Hem

Där är den! Jag pekar på en större hackspett som landade i eken. Den gråa kvällningen gör att det röda undergumpen framträder starkare. Vi står och tittar på den. Den bryr sig inte om oss utan kommer närmre och närmre på grenarna ovanför oss. Den hackar och bark sprätter. Det måste vara ett bra träd för den fortsätter. Jag står och beundrar den.

Vi är i Backåkra och har gått nedanför slänten för att sedan gå ned mot Östersjön. En gröngöling landar en bit bort från oss. Den är så vacker.

Stranden eroderar bort. Den hoptryckta sanden bryts ned och vågorna för bort den. Hur hård den är upptäckte jag när jag skulle hoppa ned på en sandhög. Men istället för att jag skingrade sanden i hoppet höll den ihop. Det blev en hård landning. Jag skrattade av förvåning.

Vid vågbrytaren ser jag två fåglar. I kikaren upptäcker jag att det är två sädesärlor som ännu inte har lämnat Sverige. De ser annorlunda ut, ljusare och haklappen framträder skarpare.

Vi fortsätter mot bilen genom björk- och tallskog. Jag imponeras av de gamla björkarna. Barken är tjock och grå. Det framträder formationer i dem.

På en björk växer det häxkvast. En tjock bit har trillat ned och jag förvånas av att detta tossiga grenverk hade en sådan kompakt klump. Häxkvasten är egentligen parasiterande svampar.

Åter till hackspetten. Vi står där och jag tar kort för att fånga ögonblicket. Den är helt oberörd av vår närvaro. När vi går tackar jag den för att den visade sig för oss. E tittar förvånat på mig. Jag brukar göra så, säger jag, när djur visar sig utan rädsla.

Vi går igenom en del där ormbunkar växer högt. Lika tvärt upphör de. Jag förundras över dessa kantzoner.

Nu på morgonen läste jag återigen i Bron Taylors bok Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010). Han nämner filosofen Val Plumwood. Hon blev känd för en essä där hon beskriver en attack av en saltvattenskrokodil. Läs den här, rekommenderas: Prey to a crocodile (Plumwood, 1985).

Det intressanta med essän är inte att hon överlever utan de reflektioner hon gör.

Hon stirrar in i de gula ögonen från krokodilen som glider förbi kanoten ser skönheten, ”its beautiful, flecked golden eyes looked straight into mine”. Men det är inte bara skönheten hon upplever utan att hon helt plötsligt blir ett byte. Krokodilen välter kanoten och hon får kämpar för sitt liv.

Rollerna har bytts och hon är inte längre en del av härskarna på jorden; hon är krokodilens mat. Hon är inte längre högst upp i näringsväven.

It seems to me that in the human supremacist culture of the West there is a strong effort to deny that we humans are also animals positioned in the food chain. (Plumwood, 1985).

Hon överlever attacken genom att slåss tillbaka. Efter att hon har tagit sig upp på stranden blir hon upphittad och inlagd på sjukhuset.

Första gången jag läste essän för många år sedan var den så främmande. Hela tankesättet upplevde jag som anstötligt. Det är för radikalt att tänka att allt vi gör, vad vi upplever och hur vi beter oss är format av ett narrativ vilket får oss att tro att det här är det enda alternativet.

Men upplevelser kan bryta berättelsen och det är det som sker henne. Att varda ett byte förändrar hela hennes förståelse av vår plats på jorden och i miljön.

Hon skriver att innan var hela universum format utifrån hennes berättelse. Men när hon fångas och tvingas att kämpa mot krokodilen så kommer tankar som att det här kan inte hända mig. Jag är en människa. Jag är mer än mat.

Dessa tankar blir inte bara en sanning för henne utan också för allt som är en del av näringsväven. Vi är alla mer än bara mat.

Before the encounter, it was as if I saw the whole universe as framed by my own narrative, as though the two were joined perfectly and seamlessly together. As my own narrative and the larger story were ripped apart, I glimpsed a shockingly indifferent world in which I had no more significance than any other edible being. The thought, ‘This can’t be happening to me, I’m a human being, I am more than just food!’ was one component of my terminal incredulity. It was a shocking reduction, from a complex human being to a mere piece of meat. Reflection has persuaded me that not just humans but any creature can make the same claim to be more than just food.

Den här känslan och önskan att att vara mer än bara ett objekt i en miljö tror jag är det som får mig att tacka hackspetten för att den tillät mig se, iaktta och fotografera den medan den letade insekter på en ekgren. Samtidigt hör jag inget tack från hackspetten. Snarare tror jag att det är total ignorans inför min närvaro. Den enda slutsats som den har gjort är att den där konstigheten på marken är inget hot. Även om den riktar någon märklig tingest mot mig.

I kapitlet ”Globalization with predators and moving Pictures” tar Taylor även upp tecknade filmer som Pocahontas och Lejonkungen, där just en tanke om tillhörighet i universum framställs. Genom fabeln delges vi en föreställning om att vi är del av livets cirkel och i Pocahontas lär vi oss om en annan kosmologi där vi kan möta familjemedlemmar i naturen. Tanken är fin och det kan kanske bidra till föreställningen om att vi är delaktiga och därmed har ansvar för miljön omkring oss.

Men det som snarare väcker min tanke är ett citat av Alfred Russel Wallace, upptäckaren som kom fram till evolutionen samtidigt som Charles Darwin. Han skriver om skönheten som han upplever omkring sig där han går i de indonesiska djunglerna. Han skriver att det är sorgligt att det förr inte fanns någon intelligent varelse som kunde njuta av prakten. För honom är det beviset på att livet är inte bara skapat för människan utan att alla varelser lever för sin egen existens, ”all living things were not made for man” (citerat i Taylor, 2010:143).

Låt oss avslutningsvis återgå till Plumwoods tankar om narrativet som vi lever i och berättelsen som gör livet begripligt. Ofta har den tanken varit för radikal för mig. Tänk att allt bara är en berättelse, ett mönster som har lagts på det menlösa runt omkring oss? Nihilismens förtvivlan griper tag i mig. Det kan inte vara så. Vi måste vara skapelsens krona! Men så är det inte.

Vi är en del av våra relationer och det skapar en berättelse som försöker synliggöra delar som skapar mening i vårt liv. Samtalet som vi för när vi går längs i ekdungen, bekräftelsen av att bli sedd av en annan individ som berättar att vi är viktiga för dem.

Om vi tittar på ett högre plan och lämnar vår promenad i Backåkra kan vi se oss som en del av ett samhälle som har en kultur, en samlad kunskap. Vi tar till oss delar av den och ur det skapar vi förståelse för vår omgivning. Den får en ordning, alltså en slags kosmologi. Utanför den ordningen finns kaoset som vi ständigt ignorerar då livet går sin gilla gång.

Om det sker något som gör kaoset tydligt, så kämpar vi frenetiskt för att återskapa en slags ordning. Plumwoods berättelse om sin upplevelse av att vara ett byte är ett sådant försök. Den är väl värd att läsa och är inte lång, så här har du än en gång länken till den: Prey to a crocodile.

Referenser:

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press.   http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59

Plumwood, Val (1985). Prey to a crocodile. The Aisling Magazine. [Hämtad 251116]

En grå söndag parkerade vi bilen vid Mälarhusen och promenerade norrut. Polarforskaren J. och hans fru hade pratat om platsen. De hade nämnt ett hus där, som de kallade för ”Hitlers bunker”, och naturreservatet där. ”Bunker” kallade de huset för att det såg ut som en bunker. Själv är jag väldigt förtjust i den slags arkitektur som använder mycket betong. I Berlin besökte jag Hansaviertel, där arkitekter i den brutaliststilen i början av 1950-talet fick bygga just så som de tyckte framtidens hus skulle se ut.

Vi upptäckte inget brutalistbygge utan gick i stället till stranden genom reservatet Sandby backar.

Där planterade man tallar för att förhindra att flygsanden skulle driva in på åkrarna och nu har det bildat en egen biotop där man gå bland sanddyner; det är nästan som en labyrint.

På bilden nedan ser du tallskogen i bakgrunden och det hedliknande landskapet som har bildats i sanden. Höstfärgerna och gråvädret gjorde det väldigt vackert.

Maggie drog för att vi skulle gå ned till stranden. Själv ville jag dröja mig kvar för att inta skönheten. Vi var inte de enda där. Många gick med sina hundar.

Nu på morgonen läste jag om surfare och den andlighet som många av dem känner till ”moder jord”. Jag har själv surfat och de gånger då jag har fångats av en våg och kunnat rida på den gör att jag förstår det behov av att ständigt återvända till det ögonblicket.

Religionsvetaren Bron Taylor kallar kapitlet för ”Surfing spirituality” i boken Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future (2010), som jag sakta läser, se till exempel Hur andliga är de svenska miljöradikalerna?.

I slutet av kapitlet, när han vill summera det han beskrivit, fångas jag av hans ord att umgänget med naturen formar en slags religiös erfarenhet.

Det intressanta är nu när jag söker efter citatet upptäcker jag att jag läste in mer än vad som stod där. Så låt mig först citera och förklara hans resonemang, för att sedan utveckla min association.

Att surfa är att vara ute i naturen. Det är att befinna sig på stranden och ute på vattnet. Det är att lära sig att hantera vågornas och strömmarnas krafter genom att lära sig färdigheter som att kunna kravla sig upp på brädan tillatt kunna läsa av vattnets rörelser. Att surfa blir därför ett sätt att tar sig ur sin egen tankevärld för att umgås med naturen. De färdigheter man utvecklar i surfen blir allt mer än del av ens kropp, vilket gör att man förändras som människa.

Taylor skriver att det är färdigheter och erfarenheter som är sammankopplade med naturen. Om de bör förstås i religiösa termer beror på hur utövaren beskriver det och hur iakttagaren tolkar utövarens beskrivningar. Det är inte bara kopplat till surfing utan även till flygfiske, skidåkning och annat.

[W]hether nature-related practices and experiences can be considered religious depends on how religion-related terms are constructed and understood. /…/
And the same sorts of dynamics are occurring with other outdoor sports and activities, although they seem not so far advanced: some fishers (especially fly-fishers), whitewater kayakers, skiers (especially backcountry), rock climbers and other mountaineers, for example, also have experiences they construe as religious. (Taylor, 2010:125

Jag läste inte stycket så noggrant upptäckte jag utan i stället hade jag börjat associera till egna slutsatser.

Tanken som kom till mig är just de olika lager av erfarenhet som skapas i naturen och vilken funktion miljön får för oss. Hur jag rör mig i naturen skiljer sig beroende på om jag är där själv, med någon annan och i så fall med vem jag är där.

Med vissa för jag så djupa konversationer att det knappt spelar någon roll om vi rör oss i naturen eller i stan, medan med andra går vi tysta. Med Maggie handlar det ofta om att följa henne, vilket ibland gör att jag hittar ett grävlingsgryt, andra gånger med rivsår för att hon ledde mig in bland sly.

Det är framför allt ensam, med min käraste, eller med Maggie som jag når de andliga upplevelserna ute i naturen.

Andra människor stör den introverta öppenheten inför det magnifika som jag tror krävs för de andliga upplevelserna.

Vad jag menar är att det är de inre upplevelserna som formar de yttre intrycken och ensam kan det yttre väcka inre sinnesrörelser som leder till andliga erfarenheter. Jag tror det är en av anledningarna till varför surfpraktiken i den andliga upplevelsen är så viktig. På vågen är det endast jag som kan uppleva samhörigheten och extasen.

Ordvalet ”extas” är viktigt då det kommer från ἒκστασις, ekstasis, det vill säga att gå från ett tillstånd till ett annat. Man hänförs, alltså förs någon annanstans. Egentligen är det fascinerande att detta sker inombords och likväl förändras förståelsen av det yttre.

Något som Taylor inte nämner i sin uppräkning av praktiker är jakt och hur den skapar ett ekologiskt beteende. Det är en praktik som leder till en ökad kunskap om faunan, vilket i sin tur leder till ett beteende som formar hur man ser på sin miljö. Jag har tidigare nämnt hur jägare genom sina sammanslutningar har lett till en rewilding av Sverige genom sin organisering av jakten, se Den andre varje månad och viltförvaltningen.

Där berättar jag om hur en ny jaktetik och tänkande kring vilt har gjort att arter som älg har kunnat bli en naturlig del av den svenska faunan. Många är emot jakt och vissa ser det som något barbariskt som inte borde finnas. Likväl är det en praktik som upprätthåller bevarandet av naturen.

Jag nämner det för jag började lyssna på en intervju med bevarandebiologen och jägaren Mike Arnold på Tommy’s Outdoors, se 214: Bringing Back the Wild with Mike Arnold – A Hunter’s View of Global Conservation.

Arnold har precis givit ut en bok som jag spontanköpte, Bringing Back the Wild: Stories from revitalized ecosystems around the world and how sport hunting supports them (2025). I morse läste jag kapitlet där han är i Sverige. Det var intressant, men jag kan tyvärr inte rekommendera boken. Jag trodde att den skulle mer utgå från hans kunskap som bevarandebiolog, snarare än att snabbt berätta om sina jaktupplevelser.

Med dessa exempel finns det en tanke som jag vill formulera. Den lyder att det är just hur praktiker i naturen, från svampplockning till surfning, jakt till biologistudier, leder oss vidare till en relation med naturen. Liksom alla relationer kan den vara på olika plan, ytlig och djup.

På samma sätt kan olika utövare värdera andras relationer olika. Taylor nämner i Dark Green Religion om hur surfare kan aggressivt hålla borta andra från en viss strand eller se ner på nybörjare. Andligheten uppstår hos vissa. Som jag beskriver ovan kommer den ur en konstruktion vilket skapar en religiös förståelse för praktiken.

Oberoende vilken praktik som vi brukar för att upprätthålla en relation med naturen så kan den fördjupas. För att förstå vad jag menar, vill jag berätta om mystikern Simone Weils tankar som citeras i Divine teaching: an introduction to Christian theology (McIntosh, 2008). Där beskriver Weil hur vi kallas till tro genom att lockas in i en labyrint som vi sakta börjar lära känna. Hon beskriver det som att skönheten är en öppning in i en labyrint som lockar och kallar på oss: ”The beauty of the world is the mouth of a labyrint” (citerat ur McIntosh, 2008:17). Kallet är inte alltid högt, kan vara en viskning och den finns där ständigt. Vi kan hamna i labyrinten av misstag. Det kan vara farligt, men när vi kommer ut igen är vi förändrade.

Hon var en kristen mystiker, medan jag här framställer en slags ekologisk religion, där naturen övertar föreställningen om en högre makt.

När vi rör oss ute i naturen, gräver i rabatten eller beskär äppelträden så finns öppningen till labyrinten där. Vi kan lära oss mer och då lockas vi att undersöka hur de olika delarna hör ihop och förhåller sig till varandra. Det ger oss en kunskap som vi visserligen kan läsa oss till, men som också kräver sin praktik. Vi behöver inte formulera det i religiösa termer. Däremot tror jag att vi måste göra relationen till vår egen och det gör vi genom att sätta egna ord på det som vi försöker beskriva.

Det är när vi försöker sätta egna ord på det som vi blir en del av relationen. Denna tanke kommer från en matematiker som jag läser nu. Boken heter Mathematica: a secret world of intuition and curiosity. (Bessis, 2024). Han menar att den personliga kunskapen kommer när vi börjar undersöka dissonansen mellan vår intuition och logiken. Det är detta jag menar med att luras in i labyrinten.

En labyrint är skapad för att vi ska känna oss vilsna. Det är inte konstigt om vi inte begriper. Likväl finns det en logik där, det vill säga mönster som vi kan lära oss att förstå. Den praktik som vi utövar i naturen leder in oss i denna labyrint och det är så vi påbörjar vår inlärning. Det är också därigenom som vi har förstått här i väst att vår färd bär inte av till något liv i himmelriket, utan livet här är det som är värt någonting och för att det ska kunna förbli måste vi också se till de möjlighetsbetingelser som det bereder.

Vi är en del av naturen och därför måste vi bete oss så att vi inte förstör våra livsbetingelser. Praktikerna berättar det för oss när vi låter oss lockas in i dess labyrinter och om vi är öppna kommer det att förändra oss. Hur vet vi inte, men det är ett fantastiskt äventyr, som bara väntar på oss, och den kan ta sin början när vi börjar anläggandet av en rabatt eller frågar oss vad det är för konstig svamp.

Referenser:

Arnold, Mike (2025). Bringing Back the Wild: Stories from revitalized ecosystems around the world and how sport hunting supports them. Arnold Outdoor Writer, LLC

Bessis, David (2024). Mathematica: a secret world of intuition and curiosity. New Haven: Yale University Press

McIntosh, Mark Allen (2008). Divine teaching: an introduction to Christian theology. Malden, MA: Blackwell Pub.

Taylor, Bron (2010). Dark Green Religion: Nature Spirituality and the Planetary Future. University of California Press.   http://www.jstor.org/stable/10.1525/j.ctt1ppt59