Kategori: Trädgård

När livet under barken visade sig

Det finns dem som kan sitta i timmar och studera djurens beteende. Jag minns när jag och min sambo var i Guatemala. Ut ur skogen vid Tikal kom en stor flock näsbjörnar. Vi satte oss ned och tittade på dem, men snart började det klia i mig. Jag kunde inte sitta kvar och började vandra omkring. Till slut var jag tvungen att säga till henne att det var dags att gå. Motvilligt gav hon med sig.

Min inre energi medger inte långsamt betraktande. Jag måste ha något som förleder den, som en bok eller min pipa. Boken fokuserar energin genom att jag ser vad det är som jag bör betrakta. Pipan förleder den så att jag kan låta min blick glida runt.

Med en bolmande pipa går jag runt i trädgården och studerar saker. För det mesta är det bortom min fattning. Men med tiden märker jag hur den öppnar upp. Böcker jag läser och småkurser jag deltar i öppnar upp. Jag får verktyg att upptäcka.

Ibland sitter jag i trädgården med min pipa och ett glas vin i kvällningen och ser insekterna som far runt kastanjen krona eller blåmesarna som rör sig längs grenarna. Ett duvpar gillar att hålla till i kastanjen. Talgoxarna har lämnat boet.

En talgoxunge kikar ut. Samma dag lämnade de boet.

När jag vandrar runt i trädgården kommer böckerna och artiklarna som jag har läst till liv. Sammanhangen blir tydligare och begripligare. En närmast religiös känsla av under kan fylla mig; tänk vad fantastiskt det är ändå!

I onsdags var det ett åskväder som höll på i timmar. Efteråt var det som att befinna sig i en ångbastu. Jag gick runt i trädgården bolmandes på min pipa och ställde mig framför kastanjen. Den är sjuk. Barken lossnar och veden blottas. Spindelnät visar på närvaro av insekter. Blåmesarna jagar. Men aldrig har jag sett några.

Så plötsligt dök en vargspindel fram från under en barkbit, tog ett flygfä och drog sig tillbaka. En vargspindel jagar aktivt till skillnad från dem som spinner nät och väntar på sitt byte.

Under barken döljer sig spindeln.

Fascinerad upptäckte jag att trädet myllrade av insekter. Jag fick syn på gråsuggor, men också svarta stora skalbaggar och en tusenfoting.

Spindelnät och gråsuggor. De senare lever på dött växtmaterial.

Jag funderade på om det var det höga lufttrycket som hade fått dem att ta sig ut eller om jag bara hade tur att stå där just som de visade sig? Sedan i onsdags har jag gått tillbaka ungefär vid samma tid men har inte sett dem igen.

Även tusenfotingarna lever av dött växtmaterial. I nedre högra hörnet sticker bakdelen ut av en svart skalbagge.

Jag hittade en annan svart skalbagge som kröp upp längs träden. Jag tror att det är en läderlöpare. De kommer främst fram under natten och lever av små insekter.

Den blottade veden har börjat spricka upp och bildar ihåligheter. Där trängde sig lädarlöparen in i jakt på insekter. Se nedan hur den kilar sig in i en spricka i veden.

Den söker efter en spricka.
Som den sedan tränger sig in i.
Här har den försvunnit helt.

Jag slog ut pipans aska i det blöta gräset. Jag var upprymd över att ha fått syn på denna lektion i mångfald och ekologi. Tacksamhet fyllde mig och just denna känsla som spred sig i min kropp fick mig att fundera över våra föreställningar om naturen.

Tidigare under dagen hade jag avslutat en kurs om hackspettar över hela världen. Den avslutande delen handlade om varför hackspettar är en så viktig del i ekologin. De beskrivs till och med som ekosystemingenjörer. Det betyder att deras existens påverkar en mängd andra organismer. Genom sin närvaro och beteende förändrar ekosystemingenjörer omgivningen så att andra organismer får lättare tillgång till boende och föda (Jones; Lawton & Shachak, 1994).

Den rödnackade savspetten i Nordamerika är en sådan ingenjör. (Se nedan illustration.) Den gör små utgjutningar i barken vilket får saven att flöda. Av den dricker insekter och ekorrar, men också kalliopekolibrin. Ekorren äter kottfrön. De gömmer dem för senare. Fröna äter jordekorrarna, samtidigt som fröna sprids över större ytor vilket ökar ytan tallarna växer på.

Savspetten bygger bon i träd som den överger efter ett år. Få andra djur kan göra det, utan är beroende av hackspettarna. Till exempel brukar hjortråttor och flygande ekorrar hålen. De i sin tur äts av fläckugglan. Och allt mer sprider sig effekterna av savspettens närvaro.

Från kursen: The Wonderful World of Woodpeckers (Cornell Lab Bird academy)

Vi människor är de verkliga ekosystemsingenjörerna. Bara det att kastanjen får stå kvar i trädgården trots och just därför att den är sjuk medger livsrum för massor av organismer. Att vi lämnar biotoper som hackspettar trivs i påverkar en mängd andra organismer.

För att återvända till den ”religiösa känslan” som jag beskrev i början, så kan vi se det utifrån olika nivåer. Ur den växande teoretiska kunskapen möter jag naturen som blir mångfaldigare inte bara genom organismerna som jag upptäcker utan därigenom att jag ser processerna och sambanden. Processerna som jag ser i trädgården kan jag se i andra sammanhang som biotopen som den rödnackade savspetten lever i. Genom att vi är ekosystemingenjörer med kunskapen och därmed förmågan att underlätta för andra organismer väcks tanken om ett etiskt ansvar för vår omgivning. Till skillnad från den rödnackade savspetten vet vi vad vi orsakar och kan därför minska skadan.

För min sambo så är inte detta teoretiska bygge nödvändigt. För henne räcker det med att sitta på en sten och bara betrakta näsbjörnarna i en glänta i Guatemala. Hon är född med en kärlek till naturen som jag ständigt lär mig. Till min hjälp har jag min pipa och då och då ett glas rödvin för då kan jag också lugna ned mig och bara betrakta det som utspelar sig inför mig.

Så nu är jag certifierad hackspettsvetare!

Referenser:

Jones, Clive G.; Lawton, John H.; Shachak, Moshe. (1994).  Organisms as Ecosystem Engineers. Oikos. Vol. 69:3, ss. 373–386. https://doi.org/10.1007/978-1-4612-4018-1_14

Den andre varje månad och Aldo Leopold

Jag väcks ur mina tankar där jag och Maggie går i Tobisvik. Grågässen lyfter från Östersjön och flyger in mot land. De är en ljudlig skara. Längre ut och högre ser jag gäss som kommer norrifrån på väg söderut. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad det är för några. Kanske är det bläs- eller prutgäss?

De kommer i grupper och jag får en tår i ögat. Jag tycker det är så vackert. Det är inte att himlen är blå utan det är denna årsrytm som de berättar om. Hösten är här och snart är det vinter. Mörkret, vinden och blåsten har också berättat det för mig, men det är fågelstrecken på våren och hösten som gör mig lycklig.

Förr tänkte jag sällan på årsrytmen. Det var naturintresset som gjorde mig till en iakttagare. Jag minns när jag gick med Maggie på fälten utanför Skövde. Luften var klar, löven gula och röda och så kom gässen. Ännu hade inte fågelintresset gripit tag i mig, utan det var endast promenaderna med Maggie som inte lät mig försjunka i mina tankar. Eftersom jag är en läsare började jag söka efter böcker som kunde hjälpa mig att förstå. Jag har inte tålamodet att sitta ned och iaktta myror i timmar som entomologen E.O. Wilson. Hellre läser jag hans böcker. Half–Earth: Our planets fight for life (2016) kan jag rekommendera i sammanhanget eftersom den menar att hälften av jordens yta borde skyddas.

I reportaget Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans (2012) i New Yorker av Elizabeth Colbert lärde jag mig om rewilding. Som så mycket vi läser mindes jag inte den förrän långt senare och just då när jag började lägga märke till årsrytmen.

Under läsandet var det dock en man som ständigt dök upp i den amerikanska litteraturen. Det var Aldo Leopold och boken A sand county almanac (1949). Den utkom ett år efter hans död och är en vackert skriven bok om årsrytmen, om de små organismerna, ekosystemen och mötet med människan. Han levde i den brytpunkt då det mekaniserade jord- och skogsbruket blev alltmer dominerande och då man började skymta den påverkan som människan hade på sin omgivning. Det är en bok som berättar om och låter oss få syn på ett annat perspektiv, där människan inte är i centrum utan snarare tränger på och in i vildmarkens domäner.

Han själv började som jägmästare för att sedan övergå till viltvård och i samband med det var han delaktig i försöken att utrota vargen. Med tiden ändrade han sin inriktning till bevarandebiologin. Han kämpade för inrättande av större geografiska områden av vildmark. Hans stora monument är dock den tämligen korta essäsamling A sand county almanac.

Det är en bok som för samman kunskapen om naturen, hur allt hör samman, hur platsen förändras över tid och hur alla organismer påverkar vår omgivning. Hans iakttagande har varit en ouppnåelig vision för mig och i stället får jag njuta av det i skrift. Det ekologiska blandas med det filosofiska och för honom är naturen verkligen en bok.

Every farm, in addition to yielding lumber, fuel, and posts, should provide its owner a liberal education. This crop of visdom never fails, but it is not always harvested.

s. 77f i Ballantine (1986)

Citatet kommer från kapitlet ”November” där han beskriver sin skog i Wisconsin som han köpte på äldre dagar.

”Soon after I bought the woods a decade ago, I realized that I had bought as many tree diseases as I had bought trees. My woodlot is riddled by all the ailments wood is heir to. I began to wish Noah, when he loaded the Ark, had left the tree diseases behind. But … it soon became clear that these same diseases made by my woodlot a mighty fortress, unequaled in the whole country.

s. 78, Ibid

Detta ”fort” har blivit ett skydd för tvättbjörnar som gömmer sig för jägaren i en halvt vindfälld lönns rotsystem. Eller för skogshönsen som äter av gallstekelns larver som är gömda i potatisgallen på ekbladen. Och så fortsätter han att visa på hur trädens sjukdomar leder till att otaliga organismer kan finna sin nisch och överleva. Han var en förkämpe för det sammanlänkade landskapet, så utdöendeskulden blev alltför hotande, läs Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.

Jag tänker på det när jag till den den sjuka kastanjen i trädgården. Barken har släppt, veden börjar murkna och löven har rostfläckar. Men när jag sitter i trädgården med min pipa ser jag hur nötväckan, blåmesen, talgoxen ständigt är på jakt. I bland dess grenar håller duvor till. En morgon när jag var ute funderade jag på vad som sjöng så vackert upptäckte jag en kolttrast. Den satt i pilen bladverk. Även rödhaken och svarthättan hördes i från buskarna och från Brunnsparken ljudade råkor och kajor. En trädgård behöver träd och buskar och inte de öppna gräsytorna. Då är den ständigt levande, även mitt i ett villaområde.

Det händer så mycket i denna lilla trädgård att jag ofta har drabbats av informationsöverbelastning, vilket beskrivs i ett annat den-andre-varje-månad. Därför håller jag mig till fåglarna än så länge och låter det iögonfallande räcka.

Aldo Leopolds öga stöddes av år av iakttagande, läsande och forskande. Han hade det som Michael Polanyi kallade för tyst kunskap, se Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin.

Gullriset släpper snart sina frön. Pilskotten har vuxit långt över en meter på ett halvår. Jag funderar på att klippa bort alla utom ett skott för att se hur det tar sig. Ännu är solen framme på dagarna att bladen på de olika örterna behåller sin grönhet.
Två tusenskönor har tagit sig upp vid muren. Kanske är det värmen som har gjort att de har tagit chansen. Annars börjar gräset sakta gulna.
Jag försökte hindra gräset från att ta över genom att kratta bort delar för att ge rum åt andra örter. Men gräset är duktigt på att ta över. Nu ska jag snart klippa den. I vänstra hörnet av bilden är en hallonbuske som jag har planterat. Den trivs inte särskilt väl. Högre än så här har den inte blivit på sina två år. Marken är säkerligen inte tillräckligt sur för den. Den andra plantan växer knappt en decimeter.
Även om jag klippte för ett par veckor sedan växer gräset tjockt på denna solvärmda och skyddade plats. Ringblommorna som jag planterade kom inte alls. Klippt gräs förmultnar på riskomposten i hörnet av bokhäcken.

Referenser:

Colbert, Elizabeth (2012). Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans. New Yorker, publicerad 121216. (Hämtad 231007)

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Wilson, Edward O (2016). Half-earth: our planet’s fight for life. New York: Liveright Publishing Corporation, a division of W.W. Norton & Company

Den andre varje månad och försök att komma igång

Jag fick frågan om varför jag inte har skrivit på länge och svarade att jag har inte förmått att göra det. Ikväll har jag slitit mig från teven för att äntligen sätta igång igen. Det som verkligen fick mig att skriva detta är dels hennes kommentar och när jag såg en fjäril lyfta från äpplena som i alla möjliga storlekar växer tätt på grenarna.

Det är inte bara en fjäril som har hittat dit utan olika steklar och flugor. Någon insekt penetrerar skalet, förruttnelse inträder och det söta fruktköttet lockar olika insekter. För en professionell odlare är det en mardröm, men för mig är denna mångfald av insekter något vackert.

På väg hem häromdagen funderade jag på vad för slags organismer detta kan locka? För även om jag är villig att dela med mig vill jag ändå plocka så jag kan göra äppelmos på de små och vira in de större i tidningspapper så de håller längre.

Körsbären går till fåglarna och plommonen till insekterna, men aromaäpplena vill jag kunna njuta av. Och samtidigt säger vissa ekologer att det handlar om en balans som uppkommer efter tid. Först kommer förlusten med de många ”skadeinsekterna” för att sedan locka till sig deras fiender, som kan vara allt från andra insekter till fåglar.

Jag är spänd på hur det kommer att arta sig.

När jag klippte gräset för en månad sedan trodde jag det skulle bli sista gången. Men brittsommaren och fukten i marken gör att det kommer att krävas en klippning snart. Jag gör det när löven från kastanjen har fallit.

Pilens grenar har vuxit sig stora över året. Nu pryds de av gullris som för första gången har dykt upp detta året. Även en låg lönn har tagit fart i vänstra delen. På den inglasade altanen har vi tomater som vi fick av grannen. De är fortfarande gröna. Syrenen och lönnen i söder tar för mycket av solljuset, antar jag.
På denna solbelysta plats växer klöver, gräs och annat. Här tar sig inte gräset så bra som på andra platser i trädgården. Egentligen behöver jag inte klippa gräset här på hela året. Tusenskönorna som har vuxit här tidigare år berättar om hårt packad jord. Kan det vara skälet? I år var det få tusenskönor.
På ängen i skuggan av den ohamlade pilen växer gräset tjockt och högt. I år har det inte tagit över allt och jag hoppas att det inte kommer att hindra de andra växterna. De som lyckas gör det på höjden. Vallmon lyckades dåligt i år. Kanske var det för lite sol?
Här växer gräset som om jag hade spritt ut gödning. Det är också en solbelyst plats. De plättar som jag skapade med räfsan har vuxit igen. Det är en plats där blommorna ger sig till känna tidig vår, men under sommaren försvinner de för att bida sin tid till nästa vår.

Den andre varje månad: Tiden

Jag vet inte hur det såg ut här där jag bor i Simrishamn innan Ehrnbergs Läder AB hjälpte sina anställda finansiellt att bygga villor och marken förändrades för människornas behov. Kanske var det tallmark som vid Åbackarna? Eller stod bokarna här liksom de gör i den nordligare delen av Åbackrna?

Nu däremot står villorna kant i kant med sina trädgårdar. De byggdes i slutet av 1940-talet. Minnena av svältår gjorde att varje trädgård fick matjord att odla i. Detta har mina grannar berättat för mig.

Med tiden har trädgårdarna bytt utseende beroende på vem som har ägt den och vilka förutsättningar som de har. Huset vi bor i står väster om trädgården vilket gör att det finns ingen kvällssol. En stor kastanj och ett pilträd skuggar delar av den. På flygbilder från 1965 ser man att lagerhäggen var stor redan då.

Tiden är inte konstant, men den går inte att vända tillbaka. Alla organismer förändrar sin miljö. Om det finns en balans mellan de olika organismerna kan ett landskap behålla sin prägel under väldigt lång tid. En trädgård har sitt årshjul, en betad äng sitt. Frågan som man kan ställa sig är vilken rytm ett visst landskap har. Serengeti i Kenya och Tanzania präglas av djurens cirkulära rörelse (Carrol, 2016).

Även om tiden är en framåtrörelse innehåller landskapet minnen från det som var. I Bäckhalladalen norr om Simrishamn var utmarkerna där djuren betade delar av året. Det hårda betestrycket har gjort att böljeslagshällarna syns. De förstenade vågorna är minnen från istiden. Utmarkens växter bibehålls genom att man låter boskap beta här under sommaren.

Orsaken till att jag talar om tid och minnen är artikeln ”The soil remembers” (Janzen, 2016). I den beskriver författaren ekosystemens komplexitet och hur svårt det är att se hur de kommer att gestalta sig i framtiden, men i marken, i jorden finns det minnen kvar.

Minnena är i form av frön, mykorrhiza, liksom hur jorden är lagrad. Plogen och markberedaren river upp de minnena för att kunna ge de bästa förutsättningarna för önskat trädslag. Vissa växter överlever. Som hallonen vars rötter skjuter skott och etablerar sig i de solbelysta öppningarna. När trädkronorna sluter sig och ljuset försvinner dör de, men rötterna finns kvar i väntan på att solen åter når marken.

Janzen skriver att ekosystemets livskraft kommer över tid att uppenbara de invävda och inneboende möjligheter som jorden har.

Owing to inscrutable complexity, our ecosystems’ future vitalities can never be predicted precisely –only time, across a span exceeding our view, will reveal their evolving, interwoven trajectories.

Janzen, 2016

Tiden fortsätter han är också den domare som kommer att avgöra hur det kommer att gestalta sig.

Time is the final arbiter, the eventual judge; and it renders its verdict only haltingly, unhurriedly, often only after decades, centuries even, when we are no longer there to hear its judgement.

Janzen, 2016

Detta tänkande, som för mig låter ödesmättat och dramatiskt, väcker undran och förundran. Det senare då det lämnar det torra vetenskapliga språket och får en mytologisk klang. Det tycks mig format av den linjära tiden som skapats av kristendomen, där det finns en skapelse och en domedag. Det har inte det cirkulära tänkandet som kommer till uttryck i Völvans spådom i Den poetiska eddan (2016) där gudar föds och dör.

Den undran som det väcker är om det här är ett givande sätt att resonera kring naturen, dess miljöer, organismer och biotoper? Det vetenskapliga språket har sina trösklar och kräver en kunskap som för mig kan kännas omättlig. Å ena sidan väcker det en ödmjukhet inför tanken att det finns ingen bortre gräns. Å andra sidan skapar det en frustration, då den tid som krävs för att nå kunskapen i betydelsen men vad hände sedan ligger bortom min grav. Herakleitos ord att ”allt flyter” ekar svagt.

Nu talar vi visserligen om de oöverblickbara tidshorisonterna. Trädgården bär också på minnen. Kastanjen som så dominerar vad som tillåts växa under dess krona. Gräsmattan har sina minnen där tusenskönorna, vitklövern och kirskålen återvänder, medan andra en gång växer och inte återvänder igen. Eller så blir de likt glömda minnen som kommer fram då förhållandena är gynnsamma.

I The book of wilding (Tree & Burell, 2023) skriver författarna att med tiden kommer den forna mångfalden att återvända:

Left to its own devices, this land could take tens if not hundreds of thousands of years to reestablish its former biodiversity.

(Tree & Burell, 2023:229)

När jag går runt i trädgården och ser de olika inhemska och utländska växterna, tänker på att jag och andra har planterat och spritt frön från när och fjärran, tror jag än en gång ett slags mytologiskt tänkande genomsyrar idéerna kring biodiversitet. Så som det en gång var eller om bara människan försvann så skulle mångfalden kunna utvecklas fritt. Men människan är bara en av många arter som tenderar att dominera sin omgivning. Fast, visst, när koevolutionen låter de olika arterna diversifiera, de utrikiska samsas med de inhemska så kommer en mångfald av olika förhållanden organismer emellan att uppstå. Men det kommer inte att se ut som i forna tider.

Pilen mellan rhododendron och syrenen har gått från en liten döende stubbe till att växa meterlånga grenar eller stammar (vad det nu bör kallas).
Av föregående års många tusenstjärnor är det i år få. Vitklövern har däremot tagit sig upp. Förra året var det brunbränt här, men regnet har gjort det tätt grönt. Däremot växer det inte lika bra som i östra delen av trädgården. Det var i östra delen som man lade matjorden när husen byggdes.
Ängen ser annorlunda ut i år. Den ohamlade pilen ger skugga. Det myckna regnet och gräset som alltmer gör sitt intåg täcker över timjan och andra örter som växer nära marken. Gulmåran blommar i sydöstra delen. Ängsvädden ger färg i det gröna. Tomtskräppan kommer snart att släppa sina frön och försöka breda ut sig än mer. Kanske kommer de andra att hålla den i schack?
Gräset dominerar helt här. Sommarfibblan är ståndaktig där jag inte har gått med gräsklipparen. Även en tistel håller till där.

Referenser:

Carroll, Sean B. (2017[2016]). The Serengeti rules: the quest to discover how life works and why it matters. Paperback edition. Princeton, New Jersey: Princeton University Press

Den poetiska Eddan: gudadikter och hjältedikter efter Codex Regius och andra handskrifter. (2016). Stockholm: Atlantis

Janzen, Henry H. (2016). ”The soil remembers”, Soil Science Society of America Journal, Volume 80:6, November-December 2016, ss 1429-1432, https://doi.org/10.2136/sssaj2016.05.0143

Tree, Isabella; Burrell Charlie (2023). The Book of Wilding: a practical guide to rewilding, big and small. London: Bloomsbury

Tar jag hand om jorden?

I lördags grävde jag med mina händer i pallkragen efter potatisarna som jag hade planterat. Jorden var tjock och fet, mörk och lätt. I det mörka såg jag de ljusa potatisarna. Blasten hade rensats bort, så de hade dolts under jorden. Vi hade varit borta i flera veckor och nu tog jag upp dem.

Tidigare under dagen hade jag köpt potatis, då jag hade trott att min familj som hade bott i huset medan vi var borta hade ätit upp den. I stället hade de lämnat den i marken och det var lustfyllt att sticka ned händerna i jorden och hittade dem.

Jag hade köpt potatis, skrev jag, och ändå hade jag odlat potatis. Den odlade var inte ens särskilt god. Det var en sort som jag hade hittat på Granngården och som lovade skörd innan midsommar. Skörden var riklig, men jag föredrog den köpta.

Pallkragen där potatisen har växt är den längst till vänster. Salladen blommar snart. Bakome den syns bladpersiljan. Pumporna kräver sin plats. Solrosorna vänder sig söderut, men himlen är mulen. Majsen som är odlad från majskorn från förra årets skörd verkar inte ta sig i år. I den längst till höger samsas rödbetor, med blåklint och bondbönor. Morötterna har inte fått någon sol alls och kom inte. Var blåklinten kommer ifrån det vet jag inte. Men den är vacker. Jag för ett växelbruk och bondbönorna är för att tillföra kväve i jorden. Där potatisen växte hade jag förra året planterat de tre systrarna, majs, pumpor och olika bönor. Jag vände inte på jorden utan tryckte bara ned den förgroddade potatisen.

Skälet till att jag nämner detta är några texter som jag har läst av Maria Puig de la Bellasca. Hon är professor på universitet i Warwicks institution för Centre for Interdiscplinary Studies. Fältet hon arbetar inom är STS, science, technology and society, och hennes forskningsfält är jorden och myllan och vår relation till den. Jag har tidigare stött på hennes namn, men inlägget med den underbara titeln ”Developing an Expanded Soil Profile methodology for restoring social-ecological relations: A case study of Sunnivue Farm, a biodynamic farm in Southwestern Ontario” på Natural history of ecological restoration gjorde mig nyfiken på att lära mig mer.

STS är ett brokigt forskningsfält. Det har sin grund i sociologin, men är tvärvetenskapligt då det handlar om hur samhället förhåller sig till vetenskapen och teknologin. Utgångspunkten är att samhället och därför människan formas och formar hur vi förhåller oss till och skapar vår verklighet utifrån vetenskapen och teknologin.

Inom fältet är begreppet ontologi viktigt. I sig betyder det läran om varat och undersöker hur detta styr hur vi ser på världen och lever i den. STS begrundar hur vi är och varder utifrån det vetenskapliga och teknologiska sammanhang vi befinner oss i. Det är en kritisk disciplin och skärskådar genom att plocka isär fenomen och försöka se på dem ur olika synvinklar. Viktigt är att se teknologi och vetenskap som värdeladdade, vilket innebär att den ontologi som vi lever i kommer att forma vilken vetenskap och teknologi som utvecklas. Den skiljer sig således från dem som anser att vetenskapliga upptäckter eller teknologiska innovationer är värdeneutrala.

Puig de la Bellasca undersöker jorden och vår relation till den genom att införa begreppet etiskt omhändertagande. Det ska inte förstås utifrån ett normativt perspektiv utan i från ett ontologiskt, då det formar hur vi relaterar till tingen omkring oss. Hon skriver följande i artikeln ”‘Nothing Comes Without Its World’: Thinking with Care” (2012):

[E]thics of care entail that to value care we have to recognize the inevitable interdependency essential to the reliant and vulnerable beings that we are.

2012:197

Omhändertagandets etik handlar om att erkänna att vi i vårt väsen är beroende av det omkring oss på samma sätt som det är beroende av oss. Det är en ontologisk utgångspunkt eftersom det handlar inte om hur vi bör agera utan om hur vi ser på det livssammanhang som vi lever i.

Vad är jord? Dels är det materialet som potatisen växer i, men det i sin tur består av en mångfald av sammanlänkade enskilda entiteter.

Jord är den blandning av mineraler, lösa avlagringar, gaser, vätskor, levande biomassa och organiskt material som täcker jordens landyta.

”jord”, Wikipedia

Den levande biomassan är inte bara maskar utan också det mikrobiom, de mikroorganismer, som till exempel bakterier, som lever i jorden. Upptäckten av dessa mikroorganismer är relativt ung och deras betydelse i odlandet utforskas och diskuteras. Jord består av biotiskt, som maskar och mikroorganismer, och abiotiskt, som mineraler, vilka påverkar dess tillstånd. Jorden i mina pallkragar som jag beskrev som mörk mylla, tyder på en stor andel mikroorganismer och näringsrik jord. Förmodligen är den för näringsrik för potatisodlande, då potatis trivs bättre i näringsfattig och sandig jord.

Att odla är att inleda en relation med jorden och hur den relationen gestaltar sig utgår från ontologin. En teknokratisk ontologi skulle kunna se till de olika kemiska processerna som odling är. Det är jordens kemiska och fysiska sammansättning i förhållande till ljuset och hur fröet utvecklar sig. Utifrån producentens ontologi handlar det om avkastning, medan konsumenten ser det utifrån varan.

Att bara använda begreppet perspektiv fångar inte riktigt hur omedvetna vi är av hur vår upplevelse är av det som gestaltar sig inför oss. Perspektiv är som om vi väljer hur vi upplever det, medan ontologi syftar på den omedvetna påverkan på hur vi upplever det.

STS kritiska perspektiv bygger på ordets kritiks ursprungliga betydelse, som handlar om att bedöma, (κριτής, krites, domare). För att kunna göra det är det en terminologityngd litteratur som kan vara irriterande och påfrestande att läsa. Det konstlade uttryckssättet handlar inte främst om att utestänga de oinvigda utan just om att hitta verktyg för att kunna byta perspektiv och få skymt av ontologierna omkring oss.

Låt oss nu återvända till potatisen och till den ontologi som jag befinner mig i och som jag tror många befinner sig i. Det är en värld där det är en lyx att kunna arbeta med jorden. Jag är inte beroende av jorden utan jag gör det utifrån andra motiv än att främst kunna livnära mig av den. Förvisso blir jag stolt över det som jag lyckas odla och jag lär mig lite mer varje år om vad jag bör tänka på, men det viktigaste är att jag inte är beroende av den.

Det är just bristen på beroende som Puig de la Bellasca syftar på, då jag inte ser förhållandet till jorden utan för mig är den snarare en konsumtionsvara som roar mig ibland och en identitetsmarkör framför allt, vilket jag tidigare har tagit upp i inlägget Maskros, gräsmatta och klass. Det är också en plats för lärande, vilket jag tar upp i inläggen ”Den andre varje månad”, en syn som bekräftar att det är en konsumtionsvara.

Konsumtionssamhället uppkom med industrialismen. Innan dess levde vi i ett produktionssamhälle, där vi själva producerade vad vi åt och var beroende av vår egen gård, vårt hemman, det vill säga den avkastning som den gav. Industrialismen gjorde inte bara att vi lämnade våran hembygd utan också att vi blev beroende av inkomsten från industrin vilket gjorde att vi kunde köpa vår mat, kläder och sedan nöjen. På så sätt bröts vår relation till jorden.

Konsumtionens ontologi framträder i den nya relationen som sker då vi återigen får ett stycke jord som vi kan odla på. Det visar sig också när vi köper jord till vårt land och pallkragar för att odla, snarare än att skapa jorden själva. Själv har jag en jordfabrik genom bokashin, vilket bygger på att min köksavfall genom mikroorganismer bryts ned till näringsrik jord.

I grunden skulle var och en som har en trädgård själva kunna skapa sig sin egen jord med hjälp av köks- och trädgårdsavfall. Det är något som många gör genom sina komposter, men trots det köps den framför allt. På liknande sätt köper många den näring som behövs för att det ska växa, snarare än att använda guldvatten, vår egen urin blandat med vatten.

Relationen till en konsumtionsvara upprätthålls så länge som vi är roade av den och sedan lämnar vi den. Omhändertagandets etik, som Puig de la Bellasca innebär att vi gör ett åtagande och erkänner vårt beroende till omgivningen. Ekologiskt omhändertagande, skriver hon i artikeln ”Making time for soil: Technoscientific futurity and the pace of care” (2015), handlar inte bara om växandet utan gestaltar sig i den ökade och myllrande medverkan mellan deltagarna.

In these temporalities of ecological care, growth is not necessarily exponential, nor extensive. This is not only because ecological growth involves cycles of living and dying, but also because what makes an ecology grow manifests itself in the intensification and teeming of involvements between members. 

2015:20

I framtida inlägg kommer jag att återvända till dessa frågor. Nu vill jag avsluta med att i samtalet mellan olika parter erkänner vi sällan, eller kanske hellre, vi förstår inte att det är olika ontologier som vi lever i. En lantbrukare, en producent, har en annan ontologi, en annan verklighetsuppfattning när regnfronten kommer in över landet än konsumenten som möjligen kommer att märka det senare på de höjda matpriserna, men då förmodligen inte gör kopplingen till skörden som drabbades.

Själv har jag endast börjat upptäcka genom att jag har fått begrepp för hur jag ska få syn på ontologin som jag lever i. Det sker genom att jag får syn på relationerna till min omgivning och hur de får mig att agera. Den sakta växande kunskapen om de olika relationerna fördjupar min relation till trädgårdens olika medlemmar.

Referenser:

Puig de la Bellacasa Maria (2012). ‘Nothing comes without its world’: Thinking with care. The Sociological Review 60(2): 197–216. https://doi.org/10.1111/j.1467-954X.2012.02070.x

Puig de la Bellacasa, M. (2015). ”Making time for soil: Technoscientific futurity and the pace of care”. Social Studies of Science, 45(5), 691–716. https://doi.org/10.1177/0306312715599851

Jord. (2020, december 4). Wikipedia, . Hämtad 06.13, augusti 7, 2023 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jord&oldid=48521930.

κριτικός. (2023, March 17). Wiktionary. Retrieved 06:38, August 7, 2023 from https://en.wiktionary.org/w/index.php?title=%CE%BA%CF%81%CE%B9%CF%84%CE%B9%CE%BA%CF%8C%CF%82&oldid=72005939.

Maskrosor, gräsmatta och klass

Solen skiner och den brukliga kalla vinden från Östersjön upplevs inte i trädgården. Jag har planterat lite allt möjligt i pallkragar och krukor idag. Jag är slarvig och gör det för skojs skull. Varje år lär jag mig lite mer. Att det växer beror nog mer på växtkraft än på gröna fingrar.

”För skojs skull” skriver jag då jag och väldigt många människor i västvärlden har råd att vara slarviga. Vi är inte beroende av skörden. Egenskördad potatis smakar bäst, men som de ekonomiskt sinnade säger är det nog billigare att köpa i affären.

Några saker har fått mig att fundera kring detta odlingsfenomen, att en medelklassens representant smutsar ned sina fingrar och berättar för andra att man gör det. Förr hade jag stoltserat med att låta lillfinger nageln växa för att visa att kroppsarbete är för andra. Att jag tar upp klassaspekten är för att det har att göra med just detta och den förändring som har skett de senaste 100 åren.

Maskrosen tycker många är ett otyg. Själv är jag förtjust i den. En person lärde mig att man kan steka blommorna i smör. Det blev gott. Förutom skönheten i denna överlevare så symboliserar den just klass.

Maskrosen kämpar hårt mot gräset som nu med solen och värmen tar fart.

I ett inslag av The history guy berättar Lance Geiger om maskrosen och hur den hör ihop med civilisationer, ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”. Först berättar han om hur den har spridits över hela världen, sedan dess medicinska egenskaper, men det som fick min uppmärksamhet är när han kom in på varför man plötsligt började bekämpa den med alla möjliga kemiska medel.

En gräsmatta var förr bara de rika förunnat. På en välklippt gräsmatta kunde man spela krocket och dricka cocktails. Kloten rullade bra och man fick inte gräsfläckar på byxor och klänning. De mindre bemedlade som lyckligt nog hade en liten markplätt odlade på den. Men när människor fick det bättre ställt kunde man låta gräsmattan istället bli en statussymbol och likna sig med de rika. Med tiden ville man också få den fina enhetligt gröna gräsmattan och då uppstod den gröna öknen i villaområdena. Mångfaldens blomster försvann för det exotiska och det prunkande som endast fyller en funktion för människornas estetiska sinne. Pollinerande insekterna var inte längre önskvärda.

Just hur en liten växt som en maskros påvisar hur samhällen förändras tror jag även hör ihop med skogsdebatten i Sverige. Det som fick mig att tänka på detta är historikern Per Eliassons doktorsavhandling Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875 (2002). Där skriver han att det svenska skogsbruket kom till före industrialiseringen. Då var det en diskussion om hur marken användes, vilket skapade intressemotsättningar och maktförhållanden blev påtagliga. Frågan om hur man skulle utnyttja skogen ställde grupper mot varandra. Dessutom hörde det ihop med förändringar som skedde utanför Sverige.

Därför måste det ses i samband med delar av de vetenskapliga, sociala och ekonomiska förändringar som sker i andra europeiska länder vid samma tid.

Eliasson, 2002:19

Känns tankegångarna igen från idag? För det som sker idag i skogsdebatten är väldigt intressant i ett historiskt perspektiv. Låt mig rada upp några delar, varav de två viktigaste i det här resonemanget är klass och teknologi.

I Sverige har vi allemansrätt, vilket innebär att var och en som vill gå ut i skogen kan göra så. En ägare kan inte hindra oss andra från att på hans marker. Klassmarkören att stänga av en mark finns inte i Sverige till skillnad från i andra länder. Genom att arbetet har reglerats allt mer och semester och lediga dagar har införts har vi dessutom tiden att gå ute i skogen. En annan klassmarkör som klädindustrin har byggt en nisch kring är medelklassens vilja att visa upp sig ute i naturen, att tälta, att vandra och dessutom göra det långt hemifrån vilket kräver bil.

Bilen pekar på de teknologiska förändringarna som har skett. Fler av oss kan sedan 70 år tillbaka ta oss allt längre ifrån våra hem när vi är lediga. Vi rör oss i landet och utlandet, upptäcker och jämför. Nya impulser som kan förändra våra föreställningar uppstår i dessa möten.

I och med sociala medier har vi också börjat kommunicera på ett nytt sätt. Förr skrev man brev och de var ofta riktade till en person eller de närmaste. Numera basunerar vi ut åsikter till kända och okända. Jag känner ingen personligen som läser mina tweets. Därmed uppstår också problemet kring tillhörighet.

De som känner mig vet vem jag är och i våra möten rör vi oss bland många ämnen. Meningsskillnader löses genom fortsatt samtal eller att man duckar för att inte störa harmonin. På sociala medier handlar det mer om att positionera sig, att visa upp sin persona, den mask som man vill att folk ska se. Intrycksstyrning lärde jag mig att det kallas.

Slutligen har teknologin också medfört att det är i stort sett gratis att ta bilder, att de är lätta att sprida och det gör vi gärna på sociala medier. Detta må låta som självklarheter, men jag tror det är viktigt att begrunda dem då de får effekter i skogsdebatten som inte alltid gynnar den.

Det var en tweet som är tredje intrycket som fick mig att begrunda dessa olika aspekter och som leder till avslutningen.

I en tråd om kalhyggen skriver Lars Lundqvist, som har gjort gästinlägg på den här bloggen följande:

Det beror till största delen på att de som kritiserar kalhyggen letar reda på de som ser värst ut: Stora, när det inte finns nån växtlighet, direkt efter avverkning eller markberedning, osv , inte normala kalhyggen med lämnad hänsyn mitt i sommaren några år efter avverkning

@larslundqvist 10:52 em · 13 maj 2023

Själv svarade jag på den kritiskt, men började sedan fundera över alla de bilder som ploppar upp i mitt flöde. Den källkritiske ser att de är tagna ur sitt sammanhang och handlar snarare om att driva en fråga än att visa på verkliga förhållanden. De illustrerar en ståndpunkt, snarare än verkliga förhållanden.

Vad jag menar med det sista är inte att förringa deras betydelse. Jag är väldigt kritisk till hur skogen brukas och missbrukas i Sverige. Men bilderna är inte tagna i syfte för att förstå utan för att kritisera genom att lyfta fram skräckexempel, som det tyvärr finns massor av.

Det är här jag ska försöka att knyta ihop resonemanget om maskrosen, gräsmattan och klass. För vad delar av diskussionen handlar om är en förändring av samhället. Dels är det den nya kunskapen om biologisk mångfald som till kommit under de senaste 30-40 åren, dels motsättningar mellan olika intressen, men vad det framför all handlar om är samhällsförändringar som tillkommit genom teknologin.

Vi har fått ett torg att samtala på genom de sociala medierna. Det har blivit lätt att sprida bilder. Det har också blivit viktigt för många att positionera sig i endera läger. Men för att återvända till The history guy. Information har blivit lättillgänglig. Ett tjugominuters klipp om maskrosen och genast kokas det soppa. Det är lätt att vilja skaffa sig tolkningsföreträde i debatten. Men informationens tillgänglighet och kunskap är inte detsamma. Här är jag självkritisk, då trots att jag slukar information så är det ofta som jag missförstår den, likväl kan jag uttala mig som en expert. Det är något typiskt för den uppåtviljande medelklassen.

Nya grupper har framkommit i skogsdebatten. Maktförhållanden ifrågasätts och det hör ihop med vetenskapliga, politiska, sociala företeelser inte bara i Sverige utan även i omvärlden. Men det som skiljer debatten från 1800-talet är just teknologin och de sociala medierna. Det skapar en dynamik och frågan om det bara är krus på ytan eller om den förmår att ta sig djupare? Hur starka är de underliggande strukturerna som inte är lika enkla att få syn på i samtalet?

Skogsdebatten är symptomatisk för samhällsförändringarna som sker. framtidens historiker kommer att ha mycket att gräva i.

Referenser:

Eliasson, Per (2002). Skog, makt och människor: en miljöhistoria om svensk skog 1800-1875. Diss. Lund : Univ., 2002

Geiger, Lance. (2019), ”Dandelions and Civilization: A Forgotten History”, The history guy, Youtube, publicerat den 20190619 (hämtat den 230514).

Naturen, poesin och hyllningen till livet

Eleven var ute efter att störa lektionen på sitt lite charmiga, men ändå irriterande sätt. Jag talade om förhållandet mellan religion och vetenskap, berättade om hur dogmer styrde hur man uppfattade världen förr och att när man började undersöka världen, blev dogmerna ifrågasatta.

Jag sa att när Copernicus och andra astronomer tittade upp på himlen, studerade den och försökte räkna ut banorna så stämde inte det ptolemaiska systemet som hävdade att jorden var i centrum och att runt jorden cirkulerade planeterna. Hur vet vi, undrade eleven leende, att planeterna rör sig runt solen? Han lockade, jag nappade.

Det räcker att titta upp på himlen, sade jag. I väster ser du Venus och om du tittar i söder ser du nu Orion, men han kommer snart att försvinna för att dyka upp till vintern. Alla tittade upp. Ingen visste vad jag talade om. Tittar ni inte på himlen på kvällarna? Har ni inte sett Venus? Nej.

Mina elever tror jag inte skiljer sig från de flesta av oss. När jag var i deras ålder gick jag ständigt med freestyle och lyssnade på musik. Jag ser vuxna som unga som både springer och går med hörlurarna som utestänger allt trots att nu är en underbar tid att vara ute.

Fågelsången upphörde inte. Jag stod vid en buske och försökte få syn på näktergalen som sjöng på sitt karakteristiska sätt. Vid dammen som ligger vid entrén till Tobisviks camping hörde jag rörsångaren och fick syn på den i vassen. I dungen i Bäckhalladalen hör jag steglitser och hämplingar. Det är en naturens symfoni omkring oss och så många går med sina hörlurar och stänger ute naturens hyllning till livet.

Sprängtickan mjukar upp veden innanför björkens bark.
I den mjuka stammen hackar sig en hackspett lätt in och kan bygga ett bo.
Hålet fylls med mossa där vilken fågel som helst kan lägga sina ägg. Här har en bit av stammen fallit bort och blottar mossan. Bilderna är tagna precis bredvid en grusväg vid Sandhammaren.

Vad vetenskapsmännen upptäckte i mitten av 1400-talet och framåt var världen omkring dem. De började undersöka sin värld för att det som hade stått i de religiösa texterna överensstämde inte med världen omkring dem. De började iaktta. Johannes Kepler trodde inte på det som Copernicus skrev, men han gick inte till de religiösa texterna för att påstå att Copernicus hade fel utan undersökte matematiken och observationerna. Felet han fann var att planeterna går i ellipser. Galileo började experimentera och använda teleskopet för att titta ut i rymden.

Mitt teleskop är min pipa. Med den sitter jag i trädgården och iakttar utan att försöka se. Jag vill bara upptäcka lutad mot kastanjen i solen.

Maggie sökte godis för att inte störa mig. När det inte fanns mer godis började hon gräva i ett av flera redan påbörjade hål. Hon gör det vid rötter eller vid stammarna, antingen vid kastanjen eller vid pilen.

Vår gräsmatta är hårt packad. Det märks på att det framför allt är tusenskönor som förmår att ta sig ned i jorden på sina ställen. Där Maggie gräver kommer frön åt att skaffa sig ett livsrum.

Vid kastanjen. Det vita bakom örten är askan från min pipa. Det märks hur länge sedan det var sedan det senaste regnet

Som här bredvid där jag så ofta sitter lutad mot stammen upptäckte jag denna lilla planta som jag inte hittar namnet på. Den har tagit sin boning på det Maggie har grävt upp. Där har jag tömt min kaffesump och slagit ut den släckta askan från pipan.

På hösten släpper kastanjen sina frön, men den hårde jorden gör att de inte gror. Men så tittade jag där Maggie grävde och luckrade upp jorden. Där, i skuggan av moderträdets, hade en kastanj kunnat nå den mjuka jorden och sköt ned sin pålrot.

I skyddet av den stabiliserande roten och i den uppluckrade jorden kan ett nytt träd slå rot.

Det är en kliché att kalla naturen för en bok. Trots det använder jag den återkommande. Här vill jag precisera vilken slags bok det är och det är poesiverket. Den bok som man inte sträckläser. Ibland förstår man inte dikten och plötsligt begriper man allt. Ibland bläddrar man förstrött och inget fångar uppmärksamheten och så plötsligt hittar man den där dikten som man måste skriva av för att minnas. Ibland är det bara en vers eller två.

Ordet poesi kommer från det grekiska ordet för skapelse πόησις, poesis, och det är just det som pågår omkring oss. Det sker i ett möte med naturen. Ju mer vi upptäcker, ser och upplever ju mer skapas naturen omkring oss eftersom den blir en del av oss. Skapelsen är relationen till det omkring oss.

Rörsångaren brydde sig inte om mig där den sjöng för full hals. Men jag såg den, hörde den och den var nu en del av min värld. Jag var en del av skapelsen.

Skönheten och en svarthätta

Jag satte på ännu ett avsnitt av Söndagsmorgon i P2, hällde upp ett glas vin och stoppade pipan. Jag gick ut och satte mig på verandan för att kunna njuta av kvällen och fundera över allt som pågår i mitt liv. Dörren lämnade jag öppen för att kunna lyssna till barockens toner. Det var det lilla som fyllde mina tankar.

Först fick jag dålig fyr på pipan och höll fingrarna för kammaren för att få igång den, medan Constantijn Huygens Vous Me L’Aviez Bien Dit spelades i bakgrunden. Jag drack med dörren öppen och njöt av syran och frukten. Maggie sökte i trädgården efter godis.

I kastanjen flög någon slags stekel längs den uppspruckna barken. Det är ett döende träd. Jag undrade om den hade ett bo där och om fågelholken skulle återanvändas av en talgoxe i år igen?

Så kom där en liten tätting. Jag undrade vad det kunde vara och gick in och hämtade kikaren. Maggie såg att jag sökte efter något och började skälla och jagade runt i trädgården. Jag röt att hon skulle lugna ned sig och kastade lite mer godis till henne för att avleda henne.

Tättingen flög iväg, men jag satt kvar. Pipan hade slocknat. Så hörde jag drillarna från lagerhäggen och frågade mig varför jag hade musik på? Överallt var det kvällssång. Musiken stängdes av, Maggie sökte och vi båda kom ned i varv. Men kikaren hade jag redo.

En talgoxe kom förbi, satte sig i kastanjen och flög vidare. En duva snek förbi. Kajorna och råkorna förde liv i Brunnsparken. Men så såg jag något i pilträdet. Det höll sig undan och rörde sig snabbt. Sakta kom den fram. Det var en svarthätta. Den jagade insekter.

Den hoppade över till kastanjen och rörde sig upp och ned. Var det bladlöss som den sökte? Mygg? I alla fall såg jag inte vad den fångade, men det var en fröjd att se den jaga runt. Den blev allt modigare och rörde sig längre och mer exponerat ut på det yttre grenverket.

Mina irrande tankar hade lämnat mig. Nu var det svarthättans jakt, död och skönhet i ett. Mötet dem emellan är just det som romantikens filosofer kallar för det sublima.

Här började, som ni märker andra tankar komma, som knöt an till samtalet som förs om skogen, naturen och hur den upplevs och kan nyttjas. I samtalet som pågår tror jag skogsbrukarna och amatörerna går förbi varandra. Jag talar om det sublima, om skönheten i en svarthättas jakt på insekter i solnedgången. Andra talar om bonitet och den inkomst som träden kan ge. Biologer talar om funktioner, om mångfalden och ekosystem. Men jag hade endast ögonen på en svarthätta. Det var en hanne, med sin svarta hätta och sin oansenliga kropp som sjunger så fagert inifrån buskarna.

Maggie började bli alltmer undrandes och tittade stint på mig. Vad håller husse på mig? Och det hon då gör är att att börja skälla och jaga duvor och kajor som flyger genom trädgården. Det var dags att gå in.

Nu i soffan tänker jag just på denna svarthätta, på det jag skrev i förra inlägget om att den som har en trädgård aldrig behöver bli uttråkad. Eller kanske jag hellre bör säga att den som söker relationen med naturen alltid är ute på äventyr? Naturen är liksom en bok som vi är närvarande i och hon är generös med sin skönhet om man bara ger sig tid att uppskatta det lilla i det stora, som en svarthättas jakt på föda.

Den andre varje månad, en vecka för sent

Efter jobbet drack jag en kopp kaffe och satte mig under kastanjen. Jag rökte en pipa och tittade mig runt i trädgården. Jag tänkte att den som har en trädgård blir inte uttråkad.

Så många tankar uppkommer. Varför växer gräset så mycket där och knappt alls där? Var kommer den där blomman ifrån? Häftigt hur kirskålen sprider sig, det är dags att använda det i salladen. Oj, där är den växten som också växer i pallkragen. Vad heter den och varför har den kommit dit?

Idag såg jag förgätmigej för första gången i år. Jag såg också en svartvitflugsnappare när jag senare gick ut med Maggie. Så hörde jag svarthättan från buskaget. De kan plötsligt dyka upp med sin basker, men oftast håller de sig undan.

Det är så mycket liv runt omkring oss denna tid. Kort innan fyra varje morgon vaknar jag till koltrastar och andra fåglars orkester. Det är en tordön av ljud. Nu vet jag att jag kan sova vidare två timmar till innan jag ska gå upp.

Naturen måste man uppleva. Bilderna som jag tar varje månad den andre blir sällan särskilt bra. Men jag vill inte avsluta projektet. Det finns en tjusning i att genomföra något som man först i efterhand kan se om det var värt det eller inte.

Blåstjärnan eller scillan börjar ge med sig. Men istället har annan blomster dykt upp. Jag är väldigt fascinerad av gemsroten, dessa gula prästkrageliknande blommor som växer i syrenen. Den har perfekt sol då det inte blir för mycket nu på våren och samtidigt täcks den inte av alla löven från buskarna. Åt gallret i bakgrunden har bokbuskarna spridit sig. Som du ser är det så många örter och växter att jag blir överväldigad när jag ser det. Vid stenen har jag upptäckt att rabarbern som jag planterade förra året har överlevt. Men den är bra tanig.
Här har det tagit tid. Gräset har vuxit sedan bilden togs för en vecka sedan. Fler tusenskönor börjar dyka upp. I det vänstra nedre hörnet är det som förgätmigejen har dykt upp. Men annars ser det inte mycket ut här. Ett tag funderade jag på att klippa gräset, men ingen klippning i maj är regeln. Gräset gillar förvisso att ta över. Det är fenomenalt hur det lyckas att breda ut sig. Jag läste i First Ecology (Beeby & Brennan, 2008) att gräsets överlevnadsstrategi är att den tål att tuggas på och trivs med att bli betad. Andra växter försöker undvika det genom att avge någon illa smak ellar att vara giftig. Men inte gräset. Det får man snarare hålla undan för att bereda plats för andra växter.
Min äng tas allt mer över av gräs. Bladväxter breder ut sig genom att lägga sina stora blad över andra växter och på så sätt roffa åt sig av ljuset. Vad de kommer att utvecklas till vet jag inte. Det finns dock lite backtimjan som jag har sått och mitt i allt står en ensam maskros som har drivit ned sin pålrot i underjorden. Kanske är just jorden väldigt packad där och det är därför som pålrotsväxterna trivs där?
Det nordöstra hörnet tycker jag är mest spännande. Det är massor av nunneört och svalört. Scillan har dragit sig tillbaka. Här växer gräset som allra tjockast. Det finns några tistlar så man får passa sig när man går barfota där när värmen kommer igång. Jag har planterat ringblommor där jag har dragit undan grässvålen, men det syns ingenting. Det är nog för tidigt och dessutom har det knappt regnat på flera veckor.

Jag har så svårt att förstå mig på dem som har helt gröna och välklippta gräsmattor. Var har spänningen tagit vägen? Är det bara intressant att uppvisa kontroll och tryggt omhändertagande. Var är det vilda och det otuktade? Ibland blir jag besviken på mig själv när jag inte kan fler växter, men samtidigt är inte namnen alltid det viktigaste utan bara att se hur allt förändras. Kaos och ordning och allt kan åskådas med en bolmande pipa och en kopp kaffe. Mer behövs inte.

Referenser:

Beeby, Alan & Brennan, Anne-Maria (2008). First ecology: ecological principles and environmental issues. 3. ed. Oxford: Oxford University Press

Hämpling, pipa och natursyn

En dag när jag gick hemåt såg jag att i toppen av kastanjen i vår trädgård satt det en mängd småfågel. Jag skyndade stegen då jag var orolig att de skulle hinna flyga iväg. Jag hann, tog fram kikaren och förnöjt såg jag att det var typ tio hämplingar som satt i toppen.

Ljuset stannar numera tack och lov längre på kvällarna och efter maten går jag ut och röker en pipa innan jag gör i ordning i köket. Jag röker Rattrays Old Gowrie, en röd virginiatobak, som är något klibbig, mild, och som inte brinner lika fort som Hamilton. I rökandet finns det en ritual som börjar redan vid att jag ställer undan tallriken efter maten, hämtar dynan i källaren, stoppar pipan medan jag tittar ut i trädgården. Därefter sätter jag mig på den inglasade altanen. Är det fredagkväll ackompanjerar ett vinglas.

Skälet till denna lilla utvikning är att i piprökandet finns det något eftertänksamt, iakttagande och kontemplerande. Att prata eller att titta på mobilen fungerar inte för då slocknar glöden. Möjligen beror det på att jag är dålig på att stoppa pipan. Poängen är dock att piprökning kräver ett lugn och att man tar en paus och i denna vilostund öppnar sig världen.

Det är detta som leder mig tillbaka till hämplingarna då jag under veckan upptäckte jag att hämplingarna har stannat kvar i trädgården. De rör sig konstant mellan kastanjen, den ohamlade pilen och lagerhäggen. Jag har tidigare berört just hur våra trädgårdar kan bereda plats för olika arter, se de olika inläggen under kategorin trädgård.

Det jag upptäckte där jag satt var att mellan bokbuskarna som markerar gränsen går en diagonal linje som skär av trädgården i två delar. Linjen består av kastanjen, pilen och avslutas i lagerhäggen som vuxit sig hög, bred och vild. Ännu har inte kastanjens och pilens löv spruckit ut, men detta habitat bildar en skyddad zon för hämplingarna där de kan röra sig fritt. De rör sig uppe i kastanjens krona och på norra sidan av lagerhäggen vars spridning håller på att sluka ett körsbärsträd. Där sitter de och spelar med sina röda bröst.

För den som har upplevt sparvhökens tysta och höga fart som glider in i trädgårdar för att ta en oförsiktig sparv förstår hur viktiga dessa buskiga och skyddade habitat är.

Det är en grym och vacker värld som uppvisas inför den piprökande. Naturen rymmer båda dessa delar, även om vi ibland bara vill hänge oss till det vackra.

Maggie under en ek på ängarna nordväst om Bäckhalladalen.

Under en lång tråd på twitter om skogsbruk länkade docenten i skogsbruk Lars Lundqvist till en SLU:rapport: Natursyn: tre svar på vad natur är (Helmfrid, 2007). Lundkvist hade lagt märke till hur olika syn debattörerna hade på naturen och hur det påverkade argumenten. I tidigare inlägg har jag berört liknande tankegångar i ”Naturen: det vilda och det tämjda” 1 & 2, samt ”Vad får en toarulle kosta och hur mycket skog behöver skogsnäringen” (se etikett diskurs).

Helmfrid gör tre grova kategorier: Den outsinliga källan, Den sköra evighetsmaskinen och Den gemensamma kroppen. Hon skriver att ofta påstår vi att ”åsiktsskillnader beror på olika kunskap” (Helmfrid, 2007:7) och att om vi bara var tillräckligt informerade så skulle konflikterna falla bort. Men så fungerar det inte, fortsätter hon, då våra ”intellektuella kunskaper” är ytliga delar av vår personlighet, ”medan våra ställningstagande i regel styrs från djupare lager” (ibid).

Innan jag går in på vad de olika kategorierna betyder, vill jag intyga hur jag själv länge levde i denna villfarelse och försökte läsa mig till kunskapen för att sedan med hjälp av tydliga argument baserade på empiri skulle kunna både för mig själv och andra berätta hur det var. Så fungerar det tyvärr inte. Dels för att ju mer jag lärde mig, desto komplexare blev det, dels för att mina ”existentiella grundantaganden ” (Helmfrid, 2007:7) fungerade som filter för tolkandet av kunskapen. Som Helmfrid skriver:

De existentiella grundantagandena utgör en slags inre kartbild till hjälp för vår orientering i tillvaron.

(Helmfrid, 2007:7)

Med det sagt ska vi inte hysta kunskapen överbord och påstå i någon slags postmodern sörja att allt handlar bara om perspektiv. För det gör det inte. Men perspektiven påverkar och när ”Den outsinliga källan”, ”Den sköra evighetsmaskinen” och ”Den gemensamma kroppen” möts kommer deras existentiella grundantaganden att påverka. Jag ska ge ytterligare ett exempel på vad som påverkar.

Professorn i miljövetenskap Johan Rockström intervjuades i reportaget ”Undergången är nära” (Sandstig, 2015). Rockström som framställs som en slags domedagsprofet, menar sig inte känna igen sig i den rollen utan påpekar att i grunden ser han sig som optimistisk. Men, medierna tillåter honom inte detta:

[Sandstig]Det är ju inte det intrycket man får av dig annars. Då är det bara piskan på ryggen, det här kommer att gå åt helvete och att allt är irreversibelt. Det är en sådan ton.

– Det förvånar mig det du säger, men jag kan säga dig att jag inte har gett en enda intervju de senaste åren där jag inte betonar optimismen, och likt förbannat kommer det sällan ut i medierna.
[Sandstig] De ville inte ha optimism alltså?
– De vill inte ha optimism. Absolut inte.

(Sandstig, 2015)

Rockström med sitt gravallvar ramas in av medierna, då det passar deras medielogik.

Nåväl, som vanligt vill jag trycka in så mycket som möjligt i mina inlägg. Men här kommer definitionen av de tre kategorierna i förenklad form.

Den outsinliga källan handlar om att det finns en klar åtskillnad mellan människan och naturen. ”Intresset riktas istället på mänsklig behovstillfredsställelse, där teknologi och ekonomi ses som de viktigaste medlen.” (Helmfrid, 2007:18). Vi går ut i naturen och återvänder ifrån den. Människan ses som en härskare/förvaltare av naturen och den i sin tur är starkare och uthålligare än hos dem vars grundantagande är den sköra evighetsmaskinen.

Det senare grundantagandet har, enligt Helmfrid, vuxit fram med miljörörelsen där det också finns en tydlig skillnad mellan naturen och människan, men där den måste tas om hand om. Vi är beroende av ekosystemen och dessa är sköra. Om människan utövar ett för starkt tryck kan det brista.

Genom kunskap och förnuft kan människan förvalta naturen så att den inte förstörs. Genom att lära mer om naturens sätt att fungera kan vi lära oss att själva skapa hållbar teknologi.

Helmfrid, 2007:21

Den gemensamma kroppen skiljer sig från de båda då tudelningen mellan natur och människa inte längre är skarp. Denna tanke finns hos många naturfolk där till exempel ägande inte blir lika tydlig utan att det handlar mer om ett givande och tagande. Det senare syftar på att vi kan göra fel mot naturen och då hämnas den.

Under min läsning av olika antropologiska verk skrev jag en aforism, vilken illustrerar skillnaden mellan den gemensamma kroppen och de andra två.

För att få lite kontext till den handlade den om hur upprörd jag var efter att ha läst Le Clézios kortroman Pawana (2012). Den handlar om valjakten under 1800-talet som Herman Melville deltog i. I den skildras den besinningslösa valslakten. Sjökaptenen Scammon ser skeppspojken John gråta över slaktandet. Då förstår det fruktansvärda i dådet som han deltar i och leder. Antropologen Descola skildrar i sitt stora verk Beyond nature and culture (2013) om hur Metekash, en jivarokvinna blir biten av en orm. Hennes man hävdar att det är hans fel då han har begått ett brott mot naturen när han oförsiktigt sköt in i en flock med ullapor.

Metekash blev biten av en bothrops atrox, en orm som tillhör huggormssläktet, när hon tömde köksavfallet. Hon räddas av antropologens ormserum. Hennes man blev orolig och berättade för antropologen att ormarna inte brukade komma in i byn. Han menade att det är hans fel och berättade att han hade fått tag på en hagelbössa och hade använt den för att jaga ullapor istället för med blåsrör som han brukade använda. Han hade skjutit in i en flock och dödat fler än han behövde. Ormen hade skickats av Jurijri, viltets moder, för att straffa honom för att han hade dödat urskillningslöst. Scammon tänker på John från Nantucket, pojken, som med tårar i ögonen såg på honom då de dödade valarna i den en gång okända lagunen som senare ödelades av rovjakten. Sorg genomsyrar honom medan han tänker tillbaka blicken och frågan som den ställde: Hur kan man döda det man älskar? Ruelsen hos de båda jägarna är eoner från varandra, för frågan är inte om man kan döda det man älskar. Det måste man. Men det är fortfarande inte tillåtet att döda. Det förstår endast den ene av dem.

Descola, 2013; Haraway, 2008, Le Clézio, 2012

Efter att ha läst Helmfrids text (hittas lätt genom en sökning) begrundade jag i vilken kategori som jag själv skulle placera mig i. Som ni nog märker, genom aforismen, är det den gemensamma kroppen.

Avslutningsvis vill jag därför kasta ut tanken att vårt samhälle, som domineras av personer som utgår från den outsinliga källan, har förlorat relationen till naturen. Genom att definiera den som en resurs, snarare än som något man är en del av och som kräver sin respekt, så förlorar man något. Ja, man blir andligt fattigare.

För mig är pipan stoppad med Old Gowrie en metod att ständigt försöka återupprätta relationen till min omgivning som väntar på mig. För när jag till exempel sitter lutad mot kastanjestammen, känner skrovligheten, ser fågelskiten från duvparet som häckar i trädet, hör koltrastar, kajor och pilfinkar, då är jag i naturen. Som ni märker på beskrivningen är den inte alltid vacker. Kajornas skrän är ingen skönsång och skrovligheten inte behaglig. Men jag är där.

Referenser:

Descola, Philippe (2013). Beyond Nature and Culture. University of Chicago Press

Haraway, Donna Jeanne (2008). When species meet. Minneapolis: University of Minnesota Press

Helmfrid, Hillevi (2007). Natursyn: tre svar på vad natur är. Rapport nr. 1 SLU: Uppsala.

Le Clézio, Jean-Marie Gustave (2012). Pawana. Stockholm: Elisabeth Grate Bokförlag

Sandstig, Ola (2015). ”Undergången är nära”, Filter nr 44,