Kategori: Vargen

Inledande ord till funderingar om vargen i Sverige.

För nästan två år sedan stötte jag på en kvinna i Bäckhalladalen som ropade till mig: Att du vågar ha med dig hunden.

Vadå? undrade jag.

De har ju skådat varg vid Bjärsjö. Nu vågar jag inte ta med mig hunden, sa hon. De får stanna hemma.

Jag är en sån som gillar vargar, sa jag.

Jag med, svarade hon, bara dom är där dom hör hemma.

Alltså där du inte är, sa jag.

Precis, skrattade hon. 

Jag skrev ned detta möte och lade till: ”Nu sitter jag i solen i en hage utan vargstängsel där man brukar ha kor. Inte långt härifrån går det hästar. Tänk den dagen vargar ger sig på dem! Och redan nu är attityden negativ, i alla fall hos henne. Men också hos jägare jag känner.” Jag avslutade med funderingen: ”Det finns tillräckligt med vilt här, rådjur, dovhjort och vildsvin. Men kommer vargen att nöja sig?”

Detta var 2021 och samma år konstaterades Degebergareviret här i östra Skåne. Det var inte de vargarna som orsakade samtalet med kvinnan utan det var en hane som hade gjort en avstickare söderut och sedan återvände norrut. Kanske dit där den, enligt kvinnan, hörde hemma? Men även där bor det ju människor, kan man tillägga och jag minns ett samtal med en småländsk pastor som hade varit ute och jagat. Jag inledde ett samtal om vargen med honom. Då lärde han mig förkortningen SGT, skjut, gräv och tig. Han gillade inte heller att ha vargar inpå knuten.

2021 vandrade jag genom reviret med Maggie. Det var på sommaren. Jag minns när vi kom åt Rebbetuaröd. Maggie som gick i en långlina höll sig nu tätt intill mig. Jag förvånades först till jag upptäckte vargmarkeringar i form av bajs på vandringsstigen.

Jag mindes en annan gång då jag och hon rörde oss i en tät skog på Billingen utanför Skövde. Även då höll hon sig plötsligt nära mig. Inne i skogen upptäckte jag bajs som jag sedan lärde mig kom från lodjur. Då förstod jag vad det var jägare menade med att deras hundar slutade jaga om de kom in i vargrevir.

Under många år har jag följt och försökt att förstå rovdjursfejden som SVT kallade diskussionen om varg i Sverige i sin programserie Den stora rovdjursfejden. På den här bloggen kommer jag att delge mina intryck och tankar kring denna stora konflikt som löper genom samtalet.

Själv skulle jag vilja dämpa orden och snarare tala om en diskussion som förekommer i samhället. Den är viktig på många sätt, men innan jag förklarar min syn vill jag illustrera hur jag ser på diskussionen om främst varg, men också de andra stora rovdjuren.

Vilket djur liknar det mest?

https://en.wikipedia.org/wiki/Rabbit%E2%80%93duck_illusion

Antingen ser man en and eller en hare, men man kan inte se dem samtidigt. Min syn är att dem jag samtalar med eller de olika texter eller kommentarer som jag läser antingen ser haren eller anden. Problemet är att båda utifrån sitt perspektiv är möjligen oförenliga och diskussionen ödeläggs av total oförståelse.

Jag ska här också tillägga att som tidigare har nämnts, så är jag väldigt positiv till vargars närvaro, men att jag samtidigt ser att de kan orsaka stora problem. Det är därför jag ser diskussionen som nödvändig.

Det andra som jag tänker är att det inte bara handlar om olika perspektiv utan också om olika betydelser.

För att förstå diskussionen kan man inte bara utgå från vargen utan man måste förstå vad den representerar eller symboliserar. Några exempel får illustrera vad jag menar.

Den offentliga debatten är ofrånkomligen påtagligt polariserad och skiljelinjen mellan stad och landsbygd är uppenbar. Människor som inte berörs i sin livsgärning av vargens återkomst, efter att den senare med den svenska statens goda minne utrotades i landet, har en mer positiv inställning emedan bönder, jägare och övrig landsbefolkning generellt sett inte jublar av förståelig anledning. Ett företrädevis urbant perspektiv ställs mot ett agrart dito när vargen begränsar landsbygdsbefolkningens liv genom att riva tamdjur och skapar en känsla av otrygghet genom att stryka vid gårdstunen. Den är också en konkurrent om bytesdjuren, i områden där varg finns kollapsar inte minst älgstammen som i sin tur är av stor ekonomisk och kulturell betydelse i landet. Vargen å sin sida ser jakthundar som konkurrenter och river dessa vilket skapar ytterligare en konfliktyta.

Blick över nejden: Vargen – En av vår tids geografiska och filosofiska vattendelare. (Min understrykning).

Här visar skribenten på att det finns både en hare och en and i diskussionen, men det jag framför allt menar med mina understrykningar är att han framhåller konflikten mellan stad och land. I denna konflikt vill den ena sidan ständigt framställa sig som den bättre, som har större kunskap eller är närmare problemet. Eller som ingressen säger till debattartikeln ”Bilden av jägaren behöver omvärderas” av socialantropologen Simon Larsson skriver i SVD:

I vargdebatten framställs det ofta som att jaktmotståndare drivs av omsorg om naturen, medan jägare drivs av egenintresse. Men i själva verket är konfliktlinjen en annan.

Simon Larsson, Bilden av jägaren behöver omvärderas

Det andra exemplet kommer från Terje Hellesø som skriver följande på sin blogg:

Vi är riktigt många som vill ha varg i Sverige, vi är riktigt många som vill ha varg i Jönköpings län – och riktigt många som vill ha varg i Mullsjöskogarna. Det finns numera 3 vargrevir runt Mullsjö; Brängen, Bergaskogen och Hökensås. Vad man idag vet är att det i år har varit föryngring i Bergaskogen, än så länge har man inte konstaterat föryngring i Brängen och Hökensås. Man får nog möjligen vänta tills spårsnön kommer innan man kan säkerställa eventuell föryngring i Brängen och Hökensås. Sommaren 2021 var det föryngring i Brängenreviret (oklart om det var 5 eller 7 valpar).

Ja till varg… (Min understrykning).

Blick över nejden är inte lika entusiastisk och förhoppningsfull till som Terje Hellesø, vilket man förstår om man läser inledningen till den förres inlägg: ”Och upplevelsen av att hitta vargspår 25 meter bakom ladugården, den senare belägen blott ett par hundra meter från stadsgränsen, gör att det inte är utan en viss oro man släpper ut djuren t.o.m. hemmavid.” Den senare är naturfotograf och den förra har djur på gården. Här finns det två olika perspektiv utifrån sin position. Här vill jag inte påstå att de båda inte skulle förstå varandra, utan bara visa på hur de olika synvinklarna påverkar ens åsikt i frågan.

Häromdagen satt jag på altanen och rökte min pipa medan jag begrundade vad jag hade läst på olika forum, debattartiklar och blogginlägg. Jag kom fram till följande punkter som jag i framtida blogginlägg kommer att fundera kring:

  • Det finns en verklig rädsla i motståndet mot varg. I detta finns också en rädsla för en livsstil som handlar om att leva nära naturen och således ett hot mot en livsstil som inte bara handlar om att bedriva lantbruk utan också att kunna röra sig utan rädsla i naturen.
  • Vargen symboliserar ett motstånd mot överheten, där ett rovdjur tycks prioriteras över de som bor på landsbygden. Det kommer även fram i motståndet mot rewilding som även det tycks vara något som kommer att pådyvlas ovanifrån och nu ännu värre: från EU.
  • Hos jägarna är det ett hot för att den sägs driva bort vilt från ens jaktmarker som man tar hand om genom att lägga ut åtel och annat för att det ska kunna finnas vilt kvar som man kan jaga när hösten kommer. Jakt för dem är en livsstil som är förknippat med en kärlek till naturen, som också är förknippad med att ta hand om naturen och se sig som en förvaltare.
  • Hos många som är för biologisk mångfald och emot klimatförändringarna har vargen blivit en symbol för det vilda och ett slags heliggörande av naturen. Därför blir vargmotståndarna märkliga personer som tycks vara emot naturen. I detta anklagas även vargmotståndarna för att inte ha tillräckligt med kunskap.

För att avsluta dessa inledande funderingar menar jag att i vargdiskussionen finns det en ansamling av olika utgångspunkter, men en stor del av dessa grundar sig i frågan kring identitet och hur vi definierar oss själva gentemot andra.

Om ni har orkat läsa hit vill jag avsluta med en myt från yoruba om trickstern Eshu. Han är motsvarigheten till asatrons Loke.

Eshu var ute och gick en dag. Han var klädd i en kostym där ena sidan var vit och den andra var svart. Han gick mellan två fält och från varsin sida av de båda fälten såg två lantbrukare honom. Den ena såg bara den vita sidan och den andre såg bara den svarta sidan. De började diskutera mannen som de hade sett, men blev snart ovänner då de inte kunde enas om vilken färg hans kläder hade haft. Eshu stod gömd och skrattade åt de båda männen.

En utgångspunkt som jag har i mina funderingar om diskussionen är att en del är just att den ene bara ser vitt och den andre bara ser svart. Fördelen med bilden som antingen är en hare eller en and är att där räcker det med att förändra blickens riktning för att se att ett annat perspektiv också är möjligt.

Referenser:

Andersson, Dennis (2023), Vargen – En av vår tids geografiska och filosofiska vattendelare, Blick över nejden, (hämtat den 230114).

Hellesø, Terje, (2022) Ja till varg…, Terje Hellesø, (hämtat den 230114).

Larsson, Simon, (2023), Bilden av jägaren behöver omvärderas, SVD, (hämtat den 230114).

O.A., Rabbit-Duck illusion, Wikipedia.org, (hämtat den 230114)

Promenad i Snogeholm och intelligensens ursprung

Det var i skymningen som jag och Maggie gick längs en led i Snogeholm. Jag höll ögonen på de röda målade punkterna som skulle leda oss tillbaka till bilen, samtidigt som de blev alltmer osynliga medan mörkret föll. Skogen där är blandad med vissa delar ek och bok, där de har fått stå kvar och bred ut sig. Adeln måste ha sina jaktmarker. Vi hade åkt förbi ett kronhjortshägn.

Jag kunde se hur gamla stormfällen hade lämnat kvar ”kudden” där stubben hade brutits ned och urgröpningen där trädet med sina rötter hade stått fast tills de en dag inte längre kunde hålla emot. Hagarna var numera instängslade med trä och ståltråd, men raka övervuxna kallmurar visade var tidigare betesområden hade varit.

Vi svängde norrut från en traktorväg och gick in i en grandunge. Tätheten hos granarna fördunklade. Marken blev tydligare då löv och gräs som breder ut sig under lövträden nu försvann. I stället var det granbarr och växtlighet som inte kräver lika mycket ljus. Det var som att omslutas av skogen, som en mystik omringade oss då skymningen hade blivit mörkare bara genom att gå in i denna dunge. Vi gick upp för backen och kom in i en björkdunge, där stammarnas vithet och gleshet gjorde att omgivningen återigen lystes upp. Vägen vi gick på gick rakt och bred. Det här var en väg för att frakta saker på. Här körde man ut det fällda virket efter gallringar.

En rak upphöjning fångade min uppmärksamhet. Jag fick för mig att det var ett fallet träd vars ruttnande stam hade bidragit till näring åt de björkar som växte uppå. Men genom att följa den och att gå upp på den förstod jag att det var ett stengärde som hade varit obrukad under så lång tid att dess närvaro inte längre var tydlig. Traktorvägen hade kapat av en bit av den.

Jag tänkte på hur avvägt skogsbruket här tycktes vara, med den blandning av olika träd och hur det fanns vissa avskilda områden där det enbart växte gran, björk där jag gick och mer uppblandat i andra områden. Det fanns en tanke av balans mellan brukandet och lämnandet. Vi kom ur skogen och fram till en stor hage som vi gick längs med. Längs hagen sträckte sig tallar, ekar och bokar åt öster. De var höga och breda. Så här hade det sett ut i sekel.

Hagen var böljande och i botten av ett veck hade slyn brett ut sig. Det fanns ingen trädkorridor till ön, men jag tänkte mig att fåglarna kunde flyga fram och tillbaka. I vattensamlingarna hade jag förr både sett trana och ägretthäger. Detta är brukad mark, men det tycktes mig vara gjort med en varsam hand, med bestämda inslag. Det var skog brukad med nytt tänkande och med adelmannens generationstänkande. Även barnbarnen skulle kunna både jaga och bruka skog och mark här. Likaså hade det skett förändringar. Ängs- och åkermark hade övergivits för skogen. En hög med knytnävsstora stenar talade för att där hade man plogat och varje år plockat sten för att inte skada plogen. Kallmurarna i den böljande landskapet har redan nämnts.

När jag gick där i det alltmer mörknande omgivningen kom jag till en helgedom. Jag fylldes av hängivelse. Det var en döende ek, stor och mäktig på en höjd stod den kvar vid hagens kant. Egentligen var det ekar, eller hur ska man tänka, för det var skott som hade vuxit ur en stubbe som hade följt varandra över hundratals år? De breda grenarna böjde sig ned mot marken för att stödja sig. Det gör eken efter hundratals år så att stammen orkar stå kvar och kunna bli ännu äldre. Några av de gamla skotten hade redan dött. De täcktes av hackspettars urgröpningar på jakt efter insekter. Tickorna växte upp längs med dess stammar. Jag såg tiden stå inför mig. I skogsbrynet där jag stod var det nu mörkt, men ute i hagen höll sig ljuset. Här kunde man sitta gömd likt ett rovdjur och se efter byte.

Människan är ett flyktigt djur till skillnad från denna ek som stod och hade stått här så länge. Några bänkar hade placerats här. Ägaren till marken, som hade lämnat kvar eken i den brukade skogen i väster, hade markerat att det här var en plats för att stanna upp under promenaden för att se hur vacker döden är när den värdigt bryter ned en ek som har fått lämnas kvar.

En ek kan inte flytta på sig, medan en människa alltid är i rörelse. Vi rör oss i vår jakt efter föda och förlustelser. Under veckan har jag läst om olika teorier varför vi har utvecklat den specifika intelligens som är vår. Den är handlingskraftig och framåtblickande. Den pågår i dialog med vår omgivning och frågan är om något annat djur skulle kunna stanna inför en åldrande och döende ek och upptas av hängivelsen? De båda teorierna motsäger inte varandra, men de pekar på olika delar av människans sammansatthet.

Den ena kommer från filosofen Baptiste Morizot ( 2022) och handlar om att det är genom att människorna gick från att vara apor som framför allt livnärde sig på frukt till att börja äta kött. Det gjorde att de lämnade skogen för savannen och sökte efter proteinfyllda djur att jaga. Men människan har på ett plan dåliga sinnen för att jaga. Visserligen ser hon bättre än andra djur, men luktsinnet är klent. Om hon inte ser bytesdjuret är det andra sinnen som måste ta vid i sökandet. Det är genom synen, men framför allt förmågan att sätta sig i dialog med sin omgivning. När jag är ute med Maggie och det är barmark ser jag att hon har hittat något spår, men jag kan endast se vad det är om marken är lerig eller om det är snö på marken. Hon däremot luktar sig till det. Hennes ögon reagerar snarare på rörelse än på synen av en hare. Människan tyder tecknen på marken, nedtryckta grässtrån, en avbruten gren. Det är små tecken som endast den duktige och erfarne spåraren kan tyda. Jag har själv stått inför dessa tecken, men jag har inte haft någon kunskap för att kunna tyda dem.

Det är just detta att kunna tyda dem som har gjort att människans specifika intelligens har utvecklats eftersom det förutsätter att hon kan skapa sig en bild av hur djuret rör sig i landskapet och hennes mål. Just igenom spårningen kan människan försätta sig in i en annan arts sätt att ta beslut i omgivningen. Med tiden har detta utvecklats till en synnerligen välutvecklad förmåga som har lett människan till att kunna föra över den på andra områden. Inom vetenskapen handlar det om att iaktta, se mönster och därigenom komma till slutsatser. Det är ett sätt att förflytta sig ur sin egen bubbla och röra sig i omgivningen.

Den andra teorin menar att människan har en machiavellisk intelligens (Rowlands, 2010). I den kontrasterar filosofen Mark Rowlands mellan vargens och apans intelligens. Vargen kallar han för aristokraten som är oförmögen att ljuga. Hon agerar för stunden och hela kroppen är skapad för jakt. En apa däremot befinner sig ständigt i grupp, men i stället för att ha ett tydligt kroppsspråk som tydliggör syfte och mål, har apan förmågan att dölja sina motiv. Det kan hon göra genom att kunna försätta sig i andra apors sätt att tänka och förstå sin omgivning. Den förståelsen skapar helt andra möjligheter att interagera med sin omgivning och likar. Dialogen som hon för med sin omgivning bygger på att hon tyder folks beteende, men inte i syfte att nedlägga ett byte som i den förra teorin, utan för att kunna placera sig väl i hierarkin och gruppen, att kunna intrigera. Den handlar om att skydda sig själv inte för att bli attackerad av ett annat djur utan för att överleva umgänget med de andra aporna. Den machiavelliska intelligensen är så mycket äldre än förmågan att spåra och homosapiens delar den med de andra primaterna.

När jag och Maggie började promenera i skymningen som blev allt mörkare hade jag varit mentalt trött. Jag hade tillbringat en vecka ständigt omgiven av andra apor, som jag ständigt och ofta omedvetet tolkade för att ständigt vara beredd på ett angrepp eller påhopp. För att undvika detta arbetade jag medvetet för att hjälpa och förhindra framtida tadel. Det är en intelligens som tröttar ut oss eftersom den är så mentalt ansträngande. Däremot att gå i skogen och se tecknen omkring mig, att få vila blicken på eken som stått där i hundratals år på höjden, att få vara ensam med min hund som tillhör samma släkte som vargen med dess intelligens som inte är machiavellisk, att veta om det blir för mörkt kommer hon och jag tillsammans kunna följa lederna tillbaka till bilen, det är att få tillgång till den intelligens som inte är för att skydda sig mot angrepp utan det är rovdjurets intelligens (Morizot, 2021). Det är den intelligens som har utvecklats till att tolka tecknen omkring oss för att se mönster och hur omgivningen fungerar för att kunna dra slutsatser om en rörlig och komplicerad värld som inte är uppfylld av ständiga intriger. Det är att komma i kontakt med en äldre intelligens som människan delar med vargen innan hon blev en del av apans värld.

Vi kom tillbaka till bilen i mörkret. Redan innan vi hade kommit tillbaka till bilen hade jag lämnat skogen mentalt eftersom jag behövde ringa ett samtal om vårt serviceavtal. Det visade sig att trots att vi inte längre kunde använda serviceavtalet skulle vi behöva betala av i ett och ett halvt år till. En apa hade blåst en annan apa. Det var dags att åka hem. Skogen är bara en tillfällig tillflyktsort.

Referenser:

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. English edition Cambridge: Polity

Morizot, Baptiste (2022). Ways of being alive. Cambridge: Polity Press

Rowlands, Mark. (2008 [2010]). The philosopher and the wolf: lessons on love, death and happiness. London: Granta