Kategori: Trädgård

Den andre i varje månad 2/3 och att bereda väg

Conservation biology heter det på engelska, på svenska bevarandebiologi eller naturvård. Det är knepiga ord. Naturen ska vårdas, bevaras eller konserveras. Det är lätt att tro att naturen är något oföränderligt, att den inte förändras eller att den måste tas om hand. I grunden är den raka motsatsen. Växter och djur finner sig i det mesta om de lämnas i fred.

I kastanjen i trädgården har ett frö trillat ned i klykan och har slagit rot och växer upp mellan grenarna.

Att naturen kommer tillbaka är den goda nyheten. Men det är inte alltid som människorna är nöjda. I Sveriges minsta nationalpark Dalby Söderskog har vildsvin flyttat in. Jag har sett kultingar där, men bara en gång. Trots att parken är så liten lyckas de hålla sig undan. I nationalparken växer det vitsippor. De gillar vildsvinen och äter upp dem. Men människor vill ha dem där och trots att det är en nationalpark satte man i gång att försöka jaga ut dem. Det gick inte.

Vad jag vill uttrycka är att så mycket i naturen handlar om hur vi vill att det ska se ut. Men det är inte bara vi människor som tänker så utan även de olika arterna. Vissa arter är väldigt tåliga, medan andra är raka motsatsen och kräver ytterst specifika habitat.

I artikeln ”Revansch för svart stork” (2022) berättar Carl-Gustaf Thulin och medförfattare om skillnaden mellan den vita och den svarta storken. Här i Skåne har man framgångsrikt lyckats få vita storkar att häcka här. Kör man mellan Sjöbo och Lund ser man dem ofta gå ute på fälten. Men jag har även sett dem längre norrut, vilket tyder på att de sprider sig i landskapet.

Författarna skriver att:

En förutsättning för att en återintroduktion ska lyckas är att orsakerna till artens försvinnande undanröjts. 

Thulin et al. 2022:20

Författarna önskar sig även att den svarta storken kan återvända. Men för det krävs andra miljöer. De berättar om resultatet från en studie de gjorde att:

storkarna kräver minst 13 procent skogstäckning, minst 10 kilometer vattendrag och mindre än 5,5 procent störningsobjekt. Slutligen måste minst 125 hektar (5 procent) inom området motsvara kravet för själva häckningsplatsen; innehålla träd med en omkrets om minst 29 centimeter och ligga minst 300 meter från mänsklig störning. 

Thulin et al. 2022:21

Här är inte platsen för att djupdyka i deras studie. Det planeras längre fram, utan endast att visa på hur olika arter har olika förutsättningar för att kunna leva och frodas.

Det som den svarta och den vita storken får illustrera och som påverkar hur naturvård bedrivs, men också hur arter kan återintroduceras är om de är kulturföljare (Kulturfolger) eller kulturundvikare (Kulturmeider). Dessa två tyska begrepp som jag har översatt stötte jag på i biologen Michael L. Rosenzweigs bok Win-win ecology: How the earth’s species can survive in the midst of human enterprise (2003).

Han skriver att det finns de arter som frodas med människan. Vissa sparvarter har tagit sig enda från de asiatiska stäpperna till Europa då de har trivts in lantbrukets miljöer där fröer finns i överflöd. Medan andra fåglar som Sveriges minsta kråkfågel lavskrikan, förvisso inte är rädd för människor, men de är väldigt bestämda i hur deras biotop ska se ut.

De arter som trivs och som kan lockas till våra trädgårdar är kulturföljande arter. Men även de kräver vissa betingelser. Rödhaken som jag ofta stöter på i trädgården är inte rädd för mig, snarare nyfiken, men den håller sig i buskaget. Sparvhöken spanar. En för välklippt gräsmatta ger inte tid för blommor att växa upp och blomma ut. På hemsidan ”Från ökenträdgård till idealträdgård” beskriver Erik Hansson hur man kan göra den välklippta trädgården till en biotop anpassad för en mängd olika arter.

Det som vi vanliga människor kan göra är att bereda möjligheter för arter att breda ut sig. Sedan kan vi gå runt och undersöka vad som har skett. I torsdags, då jag tog fotona nedan hittade jag fyra fågelbon i trädgården, vilket visar på att en viss typ fåglar trivs. Jag tror det främst är blåmesar. Jag har satt upp fågelholkar. Redan första året häckade talgoxar i båda.

Varje person med en trädgård kan således bereda miljöer för arter att leva och förhoppningsvis frodas på. Om detta kan man läsa i den inspirerande boken Nature’s best hope: A new approach to conservation that starts in your yard (Tallamy, 2019).

Bilderna nedan är tagna 2 mars och är ganska bleka och tråkiga. Ju mer våren kommer hoppas jag att kunna bjuda på mer färgsprak.

I förgrunden ser vi hur smultonen breder ut sig. Gräset sprider sig och vintergäcken har kommit upp sen länge. Snödropparna börjar ge sig. När jag lyfte på vedbitarna hade det kommit små sniglar.
Maskrosor och andra bredbladiga växter börjar ta sig upp och breda ut sig för att försöka få så mycket som möjligt av vårsolen.
Just hur de bredbladiga växterna brer ut sig ser man på ängen. Ännu vet jag inte vilka blommor som kommer upp. Jag har dragit med krattan för att få bort en del gräs och även fallöv från kastanjen. Skuggan kommer från pilträdet.
Maggie har krafsat i gräset vilket har gjort att det finns öppna ytor för pionjärväxter att etablera sig. Vi får se om det sker eller om gräset hinner återta luckorna. Åt bokhäcken börjar bladväxterna sticka upp. Här är en av de varmare delarna av trädgården. I östra hörnet åt rishögen är maskrosorna på väg. Jag har stuckit ned en gren av en järnek i jorden. Den prydde vårt julbord nu hoppas jag att den kommer att slå rot i trädgården. Vi har två i östra delen. De växer ut ur bokhäcken.

Referenser:

Rosenzweig, Michael L. (2003). Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise. New York: Oxford University Press

Tallamy, Douglas W. (2019[2019]). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Thulin, C-G.; Sörhammar, M.; Bohlin, J.  (2022).”Revansch för svart stork?”, Vår fågelvärld. 2022:2.

Den andre varje månad (2/2) och informationsöverbelastning

I onsdags värmde solen. Det blåste, men mikroklimatet i trädgården är ofta några grader mer än utanför. Dels ligger huset i väster där vinden ofta kommer ifrån, men också bokbuskarna som omringar trädgården. Jag satt på ett underlägg lutad mot pilen och rökte min pipa. Kastanjen täckte en del av den låga solen. Strålarna som nådde mig värmde.

Från där jag satt såg jag tre fågelbon. Ett var i kastanjen, långt ute på en gren som under säsong är täckt av löv. De andra två var i buskarna i söder. Blåmesar rörde sig överallt och kanske var det blåmesbon som jag såg?

I titeln till inlägget har jag informationsöverbelastning, ett 26 bokstäver långt ord som låter mycket häftigare på engelska ”information overload”. Jag tänkte på detta medan jag läste de sista kapitlen i Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world (Sagarin & Pauchard, 2012). Författarna påpekar hur viktigt det är att observera naturen, att lära känna den och erfara den. Det är därigenom som vi får en relation till den och börjar bry oss.

Jag tycker att det är svårt att observera naturen. Jag vet inte var jag ska börja. Det finns så mycket att titta på och inte heller vet jag vad jag ska observera. Just verbet ”ska” är viktigt i sammanhanget för att beskriva den känsla av hjälplöshet som jag kan känna när jag sätter mig ned för att iaktta. Ögonen far från än det ena, än det andra. Jag får för mig att jag ska kunna namnet på allt.

I somras under ett besök i Lysekil skrev jag en tillfällighetsdikt för att beskriva min frustration:

Kajorna
På klippbranten bakom husen, höll kajorna till.
Bland laven som höll sig fast på graniten
stod de som om ingen såg dem.
Eller kanske var det tvärtom?
De kunde se allt runtomkring sig,
medan de rengjorde sig bland fjädrarna,
eller sökte insekter bland lav och grästuvor.
Men vad heter laven?
Jag söker på internet.
Jag hittar lavar, men inte just den på graniten,
som jag ser utspridd olika nyanser och former.
Där utspridd på hällen som kajorna griper tag i för att inte falla,
där jord fastnar, där spindlar spinner sina nät.
Ur skrevorna där jord fastnar och frön fångas upp,
är träd som björk och rönnbär, i till synes ingenting kan växa.
Laver utsöndrar en syra, läser jag, som frigör mineraler och egentligen består de av en svamp och en lav. Och frågan om svampen parasiterar eller inte på laven diskuteras.
Så slår det mig…
Varför blir det en jakt på artnamn?
Kajorna har lämnat hällarna medan jag sökte.
Frågan som jag inledde med glömde jag bort,
i ett fruktlöst sökande efter ett artnamn.
Som om namnet var det viktiga,
som om det som skedde på hällen inte längre
ägde vikt?
Och ändå är det som sker inför mig det som berättar
som leder in mig i relationen.
Namnen är avståndstagande och distans.
I namnen finns inte insikten och kunskapen.

Min pipa är mitt verktyg för att lugna sinnet som rusar iväg och överbelastas av all information som kastas i min väg. En pipa kräver lugn. Den håller sig inte vid liv av sig själv som en cigarett eller en cigarr. Att röra sig med en pipa eller att sitta och prata samtidigt som man röker fungerar inte för mig. Den kräver en viss uppmärksamhet och samtidigt kan ögonen iaktta landskapet. Pipan hindrar mig från att titta på mobilen efter något artnamn. Likaså lindrar den stressen av att inte förstå. Ögonen kan vandra i landskapet och välja ut det som är av intresse.

Alltför ofta handlar det för mig om att fånga så mycket som möjligt under kortast möjliga tid. Men observation handlar om annat, har jag börjat upptäcka. Det handlar om att sakta se förändring, att inte försöka upptäcka allt direkt. Gregory Bateson (2000) definierar information som skillnaden som gör skillnad. Det är först genom att föra ihop informationen som man kan forma hypoteser och kunskap.

Att gå ut och rasta Maggie är ett av dessa dagliga tillfällen. Hon nosar och jag väntar tills hon har nosat färdigt. Då tittar jag mig slött omkring i omgivningen. Det är under dessa tillfällena som jag har upptäckt i Brunnsparken att råkorna gräver med sina grova näbbar i gräsmattan.De liksom sprätter bort mossan och hackar ned i jorden. Jag vet inte vad de gräver efter, men jag har upptäckt att de gräver där parkförvaltningen lät gräset växa ostört förra året. Maggie gillar att förrätta sina behov där. Råkorna följer gräslinjen och arbetar sig inåt. Man ser dessa ”ängar” för att gräset är dött där efter man har slagit det på hösten.

I onsdags (2/2-23) tog jag ånyo foton på de fyra platserna i trädgården. Det har inte hänt mycket, vilket är min poäng med att diskutera observation och svårigheten med att föra ihop det till någon slags kunskap.

På bilden ser vi massor av olika örter och växter. Vid roten av den avsågade pilen kommer några skott och det ska bli intressant att se om någon av dem kommer att påbörja en ny stam. Vedkubbar av stammen har jag lagt för att ge insekter och svamp livsmiljöer. Det intressanta med den här platsen för mig är att dels är den i skugga och när pilträdet försvann kan ljuset nu nå marken. Frågan är vad som kommer att hända och om det finns frön som bidat sin tid i jorden tills gynnsamt tillfälle gives? Nu har kanske ett sådant tillfälle givit möjligheterna för de bidande?
Solen var stark och det var svårt att placera sig. Jag har krattat bort en hel del löv som stenaltanen hade fångat upp i vinden. Man ser var löven har legat på de bruna ytorna. Det här är en plats som under året får mycket sol. Marken är hårt packad, vilket har gjort att pålväxter som tusenskönor med sin rotstam trivs. Med sin rot kan de tränga ned djupare ned i jorden än gräset och når fuktigheten som lagras där.
Jag har gått hårt åt med krattan för att dels ta bort löv, men också få bort gräset som har brett ut sig. Det finns vissa bladväxter som ligger längs marken och de har hållit sig kvar trots krattan. När jag får bort gräset kommer de åt ljuset och kan istället breda ut sig och hindra andra växter från att komma upp. Genom att jag är inne och stör med krattan eller att jag har klippt gräset på hösten skapas det förutsättningar för vissa, medan andra hindras. Det ska bli intressant att se om dessa bladväxter kommer att utnyttja det försprång de får nu när solen skiner.
I det nordöstra hörnet vid rishögen upptäckte jag att maskrosor redan har börjat komma upp. Mikroklimatet tycks gynna dem. Jag har även tagit en del av pilträdet och lagt det i den här delen. I boken Sälg: livets viktigaste frukost (2009) skriver biologen Bengt Ehnström hur viktigt död ved är och att man bör sprida ut den döda veden så att den dels ligger i solsken så att vissa arter gynnas och andra i skuggigare utrymmen, vilket gynnar de arterna. För att återknyta till bloggens tema rewilding, så handlar det inte om att gå tillbaka till ett urstadium utan att skapa förutsättningar för att arterna ska få ett livsutrymme som de kan forma (Jepson & Blythe, 2020).

Högst upp på högra sidan av bilden ser man stammen av ett plommonträd och i centrum av den övre delen av bilden ser man en avknipsad stam. Den senare står robust trots att den är kapad. Förmodligen är det ett rotskott som fortfarande får näring av moderstammen, vilket gör att det växer inte längre, men inte heller dör det. I dess stam finns det många hål där insekter har gjort sig hemmastadda. Plus att det sitter en krok i stammen och även i plommonträdet, där vi har en hängmatta på sommaren.

Referenser:

Bateson, Gregory (2000[1972]). Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press

Ehnström, Bengt (2009). Sälg: livets viktigaste frukost. Uppsala: Centrum för Biologisk mångfald

Jepson, Paul Robert & Blythe, Cain (2020). Rewilding: the radical new science of ecological recovery. London: Icon Books

Sagarin, Rafe. & Pauchard, Aníbal. (2012). Observation and ecology: broadening the scope of science to understand a complex world. Washington, DC: Island Press

Mångfalden och dödens nödvändighet

Kastanjen i vår trädgård har påbörjat sin dödsresa. Barken börjar lossna och tickor börjar sprida sig. När vinden river genom den släpper den grenar. Men när våren kommer spricker löven ut och i maj blommar den. Sedan kommer kastanjerna som faller ned på hösten. Jag krattar ihop dem och löv på hösten. Förr lade jag löven i odlingsbäddarna för myllan. På våren kom kastanjestjälkarna upp. Jag hade inte tagit bort kastanjerna. En döende kastanj är liv.

Varma dagar sitter jag lutad mot kastanjen i trädgården och röker. Runt omkring mig hör jag koltrasten från taknocken, kajorna på skorstenen, duvor och mesar från trädkronan och då och då upptäcker jag att rödhaken sitter och tittar på mig. Måsar och trutar flyger in mot åkrarna.

Tyvärr vet jag inte vad arterna heter. I appen obsidentify stod det plommon- och sprängticka. Men den senare växer på björk och den förra såg annorlunda ut vid en sökning.

Häromdagen upptäckte jag en annan ticka som tydligt stack ut ur stammen. Jag blev glad och även förvånad att jag inte hade lagt märke till den tidigare. På bilden ser man att någon insekt redan har börjat livnära sig på tickan.

Inte heller här fick jag någon bra artbestämning i appen. Den angav ostronskivling, vilket jag finner föga troligt.

Sommarkvällar har jag sett att det flyger runt fladdermöss i trädgården. De gillar att gömma sig i den uppspruckna barken. Där håller också spindlar till som sprider sitt nät.

I nedre vänstra hörnet kan man se de tunna spindelnäten.

Det mesta som sker i trädet ser jag inte, men jag vet att det ständigt pågår något då jag ibland går runt och ser företeelser som spindelnäten, små hål av olika skalbaggar och trädmjöl från den blottade veden.

Man kan fråga sig varför jag bryr mig om denna kastanj och ett av svaren är att det handlar om mångfald. Detta begrepp är så luddigt och ändå kastas det omkring i debatten och då gärna i syfte att anklaga någon annan. Det blir ett hyperobjekt, något som är för stort för att riktigt greppa. Men i vår trädgård kan vi se vad mångfald eller brist på mångfald är.

Jag får för mig att i vår kultur vill vi enbart se skapande omkring oss, men döden försöker vi undvika. Vid ingångar till äldre kyrkogårdar kan det stå ”Tänk på döden” för att påtala och påminna oss om vår egen dödlighet och vår futtighet i universum. Men döden i naturen är något annat. Döden är liv och det är mångfald.

I böckerna Gran: Grann, grandios och rik (2019) och Tall: En tallrik mångfald (2020) skriver Bengt Ehnström om granen och tallens olika stadier, men framför allt om den mångfald av organismer som är kopplad till deras livscykel. Han skriver ”ArtDatabanken har uppskattat att [granen] är viktig för inte mindre än 1100 arter, medan 370 arter är specialiserade att enbart leva på gran” (2019:16). När det kommer till tallen är det, enligt honom, svårt att uppskatta, men när det kommer till skalbaggar är över 90 % av dem beroende av de döda tallen. ”Vilket återigen visar att det är det döda trädets stora betydelse för den biologiska mångfalden i skogen.” (2020:16).

I kapitlet ”Natural forest dynamics” i boken Biodiversity in dead wood (2012) skriver Jonson och Siitonen: ”A key aspect of continuous-cover dynamics is that most types of dead wood are produced more or less continuously on a relatively small spatial scale (i.e. within a few hectares only) for extended periods of time, sometimes for several hundreds or thousands of years.” (s. 286).

Det är genom att det ständigt finns död omkring oss som liv kan fortsätta. Livets väv är ett system av alstring och nedbrytning och i den processen finner varje organism sin nisch och möjlighet till överlevnad.

När vi tänker mångfald och läser artiklar eller ser alarmerande nyhetsinslag om hotet mot mångfalden kan vi fundera och iaktta vår egen trädgård. Efter alla sina öden i världen var det just detta som Candide kommer fram till i Voltaires klassiker, att odla sin egen trädgård. Men i odlandet, skapandet och längtan efter prunkandet, får man inte glömma bort den döden. Livet kräver den.

Det är i cyklerna, som Ehnström beskriver som de över tusen organismerna kan överleva i skogen. Det är genom att låta en döende vacker kastanj få stå kvar i ett villaområde som platser för liv skapas (biotoper).

Referenser:

Ehnström, Bengt (2019). Gran: grann, grandios och rik. [Uppsala]: SLU, Centrum för biologisk mångfald

Ehnström, Bengt (2020). Tall: en tallrik biologisk mångfald. [Uppsala]: SLU – Centrum för biologisk mångfald

Jonsson & Siitonen (2012), ”Natural forests dynamics”, ss. 275–301, Stokland, Jogeir N., Siitonen, Juha & Jonsson, Bengt Gunnar. Biodiversity in dead wood. Cambridge: Cambridge University Press

Morton, Timothy (2013). Hyperobjects: philosophy and ecology after the end of the world. Minneapolis: University of Minnesota Press

Tallamy, Douglas W. (2019[2019]). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press

Den andre i varje månad (2/1-23)

I Brunnsparken här i Simrishamn såg jag att gräset hade tufsats till. Det låg som tovor och jorden var bar. Det uppdragna gräset höll på att brytas ned. Så där i förbifarten har jag lagt märke till det när Maggie har kissat. Men igår såg jag att det var råkorna som var där och rotade. Vad det var de sökte undersökte jag inte, men jag tänkte på att det är inte det välskötta som är det bästa i ekosystemet utan det är den eviga förändringen som ger öppningar för opportunister. Jag funderade på vad som skulle växa upp där till våren.

Den där förändringen är spännande, men också lätt att missa. Våra ögonen vänjer sig vid det statiska och ser inte de små förändringarna. Fördelen med att gå ut med en hund är just att de är upptagna vid det som är osynligt för oss. När Maggie nosar runt står jag och ser mig omkring. Det är då jag lägger märke till saker som det tovade gräsmattan och får tid att undra vad det beror på.

Förändringarna sker oftast så långsamt att vi plötsligt en dag upptäcker att det ser annorlunda ut. Skälet till att jag tar upp det här är att jag under det här året ämnar ta kort på fyra platser i vår trädgård och publicera dem på bloggen. Tanken är att jag ska stå på ungefär samma ställe varje gång och jag ska göra det den andre varje månad under året.

Min tanke är flerfaldig. Dels kommer det ur att jag har lagt märke till hur olika det ser ut på dessa platser i trädgården. På en av platserna växer det tjockt med gräs, medan en bit bort är det olika blommor. På en annan plats är marken hård och det växer fullt av tusenskönor.

Under förra året påbörjade jag att med pipan i munnen gå runt och undersöka vår trädgård. Pipan är viktig för att den kräver sin uppmärksamhet och jag kan inte bara gå runt obetänksamt. Det tar också tid att röka den, vilket gör att jag stillar min häftiga skäl och låter blicken vandra. Att gå runt i trädgården kom sig av att jag hittade biologen Stefan Sobkowiak youtubekanal The Permaculture Orchard där han pratade om att gå runt och iaktta i sin trädgård.

Nåväl, skälen är flera och jag vill inte bli för långrandig. Avslutningsvis kommer jag att återkomma till det detta tema.

Nedan har jag sex bilder, men i framtiden kommer det att vara endast fyra. Anledningen till att det är två till är för att peka på några förändringar som jag har gjort och jag vill undersöka vad de kan innebära.

När vi flyttade in i huset var det en stor badtunna längs nordvästra sidan. När den togs bort var det barmark. Min idé var att plantera en äng där. För att det skulle bli magrare jord planterade jag potatis och till hösten slängde jag ut ängsfrön från som jag hade köpt. Förra året gjorde jag det samma. I somras blev det en fin äng. Men nu har gräset börjat ta sig in och ta över.
Eftersom det hade vuxit så mycket gräs räfsade jag kraftigt idag (3/1-23) för att få bort gräs och löv för att se om ängsblommorna tar sig upp och inte kvävs av gräset. Idéen fick jag från råkorna jag nämnde innan. Busken ni ser är en lagerhägg och trädet ni ser vid Maggie är en hamlad pil. Även i år hade jag velat beskära pilen, vilket jag gjorde förra året för att få mer ljus på ängen. Men det kommer inte att ske i år.
Trädet som har fallit är en pil. Den har hindrat ljuset från att nå ned till marken. Därför är jag väldigt nyfiken på vad som kommer att ske nu när mer ljus kommer ner. Den är i sydvästra delen av trädgården och är skymd av grannens skjul och rhododendronen.
Jag har tagit bort stammen och låtit stubben vara kvar. Samtidigt har jag lämnat vedbitar från pilen för att öka död ved för insekterna. Jag är också nyfiken på om det kommer att växa svampar på dem.
Detta är en solbelyst plats i nordöstra delen. Det är ett plommonträd i öster, bokbuskar i norr och en rosenbuske. I hörnet har jag slängt grenar och gräsklipp. Främst i bilden växer det tjockt med gräs och få örter tar sig upp. Möjligen en tistel eller två. Åt rosenbusken till blir det torrt och det växer många olika små blommor. Under året har jag hällt vätska från bokashi på gräset så jag är nyfiken på om det kommer att bli någon skillnad i år eller om gräset kommer att vara lika tjockt.
Anledningen till att jag testade att hälla bokashi på det tjocka gräset var för att på den här fotograferade delen växte det fullt av blommor förra sommaren, framför allt tusenskönor. Delvis kan det ha berott på att det är hårt packad och mager jord här, men under året har jag också diskat ur mina bokashihinkar här. Vätskan ska öka mikroorganismerna i jorden. Min undrar är om det kommer att vara lika frodigt i år?

Tanken är alltså att den andre i varje månad kommer jag att ta en ny bild på dessa fyra platser för att se vad för förändringar som har skett.

Referenser:

Aronson, Myla FJ et. al. ”Biodiversity in the city: key challenges for urban green space management”, Front Ecol Environ 2017; 15( 4): 189– 196, doi:10.1002/fee.1480

Stefan Sobkowiak – The Permaculture Orchard

Tallamy, Douglas W. (2019). Nature’s best hope: a new approach to conservation that starts in your yard. Portland, Oregon: Timber Press