Igår var det en kall östanvind som kom in från Östersjön. Jag och Maggie gick längs med stranden för att sedan gå längs med Tommarpsån. Häromdagen såg jag kungsfiskaren ila förbi. Den var nu som bortblåst. Vi tog oss upp mot Bäckhalladalen för att undkomma vinden och kunna känna av de varma solstrålarna.
Vi följde stigen som går genom hallen, denna sänka mellan två branter där bäcken rinner fram. Det var märkvärdigt tyst. Jag hörde inga fåglar. Jag var röksugen och valde en solig slänt. Vi trädde mellan nedfallna träd och gick en bit upp. Jag lade mig till rätta och lutade huvudet mot en sten. Maggie ville fortsätta mot dammen som finns en bit bort. För att blidka hennes iver lade jag ut hundgodis som hon kunde söka medan jag sakta bolmade.
Medan jag låg där och blossade kom två citronfjärilar. Den ena landade inte långt ifrån mig, men flög vidare så fort jag rörde på mig.
I slänten låg det många nedfallna träd, framför allt björkar. De blir oftast inte mer än 70 till 90 år. Det är vårtbjörkar med sin glatta bark som senare blir allt grövre vilket gör att svampsporer lätt fastnar som fnösktickorna.
Hålen är från insekter som har ätit sig in och ätit upp innanmätet.
Därefter börjar nedbrytningen. I fnösktickor äter sig insekter in som sedan förpuppas, vilket jag upptäckte då jag en dag bröt i tur en och hittade små svarta ”kärnor” (se nedan). Jag bröt itu en och upptäckte att de var puppor som innehöll vita vätska. Skamset gick jag vidare.
En inringad puppa i det uppätna innanmätet.
Just den skrovliga barken har fångat min uppmärksamhet sedan jag läste om det i Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005). Överhuvudtaget förändras min upplevelse av skogen då min kunskap allt mer ökar. Naturen är verkligen en bok. Som att duktiga biologer ser vilken insekt som har ätit sig in i trädstammen på storleken av hålen.
Ju äldre träden blir desto skrovligare blir barken och sporer som förs med vinden fastnar under en flik. I mötet med en svampspor och alg bildas lavar som växer längs med stammen. Sporerna tar sig in i veden och mulm bildas.
Mulm, skriver Niklasson och Nilsson, ”är ett samlingsnamn för söndersmulad rötad ved, svamprester, insekters gnagmjöl, samt rester och avföring från insekter, fåglar och fladdermöss” (2005:131). I dessa hålor kan fåglar bygga bo. När stormar sedan kommer knäcks träden vid dessa ihåligheter. En av de saker som gör spillkråkan till en nyckelart är att den kan hacka sig in i oskadade träd och bereda plats för andra arter.
Det är denna process: ett träd som gror, växer upp, bark som skadas som ger en ingång till veden, som ger näring och boplats till andra organismer som gör att en för hårt brukad skog inte kan livnära organismerna. För det tar tid och för att en skog ska kunna hysa en mångfald måste dessa processer ske samtidigt. Skogen måste ha olika strukturer som kan bereda plats för fortsatt mångfaldigt liv. Skogsbruket motarbetar aktivt den delen med att kalhugga stora arealer och plantera träd så att de alla är lika gamla. Det blir virkesåkrar.
Jag låg där i slänten när jag fick höra fågelsång ovanför oss. Blåmesen kände jag igen, medan annan kunde jag inte placera. Jag och Maggie gick vidare.
Idag gick jag ut för att ta de fyra bilderna på trädgården som jag gör den andre varje månad. Som du kommer se börjar det ske saker. Nu är det inte bara vintergäck utan också nunneört och liten vårstjärna som har dykt upp.
Vårstjärnorna har slagit ut, medan nunneörten är på god väg. Kanske är det också för att sol och värme ännu inte hade nått marken när jag tog bilden?Den gula vintergäcken är kvar, medan vårstjärnorna i den här skuggade delen inte har öppnat upp ännu. Det syns på smultronbladen att de börjar få kraft och spänst. Här sker det inte mycket. Tusenskönor som brukar växa här har ännu inte dykt upp, men på andra platser i Simrishamn växer den desto mer. De blå småstjärnorna börjar ta sig in på ängen i norra delen. Men annars hämtar växterna kraft för att kunna försköna med sina blommor.Här är det mest mossa och gräs, men den lilla stjärnan har spridit sig från bården vid bokhäcken och inåt trädgården.
Referenser:
Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur
Koltrastarna hörs då de revirmarkerar i villaträdgårdarna. Det är en fröjd att sitta med ett glas vin och pipan på altanen. Ostan drar in och vågorna på Östersjön hörs från Tobisvik. Det rasslar i glaset runt altanen. Jag tänker på en intressant twittertråd som har startats av Anders Pettersson Västerbottens Allmänningsförbund. Han skriver:
Ibland försöker jag tänka mig in i hur alla trakthyggesbrukshatare mår. De som har en bild av att svensk natur o skog utarmas med rasande fart. Måste vara enormt frustrerande för dem att se det svenska skogsbruket rulla på ungefär som vanligt trots deras massiva kritik
Jägmästaren och bondsonen Johan Lundbäck skriver att han alltid har undrat hur mycket folk är villiga att betala för en toarulle. Jag tyckte det var väldigt fyndigt.
Dels för att det väckte minnen från vistelser i länder där jag just saknade det mjuka, vita, sköna svenska toapappret, som också är jämförelsevis billigt. Men framför allt för att det är svårt se hur saker och ting hänger ihop. Allt har ett pris. Men vad som inbegrips i priset är ofta svårt att överblicka.
För att undersöka priset kan det vara värt att undersöka vad vi har fått och vad det är som vi riskerar att förlora. För i detta handlar det inte bara om mjukt och billigt toapapper, det handlar också om Sveriges historia och hur landet har utvecklats till hur det är idag.
Den industriella revolutionen är övergången från den tidigmoderna till den moderna tiden, förklarar jag för mina elever. Vi lever fortfarande i den, fortsätter jag och berättar att en av faktorerna till att just Storbritannien kom före alla andra länder berodde på stenkolen.
För att driva dessa ångmaskiner behövde man en billig råvara och dessutom ha mycket av den. Det hade man i stenkolen. I Sverige fanns det ingen stenkol, men det fanns skog. Fördelen med skog är att den växer upp igen, till skillnad från stenkolen som är förbrukad efter den har använts.
I början var det inte ångmaskiner som gällde i Sverige utan masugnarna som renade järnet från slaggämnen så att stål kunde tillverkas. Stålet är det produkt som har gjort Sverige till vad det är idag. För att tillverka stål ur järn krävs det hetta och den får man genom att bränna trä. Delvis kan man utveckla masugnarna till att bli allt mer effektiva, men i slutändan handlar det om bränsle.
Det intressanta är att energifrågan har ständigt varit aktuell i Sverige sedan vi industrialiserades. Det har skapat ett centraliserat land, där landsbygdens råvaror används för att utveckla landet.
På många sätt är Sverige geografiskt välsignat. Skogen, älvarna och berggrunden har gjort att när industrialiseringen kom igång gick det fort. Det har skapat en grund som har gjort landet rikt och när man började fördela rikedomarna byggde man en stark välfärdsstat där vi, dess arvtagare, kan njuta av frukterna.
För att kunna bygga detta har man utvecklat en kunskap om hur dess råvaror ska kunna användas. Det har man gjort med hjälp från utlandet och svenska ingenjörer. Från början handlade det om att kunna göra landet till en militär stormakt. Numera har vi bra toapapper.
För att kunna bygga denna industristat har offren varit många. Man har skövlat och ställt om geografiska områden till att bli högproduktiv skog och omformat älvarna för transporten. För att kunna få detta effektiva skogsbruk har man lärt sig av sina misstag.
Bergslagen med sina skogar är här intressant eftersom det är ett Sverige i miniatyr. Det har haft rikligt med mineraler, skog och vattenvägar. Redan på 1600-talet börjades Bergslagen utvecklas för att hjälpa kronan i sina krig på kontinenten. Till bilden nedan skriver Hildebrand att ”1695 uppger hammarskattelängd att Sverige har 324 järnbruk” (1993/1967:36). På kartan ser vi också hur samhällsplaneringen främst inriktades efter industrins behov.
Hildebrand, 1993/1967:36
Det man relativt snabbt upptäckte var att det tar tid innan avverkad skog växer upp igen. Det innebar att man införde rotationsskogar i Bergslagen vilket gjorde att man inte blev utan bränsle till masugnarna.
Frågan om hur vi ska få tillräckligt med skog är fortfarande aktuell, men med skillnaden att vi har upptäckt att sättet som skogsbruket bedrivs är förödande för många arter.
Historiskt har perspektiven förskjutits från att endast se till industrins behov, till att se till olika arter, men också till människors estetiska sinne. Det sista är också en produkt av den svenska industrin: effektiviseringen av industrin har lett till högre vinster, vilket har kunnat fördelas i samhället och genom politisk förändring har vi fått kortare arbetstid. På så sätt kan vi tillbringa mer tid ute i skog och natur och ser hur den hanteras. Den ökade fritiden har också gjort att vi kan tillbringa tid med artiklar i ekologi, vilket fråntar jägmästarnas kunskaps övertag.
Frågan har således utökats med inte bara energibehov utan också habitat och människors estetiska tyckande. Frågan i sin tur kan därför delas upp i hur mycket skog som behövs avverkas varje år för att kunna upprätthålla en fungerande skogsindustri? Vilken slags skogsindustri vill vi ha? Är det massa eller bräder?
Som jag ser det ingår vi i ett skifte där tidigare tillvägagångssätt nu bör omformuleras. Tidigare har statens behov varit överordnade. Senare har de måst samsas med olika former av ägande, där frågor om inskränkningar i egendom blivit viktiga och problematiska. Dessutom har vi sedan vi gick med i EU ålagt oss att följa EU kommisionens stadgar och de framhäver habitat och mångfald, vilket också påverkar skogsindustrin. Därför är det förståeligt att kampen på de olika sidorna blir oförsonlig; vi vill alla rättfärdiga varför just vår ståndpunkt är den rätta.
Avslutningsvis kan vi fråga oss varför en toarulle är så viktig? Jo, den symboliserar välstånd på både toan och för Sveriges befolkning. Den är en produkt av ett effektivt skogsbruk. Men den är inte minst en fråga om vad vi är beredda att ge upp för andra värden. Till dessa värden kommer jag att återvända till senare.
Referenser:
Hildebrand, Karl-Gustaf (1993/1963). ”Järnet och kopparens genombrott”, ur Cornell, Jan, Carlsson, Sten, Rosén, Jerker & Grenholm, Gunvor (red.) (1993). Den svenska historien 6 Drottning Kristina : vetenskap och kultur blomstrar. Stockholm: Bonnier lexikon, ss. 32–42.
Bland ärttörnen i Bäckhalladalen ser jag en sparv, men den ser annorlunda ut. Maggie väntar på mig medan jag försöker se vad det är för någon art. Den märker av mig och gömmer sig bakom en gren i buskaget. Med kikaren rör jag mig åt sidan för att få en bättre blick på den. Det som förvånar mig är huvudet. Det är inte kanelbrunt utan blygrått. I appen Fågelguiden söker jag igenom möjligheterna. Det är en järnsparv.
Jag blir glad. Det är första gången. Glädjen gör att jag inte håller särskilt hårt i kopplet, men en rörelse inne i buskaget får mig att ta hårdare grepp så att inte Maggie drar iväg.
Vi fortsätter upp mot höjden. Den här delen av Bäckhalladalen är ett gammalt militärområde. Berget är ihåligt, men värnen är igencementerade. Vi sätter oss på höjden och jag stoppar min pipa. I väster är himlen mörk, men i öster ljus. Det blåser och med svårighet får jag tänt pipan.
Maggie väntar, men för att hon inte ska bli uttråkad för fort kastar jag lite hundgodis som hon får söka. Betongen och klipphällarna har lava. Den fångar upp jord som ger plats för frön att slå rot.
Under morgonen hade jag studerat Svea Skogs markinnehav. Det är mest i norr, men löper över hela Sverige. Några ynkliga röda fläckar visar deras ekoparker. En ekopark definierar de följande:
En ekopark är stora sammanhängande landskap med höga naturvärden och möjlighet till rekreation. I en ekopark kombinerar Sveaskog, som är Sveriges största skogsägare, också naturvård och skogsbruk. Idag har vi 37 ekoparker runt om i hela Sverige med en genomsnittlig storlek av 50 kvadratkilometer.
Det är alltså inte ett ofredat område utan ett område där skogsbruk idkas.
Under våra upptäcktsfärder i Sverige har vi vandrat en del i Svea Skogs marker. Söder om Örebro gick vi Munkastigen en kall påsk. Vi tältade och vaknade på morgonen med isläggning på sjön. En annan gång vandrade vi etappen Lugnsbo och Ramundaboda av Bergslagsleden med några vänner. Vi såg hur man har brukat och fortfarande brukar skogen. Det var slagghögar från förr. I vindskyddet vid Bäckeliden låg ett tyskt par så vi tältade vid en myr.
I SVD läser jag debattartikeln ”Skeva skogskalkyler blir samhällsfarliga” i vilken Sten Nilsson, Leif Öster och Nippe Hylander kritiserar regeringens syn på skogsbruk. De inleder med orden:
Just nu driver delar av svensk skogsnäring och svensk politik ett hårt motstånd mot EU:s skogspolitik
De frågar sig varför både skogsnäringen och svenska politiker är så kritiska. EU Kommissionen vill enligt regeringen att:
Det övergripande syftet med förslaget är att bidra till en kontinuerlig, långsiktig och varaktig återhämtning av biologiskt rik och motståndskraftig natur i hela unionens land- och havsområden.
Enligt promemorian ställer sig regeringen bakom förslaget men yrkar på större flexibilitet. Deras främsta kritik som debattörerna är den kostnad som de skulle kunna innebära. Men det finns även annan kritik från regeringen där de preciserar varför en större flexibilitet är nödvändig:
Regeringen bedömer utifrån myndigheternas preliminära analyser att förslaget kan komma att medföra påverkan på livsmedelsproduktionen och jordbrukets driftsinriktning, samt en negativ påverkan på virkesförsörjningen och andra råvaror från jord- och skogsbruket.
Jag kan förstå vissa delar av regeringens betänkanden. Åtagandet bygger på överstatliga regleringar som kommer att påverka Sveriges självbestämmande. Det innebär också som de skriver att det kommer att påverka vissa delar av livsmedelsförsörjning. Dessutom menar regeringen att förslaget kan hota totalförsvaret (se s. 9). Men det resonemanget finner svårt att följa. Snarare är det tvärtom, då många av militärens övningsplatser fyller ett stort behov som biologiska tillflyktsplatser för djurlivet (Rosenzweig, 2003, Morizot, 2022). Krankesjön är, för mig, ett närliggande exempel, eller Ravlunda skjutfält där backsvalor trivs i sandbankarna längs stranden vid Östersjön. Paradissjön i Skövde är ett tredje.
Debattörerna hänvisar till Skogsstyrelsens påstående att detta skulle innebära stora kostnader för staten, men de kontrar med att istället skulle Svea Skog kunna fördela sitt skogsinnehav lokalt till skogsägare som upplever svårigheter att ställa om. De skriver:
Det skulle minska statens intäkter med någon miljard kronor per år, nämligen utdelningen från Sveaskog. Med den åtgärden skulle alla degenererade åkermarker som planteras med skog på statens marker kunna ersättas med blandskog, alla statens fjällskogar skyddas och stora arealer skog lämnas för att lagra kol.
Hur omfördelningen av skogen skulle kunna gå till är bortom min kunskap, även om det på ytan ser bra ut. Regeringen borde gå i bräschen för omställningen. Fördelen är att den i så fall inte främst skulle gå ut över de enskilda skogsägarna.
Min avslutning blir lam, då det finns så många olika ingångar i den här frågan och jag är inte tillräckligt insatt.
Framför allt, menar jag, att genom att avsätta stora arealer till biotoper som gynnar arter kommer naturen att bli robustare då klimatförändringarna sker.
Det andra handlar om att bygga en stark landsbygd. Det kan endast ske om det finns jobb till människorna på plats. Skogsägandet och skogsbrukandet idag gynnar endast ett fåtal, nämligen markägarna, men inte småägarna utan framför allt storägare som Svea Skog och Svenska kyrkan (Röstlund, 2022). Att detta inte kritiseras mer tänker jag mig att allemansrätten är att tacka för och de få ekoparker som de generöst har lämnat till allmänheten.
En varierad natur som gärna är vacker lockar människor. Det ger arbetstillfällen. Men framför allt erbjuder det människor en plats att befinna sig på och möta lugnet. Som när jag igår stod och tittade åt en flock viggar. En av dem såg ut att ha doppat sitt ansikte i vit färg. Det var en bergand.
Mars har varit kall, så när solen sken och värmde satt jag utanför med en kopp te och min pipa. På plattorna vid utebordet såg jag en blek nässelfjäril. Den låg mot plattan och jag tänkte att den kanske var död. Men när jag kom nära flög den iväg.
Jag undrade hur den skulle föda sig nu innan nässlorna och andra blommor hade kommit upp, denna kalla vår. Och jag tänkte på det som Hans skriver på sin blogg Liv i fri luft, där han publicerar sina fina foton, med tänkvärda korta texter som: ”Växterna enda motkrav är att de får finnas kvar på sina egna premisser” (Bergsbrantens skatt #3). Nässelfjärilen kommer tillbaka tidiga vårar, men då måste det finnas en livsmiljö som de kan leva i.
Igår kom jag och Maggie upp i Bäckhalladalen. Hon ville gå vidare men jag tyckte det var dags att gå hem. På stigen som leder över till Karlstorpsvägen hade stormen Otto dragit ned träd. Längs slingrande bäcken som rinner ned mot hagarna växer björk, bok och klibbal. I den sanka marken klarar ytliga rotsystem inte att hålla tag när vinden viner från en viss riktning.
Ett dött träd utan bark fångade min uppmärksamhet. Hela stammen hade spår av insekters gnagande i veden som påminde mig om maoriers tatueringar. De gick som solfjädrar ut från en rak linje. Ur den döda veden växte brandgula små svampar som liksom pressade sig ur och bröt av flisor för att komma ut i luften. Det är gullkrös. På engelska heter den passande Witch’s Butter. Jag vände på min kikare och studerade den brandgula gelén som välvde sig ut under flisorna.
Maggie väntade beskedligt på mig och jag tänkte på naturens premisser medan vi gick hemåt. Jag tänkte på skillnaden mellan system och de enskilda delarna.
I det intressanta blogginlägget Hotas 394 arter av trakthyggesbruk? skriver Gunnar Lindén om enskilda arter och han ifrågasätter om de verkligen är hotade av skogsbruket. I den intressanta kommentarstråden fortsätter samtalet där även jag deltagit. De nämner arter som finns på olika platser i Sverige och kritiserar att de är hotade.
Jag har läst flera av Gunnars inlägg och gillar den inblick som jag får utifrån hans perspektiv. I inlägget Om att ifrågasätta dogmer i naturvårdsdebatten skriver han om den kritik han får och hur elaka kommentarer han har fått i sociala medier. Den viktigaste utgångspunkten för ett samtal nämner han där:
[J]ag har sedan jag var liten haft ett stort engagemang för naturen. Jag älskar att upptäcka sällsynta arter eller speciella fenomen i naturen. Jag tycker verkligen att bevarande av biologisk mångfald är viktigt.
I samtalet måste vi utgå från att det finns ett genuint naturintresse även hos dem vi inte alltid håller med. De har andra erfarenheter och kunskap som kan komplettera vår.
Det jag vill komma till är dock en annan vinkel och det är att i samtalet om naturens premisser måste vi ha två olika perspektiv samtidigt. Om det ena överväger för mycket går det mycket förlorat. Det ena perspektivet är att bara se till arterna och det andra är att bara se till systemet. Vad jag menar är att om man alltför mycket koncentrerar sig på de enskilda arterna missar man att ekologi bygger på ett komplext system. Som miljöjournalisten Emma Marris skriver i Wild souls (2021).
Most ecosystems comprise animals as well as plants, though, and you can’t fully understand one without looking at the other
Marris, 2021: 7
Då jag är ganska okunnig om arter tenderar jag att hamna för mycket i systemtänkandet. Fördelen är att det har givit mig inblickar i ekologins och bevarandebiologins utgångspunkter. Det handlar om att se helheten, men också hur de olika delarna samverkar.
I boken Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005) presenteras olika delar i bevarandebiologin. Jag kommer här att nämna två begrepp som har hjälpt mig att öka min förståelse i hur biologerna resonerar, samt rewildings utgångspunkt.
Det är omöjligt att undersöka varje del i varje ekosystem, därför söker man efter signalarter, det är arter som påvisar att det borde finnas andra arter i området som kan frodas i miljön. Niklasson och Nilsson (2005) nämner till exempel lunglav eftersom den berättar att miljön inte har upplevt kraftig störning som slutavverkning i skogsbruket. I området, skriver de, borde det därför finnas andra rödlistade arter.
Visenten är ett exempel på en Nyckelart, det andra begreppet. Det ”är arter vars ekologiska betydelse är stor, ofta större än vad deras mängd antyder” (Niklasson & Nilsson, 2005:80). Dessa arter behöver inte vara hotade, fortsätter de, däremot är deras roll en ”nyckel” till andra arter.
Om vi tittar på bilden nedan ser vi en visent med frön i pälsen. Då den rör sig över stora landskap transporterar den frön till nya platser dit fröna inte hade kunnat ta sig själva. Många arter behöver ljus och genom att de skapar öppningar i skogen ger de plats för arter. De rullar sig på marken vilket blottlägger jord och sand vilket ger plats för äggläggning. De öppnar vägar i slyn. De river av bark på träd vilket dödar träd som ger svampar och insekter livsmiljöer för att kunna leva. Deras roll i skogen gynnar således väldigt många arter i biotopen.
I artikeln Gör Sverige vilt igen i tidskriften Vi beskriver Carl-Gustaf Thulin dem som ”ekosystemingenjörer” och man förstår att en visent inte ett djur som man vill ha på sin gran- och tallåker. Däremot finns det andra platser. I Brösarpsbackar använder man sig av grävmaskiner för att öppna upp grässvålen för att blotta sanden. Det är för att ge insekter en plats att lägga ägg. Bättre vore att ha en hjord visenter, men det är väl önsketänkande från min sida. Även hästarna gör sitt.
Naturen är ett allslukande ord som kan betyda allt och ingenting. Det handlar om både de enskilda arterna, vi människors närvaro och föreställningar, men också om delar som ingår i något större. Det handlar om gullkrösen och spåren i död ved efter insekters framfart, men också om att sitta i trädgården och se vårens första nässelfjäril. Men det handlar framför allt om att låta organismerna finnas på sina premisser. Genom att utöka arealerna med Natura 2000 och naturreservat och skydda eller placera in nyckelarter som visenter eller helt enkelt gotlandsruss, kan vi få en vildare och robustare ekosystem, som kan anpassa sig till klimatförändringar och ge organismerna livsrum.
Så kanske handlar mycket naturvård om att avdela ytor och sedan lämna dem i fred? Så kan man då och då gå dit med sitt sittunderlag, en termos kaffe och en pipa och förhoppningsvis få se en mindre hackspett bland lövträden. För ser man den sökandes mellan träden vet man att det är så många fler arter som trivs, inte bara jag med pipan och kaffet.
Meyer von Bremen (2022). ”Gör Sverige vilt igen”. Vi, publicerat den 3 December 2022 (hämtat den 230318)
Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur
På väg upp för slänten i hagen vid Bäckhalladalen hör jag dem: tranorna. Kylan och snön har hållit sitt grepp om oss. Det är svårt att förstå att vi är halvvägs in i mars. Men det som tranorna framför allt påminde mig om är att de inte återvänder; de besöker oss.
Jag och Maggie fortsatte släntrades uppåt. Hon ville gå en annan väg, men jag bestämde och hon följde mig. Det är ett naturreservat som betas hårt, vilket är meningen. Det är en biotop som kommunen vill bevara. Miljön har kommit fram genom hur vi människor har brukat den. Om boskapen togs bort, skulle det växa igen.
Eftersom jag hade bestämt riktning lät jag Maggie sedan ta över. Hon nosade sig framåt, åt lite hästskit och ledde in mig i en del jag inte hade besökt innan. En tunn ek hade spridit sina stammar i flera riktningar och grenverket hade bildat som en litet rum. Jag spred lite godis till Maggie, stoppade min pipa och satte mig på en häll.
Maggie stod still. Svansen var halvt instucken mellan benen. Hon sniffade. Jag spred ut mer godis, men hon rörde sig inte och jag tände pipan. Hit nådde inte vinden och grenverket höll kvar lite värme i luften.
Eklöven täckte marken där Maggie stod. En stam låg och längs sidan växte det svamp. Där stod några tallar, björkar och en.
Denna en fick mig att tänka på vad jag hade läst under morgonen. Enen hör ihop med tranorna, liksom eken och björken och de andra träden runt omkring mig. För det påminner oss om att en gång var det istid och när den drog sig tillbaka började växter och djur att röra sig norrut. Till en början var det en landbrygga mellan Sverige och Danmark.
Till en början var det stäpp, men så kom dvärgbjörkar för att sedan ge plats åt andra vars pollen sprider sig över stora ytor. I Skogsdynamik och arters bevarande (2005) skriver ekologerna Mats Niklasson och Sven G. Nilsson följande:
De flesta trädslag invandrade till Sverige relativt snart efter istiden, men bok , avenbok och gran ökade först under de senaste tusen åren.
(2005:62)
Skälet till att de olika bokarterna, men också ek och andra trädslag dröjde var för att fröna är stora. De förs inte vida omkring med vinden. Vid första tanken borde det ta tid innan de sprids, men fåglar som nötskrikan är duktig på att gömma dem i marken för senare skrovmål, men många glömmer hon bort. På så sätt har eken fort dragit sig norrut.
Men enen har jag glömt bort. Varför är den så intressant och varför trivs den så i hagen där jag satt? Jo, den är ljuskrävande. Den växer inte i skuggan av andra träd som björken och granen till exempel. Det trivs i öppna marker som där jag satt. Vad det betyder är att skogarna såg annorlunda ut förr och det beror på den samevolution som har skett med arter, varav de flesta inte längre finns kvar.
För 30’000 år sedan levde det mammutar och håriga noshörningar på den europeiska kontinenten. De och andra av dessa stora djur skapade stora gläntor i skogarna där arter som enen kunde leva. Men inte bara enen utan också eken kräver ljus. Senare när jägarna och samlarna blev bofasta och höll sig med boskap då kunde de kompensera för de arterna som hade försvunnit.
Kunskapen om detta samspel i naturen är ung. Vad jag menar är det systematiska undersökande av naturen och hur det sedan förs ihop för att gå under beteckningar som bevarandebiologi. Men i grunden är det inte något nytt.
Innan undersökte man olika arter och kunde se samspelet dem emellan. Myter från urbefolkningar visar på en djup kunskap om ekologin de befinner sig i och biologer har börjat undersöka dessa fantastiska historier. En sådan är upptäckten är att den svarta gladan i Australien tänder eld på skogen för att jaga, något som det berättades om i aboriginernas myter.
Not only the hawks used the ruse of deliberate grass fires as an aid to hunting. We often did so ourselves, especially towards the end of the long dry season when food was scarce and ten-feet tall speargrass, which burnt readily, was a natural haven for game. It is possible that our forefathers learnt this trick from the birds.
s. 705 citerat i Bonta, Mark; Gosford, Robert et al. (2017). ”Intentional Fire-Spreading by “Firehawk” Raptors in Northern Australia”
Tänk det att de studerade djuren och lärde sig av dem. Biologerna trodde inte på det, men nu har man fått det bekräftat.
Kunskap är som jag tidigare har skrivit spridd över samhället. Perspektiven skiftar efter behov, men ju mer som det sker ett samtal desto mer kan man få syn på olika delar. Det är något som jag ibland tänker på och återkommer till i bloggen (se t.ex. Jägarna, älgen och vargen, del 3).
De olika perspektiven och kunskaperna är lätt att glömma när man som jag är negativ till dagens skogsbruk. Men då bör jag minnas att det är en kunskap som är 200 år gammal och som sakta men säkert över åren har förfinats. Den är äldre än biologernas kunskap om hur ekologiska system fungerar.
Kunskapen kommer ursprungligen från Tyskland, där den numera allt mer övergives. Den bygger på en förståelse över hur man ska kunna maximera skörden av träd för att kunna skapa produkter som till exempel bräder, pellets och drivmedel. Det är en del av den kunskap som har gjort Sverige till ett rikt land och har lett oss till den plats vi befinner oss idag.
När sågverken växte fram vid älvmynningarna bidrog det till att bönder kunde få arbete under vintrarna för att försörja sig. Det höll svälten borta. Till en början var det säsongsjobb, men sedan kunde de arbeta där året om. På vintern arbetade man i skogen och på somrarna i sågverken. Det har gjort att skogsägare har kunnat efterlämna sig ett arv till sina barn och barnbarn.
Den syn på skogen som vi alltmer börjar få idag hade man inte förr. Eken sågs som ett problem för bönderna. Kungar i Gustav Vasas följd hade förbjudit dem att hugga ned dem. De skulle användas för skeppsbygge. Men de hindrade bönderna för att kunna öka sina odlingsytor. Ekarna skuggade åkrarna och löven täckte marken. De blev en symbol för överhetens makt över odalbonden.
När vi kritiserar skogsbruket bör vi ha i åtanke att det är en stolt yrkeskår, med djup kunskap om hur man kan maximera träduttaget och förädla varan, vilket ger många jobb som i pappersindustrin.
Maggie började tillslut att söka efter hundgodisarna som jag hade spridit ut och jag puffade vidare på min pipa. Några talgoxar och blåmesar kom och tittade på oss från en björk.
Snart knackade jag ur min pipa och vi fortsatte senare vår promenad. Maggie ledde mig till några harskitar som hon åt upp innan vi gick vidare.
Referenser:
Bonta, Mark, Gosford, Robert et al. (2017). ”Intentional Fire-Spreading by “Firehawk” Raptors in Northern Australia”. Journal of Ethnobiology, 37(4): 700-718, https://doi.org/10.2993/0278-0771-37.4.700
Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur
200 meter högre upp och det är stora snöfläckar. Maggie blir glad och rullar sig på skaren. Vi befinner oss på Kroppefjäll i Dalsland. Som skogsmänniskor är det underbart att komma till den boreala skogen där gran och tall breder ut sig. Det är än knotiga, än resliga tallar och granar som sticker upp i landskapet av gnejs och granit på olika höjd. Att vandra här är att röra sig upp och ned.
Vi går den gröna milen och vandrar ned och förbi Långetjärnet. Maggie springer över sprickån som rinner ut i tjärnen. Hennes brådska gör att jag missar att se efter bäverdammen. Det här är territorium som Maggie känner till. Hon vill bada trots minusgrader. Hon tittar på oss vid avstickaren mot Långetjärnet, men jag pekar att vi ska vidare mot Strussåstjärnen. Det är två, den nedre och den övre. Vi går längs med ett kallhygge som börjar ta sig. Tallplantorna har numera börjat skymma sikten.
I fickor i skogen har de tagit ned en del gran och tall, men det är inte så stort som de norra delarna som vi kommer att passera senare under vår promenad. När vegetationen öppnar upp sig blåser det, men oftast är träden fattigmanskläder, som min morfar sa.
Mellan Nedre och Övre Strussåstjärn blir jag plötsligt förvirrad. Skogsmaskinerna har tagit ned träd och den stig vi brukar följa tappar jag bort. Dessutom vill Maggie ned och bada.
En fallen fura blottlägger graniten på en uppstickande låg brant. Det är bäverns verk, säger E. Jag tvekar, går och tittar; hon har rätt. Längre ned ser jag att bävern har gnagt av barken.
Den ursprungliga bävern utrotades i Sverige, men den amerikanska har planterats in och den sprider sig snabbt. Dit den kommer börjar omformningen av landskapet. Vid tjärnen här på Kroppefjäll håller de till vid Nedre Strussåstjärn och Långetjärn vad jag vet.
På vägen mot de övre tjärnen stöter vi på en kvinna som har tappat bort sig. Markeringar har försvunnit efter skogsmaskinernas framfart och stigarna likaså. Vi förklarar hur hon ska gå för att ta sig tillbaka.
Den Övre Strussåstjärnen är isbelagd, men där graniten sticker ut som små näs är det isfritt. Maggie hittar dem och väntar på att vi ska nå fram. Hon vill att vi ska kasta i en pinne som hon kan hämta. Även här finns ett mindre kallhygge.
Medan E och Maggie leker vid vattnet tittar jag på en död tall. Jag studerar insektshålen och får för mig att studera stammarna runt omkring. Endast en spridning hittar jag. Det slår mig hur svårt det måste vara för skogsägarna att gå runt och söka efter barkborrarnas framfart.
Att plötsligt upptäcka hur träd efter träd börjar dö och veta att man inte hinner få ut dem i tid innan nästa svärmning måste vara oerhört jobbigt. I Skogstyrelsens egen tidning Skogseko läser jag om granbarkborrens framfart. Det tycks råda krisstämning.
Vi fortsätter promenaden och i en sänka mellan Långetjärnen och Dammtjärnen hittar jag vad jag tror är sprängticka på en björk. Den sägs vara bra för kroppen.
På höjden ovanför är spår efter en älg som vandrat österut. Jag följer spåren i snön, men i ljungen tappar jag bort dem. Jag tänker mig att den borde ha fortsatt längs med åsen söderut. Men jag hittar inte spåren och de andra väntar.
Filosofen Baptiste Morizot beskriver i sin bok On the animal trail (2021) hur spårning handlar om att försätta sig i djurets tankevärld och försöka att se vart den kan tänkas ha varit på väg. Men det kräver lugn och inte två som väntar på en. Så promenaden får fortsätta.
Jag går försiktigt ned för branten, men kan inte låta bli att stanna vid en solbelyst gammal ek. Dess fallna löv har färgat marken beige och ljungen når inte intill stammen. Jag funderar på om det är de bittra tanninerna som gör det. Men jag vet inte. Men vacker är den där den står upplyst.
En skylt visar att från och med här förekommer vildsvinsjakt och nedanför kommer vi ner i ungskog. Det är tätare. Det är som en sänka där vi har stött på en flock vildsvin en jul då vi var ute och promenerade. Då var det inte lika känt att de hade börjat sprida sig på fjället. Men nu jagas de tydligen.
Än en gång hittar jag älgspår och även vad jag tror är spår från varg. De förra sköt tjuvjägare. Som vanligt kan jag inte vara säker på om det är varg eller stora hundar. Jag går runt i slyn och tittar i snön efter spår för att sedan fortsätta.
När vi kommer ut på en skogsväg kommer vi till en glänta, skapad av maskiner. Vi slår oss ned i marssolen. Talltitor kommer och tittar till oss. Jag saknar min pipa som jag lämnade kvar i Skåne. Tankar om jobbet når mig. Jag ligger efter med rättningen och stress kommer och rör till det lugna sinnestillståndet. Men titorna lockar tankarna till deras pip. De låter hela tiden för att varsamma varandra om ugglornas närvaro. De tysta blir tagna.
Vi går vidare längs skogsvägen, passerar ett våtområde som inte utdikats. Trots all skog så är det aktivt skogsbruk här. I Skötselplan för naturreservatet Kroppefjäll (1997) läser jag att i början av 1800-talet var det nästan kalhugget här. Kolmilor och skogsbete gick hårt åt träden. Längs med Långetjärn bedrevs det också skifferindustri. Det mesta har vuxit över, men man ser fortfarande var de arbetade.
Snart kommer vi in i intensivt brukad skog. De höga granarna får ge vika för kalhyggen. Det är här vi har nått vårt mål med inlägget för dessa kalhyggen har väckt många tankar i mig, varav en som jag avslutningsvis vill beröra här.
På bilden nedan ser vi hur kalhyggena skär in i skogen.
Screenshot från Google Maps.
Som jag innan nämnde ska vi inte tro att Kroppefjäll är någon vildmark (se mitt inlägg Naturen: det vilda och det tämjda del 1). Som jag nämner i det inlägget handlar vildmarken snarare om upplevelsen än om faktisk vildmark. Men kalhyggena tar brutalt bort den illusionen.
En bekant från Jämtland, men som bor i Skåne, pratade varmt om Dalsland. Han sa att det är som att komma till Norrland fast utan de höga fjällen. Dessutom behöver vi sörlänningar inte åka så långt.
För den som har varit i Dalsland vet att det är ett av de vackraste landskapen i Sverige. Framför allt är det en plats där man kan vandra i illusionen av att befinna sig i vild natur och det lockar turister.
Och det var just detta som slog mig när jag begrundade dessa kalhyggen. För markägaren drar de in en stor summa pengar, men samhället i stort förlorar pengar eftersom illusionen av vild natur spricker. I inlägget berättade jag om kvinnan som hade tappat bort sig på grund av att skogsmaskinerna hade kört upp och markeringar hade försvunnit. Men vi har förr stött på turister i skogarna som promenerar. Det är dessa människor som skapar arbete till de lokala och drar in pengar till samhället i stort.
Jag tror att skogspolitiken i Sverige behöver se till samhället i stort och även skogsägare behöver fundera på hur de kan bidra till samhället. För i turismen finns det både pengar att tjäna men också andra värden som en vacker natur.
Detta samtal har jag planerat att fortsätta i fortsatta inlägg en tid. Det finns flera underliggande tankar som kommer att beröras, men en som jag kommer att driva är att Svea skog bör avvecklas och mycket av den skogen bör skyddas på olika sätt, som t.ex. naturreservat eller Natura 2000.
Det skulle innebära för de enskilda skogsägare och skogsföretag att en större frivillighet i hur man vill bruka skogen. Som det är nu tenderar små skogsägare att drabbas av politiska beslut som gör att arv och annat inte kan utlösas. Medan Svea skog vårdslöst kan fara fram endast med målet att det ska vara en treprocentig avkastning per år.
Men Svea skog är svenska folkets skog. Det är forna svenskars arv till oss och till efterkommande. Detta arv förvaltas illa (se t.ex. Skogslandet (2022) av journalisten Lisa Röstlund).
Referenser:
Andersson, Robert (1997). Bildande av Kroppefjälls naturreservat i Färgelanda, Melleruds och Vänersborgs kommuner. Länsstyrelsen Älvsborgs län.
