Kategori: Vargen

Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut

Från 1500-talet till 1866 styrdes Sverige av en ståndsriksdag. Hur samarbetet med kungen såg ut skiljer sig, grunden var dock att de fyra stånden var representerade. De fyra stånden var bönderna, borgarna, prästerna och adeln. Sverige är närmast unikt med bönderna fick vara delaktiga i hur landet styrdes.

1866 förändrades systemet till en tvåkammarriksdag som förblev till 1971. Under denna tid infördes också allmän rösträtt. Detta berättar hur Sverige har förändrats, från att ha varit en agrar nation till att bli en industrination. Det berättar om hur monarkin har försvagats, samt att vi har gått från en krigisk nation där adeln var viktig, till att bli en fredlig nation där borgarna genom sin handel har fått en stor roll. Genom den industriella revolutionen tillkom dessutom arbetarklassen och fram tills nyligen har de varit i majoritet i landet.

Nedan graf visar på hur Sverige har förändrats genom att se till partiernas roll. Dessa representerar ytterst olika grupper i samhället. Utifrån sammanhanget är det framför allt Centerns, det gamla Bondeförbundet roll som jag vill uppmärksamma. De har legat stadigt på runt 10 %, samtidigt har de varit en viktig faktor genom deras relation med Socialdemokraterna. Saltsjöbadsavtalet som skapade en stabil arbetsmarknad grundade sig i kohandeln mellan just SAP och Bondeförbundet.

Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar (SCB, 2021)

Vad vi ser i den historiska förändringen är hur lantbruket har fått en allt lägre representation i hur landet styrs. Lantbrukarna har i stället blivit en intresseorganisation i form av LRF. Det är en del i de rörelser som utvecklades under andra hälften av 1800-talet då folkrörelserna bildades och utformade den framtida demokratins institutioner i Sverige.

Det här må vara en märklig inledning på en blogg som handlar om svensk natur och hur olika syn vi har på den. Så låt mig kort presentera idéfröet.

Jag läser regelbundet LRF:s tidning ATL. Genom kortare notiser och längre artiklar följer jag de ämnen som intresserar tidningens läsare. Mina intressen gäller främst skogen, rovdjuren och EU. Vad jag gillar med ATL är att de är strikta med vad som är nyheter och tyckande. Med det sagt så vill jag tillägga att hur de beskriver rovdjursfrågan så tenderar den att ramas in kritiskt. Ett exempel som jag har tagit upp är i inlägget Stressen leder henne till att bära gevär, som kom ur artikeln Vargen tvingar henne dra ner på antalet får (Dahlberg, 2024).

Och det är just här i vargen som jag ämnade att hamna för resten av inlägget. Idag läste jag om artikeln Rewilding by wolf recolonisation, consequences for ungulate populations and game hunting (Rodríguez-Recio et al, 2022). Jag har tidigare tagit upp den i inlägget Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, men då var det utifrån ett delvis annat perspektiv.

Artikeln är en typiskt kvantitativ undersökning som bygger på beräkningar av hur stor vargstam som södra förvaltningsområdet skulle bära och hur det skulle påverkar klövdjurstammarna i området. Förresten är Sverige indelat i tre förvaltningsområden.

I södra förvaltningsområdet finns det stora mängder klövdjur. De som räknas är älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin.

I nedan översikt ser vi koncentrationen av dem. Strecket är gränsen mellan södra och mellersta förvaltningsområdet. Älgen, till exempel, är tämligen jämt fördelad, medan rådjuret är mellan 5–10 per kvadratkilometer. Detta skapar olika förutsättningar för de vargar som rör sig söderut, då ju längre söderut den kommer desto större variation i föda har den.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

Det här innebär att utifrån ett rent djurekologiskt perspektiv så finns det stora förutsättningar för en stor vargstam i det södra förvaltningsområdet. I artikeln gör de en beräkning på att mellan 15 och 17 vargar per 1000 kvadratkilometer (Se den vänstra översikten). Den högra visar på hur stora reviren kan vara, vilket beror på vargtätheten.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022)

De är noggranna med att understryka att detta är en studie i att förutsäga generell fördelning i landskapet, än en absolut beräkning ”to predict general spatial patterns rather than absolute estimates for single municipalities” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Men, tillägger de, det är svårt att göra beräkningar då det är föränderliga faktorer som påverkar hur det kommer att utveckla sig, då ”biological systems are generally dynamic, and prey and predator populations may fluctuate over time, making long-term predictions more uncertain” (Rodríguez-Recio et al, 2022).

Den viktigaste faktorn är dock den antropogenska påverkan på vargpopulationen, ”anthropogenic impact on wolf prey populations” (Rodríguez-Recio et al, 2022). Det är ett fint sätt att beskriva att människor kommer att påverka utvecklingen av vargstammen. För i det humanekologiska perspektivet finns det en faktor som påverkar hur stor vargstammen kan vara och det är begreppet wildlife acceptance capacity (Bruskotter et al., 2009).

Rodríguez-Recio och medförfattarna visar att södra Sverige har en biologisk bärkraft för en väldigt mycket större rovdjursstam. Men vad Bruskotter och medförfattare pekar på är att det måste också finnas en bärkraftig acceptans för viltet. Den, skriver de, är olika hög och tillägger att den skiljer sig inom olika grupper i samhället. De talar om sociala, kognitiva och kontextuella faktorer. Frågan är således hur vargen ses socialt, hur den upplevs och lokala faktorer.

En underkäke av ett vildsvin

Det är här vi återvänder till samhällsförändringen sedan 1800-talets början då det ansågs som självklart att bönderna skulle ha en stor påverkan på de politiska besluten. I dåtidens Sverige var det tydligt hur beroende de var av den lokala produktionen. Djurhållningen var också viktig eftersom exporten av smör var stor från Sverige till Storbritannien som då hade släppt på sina handelstullar. Det var ett land där rovdjuren ansågs hota den egna överlevnaden och därför arbetade man aktivt med att utrota vargen.

Den sociala acceptansen utgår från vilka vi identifierar oss med, det vill säga vår sociala tillhörighet, då de gemensamma föreställningarna hjälper oss att forma en åsikt i en komplex fråga (Bruskotter et al., 2009). Det är alltså, enligt författarna, sällan som vi som enskilda personer tar oss tiden att fördjupa oss tillräckligt mycket för att skapa en gedigen åsikt i en fråga.

Numera befinner sig en stor del av Sveriges befolkning socialt i städer och tätort där rovdjursstammen har liten påverkan på deras liv. Kognitivt är det därför få som upplever vargen som ett hot. Däremot kan kontexten förändras snabbt om en varg rör sig i närområdet. Jämför följande titlar från SVT: Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut” (SVT, 240121) och Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje (SVT, 240426).

På norra sidan av Åbackarna i Simrishamn placerades en bänk en gång för att kunna njuta av utsikten. Men träd växer och nu är utsikten borta.

Avslutningsvis tänker jag mig att den sociala acceptansen för viltet och då i synnerhet för rovdjur och varg måste begrundas inte bara nationellt utan också lokalt. För det är på det lokala planet som acceptansens bärkraft visar sig, se mina inlägg om tjuvjakt där jag visar vad som sker då acceptansen är låg hos vissa betydande grupper.

Att rovdjursfrågan under 30 år har blivit allt viktigare är flera, men jag vill påstå att den största faktorn utöver vargmigrationen, inte är ny biologisk kunskap, utan snarare handlar det om historiska samhällsförändringar och att den grupp som har initiativet i miljöfrågan har förändrats.

Som en sista kommentar är det därför också intressant att se hur vargen och rovdjuren diskuteras annorlunda nu i EU, då bönderna har fått medvind. Dess skyddsstatus är under diskussion, se till exempel Beslut om skydd av varg närmar sig (Johansson, 2024).

Referenser:

Bruskotter, Jeremy T.; Vaske, Jerry J.; Schmidt, Robert J. (2009). Social and cognitive correlates of Utah residents’ acceptance of the lethal control of wolves. Human Dimensions of Wildlife, 14:119–132. DOI: 10.1080/10871200802712571

Dahlberg, Hans (2024). Vargen tvingar henne dra ner på antalet får. ATL. Publicerat 240711 [Hämtat 241005].

Johansson, Sara (2024). Beslut om skydd av varg närmar sig. ATL. Publicerad 240912 [hämtad 241005].

Langert, Danielle (2024). Efter hästattacken – skyddsjakt på varg i Norrtälje. SVT. Publicerad 240426 [Hämtad 241005].

Monzón, Paulina; Bergman, Tommy. (2024). Varg i centrala Lidingö: ”Den såg majestätisk ut”. SVT. Publicerad 240121 [Hämtad 241005].

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

Olofsson, Jonas (2021). Hundra år av svensk demokrati – partiernas toppar och dalar. SCB. Senast uppdaterad: 210209 [Hämtad 241005]

Stressen leder henne till att bära gevär

Hon går med ett gevär på ryggen när hon besöker sina får. Till hagarna får hon ta sig med bil. Med sig har hon även en stor vit pyrenéerhund. Det är en herdehund som vaktar flocken mot rovdjur. Geväret bär hon med sig sedan hon fick höra på Länsstyrelsen att ”[d]et var en god idé”. Hon och hennes man har ännu inte byggt ett rovdjursstängsel, men är på väg. Själv har hon inte upplevt en rovdjursattack, men känner ändå stor oro, vilket är skälet till att hon bär gevär.

Även om de inte drabbats av angrepp så tar oron mycket av lusten från djurhållningen.

– När de går hemma på vintern så stålsätter man sig varje morgon man går ut för att något kan ha hänt, och likadant varje gång man kommer upp hit. Det är inte lika roligt längre. Så vi kommer att dra ner och inte ha så många. (Dahlberg, 2024)

Artikeln heter Vargen tvingar henne dra ner på antalet får (Dahlberg, 2024) och även om jag kan reagera på ordvalet ”tvingar” så finner jag den mycket intressant. För vad den berättar om är något som många väldigt många fårägare känner igen sig i (se Zahl-Tanem et al., 2020; Flykt et al., 2022). De talar om brist på kontroll och maktlöshet, funderingar på att ge upp, problem med sömnen.

I artikeln “Landscape of Stress” for Sheep Owners in the Swedish Wolf Region (Flykt et al. 2022) undersöker forskarna fårägarnas upplevelser med begreppet rädslans ekologi (ecology of fear). Det bygger i grunden på upptäckten att landskapet i Yellowstone förändrades efter vargar återintroducerades. I grunden handlar det om att i ett landskap utan rovdjur ökar betestrycket från bytesdjuren, vilket förstör delar av ekosystemet. Är rovdjur närvarande är bytesdjuren vaksammare och rör på sig oftare.

Läs boken The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity (Eisenberg, 2010) för en djupare förståelse eller mitt inlägg Nog fan tänker vi inte som ett berg för en ytlig introduktion.

Långselet

Flykt et al. (2022) vill inte kalla det för rädsla utan beskriver det snarare som stress. Skälet är att rädsla bygger på negativa känslor.

The use of stress instead of fear is because the concept of stress in psychology encompasses a wider variety and blends of vaguely defined negative emotions. (Flykt et al. 2022).

Stress, skriver de, är ett tillstånd som skapas då vi upplever ett hot (”threat”) mot det som vi vill uppnå och det kan göra att vi förändrar vår livsföring.

[J]ust as the wild prey, humans may respond to the mere presence of wolves with changes in behaviour, vigilance (cognition), heart rate, and other physiological responses. (Flykt et al., 2022).

Det viktiga är att tänka på att stressen även kan handla om vetskapen att det kan finnas varg i närheten. Det handlar därför inte enbart om egna upplevelser. Däremot kan stressen öka genom att ett tassavtryck upptäcks i närheten.

Borkafjället i bakgrunden.

Zahl-Tanem et al. (2020) undersökte skillnader i upplevd stress i Norge. De nämnet flera faktorer som påverkar stressnivån. En som är intressant är den ekonomiska situation hos fårägarna. Har man anställda som tar hand om fåren, minskar det stressen, liksom om man har en högre inkomst.

Det ekonomiska är intressant, då fårägare som lider av en rovdjursattack blir ekonomiskt kompenserade av staten. Detta berättar om att det främst inte är ekonomin utan snarare de mentala påfrestningarna. Flykt et al. talar om stressen som uppkommer i att inte kunna skydda sina får. Att det ekonomiska inte är det som avgör ens tolerans av rovdjur är återkommande i forskningen (se till exempel Naughton-Treves, Grossberg & Treves 2003)

Skälet till att Flykt et al. talar om stressens landskap är att upplevelsen påverkar inte bara deras inre tillstånd utan det får dem att agera i landskapet. Kvinnan i artikeln går runt med gevär och herdehund. Hon begrundar att sluta med att bedriva fårskötsel. Detta i sin skulle få betydelse på landskapet då hagarna skulle växa igen om betningen upphörde, vilket i sin tur skulle påverka biologin eftersom insekter skulle förlora livsrum. I Norge byter vissa fårägare till nötboskap eller grisar (Zahl-Tanem et al., 2020) vilket också förändrar hur landskapet på grund av hur korna betar eller att grisarna bökar upp jorden.

Detta är skälet till att man talar om en rädslans ekologin eller i det här fallet om hur stressen påverkar ekologin. Den inre stressen leder till beslut som får konsekvenser för den lokala ekologin.

Girifjället i bakgrunden och Rissjön nedanför slänten.

Vad vi ser är alltså hur närvaron av rovdjur påverkar landsbygden på ett sätt som den inte har gjort på flera decennier. Här har jag tagit upp fårägare, men många jägare är kritiska på grund av hur deras tillgång på byte förändras. Handlar det om en fråga om folks livsstil?

Det känns fel att beskriva det som en fråga kring ”livsstil”. Det är att förringa upplevelsen då det låter som att det bara är att byta, likt en gång var jag punkare och nu är jag syntare.

Det här är människor som på olika grunder lever med djur och det levnadssättet påverkas av politiska beslut. Dessa har dessutom inte gjorts genom nationella demokratiska omröstningar utan är konsekvenser av att tillhöra EU, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen. I Norges fall handlar det om en anslutning till Bernkonventionen 1979 och Konventionen om biologisk mångfald 1992 (Zahl-Tanem et al. 2020), vilka Sverige är anslutna till genom att vi blev medlemmar i EG.

En ljungpipare som lockar för att leda bort rovdjuren från deras ungar.

Jag tror att det är få som i grunden är emot dessa konventioner. Vi är alla för biologisk mångfald. Självklart ska miljön räddas. Men då är det lätt att missa att detta också har ett pris. Levnadssätt påverkas.

Jag väljer att stanna här, då jag har skrivit långt nog.

Det är inte första gången som jag reflekterar kring dessa frågor och jag kommer att återkomma till dem. Mitt mål är att begrunda detta utifrån bland annat utifrån filosofen Hans Jonas som jag har läst medan jag vandrade i år.

Referenser:

Dahlberg, Hans (2024). Vargen tvingar henne dra ner på antalet får. ATL. Publicerat 240711 [Hämtat 240809].

Eisenberg, Cristina. (2010). The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity. Washington: Island Press

Flykt, Anders; Eklund, Ann; Frank, Jens; Johansson, Maria. (2022). “Landscape of Stress” for Sheep Owners in the Swedish Wolf Region. Frontiers in Ecology and Evolution. Volume 10. https://doi.org/10.3389/fevo.2022.783035

Naughton-Treves L, Grossberg R, Treves A (2003). Paying for tolerance:
rural citizens’ attitudes toward wolf depredation and compensation.
Conservation Biology. 17:1500–1511

Zahl-Tanem, A., Burton, R., Blekesaune, A., Haugen, M. S., and Rönningen, K. (2020). The impact of wolves on psychological distress among farmers in Norway. Journal of Rural Studies. 78, 1–11. doi: 10.1016/j.jrurstud.2020.05.010

Vad oroade härmsångaren?

Vi stod bakom planket till villan.

Hör du vad det är för fågel? utmanade mig J.

Ett kort ljud som om man trycker på en gummianka hördes. Snart följde det flera.

Det är en härmsångare, förklarade han, när jag inte kunde gissa. Snart kom den fram med sin gula buk. Den varnade gång på gång. Kanske är det en katt i närheten? funderade han.

Med J är det alltid intressant att promenera. Jag har nämnt honom innan, se Naturen talar inte i ord. Vilka ord ska jag använda för att förstå?. Han är inventerare och under promenaden stannade vi ofta vid fåglar, insekter och växter. Vissa anmälde han i Artportalen, som till exempel härmsångaren, men också den mindre hackspetten som jag såg i ett ungt körsbärsträd.

Det är viktigt att anmäla, underströk han.

En död melolontha som jag hittade vid stranden i Stenshuvuds nationalpark.

Enda sättet som vi kan beräkna hur många arter och individer det finns är genom observationer. Det är också genom att undersöka det som vi ser som vi kan skaffa oss kunskap om naturen. Det innebär att vår kunskap ständigt är bristfällig.

Jag tänkte sällan på det förr. För mig var det som om den på ett magiskt sätt hade tillkommit och sedan skrivits ned i böcker. Sedan var det bara att läsa boken och så skulle jag förstå. Men sådan är inte kunskapen. Den tillkommer genom observation.

J. berättade om när han hittade blåstjärt. Han var ute i oländig terräng i fjällen. Så var den bara där och så hittade han snart två till. Förr höll de till i Ryssland, berättade han, men nu har de börjat häcka i Sverige.

Hade inte han varit där, så hade de inte upptäckts.

Skälet att han var där var för att undersöka möjligheterna för att bygga en vindkraftsanläggning. Upptäckten av blåstjärtarna skapade frågor eftersom ingen vet hur de skulle reagera på byggnationen av vindkraftverk. Det finns ingen forskning på det. Det naturliga är att gå på försiktighetsprincipen, menade han, samtidigt som Sverige behöver öka sin energiförsörjning. Vilket är viktigast?

Jag visade J tornseglarbona som hade byggts under taknocken. Det är en art som har svårigheter att hitta lämpliga bon för sin häckning.

Kunskapsbristen skapar inte bara svårigheter i val likt dem om vindkraftsbyggande eller ej. Just kunskapsbristen och kunskapsbyggandet är det som driver forskningen, vilket gör att det ständigt finns en dialog inom skrået. Den kan vara svår för oss naturälskare att följa som inte är utbildade biologer.

Osäkerheten skapar utrymme för att ifrågasätta. Men det ifrågasättandet av inhämtad information bör vara seriöst. Ett exempel på ett oseriöst sätt är den skrift av Jägarnas riksförbund som jag har kritiserat i följande inlägg: Är det människor eller vargar som dödar vargar? och Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös.

En trädgårdssnylthumla på boklövet i trädgården. De gillar höstanemonerna som har slagit ut. De kallas för snylthumlor för de bygger inga egna bon. I artikeln Trädgårdssnylthumla (2013) på Wikipedia står följande: ”Den dräktiga honan tränger in i ett litet bo av någon av värdhumlorna, dödar eller dominerar värddrottningen, och tvingar arbetarna att ta hand om sina egna ägg, som alla ger upphov till honor och hanar; de deltar inte själva i boets omvårdnad.”

En seriös undran som är kopplad till diskussionen om vargen läste jag idag på morgonen och den knyter an till hur många individer av en art som bör finnas i bevarandesyfte. I artikeln ”Conservation genetics and conservation biology: A troubled marriage” (Soulé & Mills, 2014[1992]) tar författarna upp den avvägning som bör göras mellan att se till en arts genbank och till dess möjligheter att föröka sig i ett habitat.

För problemet är att ett litet antal av en viss art betyda att den är sårbar för en plötslig förändring i habitatet, till exempel en skogsbrand. Exemplet skogsbrand gäller inte vargen. Något som dock i allra högsta grad gäller vargen i Sverige är betydelsen av antalet. Ett litet antal skapar en väldigt begränsad uppsättning gener vilket kan leda till att det är färre som förökar sig, men också att gruppen får genetiska problem som förs vidare. I vargens fall i Sverige får många till exempel problem med käkarna (Räikkönen et al., 2013).

Mellan vägen och kornåkern har en korridor skapats där en mångfald av olika örter och blommor kan etablera sig.

I och med att genetik, skriver Soulé och Mills, är svårt så skyr många bevarandebiologer det. Det har en jargong som är svår att tränga sig in i och den är kvantitativ. Det skapar rädsla och motstånd.

”It kindles fear in many biologists and laypersons alike, and fear creates hostility.” (Soulé & Mills, 2014:193)

Jo tack, det vet jag och endast med rädsla vågar jag nämna genetiska kartor som nedan där jag endast inriktar mig på att se till vissa färger. Sedan hoppas jag att jag i alla fall har begripit grunderna, se till exempel Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv.

Den röda färgen som visar en inavelskoefficient på 0,5. Avkomman borde då vara född av två syskon, om jag har förstått det rätt. (Åkesson & Svensson, 2022:7)

Under tiden som jag läste Soulé och Mills tänkte jag på hur teknisk vår inställning till naturen tenderar att bli. När jag och J promenerade med Maggie och upplevde härmsångare och mindre hackspett, såg en ask och jag lärde mig skillnaden mellan blåeld och oxtunga, då kom naturen till liv.

Och här återvänder jag avslutningsvis till ett tema som är underliggande för allt det jag skriver. Vi måste få en relation till naturen. Om vi endast lär oss begrepp som biologisk mångfald eller får höra att rovdjuren är viktiga utan att ha en relation till naturen så blir det tomma ord när vi samtalar om vår omgivning, hur den ser ut och vad som är viktigt och inte.

Det jag själv har märkt är just att genom att ständigt läsa och lära mig, men att sedan också ge mig ut i naturen, om det bara så är i min trädgård med en pipa, så påbörjar jag och upprätthåller relationen. För det är när vi kan använda den teoretiska kunskapen när vi rör oss ute i naturens bok som den kan bli levande och personligt nödvändig för oss. För att bara påstå att den är viktig för vårt välmående, är ihåligt. Det är genom upptäckter, att få aha-upplevelser eller förnimma en andlig känsla av att vara på helig mark.

Så var vad det som oroade härmsångaren? Det fick vi aldrig veta. Men jag hoppas inlägget ändå var värt att läsa.

På en obebyggd tomt i Gröstorp har ett hav av blommor bildats.

Referenser:

Räikkönen Jannikke; Vucetich, John A; Vucetich, Leah M.; Peterson Rolf O.; Nelson, Michael P. (2013). What the Inbred Scandinavian Wolf Population Tells Us about the Nature of Conservation. PLoS ONE 8(6): e67218. doi:10.1371/journal.pone.0067218

Soulé, M. E.; Mills, L. Scott (2014 [1992]). Conservation genetics and conservation biology: A troubled marriage. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 189–211.

Trädgårdssnylthumla. (2023, juli 13). Wikipedia, . Hämtad 08.37, juli 21, 2024 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Tr%C3%A4dg%C3%A5rdssnylthumla&oldid=53547071.

Åkesson, Mikael, Svensson, Linn (2022). Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargpopulationen fram till 2021. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–3

Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös

För att en vargpopulation inte ska växa sig för stor måste 50 % av den dödas, menade L. David Mech. Senare biologer har minskat den siffran, men runt 20 % bör dödas för att hålla nere en population. (Fuller, Mech & Cochrane, 2003).

Frågan är dock vad en vargpopulation är? Var går gränsen och hur ska man räkna? (Fuller, Mech & Cochrane, 2003). Finns det en svensk population eller ska också den finsk-ryska vargpopulationen räknas in? I den beräkning som görs varje år i Sverige beräknas den den gemensamma populationen mellan Sverige och Norge, men inte Finland (Wabakken et al., 2024).

Skälet till att jag inleder med dessa frågor är fortsatta funderingar kring den så kallade ”vetenskapliga” undersökningen som Jägarnas Riksförbund (2024) har gjort. Funderingarna inledde jag i inlägget Är det människor eller vargar som dödar vargar?. Då avslutade jag med en positiv kommentar, men denna åsikt har jag ändrat.

Jag fascineras av de skarpa gränserna mellan olika arter. Här vid Tobisvik.

Igår läste jag Solveig Larssons ledare i Jakt och jägare. Hon är förbundsordförande i Jägarnas riksförbund. Hon skriver om det vetenskapliga rådet som de har inrättat och att de kan visa att ”Grimsöforskarnas” resultat uppvisar allvarliga brister.

JRF kan nu avslöja att rapporter som har legat till grund för myndigheters beslut inte är trovärdiga! (Larsson, 2024).

Hon syftar på Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige (Ragnarsson, 2024). I den menar författarna att det inte alls förekommer ”dold illegal jakt”, och att siffrorna som Liberg et al. (2011) visar är kraftigt överdrivna. De påstår dessutom att det skulle kunna finnas en livskraftig stam på 40 vargar i Sverige.

Enligt samtliga modeller skulle i storleksordningen 40 vargar räcka för att säkerställa en livskraftig population. Med 100 vargar skulle MVP vara uppfyllt även om man tog hänsyn till rimliga katastrofscenarier men inte vägde in genetiska aspekter (inavelsproblematik). (Ragnarsson, 2024:13).

Det är värt att stanna vid detta påstående för att visa hur bedrägligt deras undersökning är.

Det som de skriver stämmer, men vad de inte tar med är följande förtydligande. Resultaten utgår från att de genetiska problemen som den svenska vargpopulationen har är lösta. Det viktiga är också att det sker ett stort genetiskt utbyte inom metapopulationen, alltså den vargstam som ingår i hela Skandinavien och möjligen Ryssland. Därför skriver författarna som de hämtar informationen ifrån att understryka att den genetiska problematiken påverkar vilket antal vargar som Sverige som bör ha för att kunna ha en livskraftig vargstam.

Våra resultat gäller endast under förutsättningen att de genetiska problem, som idag förekommer i vår vargpopulation, är lösta. För att säkerställa en genetisk livskraft är det inte i första hand antalet djur i den egna populationen som är avgörande, utan att det sker ett tillräckligt stort genetiskt utbyte med andra populationer som tillsammans utgör en tillräckligt stor metapopulation för att ha en egen genetisk livskraft. (Chapron, Andrén, Sand & Liberg, 2012).

För att argumentet storlek på vargpopulationen ska vara seriöst bygger det på hur stor genetisk variation det är i den svenska vargstammen och den är låg, se Nej till licensjakt på varg och öka invandringen genom renbetesområdet.

Färggranna ängar bakom stranden i Tobisvik.

Den svenska vargstammen är så inavlad att man kan begrunda om det inte ska ses som ett bevarandefiasko. Framför allt som man i Sverige utgår från antal, snarare än hur hälsosam stammen är (Räikkönen et al., 2013).

From the broadest perspective, Scandinavian wolves represent an important risk of conservation failure. (Räikkönen et al., 2013).

Naturvårdsverket gav den framlidne genetikern Michael W. Bruford i uppdrag att undersöka hur sårbar den svenska vargstammen var utifrån ett genetiskt perspektiv. En av frågorna grundade sig just på hur stor vargstammen borde vara och hur det utspelar sig över tid. Nedan följer en graf där Bruford undersöker teoretiskt hur inaveln påverkas utifrån en hög eller låg invandring.

För att kunna tolka resultaten någorlunda bör vi ha i åtanke att om inavelskoefficienten är 0.25 för avkommor så är det ett syskonpar, medan ca. 0.13 är avkommor till kusiner. (Wabakken, 2024:38). Lägg också märke till att han utgår från en bärkapacitet på 700 individer. Det betyder att om det överstiger 700 kommer de att dö av någon orsak. Jag utgår från att det är därför som kurvorna planar ut över tid.

Det jag tycker är intressant är att om det inte sker någon invandring kommer inavelsekoefficienten öka till 0,35 (svart bana), medan det behövs 2 honor och 2 hanar var 3 år för att få ned den till under 0,15, alltså att avkommorna är kusiner.

Bruford, 2015:31

Jag inledde med hur många vargar som måste dödas för att antalet inte ska öka för mycket. Skälet är just att den stora kritiken mot forskarna på Grimsö är att deras metod för att beräkna tjuvjakt är värd att kritiseras. Vad de syftar på är grafen som visar hur stor vargstammen skulle kunna vara om inte den antagna tjuvjakten förekom. Den övre banan är den beräkning som utgår från att det inte finns någon tjuvjakt. Den utgår inte heller från densiteten vargar, vilket torde betyda hur tätt de lever.

Figur 2 (Liberg et al., 2011)
Figur 2 (Liberg et al., 2011)

Jag har haft med den övre grafen förr. Att jag återigen visar den är för att jämföra den med den utveckling som Fuller, Mech & Cochrane visar i kapitlet ”Wolf population dynamics ” (2003) i standardverket Wolves: Behavior, Ecology, and Conservation (red. Mech & Boitani, 2003).

Nedan ser vi hur vargstammen i Michigan utvecklade sig utifrån kolonisationen från Minnesota och Wisconsin. Från 1997 handlar det om en trend utifrån den tidigare utvecklingen. Vi ser alltså hur en relativt låg vargstam snabbt ökar på en väldigt kort tid. 1990 är det ett fåtal individer som åtta år senare ligger över hundra.

I grunden handlar det om en återkolonialisering, med gott om byte och plats. Det är därför som de stiger så fort. Författarna skriver att populationen kan dubbla på två år.

Given such high potential rates of increase and adequate food, wolf populations can more than double in 2 years. (2003:512)

På grund av vargarnas snabba förökning begrundar just vissa biologer och viltförvaltare hur många vargar man bör döda varje år för att inte stammen ska växa sig för stor. Det är det som inläggets inledning syftar på. Att tänka på är att det är egentligen bara människan som kan förhindra dess utbredning.

Att lägga märka till i grafen är utplaningen typ år 1996. Den förklaras inte, men visar på att trender är teoretiska. Tillfälligheter (stokastiska händelser) kan orsaka trendbrott. Generellt kan det vara sjukdomsutbrott, politiskt beslut om ökad jakt eller tjuvjakt som påverkar eller något annat.

Avslutningsvis så är min största kritik att Jägarnas riksförbund påstår att det är en vetenskaplig rapport. Det är egentligen en ensidig partsinlaga.

Problemen är flera med påståendet om vetenskaplighet.

Jag utgår från min position. Jag är inte biolog utan bara väldigt naturintresserad. Det intresset gör att jag inte bara är ute mycket i naturen utan också ständigt läser forskning. Jag viger mycket tid på det, men på grund av att jag inte är biolog, är det svårt för mig att bilda mig en uppfattning om det jag läser. Genetik, som det har handlat om här, kan jag ytterst lite om, men kanske mer än flera. Därför utgår jag från källornas trovärdighet, det vill säga det är forskare som ingår i ett kollektiv. För att pröva deras resultat läser jag väldigt mycket. Kunskapen byggs.

Vad det så kallade ”vetenskapliga rådet” hos Jägarnas riksförbund är att så tvivel. De skapar osäkerhet genom att de ger ett sken av att göra en seriös granskning, medan de i grunden endast kritiserar en artikel Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe (Liberg et al. 2011). De använder sig också av annan forskning, men väldigt tendentiöst i och med att de endast tar med forskning som ifrågasätter, men som inte stöder det som resultaten hos Liberg et al. tycks visa.

Baserad på vår granskning ser vi det som högst osannolikt att den beräknade omfattningen av ”cryptic poaching” speglar verkligheten. (Ragnarsson, 2024:2)

Om man tar sig tiden att gå igenom forskning så finns det all anledning att tvivla på vetenskapligheten i deras ”vetenskapliga” granskning. Detta har jag försökt att visa här.

Referenser:

Bruford, Michael W. (2015). Additional population viability analysis of the Scandinavian wolf population. Naturvårdsverket. Stockholm

Chapron, Guillaume; Andrén, Henrik; Sand, Håkan & Liberg, Olof (2012). Demographic viability of the Scandinavian wolf populations. A report by Skandulv. SLU. https://res.slu.se/id/publ/39369

Fuller, Todd K.; Mech, L. David; Cochrane, Jean Fitts (2003). ”Wolf population dynamics”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 468–535.

Larsson, Solveig (2024). Ledare: JRF har granskat vargforskningen. Jakt & jägare. Publicerad 240713 [Hämtad 240713].

Liberg, Olof; Guillaume, Chapron; Wabakken, Petter; Pedersen, Hans Christian; Thompson, Hobbs N.; Sand, Håkan. (2011) Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proceedings of the Royal Society. B.. 279910–915. http://doi.org/10.1098/rspb.2011.1275

Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago

Ragnarsson, Gert (2024). Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige. Jägarnas Riksförbund. Södertälje

Räikkönen Jannikke; Vucetich, John A; Vucetich, Leah M.; Peterson Rolf O.; Nelson, Michael P. (2013). What the Inbred Scandinavian Wolf Population Tells Us about the Nature of Conservation. PLoS ONE 8(6): e67218. doi:10.1371/journal.pone.0067218

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024.

Är det människor eller vargar som dödar vargar?

Under gårdagen läste jag Jägarförbundets granskning av vargforskningen i Sverige. Den heter Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige (Ragnarsson, 2024). För att läsa den kan man gå in på Jägarnas riksförbund och dels läsa en ”populärvetenskaplig” version, samt ladda ned rapporten, se Det finns anledning att ifrågasätta vargsanningarna.

I debattartiklen ”Jägarnas riksförbund: Vargar dödar fler vargar än jägarna” (Larsson & Gustafsson, 2024) benämner de sig ”Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskningsgrupp”.

I en intervju i Jakt & Jägare berättar huvudförfattaren Gert Ragnarsson att de är kritiska till hur vargforskningen bedrivs i Sverige och menar att det beror på att det är en liten prestigefylld grupp som han benämner ”Grimsöforskarna”.

Vi får känslan av att de har lagt mycket energi och prestige i att hävda sina slutsatser, trots uppenbara begränsningar i studierna. (Edman, 2024).

Vad är det då som det kritiserar? Jo, att forskarna påstår att det pågår en stor tjuvjakt på varg i Sverige. Rapportförfattaren menar att påståendet är gjort på ”spekulativa” grunder. Forskarna påstår helt enkelt saker som de inte har fog för, se ”JRF:s granskare kritiserar vargforskningen på Grimsö” (Edman, 2024). De menar att det finns andra alternativ, som att vargar dödar vargar.

I undersökningens sammanfattning klargör författarna sin huvudkritik, vilken är att det finns en liten vargforskargrupp i Sverige som har stort inflytande. Deras ”hypoteser” får stort genomslag i debatten och när de påstod att 10-20 % av de skandinaviska vargarna dödades illegalt fick det stor spridning.

2012 myntade en svensk forskargrupp begreppet ”cryptic poaching” i en artikel i Proceedings of Royal Society. Denna forskargrupp, ”Grimsögruppen”, är i princip den enda forskargruppsom studerat vargar i Sverige och har därför blivit mycket inflytelserik. Deras hypoteser har i stor utsträckning präglat studier och slutsatser. Gruppen hävdade att en stor del av dödligheten hos vargstammen i Skandinavien berodde på, eller kunde bero på, omfattande dold tjuvjakt (cryptic poaching). Presentationen fick ett stort genomslag, inte minst medialt, och uppgifter om att 10–20 % av dödsfallen hos de skandinaviska vargarna berodde på omfattande illegal jakt kom snart att spridas nationellt och internationellt. (Ragnarsson, 2024:1).

Vårhallarna i Simrishamn

Problemet, enligt dem, med forskargruppen och slutsatserna som de drar är flera och jag kommer att fördjupa mig i dem i flera inlägg. Artikeln som de främst kritiserar är ”Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe” (Liberg et al., 2011). Här följer en något teknisk genomgång av grundproblemet. Jag har redan diskuterat den i inlägget Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra.

Från Liberg et al.:s artikel har jag tagit nedan graf. Att lägga märke till är att de svarta trianglarna är vad de kom fram i årens vargräkning, medan de andra kurvorna utgår från scenarion om hur stor vargpopulationen borde vara. Varför finns det ett så stort gap däremellan?

Det underliggande problemet är att de inte har räknat varje enskild utan att de har gjort beräkningar utifrån matematiska modeller och det är som sagt det som är rapportens stora kritik.

Figur 2 (Liberg et al., 2011)

Liberg et al. (2011) utgår ifrån begreppet ”cryptic poaching”, vilket betyder dold tjuvjakt eller ”dold illegal jakt”, som de översätter termen. Begreppet bygger på frågeställningen varför vargstammen i Sverige inte är högre än den är. En anledning kan var illegal jakt.

Enligt artikeln är det en verifierad tjuvjakt om man hittar kroppen eller någonting som man har kunnat göra DNA:analys på. Dold tjuvjakt är det om fyra kriterier uppfylls. Antingen hade sändarna på vargarna upphört att fungera trots att batteriet borde hålla dubbelt så länge, att man har gjort två undersökningar från luften utan att få kontakt eller att en territoriell individ inte längre avger DNA:spår i sitt revir. Det fjärde skälet står nedan i citatet, men har endast skett två gånger så det kan läsas där.

  1. Sudden loss of radio contact with no indication of transmitter failure (more than half of the expected battery life-time remaining).
  2. At least two aerial searches over a much larger area than the wolf territory were performed without further contact with the collared individual.
  3. The individual was resident and repeated snow-tracking within the territory, in combination with the collection of scats and subsequent DNA analyses of multiple faeces confirmed that this individual was no longer present within the pack territory.
  4. Radio contact was lost and special circumstances strongly indicated that poaching was the most plausible explanation. This applied only for two cases where police reports confirmed that people had attempted to poach wolves. (Liberg et al., 2011)

För mig är det tredje skälet det intressantaste då alla vargarna inte har sändare men alla avger de DNA genom avföring och annat som kan undersökas. Det är också en av anledningarna till forskarna i Sverige har en väldigt bra översikt av vargstammen i Sverige.

Det har man kunnat göra då man vet när det första kom och sedan har man kunnat följa utvecklingen. I följande figur ser vi precis hur individerna är besläktade med varandra och inte:

Figur 1 (Åkesson et al., 2016)
En högstubbe är middagsbord.

I tidigare artiklar har jag diskuterat tjuvjakten på varg i Sverige. I de går jag också igenom varför flera menar att det finns en stor tjuvjakt (se etikett tjuvjakt). Där jag hänvisar även till forskning om just tjuvjakt och vilka motiv som kan ligga bakom förekomsten. Exemplen är både från Sverige och Finland. Jag är alltså mindre kritisk till det som forskarna i Sverige påstår.

I min egen undersökning använder jag mig av delvis samma underlag som rapportförfattarna, men jag gör en annat tolkning. Möjligen är min skilda tolkning påverkad av bekräftelsebias. I inlägget Rovdjuren har en viktig funktion. Inledande tankar till varför. kritiserade Lars mig i en kommentar för detta. Det är jag medveten om. Att jag värderar rovdjuren som viktigare än vad andra gör innebär att jag väldigt kritiskt läste rapporten Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige (Ragnarsson, 2024).

Jag vill avslutningsvis ange några inledande reflektioner kring rapporten. Först så menar jag att den är en utförlig text av en debattartikeln Osäkra uppgifter om illegal jakt på varg som Gert Ragnarsson skrev redan 2020 i ATL. För den som vill läsa grundkritiken rekommenderar jag den.

Att beskriva den som vetenskaplig ifrågasätter jag. Gert är förvisso professor emeritus, i vad har jag inte kunnat hitta, men det är inte i viltförvaltning. Därför hade det varit bättre att ha en biolog som skrev den. Nackdelen med det kan ha gjort att den hade blivit väldigt teknisk, men den hade vunnit i trovärdighet. Likväl den är en välskriven och intressant genomgång av delar av svensk vargforskning och det är gott så.

Jag hade gärna sett en referenslista sist i rapporten, men det var tillräckligt angivet i texten var de hittade informationen och jag har börjat botanisera i den.

Det andra är att hela syftet är att visa på osäkerheten i forskarnas uppgifter. Det vill säga att den lider av en bekräftelsebias då de framför allt koncentrerar sig på att visa på osäkerheten i datan och de slutsatserna man drar av den.

Jag är dessutom tveksam till att de påstår att illegal jakt inte kan förekomma i den grad som forskningen tycker sig kunna visa på grund av rådande ”praxis” hos svenska jägare. Skälet är att varg är ett svårjagat byte, vilket betyder att det inte skulle kunna gå att hemlighålla det och att jägarna inte skulle tillåta det och agera ”gentemot de som utför jakten (Ragnarsson, 2024:4).

I den organiserade jakten är illegal jakt något som inte möts med blida ögon och en stor majoritet av jägarna accepterar inte illegal jakt, oavsett vilken viltart det handlar om. (Ragnarsson, 2024:4).

Det som jag tycker är väldigt bra med rapporten är att de framför allt för fram att vargar är starkt territoriella och dödar varandra. De lyfter fram forskning, som jag kommer återvända till, där det finns en stor diskussion om hur vargarna population utvecklas. Denna diskussion var inte jag medveten om, men har nu ett nytt fält att fördjupa mig. Det är jag tacksam för.

Deras kritik av bristerna i att använda matematiska modeller, tycker jag är bra. Exemplet med att vargar dödar vargar är en parameter som inte alltid framhålls. Annan är att det finns forskning som visar att fertila honor inte parar sig (Smith & Cassidy, 2024) eller att den höga inaveln i Sverige medför lägre antal valpkullar (Åkesson et al., 2016). Se också mitt inlägg Nej till licensjakt på varg och öka invandringen genom renbetesområdet för en genomgång av problemet med inavel.

Jag ser denna rapport som ett bra bidrag till att fördjupa debatten om varg i Sverige. Det behövs som denna utförliga och lättillgängliga texter som gör att vi kan göra att vi kan styrka våra argument på ett välunderbyggt sätt och mötas utifrån forskning mer än enkelt tyckande.

Referenser:

Edman, Mari (2024). JRF:s granskare kritiserar vargforskningen på Grimsö. Jakt & Jägare. Publicerat 240703 [Hämtat 240706]

Jägarnas Riksförbund (2024). Det finns anledning att ifrågasätta vargsanningarna. Jägarnas Riksförbund. Okänt publiceringsdatum [Hämtat 240707]

Larsson, Solveig; Gustafsson, Jens (2024). Jägarnas riksförbund: Vargar dödar fler vargar än jägarna. Altinget. Publicerat 240703 [Hämtat 240707]

Liberg, Olof; Guillaume, Chapron; Wabakken, Petter; Pedersen, Hans Christian; Thompson, Hobbs N.; Sand, Håkan. (2011) Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proceedings of the Royal Society. B.. 279910–915. http://doi.org/10.1098/rspb.2011.1275

Ragnarsson, Gert (2020). Osäkra uppgifter om illegal jakt på varg. ATL. Publicerad 200123 [Hämtad 240706].

Ragnarsson, Gert (2024). Vetenskaplig granskning av Grimsöforskarnas om omfattningen och utvecklingen av ”cryptic poaching” (dold illegal jakt) på varg i Sverige. Jägarnas Riksförbund. Södertälje

Åkesson M, Liberg O, Sand H, Wabakken P, Bensch S, Flagstad Ø. (2016). Genetic rescue in a severely inbred wolf population. Molecular Ecololgy. Oct;25(19):4745-56. doi: 10.1111/mec.13797.

Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv

Naturen, inleder antropologen Roy Rappaport essän ”On cognized model” (1988[1977]), ses genom en skärm av tro, kunskap och syften. Det är utifrån föreställningen av naturen som människan handlar. Men, tillägger han, det är i naturen som människan handlar och det är naturen själv som agerar på människan genom att vara livgivande och förstörande.

Igår beskrev jag hur friherre Rutger Macleans agerade då han ärvde Svaneholm slott och vilka följder det har fått på det omgivande landskapet. Den närmaste sfären runt sjön är en lövskog bestående av bok och ek, samt en sumpskog. Utanför den sfären är det åker. Se inlägg Rutger Maclean, industrialisering och bärkapacitet.

från Google Earth

Han agerade utifrån upplysningstidens ideal, där nyttan var det främsta ledordet. Idéer skulle lysas upp och inte tillåtas härska från dunkla skuggor. Det ledde till att han lät omfördela böndernas åkerlappar, spridda över ett större område, till att bli enskilda och enhetliga områden. Enligt professorn i ekonomisk historia Lars Magnusson (2010) ledde det till bättre skördar och även ett bättre omhändertagande av sin skörd. Man började förädla sina grödor, vilket ökade avkastningen.

Sättet att organisera och sköta sin teg förändrade samhället och det beror på att man anpassade föreställningarna utifrån de villkor som habitatet medgav. I upplysningstidens följd har metoder utvecklats för att undersöka föreställningarnas giltighet. Som Rappaport skriver i filosofen Immanuel Kants följd så ser vi inte naturen som den är utan genom en skärm av föreställningar. Vi ser inte tinget-i-sig utan fenomenet.

Tidigare har jag beskrivit som att naturen döljer sig i ett töcken och genom att göra misstag som blir allt färre så lär vi oss allt mer om det vi undersöker (Bateson, 1959 [2000]). Se Den simmande snoken och vad den lärde mig om tillvaron.

De gula blommorna på ärttörnet blommar i Bäckhalladalen.

Det viktiga, skriver Rappaport, är inte hur väl föreställningarna överensstämmer med naturen dold bakom töcknet utan hur anpassade de är utifrån dess inneboende förutsättningar. Omformulerat handlar det om frågan om vi lever utifrån ekologiskt destruktiva föreställningar eller inte?

För tvärtemot vad upplysningstänkarna och dess arvtagare (vilka jag räknar mig till) menar så kan kulturella föreställningar befinna sig långt från en materiel verklighet och ändå ha en sund anpassning till naturens villkor.

To drape nature in supernatural veils may be to provide her with some protection against human folly and extravagance. (Rappaport, 1988[1977]:100)

Hagarna i kanten av Bäckhalladalen betas av kor för att bevara en specifik biotop. Vissa ser ärttörnet som ett problem, men samtidigt ger de habitat till hasselmusen som vi också vill skydda.

Jag härjar återigen i frågan kring värden. Den som jag ständigt återkommer till, se till exempel Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse. För det är inte i genom naturen som vi rättfärdigar vårt handlande utan det görs genom våra föreställningar.

Här kommer vi till en annan tanke som föds i upplysningen och det är kontraktet. Det är genom avtal som människor bestämmer vad som får värde och inte. De amerikanska upplysningstänkarna Thomas Jefferson, John Adams och Benjamin Franklin skrev Deklaration om oberoende där de slog fast att varje människa hade ett värde i sig och det är givet av skaparen.

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. Declaration of independence.

Vid skyddsvärnen i Bäckhalladalen.

Det är här någonstans som vi kommer till mitt egentliga ämne och det är vargen. Som jag skrev i inlägget förra helgen har nu inventeringen av vargen i Sverige och Norge färdigställts och publicerat (Wabakken et al., 2024), se Nej till licensjakt och öka invandringen genom renbetesområdet.

Ett av skälen till att de gör denna årliga inventering bygger på direktiv från regeringen då de har blivit anklagade av Europeiska kommissionen att bryta mot Art- och habitatdirektivet (Naturvårdsverket, 2024). Sverige har genom inträdet i EU förbundit sig att följa ett avtal som har gjorts med inte bara EU utan också med flera afrikanska länder.

Sverige har förbundit sig att se till att arter och livsmiljöer som omfattas av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet) bibehåller en gynnsam bevarandestatus. (Naturvårdsverket, 2024:11).

Citatet är från den nyligen publicerade sammanställningen Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen (Naturvårdsverket, 2024). Det viktiga i citatet är ”gynnsam bevarandestatus”. För det är här som föreställningar står i konflikt med naturen som döljer sig i töcknet. Skälet till att jag vågar påstå det bygger jag på följande argument.

De utgår från följande punkter, men jag kommer att inrikta mig på den första:

  • arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, och 
  • artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och 
  • det finns, och sannolikt kommer att fortsätta finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt. (Naturvårdsverket, 2024:11). 

De menar att det krävs 300 vargar och invandring från den finsk-ryska populationen. Detta är i grunden ett politiskt beslut, snarare än utifrån forskningen, även om det är kopplat till naturens möjlighetsbetingelser. För forskningen menar att 300 vargar fungerar om det sker en invandring minst vart femte år. Det för att minska inavelskoefficienten (Wabakken et al, 2024).

I en population bör det finnas en hög genetisk variation för att den ska kunna vara livskraftig, vilket innebär att den är anpassade till förändringar i habitatet:

Genetisk variation är en förutsättning för att en art eller population ska kunna anpassa sig till förändringar eller plötsliga händelser i dess habitat och kunna överleva på lång sikt. (Naturvårdsverket, 2024:21)

Den svensk-norska vargstammen har dock inte en hög genetisk variation utan ligger i genomsnitt på 0,24 ± 0,01  det senaste decenniet (Naturvårdsverket, 2024). Det betyder att flera av familjegrupperna är syskon till varandra.

I en undersökning av vargstammens släktskap (Åkesson & Svensson, 2022) ser vi hur nära besläktade flera av vargarna är. Det viktiga är att hålla koll på den röda färgen som visar en inavelskoefficient på 0,5. Avkomman borde då vara född av två syskon, om jag har förstått det rätt.

År 2021 är de flesta mellan 0,2 och 0,3.

(Åkesson & Svensson, 2022:7)

Sedan 2008 har det skett viss invandring och parning under fem års perioderna. (Se figur nedan). Dock har det inte skett under den senaste femårs perioden.

(Naturvårdsverket, 2024:23)

I den senaste inventeringen upptäckte man dock flera invandrade vargar, men en av dem sköts då den inte var snabb nog att ta sig igenom renbetesområdet (Wabakken et al, 2024).

Det andra som gör att jag är kritisk till sammanställningen är att i den delredovisning som de hänvisar till menar forskningen snarare att det skulle behövas 1700 vargar för att den genetiska variationen ska kunna bibehållas.

Om reproduktion av nya immigranter ej sker med skandinaviska vargar varje varggeneration skulle den skandinaviska stammen behöva bestå av minst 1700 vargar för att klara de genetiska bevarandekriterierna och därmed kunna anses ha gynnsam bevarandestatus. (Naturvårdsverket, 2015:8).

Visserligen sker det en invandring, men flera skjuts då det finns ett annat avtal som reglerar och det är den mellan staten och samebyarna. Naturvårdsverket skriver:

Av 1 kap. 2 § 6 st. regeringsformen (1974:152) framgår att samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. 

Samernas rätt till renskötsel kommer till uttryck i 2 kap. 17 § regeringsformen om näringsfrihet. Bestämmelsen anger bland annat att samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag. I 2 kap. 15 § regeringsformen stadgas egendomsskyddet, vilket anknyter till artikel 1 i första tilläggsprotokollet till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Samernas rätt att bedriva renskötsel omfattas även av denna bestämmelse (NJA 1981 s. 1 s. 248). (2024:15).

Årets första generation talgoxar visar sig och är snart beredda att ge sig av.

Det här inlägget är redan alldeles för långt så det är dags att knyta ihop mitt halvfärdiga resonemang.

Föreställningar är sammansatta av olika delar. Dels är det i kommunikation med de naturliga möjlighetsbetingelserna, dels och framför allt är det kopplat till samhällets och kulturens meningsskapande föreställningar, som till exempel samernas. De följer också ur ett idéhistoriskt arv som här är upplysningstänkandet, men också vår bild av vargen, dess nytta och onytta, likaså det naturvetenskapliga perspektivet.

Här menar jag att det finns väldigt osammanhängande delföreställningar kring vargen och det är detta som gör den till ett så konfliktfyllt tema. Det gäller inte bara i Sverige och Norge utan i hela Europa dit den återvänder efter att ha varit utrotad sedan sekel och decennier.

Referenser:

Bateson, Gregory (1959). ”Minimal requirements for a theory of Schizophrenia”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 244–270.

Magnusson, Lars (2010). Sveriges ekonomiska historia. [4., uppdaterade och rev. uppl.] Stockholm: Norstedt

Naturvårdsverket (2015). Delredovisning av regeringsuppdraget att utreda gynnsam bevarandestatus för varg, (M2015/1573/Nm).  

Naturvårdsverket (2024). Regeringsuppdrag att utveckla vargförvaltningen. 

Rappaport, Roy A. (1988[1977]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books.

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024. 61s.

Åkesson, Mikael, Svensson, Linn (2022). Sammanställning av släktträdet över den skandinaviska vargpopulationen fram till 2021. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–3

Nej till licensjakt på varg och öka invandringen genom renbetesområdet

Vargarna är inräknade i Sverige och Norge. Nej inte alla, men de flesta är inräknade. Det presenteras i Inventering av varg vintern 2023-2024 (Wabakken et al., 2024). Det beräknas att det finns 375 (95% CI = 296-487) vargar i Sverige och 440 totalt om Norge inräknas. Det har skett 36 föryngringar i Sverige, 5 i Norge och 3 i revir som går över gränsen. Goda nyheter är att ryskfinska vandrare har kommit in, varav även några honor. Tyvärr upprätthåller sig två av dem inom samernas område.

På bilden nedan ser vi fördelningen av vargarna i Sverige och Norge. Det röda strecket i bilden norr om Dalarna markerar var renområdet börjar och där ser vi två revirmarkerande par. Vi ser också att västra Dalarna fortfarande inte har varken familjegrupper eller revirmarkerande par. Till skillnad från tidigare år sträcker sig det även längre ner i norra Värmland. Positivt är att fler vargar rör sig söderut och börjar sprida sig över större delar av Sverige.

(Wabakken et al., 2024:31)

Jämför med nedan bild som jag skriver om i Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna. Där ser man att det har tunnats i Värmland, samt att koncentrationen längs gränsen mellan Hedmark i Norge och Värmland har minskat.

(Svensson et al.; 2023:13)

Jag har återkommande skrivit om tjuvjakt och menat att det är en del av skulden till att vargarna inte ökar mer i Sverige, se till exempel Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra. Men det finns andra förklaringar som måste tas i beaktan och det är inaveln.

Genetik, vill jag understryka, är inte alls mitt område och det är därför kommer jag att citerar mycket och förklara efter bästa förmåga.

Den svenska vargen är kraftigt inavlad. Inavelskoeffecienten ligger på 𝐹̅ = 0,23 (Wabakken et al., 2024:38). Det är en minskning från tidigare år, men den är väldigt hög. Författarna skriver att inavelskoefficienten ”varierar mellan 0 och 1 och är högre ju mer besläktade föräldrarna är. Till exempel är inavelskoefficienten 0.25 för avkommor till ett syskonpar, medan den är ca. 0.13 för avkommor till kusiner. (2024:38). Föryngringarna sker därför till största delen i Sverige och Norge mellan syskonpar. Eftersom det bygger på beräkningar utifrån stickprover kan inaveln vara lägre och högre, därav de streckade linjerna i grafen nedan.

(Wabakken et al., 2024:38)

Problemen med inaveln är flera. Ett är att genpoolen inte så varierad i populationen, vilket kan leda till att den försvagas. Det andra som är viktigt här är att förmågan att reproducera sig förminskas.

I panelsamtalet Science of coexisting with large carnivores (von Holdt, 2023) lyssnade jag till genetikern Bridget von Holdt som beskrev hur överlevnadsmöjligheterna minskar ju mer inavlade vargarna är. Hon visar tre grafer där den första är enbart mellan 4 individer, den andra 40 och den längst till höger 400. Som vi ser är överlevnaden betydligt högre i den till höger. Dessutom upprätthålls en stor genetisk variation. Så om genskillnaden är hög (Se ”Mean heterozygosity” y:axeln) ökar överlevnadschanserna över generationer (se ”Generations” x:axeln).

Screenshot tid 58:52

Problemet är dock att ju mer inavlad populationen är desto mindre par förökar sig. Den viktiga punkten är nämligen den effektiva populationsstorleken, det vill säga de som verkligen förökar sig. Det innebär att den storleken kan skilja sig mellan det verkliga antalet individer och de som förökar sig. von Holdt visar i sitt exempel att ju lägre variationen är desto färre är det som förökar sig.

Screenshot tid 1:05:27

Det viktiga för populationen är således att se till hur många som förökar sig och inte hur många individer som det finns. Det är också det som forskarna inriktar sig på i Sverige utifrån beslut fattade i riksdagen.

Man räknar antalet revirmarkerande par, alltså som potentiellt förökar sig, samt familjebildande par, vilket betyder en grupp på minst tre individer där en individ revirmarkerar. Oftast är det ett föräldrapar med årsvalpar. Som författarna skriver:

Den vanligaste sammansättningen i en familjegrupp i Skandinavien är ett vargpar (föräldraparet) med årsvalpar, men ibland finns även valpar från tidigare kullar kvar i gruppen. (Wabakken et al. 2024:26)

I debatten om antalet vargar i Sverige är det därför viktigt att ha i åtanke vad man menar. Till exempel Kristdemokraterna menar att det behöver finnas högt 170 individer (se Motion 2021/22:2794). Här menar han inte effektiv population utan antalet individer. Om vi vill ha en gynnsam bevarandestatus av vargen är det ett helt befängt förslag eftersom det inte tar hänsyn till hur inavlade de är.

En svanfamilj med en fågelunge på ryggen. Fotot är från Vik.

Då vargstammen var helt utdöd i Sverige har man kunnat följa den relativt noggrant. Det betyder att man har en god översikt kring hur vargarna är besläktade med varandra. I artikeln Genetic rescue in a severely inbred wolf population (Åkesson et al., 2016) finns följande figur som är en stamtavla med vargarna mellan 1983 och 2012. Majoriteten är gula, vilket innebär att inavelskoefficienten ligger på 0,2 och uppåt (se figurförklaringen), vilket visar att de är syskon.

Figur 1 (Åkesson et al., 2016)

Eftersom vargstammen är nära besläktad innebär det att även om de sprider sig över stora områden är sannolikheten stor att de kommer att finna närbesläktade individer som de kan para sig med. Men, och det här är det viktiga, bara för att vandringsvargarna hittar en annan individ att bygga revir med innebär inte det att de kommer att föröka sig. Däremot ökar möjligheterna.

Åkesson et al. (2016) visar att förökningen tycks minska ju mer inavlade individerna är. Så i nedan figurer ser vi hur både parbildning och förökningen är större hos två avkommor som inte är inavlade är större.

Figur 3a & 3b (Åkesson et al., 2016)

Med det sagt är frågan dock inte besvarad vad det är som gör att överlevnadsgraden är större. Är det bara så att parningen misslyckas eller är det andra faktorer?

Åkesson et al. (2016) menar att invandrande vargar ökar robustheten i populationen. I genomsnitt fördubblades populationen med de invandrade vargarna trots de legala avskjutningarna

Men att det finns andra faktorer som inverkar och de talar om antropogena faktorer, alltså det som har med människans påverkan:

It is even possible that population growth during the last period was limited by additional anthropogenic effects that we have not accounted for. (Åkesson et al. 2016)

Det kan vara så, spekulerar de, att kvoterna för licensjakt sattes för högt under perioden 2010 och 2011.

Utifrån ovan resonemang menar jag att så som licensjakt bedrivs idag inte är rätt.

Avslutningsvis finns det några faktorer som påverkar vargens överlevnadsmöjligheter i Sverige. Det är hur hög jakten är och då talar jag om illegal och legal. Det andra är inavelsekoefficienten och den styrs framför allt av möjligheten för vandringsvargar att ta sig genom renbetesland obemärkt. Wabakken et al (2024) visar att det är möjligt. Fem stycken påbörjade vandringen till ”vargzonerna” i Norge och Sverige. Nytt var att även tikar invandrade. En av tikarna sköts dock i Norrbotten. I Norge flyttade de en varg från norra delen till vargzonen. Detta borde även begrundas i Sverige, även om jag tidigare har varit kritisk till detta, se Vargen som vägrar låta sig fångas.

Referenser:

Oskarsson, Mikael (2021). Halvera antalet vargar i Sverige. Motion 2021/22:2794.

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. (2023). Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö

von Holdt, Bridget (2023). Science of coexisting with large carnivores. Expert Scientific Panel webinar recording ( 18 Oct. 2023). Carnivore Coexistence Lab. University of Wisconsin-Madison.

Wabakken, P., Svensson, L., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., . Cardoso Palacios, C & Åkesson, M. (2024). Bestandsovervåking av ulv vinteren 2023-2024. Inventering av varg vintern 2023-2024. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2024. 61s.

Åkesson M, Liberg O, Sand H, Wabakken P, Bensch S, Flagstad Ø. (2016). Genetic rescue in a severely inbred wolf population. Molecular Ecololgy. Oct;25(19):4745-56. doi: 10.1111/mec.13797.

Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt.

Två av målen i utredningen Åtgärder för samexistens mellan varg och människa (SOU 2013:60) är att ”begränsa den illegala jakten” och skapa ”möjligheter till licensjakt efter varg när gynnsam bevarandestatus är uppnådd” (s. 10). Ett av skälen till licensjakt är just att få ned tjuvjakten, men forskning gjord i Wisconsin visar att det inte hjälper. I artikeln ”Blood does not buy goodwill: allowing culling increases poaching of a large carnivore” (Chapron & Treves, 2016) menar snarare att det får motsatt effekt. Toleransen minskar än mer och tjuvjakten ökar.

För att börja förstå problemet vill göra ett kort referat av inledningen till ”Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling” (Liberg et al., 2020). Författarna skriver tjuvjakt är ett globalt problem och det skapar stora problem för bevarandet av de stora rovdjuren. Vargen har inget kommersiellt värde men är förmodligen det rovdjur som skapar störst problem och tjuvjakt är vanligt där vargen och människan lever i varandras närhet. I de nordiska länderna tycks tjuvjakten snarare handla om en protest mot överheten. Det är framför allt landsbygdsbor som anser att deras livsstil kritiseras och hotas.

En vildsvinskäke i Bäckhalladalen.

Konflikten med vargen uppstår för eller senare vart den än kommer. Ett av skälen är dess anpasslighet. Många djur är bundna till en viss miljö, men det är inte vargen. Viltekologen Dominik Fechter skriver i artikeln ”How Many Wolves (Canis lupus) Fit into Germany?” (2014) att vargen tycks föredra skog, men den anpassar sig till de villkor som är tillgängliga. I Polen, fortsätter han, rör den sig inte bara i skogarna utan även på ängar och i våtmarker. I Portugal drar den sig till områden där det finns boskap. I Ryssland rör den sig både i skogar och i lantbruksmiljöer, medan i Italien och Rumänien kan man stöta på dem på soptippar.

Det som styr dem, skriver vargforskningens nestor L. David Mech i artikeln ”Where can wolves live and how can we live with them?” (2017) är tillgängligheten av byten och det är framför allt klövdjuren. Även om de kan äta djur som hare och kanin är det framför allt de större klövdjuren som är deras byten. Det innebär att de framför allt konkurrerar med jägarna.

Även om de tar tamboskap så är det en relativt liten del av den totala mängden. Viltskadecenter skriver att det är främst får som de tar, se Rovdjursskador på tamdjur.

Det är främst får som angrips av stora rovdjur i Sverige. Antalet rovdjursangripna får brukar ligga på ca 400–600 st per år. 2021 fanns ca 500 000 får i Sverige (tackor, baggar och lamm; Jordbruksverket). (Levin & Frank, 2024).

Igår vägrade Maggie gå vidare. De solblekta benen var så lockande.

Snarare är det jägarna som drabbas genom att vargen tar älg. I vissa jaktområden tycks älgbeståndet ha minskat med 50 %, skriver Rodríguez-Recio et al. i artikeln ”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (2022) och med den jag tänker avsluta den sista delen av inlägget.

Författarna tar upp det den förflyttning av människor och djur som pågår i Europa. Många människor lämnar landsbygden. Vissa näringar minskar. Samtidigt pågår det en återkomst av rovdjuren till landsbygden. Rovdjurens återkomst har förenklats av lagar som förbjuder jakt på dem eller strikt begränsar den. Men, skriver de, detta riskerar att gamla konflikter återuppstår och nya skapas.

[T]he return of predators also implies the resurgence of old conflicts and new challenges inherent to the current characteristics of the recolonized environment. (Rodríguez-Recio et al., 2022).

Utifrån rewilding, skriver författarna, ses vargen positivt eftersom dess närvaro påverkar viltet. De begränsar dess antal vilket gör att de inte betar för mycket genom att de dels dödar dem, dels får dem att röra på sig i området, vilket innebär att växter och djur påverkas på olika sätt.

I Sverige koncentreras vargen i framför allt Svealand och södra Norrland, men fler och fler börjar röra på sig söderut. Det innebär att de stora populationerna av klövvilt kommer att påverkas. Det, skriver de, kan skapa konflikter med jägarna.

Nedan ser vi en del av figur 2 i artikeln. Det är en bild från 2016/17 och visar tätheten av älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin. Det beräknades vara 265000 älgar 2016, 650000 rådjur, 26000 kronhjort, dovhjort 126000, samt cirka 150000 vildsvin (siffra från 2010). Siffrorna utgår från södra Sverige. Vi ser att älgen är relativt spridd, men är få i antal. Även kronhjortarna är få, men också mindre spridda i landet. Däremot ser vi hur rådjurspopulationen är större, medan dovhjortarna är mer lokalt många, se röda fält. Dovhjortarnas tillvaro på Kinnekulle tar jag upp i inlägget Vargen, dovhjorten och Kinnekulle. Deras närvaro syns tydligt vid Vänerns sydöstra strand.

”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio, 2022)

Vad översikten visar är att det finns stor tillgång på byten och att södra Sverige skulle ekologiskt kunna hantera en betydligt större vargstam. Men det finns problem utifrån jägarnas perspektiv, menar författarna, för de skulle behöva gå med på att dela med sig i betydligt högre grad av viltet. Perspektivet, menar författarna, skulle kunna gå att förändra om de såg de positiva effekterna som rewilding kan ge i betydelsen att områden förändras så att en mångfaldigare näringsväv ger plats för fler organismer att utvecklas i sin nisch (se Funktion, nisch och stjärtänder).

Avslutningsvis vill jag återkomma till något som jag själv har nämnt och som tycks sprida sig i litteraturen. Om vi ser till tjuvjakten så handlar det om en lokalt sanktionerad brottslighet. Tillräckligt många i lokala ser det inte som ett problem att vargar dödas i skogarna. Det gör att de som bryter mot lagarna och dödar illegalt vargar riskerar ytterst lite. Ingen kommer att skvallra. Forskningsresultat påvisar att tjuvjägarna inte går att förhindra med att öka den legala jakten. Licensjakt är inte botemedlet mot tjuvjakten som utredarna hoppades på, det kan till och med ge motsatt effekt.

Vad som måste till är ett förändrat tänkande, men här är jag sorgset tveksam till att den kommer att komma särskilt fort eller alls. Vad jag grundar det på är det som Liberg et al. (2020), Mech (2017) och många andra tar upp; konflikten med de stora rovdjuren är ständigt där. Den är där eftersom den upplevs hota den lokala livsstilen. Jag tror dessutom att den är så mycket djupare än så (se Döda vargen! Varför då?) Jag tror det handlar om hat och fruktan och de kommer kommer ur djupet.

Min förhoppning är dock att med tiden kommer tjuvjakten att bli allt mindre accepterad. Förhoppningsvis kan tjuvjägarna jobba som guider till turister som vill uppleva vargyl en månskensnatt. Då blir vargarna en inkomstkälla och den drivkraften brukar vara starkare än det mesta.

Referenser:

Chapron, Guillaume; Treves, Adrian (2016). Blood does not buy goodwill: allowing culling increases poaching of a large carnivore. Proc. R. Soc. B.28320152939http://doi.org/10.1098/rspb.2015.2939

Fechter D, Storch I (2014) How Many Wolves (Canis lupus) Fit into Germany? The Role of Assumptions in Predictive Rule-Based Habitat Models for Habitat Generalists. PLoS ONE 9(7): e101798. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0101798

Levin, Maria; Frank, Jens (2024). Rovdjursskador på tamdjur. SLU: Viltskadecenter. Senast ändrad 240229 [hämtad 240428]

Liberg, Olof; Suutarinen, Johanna; Åkesson, Mikael; Andrén, Henrik; Wabakken, Petter (2020). Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling. Biological Conservation. Nr. 243. https://doi.org/10.1016/j.biocon.2020.108456

Mech, L. David. (2017). ”Where can wolves live and how can we live with them?” USGS Northern Prairie Wildlife Research Center. 377. https://digitalcommons.unl.edu/usgsnpwrc/377

Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Hundratals vargar dödas i Sverige. Många tycker det är bra.

Mannen hade suttit inne i tre månader för misshandel av sina barn. Nu stod huset tomt och familjen hade givit sig av. Grannen jag pratade med berättade att när misshandlaren hade kommit ut hade han blivit av med sitt jobb. Själv hade han slutat att umgås med honom. Jag kan inte visa för min son att det är okej att slå sina barn.

Några dagar senare berättade jag för en kollega om händelsen. Hon sa: Tre månader är alldeles för lite. Det är oförlåtligt. Han skulle allt sitta inne längre.

Brott bedöms utifrån brottsbalken och utifrån människors moral och det är inte alltid som de överensstämmer. Exemplet med mannen visar också att många anser att man inte kan sona vissa brott. Även om man i lagens mening har avtjänat sitt straff så bedöms man fortfarande utifrån brottet man än gång begick.

Blåsippor på Kroppefjäll

Andra brott ses inte som brott i allas ögon utan tvärtom som rättmätigt handlande.

Jag funderade över detta när jag läste om tjuvjakten på rovdjur i Sverige och i Finland under förmiddagen. Det handlar framför allt om vargen. Detta ämne har jag behandlat tidigare, se till exempel följande inlägg tjuvjakt. Här tänkte jag först tala om det allmänt för att sedan visa på den påverkan som det har haft på den svenska vargstammen.

Att tjuvjaga varg görs inte för inkomstens skull utan det är andra motiv som träder fram. Ekologen Mari Pohja-Mykrä (2016) menar att det snarare ska ses som en motståndshandling mot överheten, vilket Erica von Essen et al. (2014) håller med om. Eftersom det ses av tjuvjägarna som en motståndshandling förekommer det sällan känslor av skam och dessutom är det ofta sanktionerat eller upplevs som sanktionerat av det lokala samhället (Pohja-Mykrä, 2016).

I Finland är åtta av tio jägare som åker dit för att ha dödat varg, trots det vill inte jägarföreningarna se det som att det är ett problem inom jägarkåren. (Pohja-Mykrä, 2016). Snarare förekommer ett slags rättfärdigande eller förringande av brottet genom att påstå att det är politikens fel. Detta stöter jag även på i Sverige. Till exempel svarar Gunnar Glöersen, rovdjursansvarig tjänsteman på Svenska Jägarförbundet, att eftersom politiken inte tar hänsyn till människorna så sker detta.

En politik som inte tar hänsyn till människor kommer att leda till detta. Det är inte märkligare än att man säger att höga alkoholskatter leder till smuggling. Vad gör Jägareförbundet med anledning av forskarnas rapport? – Vi stärks i vår tro och vår uppfattning, att det gäller att få till en omfattande legal jakt på varg, svarar Gunnar Glöersen. (Moilanen, 2020)

Detta är till en kommentar till forskningsrapporten Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen (Sand et al., 2020). I den beskriver forskarna problemet med att förstå varför den svenska vargstammen inte växer mer. Deras slutsats är att det beror på den illegala jakten (Liberg et al. 2020).

Maggie på Kroppefjäll.

För att förklara hur de kom fram till det stora mörkertalet måste jag dels ge mig in i matematiken (där jag inte hör hemma), dels måste jag referera till diverse artiklar där forskarna har fört fram sitt resonemang. Men först börjar vi med vargen.

Ett revir består av en alfahona och alfahane och deras avkommor. Paret är de enda som förökar sig. Det skiljer sig något hur många år de förökar sig, men 5 till 7 år är inte ovanligt. De får en kull på 5-6 valpar om året. De andra vargarna i gruppen är oftast fjolårsvalpar. Efter 10 till 36 månader sprider sig avkommorna och bildar nya revir med främmande vargar. (Packard, 2003).

Om vi tar ett typiskt par som får 5 valpar under 5 år betyder det att de får 25 stycken. Det som där tillkommer är att flera av deras valpar kommer också att para sig och föröka sig. Det betyder att ökningen av vargar sker exponentiellt. Det betyder att även om ökningen är låg i början kommer den snabbt att stiga.

Säg att vi har fyra par som får fyra valpar och dessa bildar par och varje år får de en kull på fyra. Den matematiska formeln blir 4 X 4 upphöjt i antal år. På ett år är det 16 valpar, men på två år är det 64 valpar. Hur många av dem som överlever gör skillnad. Det betyder att på fem år utan döda så är de 4096 stycken. Men om vi säger att hälften dör varje år, 4 X 4 – 2 upphöjt i år sker det dramatiska skillnader. På fem år är det bara 128 totalt.

Frågan som forskarna har ställt sig är vad de har dött av. Liberg et al. (2020) gjorde undersökningen mellan 2001 och 2017. De inventerade varje år för att se hur vargstammen utvecklades. Det de dock märkte var att vargstammen inte ökade i den takt som kunde förväntas i ett område med rik tillgång på föda och vars enda fiende är människan.

I grafen nedan tagen från artikeln ”Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe” (Liberg et al., 2011) menar de att teoretiskt bör vargstammen 2011 vara 990 stycken, men är endast 263. Den grå delen visar det svårförklarliga bortfallet.

Figur 2 (Liberg et al., 2011)

I både titeln till artikeln och kommentaren till grafen förkommer termen cryptic poaching. För att förklara varför det försvann så många vargar införde Liberg begreppet kryptisk tjuvjakt. Skälet till det är för att å ena sidan finns det verifierad tjuvjakt. Det finns en kropp. Men finns det ingen kropp går det inte att veta vad som har hänt med de vargarna som borde ha dykt upp under deras inventeringar. Minns att ett vargpar tenderar att avla 5 till 6 valpar om året och så många kan inte dö varje år. Jag tänker inte gå in på de matematiska formler som de använder för att räkna ut antalet, men tänker att den ytterst enkla räkneövningen ovan borde räcka för att förstå teorin.

I den senare artikeln ”Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling” (Liberg et al., 2020) pekar de på att den enda förklaring som står till buds är just tjuvjakten. Då det är ett kontroversiellt tema, säger Liberg till Jaktjournalen hade de fyra olika instanser som undersökte materialet.

Det beror helt enkelt på den vetenskapliga granskningen. Det här är kontroversiellt och det innebar att vi blev väldigt hårt granskade. Vi har varit utsatta för fyra olika granskningar, vilket är extremt ovanligt. Man har alltså kallat in extra experter för att granska den här uppsatsen i alla vinklar och vrår. (Moilanen 2020).

Förvisso finns det andra förklaringar till att många dör. Naturen är ingen vek plats och vargar drabbas av sjukdom, trafikolyckor, ålder, legal jakt. Men det finns ett för stort mörkertal för att kunna tala om naturliga orsaker.

I forskningsrapporten Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen (Sand et al., 2020) för SLU för de fram följande tårtdiagram. Där ser vi i figur 1a att 55 % av vargarna bara är försvunna. I figur 1b har de fört ihop illegal och försvinnande och får siffran 64%. ”Frekvensen illegalt dödade bland de sändarförsedda individerna (64 %) var något större än kategorin försvunna i DNA-materialet, även när man inkluderar de kända fallen av illegalt dödande (55 % + 6 % = 61 %; Figur 1A).” (Sand et al., 2020:3).

Bland de 64% ingår även individer som har dött av naturliga orsaker, men där de sändarförsedda kropparna inte har blivit funna.

Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen (Sand et al., 2020:2)

Efter jag hade läst de olika artiklarna som jag ämnar komma tillbaka till i morgon gick jag ut med Maggie i solskenet. Jag tänkte på siffrorna och vad de berättar om. Varghatet är stort i vissa delar av Sverige. Vissa är villiga att döda väldigt många vargar och många är villiga att skydda dem. Jag tänkte också på ett samtal som jag hade med en kollega och en italienare. I Italien finns det över 3000 vargar.

Jag frågade italienaren om det inte fanns protester. Jo, massor, svarade han. Men de är också vana vid vargen. Min kollega som bor i Sankt Olof där de har haft påhälsning av varg, menade att det är en tidsfråga tills vi svenskar vänjer oss. Han pekade på hur vildsvinen numera ses som något naturligt trots att de var borta i flera hundra år. Jag hoppades att han hade rätt. Men då å andra sidan kände jag inte till hur många som dödas.

Referenser:

Moilanen, Mikael (2020). Liberg och Glöersen kommenterar larm om stor illegal vargjakt. Jaktjournalen. Publicerad 200317 [hämtad 240427].

Liberg, Olof; Suutarinen, Johanna; Åkesson, Mikael; Andrén, Henrik; Wabakken, Petter (2020). Poaching-related disappearance rate of wolves in Sweden was positively related to population size and negatively to legal culling. Biological Conservation. Nr. 243. https://doi.org/10.1016/j.biocon.2020.108456

Liberg, Olof; Guillaume, Chapron; Wabakken, Petter; Pedersen, Hans Christian; Thompson, Hobbs N.; Sand, Håkan. (2012) Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proceedings of the Royal Society. B.. 279910–915. http://doi.org/10.1098/rspb.2011.1275

Packard, Jane M (2003). ”Wolf behavior: Reproductive, social, and intelligent”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 117–200.

Pohja-Mykrä, Mari. (2016). Felony or act of justice? – Illegal killing of large carnivores as defiance of authorities. Journal of rural studies. Nr. 44:46–54. https://doi.org/10.1016/j.jrurstud.2016.01.003

Sand, Håkan; Liberg, Olof; Andrén, Henrik; Wikenros, Camilla; Åkesson; Mikael (2020). Ökande illegal jakt – orsakar stagnation i den svenska vargstammen. SLU. Rapport nr 1:2020.

von Essen, Erica; Hansen, Hans Peter; Nordström Källström, Helena; Peterson, M. Nils. & Rai Peterson, Tarla (2014). Deconstruction the poaching phenomena. British Journal of Criminology. Vol. 54:632–651. doi:10.1093/bjc/azu022.

Samexistera med vargar! Kanske…

För elva år sedan var utredningen SOU 2013:60 färdig. Titeln på utredningen är Åtgärder för samexistens mellan människa och varg. I sammanfattningen läser vi att rovdjuren ökar allt mer. Majoriteten av svenskarna, skriver utredningen, är nöjda med att rovdjuren ökar, men det finns problem då tillfredsställelsen med vargen skiljer sig mellan landsbygd och stad. Ett av syftet är därför att undersöka hur samexistensen kan öka, framför allt med vargen.

Merparten av utredningens rekommendationer handlar därför om hur rovdjurspolitiken och dess förvaltning bör utvecklas i syfte att åstadkomma en förvaltning som innebär förbättrade möjligheter för samexistens mellan rovdjur, i synnerhet varg, och människor och dess näringar, inte minst landsbygdsnäringar.

S. 9 SOU 2013:60

Det finns ytterligare skäl till varför utredningen gjordes och det är för att EU kommissionen har varit kritisk till svensk rovdjurs förvaltning, främst vargen. Därför har utredarna velat balansera å ena sidan att öka ”förtroendet för svensk rovdjurspolitik” samt att arbeta för att ”Sverige uppfyller kraven i EU:s art- och habitatdirektiv” (s. 10).

Vi ser att det inte är någon lätt uppgift som de ställdes inför. Å ena sidan ska europeisk kommissionen vara nöjd utifrån de uppsatta direktiv och å andra sidan ska befolkningen som påverkas av vargens närvaro vara nöjda.

Insekterna karvar sina vägar.

Hur denna förnöjdhet styrs är beroende av vilka kriterier som styr. EU kommissionen utgår från riktlinjer som dels är styrda av Bern konventionen, dels Art- och habitatdirektivet, men har utarbetats av LCIE, Large Carnivore Initiative for Europe. ”Riktlinjerna har utarbetats av en arbetsgrupp inom ”Large Carnivore Initative for Europe” (LCIE) (s. 50).

Enligt författarna till utredningen medger kommissionen att det kan uppkomma konflikter mellan rovdjur och människor när de återvänder. Likaså påtalar de att det är svårt för enskilda länder att nå upp till kraven.

Som skäl till att det behövs särskilda riktlinjer anger kommissionen att det är svårt för enskilda medlemsländer att nå upp till de krav art- och habitatdirektivet ställer när det gäller arter med låga populationstätheter och gränsöverskridande populationer. Kommissionen framhåller också att när rovdjuren återvänder till platser där de inte har funnits på mycket länge är risken stor för konflikter mellan rovdjur och människor.

S. 50, SOU 2013:60

Detta skrevs 2013 och de efterföljande åren har visat på att konflikten har ökat. Till exempel hör jag i en intervju med Karl Hedin att man ”drabbas av varg” (Se Karl Hedin om friande domen, jakten och framtiden på youtube, 2021 ). Man har infört nya mininivåer för varg, från 300 till 170 stycken läser jag in Jaktjournalen, se ”Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen” (Moilanen, 2022). I en debattartikeln ”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam” (Anstrell et al. 2023) i Svensk Jakt skriver moderater:

Moderaterna driver en tydlig linje, såväl i riksdagen som lokalt, för att få till stånd förändringar i den rådande rovdjurspolitiken i syfte att minska djurägarnas problem.

”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam”
Vägarna går i olika riktningar

Jag har återkommande skrivit om denna konflikt och idag tänkte jag utgå från begreppet kultur som jag ofta återkommer till, men som jag vill fördjupa. För det är i från kulturen som vi hämtar våra värderingar och det är det som styr hur vi ser på vår omgivning.

Här vill jag använda två begrepp som antropologen Ray A. Rappaport diskuterar i Ecology, meaning and religion (1988[1979]). För att bättre förstå begreppen är det bra att veta att han arbetade i Papa New Guinea och Polynesien. Han begrundade vilken ekologisk påverkan som skedde när människornas spred sig i Stilla havet. Han ville se dels hur de påverkade ekosystemen, dels hur det i sin tur påverkade deras kultur. Essän som jag läste igår heter ”Aspects of man’s influence upon island ecosystem: alteration and control” och presenterades vid en konferens 1961.

Han skriver att människornas migration ska ses som jämförbara med andra djurpopulationer som etablerar sig i ekosystem. En population definierar han som en samling av samma art som befinner sig i ett område och som utnyttjar ett eller flera ekosystems resurser.

A population, human or not, may be defined as an aggregate of organisms that belong to the same species, occupy a common habitat, and have in common certain distinctive means whereby they exploit one or more niches in one or more ecosystems.

Rappaport 1988:4

De förstår miljön som de befinner sig i utifrån sin kultur, vilket betyder att de har format och ordnat de olika delarna i betydelsebärande kategorier. För att ta ett exempel så har jag i min trädgård två slags träd: fruktträd och andra träd. Av plommonträdets frukt gör jag sylt. Kastanjen ger mig skugga och jag gillar att luta mig mot dess stam, dricka en kopp kaffe och röka min pipa. De olika träden har jag kategoriserat på ett sätt som passar mig och flera av delarna överensstämmer med många andra.

Polynesierna kom ständigt till nya miljöer vilket gjorde att de ställdes inför olika utmaningar. Vad är ätbart och vad vill man äta? Dels finns det olika kostregler och preferenser som de för med sig som styr vad de vill äta. Men det är också viktigt att veta vilka fiskar som inte är giftiga. Då atollerna är stabila biotoper utvecklar fiskarna sig annorlunda beroende på sin miljö. Det innebär att vissa fiskar är giftiga i en atoll medan i andra inte alls.

Vad vi ser är två olika sätt som styr hur de kategoriserade miljöerna. Rappaport är förtjust i ett tekniskt språk och beskriver dem som operativ miljö (operational environment) och medvetandegjord miljö (cognized environment). Om en fiskart är giftig eller inte är en del av den operativa miljön, vilket styr om den är möjlig eller inte att äta. Den kognitiva miljön styr om de vill äta en viss ätlig växt eller inte. Det styrs alltså av kulturella regler. De två grundkategorierna formar således miljön utifrån delvis lika, men också särskiljande kategorier.

The operational and cognized environments will include many of the same elements, but they may differ extensively in the structuring of relationships between elements.

Rappaport 1988:6

Just detta sätt att förstå hur människor kulturellt delar upp miljön hjälper mig att kunna analyser varför rovdjurskonflikten har uppstått.

Det är genom att se till de olika delkulturella aspekterna som vi kan se varför kommissionen, stadsbor och de som lever med rovdjuren har olika sätt att se på rovdjuren. Vad jag menar med ”delkulturella” är att på det stora hela är vår kultur i stort sett densamma, men det finns skillnader. Dessa uppkommer beroende på var vi bor och hur vi lever våra liv.

En ticka har vuxit ut inifrån björken.

Jag funderade på detta medan jag åkte till Sandhammaren med Maggie idag. För om vi delar upp vår miljö i en operativ del och en medvetandegjord del ser vi att de delvis överlappar, som Rappaport skriver, men de är inte de samma.

Det som Rappaports begrepp visar för analysen är att om den operativa miljön förändras, som att rovdjuren sprider sig i EU, vilket vi inte har varit vana vid, så kommer det att påverka den medvetandegjorda miljön.

Låt mig ge två exempel för att jämföra, granbarkborren och vargen. Om du inte är skogsägare eller skogsnördig som jag tror jag inte att granbarkborrens spridande påverkar hur du ser på miljön och det trots dess påverkan på samhällsekonomin.  2018 dödade dess verkningar cirka 32 miljoner kubikmeter gran till ett värde av cirka 14 miljarder kronor, skriver Skogsstyrelsen (2023). Vargen däremot väcker ett mycket större gensvar och åsikterna om dess närvaro slår split i samhället.

Spliten bygger på att i medvetandegörandet och kategoriserandet som pågår nu så finns det olika djupa föreställningar och känslor som påverkar hur och var rovdjuren ska inplaceras. Dessutom pågår det en kamp om vilken grupps perspektiv som ska dominera.

I kategoriserandet utgår man från de tillgängliga språken och talande för vår tid är att det vetenskapliga språket är det som framhålls. I en annan tid hade ett poetiskt och mytologiskt språk använts. 

Problemet med det vetenskapliga språket är att det också är nytt, vilket leder till ett möte mellan gamla och nya föreställningarna. Kunskapen som kommer ur forskningen är knuten till många olika naturvetenskapliga ämnen, som biologi och ekologi, samhällskunskap och antropologi. Människor som inte behärskar det tas inte på allvar. Likaså menar vissa att människor som inte bor på landsbygden och har djur ska inte tas på allvar. Likväl är det en fråga om nationellt och lokalt självbestämmande, som jag tar upp i EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

I inlägget Vargfrågan handlar inte om konflikten mellan stad och land menade jag att man inte skulle se det som en konflikt mellan människor utan genom bytesdjuren. Det var ett försök att se det utifrån den operativa miljön. Men det perspektivet bortsåg från den medvetandegjorda miljön och de nuvarande föreställningarna som styr.

Så för att kort sammanfatta så handlar det om värderingsfrågor utifrån de rådande föreställningarna och den rådande operativa miljön. Själv arbetar jag arbetar för att vargen och rovdjuren ska bli mer accepterade. Det kräver ett långt och tålmodigt samtal från båda sidorna. För den operativa miljön erbjuder många men ett begränsat antal möjligheter. För första gången i vår historia så finns forskningen där som grund i samtalet, men den är inte entydig och den kan inte bestämma, utan enbart ger data.

För att avsluta inlägget kan inte låta bli att inte återberätta det som jag läste om tsembagafolket på Papa New Guinea (Rappaport, 1988). Innan de skulle strida med varandra åt de massor av grisfett blandat med salt. Sedan möttes de under molnfri himmel med solen gassande på ett fält och slogs med sina vapen. Men de kunde inte slåss för länge för grisfettet blandat med saltet gjorde dem utmattade efter ett tag. Striden var tvungen att upphöra. Detta gjorde de för att striden inte skulle pågå alltför länge och för att minimera skador och dråp. Det finns en hel del att lära av dem.

Referenser:

Anstrell, Alexandra et al. (2023). ”Djurägare och samhälle drabbas av en för stor vargstam”. Svensk Jakt. Publicerad 230427 (Hämtat 240414)

Jaktjournalen (u.å.). Karl Hedin om friande domen, jakten och framtiden.

Moilanen, Mikael (2022). Ja till sänkt miniminivå för vargarna – så röstade politikerna i riksdagen. Jaktjournalen. Publicerat 220518 (Hämtat 240414)

Rappaport, Roy A. (1988[1979]). Ecology, meaning, and religion. Berkeley, Calif.: North Atlantic Books

Skogsstyrelsen (2023). Nu svärmar granbarkborren – torr sommar kan ge nya miljardförluster för skogsägare. Publicerat 230516 (Hämtat 240414)

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg