Kategori: Vatten

Övergödningen i Östersjön gynnade torsken, inte längre

Fiskaren som kom in dundrade om idioterna som satte upp reglerna som hindrade honom från att fiska. Jag stod bakom bardisken och fyllde upp hans öl. Han var en sann karaktär och omtyckt i samhället. När han var i land söp han och till havs rörde han inte en droppe. I andra ändan av baren satt tillfälligtvis en fiskeinspektör från Marstrand. Han berättade senare att fiskaren inte var problemet. Med sin lilla båt åsamkade han ingen skada. Det var de stora fiskeflottorna som var problemet.

Igår satt jag och lyssnade på ett föredrag från några forskare om tillståndet i Östersjön. Även de sade att det är de stora fiskeflottorna som är problemet och inte de mindre båtarna som fiskar nära kusten. Hon som höll föredraget pekade på fiskebåten utanför i hamnen och sade att även om den ser stor ut så är de som dammsuger Östersjön stora som finlandsfärjor.

Det jag tog med mig från föredraget är hur sammansatt problemet är där en mängd olika faktorer påverkar varandra. Låt oss inleda med att få en överblick över Östersjön och hur stort geografiskt område påverkar det. Vi ser på bilden hur vattendragen hela vägen från Slovakien eller Belarus påverkar Östersjön.

Bilden är tagen från elevexemplaret till studiematerialet för filmen Vårt grisiga hav (Our Baltic Sea 2020, s. 4)

För att förstå en del av problemen i Östersjön är det värt att minnas att den är endast 8000 år gammal. Den enda öppningen till Kattegatt, Nordsjön och Atlanten är Öresund. Ju längre norrut man åker ju mindre salt är vattnet. Många älvar rinner ut i Östersjön. Det är bräckt vatten och, berättade forskarna igår, detta förhållande gör att det finns en ganska begränsat antal organismer i Östersjön. Det gör att ekosystemen i de olika delarna är väldigt sköra.

Bilden är tagen från Faktaunderlag till bildspel: Övergödningen i Östersjön (Stockholms Universitet, sida 2)

På bilden ovan ser vi inte bara Östersjön utan också de faktorer som bidrar till övergödningen av Östersjön. Den största faktorn är jordbruket, men i alla fall i Sverige är näringsspillet mycket mindre än vad det var innan. Lantbrukarna blir allt skickligare på att minska spillet.

Även om det har skett en bättring på tillflödet av näring vilket ökar på övergödningen så finns det en skuld som kommer att ta lång tid att betala. Stora delar av Östersjön har döda bottnar. Det betyder att det inte finns något syre där. Det gynnar bakterier som kan leva i de miljöerna. På bilden nedan ser vi utbredningen av de döda bottnarna.

Bilden är tagen från Faktaunderlag till bildspel: Övergödningen i Östersjön (Stockholms Universitet, sida 5)

Ett ekosystem bygger på hur de olika arterna agerar i en biotop. För dem handlar det om överlevnad och förökning och därför behöver de kunna utnyttja de resurser som finns.

På bilden nedan ser vi två tillstånd. Det ena är ett övergött system där näringstillförseln har gynnat vissa arter som har kunnat reproducera sig så mycket att sikten har blivit sämre. Det är mycket växtplankton och trådalger. Vi ser hur de bryts ned och därmed förbrukas det redan låga syre som finns i vattnet, vilket leder till de döda bottnarna. På den andra bilden ser vi att fler arter är gynnade av den klara sikten. Då vattnet är klar kan fler arter överleva i de olika skikten.

Bilden är tagen från Faktaunderlag till bildspel: Övergödningen i Östersjön (Stockholms Universitet, sida 4).

Som jag tidigare skrev är det sammansatt och för att kunna visa hur Östersjöns ekosystem består av olika delar som påverkar varandra ska vi titta på torsken.

Det går inte bra för torsken i Östersjön utan den är hotad av både övergödningen och fisket. För att få en första överblick kan vi se årets fiskekvoter och därefter 2015.

Kvoterna i år för torskfiske i västra Östersjön 266 ton på EU:nivå och 41 ton för svensk:nivå. Det är en minskning på 22%. För torskfiske i östra Östersjön är kvoten för svensk del 100 ton, EU:totalen 430 ton och det är en minskning med 28 %, se Kvoter i Östersjön (Havs- och vattenmyndigheten, 2024). För 10 år sedan var den svenska kvoten i västra delen 2 473 ton och EU:totalen 15 900 ton, medan för den östra var den svenska kvoten 11 969 ton och EU:kvoten 51 429 ton, se Kvoter i Östersjön 2015 (Havs- och vattenmyndigheten, 2016).

Om vi istället tittar över tid så kan vi se att på 1980-talet var det andra tider. Då fanns det enorma mängder torsk i Östersjön. Om vi ser på graferna nedan ser vi överst den östra torsken, därefter den västra och nederst strömmingen. Som vi ser i framför allt den östra torsken så ökar den enormt från 1975 och en tio års period framåt för att sedan kraftigt minska. Som vi ser minskar strömmingen under denna tid, vilket delvis beror på att det är en bytesfisk för torsken.

Delar av figur 18.2 (Hammer et al. 2008)

Vad berodde det på? Jo det har att göra med de olika näringsnivåerna. För att illustrera det ska vi titta på följande bild från The decline of cod in the Baltic Sea: A review of biology, fisheries and management, including recommendations for cod recovery (Birgersson et al., 2022). Där ser vi hur torsken äter strömming och skarpsill, vilka i sin tur äter zooplankton, som i sin tur äter fytoplankton. De senare lever av fotosyntes. De fyra nivåerna är sammankopplade. I bilden är dock en ytterligare nivå inte med och det är gråsälen och människan. Gråsälen hade drabbats hårt av PCB och hade under 1970-talet minskat rejält och människans fisketeknologi och fiskeflotta har utvecklats betydligt.

figur 2, Birgersson et al, 2022:21

Det finns ytterligare ett skäl till varför torsken ökade och det är just den ökade näringen som började sippra ned från ett jordbruk som använde allt mer gödningsmedel. Detta ökade näringen i Östersjön gynnar växtplankton eller rättare sagt fytoplanktonen.

Om de ökar leder det till att zooplanktonen ökar, vilket i sin tur leder till att strömming och skarpsill ökar för att i sin tur torsken. Men som vi såg i figur 18.2 leder det ökade torskbeståndet till att strömmingen minskar.

Med tiden blev det för mycket av det goda och då näring hela tiden tillfördes och fytoplankton ökade och de andra arterna inte hängde med och det skedde ett överfiske vilket rubbade sammansättningen, så har det kort sagt inte blivit bra.

Ekosystem hänger ihop genom återkopplingar som får kedjeeffekter som är svåra att överblicka. För att kunna analysera vad som sker i ett ekosystem måste man finna alla de olika faktorerna för att därefter analysera hur de påverkar varandra. Det är på det sättet som kunskap ökar, samtidigt som det är en långsam process där olika delar är olika överens om hur det hela hänger ihop.

Nedan följer ännu förklarande illustration och då från artikeln Övergödning och algblomning (WWF, u.å.).

Avslutningsvis låt oss återvända till fiskaren som jag bekantade mig med då jag säsongsjobbade på Västkusten och återknyta till det samtal som jag och Lars Lundqvist hade i Naturvetarna blir vårt nya prästerskap. I kritiken av mitt inlägg påpekar han att de mänskliga samhällena är ett skörare ekosystemen, ”mänskliga samhällen i grunden är sårbarare än våra extremt tåliga ekosystem”.

Delvis tror jag att vår diskussion utgår från en falsk tudelning mellan de mänskliga samhällena och ekosystemen. Vad vi ser med fiskaren så är han beroende av att det finns fisk inom rimligt avstånd för hans mindre båt. Jag som bartender var beroende av att sådana som han ville köpa en öl eller tolv och det gamla fiskesamhället hade blivit ett slags museum för en svunnen tid då de som bodde där kunde leva av det som havet gav. Det kunde ytterst få göra numera. Fisken som vi sålde kom från Göteborg och hade fiskats av industritrålarna.

Vad vi ser är att det som binder ihop våra liv de somrarna är fisken i haven. Samhället är en del av ekosystemet och är inte tudelat.

Från Mollösund.

Sist här i inlägget vill jag rekommendera boken Rewilding the Sea: how to save our oceans (Clover, 2023). I den ger han journalisten Charles Clover olika exempel på hur skyddade områden gör att livet i havet återigen kan frodas. Han inleder med tonfisken, som nu sedan några år tillbaka är åter vid Sveriges kuster.

Ekosystemen är starka om de inte trycket på dem är för stort. Östersjön är ett exempel på ett illa tilltygat ekosystem, må vi verka för att det förändras till det bättre.

Referenser:

Birgersson, L; Söderström, S; Belhaj, M. (2022). The Decline of Cod in the Baltic Sea – A review of biology, fisheries and management, including recommendations for cod recovery. The Fisheries Secretariat, Stockholm, Sweden

Clover, Charles (2023). Rewilding the Sea: how to save our oceans. London: Witness Books

Hammer, C., Von Dorrien C., Ernst, P., Grohsler, T., Koster, F., MacKenzie, B., Mollmann, C., Wegner, G., and Zimmermann, C. 2008. ”Fish Stock Development under Hydrographic and Hydrochemical Aspects, the History of Baltic Sea Fisheries and Its  Management.” In State and evolution of the Baltic Sea, 1952–2005. A Detailed 50-Year Survey of Meteorology and Climate, Physics, Chemistry, Biology, and Marine Environment, pp. 543-581. Ed. by R. Feistel, N. Günther, and N. Wasmund. John Wiley & Sons. Inc., New Jersey. 712 pp.

Havs- och vattenmyndigheten (2016). Kvoter i Östersjön 2015. Publicerat 160104, uppdaterad 180312 [Hämtat 250322].

Havs- och vattenmyndigheten (2024). Kvoter i Östersjön. Uppdaterad 241106 [hämtat 250322].

Our Baltic Sea 2020 (2020). Utbildningsmaterial: Vad du bör veta om fiske, övergödning, kemikalier och sjöfart i Östersjön. [Hämtat 250322]

Östersjö Centrum (2024). Lektionsbanken om Östersjön: Övergödning. Stockholms Universitet. Senast uppdaterar 240429 [hämtat 250322]

WWF (u.å). Övergödning och algblomning. [Hämtat 250322]

Stycka upp Vattenfall och låt kommunerna själva sälja sin el till staten

Den här terminen har jag delvis nya arbetsuppgifter. Det innebär att jag också arbetar på högstadiet. Denna omställning upptar mycket av mina tankar. Att arbeta på högstadiet är väldigt svårt och jag beundrar mina nya kollegor för deras tålamod. Anledningen till att jag nämner det här är att jag förr hade mer tid att låta mina tankar röra sig i olika riktningar. Nu är den energin knuten till den vardag jag möter där.

Fördelen är att jag förmodligen inte kommer att vara lika associativ och därför kommer jag förhoppningsvis att kunna hålla mig till ett ett ämne och inte trycka in flera olika teman, som jag har kritiserats för.

Liksom förra veckans inlägg vill jag återigen beröra urbaniseringen som sker i vårt samhälle, men då utifrån ett sociologiskt perspektiv. Mitt avstamp tar jag i en bok av Richard Florida. Han är mest känd för att skriva om den kreativa klassen och vad det är som lockar dem till vissa metropoler än andra. Den bok som gjorde honom känd var Den kreativa klassens framväxt (2006), en hyllning till städer som hade stora universitet och ny teknologisk industri. Det var en bok som hyllade centrum för innovation och uppfinningsrikedom.

I en senare bok, som jag nu har börjat läsa, kritiserar han sin tidigare hyllning och funderar över vad det gör med städerna. Titeln är talande The new urban crisis: how our cities are increasing inequality, deepening segregation, and failing the middle class – and what we can do about it (2017).

Boken knyter an till det jag skrev om i inlägget De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?. I det visar jag på hur folk flyttar från landsbygden till städerna och hur de koncentreras i vissa områden. I det inlägget visade jag följande översikt ifrån artikeln Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries (SCB, 2013):

På bilden ser vi att svenskars boende koncentreras runt tre regioner, Stockholm, Göteborg och Malmö. För att anknyta till Floridas bok Den kreativa klassens framväxt ser vi att Växjö, Jönköping och Karlstad, tre universitetsstäder står ut i annars relativt glesbefolkade regioner. Vi ser också att Östersund, samt norrländska kustregionen skiljer sig. Återigen är det universitet, men också industri som är kopplad till skogen som under 150 år har utvecklat dessa städer.

Florida beskriver detta som en ny urban kris och till stöd för sin tes framför han fem punkter. Jag berör här endast den om utvecklingen av superstäder. Han skriver att det finns några få städer i världen som är superstäder. I sin bok listar han flera, varav Stockholm är en av dem. I dessa städer koncentreras innovation. De drar till sig mest kapital och investeringar. Det i sin tur attraherar talanger. Det är inte bara för att de mest ambitiösa och talangfulla människorna vill vara där utan för att de måste vara där. Detta i sin tur skapar en positiv dynamik.

Superstar cities generate the greatest levels of innovation; control and attract the largest shares of global capital and investment; have far greater concentrations of leading-edge companies in the finance, media, entertainment, and high-tech industries; and are home to a disproportionate share of the world’s talent. They are not just the places where the most ambitious and talented people want to be—they are where such people need to be. The dynamic is cumulative and self-reinforcing. (Florida, 2017:15).

Den negativa dynamiken är att om kapital och investeringar koncentreras i superstäderna, så är de andra förlorarna. De investeringar som görs är få och koncentrerade. Det gör att livet som lockar dem med pengar, som restauranger, teatrar och annat stängs ned. I Degerfors räknade vi till typ fem olika pizzerior och något ölhak, se Övernattning i Degerfors. I Östersund såg jag en vinbar och en mängd andra uteställen som var fulla av människor. Det är i regioner som Östersund som drar till sig de innovativa.

Så de med talanger och färdigheter som är attraktiva flyttar ifrån landsbygden och in till välbetalda jobb i städer som Stockholm. Detta ökar innovationskraften där. Men den positiva dynamiken har ett pris och det är det som Florida kritiserar för fastighetsmarknaden blir för dyr för dem som inte tillhör de framgångsrika. De måste flytta ut. Klyftorna ökar mellan stad och land. Framför allt om det inte finns en omfördelningspolitik. Men behövs den?

För det finns en annan aspekt av detta och det är den extraktion som sker i Sverige. För energin som krävs för den kreativa klassens innovation kommer från landsbygden.

Om vi tittar på Svenska Kraftnäts Karta över transmissionsnätet över Sverige ser vi att energikällorna kommer från de glesbefolkade områdena. Vattenkraftstationerna är markerade med en fyrkant och de är framför allt koncentrerade i regionen väster om Sundsvall och Umeå. Vi ser också att det är framför allt där som vindkraftparkerna är.

(SVK, 2023)

Så frågan är om det egentligen är omfördelningspolitik som behövs? Är det inte snarare att de som sitter på energikällorna ska kunna kontrollera dem? Det är också här en del av det märkliga i hur politiken från storstaden gör att landsbygdens inkomstkällor begränsas. Vad jag syftar på är att då majoriteten av de röstberättigade svenskarna bor i storstadsregionerna är det också de som formar en stor del av den regionala politiken. Så det är deras föreställningar som styr, trots att förutsättningarna är helt annorlunda.

För att återknyta till det jag skrev om Europeiska Kommisionens volanteprojekt, (se dels The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe och De lokala vet bäst, men litar Europeiska Kommissionen (och Stockholm) verkligen på det?) så är visionen att det lokala ska styra närområdet då de är dem som har kunskapen. Men för det krävs det resurser. De resurserna är energikällor och råvaror från de glesbebyggda områdena, men då Vattenfall är som de beskriver i Om Vattenfall (u.å.) 100 % ägda av staten så är det inte de lokala som säljer till staten. Det är tvärtom. Det är staten som extraherar energi från det lokala, distribuerar och säljer den till resten av Sverige och Europa, för att sedan ge bidrag till det lokala.

På norra sidan av Åbackarna i Simrishamn placerades en bänk en gång för att kunna njuta av utsikten. Men träd växer och nu är utsikten borta.

Det finns historiska beslut som skapar en struktur, vilket i sin tur får effekter. Utflyttningen från Norrlands inland till kusterna och sedan till framför allt Stockholm är del av beslut och historiska skeenden. I dagens samhälle skapas än en gång förändrade förutsättningar på grund av teknologiska innovation.

Jag började med att skriva om urbaniseringen och koncentrationen av kapital i några få storstäder. Sedan övergick jag till att påpeka hur staten extraherar energi från vissa regioner. Då innovationen idag är beroende av energi, men också av kapital, hade uppstyckningen av det svenska energimonopolet kunnat skapa nya förutsättningar. För vad vi ser i regioner som Östersund och Åre så finns det möjligheter för en utveckling på landsbygden, men då måste det finnas möjligheter att satsa på detta. Och den satsningen bör inte göras av staten utan av de lokala och därför bör de få råda över sina egna resurser.

Detta inlägg låter kanske märkligt utifrån bloggtiteln Förvilda Sverige?. Men min vilja är att undersöka olika aspekter för att förstå hur sammansatt ämnet Sverige och ekologi är. Den här gången handlade det väldigt lite om natur och miljö. Kring detta ämnar jag återkomma till i nästa inlägg.

På Herrestadsfjället utanför Uddevalla.

Referenser:

Florida, Richard L. (2006). Den kreativa klassens framväxt. Stockholm: Daidalos

Florida, Richard L. (2017). The new urban crisis: how our cities are increasing inequality, deepening segregation, and failing the middle class– and what we can do about it. New York: Basic Books, Kindle ed.

SCB (2013). Sweden – one of Europe’s most heavily forested countries. Publicerad 131126 [Hämtad 240901].

Svenska Kraftnät (2023). Karta över transmissionsnätet. Senast granskad 230620 [Hämtad 240921].

The Volante Project (2015). The Volante Roadmap: Towards sustainable land resource management in Europe. Publicerad 150430 [Hämtad 240901]

Vattenfall AB (u.å.). Om Vattenfall. [Hämtad 240921].

Ta bort de gamla flottlederna

Arbetet i skogen var hårt förr. Du hade blivit kontrakterad för att hugga ned en del i skogen med några andra. Du började i januari för då var tjälen tillräckligt djup i Jämtland. Förhoppningsvis hade någon arbetat på platsen redan innan du kom dit för då fanns det möjligen en liten stuga. Om det inte var så fick du bygga dig en. Du fick betalt när det var färdigt och du fick betalt per dag. Livet var hårt som skogsarbetare.

Skogsarbetare vid sin enkla övernattningskoja. Okänt vart bilden är tagen.

På rekommendation läste jag Anna Stjernströms bok Skogen – guldet från Norden (2011) och jag kan verkligen rekommendera den vidare. Den berättar om skogen från istidens Sverige tills idag, med fokus på Jämtland. Den fokuserar framför allt på industrialiseringen och genom skogen kan vi läsare följa hur Sverige har utvecklats från att ha varit ett fattigt land till ett av världens rikaste.

Den väckte många tankar och några vill jag dryfta här. Det första är diskussionen om guldet och som så ofta i historien om norra Sveriges är det olika saker som åsyftas. Stjernström hänvisar till det som så många andra som diskuterar Norrland gör och det är riksrådet Carl Bondes entusiastiska kommentar till Axel Oxenstierna:

Mann hoppas här, näst Gudz tillhiälp så skall dät blifua dee Svänskas Wästindienn.

Citerat från Stjernström, 2011:40.

Man hade hittat silver i Nasafjäll. Med detta blev det tyvärr inte mycket med det och framför allt inte något Västindien. Det guld som man däremot hittade var skogen. Jag minns Sara Lidmans roman Regnspiran (1958) där Linda möter jägmästaren som pekar på berget och säger att där finns det guld, men vad hon inte förstår är att det är skogen och inte metallen som åsyftas.

För att kunna utvinna detta guld i Jämtland måste man förändra en hel del. För det är långt från hamnarna i öster, som Sundsvall. Men det är andra saker som måste på plats och det är att industrialiseringen måste komma igång. Sverige var sent. Andra hälften av 1800-talet brukar man tala om och det som framför allt påbörjade det var att man kunde utnyttja vattenkraften för sågverken.

Stjernström jämför industriella revolutionen med jordbruksrevolutionen, alltså yngre stenåldern, när människor slog sig ned permanent för att odla. Båda dessa har förändrat livet på jorden på ett drastiskt sätt.

Sedan jordbruksrevolutionen hade människor varit beroende av att ha en lite odlingsmark. Man levde inte i ett penningsystem utan var helt beroende av det som jorden och omgivningen gav. Skogen var till för energi i form av mat och ved. Man anpassade sig till det som ekosystemet kunde bidra med och det var en samanpassning (coadaptation).

Marten, 2001:97

Ett problem som hindrade industrialiseringen var hur egendomarna var konstruerade. Då var de uppdelade i små åkerlappar som i sig var svåra att ge mer än förhoppningsvis mat så att man överlevde. Detta förändrades genom politiska beslut så att markerna blev enhetligare, vilket i sin tur gjorde att det var möjligt att inhägna sin del, vilket i sin tur gjorde att man kunde förädla växterna på ett helt nytt sätt. Detta gjorde att vissa bönder började kunna få ett överskott. Eftersom de fick mer att äta, överlevde fler barn och därmed ökade befolkningen.

Liknande saker skedde med skogen. I en samfälld skog, som ägdes av flera personer, innebar att alla var tvungna att vara överens om skogen skulle fällas. Men, skriver Stjernström ”[a]tt skogen överläts i enskild ägo underlättade sannolikt skogsaffärerna” (2011:54). Därför bröt man upp allmänningarna och gav enskilda personer den som egendom, avvittring. Nu räckte det att en av delägarna ville avverka för att resten skulle tvingas gå med på det. Det innebar att skogsköpare köpte av en person för att sedan kunna betvinga de andra. Guldet började kunna brytas.

Bara för att man kan hugga ned träd betyder inte att de är värdefulla i sig utan de måste ingå i ett större system. De måste kunna transporteras till sågverken för att sedan kunna förädlas till varor som såldes på världsmarknaden. Vad vi märker här är att det sociala systemet som hade utvecklats och anpassat sig till det lokala ekosystemet, nu ingick i ett större system.

I nedan figur som utgår från ett lantbruk, men som vi anpassar till ett skogsbruk, ser vi hur det kommunicerar med en marknadsekonomi. De små köps upp av de större vilket innebär att de ingår företagsvärlden. Skogen börjar förändras till marknadens önskningar, se nedan hur strandägandet anpassas. Då en ny produktionsmängd uppstår börjar man reglera på ett nytt sätt. Regleringen kommer att anpassas över tid, genom förändringar i skogsvårdslagen. Intressant nog kommer det att dröja fram till 1950-talet tills en verklig mekanisering sker. Sågen blir till motorsåg och till slut försvinner även hästen.

Marten, 2001:102

Hästen och möjligheterna för transport ur skogen knyter an till flottningen som pågick längs Indalsälven till 1969 då man samlade sig för att avsluta en epok som gick i graven just på grund av mekaniseringen. Här talar jag om lastbilarna som nu helt tog över timmertransporterna.

Jag hade hört om flottning och läst om att man hade förändrat förlopp och annat för att undvika bröten, det vill säga stockar som fastnade och bildade fång av timmer, ”Djävulens plockepinn” (2011:110). I Stjernströms bok lär vi oss hur ”[s]trandägarna förlorar sin vetorätt” (2011:107) 1880 och den allmänna flottleden blir ”samhälleligt tvingande” (2011:108), vilket betyder att flottningen av timret blir överordnat allt.

En flottledernas infrastruktur byggs upp genom ”stenbränning”, dvs. att få bort stenar som kan skapa brötar; ”rännor”, vilka grävdes genom myr- och ängsmarker; ”styranordningar”, som styrväggar som gjorde så att timret flöt i mitten och att strömmen blev djupare; ”dammar” som reglerade vattnets hastighet och flöde (2011:98–101).

På fotot ser vi hur en ränna har byggts i strandbanken. Fotot är förmodligen från Indalsälven. Fotografering – 22 maj 1954 (För fler fotons se den fantastiska samlingen på Digitalt Museum.

Vad vi ser är alltså hur inte bara Indalsälven utan egentligen alla Sveriges älvar har anpassats till människans behov. Det var alltså ingen samverkan (coadaptation) med ekosystemet utan en förändring som har förstört för en mängder av organismer. I vissa delar är det dammar som ger el till Sverige, men i stora delar är det flottningens infrastruktur som inte längre fyller sitt syfte.

– Förra århundradets flottrensning i kombination med massor av sediment från utdikning av skogs- och våtmarker har skapat sterila, cementliknande golv av de känsliga lekbottnarna. /…/.

Resultatet blev en jämn botten som liknade en rodelbana för virkestransport. Otaliga lekområden förstördes. Fisken tvingades leta upp de små fläckarna av lekgrus som fanns kvar och bestånden minskade kraftigt.

Så skapas liv åt lax, harr och öring.

Mycket av detta, menar jag, bör återställas.

Arbetet sker redan som till exempel Rewilding Sweden som arbetar med Pite- och Råneälv i Lappland, se Rewilding rivers in Lapland – a community-based approach tillsammans med bland annat SCA, se Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark. Det finns också andra som Svea Skog som har börjat riva de gamla flottlederna för att fisk och andra organismer som flodmusslor ska kunna frodas i floder och älvar.

I långsam takt försvinner vandringshinder i våra rinnande vatten. I vissa fall rivs de ut, i andra fall dirigeras vattnet ut i omlöp som ger fisken fria vandringsvägar. Det är en självklar förutsättning för att bestånden ska kunna hämta sig. Men vandringshindren är inte de enda problemen. Även oreglerade vatten har haft allvarliga problem.

Så skapas liv åt lax, harr och öring.

Henrik Persson, för Rewilding Sweden, som leder arbetet med återställningen av Råne- och Piteälv citeras med orden som jag tror att vi alla kan stämma in i:

– Återförvildning handlar till stor del om att få naturen att åter kunna stå på egna ben, och utan en fungerande hydrologi, alltså vattnets väg genom landskapet, blir detta svårt. För det är trots allt hydrologin som är grunden till biologin, alltså växtlighetens sammansättning och utbredning liksom djurens livsmiljöer. Vår ledstjärna är därför att skapa ”vildare vattenskap”, säger Henrik.

Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark

Att vi har råd att återställa och låta delar av vårt landskap bli ”vildare” kan vi tacka våra förfäders slit. De skapade förutsättningarna för att bygga vårt välstånd.

Jag tackar Lars Lundqvist för boktipset.

Referenser:

Lidman, Sara (1958). Regnspiran. Stockholm: Bonnier

Marten, Gerald G. (2001). Human ecology: basic concepts for sustainable development. London: Earthscan Publications

SCA (2023). Framgångsrik vattenrestaurering på SCA-mark. SCA. Publicerad 231221 (hämtad 240312).

Svea Skog (2020). Så skapas liv åt lax, harr och öring. Svea Skog. Senast uppdaterad 200504 (hämtad 240312)

Stjernström, Anna (2011). Skogen – guldet från Norden. Östersund: Jengel

”Helig likgiltighet”

Han stod och tittade upp mot åbackarna där de röjer bland bokträden. Han såg Maggie och lockade på henne. Även han hade en bordercollie, berättade han då han slog följe med mig. Han hade bott länge utomlands. Nu planerade han ett meditationscenter.

Så du ska bli guru, skrattade jag.

Man har länge kallat mig både guru och schaman, log han.

Jag skulle svänga av och han valde att följa mig ett tag till. Vi kom in på bågskytte. I USA hade han jagat med båge.

I Sverige vill de inte tillåta det, sade jag vilket han tyckte att det var löjligt.

En bra träff dödar direkt, sade han. Men nu blir det mest öring, fortsatte han och beklagade sig att någon hade frågat honom om han hade skaffat fiskekort. Nej, det var han emot. Var och en ska få jaga och fiska för sina behov.

Jo, svarade jag, men jag tror inte att alla tänker så och vi är en sju miljarder på jorden.

Det är mänskligt att fela, sade han.

När sju miljarder felar så händer det mycket dåligt, kontrade jag.

Han såg på mig.

En schaman från Peru sade till mig, sade han, att ibland väljer jorden att skaka lite på sig. Som en hund som vill bli av med lopporna. Krig och svält är normalt.

Jo, det förstås, svarade jag. Det finns ett ord på sanskrit som lyder aśocyānanvaśocastvaṃ och som betyder att sörja det som inte bör sörjas. Det är från Bhagavad Gita.

Jag känner mycket för det buddhistiska och hinduistiska, svarade han. De är likgiltiga för världen, men för det betyder det inte att de inte bryr sig. Jag liksom dem är heligt likgiltig.

Vi hade gått över Tommarpsån väster om Simrishamn och jag sade att jag skulle gå längs med ån och se vad översvämningarna hade lämnat efter sig.

På bilden nedan ser man hur jag och Maggie gick. Vi började överst i bildens högra hörn och följde Tommarpsån tills bilden slutar i vänstra hörnet. Där går det en gångbro över ån. Det var mycket blött på sina ställen. (Screenshot från Google Earth)

Jag funderade på vad han hade sagt om ”helig likgiltighet” och vad som sker om väldigt många felar under väldigt lång tid.

Å ena sidan hade han rätt i att det är mänskligt att fela och det gör vi alla hela tiden. Inte heller kan en människa belastas för sin synd. Ordet synd är en översättning av grekiskans hamartia (ἁμαρτία) och betyder i grunden att inte träffa målet. Vi syndar konstant. När det kommer till klimatet lider vi dessutom av en arvsynd som Jesus död på korset inte har kunnat upphäva. För att häva den arvsynden räcker inte böner eller att vara likgiltiga för förändringarna.

Det handlar om att se till de förklaringar som den vetenskapliga metoden framtar. Det innebär att man testar, experimenterar och mäter. Den är inte knuten till metafysiska idéer utan är i grunden en metod för att se till hur ett fysikaliskt universum fungerar. De fysiska naturlagarna är likgiltiga för oss och de är verkliga. Som att när jorden blir varmare så stiger vattenångan och när den når kallare höjder så faller den, antingen i form av regn eller snö.

På SMHI:s hemsida Klimatanpassning kan vi läsa att i framtiden kommer nederbörden att öka:

Ett varmare klimat innebär att avdunstningen ökar och att mängden vattenånga (den absoluta fuktigheten) ökar i atmosfären vilket i sin tur ytterligare förstärker växthuseffekten. När mängden vattenånga i atmosfären är större kan också nederbörden bli intensivare.

Luftfuktighet i framtida klimat

Den nederbörd som faller måste ta vägen någonstans. I ett landskap som är anpassat efter hög nederbörd går det mildra effekterna för dem som bor där. Eftersom mycket tyder på att nederbörden kommer att öka betyder det att landskapet måste förändras för att kunna ta hand om det överflöd av vatten som inte marken klarar av att ta upp.

Det är om detta som nedan bilderna från dagens promenad handlar om.

Vart ska vattnet ta vägen?

Först syns inte det som jag vill visa med bilden. Men om man tittar på alarna ser vi att det går en vall längs med kanten. Den vallen hade översvämmats och sedan hindrade den vattnet från att återvända. Nu har vattnet gjort det. Det är några meter mellan vallen och åkern. Grödorna har klarat sig relativt bra jämfört med andra ställen, så vitt jag kan bedöma. Ungefär hälften var bruna och döda.
På alen ser vi hur högt vattnet har stigit. Dessa träd växer gärna i sumpiga marker. De förökar sig genom stubbskott. Jag funderade på hur länge som den kan överleva med rotsystemet täckt av vatten.
På åkern ser vi hur vattnet har skapat en fåra och har tagit med sig jorden. Det som intresserade mig här var om jorden skulle nå ån och driva iväg. Men gräskanten, trots lutningen, förhindrade jorden från att föras iväg längre än till där bilden slutar. Mellan åkern och ån är det ett par meter.
På vänsterkanten ser vi hur vattnet rinner ut i ån. Vi ser också hur stor del av skörden som förmodligen är förstörd. På nästa bild ser vi det från andra hållet.
Här blir det tydligare hur mycket som faktiskt är förstört. Klimatförändringarna och den stora nederbörden riskerar således delar av vår mat. När de flesta av oss producerade vår egen mat kunde detta betyda svält. För oss betyder det högre brödpriser. Men för många lantbrukare som redan nu har knappa marginaler kan ett par sådana här resultat betyda att de tvingas överge sin gård. Att åkrarna här är så stora beror på dels att teknologin, som traktorer, har gjort att det är möjligt, men det är också den del av rationaliseringar då mindre ytor sällan lönar sig. Få är villiga att betala så mycket som krävs för att lantbrukarna ska kunna leva ett drägligt liv. Med tiden har det slagit ut många lantbrukare och i framtiden riskerar många att få se sig om efter andra inkomstmöjligheter.
Att gå för nära åkanten är riskabelt. Stenarna jag gick på var inte på fast jord så jag sjönk ned rakt i ån med ena benet. Förutom att det var lite lustigt så visar det på hur översvämningen luckrar upp jorden och eroderar den. Ån breddas. Träd kan motverka detta med sitt rotsystem.

Vi befinner oss i en tid där vår kunskap har gjort att vi inte längre säger ”ske Guds vilja” utan försöker att verka i naturen så att antingen markägaren eller samhället i stort kan tjäna på detta. Förr bad vi till gudarna om att skydda sådden, då framtiden var oviss. Förvisso är framtiden inte viss, men den är beräknelig. Det betyder att vi kan anpassa oss till en framtid med klimatförändringar genom att förändra hur vi formar landskapet.

En stor del av detta åläggs markägarna, vilket mycket styrs av deras egna möjligheter till att överleva på sina inkomster. Likväl talar vi om en arvsynd, där tidigare människor ovetande har förändrat landskapet till att ge mer, men också till att bli skörare. Kanske kan lantbrukaren se den del av åkern som förstörs vissa år av nedfallet, medan den delen kan utnyttjas torrare år, som en del av en investering?

Jag kan i stort sett ingenting om lantbruk. Det jag hör är att det sker stora förändringar. Likaså minns jag också ett samtal med en biolog som arbetade nära skånska lantbrukare som höll på att ställa om till ett ekologiskt lantbruk. Han berättade att det är en ny och yngre generation, som framför allt håller på att göra det. Men, sade han då, åren av torka hade gjort att de hade förlorat för mycket pengar på förändringarna att det inte var möjligt för många att fortsätta att förändra hur de bedrev jordbruk.

Omställningen är kostsam och det blir inte billigare. Men ju tidigare vi börjar, desto mindre drastiska steg måste vi göra direkt. Jag skriver ”vi” för att det handlar inte bara om markägare och lantbrukare utan också om föreställningar som bör förändras.

Den första förändringen skulle kunna vara att undersöka naturen omkring oss. Jag tror att fler behöver stanna upp och se sig omkring istället för att göra powerwalks eller lyssna på en podd när de är ute och går. Jag tror på flanerandet, att se sig omkring och ställa frågor om vad det är man ser i sin omgivning. Man kan göra sig föreställningar om hur åar klarar av översvämningar och varför det är uppbökat längs med stigen. Det finns mycket att upptäcka för den uppmärksamme, plus att det är spännande och man kan bli blöt också.

Referenser:

”Luftfuktighet”. Klimatanpassning.se. Uppdaterad 231027 (hämtad 240220).

Förvildning mitt i Luxembourg?

I backarna sitter pundare med sina heroinförstörda kroppar. De gömmer sitt heroin i rabatterna så att inte polisen eller deras vänner tar det. Mina vänner ser dem ibland desperat med sina bara händer gräva efter det som släcker deras begär. Enligt mina vänner blev många utslagna under corona.

Luxembourg med Grund nedanför klipporna.

Grund är dalen som delar den gamla Luxembourg med det nya. Dit flyttade hantverkare för att vara nära Alzette, floden som rinner igenom dalen.

Bild mot gamla stan

Vattnet har reglerats genom murar. Den gamla kvarnen finns inte kvar. Dammar och slussar håller tillbaka vattnet. Om staden förr blev attackerad kunde dalen fyllas med vatten.

Murarna och broarna där man kan gå över Alzette.
Samma plats med pallkragarna i den kollektiva trädgården

Under de senaste decennierna har det kommit väldigt mycket regn vilket har gjort att Grund har översvämmats. Därför har man längre västerut där bäcken Pètrusse rinner börjat ändra om så att vattenförloppet kan stiga och sänka. De har gjort kantavplaning som också blir en äng när vattnet är lågt som nu när det är så varmt.

I dalen Pètrusse

De har även lagt stenar i olika storlekar så att vattnet rinner långsammare. Där kan också öringar och andra fiskar lägga sina ägg.

Bron in till gamla stan

På kvällen satt vi på altanen och hörde grodorna. På dagarna stod gråhägern och sökte efter grodor och fisk.

Vad vi ser är hur man genom att förändra hur floden rinner dels kan förhindra eller förhindra översvämningar. Likaså ser vi hur organismer kan återkomma genom att vattnet rinner långsammare genom det slalomliknande förloppet.

De gamla murarna och de nya stentungorna som ska göra vattenförloppet långsammare.

Är det här förvildning? Det är ett omformat landskap. Det är ingen återställning av ett förgånget landskap. Det är människors samlade kunskap som gör att landskapet kan skapa ett ekologiskt rikare landskap samtidigt som det förhindrar de skador som uppstår genom starka regn som orsakar översvämningar vilka i sin tur förstör egendom och kostar pengar.

Förvildning kan man enligt naturfotografen och en av skaparna bakom Rewilding Europe Staffan Widstrand graderas på en tiogradig skala. Vad vi ser är hur man i Grund, Luxembourg, förhöjer förvildningen samtidigt som människor får en vackrare miljö att röra sig i. Vad som sker är därför en positiv förändring som får en hög mängd konsekvenser som gynnar inte bara människor utan också olika organismers levnadsmiljö.

Det var med sorg jag såg den misär som har uppstått i Luxembourg med heroinmissbruket. Samtidigt var det fint att se hur Pètrusse och Alzette får nya möjligheter i sitt flöde.