Kategori: Vargen

Hångla inte med vargar

Tre saker om vargen som jag tänkte beröra är djurrättsaktivister, hur vargen sprider sig och att det finns för många klövdjur*. Låt mig börja med en video från programledaren och djurrättsaktivisten Anneka Svenska.

Eleverna på skolan, där jag jobbar, känner till min förkärlek för vargar. En av dem kom och visade mig en video på en blond kvinna som sitter i ett snölandskap. En varg kommer upp till henne, börjar slicka henne vid mungipan och till slut ser det ut som om de hånglar. Efter lite sökande hittade jag vem det var, Anneka Svenska. Hon är programledare och djurrättsaktivist. Går man in på hennes Instagram eller youtubekanal Animal Watch finns det rikligt med foton och videor på henne med vargar. På en ylar hon med en grupp som ligger runt henne.

För mig är det den värsta form av djurrättsaktivism.

För det första är vargar rovdjur. De dödar för att leva. Vargar som inte är rädda för människor kan vara farliga. Att få folk att tro att de är gossedjur och lika tämjda hundar är framställa en falsk bild av verkligheten.

För det andra tänker jag på något jag läste i Wild hope: on the front lines of conservation success (Balmford, 2012). I slutet av denna inspirerande bok tar han upp sju punkter för att kunna skapa ett framgångsrika bevarandeprojekt. En av dem är Ett delat problem (”a problem shared”).

Jag tror att vi bör förändra hur vi ser på naturen och leva mer i enlighet med ekosystemen. Det kräver en viss samhällsförändring och ett skifte i föreställningar. I detta krävs det en någorlunda gemensam verklighetsbild och för det krävs det att vi ser inte bara världen som gemensam utan också att en förståelse för problem som människor har, i det här fallet med vargen.

Vargen kan vara ett bekymmer för vissa människor. På grund av deras livsstil, var de bor, lokal kultur etc. så finns det en mängd upplevda svårigheter. I vargtäta områden kan det vara rädsla för att låta barnen vänta på skolbussen mörka vintermorgnar, oro att gå ut med hunden i skogen eller att man inte längre kan jaga. Att då visa upp töntiga bilder med tämjda vargar är inte att ta andra personers oro och problem på allvar. Det är att inte erkänna att vargen kan vara ett jätteproblem och att bortse från att det är ett rovdjur som dödar.

Vid Hävlingestugorna i norra Dalarna

Vargen är ett fantastiskt djur. Dess enda fiender är människan och den är således en apex predator, ett topprovdjur, som äter det mesta. Den är duktig på att anpassa sig till olika miljöer och finns därför över i stort sett hela världen. Den är en opportunist som lever i flockar. Den är alltså inte helt olik människan.

Ordet ”varg” har en intressant historia. Det latinska namnet är canis lupus. Det äldre namnet är ulv, vilket är besläktat med de andra germanska namnen, som wolf på tyska och engelska. Varg däremot betyder tjuv och våldsverkare. Det kommer från det fornisländska uttrycket ”vargr í véum”, tjuv i helgedom (SAOB, varg). Det säger en hel del om den nedärvda synen på vargen. Jag tror att det är viktigt att ha med sig i diskussionen.

Så vi har alltså två poler hitintills. Å ena sidan en gullig större hund som man kan yla med och å andra sidan en våldsverkare. Verkligheten är naturligtvis någon annanstans.

Vargen lever i flockar som leds av en alfahona och en alfahane. De har ett stort revir. Flocken är hierarkisk. Det är bara en hona som förökar sig och det är alfahanen som är fadern. Det betyder att för att kunna föröka sig måste man antingen besegra endera av alforna eller ge sig av. Det är detta som gör att de sprider sig över så stora ytor.

Spridningen är således ett sätt för dem att föröka sig (Mech & Boitani, 2003). Det finns olika strategier. En är att ett par knoppar av sig och skapar ett närliggande revir. Det är detta som jag förmodar har skett i Gävleborgslän, där vargreviren ligger tätt intill varandra som ett pärlband. De röda är familjerevir, medan de lila är markerande par.

Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022 (Viklund & Nordin, 2022:15)

Andra sätt att sprida sig är att lämna territoriet för att sedan söka sig till nya jaktmarker. Det är dessa individer som har nått Skåne. När de väl etablerar sig karvar de ut ett revir och börjar att föröka sig. Mech och Boitani skriver om vargens sociala ekologi i det fina verket Wolves: behavior, ecology, and conservation (red. Mech & Boitani, 2003) och beskriver en vargpopulation som ett väldigt dynamiskt system där ett förökande par ”pumpar ur sig” (”pump out”) mängder av avkommor som sedan sprider sig över enorma ytor.

[A] wolf population can be viewed as a highly dynamic system in which breeding pairs hold territories and pump out numerous offspring that travel about, criss-crossing the population and striving to gain their own breeding positions. In this flux, each pack tries to hold its position while competing with neighbors that try to expand their territories /…/ as well as with new breeding pairs, local lone wolves, and immigrants that are all trying to leverage themselves into the population structure.

Mech & Boitani (2003:39f).
Vid Hävlingestugorna i norra Dalarna

Det är här vi kommer till tredje delen i detta alldeles för långa inlägg.

Vargen, som jag nu har upprepat ett antal gånger, är ett rovdjur och det lever av klövdjur. I inlägget Nog fan tänker vi inte som ett berg tar jag upp hur vi människor har olika syn på naturen och det kan skapa konflikter. Jag nämner skadorna på tallen som älgen åsamkar dem. Det intressanta är där hur två olika synvinklar framträder, skogsägare och jägare. Detta är just det jag menar med att vi måste dela eller i all fall förstå problemet som den ena eller flera upplever.

Älgen ses som ett problem för skogsägare och skogsbolag och flera menar att de är alldeles för många. I översiktsartikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes,monitoring and management recommendations” (Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020), tar författarna upp att detta i en europeisk kontext och inriktar sig på klövdjur över lag.

Vad är ett överflöd? frågar de sig inledningsvis och understryker att det är dels ett mänskligt perspektiv då det skiljer sig beroende på perspektiv. Älgjägarna i Sverige håller inte med skogsägarna. Det är också ett ekologiskt perspektiv i betydelsen att djuren börjar förstöra det lokala ekosystemet. De betar exempelvis ned för mycket av terrängen vilket skapar erosion.

Två skäl till att klövdjuren har kunnat sprida ut sig och uppnå så stora antal är dels mängden mat. Tallplanteringarna för älgen, raps- och majsåkrar för vildsvin och avsaknaden av rovdjur och då framför allt vargen. Vargen bidrar med att hålla nere populationerna. De driver djuren så att de inte betar för hårt och de attackerar sjuka djur, vilket minskar risken för spridning av till exempel svinpest (Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020), vilket nu är ett problem i Västmanland och riskerar att sprida sig.

Vargen fyller således en viktig funktion i ekosystemet genom att det är ett topprovdjur. Dess enda egentliga fiende är människan. Den är en opportunist som tar de lättaste bytena, vilket skapar konflikt med människan då de rör sig ger sig på boskap. Att framställa det som ett mysdjur att yla tillsammans med är bedrövligt och förlöjligar dem som har fått sina får rivna. För att väcka acceptans för vargen handlar det snarare om att utveckla nya sätt att leva med den och skademinimera dess drifter. Det är ditåt diskussionen bör ledas.

*Från början skrev jag ”hovdjur”, då det är den gängse översättningen av ungulate, vilket är ordet som förekommer i artikeln av Acevedo et al. Men efter en kommentar av Lars Lundqvist (se kommentarer) bestämde jag mig för att ändra till ”klövdjur”. Se mitt svar.

Referenser:

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Carpio, Antonio J.; Apollonio, Marco; Acevedo, Pelayo. (2020). ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations”. Mammal Review. https://doi.org/10.1111/mam.12221.

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Den andre varje månad: det etiska samtalet och vargen i S:t Olof

Maggie nosade i gräset vid Ankedammen i Jonebergsparken. Gräsänderna strömmade upp mot oss. De måste vara vana vid att bli matade. Maggie tittade på dem utan att veta vad hon skulle göra. Vi gick vidare i solskenet. Jag var på väg för att köpa bensin till gräsklipparen. Ängen skulle klippas. Pilskotten hade jag redan klippt ned.

Efter klippningen läste jag valda kapitel ur Arne Næss filosofiska verk Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi (1981).

När jag läste boken första gången reste jag i Sydafrika och Zimbabwe. Jag hade stoppat in tidningsklipp, som jag nu kastar förutom en kopia av förordet till Guardians of the Soil: Meeting Zimbabwe’s Elders (Hove & Trojanow, 1996). Då strök jag under några meningar från den poeten Chenjerai Hove om hur visdomen kommer ur iakttagandet av naturen. Han skriver:

A tree has a leaf. The leaf cheats the onlooker. We call the tree green. Instead of remembering that the leaf is only a part, a small one, of the tree. The Shona people of Zimbabwe looked at the tree and learnt that the leaves cheat.

En poet vrider och vänder på orden. Om vi är tålmodiga väcker det andra tankar. Jag tänker på Næss utläggning av värderingar och hur hans tålmodiga genomgång av dess olika aspekter. Hans mål är att bygga ett system som han kallar ekosofi T. Ett system är viktigt, menar han, för att det gör klart för en själv var man står och det leder till en förmåga att presentera något genomtänkt och giltigt. Han skriver om system att:

‘Varje påstående som ställer krav på giltighet, förutsätter att det själv utgör en del av ett tillnärmelsevis totalt system’. Fruktbarheten hos denna tes består huvudsakligen i en implicerad uppfordran till medvetenhet om ett påståendes förutsättningar och situationsramar.

Næss (1981:80).

För att anknyta till Chenjerais ord gör det systematiska tänkandet att vi förhoppningsvis inte påstår att vi pratar om trädet, när vi egentligen bara påtalar att löven är gröna.

I gårdagens inlägg påtalade jag vikten av att värderingarna är tydliga, vilket bygger på att jag själv och andra förstår förutsättningarna. I detta finns det också en inramning i samtalet som vi alla behöver vara vaksamma på.

Allt för ofta, menar Næss, låter vi det teknokratiska tänkandet ta över, då det låter mer vetenskapligt och värderingsutsagorna döljs. Han tar exemplet med en motorväg som planeras att byggas. Byggnadschefen motiverar skälen med att de har räknat på det och att datan menar att den bör byggas. Byggandet av motorvägen blir det enda giltiga alternativet och därigenom fråntas de som ifrågasätter byggandet sin legitimitet.

I denna anda används behovsutsagor. Ett exempel som han nämner är industrin som ”har behov av dubbelt så mycket energi” (1981:88). Slika påstående, menar han, döljer de underliggande värderingarna och motargumenten blir ett förnekande av ”behoven”, det nödvändiga. Likaså, skriver han, är att hävda att vida och abstrakta begrepp som industri har ”behov” är att besjäla dem.

Levande varelser har behov. Frågan uppstår då om det är möjligt att tillfredsställa dem. Att äta är ett behov, men vad vi föredrar att äta är en preferens. Genom att vi uttrycker en preferens, blir värderingen tydlig. Därför vill han snarare att man använder sig av preferensutsagor.

Låt oss ta exemplet rovdjursfrågan i Sverige. I inlägget Nog fan tänker vi inte som ett berg tar jag upp spridningen av vargen i Europa. Vargens utbredning möts både positivt och negativt. Ur ett ekologiskt perspektiv är vargen viktig eftersom den uppfyller vissa funktioner som att den får vilt som älg att röra på sig vilket minskar sjukdomar. Ur skogsbrukets perspektiv är det bra då det minskar skadorna på tallplanteringarna. Däremot finns det vissa livsstilar som påverkas. Till exempel upplever vissa en rädsla när de rör sig i skogen. Jakten med lösa hundar påverkas då det inte är ovanligt att vargen dödar hundar.

Här finns det olika värderingar som är potentiellt i konflikt. Å ena sidan finns det positiva delar med vargen och å andra sidan uppstår det problem. Genom att här tydliggöra värderingarna och se dem som preferensutsagor blir skiljelinjerna synliga. Till exempel tänker vi oss en som bedriver fårskötsel vilket försvåras av närvaron av varg, samtidigt som fårskötsel är en viktig del i att hålla landskapet öppet. Problemet kan uttryckas i en formel. Fårägare föredrar att vargen inte vistas i närheten av hennes får. Dessa preferensutsagor kan uttryckas ur flera perspektiv och konfliktlinjerna blir då tydliga.

Utifrån utsagorna kan man se till vilka prioriteringar som bör få företräde. Genom att konflikterna är definierade, kan man utgå från om det finns en överordnad utsaga. Ett aktuellt exempel från här i trakten läser jag om i Jägarnas riksförbunds tidskrift Jakt & Jägare. De skriver att en ”genetiskt viktig varg” inte får skyddsjagas trots att den har dödat tre får i S:t Olof, Genetiskt viktig varg – länsstyrelsen stoppar skånsk skyddsjakt (Grahn, 2023). Ett överordnat mål gör att vargen får leva, medan fårägare i trakten riskerar att fler får rivs.

Næss poäng är att genom att att se till preferenserna, som kan grunda sig i upplevda behov, kan problemet diskuteras. Grundförutsättningar och situationsramar fastställs och olika möjliga lösningar presenteras. Har det funnits möjlighet att sätta upp rovdjursstängsel? Kompenseras fårägarna för förlusten? Hur ska vi se på genetiskt viktiga vargar? Ska de prioriteras även om de river får? Likaså är frågan om Jägarnas riksförbund använder händelserna för att argumentera för sin ståndpunkt att de är helt emot ”frilevande varg i Sverige”, se Jakt på de stora rovdjuren – då är vi rätt val för dig!?

Etik handlar om värderingar och hur de i sin tur påverkar vår syn på handlingar. Länsstyrelsen i Skåne har avslutningsvis beslutat att skyddsjakten är tillåten, men beslutet har överklagats och den ”är pausad i väntan på att förvaltningsrätten tar ställning till överklaganden som kommit.” (Länstyrelsen Skåne, 2023)

Trots att det är november är det fortfarande grönt. Jag klippte ned pilskotten från roten. Först hade jag tänkt att lämna ett grövre skott, men valde att klippa bort alla.
Kastanjelöven sprider sig över gräset. Solljuset och värmen gör att gräset fortfarande växer.
Idag klippte jag ängen. Jag krattade även undan gräs och blommor. Egentligen ska det ligga kvar så att de fröar av sig, men eftersom jag inte hade gjort det tidigare skulle det bara ligga och ruttna i vätan. Nu hoppas jag att nya blommor kommer nästan år. En gång planterade jag backtimjan, men den har övertagits av gräs och andra bredbladiga växter.
Det här hörnet är intressantast tidigt på våren. Det är här den tidigaste vårblomstern kommer. Under resten av året tar gräset över.

Referenser:

Grahn, Ossian (2023). Genetiskt viktig varg – länsstyrelsen stoppar skånsk skyddsjakt. Jakt & jägare. Publicerad 231018 (hämtat 231102).

Hove, Chenjerai; Trojanow, Ilja. (1996) Guardians of the Soil: Meeting Zimbabwe’s Elders. München: Frederking & Thaler Verlag

Länsstyrelsen Skåne (2023) Skyddsjakt i reviret Linderödsåsen efter fjärde konstaterat vargangrepp. Länsstyrelsen Skåne. Publicerat 231025, uppdaterat 231027 (hämtat 231102)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

Nog fan tänker vi inte som ett berg

När jag var ung, skriver Aldo Leopold i sin essä ”Thinking like a mountain” (1949), var jag skjutglad och jag trodde att bara vargen försvann så skulle hjortarna kunna leva och frodas. Han tänker tillbaka på när han stod och såg den gröna glöden dö i en vargs ögon som han precis hade skjutit.

Men, fortsätter han, jag tänkte inte som ett berg. Ett berg ser att om hjortarna som betar i skogen blir för många växer inga nya träd.

I now suspect that just as a deer herd lives in mortal fear of its wolves, so does a mountain live in mortal fear of its deer. And perhaps with a better cause, for while a buck pulled down by wolves can be replaced in two or three years, a range pulled down by too many many deer may fail replacement in as many decades.

s. 140 i Ballantine (1986)

Vad han skriver om är obalansen som uppstår när populationen av en art eller några arter är för stor. Ett rovdjur som vargen kan då balansera det genom att dels döda, dels att få djuren att röra sig över större ytor, vilket minskar betestrycket i ett visst område.

Rovdjuren skapar ett rädslans landskap. Människans jagande är en del av detta då hon genom jakten med eller utan hundar får bytesdjur och även andra djur att röra sig över större ytor. Kändare är dock den inverkan som vargen får. Se Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.

När hjortdjuren rör sig över ett större landskap, betar de inte ned alla de nya skotten och till exempel aspen kan växa upp. Det stabiliserar marken, landskapet blir mer varierat och fler arter kan leva. Jag rekommenderar Christina Eisenbergs bok The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity (2010) för den som är intresserad av inte bara vargen, men också sjöborrens och andra organismers påverkan på sin omgivning.

Ängarna norr och Bäckhalladalen.

Att tänka som ett berg, menar Leopold, är att se till helheten och inte bara till de enskilda delarna. Människan är dålig på det. Vi liksom andra arter ser till vår egen vinning, har våra fördomar och det blir väldigt tydligt i vår relation till naturen.

Diskussionen om älgen mellan skogsbolagen och jägarna är här intressant. Skogsbolagen anser generellt att det finns för mycket älg och jägarna för få. I jakttidningar slår de larm om det låga antalet. För att ta ett exempel så skriver Svensk Jakt att enligt Länsstyrelsen i Dalarna har man skjutit för många under förra årets jakt.

Det ser ut som om länets älgförvaltningsområden kan ha överskattat storleken på sina respektive älgstammar och satt avskjutningsmålen för högt, säger Jonas Nordström, vilthandläggare på Länsstyrelsen Dalarna, i ett pressmeddelande.

Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg

Svea Skog skriver i ”Ökad samsyn i älgskogen”:

Även i Norrbotten är betestrycket stort och utgör ett hinder för tillväxten av skog. Börje Erikssons kollega i norr, Marcus Jatko, konstaterar att 850 000 kubikmeter av ungskogen årligen äts upp av framförallt älgen och därmed hotar återbeskogningen på stora arealer avverkad mark.

Ökad samsyn i älgskogen

Vad det beror på och vem som har rätt är inte här är inte det viktiga utan att peka på de olika perspektiven.

I artikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations” (Carpio, Apellonio & Acevedo, 2020) pekar författarna på sex olika geografiska områden som skapar sex olika perspektiv.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Skyddade områden är till exempel nationalparker där betestrycket kan bli för hårt. Till exempel är den iberiska ibexen en symbolart och har introducerats i flera nationalparker. Men nu har de spritt sig och förökar sig obehindrat vilket gör att det som skulle vara en symbol har nu blivit ett hot mot ”berget”, för att använda Leopolds symbol.

Jaktreservat är relativt vanligt i södra Europa. I Spanien har landägare stora geografiska områden där de skyddar olika bytesdjur för att sedan låta folk jaga dem för pengar. De matas under perioder vilket leder till för höga populationer och eftersom det inte finns rovdjur kan betestrycket från dem bli väldigt högt vilket förstör marken.

Skogsområden gäller framför allt i norra Europa som i Sverige där de ökade populationerna leder till betesskador vilket i sin tur förstör delar av skogplanteringarna, se citat ovan från Svea Skog.

Jordbruksarealer tar stor skada om till exempel vildsvins- eller dovhjortspopulationerna blir för stora då de är väldigt förtjusta i vissa av grödorna. Vildsvinen till exempel mår gott av odlingen av majs och dessutom lever de skyddade inne bland majsstjälkarna.

Boskapsskötselområden är tvåsidigt. Å ena sidan gynnar de det öppna landskapet, men i kontakten med de vilda djur kan sjukdomar sprida sig.

Urbana områden är det sjätte exemplet på hur ett geografiskt område delas mellan människor och det vilda. Eftersom flera av mina inlägg har handlat om mötet mellan kultur och natur och att oförmågan att tänka som ett berg närmast blir parodisk tänker jag vara något utförligare här.

Exemplet handlar om vildsvin och utgår framför allt från artikeln ”Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations” (Cahill, Llimona, Cabañeros & Calomardo, 2012). Barcelona liksom många andra storstäder blir allt större, vilket gör att kontakten med naturen blir större. Det som en gång var obygd har nu blivit ett villaområde. I villaområdena finns det fullt av mat, allt från matrester till rabatter och trädgårdsland. Det gör att djur som vildsvin söker sig dit, framför allt under sommarmånaderna då det är torrt och det finns mindre mat i skogarna runt Barcelona. Det som dessutom sker är att ju längre djuren vistas i närheten av människor utan att de skräms eller dödas, desto mindre rädda blir de.

Det senaste är något som jag själv har fått upptäcka i Berlin när vi åkte till Schlachtensee för att bada. Där gick stora vildsvinsgaltar bland människor och förstörde soptunnor i sin jakt på matrester. Första gången blev vi rädda, men sedan blev de en naturlig del av våra badutflykter.

Vildsvinen har inte blivit ett problem i Barcelona och Berlin utan i många storstäder. Inte bara trädgårdar förstörs utan golfbanor bökas upp. De kostar massor, men, skriver Cahill et al., här uppstår en etisk konflikt mellan problemen som den urbana människan upplever och att döda levande djur. När kommunens tjänstemän bestämmer sig för att döda delar av dem möter de protester från delar av skattebetalarna och avbryter försöken av rädsla för kritik.

Här finns ännu en konflikt som delvis redan pågår men som riskerar att öka. Först vargen vore en bra lösning på problemet eftersom de tar en del av djuren. Men i detta finns det givetvis en mängd problem. Ett är att det är få som uppskattar att ha varg i närheten. Även de som gillar varg tycker att de bör vara på behörigt avstånd. För det andra så är vargen en opportunist som följer sina bytesdjur, vilket i sin tur betyder att om bytesdjuren närmar sig de urbana områdena så riskerar också vargen att söka sig dit, vilket redan sker i delar av Sverige, se klippet Varg äter rådjur i trädgård.

Jag tror det är lättare att vänja sig vid ett vildsvin som gräver i en soptunna än att uppleva en flock vildsvin som flyr vargar in bland folkmassorna vid badstranden.

Avslutningsvis är det bara att konstatera att få av oss tänker som ett berg. Istället råder perspektiv som utgår från egna behov och föreställningar.

Ekologin är ett komplext fält där det är lätt att ha åsikter, men där de olika sammansättningarna har sina svar som inte alltid jämkar med andras svar. Så mycket handlar om brist på överblick och kunskap. I samtalet gäller det då att ha ett öppet sinne för de olika perspektiven. Vi kommer inte att tänka som ett berg, men i alla fall se komplexiteten.

För liknande tema se till exempel Synen på vargen och samhällets förändring.

Referenser:

Cahill, S., Llimona, F., Cabañeros, L. & Calomardo, F., 2012. Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations. Animal Biodiversity and Conservation, 35.2: 221–233.

Carpio, Antonio J.; Apellonio, Marco; Acevedo, Pelayo (2020). Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations. Mammal Review. 51:1: 95-108. https://doi.org/10.1111/mam.12221

Eisenberg, Cristina. (2010). The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity. Washington: Island Press

Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625
http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Svea Skog (u.å). Ökad samsyn i älgskogen. Svea Skog. (Hämtat den 231008)

Svensk Jakt (2023). Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg. Svenska Jakt. Publicerat 230202 (Hämtat 231008)

Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna

Efter skolan under mitt år som utbytesstudent hängde jag på ett lokalt café. Jag bodde i Bagley, Minnesota, nära den kanadensiska gränsen. Min värdfar tyckte inte om att jag var där, då, enligt honom, indianer och annat löst folk hängde där. Jag var utbytesstudent och nyfiken. Där spelade jag biljard med mina vänner som till hörde chippewafolket, ursprungsbefolkningen i området. De var utstötta och fattiga. Jag brydde mig inte om vad han sa och han tog inte upp det igen.

På caféet träffade jag en hel del intressanta typer. Jag minns två äldre män som kom dit och drack kaffe och pratade med den ena servitrisen, en väninna till mig som jobbade efter efter skolan. De var tjuvjägare och hade ständigt ett par historier om hur de hade lurat länsman. Den enda berättelsen som jag minns var när den yngre av dem, en man med stort mörkt skägg och sorgsna ögon, berättade hur han hade blivit stoppad med en nyskjutet rådjur i bakluckan. Polisen hade inte rätt att öppna bakluckan, om jag minns rätt, och tjuvjägaren höll sig lugn trots att han visste att polisen visste att han nyligen hade skjutit ett rådjur illegalt.

De båda var ett par Åsa-Nissetyper och jag tyckte de var spännande att lyssna till. Jaktbrott såg jag inte som något allvarligt brott som stöld, mord eller knarkhandel. Nu ser jag annorlunda på det, men det beror i stor grad vilket djur som jagas. Vargjakten i Sverige, som bedrivs både legalt och illegalt, är jag kritisk till. De som skjuter örnar begriper jag mig inte på. Rovjakten på elefanter i Afrika ser jag som förkastlig.

Maggie i närheten av Rebbetuaröd.

Jaktbrott är intressant ur flera aspekter Det är inte bara för att det är en del av brottsintresset och väcker känslor, utan det är också synen på det. Till exempel hör jag norrlänningar som påstår att nästan alla har en illegalt skjuten ren i frysboxen. Jag tror inte att det stämmer, men det talar för en brist på respekt för samens egendom då man i samma andetag skrattar.

En anledning till problematiken tror jag är beteckningen vilt. Få skulle skratta om jag berättade att jag hade skjutit en av Franks kalvar och lagt i frysboxen. Boskap definieras som tam och egendom, medan renen är vild, även om den också är egendom.

Flera författare talar just om synen på det vilda och hur det influerar synen på jaktbrott. Ulf Nyrén berättar i Rätt till jakt: En studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789 (2012) att på 1700-talet gjorde man skillnad på människans rätt och naturrätten och menade att Gud hade givit människan rätten att härska över djuren.

Mängden rättsfall visar emellertid att det inte fanns någon överdriven respekt för lagar kring naturresurser som kunde ha diffusa ägandeförhållanden. Att denna brist på respekt även omfattade vilda djur är troligt. Första Moseboks skapelseakt stadgade att människan var djurens överman, ett påbud som ingen positiv rätt kunde ändra. Det var med andra ord inte moraliskt förkastligt att tillgodogöra sig resurser ur Guds skapelseverk om än människors lagar sade något helt annat.

Nyrén, 2012:209

En liknande inställning berättar Kjell Danell och Roger Bergström om i kapitlet ”Uppbyggnad och fokusförändring 1870–1938” i boken Jaktens historia i Sverige: Vilt-människa-samhälle och kultur (red. Danell, 2016). De berättar om en länsman som säger till en misstänkt tjuvjägare: ”Far hem och skjut älgar du också, så ni slipper svälta” (2016:237).

I inställningen till jaktbrott finns det även ett motstånd mot de styrande. Det diskuterar Erica von Essen med andra i artikeln ”Deconstruction the poaching phenomena” (von Essen et al. 2014). Av flera perspektiv fann jag två extra intressanta för det svenska sammanhanget och då framför allt för den illegala rovdjursjakten. Den ena handlar om en neutralisering av sitt handlande och den andra om en motståndshandling mot de styrande. Jag har tidigare berättat om jägarna i Briére som sköt fågel i protest (Mischi, 2013), se Konflikter och möjligheter när livsstilar möts.

Neutraliseringen bygger på ett rättfärdigande utifrån andra värden än att man har skjutit ett djur olagligt. Det är således en normativ syn som rättfärdigar brottet utifrån de värden som ett lands lagar framhåller. I fallet vargen kan det handla om att man skyddar lokalbefolkningen eller att den inte hör hemma i Sverige. Jag minns även ett Uppdrag granskning där en grupp jägare åkte runt i bygden och dödade vargar. Om jag minns rätt så rättfärdigade de sitt handlande utifrån ett omhändertagande av bygden. Man kan även vända på det och se dem som protesterar mot den legala vargjakten genom att störa vid jakttillfället.

Att se jakten som ett motstånd mot de styrande har flera förklaringar. De kan ske genom att man gör skillnad mellan ”oss och dom”. I fallet Briére såg man EU:förordningar som fel och gjorde motstånd genom att döda fåglar. I BRÅ:s studie Illegal jakt på stora rovdjur (2007) påpekar författarna att:

Den illegala jakten ses bland vissa grupper mer som en förståelig protest mot ett större hot (makten, myndigheterna) än som ett överskridande av rätt och normer som beslutats i demokratisk ordning.

BRÅ, 2007:55

De två jägarna jag mötte i Bagley gjorde det varken av fattigdom eller i protest mot samhället. De var inga statuspersoner i samhället utan hade jakten som livsstil; jag tror de bara älskade att jaga.

I denna livsstil finns en aspekt som slog mig då jag läste Nyréns avhandling om jakten. Visst såg man det som ett skäl att få mat eller att protestera mot överheten som tyckte att de hade ensamrätt, men många bönder ansåg inte att de hade tid att jaga utan hade fullt sjå med att överleva. Att jaga var således ett tecken på antingen rikedom, då du hade tid och pengar, eller desperation. Däremellan var det ett slöseri med tid. Jag kommer att tänka på Gusten i August Strindbergs roman Hemsöborna (1887) när jag läser det. Han låter sin mors gård förfalla för att han hellre vill ligga ute i kustbandet och skjuta fågel.

Jakt är mångtydigt och synen på den berättar för oss om hur uppdelat samhället är. Uppdelningen kan åskådliggöras genom att visa på hur olika människor har svarat i rapporten Attityder till varg och vargförvaltning (Ericsson et al, 2013). Det finns vissa kommuner som tydligt skiljer sig från de andra. Författarna skriver: ”Mest positiva är invånarna i Ovanåker (87 %), Älvdalen (80 %), Nordanstig och Vansbro (78 %) därefter Hudiksvall och Avesta (77 %).” (Ericsson et al, 2013:14).

Attityder till varg och vargförvaltning (Ericsson et al, 2013:14)

Tanken att det inte bara yttrar sig i kritik utan i faktisk handling väcks av fler än mig. I varginventeringen syns det tydligt var det finns vargrevir och inte. Årets varginventering börjar snart men den som pågick mellan första oktober och 31 mars visar på ett stort hål i Dalarnas län.

Inventering av varg vintern 2022–2023 (Svensson et al.; 2023:13). Bilden är beskuren av mig.

Så hur kan vi förstå den illegala vargjakten i Dalarna? Är det en livsstil som hotas. Det är nära till renskötseln som bedrivs i södra Härjedalen, se den röda linjen. Ses den som ett hot mot jakten? Eller är det en protest mot de styrande som sitter långt bort? Eller är det en inställning hos en grupp i samhället som har tagit på sig ”ansvaret” att hålla området vargfritt?

Jag vet inte skälen och de skiljer sig säkert från person till person. Men att det fortgår tyder på en hög acceptans från de övriga i samhället. För är den en sak som är säkert så vet fler vilka det är, än de som uttalar sig. Kanske vågar man inte eller så neutraliseras deras beteende genom att de tar hand om bygden eller gör motstånd mot staten? Att det kan fortgå säger en hel del om Rättssverige och det är inte positivt.

Referenser:

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Danell, Kjell (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Första upplagan Stockholm: Liber

Danell, Kjell; Bergström, Roger (2016). ”Uppbyggnad och fokusförändring 1870–1938”. ss. 227–241. Ur Danell, Kjell (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Första upplagan Stockholm: Liber

Ericsson, G., Sandström, C., Kagervall, A. and Johansson, M. (2013). Attityder till varg och vargförvaltning. Report 2013:1. SLU

von Essen, Erica; Hansen, Hans Peter; Nordström Källström, Helena; Peterson, M. Nils. & Rai Peterson, Tarla (2014) Deconstruction the poaching phenomena. British Journal of Criminology. Vol. 54:632–651. doi:10.1093/bjc/azu022.

Mischi, Julian (2013). Contested rural activities: Class, politics and shooting in the French countryside. Ethnography, 14(1), 64–84.  https://doi.org/10.1177/1466138112440980

Nyrén, Ulf (2012). Rätt till jakt: en studie av den svenska jakträtten ca 1600-1789. Diss. Göteborg : Göteborgs universitet, 2012

Strindberg, August (2020). Hemsöborna: skärgårds-berättelse. Stockholm: Modernista

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö

Synen på vargen och samhällets förändring

Vi gick över ett kalhygge. Det var varmt och planen var att gå runt den lilla sjön i Dimbo inte långt från Falköping. Maggie stannade och jag vände mig om för att se vad det var som hon uppmärksammade. Då fick jag se ett lodjur som skred bort från oss. Jag kunde inte tro mina ögon.

Jag tittade på öronen, Jo det var tofsar på dem. Storleken, jo det var väldigt stor katt. Jag såg tecknen, men min själ kunde inte fånga in det som jag såg. Under hela den fortsatta promenaden tänkte jag på vad jag hade sett. Jag hade upplevt det som overkligt och minnet blev mer skimrande och samtidigt dimmigt. Ständigt frågade jag mig om det verkligen hade skett. Jag var lycklig.

Lodjuret hade skridit, totalt orädd. Förmodligen hade det legat på hygget och jag hade passerat den utan jag hade sett det. Efter vi hade gått förbi och Maggie hade upptäckt det, tyckte det att det var dags att gå.

Lodjuret som jag fick uppleva i detta jordbrukslandskap är något som alltfler får göra. Både varg och björn befinner sig i närheten av bebyggelsen. Vargen utrotades i Sverige, men återvände på 1980-talet. De är opportunister och vandrare.

Rovdjuren återvänder till områden där de förr rörde sig. På bilderna nedan ser vi hur vargar har fördelat sig i dagens Europa och var européer bor tätt och utspritt. Den högra bilden handlar om nettoprimärproduktion, vilket, om jag förstår det rätt, handlar om den mängd energi som det finns i marken, vilket i sin tur torde betyda hur mycket det kan växa där.

Det vi framför allt ser är att i Sverige är vargen koncentrerad i mitten av landet. Att lägga till är att där koncentrerar sig även de andra rovdjuren. Det är glest bebyggt och på grund av klimat och tradition så är skogsbruket en stor del av näringen där. Det gör att älg och andra hjortdjur har föda, vilket i sin tur lockar rovdjuren.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Ständigt återkommer jag till frågan kring kultur och natur. För mig är vargen den art där dessa två begrepp möts. Svenskar har föreställningar om vargen, positiva och negativa, samtidigt som det är ett opportunistiskt rovdjur som livnär sig på framför allt hjortdjur som varg. Vargen väcker känslor och åsikterna är många om den.

Ekologin handlar om hur allt hör samman och kan ses som en väv. Det betyder att de olika delarna också påverkar varandra. Det djur som påverkar mest är människan och påverkan är komplex. Inom ekologin talar man om kaskad effekter och syftar på vad som sker om en del försvinner eller kommer till i näringsväven.

På bilden nedan ser vi människan som står i centrum och genom sitt totala agerande skapar effekter i näringsväven. Till exempel om människan utrotar vargen kommer de större hjortdjuren som älg att gynnas eftersom de blir av med en fiende. Människan kan genom jakt påverka deras antal. Men också räven gynnas av vargens försvinnande eftersom även den får en fiende mindre. Det i sin tur missgynnar mindre bytesdjur som harar. Trakthyggesbruket med sina stora arealer med nyplantering gynnar älgen då de betar tallskott, barken och så vidare, se till exempel Viltskador i röjningsskogen. Det gör att älgen växer i antal. Sedan vargen återvände har den koncentrerats i skogsrika områden där det finns tillgång på byten.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Vargens sågs förr som ett hot mot överlevnaden. Den är en opportunist och koncentrerar sig inte på ett slags byte. Det innebär att de var en ständig risk för människornas boskap, vilket var en av anledningarna till att man ville utrota dem. När Sverige blev mer tätbefolkat och nyodlingen ökade, intensifierade man också jakten på rovdjuren, med resultatet att vargen under en lång tid försvann. I och med att den försvann kunde man också förändra hur djurhushållningen bedrevs. Djuren behövdes inte längre övervakas på samma sätt och nu handlade det snarare om att hålla dem i hagarna än att de riskerade att bli dödade.

I och med att rovdjuren sprider sig i Europa och bli fler i antal uppstår det konflikter, varav en av delarna beror på att man hade utvecklat ett sätt att bedriva djurhushållning på ett annorlunda sätt (Davoli et al, 2022). I länder som Rumänien där varg och björn aldrig utrotades behöll man herdarna.

Det finns även andra påverkansfaktorer. Få är idag beredda på grund av kostnadsskäl och kulturella anledningar att leva som herdar. Det är hårt, lönar sig föga och dessutom har man andra framtidsplaner.

I inlägget Jakt, livstil och och hävd: Varför fakta inte hjälper nämnde jag tre ”konfliktteman”: Hotet mot livsstilen, mot näringen samt styrande och styrda (BRÅ, 2007). Tidigare har jag nämnt rovdjurens påverkan på livsstilen som många lever, men också hur skillnader i syn på naturen utifrån ens livsstil, Konflikter och möjligheter när livsstilar möts. I inlägget har jag velat visa på de effekter som människans handlingar får på naturen, samt hur vissa näringar påverkas nu när rovdjuren åter är en del av de västeuropeiska samhällena.

Som avslutning vill jag nämna att skälet till att vargen utrotades kom från de styrande och nu talar de styrande om att nu ska vi ha en god rovdjursstam (något som jag är enig med). I detta finns en ödets ironi. Det visar framför allt på hur synen på vargen och naturen förändras över tid och hur det förändras följer ur hur samhället ser ut. Att vargens återkomst tillåts och att det finns olika syn på detta är delvis därför ett resultat på hur annorlunda Sverige idag ser ut. SCB:s graf får avsluta och illustrera inläggets tema.

Bilden är från artikeln Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

Referenser:

Marco Davoli, Arash Ghoddousi, Francesco Maria Sabatini, Elena Fabbri, Romolo Caniglia, Tobias Kuemmerle, (2022). Changing patterns of conflict between humans, carnivores and crop-raiding prey as large carnivores recolonize human-dominated landscapes, Biological Conservation, Volume 269, https://doi.org/10.1016/j.biocon.2022.109553.

Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625
http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917)

Skogskunskap (2023) Viltskador i röjningsskogen. Skogskunskap. Senast korrigerad den 230824 (hämtat den 230923)

Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Det var oländig terräng, en brant med tät och ogallrad granskog. En bit åt norr gick ett viltstängsel och väster om mig var en brant klippa. Granskogens täthet och molnigheten gjorde att jag hade förlorat riktningen om inte branten hade visat riktningen. Maggie var med mig. Jag höll i linan för att hon inte skulle sticka. En stenbumling hade skapat en naturlig öppning. Där såg jag avföringen från ett lodjur.

Jag fylldes av spänning och hoppades få syn på lodjuret. Men det gjorde jag inte. De är skygga. Däremot förmodade jag att det var i närheten för Maggie hade blivit väldigt spak och höll sig tätt intill mig.

Jag mindes det jag hade läst om jägare som berättat om sin frustration när deras hundar förlorat allt sitt mod när de får vittring på ett rovdjur. Det fick mig även att tänka på den ilska som många som är emot vargen ger uttryck för då de menar att de inte kan släppa sin hundar lösa.

En vintern hittade jag dessa lodjursspår.

Ännu ett minne är under en diskussion när en kollega till mig förklarade att vargen skulle utrotas för att hon inte kände sig säker när de besökte deras lantställe i Värmland. Jag tyckte hon var töntig och självisk. Senare i livet minns jag dock den känsla när jag såg björnspår i snön i Orsa. Återigen var jag med Maggie och jag höll extra hårt i kopplet. Jag var inte rädd för min egen skull, men för hennes.

Björnspår utanför Orsa

Varför tar jag upp detta med känslor som rädsla och annat när det borde handla om fakta? Egentligen borde jag ju ha pepprat min kollega med argument från ekologin. Men det hade inte övertygat henne.

Om fakta vore det som är nyckeln till oss som kämpar för vargen och rovdjurens existens så hade det varit enkelt. Se på rovdjurens nyckelroll i ekologin. Men det handlar sällan om det.

Forskning visar tvärtom att till exempel många jägare som är vargmotståndare har hög ekologisk kunskap. I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar författarna att många av jägarna snarare har bättre kunskap än vad många andra har. Egentligen är det naturligt då de måste känna till villebrådet.

I BRÅ:s rapport 2007:22 Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land? (2007) visar rapportförfattarna att det snarare är andra faktorer som spelar in. De ser tre ”konfliktteman”: Hotet mot livsstilen, mot näringen samt styrande och styrda.

Två citat från BRÅ får illustrera attityder hos människor som handlar om livsstil som konflikttema:

Stefan: Jag är 64 år nu och sedan 1970 har jag varit ute och jagat och gått i skog och mark. Jag har plockat svamp och bär och det har aldrig varit några problem. Jag har kunnat släppa hunden och han har kommit tillbaka och jag har inte behövt vara bekymrad. Nu när man köper en pejlutrustning för närmare 6 000 kronor så… Ja, har man otur så får man pejlutrustningen, men inte hunden, tillbaka.

Sune: Det var väl -94 som de första vargarna kom hit och då förändrades livet helt enkelt. Då gick man ut i skogen och släppte hunden och gjorde en eld och satte sig och drack kaffe och grillade korv eller någonting. Så fick hunden upp en hare som kom förbi och ja… det var att man satt och njöt av livet bara. Men nu är man orolig hela tiden att: ”Nu börjar han skrika snart.” Det bästa med jakten idag det är ju när man får hunden med sig hem igen.

(2007, s. 38)

Vargens närvaro har förändrat Stefans och Sunes livsstil. Den traditionella jakten med lös hund har försvårats. Enligt Viltskadestatistik (SLU, 2022) angreps 56 hundar 2021 av vargar ”i situationer som inte handlade om jakt på rovdjuret ifråga” (SLU, 2022:18). Under 2022 angreps 41 stycken i liknande sammanhang (SLU, 2023:18). Att komma med fakta som konkurrens mellan arter eller att vargen är en naturlig del av faunan, skulle inte bita. För dem handlar det om en livsstil som hotas.

En annan aspekt som framförs är svårigheten att jaga, då man anser att viltet försvinner. Som i följande exempel:

”Det är tomt på vilt i skogen”, berättar Jens som är hundförare i laget. ”Det är mycket märkligt. Inte ett enda djur stötte hunden upp. Ingen vittring, inga spår, ingenting. Vi funderar på att ställa in älgjakten i år. Det är ju ingen idé om det inte finns några djur. Och inte vågar man släppa hunden riktigt heller eftersom det verkar finnas både varg och lo. Det blir inget roligt att jaga då, man blir bara förbannad och ledsen. Vi får se hur vi gör i år.”

(2007, s. 41)

För dem handlar det om en attityd som kommer ur en upplevelse av tillhörighet eller hävd. Ordet har anor till fornsvenskan. ”[H]äfþ, innehavande, besittning, besittningsrätt, hävdvunnen rätt, bruk” enligt SAOB:s etymologiska definition. Hävdvunnen rätt som ger en besittningsrätt för att uttrycka sig tautologiskt. Det är en livsstil som har uppkommit i det lokala, men påbuden kommer utifrån och framförallt uppifrån.

Det hör ihop med det andra konflikttemat ”styrande och styrd” och den frustrerande upplevelsen av att inte vara hörd.

Bengt: De lyssnar ju inte på oss. Ingen lyssnar till vad vi här på plats tycker. Den största anledningen till att folk bryter mot de här jaktlagarna är att de känner sig överkörda av myndigheterna och de som bestämmer i Stockholm.

(2007, s. 41, förf. markering.)

Detta tycks överhuvudtaget vara ett verkligt problem i samhället, vilket ständigt nämns i medierna. Om det tas ut på rovdjuren så har vi oskyldiga offer.

Det finns de som har påstått att Sverige inte har någon kultur. Den attityden är typiskt för ett land som styrts av ett ingenjörstänkande, som journalisterna Katarina Barrling Hermansson och Cecilia Garme skriver om i essän Saknad: på spaning efter landet inom oss (2022). Det stämmer inte och i Sverige finns det dessutom många kulturer. Det är lokala livsstilar som har framträtt under århundraden och som har blivit till en vana och något som ses som något naturligt.

Om olika livsstilar stor i motsats uppstår det konflikter. I den konflikten är fakta en ytterst liten del och ofta kan båda sidorna framhålla motstridiga uppgifter. Jag tror här att det är viktigt att man förstår den frustration som människor upplever att de är tvungna att förändra en livsstil. För de ingenjörstänkande och de som tror att det räcker med fakta ur biologiboken är frustrationen obegriplig. Då är det lätt att skratta åt eller bli irriterad på personer som min gamla kollega som ville att vargen skulle utrotas för att hon upplevde att hon inte kunde gå på hundpromenader vid sitt lantställe.

Jag skulle kunna hårdra det och påstå att i Sverige finns det ingen natur utan bara kultur. Faktan är invävd i våra föreställningar som utgår från livsstilar som uppkommit ur vårt sätt att leva. Förändringar sker framför allt när livsstilen ändras på grund av nya levnadsförhållanden och inte genom fakta. Sverige är ett kulturellt brokigt land och det beror inte på invandringen. I den kulturella konflikten blir rovdjuren symboler för vilken sida man tillhör.

Ändringar: Efter kommentarer från Lars Lundqvist om att jag felaktigt påpekade att Sune och Stefan bröt mot lagen när de släppte sina hundar fritt har jag nu ändrat detta och i stället lagt till statistik från SLU om hur många hundar som har skadats i jaktsammanhang. Dessutom kan följande tilläggas: ”Under perioden 1997 – 2021 har det totala antalet rovdjursangripna hundar varierat mellan 0 (1997) och 70 (2009) stycken.” (SLU, 2022:18). Även sista meningen i näst sista stycket av inlägget är ändrat på grund av den anledningen. Jag tackar för noggrann läsning.

Referenser:

Barrling Hermansson, Katarina & Garme, Cecilia (2022). Saknad: på spaning efter landet inom oss. Stockholm: Mondial

BRÅ (2007). Illegal jakt på stora rovdjur: Konflikt i laglöst land?. BRÅ: Rapport: 2007:22.

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back”. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

SLU (2022). Viltskadestatistik 2021: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2022–2. Grimsö:SLU

SLU (2023). Viltskadestatistik 2022: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. Rapport från SLU Viltskadecenter 2023–3. Grimsö:SLU

Jägarna, älgen och vargen, del 3

I mörkret på altanen sitter jag med pipan och hör en kattugglas hoande. Den har hittat sin plats i bokdungen en bit norr från där jag sitter. Medan jag puffar på pipan klädd i jacka och med mössa på huvudet funderar jag över de vilda djuren som tar plats i närheten av våra boningar. För mig är det något vackert.

Jag minns när jag vandrade i en nationalpark i Zimbabwe nära Mozambiques gräns. Jag och amerikanen jag vandrade med sov i grottor. En gång hade det varit vilda djur där, men under vandringen såg vi inga vilda djur. Vi var inte rädda för lejon för det tycktes inte finnas några. Det var ett vackert, men själlöst landskap.

I Sverige finns det rovdjur i hela Sverige. För mig är det något vackert. Jag minns hur jag och Maggie tältade i Rebbetuaröd. Det fanns varg i närheten. Vi sov gott. Hade jag stött på nyfikna vargar på stigarna hade jag varit mindre kaxig, se ”När vargen stod en dryg meter bort hörde jag hur den morrade”.

På altanen tänkte jag på ett youtubeklipp som handlade om den inverkan som återetableringen av vargar hade på en flod som rann genom Yellowstone. Journalisten och aktivisten George Monbiot förklarar suggestivt om hur rädslan för vargar får wapatin (cervus canadensis) att röra på sig vilket gör att deras betande inte blir lika hårt. I sin tur leder det till att asparna återigen kan etablera sig. Jag, liksom så många andra, fångades av hur närvaron av rovdjur förändrade landskapet.

Senare studier har dock visat att om man undersökte landskapet över en längre tid fanns det andra faktorer som påverkade relationen mellan asparna, wapatin och vargen.

I studien ”Influence of harvest, climate and wolf predation on Yellowstone elk, 1961–2004” (Vucetich, Smith, & Stahler, 2005) undersökte man förändringar i norra delen av Yellowstone och hur vargens närvaro påverkade wapatin i området. Vid vargens återkomst minskade den, vilket tydde på att vargen hade en betydande påverkan. Men när de gjorde en vidare undersökning visade det sig att under tiden hade det varit en stor torka i området, men också att högre jaktkvoter hade införts, vilka påverkade populationen av wapati och asparna. Det var troligen, menar de, en kombination av väderförhållanden, vargar och jägare som hade påverkat mängden wapati över tid. Det är således inte bara närvaron av en viss typ av djur som förändrar landskapet. Ekologi styrs av så många olika faktorer, som torka, sjukdomar, tillgången på föda.

Kortfattat handlar det om komplexa system, vilket betyder att det är olika och ofta svåröverskådliga faktorer som påverkar. Det korta perspektivet leder oss till att göra enkla förklaringar. Men i det längre perspektivet förändras bilden.

Rewilding bygger på att låta detta system skapa sin egen dynamik. Carver et al. (2021) har i ett försök att definiera vad rewilding är formulerat tio principer. Den första principen lyder:

Rewilding utilizes wildlife to restore trophic interactions. Successful rewilding results in, or leads to, a self-sustaining ecosystem in which native species’ populations are regulated through predation, competition, and other biotic and abiotic interactions.

Carver et al, 2021

Ur ett rewildingperspektiv ser man till funktioner (se del 1 och del 2), men då i ett större system. Där ser man de olika organismerna som olika funktioner som tillför saker till systemet. De är delar i en näringsväv där deras plats leder till olika utfall.

De områden man viger områden till rewilding ska enligt Carver et al. vara självreglerande system. Det blir de genom att det finns olika nivåer, det vill säga rovdjur, både apex (t.ex. varg), meso (t.ex. räv) och bytesdjur. Sammanfattningsvis är det ett perspektiv som inte främst är ett antropocentriskt perspektiv utan ett ekocentriskt. Det är det ekologiska systemet som står i fokus och inte till exempel jägarnas perspektiv som jag har skrivit om i tidigare inlägg.

Just på grund av att rewilding byter perspektiv förändras också jägarnas roll i Sverige, vilket är ett av skälen till att de har varit kritiska till att vargen har återkommit till Sverige. Det, menar Wikenfors och medförfattare (2015), inverkar på deras position i den näringsväven. De får kort sagt konkurrens om bytet. Jägarnas farhågor stämmer med vad som har skett. Men bara delvis!

Vargen tar älg och i de områden som studien (Wikenros et al., 2015) undersökte visade det sig att vargen tog flera älgar. Det är självklart eftersom älgen är ett viktig bytesdjur för vargen. Men bilden är, enligt Wikenros och medförfattare, mer komplex.

En viktig del i komplexiteten är att jägare och vargar inriktar sig på olika älgar. Jägarna inriktar sig främst på hannarna, medan vargen hellre på äldre honor och kalvar. Konkurrensen finns där. Men konkurrensen ser annorlunda ut än vad många först tänker sig.

Jägarna undviker ofta att skjuta honor och kalvar för att inte riskera återväxten. De vill ha en stabil population för framtida jakt. Vargen konkurrerar genom att den tar kalvar. Däremot konkurrerar den inte om hanarna som jägarna fokuserar på. Det kan låta som hårklyveri, men det är det inte.

Författarna fortsätter och påstår att till skillnad från vad jägarna påstår är det framför allt jägarna själva som har den största effekten på älgpopulationen. Deras resonemang bygger på att många av kalvarna som vargarna jagar nedläggs i början av sommaren, vilket besparar honornas diande. Däremot jagar jägarna främst under hösten.

När jag läste resonemanget fann jag det väldigt klurigt. Så låt oss därför bena i det.

En älg är ett långlivat hovdjur och deras överlevnad som grupp är stokastiskt (Sæther, Engen, Solberg, & Heim, 2007). Det betyder att storleken på populationen kan skifta väldigt mycket över åren beroende på tillgång på föda, hur de reproducerar och olika tillfälligheter som kraftigt kan påverka deras överlevnadschanser. Det var detta som påverkade wapatin i resonemanget ovan.

Det betyder därför att det som främst påverkar är hur framgångsrikt älgarna reproducerar sig och således tillgången på honor. Men, eftersom de lever länge och reproducerar sig varje år, är det snarare mängden honor än antalet kalvar som lever i ett visst område som påverkar i det längre perspektivet.

För att sammanfatta: På kort sikt påverkas populationen att vargarna tar kalvar. På kort sikt kan detta påverka reproduktionen starkt under ett år. Men det kan skilja sig från året efter. Tillgången på föda påverkar också väldigt mycket vilket innebär att stränga eller milda vintrar kan ändra på överlevnadsförutsättningarna. Även skogsbruket påverkar. Att endast se från år till år gör det svårt att kunna analysera upplevda förändringar och om de är betydelsefulla.

Wikenros et al. skriver i artikeln att återkomsten av stora rovdjur som vargar förväntas att påverka ekosystem genom trofiska kaskader, det vill säga den effekt som en ny art som kommer in i näringsväven kan ha. Däremot tror de inte att någon större effekt kommer att ske i Sverige. Det är på grund av den mänskliga närvaron och hennes aktiva deltagande i ekosystemet, som till exempel genom jakt eller skogsbruk. De understryker att den mänskliga närvaron är den viktigaste faktorn i hur ekosystemet utvecklas i Sverige.

Det är här vi återvänder till frågan om funktioner och det mänskliga perspektivet. För det handlar inte längre bara om jägarna utan hur vi alla i Sverige i olika grad påverkar ekosystemet. Men vilken påverkan det får är komplext och svåröverblickbart.

I framtida inlägg kommer jag att återvända till olika perspektiv, för jag menar att debatten uppmärksammar vi inte det tillräckligt mycket. Jag tror att om vi är tydliga med perspektiven är det lättare att föra ett samtal.

En anekdot får avsluta för att förklara vad jag menar. En vän till mig arbetar i EU parlamentet med jordbruksfrågor. Han samtalar ofta med lobbygrupper från jordbruket och det är inte för att han är köpt av dem utan för att de sitter oftast på den senaste forskningen. Det betyder inte att de bestämmer, men de är bra källor till kunskap.

På samma sätt ser jag jägare, skogsbruket och biologer. De företräder olika perspektiv. Viss kunskap delar de, medan annan kunskap snarare utgår från respektive behov och perspektiv. Det är inte ett problem, utan en möjlighet. Därför ser jag det också som ett stort problem när de olika grupperna försöker att svartmåla vissa grupper. Det gäller framför allt när politiker försöker vinna enkla poäng genom att vigla mot än den ena, än den andra gruppen.

Referenser:

Carver et al. (2021), ”Guiding principles for rewilding”, Conservation Biology, ss. 1882-1893.

Sæther, Bernt-Erik.; Engen, Steinar; Solberg, Erling J.; Heim, Morten, (2007), ”Estimating the growth of a newly established moose population using reproductive value”, Ecography, ss. 417–421.

Soler, Eva & Ferm, Peter (2023) ”När vargen stod en dryg meter bort hörde jag hur den morrade”, Sydsvenskan, publicerat den 10 februari 2023 (hämtat 230226).

Vucetich, John. A.; Smith, Douglas W.; Stahler, Daniel R. (2005), ”Influence of harvest, climate and wolf predation on Yellowstone elk, 1961-2004”, Oikos, ss. 259–270.

Wikenros, C.; Sand, H.; Bergström, R.; Liberg, O.; Chapron, G. (2015), ”Response of moose hunters to predation following wolf return in Sweden”, PLoS ONE.

Jägarna, älg och varg, del 1

För några veckor sedan var jägare upprörda kring en jakt som skulle hållas runt Örnsköldsvik. Holmen Skogs vinterjakt på älg skulle gå av stapeln. Snön var för djup menade jägare och älgkorna var dräktiga. Deras foster var stora som rådjur.

En anonym jägare yttrade sig i Jakt & jägare:

Älgkorna är dräktiga och ansträngda av vintern. Jag har svårt att förstå att man som jägare vill delta i det här. Dessutom vet ju alla hur det står till med älgen. Ska vi kunna jaga den kommande år krävs lite återhållsamhet nu.

Jägarilska mot Holmens vinterjakt på älg – 1,5 meter snö och dräktiga kor av Ossian Grahn

Emil Fahlen, viltansvarig på Holmens Skog, höll inte med om kritiken och sade i Svensk Jakt:

Tittar man för övrigt på hur en älg är byggd borde någon meter snö inte vara ett problem. Etiken tycker jag inte ens att man behöver ta upp, regering och riksdag har bestämt jakttider och det följer vi, säger Emil Fahlén.

Holmen ska jaga älg i meterdjup snö: ”Etiken tycker jag inte man behöver ta upp” av Svensk Jakt.

Senare ställdes jakten in då den skulle ha stört renarna som vinterbetade i området enligt Jaktjournalen. Renäringslagens står över rätten att jaga, skriver Mikael Moilanen i artikeln Besked till sameby: Kritiserad älgjakt ställs.

Som jag tidigare skrev i inlägget Vargjakt: samhällstjänst eller jaktdiktatur finns det en stor kritik mot jägarkåren som helhet. Den, menar jag, är delvis missriktad.

I citaten ovan kommer det fram flera saker som berättar om dels jägarkårens uppdrag, vilket är att skapa hållbara viltstammar av klövdjur. Vilka nivåer och hur det sköts diskuteras och Holmens viltansvarige håller inte med utan ser till jakträtten där de har rätt att skjuta tio honor till (Svensk jakt). Men bara för att man har rätten betyder det inte att det är rätt etiskt.

Jägarna är generellt kunniga och som kår har de mycket att säga till om och ges stort ansvar över viltvården i Sverige. Till exempel betonar Naturvårdsverket att jägare gör ”betydande samhällsnytta” och att förvaltning av viltet är viktig.

Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta. 


Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.

Det kan tyckas som att det är ett väldigt bra utgångsläge att Naturvårdsverket tillsammans med ägaren till jaktmarken och jaktlaget förvaltar älgstammen. Genom att jägarna är organiserade i jaktlag och att de jagar över lång tid i vissa geografiska områden lär de känna ”sitt” geografiska område. De försöker upprätthålla en stabilitet i älgstam så att de kan ha en stadig jaktskörd över lång tid. Se ”Response of moose hunters to predation following wolf return in Sweden” (Wikenros et. al 2015).

As a consequence, this management system includes an incentive for the hunters to strive for a sustainable harvest in a multi-year perspective, because a harvest larger that the annual sustainable yield inevitably will lead to a reduction in the moose population size and thereby the potential for future harvest.

Wikenros, Sand, Bergström, Liberg, & Chapron, 2015

Men det finns också problem med att de delges ett så stort ansvar, då det naturligtvis ger dem makt i frågorna och det jag frågar mig är om den är balanserad.

Naturvårdsverket betonar att det är fler instanser involverade:

Jägare, markägare, företag, samebyar, forskare, civilsamhälle, myndigheter och politiska företrädare är alla på olika sätt delaktiga i viltförvaltningen. Det är en gemensam uppgift att på ett konstruktivt sätt bidra till en fungerande viltförvaltning – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 7

För att förtydliga vad jag menar med makten och om den är balanserad så pratade jag med en av årets sommarpratare som är involverad i jakt och frågade honom om vad han tyckte om rewilding. Jag tänkte ur det ekologiska perspektivet. Skälet är att jag har svårt att förstå varför många jägare är emot det tänkandet.

Det ska tilläggas att en av de bästa genomgångarna av rewilding i Sverige har jag stött på i Svensk Jakt. Se artikeln Med naturen som religion.

Han förde direkt in det på organisationen Rewilding Europe och till dem var han kritisk. Han menade att de arbetade mot jägarkåren i Europa, snarare än med dem. Enligt honom är Rewilding Europe för jaktförbud. Jag har följt organisationen i flera år, men har inte stött på att de är emot jakt. Däremot är jakt inte heller något som framhålls. Snarare är de väldigt tysta i frågan.

Det som jag framför allt tyckte var intressant med samtalet är just att han talade om jägarnas makt. Det stöds av en artikel av Heberlein och Ericsson (2008). De skriver jägarnas ställning och summerar med orden:

While hunters in Sweden compose about 3% of the total population and hunters in the wolf area compose 0.1% of the population between 16-65 years old, they represent an important interest group when it comes to wolves as they are directly affected. Hunters’ annual licensing fee also helps fund wildlife research. Hunting is symbolically important in Sweden and hunters have nationwide political influence. Though small in numbers, this is not a group that can be easily ignored.

Heberlein & Ericsson, 2008

Det är inte en grupp som man kan ignorera, skriver de.

För att avsluta mitt resonemang menar jag att mitt intryck är att jägarna som grupp har för stor makt i Sverige, vilket får konsekvenser på hur samtalet förs i Sverige och vad som kommer på agendan. Jag ser att det är positivt att en grupp som jägarkåren ges och tar ansvar för hur viltet förvaltas i Sverige. De då har intresse av att jaktviltet har en viss population tänker de långsiktigt. Det innebär att vissa år kan jakten även ställas in om det bedöms som nödvändigt för att älgbeståndet ska kunna återhämta sig.

Men i hela resonemanget som har förts är det, enligt mig, en viktig komponent som tas som alldeles för självklar då det ständigt är jägarnas perspektiv som framhålls. För vilten och i det här fallet älgen ses utifrån dess funktion som byte. Detta ser jag som väldigt problematiskt. För som Naturvårdsverket uttrycker det:

Viltet är en del av den biologiska mångfalden och den återväxt av många viltstammar som skett under de senaste decennierna innebär en större möjlighet för olika viltarter att fylla sin ekologiska funktion. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 4.

Om detta fortsätter samtalet i del 2 och del 3.

Referenser:

Carver et al. (2021), ”Guiding principles for rewilding”, Conservation Biology, 1882-1893

Gadolin, Marie (2018), ”Med naturen som religion”, Svensk Jakt, Publicerad 9 juli 2018 (hämtat den 230209)

Heberlein, Thomas A., Ericsson, Göran, (2008), ”Public attitudes and the future of wolves Canis lupus in Sweden”, Wildlife Biology, ss. 391–394

Grahn, Ossian (2023), ”Jägarilska mot Holmens vinterjakt på älg – 1,5 meter snö och dräktiga kor”, Jakt & jägare. publicerat den 230126 (hämtat den 230207)

Moilanen, Mikael (2023), ”Besked till sameby: Kritiserad älgjakt ställs”, Jaktjournalen, publicerat den 230127, (hämtat den 230207)

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Svensk jakt (2023), ”Holmen ska jaga älg i meterdjup snö: ‘Etiken tycker jag inte man behöver ta upp'”, Svensk jakt, publicerat den 230126 (hämtat den 230207)

Wikenros, Camilla; Sand, Håkan; Bergström Roger; Liberg Olof; Chapron Guillaume. (2015). Response of Moose Hunters to Predation following Wolf Return in Sweden. PLoS ONE 10(4): e0119957. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0119957

Vargjakt: Samhällstjänst eller jaktdiktatur?

Eleverna skrattade åt mig och frågade om jag också var ute och ylade på natten när det var fullmåne. De kunde inte förstå varför jag envisas med att gå runt i skogen och hoppas på att få se varg. De tycker att det är läskigt.

Jag berättade i mina inledande funderingar kring vargen om kvinnan som inte tyckte jag var riktigt klok som gick ute med Maggie när det strök en varg i området. En kollega, berättade att han, sover inte gärna i tält i det vilda när han vandrar av rädsla för vargen. En annan kollega berättade om hur barn i hennes hembygd blir skjutsade till skolan på grund av närvaron av varg.

Jag besökte Grimsö forskningsstation för några år sedan och gick ut och rastade Maggie när det var kolsvart. Plötsligt blev jag nervös. Fan, det kanske stryker omkring varg här? tänkte jag. En annan gång var jag på Billingen och gick då jag plötsligt fick se en varg och frös till. Fast det var det inte utan en schäfer.

Skälet till att jag inleder med detta är för att vi människor är kännande djur. Känslor och instinkter ligger närmre oss än de intellektuella tankarna. Det är lätt att vara intellektuell på avstånd, men när vi påverkas direkt väcks känslorna.

När det kommer till vargen finns det också något sunt i den respekt som ligger i rädslan. För alla som har hund vet att ens och andras hundar kan attackera andras hundar. Jag som har blivit hundbiten har alltid en viss oro med andra hundar. Jag har stött på människor som förmänskligar sina hundar och tror att de inte kan göra någon för när. Men det kan de och en varg är stor och den är vild.

I standardverket Wolves : Behavior, ecology, and conservation (red. Mech & Boitani, 2003) diskuteras människans relation till vargen (Steven H. Fritts, Robert O. Stephenson, Robert D. Hayes, och Luigi Boitani) och hur vargen ska bevaras och återhämta sig efter århundraden av rovjakt (Boitani). I båda kapitlen diskuterar de att det måste ske varsamt och att det inte bara är att låta vargen ströva fritt var som helst. Vargen är ett rovdjur.

I artikeln ”Is science in danger of sanctifying the wolf?” (2012) inleder nestorn L. David Mech inom vargforskning med att visa hur urskillningslöst vargen har jagats, men frågar sig sedan om biologer numera riskerar att helgonförklara vargen: ”Now the tables have turned. The Satan wolf has become a saint in the minds of most of the general public.” (2012:143).

För att konkretisera det jag hitintills sagt är att det tycks finnas en inneboende rädsla hos människor för vargen och det är något som bör tas på allvar. Om den inte tas på allvar spelar det inte någon roll hur belagd vetenskapen är för hur viktig vargen är för ekologin.

Ekologin utgår från ett systemtänkande i vilket organismerna befinner sig i en väv. Överst i den väven finns toppredatorerna, vilka inte har några naturliga fiender. Människan är en och vargen är en annan. I Sveriges historia har det förts en politik där vargen har setts som en konkurrent och ovanifrån har man beordrat allmogen att jaga och döda vargen. Under 1900-talet lyckades man med detta, men så återvände den i slutet av samma århundrade eftersom det är en utforskande art som söker nya revir och jaktterritorium. (Ekman, 2010)

Sveriges jägarkår har kunnat etablera sig som den instans i samhället som förvaltar viltet. Det gör man genom gallring. Ett visst antal djur får skjutas varje år för att hålla nivåerna stabila. Det är ett ansvar, men också ett nöje.

I debatten om vargen, tror jag att det är viktigt att ha ansvarstanken i åtanke att understryka att många jägare ser det som att de har en viktig roll att spela i viltets plats i Sverige. Det glöms lätt bort då man gärna ser en skjutglad karikatyr istället för en ansvarsfull samhällsmedborgare när man föreställer sig en jägare.

I ett reportage i SVD berättar just jägare om att de offrar sin fritid för att delta i vargjakten.

Från jägarnas sida ser man det här som en samhällstjänst.

– Om inte vi gjorde det skulle man behöva betala folk för att göra det.

”Vargen såg på mig när jag lyfte bössan”, SVD, Julia Lindemalm

I Dagens Industris reportage säger kvinnan som sköt vargen:

Det är ett ingrepp man gör i naturen och det är inte självklart för mig tidigare att jaga varg. Men jag har själv sett hur mycket de har fördärvat i skogen i form av fällda djur, så nu kände jag att det är min skyldighet som jägare att bedriva det här arbetet”.

”Jag kanske bara skjuter en varg i livet”, DI, Annika Sandholm Hellner

I båda reportagen vill få av de som uttalar sig ställa upp med namn eftersom de är rädda för trakasserier.

Medan jägare själva beskriver jakten som en samhällstjänst beskriver andra det som en del av en jaktdiktatur och jämför det med nazism. Revolution Rov länkar till debattartikeln av Eva Stjernswärd i tidningen Syre där hon beskriver vargjakten med följande starka ord:

En minoritets varghat, brutala jaktmetoder och troféjakt kännetecknar nu Sverige.

Jaktdiktaturen vädrar blod, Syre, Eva Stjernswärd

Hur ska dessa två poler kunna samtala med varandra?

I detta samtal finns det en part som inte deltar och det är skogsindustrin. I SVDs artikel nämns de.

Men det finns också en tredje part i konflikten – de stora skogsbolagen. På vintern, när det finns dåligt med annan gröda, äter älgar gärna nyplanterad tall. Bolagen vill hålla nere älg­populationerna på sina marker och det skapar ett triangeldrama mellan skogsägarna, jägarna och vargen, enligt Håkan Sand på SLU:

– Skogsbruket går in och har väldigt starka åsikter om älgpopulationen, och vargen lever på älg.

”Vargen såg på mig när jag lyfte bössan”, SVD, Julia Lindemalm

Just skogsindustrin är dessutom viktig ur ett ekologiskt perspektiv då de genom sina kalhyggen och nyplanteringar direkt inverkar på älgstammen. I frågan om vargen tror jag det är älgjakten som främst driver jägarkåren och är det som mobiliserar de olika medlemsorganisationerna. Angående älgens fortlevnad är skogsindustrin därför ytterst delaktiga och dessutom är det ofta på skogsindustrins marker som många jagar. Det är en grupp som håller tyst i frågan om man bortser från skogsmagnaten Karl Hedin.

Den bilden bekräftas av Jägareförbundets rovdjursansvarige Gunnar Glöersen.

– Hade det inte varit för skogsbrukets krav på färre älgar så hade konkurrensen med jägarna om bytesdjuren inte varit något stort problem. Men nu går det åt helt motsatt håll, man har halverat älgstammen i många områden. Då ökar konflikten. 

Både Håkan Sand och Gunnar Glöersen menar att det finns så få älgar kvar i delar av Gävleborg och Dalarna att det inte längre finns något utrymme för mänsklig jakt. 

– Det är klart att folk blir förbannade och det är lättare att bli arg på vargen än på skogs­bruket. Om man jagar på skogsbolagens marker och är för kritisk så får man inte vara kvar, då blir man av med sin jakt, säger Gunnar Glöersen.

”Vargen såg på mig när jag lyfte bössan”, SVD, Julia Lindemalm

I varje samtal tror jag att det är viktigt att förklara hur man själv står i frågan. Det förenklar förhoppningsvis. Så hur står jag i frågan?

Nej, jag ser inte jägarkåren som en del av en diktatur, däremot anser jag att de som grupp och organisation har för stor makt i frågan. Jag anser att de använder vargfrågan på ett populistiskt sätt. Jag ser också att politiker på båda sidorna använder frågan för att vinna väljare. Detta tror jag inte gynnar samtalet. Dessutom tror jag att vargen blir en syndabock för skogsindustrins skogsbruk och dess följder på älgstammen.

Avslutningsvis visar den här diskussionen som pågår att i och med att vargen har återvänt till Sverige och till stora delar i Europa öppnas det upp för frågor som förr inte behövdes. För hundra år sedan var utrotning svaret. Men tiderna har förändrats. Ny kunskap och förståelse för naturen och ekologin har tillkommit. Det kräver nya svar och därför tarvas samtal. Filosofen Baptiste Morizot (2022) kallar det för diplomati, vilket innebär att samtalet kräver att olika sidor kommer till tals. Detta försöker jag, vilket också leder till att blogginläggen i bland blir väl långa

I framtida blogginlägg kommer jag att utveckla Morizots idéer och fortsätta samtalet om vargens närvaro i Sverige.

Referenser:

Boitani, Luigi (2003), ”Wolf conservation and recovery”, ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.), Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago, ss. 858–919.

Ekman, Henrik (2010). Vargen: den jagade jägaren. Stockholm: Norstedt

Fritts, Steven H.; Stephenson, Robert O.; Hayes, Robert D.; Boitani, Luigi. (2003), ”Wolves and humans”, ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.), Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago, ss. 783–857.

Kronståhl, Tomas, From, Isak (2023) ”Socialdemokraterna står för sans och balans i vargpolitiken”, Svensk Jakt, publicerat 230109 (hämtat 230129)

Lindmalm, Julia (2023) ”Vargen såg på mig när jag lyfte bössan”, SVD, publicerad 20230122, (Hämtat den 230129)

Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago

Mech, L. David (2012), ”Is science in danger of sanctifying the wolf?”, Biological Conservation, 150, 143–149

Morizot, Baptiste (2022), Wild diplomacy: Cohabiting with wolves on a new ontological map, New York: Sunny Press

Persson, Magnus, Kinnunen, Martin (2023), ”S balanserar på slak lina i vargfrågan”, Svensk Jakt, publicerat 230111 (Hämtat 230129).

Samuelsson, Mikael (2023), ”Stort beröm till alla vargjägare”, Svenska Jägareförbundet, publicerat 230109, (hämtat 230129)

Sandholm Hellner, Annika (2023), ”Jag kanske bara skjuter en varg i livet”, DI, publicerad 20230127, (hämtat den 230129)

Stjernswärd, Eva (2023), Jaktdiktaturen vädrar blod, Syre, publicerad 2023-01-16 (hämtat den 230129).

Vargen och fårskötseln

Chocken är svår att föreställa sig. Tänk er att att komma ut i fårhagen och se döda, halvdöda och skadade får tillsammans med de som kanske har skadats och därför måste avlivas. Det är blod, utspridda tarmar och uppfläkta bukar.

Jag tänker mig att så många känslor måste rasa genom kroppen, skuld för att man inte kunde skydda dem, ilska mot att ett djur kan vara så grymt mot andra djur, hjälplöshet inför naturens inneboende våldsamhet, bitterhet mot en stat som ser ett rovdjur som viktigare än får och människor.

Även om det inte är samma relation som till en hund eller en katt så finns det en upplevelse av närhet till fåren. Genom att studera sina får har man sett deras olika personlighet. Man har hjälpt vissa att födas och har sett lamm bli till tackor och baggar. Många fårägare åker iväg när slaktaren kommer eller äter inte kött från sina egna får. Det är mer än bara en bunt får som kan ersättas med en slant.

En annan sida, som jag inte hade tänkt på, fick jag se när jag läste en artikel från El Mundo där en fåraherde i norra Spanien beskrev hur han hade avlat fram sina får, hur han hade låtit betäcka vissa för att få en stark och specifik flock. På det sättet blir flocken oersättlig eftersom det är ett resultat av generationer av får, en genpool, som blir dödad och utraderad en natt. Det är inte bara att köpa nya får utan det är årtionden som utrotats.

Det är detta jag menar med bilden av anden och haren som jag använde i mitt förra inlägg, inledande ord till funderingar om vargen i Sverige. I en blickvinkel ser man antingen anden eller haren, men aldrig båda. Men det finns fler sidor av frågan kring våra tamdjur.

Filosofen Baptiste Morizot tar upp i sin bok Wild diplomacy (2022) att relationen med fåren, fårägaren och vargen måste sättas in i flera sammanhang.

Det finns biologin, där vargen är ett opportunistiskt rovdjur och fåren är bytesdjur. I evolutionen har rovdjuret och bytesdjuret utvecklats så att även bytet har en möjlighet att överleva. Enligt Morizot är fårens naturliga miljö bergen. När vargen kom kunde de klättra upp på branta klippor där vargen och andra rovdjur inte kunde nå dem. Men då fåren domesticerades för att kunna föda människan, det vill säga fåren blev ett bytesdjur för människan, skedde flera förändringar. Dels genom att tämja dem tog man ifrån dem det beteende som gjorde att de självständigt kunde leva i naturen. De togs från sin naturliga miljö i bergen. I Sverige har de i nutiden placerats i hagar som är gjorda för att de inte ska kunna fly, vilket blir till dödsfällor när vargen kommer.

Historiskt kunde hagarna tillkomma genom att vargen utrotades i Sverige. Därför kunde man lämna fåren obevakade. Detta har gjort att man kunde frigöra sina barn från att vakta fåren i skogen så att de kunde gå i skola. Med tiden har det blivit ett naturligt sätt att bedriva fårskötsel. Då fram tills nu, då vargen finns i Sverige söder om renskötarland.

Det finns också en ekonomisk aspekt. Morizot som skriver om den franska situationen, som på flera plan liknar den svenska, berättar om konkurrensen med det nya zeeländska köttet som är mycket billigare än det franska köttet. Det gör att det är svårt att konkurrera med det importerade köttet. I Frankrike har de dessutom fortfarande herdar som går med sina fårhjordar och skyddar dem med hjälp av hundar. Herdar kostar pengar och de tar tid att lära upp. Men det är också allt färre som vill leva herdelivet.

I Sverige är det inte tillåtet att låta den slags herdehundar springa lösa utan översikt. De är naturligt aggressiva mot främlingar. Dessutom klarar inte heller de alltid av att skydda fåren. Vissa har i stället använt sig av lamadjur som är naturligt aggressiva mot vargar och skyddar fåren. Men trots entusiasterna för den lösningen finns även där förluster.

Men den ekonomiska aspekten har även en kulturell prägel genom att det i vissa länders herdekultur finns en förståelse för att vargen kan ta några får. Men i vår svenska kultur finns det en bister beräkning där man hela tiden ser att allt måste maximeras. Alla läckor måste täckas till. Fårägare vet att detta är inte möjligt utan att genom sjukdom och annat finns det ett visst svinn. När veterinären tillkallas finns den ekonomiska beräkningen där. Är det värt det? Att många är villiga att betala det dyra jourpåslaget visar att den ekonomiska aspekten oftast inte är den viktigaste.

I detta finns den politiska aspekten där staten genom artskyddet gör vargen viktigare än fåren och dess ägares levebröd. Som jag tidigare skrev ersätter de visserligen skador, men här finns det olika värdeskalor som inte alltid kan jämkas med pengar. Den politiska aspekten kommer jag att fördjupa mig i senare.

Sammanfattningsvis har jag fört fram en mängd olika aspekter på konflikten mellan vargens närvaro och fårägarens livsstil och inkomstkälla. Det är sammansatt av känslor, biologi, evolution, djuravel, ekonomi, kultur och politik. Jag har också kort nämnt historiska faktorer. Min tanke har inte varit att försöka komma med något enkelt svar utan att peka på hur komplex frågan är och försöka formulera ett par grundtankar att bygga vidare på till fortsatta funderingar.

Referenser:

Morizot, Baptiste (2022), Wild diplomacy: Cohabiting with wolves on a new ontological map, New York: Sunny Press