Kategori: Rewilding

Jägarna, älg och varg, del 1

För några veckor sedan var jägare upprörda kring en jakt som skulle hållas runt Örnsköldsvik. Holmen Skogs vinterjakt på älg skulle gå av stapeln. Snön var för djup menade jägare och älgkorna var dräktiga. Deras foster var stora som rådjur.

En anonym jägare yttrade sig i Jakt & jägare:

Älgkorna är dräktiga och ansträngda av vintern. Jag har svårt att förstå att man som jägare vill delta i det här. Dessutom vet ju alla hur det står till med älgen. Ska vi kunna jaga den kommande år krävs lite återhållsamhet nu.

Jägarilska mot Holmens vinterjakt på älg – 1,5 meter snö och dräktiga kor av Ossian Grahn

Emil Fahlen, viltansvarig på Holmens Skog, höll inte med om kritiken och sade i Svensk Jakt:

Tittar man för övrigt på hur en älg är byggd borde någon meter snö inte vara ett problem. Etiken tycker jag inte ens att man behöver ta upp, regering och riksdag har bestämt jakttider och det följer vi, säger Emil Fahlén.

Holmen ska jaga älg i meterdjup snö: ”Etiken tycker jag inte man behöver ta upp” av Svensk Jakt.

Senare ställdes jakten in då den skulle ha stört renarna som vinterbetade i området enligt Jaktjournalen. Renäringslagens står över rätten att jaga, skriver Mikael Moilanen i artikeln Besked till sameby: Kritiserad älgjakt ställs.

Som jag tidigare skrev i inlägget Vargjakt: samhällstjänst eller jaktdiktatur finns det en stor kritik mot jägarkåren som helhet. Den, menar jag, är delvis missriktad.

I citaten ovan kommer det fram flera saker som berättar om dels jägarkårens uppdrag, vilket är att skapa hållbara viltstammar av klövdjur. Vilka nivåer och hur det sköts diskuteras och Holmens viltansvarige håller inte med utan ser till jakträtten där de har rätt att skjuta tio honor till (Svensk jakt). Men bara för att man har rätten betyder det inte att det är rätt etiskt.

Jägarna är generellt kunniga och som kår har de mycket att säga till om och ges stort ansvar över viltvården i Sverige. Till exempel betonar Naturvårdsverket att jägare gör ”betydande samhällsnytta” och att förvaltning av viltet är viktig.

Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta. 


Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.

Det kan tyckas som att det är ett väldigt bra utgångsläge att Naturvårdsverket tillsammans med ägaren till jaktmarken och jaktlaget förvaltar älgstammen. Genom att jägarna är organiserade i jaktlag och att de jagar över lång tid i vissa geografiska områden lär de känna ”sitt” geografiska område. De försöker upprätthålla en stabilitet i älgstam så att de kan ha en stadig jaktskörd över lång tid. Se ”Response of moose hunters to predation following wolf return in Sweden” (Wikenros et. al 2015).

As a consequence, this management system includes an incentive for the hunters to strive for a sustainable harvest in a multi-year perspective, because a harvest larger that the annual sustainable yield inevitably will lead to a reduction in the moose population size and thereby the potential for future harvest.

Wikenros, Sand, Bergström, Liberg, & Chapron, 2015

Men det finns också problem med att de delges ett så stort ansvar, då det naturligtvis ger dem makt i frågorna och det jag frågar mig är om den är balanserad.

Naturvårdsverket betonar att det är fler instanser involverade:

Jägare, markägare, företag, samebyar, forskare, civilsamhälle, myndigheter och politiska företrädare är alla på olika sätt delaktiga i viltförvaltningen. Det är en gemensam uppgift att på ett konstruktivt sätt bidra till en fungerande viltförvaltning – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 7

För att förtydliga vad jag menar med makten och om den är balanserad så pratade jag med en av årets sommarpratare som är involverad i jakt och frågade honom om vad han tyckte om rewilding. Jag tänkte ur det ekologiska perspektivet. Skälet är att jag har svårt att förstå varför många jägare är emot det tänkandet.

Det ska tilläggas att en av de bästa genomgångarna av rewilding i Sverige har jag stött på i Svensk Jakt. Se artikeln Med naturen som religion.

Han förde direkt in det på organisationen Rewilding Europe och till dem var han kritisk. Han menade att de arbetade mot jägarkåren i Europa, snarare än med dem. Enligt honom är Rewilding Europe för jaktförbud. Jag har följt organisationen i flera år, men har inte stött på att de är emot jakt. Däremot är jakt inte heller något som framhålls. Snarare är de väldigt tysta i frågan.

Det som jag framför allt tyckte var intressant med samtalet är just att han talade om jägarnas makt. Det stöds av en artikel av Heberlein och Ericsson (2008). De skriver jägarnas ställning och summerar med orden:

While hunters in Sweden compose about 3% of the total population and hunters in the wolf area compose 0.1% of the population between 16-65 years old, they represent an important interest group when it comes to wolves as they are directly affected. Hunters’ annual licensing fee also helps fund wildlife research. Hunting is symbolically important in Sweden and hunters have nationwide political influence. Though small in numbers, this is not a group that can be easily ignored.

Heberlein & Ericsson, 2008

Det är inte en grupp som man kan ignorera, skriver de.

För att avsluta mitt resonemang menar jag att mitt intryck är att jägarna som grupp har för stor makt i Sverige, vilket får konsekvenser på hur samtalet förs i Sverige och vad som kommer på agendan. Jag ser att det är positivt att en grupp som jägarkåren ges och tar ansvar för hur viltet förvaltas i Sverige. De då har intresse av att jaktviltet har en viss population tänker de långsiktigt. Det innebär att vissa år kan jakten även ställas in om det bedöms som nödvändigt för att älgbeståndet ska kunna återhämta sig.

Men i hela resonemanget som har förts är det, enligt mig, en viktig komponent som tas som alldeles för självklar då det ständigt är jägarnas perspektiv som framhålls. För vilten och i det här fallet älgen ses utifrån dess funktion som byte. Detta ser jag som väldigt problematiskt. För som Naturvårdsverket uttrycker det:

Viltet är en del av den biologiska mångfalden och den återväxt av många viltstammar som skett under de senaste decennierna innebär en större möjlighet för olika viltarter att fylla sin ekologiska funktion. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 4.

Om detta fortsätter samtalet i del 2 och del 3.

Referenser:

Carver et al. (2021), ”Guiding principles for rewilding”, Conservation Biology, 1882-1893

Gadolin, Marie (2018), ”Med naturen som religion”, Svensk Jakt, Publicerad 9 juli 2018 (hämtat den 230209)

Heberlein, Thomas A., Ericsson, Göran, (2008), ”Public attitudes and the future of wolves Canis lupus in Sweden”, Wildlife Biology, ss. 391–394

Grahn, Ossian (2023), ”Jägarilska mot Holmens vinterjakt på älg – 1,5 meter snö och dräktiga kor”, Jakt & jägare. publicerat den 230126 (hämtat den 230207)

Moilanen, Mikael (2023), ”Besked till sameby: Kritiserad älgjakt ställs”, Jaktjournalen, publicerat den 230127, (hämtat den 230207)

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Svensk jakt (2023), ”Holmen ska jaga älg i meterdjup snö: ‘Etiken tycker jag inte man behöver ta upp'”, Svensk jakt, publicerat den 230126 (hämtat den 230207)

Wikenros, Camilla; Sand, Håkan; Bergström Roger; Liberg Olof; Chapron Guillaume. (2015). Response of Moose Hunters to Predation following Wolf Return in Sweden. PLoS ONE 10(4): e0119957. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0119957

Gyllebo, rewilding och gotlandsruss

Jag och Maggie gick i friluftsområdet kring skjutbanan vid Gyllebo. Det är brukad blandskog, där vissa delar har en mer enhetlig växtlighet och andra är uppblandat. I de delar där boken växte var det gallrat och slyn var borttagen. Solen nådde ned till marken som nu var täckt av löv. I några delar växte unggranskog tätt. Ljuset nådde inte ned till marken som var beigt täckt av granbarr. I andra delar var grandungarna äldre och gallrade och grön mossa täckte marken. Det som mest förvånade mig var den myckna björnbärssnåren som växte under lärkträden. Den bredde ut sig tätt och det var ingen mening för oss att avvika från stigen på de platserna. Jag undrade vad det var som fick björnbären att trivas så under lärkorna, samtidigt som jag funderade på vad det var i biotopen som fick den att så obehindrat breda ut sig?

Under min promenad tänkte jag på det som jag hade läst om gotlandsruss som man har låtit beta hela året i vissa försök vilket har gjort att ängsmarker har kunnat komma tillbaka. Tanken med försöken har varit att upprätta ett dynamiskt ekosystem där fler arter kan trivas. Förr i tiden lät man boskap beta fritt i skogen vilket gjorde att det inte slyn täppte igen landskapet. Det skapade en mosaik av olika zoner där olika arter kunde växa. I och med att man tog in djuren från skogen har den vuxit igen, vilket har hämmat mångfalden.

I artikeln ” Experimental rewilding enhances grassland functional composition and pollinator habitat use” skriver Garrido et al.:

[t]o tackle biodiversity declines in wood-pastures and semi-natural grasslands, trophic rewilding may be a potential avenue. It aims at restoring trophic cascades to promote self-regulating biodiverse ecosystems.

2019, s. 947

Vad menar de med detta?

Ett rikt ekosystem består av en näringsväv eller olika trofiska (föda) nivåer. De interagerar med varandra och ett flöde av energi rör sig i systemet. Enkelt uttryckt finns det de organismer som lever av solljus och de mineraler som de suger upp ur marken. De heter autotrofa. De andra organismerna är heterotrofa då de lever av andra organismer. Bland de heterotrofa finner vi svampar och djur. Här finns det olika nischer eller segment där vissa äter växter och andra äter kött. Det finns vissa djur som människor och björnar som är allätare.

Ett fungerande ekosystem är ett återkopplande system vilket betyder att en insignal skickas som får ett gensvar som går runt i en loop. Enkelt uttryckt har vi ett rovdjur och ett bytesdjur. Finns det många bytesdjur är det lätt för rovdjuret att få näring och då kan de föröka sig. Ju fler rovdjur som finns desto färre bytesdjur eftersom de jagas hårdare. När det inte finns tillräckligt många bytesdjur kan inte lika många rovdjur överleva och då minskar jakttrycket vilket gör att stammen kan återhämta sig. När bytesdjuren i sin tur ökar kan fler rovdjur överleva och så har vi återkopplingen. Det är en slags homeostatisk effekt, likt en termostat. Ett rum är inte 21 grader, däremot pendlar termostat mellan två grader vilket gör att om det blir för varmt kopplas värmen av och blir det för kallt kopplas den på igen. Effekten blir en medeltemperatur.

I ett mångfaldigt ekosystem uppstår den här homeostatiska effekten då balansen mellan rov och byte upprätthålls. Däremot om vissa organismer försvinner ur systemet blir det ett öppet system där återkopplingen är satt ur spel. En eller ett fåtal organismen kan ta över och sprida sig ohämmat.

I många ekosystem har återkopplingseffekten försvunnit genom att vissa arter antingen är utdöda eller inte finns i just den biotopen. Inom vissa delar av rewilding ser man det därför som viktigt att återinföra de djur som innehar den nisch som fattas. De kallas för nyckelarter och är stötestenar för systemet. L. Scott Mills, Michael E. Soulé and Daniel F. Doak skriver i ”The Keystone-Species Concept in Ecology and Conservation” (1993) att deras närvaro är nödvändig för att upprätthålla organiseringen och mångfalden i biotopen och att deras närvaro är exceptionellt viktig i förhållande till de andra organismerna i biotopen. Detta innebär att om vissa exceptionella arter försvinner upphör homeostasen och systemet börjar att förändras tills ånyo systemet sluts, vilket kan ta eoner.

På grund av människans inblandning i ekosystemen är homeostasen utslagen. Skogen är planterad inte utifrån ekosystemets näringsväv utan för att fungera som en skogsplantage som inom en viss tid ska ge ett skördeuttag. Detta skulle man kunna vända på genom att i kärnområden förändra så att ett homeostatiskt ekosystem kan uppstå. Men för att de ska ske måste näringsvävens olika nivåer till.

I den här texten har jag återkommande nämnt ordet system. Det är för att ekologi är i grunden ett systemtänkande, vilket betyder att man ser till hur de olika delarna påverkar varandra. Homeostas nämdes ovan. Men det är också att det levande (biotiska) och det som inte lever (abiotiskt) hör ihop och påverkar varandra.

Tidigare har jag nämnt att det finns trofiska nivåer eller en väv av olika nivåer hur organismer livnär sig. När en del av näringsväven försvinner sker det omställningar (trofiska kaskader), där systemet ställer om sig, alltså söker efter en ny homeostas. Och om det sker stora förändringar förändras hela systemet (du Toit, 2019). Sammanfattningsvis är ekologi ett komplext system vilket betyder att det är sammansatt av olika delar som är regleras av den interaktion dem emellan. Ju rikare artsammansättningen är desto robustare är det och uppnår enklare en balans.

Som tidigare nämnts påpekar du Toit att hur vissa ekologer vill återskapa kompletta ekosystem. Men då vissa av djuren är utdöda, menar de att man skulle kunna föra in djur från andra kontinenter. Ett spektakulärt exempel han nämner är att föra in geparder på den amerikanska kontinenten då man har funnit att de fanns där innan människor tog sig över Barents sund. Dock tillägger han att det inte är praktiskt möjligt i dagens samhälle.

Gotlandsruss är mindre spektakulärt än geparder och om vi återvänder till Garrido et al.:s artikel så testade de att låta gotlandsruss beta under tre år på tio hektar för att undersöka vad som skedde.

Resultaten blev att flera olika arter av fjärilar, insekter och växter ökade. Dessutom menar de att minskningen av sly gör att även brandrisken blir lägre. Vad vi ser är således att genom att återinföra en funktion i ett ekosystem, i det här fallet gotlandsruss, så får det kaskadeffekter i hela försöksområdet. Intressant är, som författarna skriver i en rapport ”Åretruntbete med gotlandsruss” (Garrido, o.a., 2020) att genom dels tillförseln av näring genom deras avföring och att slyn försvann växte träden bättre eftersom konkurrensen om näringen blev mindre. 

Ekologi handlar om att se hela systemet och inte till dess enskilda delar. Det är ett komplext system där de enskilda delarna påverkar varandra genom återkoppling vilket skapar en stabilitet. Ett utarmat system blir känsliga för yttre påverkning som till exempel en storm eller en brand. I en mångfald där dels träden befinner sig i olika utvecklingsstadier och inte är klonade utan har vuxit upp från frö, dels där det finns olika träd blir mindre känsligt för angrepp som granbarkborrens framfart.

Referenser:

Garrido, P, Mårell, A, Öckinger, E, Skarin, A, Jansson, A, Thulin, Carl-G. (2019), ”Experimental rewilding enhances grassland functional composition and pollinator habitat use”. Journal of Applied Ecology. 2019; 56: 946– 955.

Garrido, Pablo; Jansson, Anna; Mikusiński, Grzegorz; Naumov, Vladimir; Öckinger, Erik; Skarin, Anna; Uboni, Alessia; Thulin, Carl-Gustaf (2020). Åretruntbete med gotlandsruss: gynnar biologisk mångfald och bevarar ängs- och hagmarker. Uppsala: SLU

Mills, L. Scott; Soulé, Michael E.; Doak, Daniel F. (1993), ”The Keystone-Species Concept in Ecology and Conservation”, Bioscience, 219–224

du Toit, Johan T. (2019), ”Pleistocene rewilding”, Pettorelli, Nathalie; Durant, Sarah M.; Du Toit, Johan T. (red.) Rewilding, Cambridge: Cambridge University Press, 57–72.

Den andre varje månad (2/2) och informationsöverbelastning

I onsdags värmde solen. Det blåste, men mikroklimatet i trädgården är ofta några grader mer än utanför. Dels ligger huset i väster där vinden ofta kommer ifrån, men också bokbuskarna som omringar trädgården. Jag satt på ett underlägg lutad mot pilen och rökte min pipa. Kastanjen täckte en del av den låga solen. Strålarna som nådde mig värmde.

Från där jag satt såg jag tre fågelbon. Ett var i kastanjen, långt ute på en gren som under säsong är täckt av löv. De andra två var i buskarna i söder. Blåmesar rörde sig överallt och kanske var det blåmesbon som jag såg?

I titeln till inlägget har jag informationsöverbelastning, ett 26 bokstäver långt ord som låter mycket häftigare på engelska ”information overload”. Jag tänkte på detta medan jag läste de sista kapitlen i Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world (Sagarin & Pauchard, 2012). Författarna påpekar hur viktigt det är att observera naturen, att lära känna den och erfara den. Det är därigenom som vi får en relation till den och börjar bry oss.

Jag tycker att det är svårt att observera naturen. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket att titta på och inte heller vet jag vad jag ska observera. Just verbet ”ska” är viktigt i sammanhanget för att beskriva den känsla av hjälplöshet som jag kan känna när jag sätter mig ned för att iaktta. Ögonen far från än det ena, än det andra. Jag får för mig att jag ska kunna namnet på allt.

I somras under ett besök i Lysekil skrev jag en tillfällighetsdikt för att beskriva min frustration:

Kajorna
På klippbranten bakom husen, höll kajorna till.
Bland laven som höll sig fast på graniten
stod de som om ingen såg dem.
Eller kanske var det tvärtom?
De kunde se allt runtomkring sig,
medan de rengjorde sig bland fjädrarna,
eller sökte insekter bland lav och grästuvor.
Men vad heter laven?
Jag söker på internet.
Jag hittar lavar, men inte just den på graniten,
som jag ser utspridd olika nyanser och former.
Där utspridd på hällen som kajorna griper tag i för att inte falla,
där jord fastnar, där spindlar spinner sina nät.
Ur skrevorna där jord fastnar och frön fångas upp,
är träd som björk och rönnbär, i till synes ingenting kan växa.
Laver utsöndrar en syra, läser jag, som frigör mineraler och egentligen består de av en svamp och en lav. Och frågan om svampen parasiterar eller inte på laven diskuteras.
Så slår det mig…
Varför blir det en jakt på artnamn?
Kajorna har lämnat hällarna medan jag sökte.
Frågan som jag inledde med glömde jag bort,
i ett fruktlöst sökande efter ett artnamn.
Som om namnet var det viktiga,
som om det som skedde på hällen inte längre
ägde vikt?
Och ändå är det som sker inför mig det som berättar
som leder in mig i relationen.
Namnen är avståndstagande och distans.
I namnen finns inte insikten och kunskapen.

Min pipa är mitt verktyg för att lugna sinnet som rusar iväg och överbelastas av all information som kastas i min väg. En pipa kräver lugn. Den håller sig inte vid liv av sig själv som en cigarett eller en cigarr. Att röra sig med en pipa eller att sitta och prata samtidigt som man röker fungerar inte för mig. Den kräver en viss uppmärksamhet och samtidigt kan ögonen iaktta landskapet. Pipan hindrar mig från att titta på mobilen efter något artnamn. Likaså lindrar den stressen av att inte förstå. Ögonen kan vandra i landskapet och välja ut det som är av intresse.

Alltför ofta handlar det för mig om att fånga så mycket som möjligt under kortast möjliga tid. Men observation handlar om annat, har jag börjat upptäcka. Det handlar om att sakta se förändring, att inte försöka upptäcka allt direkt. Gregory Bateson (2000) definierar information som skillnaden som gör skillnad. Det är först genom att föra ihop informationen som man kan forma hypoteser och kunskap.

Att gå ut och rasta Maggie är ett av dessa dagliga tillfällen. Hon nosar och jag väntar tills hon har nosat färdigt. Då tittar jag mig slött omkring i omgivningen. Det är under dessa tillfällena som jag har upptäckt i Brunnsparken att råkorna gräver med sina grova näbbar i gräsmattan.De liksom sprätter bort mossan och hackar ned i jorden. Jag vet inte vad de gräver efter, men jag har upptäckt att de gräver där parkförvaltningen lät gräset växa ostört förra året. Maggie gillar att förrätta sina behov där. Råkorna följer gräslinjen och arbetar sig inåt. Man ser dessa ”ängar” för att gräset är dött där efter man har slagit det på hösten.

I onsdags (2/2-23) tog jag ånyo foton på de fyra platserna i trädgården. Det har inte hänt mycket, vilket är min poäng med att diskutera observation och svårigheten med att föra ihop det till någon slags kunskap.

På bilden ser vi massor av olika örter och växter. Vid roten av den avsågade pilen kommer några skott och det ska bli intressant att se om någon av dem kommer att påbörja en ny stam. Vedkubbar av stammen har jag lagt för att ge insekter och svamp livsmiljöer. Det intressanta med den här platsen för mig är att dels är den i skugga och när pilträdet försvann kan ljuset nu nå marken. Frågan är vad som kommer att hända och om det finns frön som bidat sin tid i jorden tills gynnsamt tillfälle gives? Nu har kanske ett sådant tillfälle givit möjligheterna för de bidande?
Solen var stark och det var svårt att placera sig. Jag har krattat bort en hel del löv som stenaltanen hade fångat upp i vinden. Man ser var löven har legat på de bruna ytorna. Det här är en plats som under året får mycket sol. Marken är hårt packad, vilket har gjort att pålväxter som tusenskönor med sin rotstam trivs. Med sin rot kan de tränga ned djupare ned i jorden än gräset och når fuktigheten som lagras där.
Jag har gått hårt åt med krattan för att dels ta bort löv, men också få bort gräset som har brett ut sig. Det finns vissa bladväxter som ligger längs marken och de har hållit sig kvar trots krattan. När jag får bort gräset kommer de åt ljuset och kan istället breda ut sig och hindra andra växter från att komma upp. Genom att jag är inne och stör med krattan eller att jag har klippt gräset på hösten skapas det förutsättningar för vissa, medan andra hindras. Det ska bli intressant att se om dessa bladväxter kommer att utnyttja det försprång de får nu när solen skiner.
I det nordöstra hörnet vid rishögen upptäckte jag att maskrosor redan har börjat komma upp. Mikroklimatet tycks gynna dem. Jag har även tagit en del av pilträdet och lagt det i den här delen. I boken Sälg: livets viktigaste frukost (2009) skriver biologen Bengt Ehnström hur viktigt död ved är och att man bör sprida ut den döda veden så att den dels ligger i solsken så att vissa arter gynnas och andra i skuggigare utrymmen, vilket gynnar de arterna. För att återknyta till bloggens tema rewilding, så handlar det inte om att gå tillbaka till ett urstadium utan att skapa förutsättningar för att arterna ska få ett livsutrymme som de kan forma (Jepson & Blythe, 2020).

Högst upp på högra sidan av bilden ser man stammen av ett plommonträd och i centrum av den övre delen av bilden ser man en avknipsad stam. Den senare står robust trots att den är kapad. Förmodligen är det ett rotskott som fortfarande får näring av moderstammen, vilket gör att det växer inte längre, men inte heller dör det. I dess stam finns det många hål där insekter har gjort sig hemmastadda. Plus att det sitter en krok i stammen och även i plommonträdet, där vi har en hängmatta på sommaren.

Referenser:

Bateson, Gregory (2000[1972]). Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press

Ehnström, Bengt (2009). Sälg: livets viktigaste frukost. Uppsala: Centrum för Biologisk mångfald

Jepson, Paul Robert & Blythe, Cain (2020). Rewilding: the radical new science of ecological recovery. London: Icon Books

Sagarin, Rafe. & Pauchard, Aníbal. (2012). Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world. Washington, DC: Island Press

Mångfalden och dödens nödvändighet

Kastanjen i vår trädgård har påbörjat sin dödsresa. Barken börjar lossna och tickor börjar sprida sig. När vinden river genom den släpper den grenar. Men när våren kommer spricker löven ut och i maj blommar den. Sedan kommer kastanjerna som faller ned på hösten. Jag krattar ihop dem och löv på hösten. Förr lade jag löven i odlingsbäddarna för myllan. På våren kom kastanjestjälkarna upp. Jag hade inte tagit bort kastanjerna. En döende kastanj är liv.

Varma dagar sitter jag lutad mot kastanjen i trädgården och röker. Runt omkring mig hör jag koltrasten från taknocken, kajorna på skorstenen, duvor och mesar från trädkronan och då och då upptäcker jag att rödhaken sitter och tittar på mig. Måsar och trutar flyger in mot åkrarna.

Tyvärr vet jag inte vad arterna heter. I appen obsidentify stod det plommon- och sprängticka. Men den senare växer på björk och den förra såg annorlunda ut vid en sökning.

Häromdagen upptäckte jag en annan ticka som tydligt stack ut ur stammen. Jag blev glad och även förvånad att jag inte hade lagt märke till den tidigare. På bilden ser man att någon insekt redan har börjat livnära sig på tickan.

Inte heller här fick jag någon bra artbestämning i appen. Den angav ostronskivling, vilket jag finner föga troligt.

Sommarkvällar har jag sett att det flyger runt fladdermöss i trädgården. De gillar att gömma sig i den uppspruckna barken. Där håller också spindlar till som sprider sitt nät.

I nedre vänstra hörnet kan man se de tunna spindelnäten.

Det mesta som sker i trädet ser jag inte, men jag vet att det ständigt pågår något då jag ibland går runt och ser företeelser som spindelnäten, små hål av olika skalbaggar och trädmjöl från den blottade veden.

Man kan fråga sig varför jag bryr mig om denna kastanj och ett av svaren är att det handlar om mångfald. Detta begrepp är så luddigt och ändå kastas det omkring i debatten och då gärna i syfte att anklaga någon annan. Det blir ett hyperobjekt, något som är för stort för att riktigt greppa. Men i vår trädgård kan vi se vad mångfald eller brist på mångfald är.

Jag får för mig att i vår kultur vill vi enbart se skapande omkring oss, men döden försöker vi undvika. Vid ingångar till äldre kyrkogårdar kan det stå ”Tänk på döden” för att påtala och påminna oss om vår egen dödlighet och vår futtighet i universum. Men döden i naturen är något annat. Döden är liv och det är mångfald.

I böckerna Gran: Grann, grandios och rik (2019) och Tall: En tallrik mångfald (2020) skriver Bengt Ehnström om granen och tallens olika stadier, men framför allt om den mångfald av organismer som är kopplad till deras livscykel. Han skriver ”ArtDatabanken har uppskattat att [granen] är viktig för inte mindre än 1100 arter, medan 370 arter är specialiserade att enbart leva på gran” (2019:16). När det kommer till tallen är det, enligt honom, svårt att uppskatta, men när det kommer till skalbaggar är över 90 % av dem beroende av de döda tallen. ”Vilket återigen visar att det är det döda trädets stora betydelse för den biologiska mångfalden i skogen.” (2020:16).

I kapitlet ”Natural forest dynamics” i boken Biodiversity in dead wood (2012) skriver Jonson och Siitonen: ”A key aspect of continuous-cover dynamics is that most types of dead wood are produced more or less continuously on a relatively small spatial scale (i.e. within a few hectares only) for extended periods of time, sometimes for several hundreds or thousands of years.” (s. 286).

Det är genom att det ständigt finns död omkring oss som liv kan fortsätta. Livets väv är ett system av alstring och nedbrytning och i den processen finner varje organism sin nisch och möjlighet till överlevnad.

När vi tänker mångfald och läser artiklar eller ser alarmerande nyhetsinslag om hotet mot mångfalden kan vi fundera och iaktta vår egen trädgård. Efter alla sina öden i världen var det just detta som Candide kommer fram till i Voltaires klassiker, att odla sin egen trädgård. Men i odlandet, skapandet och längtan efter prunkandet, får man inte glömma bort den döden. Livet kräver den.

Det är i cyklerna, som Ehnström beskriver som de över tusen organismerna kan överleva i skogen. Det är genom att låta en döende vacker kastanj få stå kvar i ett villaområde som platser för liv skapas (biotoper).

Referenser:

Ehnström, Bengt (2019). Gran: grann, grandios och rik. [Uppsala]: SLU, Centrum för biologisk mångfald

Ehnström, Bengt (2020). Tall: en tallrik biologisk mångfald. [Uppsala]: SLU – Centrum för biologisk mångfald

Jonsson & Siitonen (2012), ”Natural forests dynamics”, ss. 275–301, Stokland, Jogeir N., Siitonen, Juha & Jonsson, Bengt Gunnar. Biodiversity in dead wood. Cambridge: Cambridge University Press

Morton, Timothy (2013). Hyperobjects: philosophy and ecology after the end of the world. Minneapolis: University of Minnesota Press

Tallamy, Douglas W. (2019[2019]). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Vargen och fårskötseln

Chocken är svår att föreställa sig. Tänk er att att komma ut i fårhagen och se döda, halvdöda och skadade får tillsammans med de som kanske har skadats och därför måste avlivas. Det är blod, utspridda tarmar och uppfläkta bukar.

Jag tänker mig att så många känslor måste rasa genom kroppen, skuld för att man inte kunde skydda dem, ilska mot att ett djur kan vara så grymt mot andra djur, hjälplöshet inför naturens inneboende våldsamhet, bitterhet mot en stat som ser ett rovdjur som viktigare än får och människor.

Även om det inte är samma relation som till en hund eller en katt så finns det en upplevelse av närhet till fåren. Genom att studera sina får har man sett deras olika personlighet. Man har hjälpt vissa att födas och har sett lamm bli till tackor och baggar. Många fårägare åker iväg när slaktaren kommer eller äter inte kött från sina egna får. Det är mer än bara en bunt får som kan ersättas med en slant.

En annan sida, som jag inte hade tänkt på, fick jag se när jag läste en artikel från El Mundo där en fåraherde i norra Spanien beskrev hur han hade avlat fram sina får, hur han hade låtit betäcka vissa för att få en stark och specifik flock. På det sättet blir flocken oersättlig eftersom det är ett resultat av generationer av får, en genpool, som blir dödad och utraderad en natt. Det är inte bara att köpa nya får utan det är årtionden som utrotats.

Det är detta jag menar med bilden av anden och haren som jag använde i mitt förra inlägg, inledande ord till funderingar om vargen i Sverige. I en blickvinkel ser man antingen anden eller haren, men aldrig båda. Men det finns fler sidor av frågan kring våra tamdjur.

Filosofen Baptiste Morizot tar upp i sin bok Wild diplomacy (2022) att relationen med fåren, fårägaren och vargen måste sättas in i flera sammanhang.

Det finns biologin, där vargen är ett opportunistiskt rovdjur och fåren är bytesdjur. I evolutionen har rovdjuret och bytesdjuret utvecklats så att även bytet har en möjlighet att överleva. Enligt Morizot är fårens naturliga miljö bergen. När vargen kom kunde de klättra upp på branta klippor där vargen och andra rovdjur inte kunde nå dem. Men då fåren domesticerades för att kunna föda människan, det vill säga fåren blev ett bytesdjur för människan, skedde flera förändringar. Dels genom att tämja dem tog man ifrån dem det beteende som gjorde att de självständigt kunde leva i naturen. De togs från sin naturliga miljö i bergen. I Sverige har de i nutiden placerats i hagar som är gjorda för att de inte ska kunna fly, vilket blir till dödsfällor när vargen kommer.

Historiskt kunde hagarna tillkomma genom att vargen utrotades i Sverige. Därför kunde man lämna fåren obevakade. Detta har gjort att man kunde frigöra sina barn från att vakta fåren i skogen så att de kunde gå i skola. Med tiden har det blivit ett naturligt sätt att bedriva fårskötsel. Då fram tills nu, då vargen finns i Sverige söder om renskötarland.

Det finns också en ekonomisk aspekt. Morizot som skriver om den franska situationen, som på flera plan liknar den svenska, berättar om konkurrensen med det nya zeeländska köttet som är mycket billigare än det franska köttet. Det gör att det är svårt att konkurrera med det importerade köttet. I Frankrike har de dessutom fortfarande herdar som går med sina fårhjordar och skyddar dem med hjälp av hundar. Herdar kostar pengar och de tar tid att lära upp. Men det är också allt färre som vill leva herdelivet.

I Sverige är det inte tillåtet att låta den slags herdehundar springa lösa utan översikt. De är naturligt aggressiva mot främlingar. Dessutom klarar inte heller de alltid av att skydda fåren. Vissa har i stället använt sig av lamadjur som är naturligt aggressiva mot vargar och skyddar fåren. Men trots entusiasterna för den lösningen finns även där förluster.

Men den ekonomiska aspekten har även en kulturell prägel genom att det i vissa länders herdekultur finns en förståelse för att vargen kan ta några får. Men i vår svenska kultur finns det en bister beräkning där man hela tiden ser att allt måste maximeras. Alla läckor måste täckas till. Fårägare vet att detta är inte möjligt utan att genom sjukdom och annat finns det ett visst svinn. När veterinären tillkallas finns den ekonomiska beräkningen där. Är det värt det? Att många är villiga att betala det dyra jourpåslaget visar att den ekonomiska aspekten oftast inte är den viktigaste.

I detta finns den politiska aspekten där staten genom artskyddet gör vargen viktigare än fåren och dess ägares levebröd. Som jag tidigare skrev ersätter de visserligen skador, men här finns det olika värdeskalor som inte alltid kan jämkas med pengar. Den politiska aspekten kommer jag att fördjupa mig i senare.

Sammanfattningsvis har jag fört fram en mängd olika aspekter på konflikten mellan vargens närvaro och fårägarens livsstil och inkomstkälla. Det är sammansatt av känslor, biologi, evolution, djuravel, ekonomi, kultur och politik. Jag har också kort nämnt historiska faktorer. Min tanke har inte varit att försöka komma med något enkelt svar utan att peka på hur komplex frågan är och försöka formulera ett par grundtankar att bygga vidare på till fortsatta funderingar.

Referenser:

Morizot, Baptiste (2022), Wild diplomacy: Cohabiting with wolves on a new ontological map, New York: Sunny Press

Den andre i varje månad (2/1-23)

I Brunnsparken här i Simrishamn såg jag att gräset hade tufsats till. Det låg som tovor och jorden var bar. Det uppdragna gräset höll på att brytas ned. Så där i förbifarten har jag lagt märke till det när Maggie har kissat. Men igår såg jag att det var råkorna som var där och rotade. Vad det var de sökte undersökte jag inte, men jag tänkte på att det är inte det välskötta som är det bästa i ekosystemet utan det är den eviga förändringen som ger öppningar för opportunister. Jag funderade på vad som skulle växa upp där till våren.

Den där förändringen är spännande, men också lätt att missa. Våra ögonen vänjer sig vid det statiska och ser inte de små förändringarna. Fördelen med att gå ut med en hund är just att de är upptagna vid det som är osynligt för oss. När Maggie nosar runt står jag och ser mig omkring. Det är då jag lägger märke till saker som det tovade gräsmattan och får tid att undra vad det beror på.

Förändringarna sker oftast så långsamt att vi plötsligt en dag upptäcker att det ser annorlunda ut. Skälet till att jag tar upp det här är att jag under det här året ämnar ta kort på fyra platser i vår trädgård och publicera dem på bloggen. Tanken är att jag ska stå på ungefär samma ställe varje gång och jag ska göra det den andre varje månad under året.

Min tanke är flerfaldig. Dels kommer det ur att jag har lagt märke till hur olika det ser ut på dessa platser i trädgården. På en av platserna växer det tjockt med gräs, medan en bit bort är det olika blommor. På en annan plats är marken hård och det växer fullt av tusenskönor.

Under förra året påbörjade jag att med pipan i munnen gå runt och undersöka vår trädgård. Pipan är viktig för att den kräver sin uppmärksamhet och jag kan inte bara gå runt obetänksamt. Det tar också tid att röka den, vilket gör att jag stillar min häftiga skäl och låter blicken vandra. Att gå runt i trädgården kom sig av att jag hittade biologen Stefan Sobkowiak youtubekanal The Permaculture Orchard där han pratade om att gå runt och iaktta i sin trädgård.

Nåväl, skälen är flera och jag vill inte bli för långrandig. Avslutningsvis kommer jag att återkomma till det detta tema.

Nedan har jag sex bilder, men i framtiden kommer det att vara endast fyra. Anledningen till att det är två till är för att peka på några förändringar som jag har gjort och jag vill undersöka vad de kan innebära.

När vi flyttade in i huset var det en stor badtunna längs nordvästra sidan. När den togs bort var det barmark. Min idé var att plantera en äng där. För att det skulle bli magrare jord planterade jag potatis och till hösten slängde jag ut ängsfrön från som jag hade köpt. Förra året gjorde jag det samma. I somras blev det en fin äng. Men nu har gräset börjat ta sig in och ta över.
Eftersom det hade vuxit så mycket gräs räfsade jag kraftigt idag (3/1-23) för att få bort gräs och löv för att se om ängsblommorna tar sig upp och inte kvävs av gräset. Idéen fick jag från råkorna jag nämnde innan. Busken ni ser är en lagerhägg och trädet ni ser vid Maggie är en hamlad pil. Även i år hade jag velat beskära pilen, vilket jag gjorde förra året för att få mer ljus på ängen. Men det kommer inte att ske i år.
Trädet som har fallit är en pil. Den har hindrat ljuset från att nå ned till marken. Därför är jag väldigt nyfiken på vad som kommer att ske nu när mer ljus kommer ner. Den är i sydvästra delen av trädgården och är skymd av grannens skjul och rhododendronen.
Jag har tagit bort stammen och låtit stubben vara kvar. Samtidigt har jag lämnat vedbitar från pilen för att öka död ved för insekterna. Jag är också nyfiken på om det kommer att växa svampar på dem.
Detta är en solbelyst plats i nordöstra delen. Det är ett plommonträd i öster, bokbuskar i norr och en rosenbuske. I hörnet har jag slängt grenar och gräsklipp. Främst i bilden växer det tjockt med gräs och få örter tar sig upp. Möjligen en tistel eller två. Åt rosenbusken till blir det torrt och det växer många olika små blommor. Under året har jag hällt vätska från bokashi på gräset så jag är nyfiken på om det kommer att bli någon skillnad i år eller om gräset kommer att vara lika tjockt.
Anledningen till att jag testade att hälla bokashi på det tjocka gräset var för att på den här fotograferade delen växte det fullt av blommor förra sommaren, framför allt tusenskönor. Delvis kan det ha berott på att det är hårt packad och mager jord här, men under året har jag också diskat ur mina bokashihinkar här. Vätskan ska öka mikroorganismerna i jorden. Min undrar är om det kommer att vara lika frodigt i år?

Tanken är alltså att den andre i varje månad kommer jag att ta en ny bild på dessa fyra platser för att se vad för förändringar som har skett.

Referenser:

Aronson, Myla FJ et. al. ”Biodiversity in the city: key challenges for urban green space management”, Front Ecol Environ 2017; 15( 4): 189– 196, doi:10.1002/fee.1480

Stefan Sobkowiak – The Permaculture Orchard

Tallamy, Douglas W. (2019). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Promenad i Bäckhalladalen

Jag och Maggie ger oss av ut i solskenet, som äntligen har återvänt efter dagar av regn och molnighet. Vi går åt Bäckhalladalen.

Vid Tommarpsån stannar jag till och begrundar förloppet. Dess vallar är höga och jorden uppehålls av knäckepilar. Men vid en krök har flera ramlat ned i vattnet och hindrar flödet. Vattnet tar sin in i åvallen. Där strömmen är svagare har det åkt ned segment som nu beväxts med vass. Ån förändras.

Landskapets förändring är en genomgående tanke som följer mig under promenaden. Det är en långsam promenad som väcker dessa tankar. Vi är på väg till kohagen som går upp för slänten. Där är ytlagret tunt och sandstenen hal efter dagar av regn. För några dagar sedan var vi där. Det gick ett rykte om att en varg höll sig där. Jag och Maggie gick upp för slänten när det brakade till i en dunge. En stor vildsvinsgalt kom ur dungen och sprang med sina klappriga klövar på hällen. Förmodligen hade vi skrämt den, men jag var förvånad över att den inte hade hållit sig gömd. Idag vill jag gå och undersöka den lilla dungen.

En hästhage är öster om naturreservatet. Där växer sly och buskar. Jorden är tjockare. Kanske har den förts ned med regnet? Jag tänker på hyllningen till buskar av nypon och björnbär som Isabella Tree, författaren till Wilding (2019), gjorde i en intervju. Det är där som småfåglar kan hålla till, skyddade från sparvhökar. Det är där som ekens första år skyddas från hästarnas betande.

I kohagen växer det framför allt björk, men de står få i klungor och flera av dem har dött. Tickorna växer ur dess döda stammar. Blåsten har brutit av flera av dem. Stammarna ligger och bryts ned. Sandstenen är vågig på sina ställen. Geologer hävdar att det en gång var en grund sandbotten här och med tiden pressades sanden och blev till sten. Vågorna blev kvar.

Hällen är glatt. Komockor ligger överallt. Det växer lavar och gräs. Allt ter sig så orört, men när jag sätter mig på en sten på toppen och röker en pipa medan Maggie söker hundgodis som jag har slängt omkring mig så hon har något att göra medan jag begrundar landskapet slår det mig att det jag har sett är ett tillstånd som hålls i schack av korna. För där jag sitter täcker vitmossa hällen. Där jord har samlats i skrevor växer gräset högt. Här är inte björken lika bräcklig och granar och tallar har kunnat växa sig höga.

Landskapet är indelat i segment. I dungen som vi såg vildsvinet komma ur där har vattnet fört med sig sediment som har fastnat. Det har blivit tillräckligt med jord för att tallar ska kunna växa upp och vildsvinet kunde böka. Björnbärssnår växer där och enbuskar växer längs med den spricka som löper genom hällen som är så glatt att gå på. Ovanför är en avsatts där björkar har tagit plats. Det är en liten damm. Torra somrar har jag suttit där och sett hur gräset har varit tjockt, medan utanför trädkronornas skydd har borsttåg brett ut sig. De trivs i den magra kalkrika jorden. 

Vi har följt vattnets färd över hällarna. Det finns fler platåer och där vattnet samlas, kommer också sediment med frön och med tiden har träd vuxit upp. När vattnet har samlats har vissa av dem kvävts. Hackspettar har gjort hål i stammarna och tickorna växer sig stora.

Det som förundrar mig där jag sitter på stenen är att ovanför hällen strax sydväst är det en hage med ett tjockt jordlager och väster om den är det åkrar. Där jag sitter går det inga kor. Här växer det inte borsttåg utan ljung. Bakom mig är en kort ek. När jag och Maggie går leder hon mig till eken. Där växer det blåbär. Men den växer bara runt eken. De kräver jord, ljus och mykorrhiza. Så ser jag vad det var Maggie nosade efter. Ett rävgryt som går ned i jorden in bland stenarna under växtligheten.

Här i Bäckhalladalen växer det mycket blåbär, men i de svenska skogarna minskar den, skriver biologen Annika Felton (Felton, o.a., 2020). Skogsplantagerna är för täta och granen täcker marken. Men det är inte bara det utan att kalhyggena förstör mykorrhizan. Jorden körs sönder av maskinerna och det tunna nät av myceler förstörs och svampen dör. Det gör förmodligen, enligt henne, att älgen tvingas att äta på den unga tallen och granen, vilket skapar betesskador. Många jägare, skriver hon, menar att älgen numera är tunnare. Kosten försämras när skogarna utarmas för att de ska inriktas på människans behov.

Vi går ner i ravinen mot Tobisvik. Längs med bäcken växer klibbal och björk och andra träd. Många har fallit. På sommaren torkar bäcken ut, men nu porlar den slingrande ner mot hästhagarna vid vägen. Här låter man träden ligga kvar. Här har jag sett mindre hackspett. Sumpskogen som blir längs med bäcken sägs vara en slags nordlig regnskog (Landin & Henrikson, 2022).

Innan hästhagen tätnar buskaget. Här såg jag och Maggie en grävling med sina valpar. Maggie drar nu. Hon vill ner till vattnet. Medan vi går nedåt tänker jag på hur även det som tycks mig som mest orört är bearbetat av människor, men också hur det har givit en mångfald. Isabella Tree, som jag tidigare nämnde, säger i intervjun att träden vill breda ut sina trädkronor vilket hindrar solljuset från att nå ned till marken. Det hindrar andra växter från att få plats. Det är på de öppna ytorna i gläntorna och på de betade slåtterängarna där det myckna antalet av växter och insekter kan frodas. På den orörda platsen påbörjas kampen om ljuset. Till slut är det trädet som vinner. Skogen sluter sig som ett tak över marken. Det var här som visentens territorium var. Någon beskrev den som en naturlig motorsåg. Den öppnade upp landskapet och gav plats för ljuset att nå marken.

Det är människans närvaro och sätt att leva som har kunnat bidra till mångfalden. Det är omställningen till ett nytt sätt att leva, ett liv där jorden endast omformas efter en föreställning som en grön gräsmatta eller en pelarsal av stammar. Det handlar om en estetisk föreställning om att det tuktade och kontrollerade är det väl omhändertagna. Men det kontrollerade och omhändertagna är mångfaldens motståndare. Kanske är det just denna upptäckt hur mycket vi kan styra vår omgivning och vårt envetna estetiska sinne som ständigt vill forma det efter vårt tycke. Det är en önskan om att verka, när man egentligen kan verka genom att göra så lite som möjligt. Här någonstans återvänder jag till den oro som jag kände när jag vankade i det tomma huset. Jag vill agera, men den mentala tröttheten efter en arbetsam termin gjorde att jag inte kunde koncentrera mig. Men genom promenaden kunde jag läsa och studera en annan bok, den runt omkring mig. Genom att långsamt röra mig, att iaktta och låta tanken som aldrig är still formulera sig kring det upplevda, så uppstår det passiva agerandet. Eller är kanske vardandet ett bättre ord? Har vi i vårt samhälle glömt bort passivitetens dynamik?

På stranden släpper jag Maggie. Nu vill hon fånga en pinne i vågorna.  

Referenser:

Felton, A.M., Holmström, E., Malmsten, J. et al. Varied diets, including broadleaved forage, are important for a large herbivore species inhabiting highly modified landscapes. Sci Rep 10, 1904 (2020). https://doi.org/10.1038/s41598-020-58673-5

Landin, Bo & Henrikson, Lennart (2022). Vatten land: om våtmarkens roll i det utdikade landskapet. [Stockholm]: Max Ström

Persson, Sanna (2021). Skötselplan för naturreservatet Bäckhalladalen i Simrishamns kommun samt bevarandeplan för Natura 2000-området Bäckhalladalen SE0420130, https://www.lansstyrelsen.se/download/18.4e75588c17f447017bf248e0/1647273086306/Backhalladalen_kombiplan_2021.pdf (nedladdat den 230102)

Tree, Isabella (2019[2018]). Wilding: the return of nature to a British farm. London: Picador

The Knepp Wildland Podcast: The Scrubland with Isabella Tree https://knepp.co.uk/2022/01/episode-16-the-scrubland-with-isabella-tree/