Vargen – Förvilda Sverige

Vi måste skjuta vargar

Du svarade inte på huvudfrågan. Skulle du fortsätta ströva fritt i de skogar som finns på Österlen även om en vargflock helt plötsligt skulle kunna dyka upp, ljudlöst utan förvarning, och attackera Maggie och dig? (Lars i kommentar till Björnar kan vara farliga, även för storstadsmänniskor)

Grundfrågan gällde om jag skulle ändra mitt beteende när jag är ute och går med Maggie här på Österlen om vargar etablerade sig. Jag svarade nej och förklarade min inställning. Vi bollade frågan mellan varandra, varav det ovan var en kommentar.

Det gick inte att mötas Personligen fick jag min åsikt klar för. Det är därför det är bra att diskutera. Vi hjälper varandra att klargöra vad vi menar för den andre och därmed blir det klarare för oss själva.

Flera frågor väcktes hos mig av diskussionen. Den första har jag nämnt redan då och då och jag har fått inspiration att fundera mer på den. Förra helgen körde jag hemåt från Värmland och lyssnade på en intervju med Helen Arusoo. Hon pratade med Tommy Serafinski på bloggen 168: Coexistence with Wolves in Estonia with Helen Arusoo (2024).

Där berättade hon att vargen numera är nationaldjur i Estland. Det stod lustigt nog mellan vargen och igelkotten.

Avsnittet är väl värt att lyssna på då det beskriver hur man kan förhindra att ett land splittras. I varje land finns det olika faktiska frågor som blir symboliskt viktiga för folk och som splittrar dem. Vargen är så i Sverige och i stora delar i Europa, men inte i Estland. Arusoo berättar att de arbetar aktivt för att motverka det. Ett sätt är att inte bortse från gruppers ilska.

För att ta ett exempel från min blogg som kan väcka ilska. Jag skriver att fårfarmare är få. De bidrar lite till ekonomin och det är framför allt ett livsstilsval. I detta gör jag ingen värdering, menar jag.

Men, som hon beskriver, livsstilsval eller inte, så är det att ignorera det trauma som folk genomgår när de får sina får rivna. Eller för att ta ett annat exempel, en jägare får sin jakthund ihjälbiten. I Tyskland, berättar hon, har de öppnat upp för trauma hantering hos dem som har fått sina djur ihjälbitna.

Det är genom att inte ignorera traumat och försöka att hitta vägar ur detta som Estland fick med sig både fårfarmare och jägare i sin omröstning och beslut om att göra vargen till ett nationaldjur.

En annan sak som hon nämnde är att Estland har aldrig varit utan varg. Dessutom har det alltid varit en viktig del av den estniska kulturen.

Här tror jag är en viktig del i inställningen till vargen och den anknyter till den diskussion som jag och Lars förde. För vad han talar om är om det invanda förändras och hur man reagerar på detta.

För en stor del av Västeuropas befolkning har vargen varit en ickefråga. Den utrotades och få saknade den. Nu är den tillbaka. Den har dessutom vuxit snabbt eftersom den är väldigt anpasslig och duktig på att föröka sig.

[A] wolf population can be viewed as a highly dynamic system in which breeding pairs hold territories and pump out numerous offspring that travel about, criss-crossing the population and striving to gain their own breeding positions. In this flux, each pack tries to hold its position while competing with neighbors that try to expand their territories /…/ as well as with new breeding pairs, local lone wolves, and immigrants that are all trying to leverage themselves into the population structure. Mech & Boitani (2003:39f).

Det är därför som vi ser väldigt snabba ökningar i där vargen har återetablerat sig och det har den gjort i hela Europa. Numera finns den i alla Europas länder, förutom på de brittiska öarna.

Det som framför allt skiljer sig åt mellan länderna är antalet och här är Estland intressant. Där finns de över hela landet och även på öarna utanför kusten. Nedan här ser vi en översikt över det ungefärliga antalet i alla länderna.

Även om statistiken är något år gammal så ser vi att populationen ökar. Denna ökning har skett över några decennier och de som framför allt har fått uppleva det negativa i ökningen är de som bor på landet och framför allt längre från tätorterna.

Just ökningen vill jag beröra för den har ställt biologer och framför allt de som hanterar bevarande nya frågor. Vad gör vi nu?

Detta leder mig till en artikel som jag fick höra talas om på just Tommy Serafinski, 216: EU Wolves and the Conservation Success Conundrum with Hanna Pettersson (2025). Här pratar svenska Hanna Pettersson som är samhällsvetare om artikeln hon har skrivit med Erica von Essen. Artikeln är väl värd att läsa och heter Now what? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation (Pettersson & von Essen, 2025).

I artikeln diskuterar de Europa på ett övergripande plan och inte enskilda länder. Det är viktigt att ha med i diskussionen för till exempel i Sverige har vi tillsammans med Norge cirka 400 vargar. Det är en beräkning efter inventeringen förra vintern. Svensson et al, skriver att det är cirka 355 stycken i Sverige (2025). Inaveln är dock fortfarande hög, även om den sjunkit något.

Den genomsnittliga inavelskoefficienten som uppskattar inavelsnivån i den skandinaviska populationen har beräknats till 0,21 (±0,09 SD) för vinterns familjegrupper, vilket är en minskning jämfört med förra säsongen (0,23 ±0,09 SD). (Svensson et al., 2025:5)

Låt oss återgå till artikeln så att jag inte helt går vilse här.

Bevarandebiologi, skriver de, har varit en krisberättelse, ”crisis narrative” och genast kom jag att tänka på bevarandebiologen Michael Soulé som beskrev det som en ”crisis disciplin”.

Det lustiga är här att när jag vill hitta ett inlägg om där jag hade skrivit om honom upptäckte jag att jag har redan nämnt denna artikel i Vargen i Europa, en framgångssaga. Då talade jag fram för allt om genetisk renhet. Attans!

Här märker läsaren hur långt mitt minne är ibland och att allt jag läser sätter sig inte. Intressant nog påmindes jag inte alls under läsningen av artikeln idag att jag hade läst den innan.

Nåväl. Låt mig gå tillbaka till början där jag inledde med hur vi ska hantera närvaron av varg och då utifrån det estniska perspektivet. För något som hon tar upp är att bevarandebiologi handlar i grunden om människan och hennes förhållande till faunan. Det handlar inte om vargens förhållande till människan. Frågan blir då hur vi som samhälle kan lära oss att förhålla oss till vargen och rovdjuren i stort?

Det här är en intressant fråga inte minst för att argumenten oftast utgår från ekologiska resonemang om hur den trofiska strukturen ska bevaras och att alfapredatorn kontrollerar de lägre nivåerna. Men, som Pettersson och von Essen skriver, så visar det sig att vargar genom sin färdighet att anpassa sig, snarare börjar utnyttja landskapet utifrån de mänskliga resurserna.

Wolves, like many other species, are increasingly adapting to human-dominated landscapes, utilizing human resources for survival. (Pettersson & von Essen, 2025:4)

Alltså, som jag tolkar det, varför kämpa med älgen om det finns enklare byten att få?

De talar för att det måste finnas en ärlighet i debatten och det var just det som man gjorde i Estland. Arusoo, från Estland, talar om licensjakten och hur viktig den är. Hon för fram ett argument som jag fann tankeväckande. Vargen är duktig på att föröka sig, vilket betyder att den kommer att nå ett tak då människorna inte längre tolererar antalet.

Det är således inte tal om en biologiskbärande nivå utan är en samhällelig fråga. Då de behöva jagas. Problemet med varg är att den är svårjagad och att det kräver färdigheter. Om man upphör med jakten förlorar man de färdigheterna. (Se Vargjakt: Samhällstjänst eller jaktdiktatur?).

Vi är åter tillbaka till våra vanor. För det handlar inte bara om att vilja gå ut med hunden i biotoper där varg vistas, utan också om färdigheterna om hur vi ska leva med dem i vår närhet.

Och att ha dem i vår närhet är inte bara viktigt för mig utan också för många andra i Sverige. Det kräver en kunskap om vargen och att utveckla den igen tar tid. Det tar tid då den förbjudna vanan att gå med okopplad hund i skogen måste upphöra eller att undvika att vänja vargen vid människor så att den förlorar sin rädsla. Och den sista punkten är, enligt Arusoo, ett argument för vargjakt. De måste lära sig att människan är farlig för dem.

Det blev ett okoncentrerat inlägg idag och så blir det ibland. Nu är det dags att gå ut med Maggie.

Referenser:

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Pettersson, Hanna L.; von Essen, Erica. (2025). Now what? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation. Conservation Letters. Vol. 18:5. https://doi.org/10.1111/conl.13143

Serafinski, Tommy. (2024). 168: Coexistence with Wolves in Estonia with Helen Arusoo. Tommy’s Outdoors. Publicerad 240130 [251213]

Serafinski, Tommy. (2025). 216: EU Wolves and the Conservation Success Conundrum with Hanna Pettersson. Tommy’s Outdoors. Publicerad 251209 [251213]

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Jensen, M. Ø., Milleret, C., Dupont, P., Bischof, R., Åkesson, M. & Flagstad, Ø. (2025) Bestandsovervåking av ulv vinteren 2024-2025. Inventering av varg vintern 2024-2025. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien. 1-2025.

Björnar kan vara farliga, även för storstadsmänniskor

Då jag går i skogen är jag tyst. Möjligen säger jag några ord till Maggie. Är jag med min käraste tenderar vi också att vara tysta. Vi är människor som är vana vid att gå i ofarliga skogar. Med det menar jag skogar utan björn. För i skogar med björn kan det bli farligt om man råkar skrämma dem.

I ett av Hans inlägg på Liv i fri luft berättar han om hur han stötte på en björnhona med sina ungar. Hon gör ett utfall, men attackerar honom inte, På gränsen – dag 32.

Hon har fullt fokus på mig och jag på henne. För när jag får syn på första årsungen, liten och nästan svart päls, inser jag faran. Samtidigt gör hon en 10 meters rusning mot mig för att skrämma bort mig från ungarna.

I kommentaren till Jag söker vargspår berättar Lars Lundqvist om hur en bekants dotter fick sin dröm uppfylld och blev jägmästare, men slutade på grund av björnmöten.

Efter några väldigt nära möten med björn ute i skogen, ensam, valde hon ganska snart att omskola sig till nåt helt annat, där hon slipper vara rädd att ensam möta rovdjur som faktiskt kan döda en människa.

Lars använder exemplet för att kritisera det perspektiv som jag framför. Han menar att jag inte förstår hur det är att leva nära rovdjur. Kritiken kommer i samband med att jag introducerar filosofen Baptiste Morizot och hans sätt att se på relationen människa och natur. Morizot gör det genom att fokusera på vargens återkomst.

För Lars är han en typisk stadsmänniska som dessutom undervisar vid Aix-Marseille Université, alltså i en storstad långt borta från dem som har problem med rovdjuren.

Ett spöknät som har flutit i land vid Gislövs Hammar.

Låt mig fortsätta att introducera hans tankar med ytterligare ett citat. Det är från hans första stora bok Wild Diplomacy: Cohabiting with Wolves on a New Ontological Map (2022 [2016]). Det är den bok som jag läste sist av honom och är en relativt teknisk filosofisk bok.

Han skriver att genom att rovdjuren kommer tillbaka, att folk flyttar från landsbygden skapar det en tid då symboliken omformuleras. Vad han syftar på är den kosmologi som gör skillnad mellan naturen och kulturen, djuren och människan.

Wildness is coming back into play as an economic reality induced by population decline in rural areas; the extent to which its symbolism is being reevaluated points up a growing tendency to reject the ideology of a civilization that separates the human from the natural. (2022:18f)

Han fortsätter och skriver att vargarnas återkomst gör att vi får syn på de dolda föreställningar som styr hur vi ser på naturen. ”The wolves’ return highlights the deep metaphysical and generally invisible infrastructures of our relation to nature.” (2022:19).

För mig, skolad i det sättet att tänka, är det underbart att läsa. Vi lämnar jordelivet och studerar allt på distans. Just den där distansen är det som han vill lämna genom sin bok On the animal trail (2021), där han beskriver hur han vänder på perspektivet genom att spåra.

Spårandet blir ett sätt att försöka få syn på djurets perspektiv. Det är genom att se hur djuret rör sig i landskapet som man kan få syn på hur det uppfattar landskapet.

To track, in this sense, is to decipher and interpret traces and pawprints so as to reconstruct animal perspectives: to investigate this world of clues that reveal the habits of wildlife, its way of living among us, intertwined with others. (2021:4)

Men, för att följa Lars kritik, fortfarande blir det en slags bild av storstadsmänniskan som besöker landsbygden och undersöker den för att sedan återvända till staden och dricka en perfekt dubbel espresso på ett barristacafé.

Det är därför jag inledde med historierna om björnar. För, som jag skrev i början, här i södra Sverige riskerar vi inte dessa björnmöten. Vi glömmer bort faran.

En vän till mig arbetar som läkare. Han berättade om en man som kom in björnriven. Det hade skett under svampplockningen. Då han länge hade varit hemifrån under sin utbildning glömde han att man inte får sy ihop björnsår. Panikslagen kom han senare på det, ringde till mannen och fick skära upp stygnen.

Björnar är inte gosedjur.

Det är den andra sidan av rovdjurens återtåg och att deras populationer ökar. Faran ökar och livsstilar störs.

I kapitlet ”The future of coexistence: resolving human–wildlife conflicts in a changing world.” (2005) skriver Rosie Woodroofe, Thirgood och Alan Rabinowitz om hur konflikterna ökar mellan dem som bor i områden som har ”drabbats”* av varg eller något annat rovdjur.

Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz menar att i väst inte vet hur man kan leva i områden med rovdjur, vilket beror på att väldigt många inte har levt med dem i sin närhet.

I denna tanke finns det ytterligare en faktor och det är den underliggande idéen att många såg utrotandet av rovdjuren som ett sätt att utveckla länderna. Genom att de togs bort tämjde man vildmarken. Djuren kunde gå fritt och herdarna kunde göra annat.

Not only do these animals encounter conflicts with people as they recover– they experience conflicts with people who have not encountered them for decades. Such circumstances can be particularly problematic since traditional mitigation measures will usually have been lost. More subtly, the return of problematic wildlife may be perceived as ‘a step backwards’ in societies that have a strong commitment to ‘progress’ and economic development. Hence, the environmental conditions that allow population recovery may prompt conflicts more severe than would have been the case had the ‘conflict’ species been present continuously. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:394)

Vad vi ser här är således två saker som sker. Å ena sidan har utrotandet av rovdjuren lett till en lättare livsstil. Yrken som herdar har tagit bort. Fårägare har kunnat stängsla in sina får och lämna dem obevakade över natten. Det är således en tillvaro där man kan vara fårägare utan att ha de problem som kan uppstå i rovdjurens närvaro. När det nu förändras uppstår konflikterna.

Det andra som sker nu när de återvänder och skyddas är en oförmåga att kunna hantera det. Dels beror det på lagar, då det till exempel är förbjudet i Sverige att låta vakthundar gå obevakade i hagar, dels på grund av att herdeyrket inte är särskilt eftertraktat.

Finally, of course, many conflicts now occurring in developed countries are in areas where ‘conflict’ species had been locally extirpated and are now recovering– hence traditional mitigation methods had been abandoned in large part because they were no longer needed. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:397)

Att bedriva fårskötsel i Norge och Sverige är främst ett livsstilsval och inte huvudinkomsten för ett hushåll. I Norge, berättar Swenson och Andrén (2005), tenderar folk att skydda fåren mindre och låta dem beta långt från sina hem. Vad vi ser är således viljan att ha en livsstil och som kompenseras av staten, men där utövarna inte är villiga att leva livsstilen fullt ut. Genomsnittet i Sverige är 26 får och i Norge pendlar det, vilket inte är ekonomiskt bärande.

Frågan som jag får är om livsstilsval ska få stå över andra faktorer som rovdjurens närvaro och existens?

Men varför förändras då synen på rovdjuren. Enligt Woodroofe, Thirgood och Rabinowitz bygger det just på det som jag ständigt återkommer till att vi blir mer urbaniserade. Detta i sin tur skapar en positivare attityd till rovdjur hos dem som bor långt ifrån dem och det leder till en oförståelse för de problem som rovdjuren skapar. Det skapar sociala konflikter.

As people become more urbanized, they seem to become more positive towards wildlife; of course, they also become more insulated from the problems of actually living with wildlife. Hence, in many countries, both developed and developing, human–wildlife conflict becomes transformed into a social conflict between groups of people with differing views on how wildlife should be managed–a conflict that falls fairly predictably across the urban–rural divide. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:404, citat borttagna)

Jag ska strax återkomma till Morizot. Men först vill jag anmärka på två citat från Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz. Om Sverige skriver de att till skillnad från andra länder har man inte varit lika inriktade på att stödja livet på landet, genom till exempel bidrag till jordbruket. Det har lett till att färre arbetar inom lantbruket. Det i sin tur har lett till att rovdjuren har kunnat öka så mycket.

Interestingly in Sweden, where government policy has not attempted to conserve a ‘living rural landscape’ through agricultural subsidies, farming populations in rural areas have declined and large carnivores have been able to stage an impressive recovery. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:404)

Det andra de tar upp är att människor i utvecklade länder har vant sig vid att samhället ska betala för saker som de håller för värdefullt. Det bygger på en villighet att betala skatter. Eftersom majoriteten skattebetalare bor i städerna, betyder det att det är de som till viss del stödjer de som vill ha en livsstil på landet som inte lönar sig.

People in developed countries are accustomed to the idea that society should pay to protect things that they value– ranging from historic buildings to unprofitable industries which nevertheless provide jobs. By extension, then, people may need to accept that the costs of coexisting with wildlife– many of them currently borne by rural people, and in developing countries– may need to be met in large part by funds derived ultimately from the people who benefit most from biodiversity conservation, often in cities, and in developed countries. (Woodroofe, Thirgood & Rabinowitz, 2005:405)

Låt oss nu återvända till Morizot och det som jag så ofta återkommer till.

Vargens återvändande väcker konfliktzoner som har dolts. Det visar på hur vi har gått från ett ruralt till ett urbant samhälle. Det beror på en teknologisk förändring där arbetstillfällen blir allt mindre på grund av maskiner. En skogsmaskin gör jobbet för ett helt arbetslag. De nya jobben skapas i städerna. Skatter genereras av dem som jobbar och sedan fördelas de utifrån politiska beslut. En välfärd har byggts ut som folk tar för given.

I detta skapas nya föreställningar, nya frågor och nya konflikter. Vargen och rovdjuren blir då en symbolfråga som delvis döljer den egentliga konflikten som handlar om olika grupper i samhället och resursfördelningen dem emellan.

Vad vi ser är hur de ekonomiska faktorerna också skapar nya förutsättningar, vilket leder till att nya samhälleliga frågor uppstår. För 150 år sedan skulle man utrota vargen. Nu ska den skyddas. Nu har den ekonomiska basen förändrats.

Men Morizot utgår inte från de ekonomiska faktorerna utan utifrån kosmologiska. För att upprepa citatet citat sm jag skriv i början och nu få in det i ett bättre sammanhang: ”The wolves’ return highlights the deep metaphysical and generally invisible infrastructures of our relation to nature.” (2022:19).

Citatet syftar på vad det är som styr våra föreställningar om människans plats i naturen? Enligt honom är det en människocentrerad syn, där vi ser vår plats överst i hierarkin. Men i vår tid har vi möjligheten att förändra den synen och snarare undersöka frågorna om hur vi kan finna en samvaro med naturen och rovdjuren. Problemet ligger hos oss och vår oförmåga att leva i rovdjurens närvaro.

But the problem is not how we can best protect our supremacy; the problem is how we can learn to coexist with even the most stigmatized forms of the biodiversity that grounds our own existence. It is the problem of our ability to cohabit with our wild animals. (2021:8

För att kunna leva i rovdjurens närvaro handlar om förändringar av attityder och om att undersöka vilka möjligheter som finns. För att göra det krävs det att vår kosmologi och föreställningar förändras. Det är nämligen inte bara ekonomiska frågor som skapar konflikt utan hur vi ser på tillvaron och hur den är inordnad kulturellt.

Avslutningsvis handlar det inte om att göra rovdjuren till gosedjur. De kan vara farliga. De påverkar oss människor och de skapar konflikter. Det är detta som skapar en möjlighet till att studera konflikten och se att den inte bara är ekonomisk utan dessutom pekar på en kosmologi och hur vi föreställer oss vår tillvaro. Härmed kan vi också påbörja en förändring till kunna se alternativ. Det är spännande. Likväl kan det inte ske på ordination utan måste ske organiskt och den kan endast ske genom samtal.

Det undviker vi gärna i Sverige.

*Att ”drabbas av varg” är ett intressant uttryck då det syftar på en slags vanmakt som upplevs. Nu upptäckte jag att det finns en bok som heter Att drabbas av varg: de drabbades egna känslor, tankar och erfarenheter (Albinsson, 2017). Enligt förlaget handlar den om följande:

Fokus i boken ligger på den fysiska och psykiska press det innebär att leva med varg tätt intill knutarna. Boken är skriven ur ett nyanserat perspektiv och syftet är att få andra att förstå att vargen har blivit mer aggressiv och mer hotfull mot människor såväl som djur vilket skapar stor oro för de som har vargen i sin närhet. Ebes förlags pressmeddelande

Referenser:

Morizot, Baptiste. (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge

Morizot, Baptiste. (2022[2016]). Wild diplomacy: cohabiting with wolves on a new ontological map. Albany: SUNY Press

Swenson, Jon E & Andrén, Henrik. (2005). A tale of two countries: large carnivore depredation and compensation schemes in Sweden and Norway. In: Woodroffe R, Thirgood S, Rabinowitz A, eds. People and Wildlife, Conflict or Co-Existence?. Conservation Biology. Cambridge University Press; 2005:323-339.

Woodroffe Rosie; Thirgood Simon & Rabinowitz Alan. (2005) ”The future of coexistence: resolving human–wildlife conflicts in a changing world.” In: Woodroffe R, Thirgood S, Rabinowitz A, eds. People and Wildlife, Conflict or Co-Existence?. Conservation Biology. Cambridge University Press; 2005:388-405.

Jag söker vargspår

För flera år sedan läste jag en bok av filosofen Baptiste Morizot. Jag blev helt betagen och läste två till så fort jag kom över dem. Hans böcker väver samman ekologi, filosofi och antropologi på ett väldigt kreativt sätt.

En av mina önskningar när jag började den här bloggen var att kunna intressera dig för honom. Men hans idéer kan verka så märkliga då de utgår från komplexa filosofiska resonemang om vår relation till naturen.

Då jag inte visste hur jag skulle kunna introducera honom struntade jag i att nämna honom. Det skulle krävas för mycket förarbete. I stället valde jag den popigare varianten med rewilding och utgick från naturvetenskapliga resonemang, fast som du har märkt har filosofin och antropologin varit närvarande. Så började jag ta upp kosmologier och gå igenom hur man kan fundera på det begreppet i förhållande till natur/kultur och plötsligt gick det upp för mig att nu har jag övergången. Så på sätt och vis kan man se dessa snart tre år av bloggande som en väg för att kunna presentera hans tankar.

Den första boken jag läste av honom var On the animal trail (2021). Det är en blandning av naturupplevelser, reseskildring och djuplodande resonemang om hur vi ska förstå varat. Jag kommer att avsluta inlägget med ett citat av honom som jag tänkte inleda med, men det krävde för mycket kringsnack så det kommer allra sist. Först vill jag ge bakgrund till citatet. (Som du kanske märker är jag orolig för att hans tankar ska vara helt främmande och stöta bort dig.)

Bokens tema är att genom att lära sig spåra kan man börja undersöka naturen omkring sig. En av de böcker som har inspirerat honom är en sydafrikansk antropolog som jag fick läst för ett tag sedan och som knockade mig totalt. Så låt mig börja där i stället.

Antropologen heter Louis Liebenberg och boken The art of tracking: The origin of science (1990). Boken utgår från Liebenbergs fältarbete bland !Xo, ett jägar- och samlarfolk i Kalahariöknen. Under sitt leverne där blev han intresserad av deras enorma kunskap om sin omgivning och färdigheter i att spåra. Detta ledde honom till tankar om att förmågan att spåra är en slags prototyp för hur vetenskapliga undersökningar görs. Det handlar om att samla kunskap för att kunna nedlägga ett byte/formulera en tes. I grunden skiljer sig de två inte om man ser till de kognitiva delarna.

I förordet skriver Liebenberg att föreställningen att naturen är som en öppen bok är fel. Snarare är krävs det kunskap, färdigheter och föreställningsförmåga för att kunna läsa naturens bok. Han utgår från spåraren som han menar måste bygga upp färdigheter genom erfarenheter. Det dock som han framför allt behöver göra är att bygga upp en förmåga att föreställa sig saker.

Det betyder att för att kunna tyda tecknen bland löven, för att ta en svensk skogskontext, krävs inte bara att man ser vad som är där utan vad det kan betyda. Det gör, skriver Liebenberg, att en stor del av tydningen sker genom att föreställa sig saker i huvudet, snarare än att enbart tolka de tecken som finns på marken.

Spåraren, skriver han, kan inte läsa allt i sanden utan måste kunna läsa in saker i sanden.

Trackers themselves cannot read everything in the sand. Rather, they must be able to read into the sand. To interpret tracks and signs trackers must project themselves into the position of the animal in order to create a hypothetical explanation of what the animal was doing. (Liebenberg, 1990:v)

Att spåra är därför väldigt mycket en kognitiv förmåga. Det är förmågan att kunna göra sig föreställningar om tecknen på marken, samt, och detta menar han är unikt för människan, förmågan att kunna föreställa oss hur djuret agerar.

Tracking is not strictly empirical, since it also involves the tracker’s imagination. Generally speaking, one may argue that science is not only a product of objective observation of the world through sense perception. It is also a product of the human imagination. A creative hypothesis is not found or discovered in the outside world, it comes from within the human mind. (Liebenberg, 1990:v)

Han gör en skillnad mellan systematisk spårning och spekulativ spårning. Det förra är att man samlar ihop det synliga i omgivningen och bildar sig en uppfattning om vart djuret är på väg. Det är väldigt ”lätt” i säg snöiga områden. Spåren förstörs inte lika lätt. De är tydliga i snön och det är bara att följa efter.

Det svåra sker i förhållanden som inte är lika tydliga som på en berghäll. Det kan finnas få tecken, som dock kan vara tillräckliga för en erfaren spårare för att kunna utläsa och föreställa sig vart djuret är på väg. Det viktiga här är att betänka att det krävs andra färdigheter som att kunna föreställa sig vad tecknen kan betyda. Man måste spekulera!

Men det är inte bara att hitta på utan man måste skapa sig en hypotes vilket leder till att man formar en idé som man testar. Man gör en deduktiv undersökning, skriver han.

The difference lies in the degree of skill, and the skill required for systematic tracking depends on how difficult tracking conditions are. In contrast to simple and systematic tracking, speculative tracking is based on hypothetico-deductive reasoning, and involves a fundamentally new way of thinking. (Liebenberg, 1990:29)

Här kan jag ge ett exempel från min egen spårningsfärdighet.

Den är kass och fylld av romantiska idéer. Jag gillar att åka till Rebbetuaröd på vintern då, i alla fall förr, var det en del av Linderödsreviret, Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

Jag gick i snön i skogen och letade vargspår. Min käraste höll på att bli galen på mig då jag än en gång visade upp ett vargspår. Det är hund, suckade hon. Kom nu!

Det hör till saken också att i närheten är Agusa Vilthägn som tillhör Jägareförbundet Skåne, så det är många jägare med hundar i skogarna där omkring, se också Vägen mellan Rebbetuaröd och Agusa.

Jag är fortfarande övertygad om att det här är varg (fast i närheten bor en dam som har borzoihundar).

Låt oss återgå till mitt försök att introducera Baptist Morizot.

Och det kan vi göra genom att jämföra mig och Maggie. Hon söker framför allt med sitt luktsinne. Då det inte är snö eller lerigt vet jag inte vad hon har fått vittring på. Då får jag i stället följa henne och se om något senare dyker upp som ett grävlingsgryt, På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till.

Människor är framför allt seende jägare (Morizot, 2021), vilket betyder att vi måste tyda tecknen och tydandet av tecken betyder att det är en kognitiv process som sker i hjärnan.

Den kognitiva förmågan betyder inte bara att jag kan föreställa mig vart det potentiella bytet är utan det kan också skalas upp och skapa en kosmologi.

Vad jag menar är att vi ser tecken som vi sedan sätter i ett större sammanhang, som kan vara att spåra ett byte, förstå relativitetsteorin eller att skapa mening i tillvaron mellan olika delar. Det är alltså en grundläggande kognitiv förmåga som ger oss möjligheter att kunna skapa en bild av vår tillvaro som vi inte kan se här och nu.

Kärnfullt uttryckt är det vår kollektiva kognitiva förmåga som har kunnat skapa kunskap som vi har kunnat föras över till andra i generationer, det vill säga tack vare denna kognitiva förmåga har vi tillsammans skapat kulturer och kosmologier.

Då människor lever i olika geografiska delar kommer detta givetvis att göra att det skiljer sig åt mellan olika kulturer.

Från början var kulturen väldigt lokalt förankrad, men med civilisationen har de förändrats. Det som en gång var väldigt konkret får snarare en symbolisk betydelse.

Bara för att något har en symbolisk betyder inte det att den är lätt att förändra eller att ta bort. Det sker dock med tiden. Symbolerna omformuleras och ibland till att det inte går att känna igen dess ursprung, trots att de är essentiella delar i kulturen.

Då civilisationer möts uppstår dialoger vilket också förändrar kulturer och kosmologier. Sammanfattningsvis skiljer sig kulturer och kosmologier mellan olika grupper beroende av omgivningen och erfarenheterna. I möten uppstår dialoger och omformuleringar.

Nya erfarenheter, ny kunskap kommer sakta att förändra kulturer och kosmologier. Det är här som Morizots tankar kommer in.

Han tar sin utgångspunkt i den förändring med faunan som sker i dagens Europa. Han, liksom jag, begrundar det med speciellt fokus på vargen som sprider sig alltmer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga. För det som sker i Europa är att inte bara vargen utan också en mängd rovdjur inte bara kommer tillbaka utan de ökar också. De finns bland oss och ibland skapar det konflikter, med till exempel vissa sätt att leva och försörja sig. Men också symboliska frågor väcks och frågor om landsbygd och tätort kommer till uttryck i föreställningar och åsikter om vargen, se Hångla inte med vargar.

Spår efter hackspetten vid slänten vid Backåkra.

Låt oss nu avslutningsvis för ihop de tankar som jag här har presenterat för att äntligen kunna presentera citatet.

Människan har förmågan att spåra djur genom att tolka synliga tecken i naturen och sedan kunna göra sig en föreställning om hur det beter sig. Denna förmåga har medfört att vi har kunnat skapa kosmologier som gör hela vår omgivning begriplig. En kosmologi är en blandning av gammalt bös från förr, kloka idéer om hur man bör bete sig och föreställningar om hur världen fungerar. Det skapar ett kunskaps- och värdesystem som formar hur vi beter oss och rättfärdigar varför vi handlar som vi gör.

Vad vi i detta ser är att många av de idéer som är formade kring rovdjuren bygger på ärvda erfarenheter från förr där kampen om överlevnad följde oss som skuggan. Så är det inte längre i väst och i många andra delar av världen. Det betyder att mycket av det som bygger upp vår förståelse om vår omgivning kommer ur idéer och föreställningar som är förlegade. De är dessutom väldigt destruktiva för vår miljö och klimatet. Det i sin tur leder till tanken att vi därför kunde utveckla en annorlunda kosmologi. Och det uppmanar han oss till.

Why not try to piece together a more likeable cosmology, through practices: by weaving together practices, sensibilities and ideas (because ideas alone do not change life so easily)? (Morizot, 2021:2)

Jag kommer nästa helg och framgent att pilla med dessa idéer som han framför. Och för att avsluta rekommenderar jag dig att läsa On the animal trail. Det är synd att den inte finns översatt och sprids i Sverige!

Referenser:

Liebenberg, Louis (1990) The art of tracking: The origin of science, Claremont, South Africa.

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. Polity: Cambridge

Vargen i Europa, en framgångssaga

I väster har vindar, värme, termik bildat ett vackert mönster i molntäcket som breder ut sig. Jag ligger halvlutad mot en sten som har trillat ned från stengärdsgården. Måsar samlas i små flockar på himlen. En lövsångare lockar.

En tornfalkshona är på jakt. Den ryttlar och förflyttar sig sedan genom att liksom dala i en båge för att ånyo inta en ny plats. Termiken gör att den kan segla korta ögonblick på samma ställe innan den börjar ryttla. Så dyker den och landar på marken. Jag kan inte se med kikaren vad den har fångat. Den flyger upp och sätter sig i toppen av ett träd. Den verkar redan ha ätit upp bytet. Jag tänker att det måste vara skönt att kunna få behålla all mat nu när ungarna är utflugna.

Det är varmt där jag halvligger. Tankarna gör att jag glömmer bort var jag befinner mig, för att sedan återvända till landskapet. Det är rovfåglarna som fångar min uppmärksamhet.

Innan jag kom hit gick jag förbi ena dammen Bäckhalladalen. Då jag hade en märklig stress i kroppen valde jag att sätta mig ned och ta in det jag såg. Något rörde sig i en buske. Jag spanade med kikaren. Så fick jag se en rödhake som inte var rädd för att bli iakttagen. Den kom närmare, stannade i strandkanten. Den flög upp. Fångade en insekt. Tillbaka in bland buskarna. Snart kom den tillbaka igen.

En gul trollslända drog med sin långa svans på en pinne som stack upp ur vattnet. En blå trollslända kom och störde den. De flög iväg, sammansatta. Så kom den gula tillbaka, fri från den blå hannen.

Jag fick syn på en lövsångare, men den ville inte bli iakttagen och drog sig snabbt undan i grenverket.

Nu var stressen borta och jag reste mig upp för att gå till ängarna.

För att upprätthålla det här öppna landskapet låter man kor ströva här. Nu är de borta för säsongen. Spåren av dem är spillning och stigar i ljungen. En bit bort finns det en hästgård, men de låter inte hästarna ströva här. En del av rewilding är att låta olika betande arter dela ett område då de väljer olika växter och att kon sliter loss gräset med sin tunga, medan hästen knipsar av med sina tänder. De olika teknikerna formar miljön.

Kanske man borde låta visenter gå här? Tanken kommer under läsningen av Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han har lämnat vargarna, som jag beskrev i Vargen hjälper oss att få syn på oss själva och talar om bisonoxen i USA. Han beskriver att stora delar av bisonoxarna inte är genetiskt rena. De är hybrider med nötkreatur.

Det intressanta är att trots att de tillhör två helt olika arter, bos och bison, kan de föröka sig med varandra. Då de är tåligare än oxdjuren är det vissa ranchägare som hellre bedriver boskapsskötsel med antingen bison eller med hybriderna. Det går inte att se skillnad på dem.

Så nämner Preston något som får mig att haja till. Han nämner biologen Michael Soulé och en text som jag har diskuterat en hel del på den här bloggen, ”What is conservation?” (2014 [1985]).

The mixing of bison and cattle genes does not matter much from the point of view of a rancher. You have a rugged animal that meets your market needs. But cattle genes matter a lot from the point of view of bison conservation. If you are trying to save a vanishing species, genetic integrity is often thought to be the heart of it. Michael Soulé, a founder of the discipline of conservation biology, insisted that one of the most important beliefs in conservation is that the results of evolution are good. (Preston, 2023:68).

Referensen är till ovan nämnda artikel. Jag tar fram den ur bokhyllan. Men innan jag diskuterar den och även en annan artikel som jag har läst, vill jag återvända till platsen där jag satt halvlutad mot stenen.

Molnen i väster talade till mig genom sin skönhet. Jag ville fånga dem i min kamera. Resultatet ovan visade på det futila i mitt försök, detta för att scenen ingick i något mycket större. Även om jag i min upplevelse hade ramat in scenen ingick de i ögonblicket. Snart hade vindarna förändrat deras konstitution, dessutom valde jag molnen i väster och inte de i öster som inte uppfyllde samma estetiska form. På samma sätt som jag inte tog en ny bild senare, då himlen hade förändrats helt.

Vad jag syftar på är just att ur våra tankar och föreställningar framträder vår omgivning och vissa delar talar till oss, medan andra delar förblir stumma och ignorerade.

Soulé skriver att conservation biology, eller bevarandebiologi, är en krisdisciplin som han jämför med forskningen av cancer, se också Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin. I en kris måste man, fortsätter han, agera utan att all kunskap finns.

A conservation biologist may have to make decisions or recommendations about design and management before he or she is completely comfortable with the theoretical and empirical bases of the analysis. (Soulé, 2014:32)

På vilka grunder fattar man då beslutet? Hur vet man tillräckligt? Det utgår ifrån, fortsätter han, dels en grundläggande kunskap, dels utifrån vissa grundläggande värderingar. Det senare går jag igenom i Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.

Bevarande biologi, som vi ser består delvis av kunskap, samt av värderingar. Detta skapar ett visst agerande när det kommer till bisonoxen i USA, där de genetiskt rena bevaras och de genetiskt orena, slaktas och säljs på marknaden.

Även om det låter märkligt och jag vill inte helt avfärda tanken; då det finns skäl till genetisk renhet. Och måhända har jag tillspetsat det något. Likväl är inte just den här blandningen av gener en del av evolutionen? Som pendang kan det tilläggas att artbegreppet är något som biologerna inte är överens om utan det finns flera olika definitioner, varav en är om individerna kan föröka sig eller inte.

Tankarna om genetisk renhet får vi lämna, men vi fortsätter att prata om bevarandebiologins ytterst syfte och det gör vi med hjälp av artikeln ”Now What? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation” (Pettersson & von Essen, 2025). För vad ska vi göra med vargens framgångssaga?

Som jag tidigare har påpekat många gånger, bland annat i går, så har vargen, trots tjuvskyttar och lokala protester, lyckats sprida sig framgångsrikt i västra Europa. En del av det beror på olika fördrag som till exempel Bernkonventionen där länder förband sig att skydda utrotningshotade djur, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

Pettersson och von Essen skriver att vargen finns över hela kontinenten och att det finns en allt högre anslutning dem emellan, vilket gör att de inte blir genetiskt isolerade som i Sverige. De är nu över 21500 individer och har ökat med 58% mellan åren 2012 0ch 2022. Det gäller dessutom inte bara vargen utan en mängd andra rovdjur vilka nämns i citatet nedan.

Wolves are now found in all but the smallest countries of the continent, with increasing connectivity between the different populations, which combined exceed 21,500 individuals. This represents a 58% increase over the past decade(2012–2022) alone . The positive trendis not limited to wolves. Populations of brown bears, lynx, wolverines, and golden jackals have all increased by 16%–20%since 2016, with bears reaching numbers of over 20,000 on the continent. Birds like eagles, falcons, kites, and cranes are seen in numbers again, and the populations of previously overdepleted ungulates (e.g., boar, deer, and ibex) have swelled to unprecedented levels. (Pettersson & von Essen, 2025:1, referenser borttagna)

Så, skriver författarna, vad gör vi nu?

This reality of previously endangered species rebounding and expanding into agricultural and residential areas poses several difficult questions, including now what? Where do (and don’t)these species belong, and how much is “enough”? (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Frågan och svaret de kommer med är inte ny. För mig som lyssnade på poddar om vargen och dess status under turen i Dalarna (En amerikanare är trygghet) sade de båda italienska vargexperterna Luigi Boitani och Valeria Salvatori, se Varför lyckas italienarna?, att det snart börjar bli dags att förändra storleken på rovdjurspopulationerna. De bör inte bli för många.

Det är här jag vill återvända till Soulé och krisdisciplinen bevarandebiologi. Även om Pettersson och von Essen inte hänvisar till just Soulés artikel utan en annan, skriver de, att den föddes för att hindra den ekologiska degrationen och utrotningen av arter. Den tanken, fortsätter de, har format generationer av bevarandebiologer och skapat en mängd bevarandeorganisationer.

Born from environmental losses of the 20th century, conservation biology was wrought as a “crisis discipline” with a mission to halt ecological degradation and species extinction (Redford and Sanjayan 2003). This mission has shaped generations of conservationists and given rise to a vast number of conservation organizations, governmental departments, laws, conventions, and treaties. (Pettersson & von Essen, 2025:2, deras referens)

Den här ingången, skriver de, har skapat förutsättningar för många arter att överleva, men den är också allt mer kritiserad.

While this approach has offered many species the means to recover, it is increasingly criticized. (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Det är här som politik, pengar, vetenskap och kommer i fokus. För många organisationer har just formats till rovdjurens försvar. Men tänk om deras arbete har nått ett slut? De har varit framgångsrika, eller i alla fall tillräckligt framgångsrika. Och, för att uttrycka mig polemiskt, har de då deras existensberättigande upphört?

Avslutningsvis hamnade jag i alla fall bland vargarna även om det gick över bisonoxar i USA och en fin promenad i Bäckhalladalen.

Därför låt mig avsluta med en fråga som jag fick igår. Har jag själv ändrat ståndpunkt? Nej, jag är fortfarande för ett samhälle som blir allt mer förvildat. Liksom Soulé skriver i ”What is conservation biology?” så behöver djur och växter för sin överlevnad som en genetiskt tålig art stora ytor att kunna leva och frodas på. Ju större ytor, desto mindre sårbara är de för stokastiska händelser, vilket i sin tur minskar utdöendeskulden.

Likväl, trots den grundläggande värderingen, så måste jag erkänna och lyfta fram det problematiska i en sådan värdering. Dessutom, vilket delframgången med rovdjuren visar, måste fler sidor måste komma till tals. Vetenskapen får inte heller missbrukas genom att man väljer ut vissa delar för att använda dem som ”vapen i debatten”, ”weaponization of ecological theories” (Pettersson & von Essen, 2025:5).

Av den anledningen försöker jag hela tiden att undersöka tingen från olika sidor, för och emot, framför allt för att lära mig själv, samtidigt som jag inte vill fångas av en kognitiv bekräftelsebias, där jag endast söker efter argument som bekräftar det som jag redan tycker.

Om det får mig att verka velig, då har jag lyckats!

Referenser:

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Pettersson, Hanna L. & Von Essen, Erica. (2025). Now What? The Conundrum of Successful Recovery of Wolves and Other Species for European Conservation. Conservation Letters 18(5), e13143, DOI: 10.1111/conl.13143.

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.

Vargen hjälper oss att få syn på oss själva

Tidig morgon, plöjda åkrar, jag sitter på tåget mellan Smedstorp och Tomelilla. En räv springer med något byte i käften. Kråkor dyker mot den. Tacksamt åser jag skådespelet så länge som möjligt. Tåget fortsätter. Nya små obetydliga händelser utspelar sig utanför. En röd glada seglar i luften. Där ryttlar en tornfalk. Grågässen och kanadagäss har landat på fälten. Rådjuren spatserar orädda.

Få tycks se det som sker utanför. De tittar i sin mobil. Själv lyssnar jag på podden Conversation with Tyler. Han intervjuar Jack Clark om AI och framtiden, se Jack Clark on AI’s uneven impact (Ep. 242). Dock fångas min uppmärksamhet av det till synes obetydliga utanför tågfönstret.

Under en bilfärd söderut för några år sedan märkte jag hur lyckligt skattade vi är i Skåne när det kommer till rovfågel. Redan i Danmark försvann alla dessa tornfalkar, ormvråkar och glador längs med motorvägen. Men inte heller när vi körde längs med småvägarna i norra Frankrike tyckte jag mig märka av den rikedom av fågel som vi har i Skåne.

Det finns så mycket att se för den som är bara lite uppmärksam.

Ofta när jag är ute och går ensam och får syn på något, som en havsörn som plötsligt flyger över Tobisvikscamping, vill jag stanna upp folk som är inneslutna i sin egen värld och säga: Titta! (Se Det var en havsörn.)

Så klart gör jag inte det.

En idé som ligger till grund för den här bloggen är just att peka på det som finns i vår närhet och hur fantastisk den är. För vad än de som påstår att vi lever i en utarmad miljö, så stämmer inte det. Saken är den att på flera hundra år har vi inte levt i en så stor mångfald i vår närhet som nu. Att jag kan hävda något sådan kräver sin förklaring.

De miljöer som är hårdast drabbade av förändringen i det svenska landskapet är gräsmarkerna. Det beror på att lantbruket nyttjar sina ägor på ett annorlunda och effektivare sätt idag än förr. Jag har tidigare visat följande översikter i Minskar den biologiska mångfalden? och Vargar dödar får.

Vi ser i nedan figur att de arter som minskar är just de som är knutna till vissa specifika biotoper, som vedlevande leddjur och fjärilar.

Som vi ser i ovan figurer går det bra för däggdjuren generellt och om vi tittar på hjortdjur och vildsvin så går det väldigt bra för dem. Många är väl spridda i landskapet. Några som kronhjort och dovhjorten är lokalt väl utbredd, men fattas i andra delar. (Se exempelvis inläggen Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut, Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?)

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Att det sker en förändring, som jag ofta återkommer till, inspirerades jag att tänka på när jag lyssnade på filosofen Christopher J. Preston i ett föredrag för några år sedan. Nu stötte jag på honom igen i boken Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (Hanson, 2025). Då lärde jag mig att han äntligen har kommit ut med bok en bok där han beskriver sina funderingar om förändringarna som de västerländska samhällena genomgår när framför allt rovdjuren börjar sprida sig över allt större ytor.

Idag började jag läsa den boken som heter Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Den är en fröjd.

I grunden är det en optimistisk bok då den visar att djur som höll på att utrotas helt nu återhämtar sig och intar platser i våra samhällen som få trodde var möjligt.

Men den handlar inte bara om hur många däggdjur som flerfaldigas i vår närhet utan också om hur våra föreställningar om vår omgivning förändras. Även detta har jag tagit upp flera gånger framför allt med vargen som utgångspunkt. Här vill jag påminna om Lars Lundqvist Gästinlägg: Re-wilding del 2 – om hur värdering av det ovanliga lurar oss där han beskriver hur det ovanliga ses som exotiskt. Att återintroducera visenter ses som något nytt och häftigt, medan älgen, som i mångt och mycket fyller en liknande ekologisk funktion, glöms bort.

Preston inleder med konflikten med vargen. Den utrotades ur många delar för att den hotade folks överlevnad. Nu är samhällena rikare och motståndskraftigare och därför sker en politisk förändring. Att vargar återvänder ses nu av många som något häftigt och exotiskt, medan andra ser sina livsstilar som hotade. De senare är de som riskerar att få sin får rivna, sina jakthundar dödade eller upplever att deras barn är hotade när de väntar på bussen. Denna diskussion känner vi igen i från Sverige.

Genom flerfaldigandet av alla dessa djur uppstår en på många sätt ny situation, menar han. Han hänvisar till ett samtal med den nederländske filosofen Martin Drenthen.

Låt oss än en gång exemplifiera med vargen. Återkomsten skapar en ny situation för att få personers ekonomi är hotade av vargens närvaro och samhället i stort är definitivt inte hotad av den. Däremot är vissa personers livsstil hotad. På 1800-talet då man i många länder utrotade vargen såg situationen helt annorlunda ut.

Men vissa betingelser har inte förändrats hos vissa grupper i samhället, även om det inte är lika allvarligt som på 1800-talet. Till exempel år 2019 levde 39 % av lantbrukarna i Nederländerna under fattigdomsgränsen. Detta har inte med vargen att göra utan med vädret vissa år. Hos stadsbor och de som inte är direkt beroende av klimatets cykler finns det en oförståelse för hur frosten kan slå ut en skörd ett år och därmed drabba ett eller flera hushåll skoningslöst. Människor på landet upplever det tydligare, även om de inte själva är lantbrukare.

På ett liknande sätt finns det en oförståelse för dem på landsbygden om hur stadsbefolkningens brist på mångfald skapar ett behov av att veta om att utanför stadsgränserna är de vilda och otämjda djuren.

In cities, the desire to know there are big animals roaming the landscape is stronger than it is for those with sheep to protect. Honoring this desire may feel unfair if you bear the cost of living with wolves, but the desire needs respecting. If the economic costs created by wolves are shared more equitably, some compromises should be possible. (Preston, 2023: 46)

Ännu har jag inte sagt något nytt för den här bloggen, likväl är det dags att runda av. Frågan är då vad jag ville ha sagt förutom att kvantiteten däggdjur ökar omkring oss och att detta skapar konflikter?

Till och börja med så är konflikter intressanta då de pekar på oenighet och något som inte är löst. Rovdjurskonflikten handlar inte om till exempel vargarna utan om människor. Vargarna är opportunister och trivs i det mänskligt exploaterade landskapet. På samma sätt trivs rådjuren som går in i folks trädgårdar. Konflikten berättar således något om vårt samhälle.

Det andra är hur vi ska se på detta historiskt? Inom historieämnet talar vi om förändringsprocesser och om hur till exempel industrialismen påverkar var folk bor och hur samhällen blir urbana, snarare än rurala. Vad skapar förändringen i betingelser för nya förutsättningar? Hur förändras föreställningarna?

Förändringsprocessen pågår ständigt och genom att fokusera på en del av helheten kan vi få syn på oss själva. Vad menar jag med det? Jo, genom att vi ser till hur vissa saker får symbolisk betydelse genom de konflikter som det skapar, det vill säga olösta frågor. På så sätt kan vi upptäcka vad vi är och hur vi hör ihop med något mycket större än den starkt begränsade livsmiljö som vi tar för givet.

Med hjälp av vargen får vi därför syn på en samhällsförändring som jag tror få av oss är medvetna om.

Referenser:

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Vargar dödar får

En kalv i sin flock har ett stort ärr på sin flank. Jag lägger först inte märke till det. I bildtexten står det att ägaren till boskapen hade blivit attackerad av varg den 25 maj 2025. Men så ser jag jag det vita ärret. Det berör mig.

Jag minns hur jag fann det häftigt att en vargflock i Yellowstone lärde sig att ta ner bisonoxar i The decade of the wolf: Returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012). Men den känslan blir nu mer osäker och betänksam. Det intellektuella naturens lag bråkar med medkänslan för kalven och dess upplevelse.

Från artikeln Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole (Ross & Paul, 2025)

Jag stapplade in på artikeln efter jag hade blivit rekommenderad en annan artikel av skogsekologen Dan Binkley. Han skrev: ”This is a news article about wolves brought into Colorado – some similarities with expanding wolf populations in Europe, in a very different setting”. Jag tackar för den!

Den rekommenderade artikeln var Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman (Ross, 2025) och publicerades i Colorado Sun. Den handlade om en offentlig diskussion som Boettcher Mansion anordnade för att diskutera det medvetna återetablerandet av vargar i Colorado.

Lite bakgrundshistoria kring vargarna tarvas. Beslutet skedde genom en omröstning, där sidan för en återetablering vann. Men, de understöddes också av väldigt kapitalstarka grupper, varav vissa inte ens bodde i Colorado, till skillnad mot den förlorande sidan som bestod av ranchägare vars inkomst och livsstil hotas (Hanson, 2025).

De två talarna pratade om medkänsla för vargen, men anklagade också ranchägarna för att inte synka deras avling med älgarna så att vargarna skulle koncentrera sig på älgkalvarna, hellre än på kornas kalvar. Det var det fjärde samtalet och åhörarna var över hundra personer. Samtalen om vargen förs för att peka på olika synvinklar.

De som talade var Rebecca Niemiec och Marc Bekoff, båda forskade om naturvård och att synen på vargen. Jag rekommenderar dig att läsa artikeln.

För mig väckte den tankar då jag några dagar innan hade läst om fårägare i Sörmland som var allt mer frustrerad över vargens närvaro.

Fårägaren Mia Kindmark understryker i artikeln i ATL Slutar med får om vargen slår till (Marklund, 2025) att hon inte är någon varghatare. Men det måste finnas en balans, fortsätter hon.

Kindmark har fåren i ett åtta hektar stort hägn i ett naturreservat, berättar hon och det är inte möjligt att sätta upp ett hägn som skulle kunna skydda dem. ”Det”, säger hon, ”handlar om miltals av staket bara för oss”.

Fåren går i reservatet för att hålla undan sly och bidrar till att hålla hagarna öppna för att skydda de arter som inte tål att växa i skugga. Det är således en del av det arbete som bidrar till att skydda den ömtåligaste och mest hotade biologiska mångfalden i Sverige.

Det är det som jag skriver om Minskar den biologiska mångfalden? och i det inlägget visar jag också en översikt på de biotoper som är mest hotade, nämligen gräsmark.

Och om vi fortsätter så är det just fjärilarna som är de mest hotade.

Det arbete som fårägaren Mia Kindmark bedriver är således väldigt viktigt och det försvåras betydligt av bevarandet av vargen i området.

Det andra som hon säger som får mig att reagera är när de diskuterar ersättningen som hon får för förlusterna. Hon säger: ”Visst betalas det ut en ersättning. Men blodlinjen är borta, det här är avelsdjur som vi har jobbat med att få fram. Då måste vi börja om igen och det har vi nog inte lust med.”

Första gången jag läste om blodslinje var i en artikel från el Mundo som handlade om förbudet att döda varg. Fårherdarna sa att det handlade inte bara om förlusten av pengar utan just att blodlinjen, det vill säga det mångåriga arbete med att avla fram en blodslinje. Lucía Velasco, en fåraherde uttalar sig och säger att den finansiella kompensationen duger inte eftersom de dödar den genetiska stam som han föder fram, El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’ (de la Serna, 2021). Lägg märke till slutorden. Vi är de sanna ekologerna och förvisso är det tillspetsat, men han har en poäng.

Å ena sidan kan vi kalla det för ett illvilligt problem, det vill säga att det finns två intressen som krockar (Rittel & Webber, 1973). Ska vargen få etablera sig och ska de förluster som sker hos fårägare kompenseras finansiellt? Å andra sidan är det inte bara en livsstil och en inkomst som hotas utan också något som bidrar till att upprätthålla biotoper som annars hotar att försvinna allt mer.

Fast detta missar en annan poäng. Om vi endast ser till pengar så förtingligas fåren. De blir till en sak som kan översättas till ett finansiellt värde. Ett får är värt X antal kronor; förlusten översätts till en pekuniär kompensation. Allt är fixat. Men det är inte bara ett ting, utan ett djur, eller oftast många då i fårattacker av vargar handlar det om många djur. Inte heller handlar det om får utan om specifika får som man har arbetat med länge att framavla. Allt detta kan raseras på några nätter.

Thorsten Gieser beskriver hackordningen bland djuruppfödare i Gieser, Thorsten (2025). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2025) och menar att fårägare är de som är lägst. Då de inte bidrar till samhället på samma sätt som en stor boskapsägare så ser man inte till deras vikt, menar han. Nu talar han från ett tyskt perspektiv. Men om vi följer det resonemanget missar vi den större nyttan. Fårägarna bidrar till den biologiska mångfalden genom att deras arbete bidrar till att bibehålla gräsmarksbiotoperna.

Något annat som väcker mina tankar är det som Jonny Hanson skriver i Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Han skriver att i introduktionen av stora rovdjur så finns det inga gratisluncher. Det finns alltid ett pris och det måste betalas. Frågan är av vem?

As with large carnivore introductions, as with the snow leopard conservation, as just about everything else: there is no free lunch. There is always a price. And it will always be paid. But by whom? (2025:204)

Och det är här någonstans vi hamnar. Det finns ett pris och det kan räknas i pengar, men det är så mycket mer för de berörda. Och det kan begrundas i ett ordval jag gjorde ovan.

Ovan använde jag ordet ”pekuniär” i samband med kompensation. Peku- är ett latinskt ord som betyder förmögenhet, men etymologiskt syftar det på boskap. Förmögenheten räknades en gång i antalet boskap. Numera har vi lösgjort ordet från dess ursprung och menar att allt kan vara en fråga om pengavärde. Men det är att göra vår värld väldigt fattig, om allt blir till ettor och nollor.

Det lilla och det vackra i det som finns omkring oss

Jag har ofta talat om värde på den här bloggen och ifrågasatt föreställningen att det inte tycks finnas något värde i naturen. Värde är dock så mycket mer än bara det som kan beräknas. Värdet och meningen uppkommer i relationen till vår omgivningen. Vår biosfär är levande, skriver Andreas Weber i
Enlivenment: toward a poetics for the anthropocene (2019). Det innebär, skriver han, att den inte bara är deterministiska eller stokastiska interaktioner mellan partiklar utan det handlar om agens, uttryck och mening.

The biosphere is alive in the sense that it not only obeys the rules of deterministic or stochastic interactions of particles, molecules, atoms, fields, and waves. The biosphere is also about producing agency, expression, and meaning. (Weber, 2019:49).

Det värde som Mia Kindmark berättar om är en livsstil, det är en relation till sina får, ett arbete som skapar ett större värde genom upprätthållande av livsutrymmen för fjärilar och blommor i en miljö som inte längre har det egenproducerande värde som det hade förr då landskapet var öppet på grund av lösdrift.

Det här ska inte ses som ett försvarstal för fårägarnas rätt eller för att ställa olika intressen mot varandra, utan att framställa de illvilliga problem som uppstår nu när vi får nya föreställningar om vår omgivning.

Nu är vi medvetna om biotopers försvinnande, om hur ekologiska system är beroende av en mängd olika arter och deras behov för att överleva. Vi arbetar för att inte förlora det som vi numera värderar som värdefullt.

I det måste vi fortsätta att diskutera och samtala. Det var därför inspirerande att läsa om de samtal som pågår i Colorado där man bjuder in biologer och ranchägare och de som är intresserade för att få syn på olika synvinklar.

Att betänka är att nu har vi lagar som binder oss till avtal att uppfylla. Vargen ska skyddas, men det finns också livsstilar som hotas, som bidrar med andra värden, som att upprätthålla landskap som medger överlevnad från mindre arter som vi sällan tänker på, men som förgyller vår tillvaro. Kan det jämkas?

En körsbärsfuks i en öppen skogsglänta där de trivs.

Referenser:

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Marklund, Mikael (2025). Slutar med får om vargen slår till. ATL. Publicerat 250903 [250907]

Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730

Ross, Tracy (2025). Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman. Colorado Sun. Publicerat 250905 [Hämtat 250907]

Ross, Tracy; Paul, Jesse. (2025). Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole. Colorado Sun. Publicerat 250819 [Hämtat 250907]

de la Serna (2021) El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’. el Mundo. Publicerat 210215 [Hämtad 210223]

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Varför lyckas italienarna?

Maggie hade lagt sig ned på grusvägen. Jag satte mig ned. Solen sken och jag var för varmt klädd. Blicken gled mot ljudet av gräshoppa. Snart upptäckte jag den. Den gned sina bakben mot varandra. När den upphörde tyckte jag mig höra en annan gräshoppa till höger om mig, men såg ingen. Jag tittade tillbaka på den första. Den var borta. Så hittade jag den snett till höger framför mig. Jag fick för mig att den kallade på den andra. Sedan blev jag dock osäker, då jag inte hörde den andra. Jag kanske inbillade mig?

Maggie reste sig upp. Det var dags att gå vidare. Hon har varit trött de senaste dagarna och jag lät henne bestämma takten. Vi skulle inte gå långt.

Häromdagen hade vi varit vid Gräsmark och gått. Då upptäckte jag en huggorm en fot från där jag satte en min fot. Maggie hade redan gått förbi. Den låg hopslingrad i gräset. Kanske hade den precis ätit?

Jag och Maggie fortsatte promenaden längs med grusvägen. Vi kom upp till höjden där Sunne Kommun ska bygga sin Climate Arena, se inlägg Trollharar och religionen ekologism. Maggie ville gå ned till Lersjön och bada. Hon drog ut mig på kalhygget och vi gick norrut. Men när det sluttade ned mot sjön svängde jag mot vindskyddet som låg på knallen. Hon ville inte gå dit. Så jag släppte kopplet så kom hon självmant efter mig.

Själv satte jag mig på en sten efter att ha spritt ut godis som hon kunde söka. Jag tänkte på vargarna i Italien.

Blick från vindskyddet. Nedanför ska de bygga *Climate Arena* för testkörning av bilar.

Under min färd mot Leksand (läs En amerikanare är trygghet) hade jag lyssnat på rovdjursforskaren Luigi Boitani. Han intervjuades i podcasten The Wolf connection i avsnittet ”Episode #219 Luigi Boitani – A History of Wolf Research in Italy” (2025). I programmet beskriver han hur vargpopulationen i Italien hade gått från lite över hundra vargar till nu mellan 3- och 4000.

2019 var den spridd enligt bilden ovan. Det röda är etablerade och de gula områdena är oregelbundna områden. (Italian wolf, *Wikipedia*)

1973 påbörjade de skyddet av vargen under namnet Operation San Fransisco. Boitani berättar att det krävde många möten med lokalbor, jägare och lantbrukare för att kunna skapa en situation där vargen accepterades.

Valeria Salvatori, som har arbetat med Boitani, berättar i ”Episode 105: European Wolves: A Story of Perseverance & Coexistence with Valeria Salvatori, PhD” (2022) i Rewildology om arbetet som fortgår. Hon berättar att hela tiden handlar det om dialog, att se till den lokala kulturen och förstå hur man kan komma framåt.

Jag tänkte på Sverige där politikerna vill få ned vargstammen till 170 från nu runt 400. I Italien arbetade politikerna tvärtom och nu har det kommit till en situation där man enligt både Boitani och Salvatori ser ett tak på populationen. Vargstammen sprider sig till de omkringliggande länderna som vi ser på kartan ovan.

Gentester av vargen i Italien visar att den härstammar från pleistocen, alltså tiden innan förra istiden (Hulva et al., 2024). Det betyder att den skiljer sig en del från de vargarna som är norr om Italiensk halvön. Nedan ser vi en överblick från 2013 av de olika metapopulationerna i Europa, se Vargen och vad är en metapopulation?.

Idag är de ännu mer spridda över Europa, se Kan vi leva med vargen?. Artiklarna jag läser tenderar att inleda med detta. Men det är som jag har återkommit till inte populärt hos alla.

Maggie hade hittat alla godisarna, där vi satt. Själv upptäckte jag blåbären som hade vuxit sig stora på slänten i gläntan. Jag satte mig på knä och åt. De var söta och varma av solen.

Vargen, apropå den snabba ökningen i Italien och i resten av Europa, berättade Boitani, är väldigt duktig på att föröka sig. Om den inte störs kan den öka med 35% om året. Med tiden sprider de sig över allt större områden. Då den ökar så mycket, fortsätter han, måste antalet kontrolleras.

Det fick mig att tänka på mina funderingar kring diskussionen i Sverige om tjuvjakt där vissa påstår att det inte pågår i särskilt stor omfattning eftersom det inte finns bevis, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Men om vi utgår från det Boitani säger så torde förnekelsen av tjuvjakt vara tveksam.

Förvisso, som jag skriver i Varför dog vargarna?, kan det finnas ytterligare förklaringar. Men då man inte har stött på något virus eller något liknande är det synnerligen märkligt att den svenska populationen inte ökar i högre omfattning.

Nåväl, tänker jag efter jag ätit mig nöjd på blåbär, det börjar bli dags att gå tillbaka. Maggie vill fortfarande gå ned till Lersjön, men det får bli en annan dag. Tröttheten som hon har uppvisat kan bero på ryggont så att leka i vattnet får hon inte idag.

På vägen tillbaka visar hon mig var det växer kantareller. Hon är väldigt duktig. Nästan varje dag här har jag ätit stekta kantareller och hjortron med vaniljglass. Till lunch kommer det att bli stuvade kantareller och ugnsstekt zucchini.

Från Back-Kajsasled vid Mårbacka med Freddy

Jag frågade en gång några italienare på besök på skolan där jag jobbade om varför folk accepterade vargarna i Italien. En kollega sköt in att det berodde på att de aldrig hade varit borta. Men det stämmer inte, vad jag lärde mig från Boitani och Salvatori. De var hatade och jagade, men politiska beslut och träget arbete har skapat en acceptans i Italien som har lett till det osannolika antalet idag.

Själv hoppas jag att vi i Sverige en dag kommer att acceptera ett så högt antal. Att tillägga är att i Italien har man också ett stort antal björnar, samt det är mycket mer tätbefolkat än Sverige.

Om några dagar återvänder jag till Simrishamn efter att ha varit i Värmland i några veckor. I Skåne arbetar vissa ljusskygga individer för att få bort vargen. I Värmland tycks de lyckas, se Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Samtidigt arbetas det också i det tysta med samtal om synen på i Sverige, berättar Salvatori.

Må de lyckas att förändra attityden.

Referenser:

Hulva, Pavel; Collet, Sebastian; Baránková et al. (2024). Genetic admixture between Central European and Alpine wolf populations. Wildlife Biology. https://doi.org/10.1002/wlb3.01281

Stronen AV; Jędrzejewska B; Pertoldi C; Demontis D; Randi E; Niedziałkowska M; et al. (2013) North-South Differentiation and a Region of High Diversity in European Wolves (Canis lupus). PLoS ONE 8(10): e76454. doi:10.1371/journal.pone.0076454

Kan vi leva med vargen?

Under nästa vecka har jag planerat att köra runt i Svealand med Maggie. Vi ska besöka Fulufjället och vargreviren som ligger i norr om och söder om Falun i bilden nedan. Jag förväntar mig inte att se något, däremot hoppas jag.

*Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.*

Då jag planerade min resa på mitt vanliga spontana och önsketänkande sätt slog det mig att vargar rör sig i stora områden. Nu har de visserligen valpar och är mer stationära, trots det är chansen minimal. För att öka chansen något gick jag in på Skandobs där man kan se var de har funnits. På det sättet utsåg jag två platser att tälta.

Så upptäckte jag att det även fanns björn vid ena stället där jag hade planerat. Jag började känna att jag blev lite nervös. Jag hade läst om Hans björnmöte med ungar i 27 juni 2014 – Oväntat möte. Nu tycker jag att jag sjåpar mig, likväl så finns de där känslorna där av respekt och känsla av hot mot min egen och Maggies säkerhet.

I rovdjursdebatten tenderar vi att hoppa över dito bjäfs. Känslor hör väl inte ihop med ekologi. Jag vet att jag själv har missat att tänka på detta. Nu tror jag att det är ett misstag!

För att gräva i varför jag tycker att känslorna borde tas mer på allvar för att komma vidare i rovdjursdebatten vill jag inleda med artikeln ”Continuing recovery of wolves in Europe” (Di Bernardi et al., 2025).

Enligt författarna finns det numera cirka 19000 vargar inom EU. De är främst i östra och norra delarna av Europa, medan de västra delarna är mindre koloniserade av vargar.

I inledningen tar de upp följande punkter. Stora rovdjur minskar globalt, men inte i Europa. Ökningen, skriver de, är märkvärdig då det sker i ett tätbefolkat och ett landskap som är väldigt anpassat efter människornas behov. Det är än märkligare, avslutar de inledningsstycket, då det rovdjuret som ökar mest är vargen, den som människorna ser som tillhörande i vildmarken. Det är också det rovdjur som är mest involverat i bevarandekonflikter och är kontroversiell politiskt.

While large carnivores and biodiversity are declining worldwide, an exception has been the recovery of large carnivores in Europe. This positive trend is remarkable because Europe appears at first as an unlikely place for a large carnivore to recover. In Europe, wildlife has to share space with a human population of roughly 450 million people in a highly anthropized landscape where people grow crops, raise livestock, hunt wild game, and more broadly shape the landscape through urbanization, energy production, industries, and transport infrastructures. Even more remarkable is that the predatory species recovering the most is the wolf (Canis lupus), which many people perceive as belonging to wilderness areas and which is often embroiled in conservation conflicts and political controversies. (Di Bernardi et al., 2025, källhänvisningar borttagna)

Och detta är väl bra!? Det är en ekologisk framgång! Europa blir allt vildare. Det är ju det som min blog handlar om!

Så varför tycker jag plötsligt att man ska prata känslor?

För att gräva i detta plockar jag först upp adjektivet ”vildare”. I Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012) citeras följande ord av Mike Phillips, som var en av de som ledde Yellowstone Wolf Project. Han menar att Yellowstone Nationalpark är en plats där vargen kan frodas och fortsätta att vara vild.

With a system like Yellowstone in place the gray wolf can withstand a great deal of human exploitation and still thrive. They’ll continue to be wild. And they’ll continue to inspire. (Smith & Ferguson, 2012:191.

Men Yellowstone är inte tätbefolkat och det är inte Europa och dessutom så är inte alla runt omkring lika nöjda trots inkomsterna som kommer delstaten till del.

Men innan vi kommer till om folk är nöjda eller inte vill jag avsluta detta med det vilda. För trots att vargen må symbolisera det vilda, så rör den sig i tämjda områden. I landskap som är ”antropiserade” för att använda termen i Di Bernardi et al.:s artikel (2025). det är landskap som är skapade för mänskliga behov.

Men vad ordet ”vild” börjar kännas konstigt. Det är något som inte stämmer här. Kategoriseringar börjar att brytas ned. De må vara vilda och otämjda djur, men de rör sig inte längre i någon slags vildmark, se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.

Slåttern pågår i Härjedalen. Här är en hässja.

Fast det var ju det här med känslorna som jag ville tala om och det kommer sig av två böcker. En har jag nämnt tidigare i Vargen är död. Antropologen Thorsten Gieser skriver just om känslor i Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Han menar att vargens närvaro väcker sinnesrörelser i oss (”affects”). Dessa formar hur vi upplever vår omgivning. Känslorna som följer ur sinnesrörelserna kan väcka spänning eller oro. De formar hur vi beter oss.

Jag minns när jag och Maggie gick i godan ro på Billingen utanför Skövde. Plötsligt fick jag se en varg. Jag frös och visste inte alls vad jag skulle göra. Så kom den närmare och jag upptäckte att det var en stor schäfer med matte bakom sig. Hon kallade in den och kopplade den. Vi fortsatte vägen fram. Men trots att jag hade sett fel förblev oron i mig ett tag till.

Den andra boken har jag nästan läst färdigt och heter Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Författaren Jonny Hanson är samhällsvetare och har en doktorstitel i bevarandebiologi.

Båda böckernas titlar inleds med ”Living with” och det är just det som är det intressanta med båda böckerna. Båda är samhällsvetare och har därför ett annat perspektiv än de som bara ser spridningen av rovdjuren i ett populationsekologiskt perspektiv.

De utforskar vad som händer med samhället och de människor som tvingas leva med rovdjuren. Jag skriver ”tvingas” medvetet då det handlar i grunden inte bara om en naturlig spridning av rovdjur utan det är också politiska beslut som ligger bakom varför de tillåts förbli där.

Jonny Hansons bok har ett irländskt perspektiv och tar sin utgångspunkt ur den irländska debatten om man ska introducera lodjur till Irland. De finns många skäl till varför liksom många emot. De för, menar att det handlar om att finna en ekologisk balans. De har problem med hjortdjur som betar allt för mycket. Samtidigt har de på landsbygden en kultur av öppna hagar där det går får.

Kommer fårägarna att acceptera det och vad gör de eller i alla fall några av dem om de inte accepterar en introducering? Han berättar om de röda gladorna och havsörnarna som återintroducerades. Efter ett tag började man hitta flera som hade förgiftats. Vi tycks se liknande handlingar i Sverige med vargar som dödas illegalt.

Maggie framför Britt-Inger Perssons verk *Dans* i *Kivik Art Centre*.

Just fårägare är intressanta. Gieser beskriver en hackordning bland lantbrukare som har djur. Enligt honom är fårägare de som står lägst i rang i Tyskland. Oftast har de få djur och de bedriver det som en slags hobbyverksamhet. De har därför lite att säga till om, men är oftast de som är drabbade.

I rovdjursdebatten är det oftast de som lyfts fram som värst drabbade. Att de är värst drabbade stöds av statistiken. Enligt Viltskadestatistik 2024 (Frank et al., 2025) angreps 482 djur i hela Sverige av varg. 453 av dem var får. 382 får blev dödade, 41 skadade och 31 saknade.

Återigen hamnar vi i statistik och den är viktig. Men känslorna är det som formar hur vi upplever vår omgivning (Damasio, 2018). Gieser berättar om den uppgivenhet som drabbade fårägare berättar om och uppvisar. Många lägger snart ned sin verksamhet efter ett angrepp, berättar han.

Hanson talar om inre och yttre landskap och berättar om hur han som femåring såg Disneyfilmen Skönheten och odjuret och hur han blev rädd för att gå i en mörk korridor. Det må vara en barnslig händelse, men den, berättar han, påverkade honom länge. På samma sätt, skriver han, ärver vi rädslor från vår omgivning. De sprids vidare utan att vi reflekterar över dem och påverkar oss.

I artikeln ”Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife” (Heberlein & Ericson, 2005) visar författarna hur attityden gentemot varg hos de som bor i urbana miljöer påverkar hur nära i tiden de lämnade landsbygden.

The research further shows that there is a lasting rural influence on the hearts and minds of urban populations. It takes at least two generations before the support for hunting and interest in wildlife and the outdoors declines. Many attitudes are learned as children from parents. The effects of rural socialization continue even though people move to or are born in cities (as long as their parents grew up in rural areas). (Heberlein & Ericson, 2005:221)

I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar de att det i grunden inte är kunskapen om vargen som styr vilken åsikt människor har om vargen utan det är andra saker som spelar in, se också Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Deras slutsats är att det handlar inte bara om att räkna vargar utan att se till vilka andra faktorer som spelar in.

Successful wolf restoration involves more than simply counting wolves. (Ericsson & Heberlein, 2003:157)

En vanlig vacker sten på *Kivik Art Centre*

Ericsson och Heberlein var tidiga i sin undersökning av attityder och hur de påverkade återmigrationen av varg i Europa. Men de är publicerade för en liten grupp forskare. Gieser och Hanson inriktar sig däremot på en allmän publik som är nyfikna på hur vi kan förstå hur rovdjurens återmigration i ett Europa som en gång utrotade dem påverkas. De utgår från människornas känslor och upplevelser, de som nästan kramar ihjäl vargarna och de som allra helst vill se ett Europa utan rovdjur. Vad de framför allt visar är att den absoluta majoriteten inte är i ytterkanterna utan på endera sidan av mitten.

På många sätt har rovdjurspolitiken hitintills varit ett elitprojekt. Det har pådrivits av mindre grupper, som oftast inte har varit de som har påverkats mest. Hur styrningen av rovdjurens spridning påverkar samexistensen kan inte bara ta hänsyn till att räkna vargar eller att uppfylla Art-och habitatdirektivet. Vi måste också, skriver Hanson, se till hur rovdjuren påverkar både de yttre och de inre landskapen.

Governing coexistence with large carnivores is complex because these animals do not just wander the landscapes around us. They also wander the landscapes of the world within us. (Hanson, 2025:155)

Vad jag har tagit upp i dagens inlägg är att det i EU finns över 19000 vargar och många tusen andra rovdjur. För många, som jag, så är det något spännande, medan för andra är det ångestskapande. Livsstilar förändras och delar av samhällen påverkas i olika hög grad. Jag har tagit upp att även om Göran Ericsson och Thomas A. Heberlein var tidiga med att undersöka attityder i Sverige kring vargen, så är det nu som det börjar komma bra böcker som diskuterar på ett problematiserande sätt om hur de stora rovdjuren sprider sig i EU. Jag rekommenderar dig att läsa dem. De väcker tankar och känslor, och framför allt de är samhällsvetare.

För det är samhällsvetarna som måste bli alltmer involverade i den här debatten. Det kan inte bara vara populationsekologerna som diskuterar rovdjurens spridning.

Hitintills stöter jag på allt för få samhällsvetare som diskuterar dessa frågor och de som finns tycks vara en version av trädkramare; det är inte dessa två. Det är bra!

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

Frank, Jens; Månsson, Johan; Hedmark, Eva; Levin, Maria; Hensel, Henrike; Höglund Linda och Nilsson, Lovisa. (2025). Viltskadestatistik 2024: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. SLU. Rapport från SLU Viltskadecenter 2025-3

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Heberlein, Thomas A.; Ericsson, Göran. (2005). Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife. Human Dimensions of Wildlife: An International Journal. 10:3, 213-227, DOI: 10.1080/10871200591003454

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Forskningen om vargen i Sverige är politiskt styrd

Kanske har det att göra med att de är amerikaner och att de är duktiga på att sälja in sin exceptionalism? Men inte bara forskarna i Isle Royal och i nationalparken Yellowstone har kunnat studera vargar över lång tid. Även i Sverige har vargen beforskats sedan den invandrade efter ett decennium av frånvaro (Chapron et al. 2016).

1966 klassades vargen som utrotad i Sverige och Norge. Men sedan 1978 har den gjort trevande steg för att bli en del av den svensk-norska faunan. Forskarna har följt utvecklingen (Wabakken et al. 2001). Under en 20 års period undersökte man deras utbredning och reproduktion genom att spåra i snö. Från 1998 började man följa dem med radiosändare (Liberg et al. (2005). Likväl har man undersökt deras släktträdet för att se hur de är besläktade med varandra. Det har man gjort genom att undersöka blodprov från fångade vargar, delar av muskelvävnad från döda vargar, östrusblod och avföring.

Samples were derived from the blood of captured wolves, the muscle of dead wolves (‘tissue’), from oestrus blood on snow and from scats. (Liberg et al. (2005)

Har den drabbats av svamp? I alla fall borde det ha varit en magnifik bok.

Eftersom man har kunnat följa de olika individerna har man också kunna få ett relativt intakt släktträd. I artikeln ”Severe inbreeding depression in a wild wolf Canis lupus population”(Liberg et al. (2005), såg släktträdet ut enligt nedan överblick.

För att förstå hur det hänger ihop, så är blå linjer hanar och röda honor. Färgen på kuben förklarar hur forskarna fick tag på DNA. Talet under kuben anger inavelskoefficienten. 0,25 betyder att det är syskon. Pilarna utifrån är de vargar som har invandrat, så mellan 1983 och 2002 var det bara tre individer. Den andra hanen kom 1991. Därför är inavelskoefficienten 0,00 under Aa6 och B6. Ad2 är avkomman av tiken från par Aa6 och hennes avkomma Ab2 om jag förstår det rätt. Det är också därför som inavelskoefficienten har stigit till 0,375. (Jag hoppas jag har förstått rätt).

Xa3 och Xb3 förklaras inte i texten. Jag utgår från är okända individer, men vars DNA tycks dyka upp i avkommorna. Figur 1 (Liberg et al. (2005)

Mellan 1983 och 2023 ser det ut enligt nedan figur. Det har blivit väldigt rörigt. Dock det som jag tycker är viktigt är att se att förutom honan och hanen 1983, samt hanen 1996 har det endast bekräftats en till hane och det är 2020. 1996, 1997 0ch 1999 finns det tre individer som står som frågetecken. Åkesson et al.skriver att det har funnits 6 immigranter sedan de första två 1983.

Baspopulationen för den skandinaviska vargpopulationen är de sex immigranter som reproducerat sig sedan 1983. (Åkesson et al. 2024:4)

Jag märker att det här inlägget blir väldigt tekniskt, vilket det inte var meningen från början. Då hade jag tänkt att ta upp tråden från gårdagens inlägg Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Men så läste jag Estimating wolf (Canis lupus) population size from number of packs and an individual based model (Chapron et al. 2016) där de beskriver metoden som används i Sverige för att beräkna antalet vargindivider. Återigen hamnar vi bland populationsekologerna.

De inleder artikeln med att förklara varför populationen undersöks och menar att det finns ett allmänintresse, men framför allt är det ett politiskt beslut. Detta beslut fattades i både Norge och i Sverige.

The parliaments and managing agencies in both countries consider annual estimates of number of wolves in the population as indispensable knowledge. An official annual monitoring system was set up in 1998 with the goal to obtain annual total counts of individuals. (Chapron et al. 2016).

Det andra som är intressant är att vilka individer som man ska räkna har förändrats. Från början var det alla, medan man sedan 2004 inte räknar strövargar utan bara de som har etablerat sig (Chapron et al. 2016). Sedan 2011 räknar man inte heller individerna i en flock utan gör istället en konverteringsfaktor utarbeta hur många det kan vara. 2015 gjorde man ånyo en förändring. Dock skriver författarna att sedan början har man varit intresserade av antalet, vilket gör att man även om man endast beräknar grupperna gör en beräkning av hur många individer det kan finnas.

Det är väldigt rörigt. En fundering som väcks är hur vetenskapligt det blir när metoderna ändras på grund av politiska beslut? För att kunna utveckla en stadig kunskap bör, mig veterligen, samma metod brukas hela tiden. Det gör den testbar.

Kanske börjar det bli dags att runda av? Innan jag gör det vill jag visa en översikt på ”vargcykeln” som Chapron et al. använder för att illustrera hur metoden för att beräkna utvecklingen av vargpopulationen i Sverige. P står för puppy, alltså valp. S står för subadult, vilket är stadiet innan man är könsmogen. V är vagrant, alltså lösdrivande eller strövarg. A är vuxen.

Under beskriver jag hur man ska man förstå de små bokstäverna. Annars blir det för plottrigt.

m är mortality och pilen indikerar att det sker stort dödsfall mellan valp till ”tonåren” (subadult). d står för dispersal, spridning, alltså börjar de sprida sig eller inte. Ibland stannar de kvar och tar hand om nästa års kull eller så ger de sig av spontant eller av tvång. Även där ser man till dödligheten, vilket visar i d+m. s står för settlement, det vill säga om de stannar på ett ställe eller fortsätter att röra på sig. I Decade of the wolf (Smith & Ferguson, 2012) berättar de om vargen Romeo som aldrig stannade upp, men som namnet indikerar parade sig med flera honor. Det vanliga är dock som schemat visar att en vuxen hona och hane slår sig ner på ett ställe och r reproducerar sig, vilket vi ser på pilen som går mellan A:dult till P:uppy. Mellan alla livsstegen är dödligheten ständigt närvarande, vilket vi ser på m:et.

Om vi nu inför avslutningen försöker att få ihop någon slags röd tråd, så vet man i stort sett hur många vargindivider det finns i Sverige. Det eftersom man har ”släktträdet, som rekonstruerats för näst intill alla vargar som har fötts i Skandinavien sedan populationen grundades” (Åkesson et al., 2024:3).

Med det sagt så upplever jag något ytterst torftigt i den svenska vargforskningen och även i förmedlingen. Det är väldigt tekniska artiklar, som enbart tycks baseras på population och på vilken nivå den är inavlad. Som jag beskrev i går bekräftas det av sammanfattningen av publikationerna från SLU Institutionen för ekologi.

På många sätt, tror jag, beror det på att vargen är så politiserad. Forskningen styrs av politiska beslut och utifrån vad man officiellt vill veta om vargen.

Frågan som jag ställer mig är om man ens kan se vargen som ett djur? Blir den inte snarare en faktor i ett samhällssystem, där den till exempel blir en symbol för skillnaden mellan stad och land? Eller en symbol för det vilda som jag stöter på i till exempel Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (2012). Se titeln!

Jag har ännu inte lyckats formulera för mig själv någon slags hypotes kring vad det säger om vårt samhälle. Men jag vill skicka ut en tanke som kom upp i en diskussion mellan filosoferna och kognitionsforskarna John Vervaeke och Evan Thomson i The Blind Spot in Perception: Cognitive Science, Asian Philosophy, and Mystical Insight.

Historiskt sett har samhället genomgått förändringar och det har funnits några omvälvande förändringar, varav en av dem är då människan gick från att vara jägare och samlare till att vara bönder. En annan är den vetenskapliga revolutionen. Detta skapade en enorm förändring i hur vi föreställde oss vår tillvaro. Jag ska inte gå in på alla detaljerna utan bara repetera Vervaekes fråga till Thomson: Vad gick förlorat i den omvälvningen?

För att fördjupa frågan vill jag hänvisa till en diskussion som Max Oelschlaeger för i The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology (1991).

Han skriver att lantbrukaren definierar fält som åkrar där det växer grödor och man försöker hålla undan ogräs, medan hos jägare och samlare gör man inte denna åtskillnad. På liknande sätt så rör sig jägaren och samlaren i ett stort område, ofta beroende på årstid, medan lantbrukaren stannar på ett ställe och gör en åtskillnad mellan det som är hemma och det som är vilt.

Om den vetenskapliga revolutionen skriver han utifrån Galileos användande av teleskopet. Genom det blev han en betraktare och förlorade nattens lukter och ljud. Han förlorade föreställningen om sig själv som en man med ett medvetande inför något stort och mäktigt, något som väckte vördnad. Han stod inte längre i naturen utan hade ställt sig utanför den.

Through the telescope Galileo confirmed the Copernican hypothesis. What he lost was the sweeping field of view of naked eye astronomy, the relation of the Milky Way to the starry sky, and the movement of the wandering stars across the eliptic plane. And perhaps, in his intense concentration, he lost the sounds and smells of the night and the awareness of himself as a conscious man beholding a grand and mysterious stellar spectacle. Galileo was standing no longer within nature, but outside it. He became a scientific observer apart from nature, for it had been replaced with a theoretical object of inquiry. 1991:78

Det är Galileo Galilei som jag har beskrivit i det här inlägget. Tillvaron mellan människa och varg har reducerats till en kvantifierbar summa.

I inlägget Galileo och jag samtalar i Tjörnedala citerar jag filosofen Robert P Crease som skriver: ”Geometry and math provided maps that connected abstractions with real and concrete phenomena, enabling humans to navigate the world better.” (Crease, 2019:221). Men frågan är om vi verkligen kan navigera världen bättre? Om vi tänker oss att vi är ett fartyg som ska gå från en hamn till en annan, så ja. Men, å andra sidan, skriver han, blir det matematiska sättet att se på världen väldigt artificiell.

Så om vi lämnar den vetenskapliga distansen i form av populationsdynamik och träder in i miljön så får vi syn på att det egentligen är en väldigt sårig relation mellan två arter som befinner sig i överlappande miljöer. Om vi inte längre se till inavelskoefficient utan som en symbol för stadsbons längtan efter det vilda, för fårbondens ständiga ångest över att tänk om vargen kommer i natt, till jägaren som kan delta i licensjakten och kan kanske lyckas nedlägga årets varg, till rovdjursentusiasten som får sin identitet genom att störa licensjakterna, eller till…

Jag stannar här. Det är dags att rasta Maggie, min egen Canis lupus domesticus.

Referenser:

Chapron, Guillaume; Wikenros, Camilla; Liberg, Olof; Wabakken, Petter; Flagstad, Øystein; Milleret, Cyril; Månsson, Johan; Svensson, Linn; Zimmermann, Barbara; Åkesson, Mikael; Sand, Håkan. (2016). Estimating wolf (Canis lupus) population size from number of packs and an individual based model. Ecological Modelling, Vol. 339: 33–44, https://doi.org/10.1016/j.ecolmodel.2016.08.012.

Crease, Robert P. (2019). The workshop and the world: what ten thinkers can teach us about science and authority. First edition New York: W. W. Norton & Company

Liberg, Olof; Andrén, Henrik; Pedersen, Hans-Christian; Sand, Håkan; Sejberg, Douglas; Wabakken, Petter; Åkesson, Mikael; Bensch, Staffan. (2005). Severe inbreeding depression in a wild wolf Canis lupus population. Biological Letters, 1 ss. 17-20

Oelschlaeger, Max (1991). The idea of wilderness: from prehistory to the age of ecology. New Haven: Yale University Press

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Wabakken P, Sand H, Liberg O& Bjärvall A. 2001 The recovery, distribution, and population dynamics of wolves on the Scandinavian peninsula, 1978–1998. Canadian Journal of Zoology 79, 710–725.

Åkesson, Mikael; Danielsson, Anna; Flagstad, Öystein; Svensson, Linn (2024). Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargpopulationen fram till 2023. SLU Viltskadecenter. Rapport på uppdrag av Naturvårdsverket.

Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför

Även om det inte är så varmt som längre norrut i landet, så var det skönt att nu i afton kunna sitta ute i trädgården, lyssna till en koltrast och röka en pipa utan att solen gassade. Det blir ett sent blogginlägg idag, då jag fika med J. på det mysiga kaféet Blåherremölla. Han skulle ut och cykla långt.

Vi kom in på hur mycket slumpen spelar roll i naturen. Vi lever i en komplex värld. Vi vet sällan vad som påverkar vad och frågan är om det är intressant att veta det. För som J. sade, det mesta som sker är väldigt lokalt.

Gräsfjärilar har samlats vid kungsmyntans blommor.

J. är en av den trio som har påverkat mig mest i samtal. De andra två är Lars Lundqvist och nu på senare tid Dan Binkley. Alla tre framhåller slumpen och hur det kan vara otaliga faktorer som påverkar varför saker inträffar lokalt.

I förra inlägget Varför dog vargarna? tog jag upp vargarna på Isle Royal i norra USA, vars som inte levde i cykler med huvudbytet älgen utan att det var dels kampen om revir, att klimatförändringar hindrar att nya vargar tar sig över på isen och parvoviruset. För att kunna hitta dessa faktorer behöver man studera en plats under väldigt lång tid.

John A. Vucetich, skriver i Restoring the Balance what wolves tell us about our relationship with nature (2024) att först efter 50 år kunde man se andra faktorer än de som David Mech och Durward Allen tyckte sig se efter tre år. I podden The wolf connection ”Episode #54 Dr. John Vucetich – The Isle Royale Wolf & Moose Project” (2021) beskriver Vucetich hur de flesta projekt pågår i tre år och sedan måste ett resultat komma av det, men hur kan man veta att tesen är riktig?

Bland gräsfjärilarna såg J. en mindre guldvinge

Under veckan har jag läst om ännu ett långt vargprojekt, det i Yellowstone. Boken heter Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012) och jag kan verkligen rekommendera den.

Även de tar upp hur lång tid det har tagit dem att komma fram till ett par hypoteser och även det beror på hur lång tid de har arbetat. Det som både Isle Royal och Yellowstone har gemensamt är att de har kunnat följa vargarna från då de kom till dessa unika miljöer. Eller som i fallet Yellowstone, dit hämtades de. Fördelen som de i Yellowstone har haft är att de har kunnat följa vargarna nära och kunna utforska olika individer i nationalparken.

Detta för mig till dagens reflektion som handlar om att säsongens varginventering är färdig. Den hittas på följande länk, Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien (Svensson et al., 2025).

Kortfattat får vi lära oss att de beräknar det finns 34 familjegrupper i Sverige, 40 med Norge. Det finns 27 revirmarkerande par och 34 föryngringar, och utifrån beräkningar finns det cirka 355 stycken.

Den svenska delen av populationen, med halva gränsrevir inkluderade, beräknas med samma metod till 355 (95% CI = 281-461) vargar. (Svensson et al, 2025:5)

Den uppskattade inavelsnivån har sjunkit från 0,23 till 0,21. Jag begriper inte riktigt om det gör en stor skillnad, däremot är det fortfarande är högt. Naturvårdsverket skriver att ”inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till ett syskonpar”, se Varg, inavel i Skandinavien (2025).

Den genomsnittliga inavelskoefficienten som uppskattar inavelsnivån i den skandinaviska populationen har beräknats till 0,21 (±0,09 SD) för vinterns familjegrupper, vilket är en minskning jämfört med förra säsongen (0,23 ±0,09 SD). (Ibid)

Det är ständigt dessa siffror och frågan är vad de egentligen berättar för oss? Det var denna fråga som jag satt med i trädgården. Mitt samlade intryck är att i Sverige tycks det framförallt handla om populationsekologi. Hur många individer finns det? Hur utvecklas de över tid? Vilka mönster kan vi se? Ser vi faktorer som inverkar på hur många de är?

Men som jag tidigare nämnt kanske det är tillfälligheter?

Ja, frågan om tillfälligheter är alltid klurig.

I inlägget Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna begrundade jag varför det inte finns några vargar i Dalarna och påstod att det hade med attityd och tjuvjakt. Under året har vi märkt en kraftig minskning även i Värmland. Jämför följande tre bilder.

*Inventering av varg vintern 2022–2023 (Svensson et al.; 2023:13). Bilden är beskuren av mig.*

På bilden ovan ser vi hur det endast finns vargrevir i östra delen av Dalarnas län. Ett år senare är det fortfarande vargrevir i västra delen av Värmland, medan det är lika tomt i västra delen av Dalarna, se också Nej till licensjakt på varg och öka invandringen genom renbetesområdet.

På bilden nedan ser vi att nu har även även västra Värmland har tömts. Vad beror det på?

Polisen misstänker tjuvjakt, se Rekordfå vargar i Värmland – tjuvjakt pekas ut som en av anledningarna (SVT, 2025).

Förra årets vargpopulation låg på 70 vargar. I år så har siffran i de preliminära uppgifterna gått ner till 40 – vilket är rekordlåga siffror. (SVT, 2025)

I årets varginventering kom man fram till att det mellan 41-57 individer i Värmland (Svensson et al, 2025:15). Det är lätt att peka på tjuvjakt, men bevis tycks inte finnas. Försvinnandet tycks oförklarligt. Men vad vi också ser är att det är en region mellan två grupperingar och vargar är extremt territoriella.

Det har slagit mig att trots att jag har läst tämligen mycket om vargar, inte har stött på är hur många vargar som dödar vargar.

I både Restoring the Balance (Vucetich, 2024) och Decade of the wolf (Smith & Ferguson, 2012) visar författarna hur dödliga revirstriderna är. Samtidigt kan det vara sjukdomar, lokala utbrott som har dödat dem. Vucetich berättar hur snabbt vargliken försvinner, vilket gör att det är så svårt att kunna komma fram till varför de dör.

I det svenska exemplet är jag partisk och misstänker tjuvjakt, men det får stå för mig. Dock frågan som består är varför jag inte har stött på uppgifter om den nivå av dödlighet som sker mellan vargar? En hypotes är att mycket av det jag har läst är just populationsekologi. Det är siffror, si och så många vargar. Men sällan kommer man nära dem.

Om man tittar på Skandulvs vetenskapliga publikationer, så handlar majoriteten om just detta. Det har med att göra att vargen är för det mesta extremt skygg, rör sig över stora områden och undviker människan.

Avslutningsvis vill jag kort begrunda Hans kommentar till Varför dog vargarna? där han ifrågasatte om man kunde se någon likhet mellan Isle Royal och Sverige.

Vad vi kan se, är att den svensk-norska stammen blir alltmer avskuren från metapopulationen, det vill säga de vargar som förhoppningsvis ska invandra från Finland och berika genreserven och minska inaveln. Som jag nämnde ovan är den stor i Sverige är förhoppningen kommer det att vandra in vargar från norr. Men de har det svårt.

Som vi ser på bilden ovan misslyckades de som kom. De ”fälldes vid skyddsjakt”, som det beskrivs på bilden nedan.

Faktorn som hindrar vargindivider från att ta sig söderut har inte med klimatförändringarna att göra utan är beroende av den mänskliga faktorn. Detta skapar ett närmast oöverstigligt hinder som gör att den svensk-norska stammen kommer att bli alltmer inavlad. Vad det kommer leda till på sikt vet vi inte, men det leder förmodligen till en dyster konsekvens till följd av den mänskliga faktorn.

Apropå det så verkar det som att reviret på Linderödsåsen inte längre är kvar, se Ett nytt vargrevir i Skåne och ett som försvunnit (Länsstyrelsen Skåne, 2025). Så vargar försöker att sprida sig, men okända faktorer gör att reviren försvinner. Kanske kommer förklaringen om några år?

Referenser:

Länsstyrelsen Skåne (2025). Ett nytt vargrevir i Skåne och ett som försvunnit. Publicerat 250423 [Hämtat 250719].

Naturvårdsverket. (2025). Varg, inavel i Skandinavien. Senast granskad 250602 [Hämtad 250719]

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Jensen, M. Ø., Milleret, C., Dupont, P., Bischof, R., Åkesson, M. & Flagstad, Ø. 2025. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2024-2025. Inventering av varg vintern 2024-2025. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2025.

SVT. (2025). Rekordfå vargar i Värmland – tjuvjakt pekas ut som en av anledningarna. Publicerad 250409, uppdaterad 250430 [Hämtad 250719].

Vucetich, John A. (2024). Restoring the Balance: what wolves tell us about our relationship with nature. Paperback edition. Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024. 61s.

Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Tack för kommentar. Den uppskattas. Apropå en annan diskussion här i kommentarsfältet så vill jag minnas att du lät din…