad jag tror är sprängticka på en björk. Den sägs vara bra för kroppen.

På höjden ovanför är spår efter en älg som vandrat österut. Jag följer spåren i snön, men i ljungen tappar jag bort dem. Jag tänker mig att den borde ha fortsatt längs med åsen söderut. Men jag hittar inte spåren och de andra väntar.

Filosofen Baptiste Morizot beskriver i sin bok On the animal trail (2021) hur spårning handlar om att försätta sig i djurets tankevärld och försöka att se vart den kan tänkas ha varit på väg. Men det kräver lugn och inte två som väntar på en. Så promenaden får fortsätta.

Jag går försiktigt ned för branten, men kan inte låta bli att stanna vid en solbelyst gammal ek. Dess fallna löv har färgat marken beige och ljungen når inte intill stammen. Jag funderar på om det är de bittra tanninerna som gör det. Men jag vet inte. Men vacker är den där den står upplyst.

En skylt visar att från och med här förekommer vildsvinsjakt och nedanför kommer vi ner i ungskog. Det är tätare. Det är som en sänka där vi har stött på en flock vildsvin en jul då vi var ute och promenerade. Då var det inte lika känt att de hade börjat sprida sig på fjället. Men nu jagas de tydligen.

Än en gång hittar jag älgspår och även vad jag tror är spår från varg. De förra sköt tjuvjägare. Som vanligt kan jag inte vara säker på om det är varg eller stora hundar. Jag går runt i slyn och tittar i snön efter spår för att sedan fortsätta.

När vi kommer ut på en skogsväg kommer vi till en glänta, skapad av maskiner. Vi slår oss ned i marssolen. Talltitor kommer och tittar till oss. Jag saknar min pipa som jag lämnade kvar i Skåne. Tankar om jobbet når mig. Jag ligger efter med rättningen och stress kommer och rör till det lugna sinnestillståndet. Men titorna lockar tankarna till deras pip. De låter hela tiden för att varsamma varandra om ugglornas närvaro. De tysta blir tagna.

Vi går vidare längs skogsvägen, passerar ett våtområde som inte utdikats. Trots all skog så är det aktivt skogsbruk här. I Skötselplan för naturreservatet Kroppefjäll (1997) läser jag att i början av 1800-talet var det nästan kalhugget här. Kolmilor och skogsbete gick hårt åt träden. Längs med Långetjärn bedrevs det också skifferindustri. Det mesta har vuxit över, men man ser fortfarande var de arbetade.

Snart kommer vi in i intensivt brukad skog. De höga granarna får ge vika för kalhyggen. Det är här vi har nått vårt mål med inlägget för dessa kalhyggen har väckt många tankar i mig, varav en som jag avslutningsvis vill beröra här.

På bilden nedan ser vi hur kalhyggena skär in i skogen.

Screenshot från Google Maps.

Som jag innan nämnde ska vi inte tro att Kroppefjäll är någon vildmark (se mitt inlägg Naturen: det vilda och det tämjda del 1). Som jag nämner i det inlägget handlar vildmarken snarare om upplevelsen än om faktisk vildmark. Men kalhyggena tar brutalt bort den illusionen.

En bekant från Jämtland, men som bor i Skåne, pratade varmt om Dalsland. Han sa att det är som att komma till Norrland fast utan de höga fjällen. Dessutom behöver vi sörlänningar inte åka så långt.

För den som har varit i Dalsland vet att det är ett av de vackraste landskapen i Sverige. Framför allt är det en plats där man kan vandra i illusionen av att befinna sig i vild natur och det lockar turister.

Och det var just detta som slog mig när jag begrundade dessa kalhyggen. För markägaren drar de in en stor summa pengar, men samhället i stort förlorar pengar eftersom illusionen av vild natur spricker. I inlägget berättade jag om kvinnan som hade tappat bort sig på grund av att skogsmaskinerna hade kört upp och markeringar hade försvunnit. Men vi har förr stött på turister i skogarna som promenerar. Det är dessa människor som skapar arbete till de lokala och drar in pengar till samhället i stort.

Jag tror att skogspolitiken i Sverige behöver se till samhället i stort och även skogsägare behöver fundera på hur de kan bidra till samhället. För i turismen finns det både pengar att tjäna men också andra värden som en vacker natur.

Detta samtal har jag planerat att fortsätta i fortsatta inlägg en tid. Det finns flera underliggande tankar som kommer att beröras, men en som jag kommer att driva är att Svea skog bör avvecklas och mycket av den skogen bör skyddas på olika sätt, som t.ex. naturreservat eller Natura 2000.

Det skulle innebära för de enskilda skogsägare och skogsföretag att en större frivillighet i hur man vill bruka skogen. Som det är nu tenderar små skogsägare att drabbas av politiska beslut som gör att arv och annat inte kan utlösas. Medan Svea skog vårdslöst kan fara fram endast med målet att det ska vara en treprocentig avkastning per år.

Men Svea skog är svenska folkets skog. Det är forna svenskars arv till oss och till efterkommande. Detta arv förvaltas illa (se t.ex. Skogslandet (2022) av journalisten Lisa Röstlund).

Referenser:

Andersson, Robert (1997). Bildande av Kroppefjälls naturreservat i Färgelanda, Melleruds och Vänersborgs kommuner. Länsstyrelsen Älvsborgs län.

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. Cambridge: Polity

Röstlund, Lisa (2022). Skogslandet: en granskning. Stockholm: Forum

Den andre i varje månad 2/3 och att bereda väg

Conservation biology heter det på engelska, på svenska bevarandebiologi eller naturvård. Det är knepiga ord. Naturen ska vårdas, bevaras eller konserveras. Det är lätt att tro att naturen är något oföränderligt, att den inte förändras eller att den måste tas om hand. I grunden är den raka motsatsen. Växter och djur finner sig i det mesta om de lämnas i fred.

I kastanjen i trädgården har ett frö trillat ned i klykan och har slagit rot och växer upp mellan grenarna.

Att naturen kommer tillbaka är den goda nyheten. Men det är inte alltid som människorna är nöjda. I Sveriges minsta nationalpark Dalby Söderskog har vildsvin flyttat in. Jag har sett kultingar där, men bara en gång. Trots att parken är så liten lyckas de hålla sig undan. I nationalparken växer det vitsippor. De gillar vildsvinen och äter upp dem. Men människor vill ha dem där och trots att det är en nationalpark satte man i gång att försöka jaga ut dem. Det gick inte.

Vad jag vill uttrycka är att så mycket i naturen handlar om hur vi vill att det ska se ut. Men det är inte bara vi människor som tänker så utan även de olika arterna. Vissa arter är väldigt tåliga, medan andra är raka motsatsen och kräver ytterst specifika habitat.

I artikeln ”Revansch för svart stork” (2022) berättar Carl-Gustaf Thulin och medförfattare om skillnaden mellan den vita och den svarta storken. Här i Skåne har man framgångsrikt lyckats få vita storkar att häcka här. Kör man mellan Sjöbo och Lund ser man dem ofta gå ute på fälten. Men jag har även sett dem längre norrut, vilket tyder på att de sprider sig i landskapet.

Författarna skriver att:

En förutsättning för att en återintroduktion ska lyckas är att orsakerna till artens försvinnande undanröjts. 

Thulin et al. 2022:20

Författarna önskar sig även att den svarta storken kan återvända. Men för det krävs andra miljöer. De berättar om resultatet från en studie de gjorde att:

storkarna kräver minst 13 procent skogstäckning, minst 10 kilometer vattendrag och mindre än 5,5 procent störningsobjekt. Slutligen måste minst 125 hektar (5 procent) inom området motsvara kravet för själva häckningsplatsen; innehålla träd med en omkrets om minst 29 centimeter och ligga minst 300 meter från mänsklig störning. 

Thulin et al. 2022:21

Här är inte platsen för att djupdyka i deras studie. Det planeras längre fram, utan endast att visa på hur olika arter har olika förutsättningar för att kunna leva och frodas.

Det som den svarta och den vita storken får illustrera och som påverkar hur naturvård bedrivs, men också hur arter kan återintroduceras är om de är kulturföljare (Kulturfolger) eller kulturundvikare (Kulturmeider). Dessa två tyska begrepp som jag har översatt stötte jag på i biologen Michael L. Rosenzweigs bok Win-win ecology: How the earth’s species can survive in the midst of human enterprise (2003).

Han skriver att det finns de arter som frodas med människan. Vissa sparvarter har tagit sig enda från de asiatiska stäpperna till Europa då de har trivts in lantbrukets miljöer där fröer finns i överflöd. Medan andra fåglar som Sveriges minsta kråkfågel lavskrikan, förvisso inte är rädd för människor, men de är väldigt bestämda i hur deras biotop ska se ut.

De arter som trivs och som kan lockas till våra trädgårdar är kulturföljande arter. Men även de kräver vissa betingelser. Rödhaken som jag ofta stöter på i trädgården är inte rädd för mig, snarare nyfiken, men den håller sig i buskaget. Sparvhöken spanar. En för välklippt gräsmatta ger inte tid för blommor att växa upp och blomma ut. På hemsidan ”Från ökenträdgård till idealträdgård” beskriver Erik Hansson hur man kan göra den välklippta trädgården till en biotop anpassad för en mängd olika arter.

Det som vi vanliga människor kan göra är att bereda möjligheter för arter att breda ut sig. Sedan kan vi gå runt och undersöka vad som har skett. I torsdags, då jag tog fotona nedan hittade jag fyra fågelbon i trädgården, vilket visar på att en viss typ fåglar trivs. Jag tror det främst är blåmesar. Jag har satt upp fågelholkar. Redan första året häckade talgoxar i båda.

Varje person med en trädgård kan således bereda miljöer för arter att leva och förhoppningsvis frodas på. Om detta kan man läsa i den inspirerande boken Nature’s best hope: A new approach to conservation that starts in your yard (Tallamy, 2019).

Bilderna nedan är tagna 2 mars och är ganska bleka och tråkiga. Ju mer våren kommer hoppas jag att kunna bjuda på mer färgsprak.

I förgrunden ser vi hur smultonen breder ut sig. Gräset sprider sig och vintergäcken har kommit upp sen länge. Snödropparna börjar ge sig. När jag lyfte på vedbitarna hade det kommit små sniglar.
Maskrosor och andra bredbladiga växter börjar ta sig upp och breda ut sig för att försöka få så mycket som möjligt av vårsolen.
Just hur de bredbladiga växterna brer ut sig ser man på ängen. Ännu vet jag inte vilka blommor som kommer upp. Jag har dragit med krattan för att få bort en del gräs och även fallöv från kastanjen. Skuggan kommer från pilträdet.
Maggie har krafsat i gräset vilket har gjort att det finns öppna ytor för pionjärväxter att etablera sig. Vi får se om det sker eller om gräset hinner återta luckorna. Åt bokhäcken börjar bladväxterna sticka upp. Här är en av de varmare delarna av trädgården. I östra hörnet åt rishögen är maskrosorna på väg. Jag har stuckit ned en gren av en järnek i jorden. Den prydde vårt julbord nu hoppas jag att den kommer att slå rot i trädgården. Vi har två i östra delen. De växer ut ur bokhäcken.

Referenser:

Rosenzweig, Michael L. (2003). Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise. New York: Oxford University Press

Tallamy, Douglas W. (2019[2019]). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Thulin, C-G.; Sörhammar, M.; Bohlin, J.  (2022).”Revansch för svart stork?”, Vår fågelvärld. 2022:2.

Naturen: det vilda och det tämjda, del 2

Jag satt lutad mot kastanjen i trädgården, rökte på min pipa och drack en kopp kaffe. Det var årets första riktiga soldag. En sparvhök flög lågt in över trädgården, snek över bokhäcken och koltrastarna flydde i panik. För dem var det oviktigt om det var trädgård eller vildmark.

För sparvhöken eller koltrastarna är det ointressant hur vi människor har delat in vår omgivning. Men för oss människor formar de, som jag skrev i förra inlägget, hur vi ser på vår omgivning.

För att undersöka tankegången vill jag begrunda tre begrepp: trädgård, natur och vildmark.

Ytligt sett är det geografiska områden. Men för västerlänningar har de olika betydelser i det rumsliga. Naturen är ett allmänt begrepp. Fast å andra sidan skulle få säga att de går ut i naturen när de går ut i trädgården. Det är således en domän som är utanför tomten.

En trädgård kan skötas om, men också lämnas och ses då av många som ovårdad. Den vårdade trädgården kan vara en välklippt gräsmatta, men också prunkande växtlighet; det är den mänskliga närvaron som ska synas, om det så bara är en robotgräsklippare som håller växtligheten i schack. Utifrån ett ekologiskt perspektiv är den vårdade trädgården likvärdig med en öken. Ytterst få organismer kan frodas där. Koltrastar gillar den på grund av tillgången på föda, likaså sparvhöken.

Naturen är ett allmänt begrepp, men det är tydligt att man menar något annat än trädgården. Hur man ska skilja dem åt är problematiskt eftersom det mesta av naturen som vi i allmänhet upplever är där det växer granar, bokar och ekar är människoskapade. Dels är gran- och tallområden någons egendom och är i de flesta fall planterade. Deras livscykel kontrolleras av dess ägare. Det planteras för att maximera avkastning och deras värde mäts i bonitet. Men granskogen har fått ett annat värde för den som tycker om att vandra där när den har växt sig hög och grön mossa breder ut sig . Vandrare tycker ofta om den gallrade skogen där träden har kunnat växa sig raka och långa, med så få kvistar som möjligt. Det påminner om kyrkorummet. Det är noga uttänkt, med en samlad erfarenhet och praxis för att få så hög vinst som möjligt och för att minska att andra organismer stör och förstör. Men när ägarna sedan gör slutavverkningen väcker det upprörda känslor hos dem som har gillat att vandra där, kanske plockat svamp och rastat hunden.

Vildmarken är också en del av naturen, men är längre från bebyggelse. Likväl vill jag påstå att den snarare är en föreställning i än högre grad än naturen och trädgården. Ofta är den skyddad i form av nationalpark eller naturreservat. Den är således medvetet lämnad. Om vi tar en stor del av fjällvärlden är den en del av samebyarna som ordnat den så att de kan vårda sina renar. För fjällvandrare har den ordnats så att fjällstugor och andra anläggningar ska kunna ge dem en skyddad och trevlig vandring. På kvällen vankas det trerätters. I den vildmarken är man sällan lämnad ensam. Stigarna är välmarkerade och spänger gör att man inte behöver blöta ned sig när man traskar över myrarna.

Om jag följer definitionen som EU kommissionen gör är det ingen vildmark. De menade ju att den mänskliga närvaron skulle minimeras. I dokumentet som jag nämnde i förra inlägget står det:

Qualities of wilderness are naturalness, free functioning natural processes, largeness and the absence of developments.

EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000, s. 10.

I senare inlägg om rewilding kommer jag att återkomma till EU kommissionens definition, för däri tror jag att en del av den officiella svenska kritiken bottnar. EU kommissionens definition bygger på en föreställning som dels kommer ur ekologers syn på naturen, men jag förmodar också på en annan tradition på grund av andra ägarförhållanden som har rått på kontinenten.

I Sverige har vi dessutom allemansrätten vilket gör att det som är mitt och någon annans inte är lika tydligt som på kontinenten. Här står ingen skylt om tillträde förbjudet och näringsidkare kan utnyttja andras mark för sina affärer som att hyra ut kanoter eller cyklar.

Ur ett abstrakt perspektiv betecknar, för mig, dessa domäner rörelse. Vad jag menar är att man går ut i trädgården, naturen och i vildmarken men stannar hemma. Trädgården är den omedelbara domänen. Den formas utifrån en vision eller en föreställning om hur något borde se ut. Vildmarken är där vi upplever oss vara i den orörda miljön. Naturen är det som inte är kultur. Det är det som är mitt emellan och som inte riktigt kan sorteras, som ett samlingsbegrepp för något med olika, ofta kontrasterande och konfliktfyllda föreställningar.

För några, mig inklusive, är det närmast en andlig domän dit man går för att hämta kraft (Thurfjell, 2020). För skogsägaren är det en investering och för svampplockaren en period då man kan leta kantareller. För vandraren en domän man tar sig igenom, likaså för cyklisten. Alla dessa föreställningar kan samlas i en och samma person, men de kan också vara en konflikt mellan olika parter. Cyklisten och vandraren möts på stigen. Skogsägaren ser sin mark nyttjad utan att kunna få en inkomst på det som andra profiterar på genom att ett företag hyr ut cyklar och visar var de kan cykla.

Alla dessa föreställningar ingår i människans domän och utesluter till viss del djurens domän; det som kallas för naturen. För är det inte så att i naturen delar vi plats, men i trädgården vill vi inte dela plats utan den ska vara kontrollerad? Så kanske är dessa tre begrepp inte bara ord för rörelse utan också på olika grader av kontroll?

Antropologen Philip Descola visar i Beyond nature and culture (2013) att uppdelningen av geografiska områden förekommer i alla kulturer, men påvisar också hur stor skillnad det är mellan dem. I förra inlägget nämde jag olika ontologier får sitt egenartade sätt att göra det på. Det är animistiskt, totemistiskt, analogistiskt och naturalistiskt, men är i grunden oviktiga i sammanhanget. Viktigt är att indelningar eller kategoriseringar pågår i alla kulturer.

I Sverige sker kategorisering genom lagar och skrivna kontrakt. Där står någon som ägare och fördelare av dessa geografiska områden. Markfördelningen kan ske genom köp, arv eller hävd. Den kan inhägnas och den kan lämnas öppen och det odlade och det som inte är odlat gör skillnad, men även detta kompliceras genom trädplantager och dess olika stadier, vilket visar att det görs skillnad på hur känsliga grödorna är.

I sammanhanget är just allemansrätten intressant eftersom den gör skillnad på tomt och mark. För svenskar är det en tydlig distinktion, men på radion har jag hört om irritation från markägare som menar att tyskar och andra tältar för nära trädgårdar eller hugger ned träd för att göra upp en brasa.

Avslutningsvis vill jag återgå till fåglarnas perspektiv. Jag och Maggie kom till Bäckhalladalen och vi möttes av en kakafoni av fåglar. Jag blev så glad. Lärkträden som jag egentligen tycker är väldigt fula var fyllda med olika fåglar. Det som gjorde mig allra lyckligast var att se den mindre korsnäbben som med sin speciella näbb delade upp lärkkottarna så att det snöade av tunna växtdelar. Men inte bara dem utan trädkrypare, talgoxar och kungsfåglar höll sig väl synliga. För dem var det livsutrymme och ett middagsbord.

Att området hade gjorts till ett naturreservat hade givit dem detta livsutrymme och middagsbord. Men området hade också grillplats och joggingspår. Naturen måste inte göras till vildmark, men allt kan inte heller göras till trädgård eller odling. Mångfald kräver utrymme.

Referenser:

Descola, Philipe (2013). Nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk: hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts

Naturen: det vilda och det tämjda, del 1

Vi vandrade längs med den gamla Norgefararleden där man förr i tiden tog sig till Trondheim för att bege sig till Amerika. Leden är i en dal och går längs en platå i landskapet och på var sida går två breda åar. Det var regn i luften och det blåste. Vi var på väg till Tjåkkelestugan för en sista övernattning på vandringen. I öster på andra sidan ån var två nyfikna sarvar som följde oss en bra bit. E, som har bättre syn än jag fick plötsligt syn på en bäver som simmade. Vi följde den i kikaren.

Jag upplevde det som om jag befann mig i vildmarken och ändå måste jag erkänna att trots naturen, frånvaron av andra människor och bebyggelse, var det en trakt brukad av människor. Sarvarna tillhörde en samefamilj. Bävern var inplanterad. Vi vandrade längs med en markerad led. När vi kom en bit längre fram var delar av skogen skördad av skogsmaskiner, vilket bröt illusionen.

Jag tror att det bara är människor som kan leva med sådana illusioner. Det jag såg kategoriserade jag som en vildmark. Men det som fick mig att vakna ur illusionen var inte ledens märkning utan skogsmaskinernas efterlämnade avtryck. Jag skriver kategorisera för att understryka att vi upplever vår omgivning med hjälp av att kategorisera den. Det är inget som vi alltsomoftast tänker på eftersom de har blivit en del av hur vi automatiskt uppfattar vår omgivning.

Även djur gör detta, men då handlar det framför allt om ord som revir och överlevnadszoner. I försök i Montana använda biologer vargavföring för att se om det hindrade andra vargar från att gå in i områden där man hade boskap. Vargar använder bland annat sin avföring för att revirmarkera. Det visade sig att det fungerade väl under en tid, men att man sedan var tvungen att förnya revirmarkeringarna. (Se Ausband et al., 2013).

Människan kategoriserar sin livsmiljö med en rikedom av ord. Bara på svenska har vi ord som: natur, kultur, vildmark, trädgård, allmänning, egendom, mitt och ditt. Landskapet är indelat och för att förtydliga markerar vi egendomen med staket, buskar, grindar, enskild väg, naturreservat och så vidare.

Frågan som uppstår är vad kategorin vildmark betyder? Det handlar inte bara om upplevelsen jag hade i södra Västerbotten utan också då bloggen handlar om förvildning. Vad menas egentligen?

I SAOL är vildmark ett ”orört naturområde” och SAOB nämner det samma och hänvisar till att det har använts som beskrivning på ”svårforcerad mark”, men också ”ociviliserad”, det vill säga att det bor människor där, men de beter sig inte riktigt som man ska. Ordet ”vild” kommer från ordet ”vilja”.

Det engelska ordet ”wild” påstås härstamma från det germanska ordet ”will”, enligt David Johns (2019), och syftar på det som var utanför mänsklig kontroll. Han fortsätter att förklara att man på statlig nivå i USA har definierat vad som är ”wildness”.

Även på EU nivå har man definierat hur begreppet ska förstås. I Guidelines on Wilderness in Natura 2000 definierar författarna wilderness som:

A wilderness is an area governed by natural processes. It is composed of native habitats and species, and large enough for the effective ecological functioning of natural processes. It is
unmodified or only slightly modified and without intrusive or extractive human activity, settlements, infrastructure or visual disturbance.

Guidelines on Wilderness in Natura 2000. s. 10

Det är ett geografiskt område där naturliga processer styr och består av inhemska habitat och arter och det är stort nog för fungerande ekologiska naturliga processer. Det är inte förändrat av mänsklig aktivitet, infrastruktur eller synliga hinder. Om vi jämför detta med den diskussion som förs på regeringsnivå i Sverige, finns det vissa saker som skiljer sig markant, framför allt den mänskliga närvaron.

Jag sökte på ”regeringen vildmark” och stötte på olika propositioner, likt denna som lyder: ”En stor andel av de stora sammanhängande områdena av kontinuitetsskogar ingår i riksintresse för friluftsliv. Dessa områden har stor betydelse för landskapsbilden och ger möjlighet till en upplevelse av vildmark, orördhet och tystnad.” (93 Prop. 2021/22:58, s. 92f). ”[U]pplevelse av vildmark”, det vill säga att det ska kännas som om man befann sig i vildmark. Och det gjorde jag ju när jag gick söderut längs med Norgefararleden. Men jag hittar ingen egentlig definition. Men det viktigare är synen på den mänskliga närvaron och att de inte vill ta bort den. Det kan bero på att de stora nationalparkerna i norr är delar av samebyarna och där låter de sina renar beta.

Här kan vi även peka på projektet Wild Europe, vilket är knutet till EU. Även de skriver om de naturliga processerna och definierar sitt primära mål följande:

To promote the protection, restoration and extension and linkage of large natural ecosystems (wilderness and wild areas) in Europe, according to principles of non-intervention, with management by natural process.

Wild Europe (hämtat den 230221).

Deras mål är att skydda geografiska områden där naturliga ekosystem ska kunna fungera utan att människor blandar sig i den naturliga processen. Det tycks syfta just på att det är områden som är vilda i dess ursprungliga betydelse, alltså att det är utanför mänsklig kontroll.

I framtiden kommer jag att återkomma till hur Sveriges visioner och EU skiljer sig åt. Här vill jag istället övergå till att fortsätta diskussionen om kategoriseringar, eftersom det pekar på underliggande idéer och föreställningar som styr hur man ser på sin omgivning. Det är alltså föreställningar som påverkar hur vi tänker kring funktioner.

I EUs definitioner finns det ett sätt att uppfatta naturen som skild från människorna, ett ontologiskt tänkande som är typiskt för det västerländska naturalistiska sättet att se på världen. Vad menar jag med detta?

Antropologer har i sina undersökningar av olika samhällen upptäckt att det finns en skillnad i vad vi uppfattar som natur och det som vi kallar för kultur. Det senare kommer från ordet att kultivera, det vill säga att man odlar något och får skörd. Natur däremot går tillbaka till det latinska ordet ”nātūra”, som kommer från ordet ”att föda”, ”nāscor”. SAOB:s första av många definitioner lyder: ”beteckning för det som är medfött hos l. konstitutivt för en viss levande varelse”. Det är således något inneboende och medfött i det levande. Ur detta kan således kultur framträda genom att det brukas och förändras.

Det som som tycks framträda i definitionerna är jordbrukarens perspektiv på sin omgivning . Max Oelschlaeger ställer två olika perspektiv mot varandra i The idea of wilderness (1991). Han menar att jägaren och samlaren har ett annat synsätt att se på vad som är vildmark eller natur än den jordbrukande människan. På de odlade fälten växer det grödor som är önskade, medan det som inte är önskat är ogräs. I hans föreställnings finns en romantiserad bild av jägaren och samlaren som upplever sig som hemma överallt, medan jordbrukaren skapar sig ett hem på en plats.

The agriculturist necessarily defines “fields” (areas cleared of natural vegetation), “weeds” (undesirable plants intruding upon fields), and “crops” (desirable plants suited to human purposes). In contrast, the hunter-gatherer lives on what is conceptually the “fruit of the earth” or Magna Mater’s mana—fields, weeds, and crops simply do not exist. Furthermore, whereas the hunter-gatherer is at home anywhere in nature, the farmers creates a human settlement that is “home” as distinct from “wilderness”; [sic] and “nature” or the “naturally existing” harbor threats to “home” and “field” as in predations of “barbarians” or “wild men” who roam about nature, “wild animals” such as wolves and cats prey on desirable domesticated animals such as sheep and goats, and “wild insects” such as locust that eat grain. And, finally, the product of the agriculturist is no longer conceived as the fruit of the earth but rather won, at least in part, from nature through sweat and toil.

(Oelschlaeger, 1991, s. 28).

Jägaren och samlaren lever av naturen, medan odlaren skiljer på det som hon kultiverar. Därför blir det som är hennes tämjt, som får, medan det otämjda är vilt, vargar. Hon gör skillnad på gröda och ogräs. Det hon som hon odlar i svett är tillkämpat och inte en gåva av moderjord.

Vilket perspektiv som en kultur har på naturen skiljer sig åt mellan de olika kulturerna. Oelschlaeger pekade på två perspektiv, den mellan jordbrukare och jägare och samlare. Det perspektivet utgår i från hur man lever. Men det finns dem som menar att perspektivet kommer ur det sätt som vi uppfattar hur världen är uppbyggd, alltså det som ligger till grund för hur vi uppfattar varats grundförutsättningar. Det som inom filosofin går under begreppet ontologi.

Det ontologiska formar vårt sätt att uppfatta omgivningen och vår tillvaro. Uppfattningen formar i sin tur kulturen, det som generationer innan oss har planterat och som vi nu skördar, för att återknyta till begreppet kulturs ursprung.

Antropologen Phillipe Descola menar i Nature and culture (2013) att det finns fyra olika kategorier i hur grupper av människor uppfattar sig själva och relationen till sin omvärld ontologiskt. Jag nämner de olika kategorierna, men endast den sista är viktig i sammanhanget.

Det är animistiskt, totemistiskt, analogistiskt och naturalistiskt. De fyra kategorierna är olika sätt hur vi människor generellt ser vår relation mellan kultur och natur. I västvärlden är vi framför allt naturalisterna. (Descola, 2013, s. 258). Vi menar att kulturen definieras som skillnaden mot det naturliga. Ett bra exempel är just hur trädgården är ordnad för att passa vår smak och det sker i mer eller mindre samklang med våra grannar.

Ett annat exempel är just hur EU och Wild Europe‘s definition av vildmark. Det ett naturalistiskt synsätt då de ser det vilda som avsaknad av människor. Ekosystemet ska fungera naturligt, alltså utan människors inverkan.

Avslutningsvis och för att summera denna del så ser jag EU kommissionens definition som begränsad eftersom de förutsätter att bara människan hålls utanför så kommer vildmark att uppstå. Men i grunden är det i allra högsta grad påverkat av människan eftersom det är utvalt av henne, förordningarna är uppsatta av människor och det bygger också på en föreställning om hur det vilda borde fungera. Den svenska varianten har dock flytt den biologiska verkligheten helt då den utgår från den mänskliga upplevelsen. Då lever man i samma förvillelse som jag befann mig i under vandringen i Västerbotten.

I nästa del kommer jag att fortsätta resonemanget om hur den naturalistiska uppfattningen av varat formar vårt sätt att förstå vår omgivning.

Referenser:

Ausband, David et. al (2013). ”No trespassing: using a biofence to manipulate wolf movements”. Wildlife Research, 2013, 40, ss. 207–216

European Union (2013). EU Guidance on the management of wilderness and wild areas in Natura 2000. Environment: European Union.

Johns, David (2019). ”History of rewilding: ideas and practices” ur Rewilding. red. Pettorelli, Nathalie; Durant, Sarah M.; Du Toit, Johan T. Cambridge: Cambridge University Press. ss. 12-33.

Descola, Philipe (2013). Nature and culture. Chicago: University of Chicago Press

Oelschlaeger, Max (1991). The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology. New Haven: Yale University Press

Regeringen (2021). Prop. 2021/22:58: Stärkt äganderätt, flexibla skyddsformer och ökade incitament för naturvården i skogen med frivillighet som grund. Publicerat den 10 november 2021 (hämtat den 230222)

Wild Europe. ”About us”. https://www.wildeurope.org/about-us/wild-europe/ (hämtat den 230221)

Vildmark. SAOB https://svenska.se/tre/?sok=vildmark&pz=1. (hämtat den 230221)

Natura. Wiktionary.org https://en.wiktionary.org/wiki/natura#Latin (hämtat den 230221).

Natur. SAOB. https://svenska.se/tre/?sok=natur&pz=1 , natur (hämtat den 230221)

Jägarna, älgen och vargen, del 3

I mörkret på altanen sitter jag med pipan och hör en kattugglas hoande. Den har hittat sin plats i bokdungen en bit norr från där jag sitter. Medan jag puffar på pipan klädd i jacka och med mössa på huvudet funderar jag över de vilda djuren som tar plats i närheten av våra boningar. För mig är det något vackert.

Jag minns när jag vandrade i en nationalpark i Zimbabwe nära Mozambiques gräns. Jag och amerikanen jag vandrade med sov i grottor. En gång hade det varit vilda djur där, men under vandringen såg vi inga vilda djur. Vi var inte rädda för lejon för det tycktes inte finnas några. Det var ett vackert, men själlöst landskap.

I Sverige finns det rovdjur i hela Sverige. För mig är det något vackert. Jag minns hur jag och Maggie tältade i Rebbetuaröd. Det fanns varg i närheten. Vi sov gott. Hade jag stött på nyfikna vargar på stigarna hade jag varit mindre kaxig, se ”När vargen stod en dryg meter bort hörde jag hur den morrade”.

På altanen tänkte jag på ett youtubeklipp som handlade om den inverkan som återetableringen av vargar hade på en flod som rann genom Yellowstone. Journalisten och aktivisten George Monbiot förklarar suggestivt om hur rädslan för vargar får wapatin (cervus canadensis) att röra på sig vilket gör att deras betande inte blir lika hårt. I sin tur leder det till att asparna återigen kan etablera sig. Jag, liksom så många andra, fångades av hur närvaron av rovdjur förändrade landskapet.

Senare studier har dock visat att om man undersökte landskapet över en längre tid fanns det andra faktorer som påverkade relationen mellan asparna, wapatin och vargen.

I studien ”Influence of harvest, climate and wolf predation on Yellowstone elk, 1961–2004” (Vucetich, Smith, & Stahler, 2005) undersökte man förändringar i norra delen av Yellowstone och hur vargens närvaro påverkade wapatin i området. Vid vargens återkomst minskade den, vilket tydde på att vargen hade en betydande påverkan. Men när de gjorde en vidare undersökning visade det sig att under tiden hade det varit en stor torka i området, men också att högre jaktkvoter hade införts, vilka påverkade populationen av wapati och asparna. Det var troligen, menar de, en kombination av väderförhållanden, vargar och jägare som hade påverkat mängden wapati över tid. Det är således inte bara närvaron av en viss typ av djur som förändrar landskapet. Ekologi styrs av så många olika faktorer, som torka, sjukdomar, tillgången på föda.

Kortfattat handlar det om komplexa system, vilket betyder att det är olika och ofta svåröverskådliga faktorer som påverkar. Det korta perspektivet leder oss till att göra enkla förklaringar. Men i det längre perspektivet förändras bilden.

Rewilding bygger på att låta detta system skapa sin egen dynamik. Carver et al. (2021) har i ett försök att definiera vad rewilding är formulerat tio principer. Den första principen lyder:

Rewilding utilizes wildlife to restore trophic interactions. Successful rewilding results in, or leads to, a self-sustaining ecosystem in which native species’ populations are regulated through predation, competition, and other biotic and abiotic interactions.

Carver et al, 2021

Ur ett rewildingperspektiv ser man till funktioner (se del 1 och del 2), men då i ett större system. Där ser man de olika organismerna som olika funktioner som tillför saker till systemet. De är delar i en näringsväv där deras plats leder till olika utfall.

De områden man viger områden till rewilding ska enligt Carver et al. vara självreglerande system. Det blir de genom att det finns olika nivåer, det vill säga rovdjur, både apex (t.ex. varg), meso (t.ex. räv) och bytesdjur. Sammanfattningsvis är det ett perspektiv som inte främst är ett antropocentriskt perspektiv utan ett ekocentriskt. Det är det ekologiska systemet som står i fokus och inte till exempel jägarnas perspektiv som jag har skrivit om i tidigare inlägg.

Just på grund av att rewilding byter perspektiv förändras också jägarnas roll i Sverige, vilket är ett av skälen till att de har varit kritiska till att vargen har återkommit till Sverige. Det, menar Wikenfors och medförfattare (2015), inverkar på deras position i den näringsväven. De får kort sagt konkurrens om bytet. Jägarnas farhågor stämmer med vad som har skett. Men bara delvis!

Vargen tar älg och i de områden som studien (Wikenros et al., 2015) undersökte visade det sig att vargen tog flera älgar. Det är självklart eftersom älgen är ett viktig bytesdjur för vargen. Men bilden är, enligt Wikenros och medförfattare, mer komplex.

En viktig del i komplexiteten är att jägare och vargar inriktar sig på olika älgar. Jägarna inriktar sig främst på hannarna, medan vargen hellre på äldre honor och kalvar. Konkurrensen finns där. Men konkurrensen ser annorlunda ut än vad många först tänker sig.

Jägarna undviker ofta att skjuta honor och kalvar för att inte riskera återväxten. De vill ha en stabil population för framtida jakt. Vargen konkurrerar genom att den tar kalvar. Däremot konkurrerar den inte om hanarna som jägarna fokuserar på. Det kan låta som hårklyveri, men det är det inte.

Författarna fortsätter och påstår att till skillnad från vad jägarna påstår är det framför allt jägarna själva som har den största effekten på älgpopulationen. Deras resonemang bygger på att många av kalvarna som vargarna jagar nedläggs i början av sommaren, vilket besparar honornas diande. Däremot jagar jägarna främst under hösten.

När jag läste resonemanget fann jag det väldigt klurigt. Så låt oss därför bena i det.

En älg är ett långlivat hovdjur och deras överlevnad som grupp är stokastiskt (Sæther, Engen, Solberg, & Heim, 2007). Det betyder att storleken på populationen kan skifta väldigt mycket över åren beroende på tillgång på föda, hur de reproducerar och olika tillfälligheter som kraftigt kan påverka deras överlevnadschanser. Det var detta som påverkade wapatin i resonemanget ovan.

Det betyder därför att det som främst påverkar är hur framgångsrikt älgarna reproducerar sig och således tillgången på honor. Men, eftersom de lever länge och reproducerar sig varje år, är det snarare mängden honor än antalet kalvar som lever i ett visst område som påverkar i det längre perspektivet.

För att sammanfatta: På kort sikt påverkas populationen att vargarna tar kalvar. På kort sikt kan detta påverka reproduktionen starkt under ett år. Men det kan skilja sig från året efter. Tillgången på föda påverkar också väldigt mycket vilket innebär att stränga eller milda vintrar kan ändra på överlevnadsförutsättningarna. Även skogsbruket påverkar. Att endast se från år till år gör det svårt att kunna analysera upplevda förändringar och om de är betydelsefulla.

Wikenros et al. skriver i artikeln att återkomsten av stora rovdjur som vargar förväntas att påverka ekosystem genom trofiska kaskader, det vill säga den effekt som en ny art som kommer in i näringsväven kan ha. Däremot tror de inte att någon större effekt kommer att ske i Sverige. Det är på grund av den mänskliga närvaron och hennes aktiva deltagande i ekosystemet, som till exempel genom jakt eller skogsbruk. De understryker att den mänskliga närvaron är den viktigaste faktorn i hur ekosystemet utvecklas i Sverige.

Det är här vi återvänder till frågan om funktioner och det mänskliga perspektivet. För det handlar inte längre bara om jägarna utan hur vi alla i Sverige i olika grad påverkar ekosystemet. Men vilken påverkan det får är komplext och svåröverblickbart.

I framtida inlägg kommer jag att återvända till olika perspektiv, för jag menar att debatten uppmärksammar vi inte det tillräckligt mycket. Jag tror att om vi är tydliga med perspektiven är det lättare att föra ett samtal.

En anekdot får avsluta för att förklara vad jag menar. En vän till mig arbetar i EU parlamentet med jordbruksfrågor. Han samtalar ofta med lobbygrupper från jordbruket och det är inte för att han är köpt av dem utan för att de sitter oftast på den senaste forskningen. Det betyder inte att de bestämmer, men de är bra källor till kunskap.

På samma sätt ser jag jägare, skogsbruket och biologer. De företräder olika perspektiv. Viss kunskap delar de, medan annan kunskap snarare utgår från respektive behov och perspektiv. Det är inte ett problem, utan en möjlighet. Därför ser jag det också som ett stort problem när de olika grupperna försöker att svartmåla vissa grupper. Det gäller framför allt när politiker försöker vinna enkla poäng genom att vigla mot än den ena, än den andra gruppen.

Referenser:

Carver et al. (2021), ”Guiding principles for rewilding”, Conservation Biology, ss. 1882-1893.

Sæther, Bernt-Erik.; Engen, Steinar; Solberg, Erling J.; Heim, Morten, (2007), ”Estimating the growth of a newly established moose population using reproductive value”, Ecography, ss. 417–421.

Soler, Eva & Ferm, Peter (2023) ”När vargen stod en dryg meter bort hörde jag hur den morrade”, Sydsvenskan, publicerat den 10 februari 2023 (hämtat 230226).

Vucetich, John. A.; Smith, Douglas W.; Stahler, Daniel R. (2005), ”Influence of harvest, climate and wolf predation on Yellowstone elk, 1961-2004”, Oikos, ss. 259–270.

Wikenros, C.; Sand, H.; Bergström, R.; Liberg, O.; Chapron, G. (2015), ”Response of moose hunters to predation following wolf return in Sweden”, PLoS ONE.