-
Vargen i Europa, en framgångssaga
I väster har vindar, värme, termik bildat ett vackert mönster i molntäcket som breder ut sig. Jag ligger halvlutad mot en sten som har trillat ned från stengärdsgården. Måsar samlas i små flockar på himlen. En lövsångare lockar.
En tornfalkshona är på jakt. Den ryttlar och förflyttar sig sedan genom att liksom dala i en båge för att ånyo inta en ny plats. Termiken gör att den kan segla korta ögonblick på samma ställe innan den börjar ryttla. Så dyker den och landar på marken. Jag kan inte se med kikaren vad den har fångat. Den flyger upp och sätter sig i toppen av ett träd. Den verkar redan ha ätit upp bytet. Jag tänker att det måste vara skönt att kunna få behålla all mat nu när ungarna är utflugna.
Ängarna i Bäckhalladalen Det är varmt där jag halvligger. Tankarna gör att jag glömmer bort var jag befinner mig, för att sedan återvända till landskapet. Det är rovfåglarna som fångar min uppmärksamhet.
Innan jag kom hit gick jag förbi ena dammen Bäckhalladalen. Då jag hade en märklig stress i kroppen valde jag att sätta mig ned och ta in det jag såg. Något rörde sig i en buske. Jag spanade med kikaren. Så fick jag se en rödhake som inte var rädd för att bli iakttagen. Den kom närmare, stannade i strandkanten. Den flög upp. Fångade en insekt. Tillbaka in bland buskarna. Snart kom den tillbaka igen.
En gul trollslända drog med sin långa svans på en pinne som stack upp ur vattnet. En blå trollslända kom och störde den. De flög iväg, sammansatta. Så kom den gula tillbaka, fri från den blå hannen.
Jag fick syn på en lövsångare, men den ville inte bli iakttagen och drog sig snabbt undan i grenverket.
Nu var stressen borta och jag reste mig upp för att gå till ängarna.
För att upprätthålla det här öppna landskapet låter man kor ströva här. Nu är de borta för säsongen. Spåren av dem är spillning och stigar i ljungen. En bit bort finns det en hästgård, men de låter inte hästarna ströva här. En del av rewilding är att låta olika betande arter dela ett område då de väljer olika växter och att kon sliter loss gräset med sin tunga, medan hästen knipsar av med sina tänder. De olika teknikerna formar miljön.
Kanske man borde låta visenter gå här? Tanken kommer under läsningen av Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han har lämnat vargarna, som jag beskrev i Vargen hjälper oss att få syn på oss själva och talar om bisonoxen i USA. Han beskriver att stora delar av bisonoxarna inte är genetiskt rena. De är hybrider med nötkreatur.
Det intressanta är att trots att de tillhör två helt olika arter, bos och bison, kan de föröka sig med varandra. Då de är tåligare än oxdjuren är det vissa ranchägare som hellre bedriver boskapsskötsel med antingen bison eller med hybriderna. Det går inte att se skillnad på dem.
Brösarps norra backar Så nämner Preston något som får mig att haja till. Han nämner biologen Michael Soulé och en text som jag har diskuterat en hel del på den här bloggen, ”What is conservation?” (2014 [1985]).
The mixing of bison and cattle genes does not matter much from the point of view of a rancher. You have a rugged animal that meets your market needs. But cattle genes matter a lot from the point of view of bison conservation. If you are trying to save a vanishing species, genetic integrity is often thought to be the heart of it. Michael Soulé, a founder of the discipline of conservation biology, insisted that one of the most important beliefs in conservation is that the results of evolution are good. (Preston, 2023:68).
Referensen är till ovan nämnda artikel. Jag tar fram den ur bokhyllan. Men innan jag diskuterar den och även en annan artikel som jag har läst, vill jag återvända till platsen där jag satt halvlutad mot stenen.
Molnen i väster talade till mig genom sin skönhet. Jag ville fånga dem i min kamera. Resultatet ovan visade på det futila i mitt försök, detta för att scenen ingick i något mycket större. Även om jag i min upplevelse hade ramat in scenen ingick de i ögonblicket. Snart hade vindarna förändrat deras konstitution, dessutom valde jag molnen i väster och inte de i öster som inte uppfyllde samma estetiska form. På samma sätt som jag inte tog en ny bild senare, då himlen hade förändrats helt.
Vad jag syftar på är just att ur våra tankar och föreställningar framträder vår omgivning och vissa delar talar till oss, medan andra delar förblir stumma och ignorerade.
Brösarps norra backar Soulé skriver att conservation biology, eller bevarandebiologi, är en krisdisciplin som han jämför med forskningen av cancer, se också Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin. I en kris måste man, fortsätter han, agera utan att all kunskap finns.
A conservation biologist may have to make decisions or recommendations about design and management before he or she is completely comfortable with the theoretical and empirical bases of the analysis. (Soulé, 2014:32)
På vilka grunder fattar man då beslutet? Hur vet man tillräckligt? Det utgår ifrån, fortsätter han, dels en grundläggande kunskap, dels utifrån vissa grundläggande värderingar. Det senare går jag igenom i Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.
Bevarande biologi, som vi ser består delvis av kunskap, samt av värderingar. Detta skapar ett visst agerande när det kommer till bisonoxen i USA, där de genetiskt rena bevaras och de genetiskt orena, slaktas och säljs på marknaden.
Även om det låter märkligt och jag vill inte helt avfärda tanken; då det finns skäl till genetisk renhet. Och måhända har jag tillspetsat det något. Likväl är inte just den här blandningen av gener en del av evolutionen? Som pendang kan det tilläggas att artbegreppet är något som biologerna inte är överens om utan det finns flera olika definitioner, varav en är om individerna kan föröka sig eller inte.
Tankarna om genetisk renhet får vi lämna, men vi fortsätter att prata om bevarandebiologins ytterst syfte och det gör vi med hjälp av artikeln ”Now What? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation” (Pettersson & von Essen, 2025). För vad ska vi göra med vargens framgångssaga?
Brösarps norra backar Som jag tidigare har påpekat många gånger, bland annat i går, så har vargen, trots tjuvskyttar och lokala protester, lyckats sprida sig framgångsrikt i västra Europa. En del av det beror på olika fördrag som till exempel Bernkonventionen där länder förband sig att skydda utrotningshotade djur, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen.
Pettersson och von Essen skriver att vargen finns över hela kontinenten och att det finns en allt högre anslutning dem emellan, vilket gör att de inte blir genetiskt isolerade som i Sverige. De är nu över 21500 individer och har ökat med 58% mellan åren 2012 0ch 2022. Det gäller dessutom inte bara vargen utan en mängd andra rovdjur vilka nämns i citatet nedan.
Wolves are now found in all but the smallest countries of the continent, with increasing connectivity between the different populations, which combined exceed 21,500 individuals. This represents a 58% increase over the past decade(2012–2022) alone . The positive trendis not limited to wolves. Populations of brown bears, lynx, wolverines, and golden jackals have all increased by 16%–20%since 2016, with bears reaching numbers of over 20,000 on the continent. Birds like eagles, falcons, kites, and cranes are seen in numbers again, and the populations of previously overdepleted ungulates (e.g., boar, deer, and ibex) have swelled to unprecedented levels. (Pettersson & von Essen, 2025:1, referenser borttagna)
Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025 Så, skriver författarna, vad gör vi nu?
This reality of previously endangered species rebounding and expanding into agricultural and residential areas poses several difficult questions, including now what? Where do (and don’t)these species belong, and how much is “enough”? (Pettersson & von Essen, 2025:2)
Frågan och svaret de kommer med är inte ny. För mig som lyssnade på poddar om vargen och dess status under turen i Dalarna (En amerikanare är trygghet) sade de båda italienska vargexperterna Luigi Boitani och Valeria Salvatori, se Varför lyckas italienarna?, att det snart börjar bli dags att förändra storleken på rovdjurspopulationerna. De bör inte bli för många.
Det är här jag vill återvända till Soulé och krisdisciplinen bevarandebiologi. Även om Pettersson och von Essen inte hänvisar till just Soulés artikel utan en annan, skriver de, att den föddes för att hindra den ekologiska degrationen och utrotningen av arter. Den tanken, fortsätter de, har format generationer av bevarandebiologer och skapat en mängd bevarandeorganisationer.
Born from environmental losses of the 20th century, conservation biology was wrought as a “crisis discipline” with a mission to halt ecological degradation and species extinction (Redford and Sanjayan 2003). This mission has shaped generations of conservationists and given rise to a vast number of conservation organizations, governmental departments, laws, conventions, and treaties. (Pettersson & von Essen, 2025:2, deras referens)
Den här ingången, skriver de, har skapat förutsättningar för många arter att överleva, men den är också allt mer kritiserad.
While this approach has offered many species the means to recover, it is increasingly criticized. (Pettersson & von Essen, 2025:2)
Det är här som politik, pengar, vetenskap och kommer i fokus. För många organisationer har just formats till rovdjurens försvar. Men tänk om deras arbete har nått ett slut? De har varit framgångsrika, eller i alla fall tillräckligt framgångsrika. Och, för att uttrycka mig polemiskt, har de då deras existensberättigande upphört?
Ringmusslin? Avslutningsvis hamnade jag i alla fall bland vargarna även om det gick över bisonoxar i USA och en fin promenad i Bäckhalladalen.
Därför låt mig avsluta med en fråga som jag fick igår. Har jag själv ändrat ståndpunkt? Nej, jag är fortfarande för ett samhälle som blir allt mer förvildat. Liksom Soulé skriver i ”What is conservation biology?” så behöver djur och växter för sin överlevnad som en genetiskt tålig art stora ytor att kunna leva och frodas på. Ju större ytor, desto mindre sårbara är de för stokastiska händelser, vilket i sin tur minskar utdöendeskulden.
Likväl, trots den grundläggande värderingen, så måste jag erkänna och lyfta fram det problematiska i en sådan värdering. Dessutom, vilket delframgången med rovdjuren visar, måste fler sidor måste komma till tals. Vetenskapen får inte heller missbrukas genom att man väljer ut vissa delar för att använda dem som ”vapen i debatten”, ”weaponization of ecological theories” (Pettersson & von Essen, 2025:5).
Av den anledningen försöker jag hela tiden att undersöka tingen från olika sidor, för och emot, framför allt för att lära mig själv, samtidigt som jag inte vill fångas av en kognitiv bekräftelsebias, där jag endast söker efter argument som bekräftar det som jag redan tycker.
Om det får mig att verka velig, då har jag lyckats!
Referenser:
Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158
Pettersson, Hanna L. & Von Essen, Erica. (2025). Now What? The Conundrum of Successful Recovery of Wolves and Other Species for European Conservation. Conservation Letters 18(5), e13143, DOI: 10.1111/conl.13143.
Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.
Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.
-
Vargen hjälper oss att få syn på oss själva
Tidig morgon, plöjda åkrar, jag sitter på tåget mellan Smedstorp och Tomelilla. En räv springer med något byte i käften. Kråkor dyker mot den. Tacksamt åser jag skådespelet så länge som möjligt. Tåget fortsätter. Nya små obetydliga händelser utspelar sig utanför. En röd glada seglar i luften. Där ryttlar en tornfalk. Grågässen och kanadagäss har landat på fälten. Rådjuren spatserar orädda.
Få tycks se det som sker utanför. De tittar i sin mobil. Själv lyssnar jag på podden Conversation with Tyler. Han intervjuar Jack Clark om AI och framtiden, se Jack Clark on AI’s uneven impact (Ep. 242). Dock fångas min uppmärksamhet av det till synes obetydliga utanför tågfönstret.
Under en bilfärd söderut för några år sedan märkte jag hur lyckligt skattade vi är i Skåne när det kommer till rovfågel. Redan i Danmark försvann alla dessa tornfalkar, ormvråkar och glador längs med motorvägen. Men inte heller när vi körde längs med småvägarna i norra Frankrike tyckte jag mig märka av den rikedom av fågel som vi har i Skåne.
Det finns så mycket att se för den som är bara lite uppmärksam.
Ofta när jag är ute och går ensam och får syn på något, som en havsörn som plötsligt flyger över Tobisvikscamping, vill jag stanna upp folk som är inneslutna i sin egen värld och säga: Titta! (Se Det var en havsörn.)
Så klart gör jag inte det.
En idé som ligger till grund för den här bloggen är just att peka på det som finns i vår närhet och hur fantastisk den är. För vad än de som påstår att vi lever i en utarmad miljö, så stämmer inte det. Saken är den att på flera hundra år har vi inte levt i en så stor mångfald i vår närhet som nu. Att jag kan hävda något sådan kräver sin förklaring.
De miljöer som är hårdast drabbade av förändringen i det svenska landskapet är gräsmarkerna. Det beror på att lantbruket nyttjar sina ägor på ett annorlunda och effektivare sätt idag än förr. Jag har tidigare visat följande översikter i Minskar den biologiska mångfalden? och Vargar dödar får.
Vi ser i nedan figur att de arter som minskar är just de som är knutna till vissa specifika biotoper, som vedlevande leddjur och fjärilar.
(Wenche, 2020, 12) Som vi ser i ovan figurer går det bra för däggdjuren generellt och om vi tittar på hjortdjur och vildsvin så går det väldigt bra för dem. Många är väl spridda i landskapet. Några som kronhjort och dovhjorten är lokalt väl utbredd, men fattas i andra delar. (Se exempelvis inläggen Böndernas roll ses som oviktig och vargen skulle trivas söderut, Licensjakt hjälper inte mot tjuvjakt, Vargen, dovhjorten och Kinnekulle och Är inte de skånska kronhjortarna lika skyddsvärda som vargarna?)
”Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting” (Rodríguez-Recio et al, 2022) Att det sker en förändring, som jag ofta återkommer till, inspirerades jag att tänka på när jag lyssnade på filosofen Christopher J. Preston i ett föredrag för några år sedan. Nu stötte jag på honom igen i boken Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (Hanson, 2025). Då lärde jag mig att han äntligen har kommit ut med bok en bok där han beskriver sina funderingar om förändringarna som de västerländska samhällena genomgår när framför allt rovdjuren börjar sprida sig över allt större ytor.
Idag började jag läsa den boken som heter Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Den är en fröjd.
I grunden är det en optimistisk bok då den visar att djur som höll på att utrotas helt nu återhämtar sig och intar platser i våra samhällen som få trodde var möjligt.
En admiralfjäril bland omogna plommon. Men den handlar inte bara om hur många däggdjur som flerfaldigas i vår närhet utan också om hur våra föreställningar om vår omgivning förändras. Även detta har jag tagit upp flera gånger framför allt med vargen som utgångspunkt. Här vill jag påminna om Lars Lundqvist Gästinlägg: Re-wilding del 2 – om hur värdering av det ovanliga lurar oss där han beskriver hur det ovanliga ses som exotiskt. Att återintroducera visenter ses som något nytt och häftigt, medan älgen, som i mångt och mycket fyller en liknande ekologisk funktion, glöms bort.
Preston inleder med konflikten med vargen. Den utrotades ur många delar för att den hotade folks överlevnad. Nu är samhällena rikare och motståndskraftigare och därför sker en politisk förändring. Att vargar återvänder ses nu av många som något häftigt och exotiskt, medan andra ser sina livsstilar som hotade. De senare är de som riskerar att få sin får rivna, sina jakthundar dödade eller upplever att deras barn är hotade när de väntar på bussen. Denna diskussion känner vi igen i från Sverige.
Stor laxskivling? Genom flerfaldigandet av alla dessa djur uppstår en på många sätt ny situation, menar han. Han hänvisar till ett samtal med den nederländske filosofen Martin Drenthen.
Låt oss än en gång exemplifiera med vargen. Återkomsten skapar en ny situation för att få personers ekonomi är hotade av vargens närvaro och samhället i stort är definitivt inte hotad av den. Däremot är vissa personers livsstil hotad. På 1800-talet då man i många länder utrotade vargen såg situationen helt annorlunda ut.
Men vissa betingelser har inte förändrats hos vissa grupper i samhället, även om det inte är lika allvarligt som på 1800-talet. Till exempel år 2019 levde 39 % av lantbrukarna i Nederländerna under fattigdomsgränsen. Detta har inte med vargen att göra utan med vädret vissa år. Hos stadsbor och de som inte är direkt beroende av klimatets cykler finns det en oförståelse för hur frosten kan slå ut en skörd ett år och därmed drabba ett eller flera hushåll skoningslöst. Människor på landet upplever det tydligare, även om de inte själva är lantbrukare.
På ett liknande sätt finns det en oförståelse för dem på landsbygden om hur stadsbefolkningens brist på mångfald skapar ett behov av att veta om att utanför stadsgränserna är de vilda och otämjda djuren.
In cities, the desire to know there are big animals roaming the landscape is stronger than it is for those with sheep to protect. Honoring this desire may feel unfair if you bear the cost of living with wolves, but the desire needs respecting. If the economic costs created by wolves are shared more equitably, some compromises should be possible. (Preston, 2023: 46)
En rödhake döljer sig bland grenarna. Ännu har jag inte sagt något nytt för den här bloggen, likväl är det dags att runda av. Frågan är då vad jag ville ha sagt förutom att kvantiteten däggdjur ökar omkring oss och att detta skapar konflikter?
Till och börja med så är konflikter intressanta då de pekar på oenighet och något som inte är löst. Rovdjurskonflikten handlar inte om till exempel vargarna utan om människor. Vargarna är opportunister och trivs i det mänskligt exploaterade landskapet. På samma sätt trivs rådjuren som går in i folks trädgårdar. Konflikten berättar således något om vårt samhälle.
Det andra är hur vi ska se på detta historiskt? Inom historieämnet talar vi om förändringsprocesser och om hur till exempel industrialismen påverkar var folk bor och hur samhällen blir urbana, snarare än rurala. Vad skapar förändringen i betingelser för nya förutsättningar? Hur förändras föreställningarna?
Förändringsprocessen pågår ständigt och genom att fokusera på en del av helheten kan vi få syn på oss själva. Vad menar jag med det? Jo, genom att vi ser till hur vissa saker får symbolisk betydelse genom de konflikter som det skapar, det vill säga olösta frågor. På så sätt kan vi upptäcka vad vi är och hur vi hör ihop med något mycket större än den starkt begränsade livsmiljö som vi tar för givet.
Med hjälp av vargen får vi därför syn på en samhällsförändring som jag tror få av oss är medvetna om.
Referenser:
Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing
Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.
Rodríguez-Recio, Mariano; Wikenros, Camilla; Zimmermann, Barbara; Sand, Håkan (2022). Rewilding by Wolf Recolonisation, Consequences for Ungulate Populations and Game Hunting. Biology. 11:317. https://doi.org/10.3390/biology11020317
Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.
-
Det avförtrollade landskapet
En upphöjning i skogen bredvid en liten sänka är sällan något jag har lagt märke till eller särskilt begrundat, för att alltför ofta är jag på väg.
Maggie drar och jag vill framåt. Det stillasittande och iakttagande söker varken jag eller Maggie. Ibland slår jag mig ner och tar upp min pipa. Åt henne gömmer jag godis och medan hon söker puffar jag på pipan medan ögonen rör sig genom landskapet.
Från Söderåsen Jag ser den mossiga stengärdsgården. Längs kanten av höjden växer bokar och innanför den går bäcken. Bokträden har trillat ned när rötterna inte längre har fäste.
Bokarna har tagit åt sig av näringen som de nedbrytande insekterna och andra organismer har frigjort från stubbarna. Kanske har mossa vuxit på stubben och på den har det fastnat frön som sedan har kunnat ta del av näringen och ätit ur innandömet av stubben? Ett bokfrö har hamnat i jorden och dess rötter har sträckt sig ut och omfamnat stubben. Med tiden har det blivit en liten kudde av jord, som hålls tillbaka av de omfamnande rötterna och tyngden från stammen.
Hålorna bildas när stormar river med sig träden och rötterna inte längre förmår hålla sig fast. Lågan, som de nu uppstående rötterna kallas hos vindfällena, kommer nu börja att brytas ned av insekter som gråsuggor eller svampar. Av den döda veden kan de olika organismerna leva tills det endast finns jord kvar, men den nedbrytande tiden kan vara över hundra år.
Tallört Ute i skogen finns det dolda berättelser om stormar och bränder, om hur landskapet har brukats. En hög med knytnävsstora stenar berättar om att här har varit en åker, ett plant landskap berättar om att här har varit en slåtteräng. Stenarna tog man upp när man drog plogen, men när det blev en slåtteräng gick man igenom med en lie. Är det en stengärdsgård var det förmodligen en betesäng som en gång övergavs och de jämnhöga träden började förmodligen växa då marken övergavs. De togs inte ned för skogsbruket. Kanske var det för att man migrerade från staden när arbete i industrin lockade?
Tjörnedala Vi talar om den relativa tiden och hur kort människoliv är i förhållande till träden. En ek sägs växa i 300 år och dö lika länge. Hela tiden finns det organismer som är beroende av dess ålder. En ekoxhona karvar ett hål för att lägga sina ägg. Saven som rinner ur dricks av fjärilar som eksnabbvingen. Vi enskilda hinner bara se och uppleva en kort tidsrymd av dess liv. Därför förstår vi inte heller våra gärningars påverkan. För ser vi till det enskilda glömmer vi bort samhörigheten med allt det andra som existerar omkring oss.
En ek är inte bara trädet. Jag har redan nämnt ekoxen och eksnabbvingen. För oss går det inte att greppa, men kunskapen har funnits omkring oss i form av myter. Dessa samlade erfarenheter som har vävts in i vår kultur för att kunna vidareförmedlas. När biologerna nu ger sig ut i skog och mark upptäcker den alltmer uppenbara fattigdom som finns i våra marker. De räknar med att en 1500 arter är beroende av en ek. Om alla tas bort för att plantera contortatallar som inte har några organismer kopplade till sig är det 1500 arter som inte längre har någon livsmiljö.
Norra Brösarpsbackar Vad menar jag då med att myter berättar om detta? I berättelserna berättas det om hur kungar missköter sig och hur Gud straffar dem. Arons söner Nadab och Abihu bar fram främmande eld för att tända rökelsen och straffades genom att förintas inför menigheten. Eller det berättas om hur någon gör någonting och sedan bestraffas dess dotter. Aischylos berättar om i Agamemnon om hur uttråkade soldater som inte kom i väg till det ärorika slagfältet i Troja började jaga i de skogarna omkring. Agamemnon sköt en av Artemis heliga hjortar och för det var han tvungen att plikta med sin dotters, Ifigenia, liv. När han kommer hem igen dödas han av sin fru. Tragedierna berättar om att vår ovarsamhet bestraffas. När vi läser om det anklagar vi Gud och gudarna för att vara hemska och orättvisa. Men i dessa berättelser måste vi också se att hur vi handlar har betydelse.
Myterna berättar om det som vi som enskilda inte kan veta. Det är erfarenheter som har samlats av generationer innan oss, men kunskapen är dold i symboler vars innebörd har glömts bort. Floden Skamandros försöker döda Akilles i Illiaden när han fyller den med lik från Troja. Akilles dödar besinningslöst i sin ilska över sin väns Patroklos död och fyller floden med lik. Det vettlösa dödandet driver floden till att agera.
En död skinnlöpare Max Weber skrev om hur världen avförtrollades, men i det försvann också kunskapen. Drömmare som Ernst Jünger försökte skapa nya berättelser för att föra in myten, men tänkte inte på att myter är kunskap. De är inte enkla berättelser som knåpats ihop innan barnen ska sova. De innehåller stammens samlade kunskap.
Vi ser hur den avförtrollade skogen skövlas. Trädstammarna tas ut. Fem procent lämnas kvar, men tas senare bort. Tallens tusenåriga livscykel, där hon växer upp, tar av näringen omkring sig för att kunna växa sig allt högre, för att sedan ge tillbaka genom att sakta dö och försvinna, tas ifrån henne. Men det är inte bara ett brott mot henne utan mot alla de organismer som är beroende av henne. Men återigen ser jag till den enskilda. För det är det rovgiriga beteendet som bryter mot Guds lagar. Det är när allt ska tas bort, när vi glömmer bort budet att lämna en viss del till änkorna och de barnlösa.
Tjörnedala Det avförtrollade är det effektiva. Men det effektiva ser inte till komplexitet utan till den enkla lösningen. Det komplexa lär vi oss åter genom biologernas enträgna sökande efter kunskap. Den enskilda kunskapen byggs ihop till komplexa system, där vi ser hur de enskilda hör ihop och bildar ett system, en superorganism. Vi kan kalla henne för Gaia, vår moder och livgivare. Biologen talar det tekniska språket som kräver kunskap som har tiden att ta till sig. Men från myten lär vi oss att den livgivande modern kan bli till den hämndlystna Kali som livnär sig på blod.
Så många av oss bor i städer och så många är upptagna av sina liv och det är få förunnat att kunna vandra ute i skogen med sin hund och en pipa. Framför allt är skogen fylld av dolda berättelser som man endast kan få tillgång till om man träffar en god historieberättare. Vår kunskap är liten och då bör man agera varsamt. För det finns dolda gudomar som kan störas och då blir de hämndlystna och hänsynslösa och bryr sig inte om vem som är förövare och vilka som bara är offer i dess strid för rättvisa.
-
Vargar dödar får
En kalv i sin flock har ett stort ärr på sin flank. Jag lägger först inte märke till det. I bildtexten står det att ägaren till boskapen hade blivit attackerad av varg den 25 maj 2025. Men så ser jag jag det vita ärret. Det berör mig.
Jag minns hur jag fann det häftigt att en vargflock i Yellowstone lärde sig att ta ner bisonoxar i The decade of the wolf: Returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012). Men den känslan blir nu mer osäker och betänksam. Det intellektuella naturens lag bråkar med medkänslan för kalven och dess upplevelse.
Från artikeln Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole (Ross & Paul, 2025) Jag stapplade in på artikeln efter jag hade blivit rekommenderad en annan artikel av skogsekologen Dan Binkley. Han skrev: ”This is a news article about wolves brought into Colorado – some similarities with expanding wolf populations in Europe, in a very different setting”. Jag tackar för den!
Den rekommenderade artikeln var Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman (Ross, 2025) och publicerades i Colorado Sun. Den handlade om en offentlig diskussion som Boettcher Mansion anordnade för att diskutera det medvetna återetablerandet av vargar i Colorado.
Lite bakgrundshistoria kring vargarna tarvas. Beslutet skedde genom en omröstning, där sidan för en återetablering vann. Men, de understöddes också av väldigt kapitalstarka grupper, varav vissa inte ens bodde i Colorado, till skillnad mot den förlorande sidan som bestod av ranchägare vars inkomst och livsstil hotas (Hanson, 2025).
De två talarna pratade om medkänsla för vargen, men anklagade också ranchägarna för att inte synka deras avling med älgarna så att vargarna skulle koncentrera sig på älgkalvarna, hellre än på kornas kalvar. Det var det fjärde samtalet och åhörarna var över hundra personer. Samtalen om vargen förs för att peka på olika synvinklar.
De som talade var Rebecca Niemiec och Marc Bekoff, båda forskade om naturvård och att synen på vargen. Jag rekommenderar dig att läsa artikeln.
För mig väckte den tankar då jag några dagar innan hade läst om fårägare i Sörmland som var allt mer frustrerad över vargens närvaro.
Vit aspsopp (?) Fårägaren Mia Kindmark understryker i artikeln i ATL Slutar med får om vargen slår till (Marklund, 2025) att hon inte är någon varghatare. Men det måste finnas en balans, fortsätter hon.
Kindmark har fåren i ett åtta hektar stort hägn i ett naturreservat, berättar hon och det är inte möjligt att sätta upp ett hägn som skulle kunna skydda dem. ”Det”, säger hon, ”handlar om miltals av staket bara för oss”.
Fåren går i reservatet för att hålla undan sly och bidrar till att hålla hagarna öppna för att skydda de arter som inte tål att växa i skugga. Det är således en del av det arbete som bidrar till att skydda den ömtåligaste och mest hotade biologiska mångfalden i Sverige.
Det är det som jag skriver om Minskar den biologiska mångfalden? och i det inlägget visar jag också en översikt på de biotoper som är mest hotade, nämligen gräsmark.
(Wenche, 2020, 12) Och om vi fortsätter så är det just fjärilarna som är de mest hotade.
(Wenche, 2020, 12) Det arbete som fårägaren Mia Kindmark bedriver är således väldigt viktigt och det försvåras betydligt av bevarandet av vargen i området.
Det andra som hon säger som får mig att reagera är när de diskuterar ersättningen som hon får för förlusterna. Hon säger: ”Visst betalas det ut en ersättning. Men blodlinjen är borta, det här är avelsdjur som vi har jobbat med att få fram. Då måste vi börja om igen och det har vi nog inte lust med.”
Första gången jag läste om blodslinje var i en artikel från el Mundo som handlade om förbudet att döda varg. Fårherdarna sa att det handlade inte bara om förlusten av pengar utan just att blodlinjen, det vill säga det mångåriga arbete med att avla fram en blodslinje. Lucía Velasco, en fåraherde uttalar sig och säger att den finansiella kompensationen duger inte eftersom de dödar den genetiska stam som han föder fram, El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’ (de la Serna, 2021). Lägg märke till slutorden. Vi är de sanna ekologerna och förvisso är det tillspetsat, men han har en poäng.
Lersjön Å ena sidan kan vi kalla det för ett illvilligt problem, det vill säga att det finns två intressen som krockar (Rittel & Webber, 1973). Ska vargen få etablera sig och ska de förluster som sker hos fårägare kompenseras finansiellt? Å andra sidan är det inte bara en livsstil och en inkomst som hotas utan också något som bidrar till att upprätthålla biotoper som annars hotar att försvinna allt mer.
Fast detta missar en annan poäng. Om vi endast ser till pengar så förtingligas fåren. De blir till en sak som kan översättas till ett finansiellt värde. Ett får är värt X antal kronor; förlusten översätts till en pekuniär kompensation. Allt är fixat. Men det är inte bara ett ting, utan ett djur, eller oftast många då i fårattacker av vargar handlar det om många djur. Inte heller handlar det om får utan om specifika får som man har arbetat med länge att framavla. Allt detta kan raseras på några nätter.
Vid Lersjön utanför Sunne Thorsten Gieser beskriver hackordningen bland djuruppfödare i Gieser, Thorsten (2025). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2025) och menar att fårägare är de som är lägst. Då de inte bidrar till samhället på samma sätt som en stor boskapsägare så ser man inte till deras vikt, menar han. Nu talar han från ett tyskt perspektiv. Men om vi följer det resonemanget missar vi den större nyttan. Fårägarna bidrar till den biologiska mångfalden genom att deras arbete bidrar till att bibehålla gräsmarksbiotoperna.
Kejsarflugsvamp Något annat som väcker mina tankar är det som Jonny Hanson skriver i Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Han skriver att i introduktionen av stora rovdjur så finns det inga gratisluncher. Det finns alltid ett pris och det måste betalas. Frågan är av vem?
As with large carnivore introductions, as with the snow leopard conservation, as just about everything else: there is no free lunch. There is always a price. And it will always be paid. But by whom? (2025:204)
Och det är här någonstans vi hamnar. Det finns ett pris och det kan räknas i pengar, men det är så mycket mer för de berörda. Och det kan begrundas i ett ordval jag gjorde ovan.
Ovan använde jag ordet ”pekuniär” i samband med kompensation. Peku- är ett latinskt ord som betyder förmögenhet, men etymologiskt syftar det på boskap. Förmögenheten räknades en gång i antalet boskap. Numera har vi lösgjort ordet från dess ursprung och menar att allt kan vara en fråga om pengavärde. Men det är att göra vår värld väldigt fattig, om allt blir till ettor och nollor.
Det lilla och det vackra i det som finns omkring oss Jag har ofta talat om värde på den här bloggen och ifrågasatt föreställningen att det inte tycks finnas något värde i naturen. Värde är dock så mycket mer än bara det som kan beräknas. Värdet och meningen uppkommer i relationen till vår omgivningen. Vår biosfär är levande, skriver Andreas Weber i
Enlivenment: toward a poetics for the anthropocene (2019). Det innebär, skriver han, att den inte bara är deterministiska eller stokastiska interaktioner mellan partiklar utan det handlar om agens, uttryck och mening.The biosphere is alive in the sense that it not only obeys the rules of deterministic or stochastic interactions of particles, molecules, atoms, fields, and waves. The biosphere is also about producing agency, expression, and meaning. (Weber, 2019:49).
Det värde som Mia Kindmark berättar om är en livsstil, det är en relation till sina får, ett arbete som skapar ett större värde genom upprätthållande av livsutrymmen för fjärilar och blommor i en miljö som inte längre har det egenproducerande värde som det hade förr då landskapet var öppet på grund av lösdrift.
En giftkremla (?) Det här ska inte ses som ett försvarstal för fårägarnas rätt eller för att ställa olika intressen mot varandra, utan att framställa de illvilliga problem som uppstår nu när vi får nya föreställningar om vår omgivning.
Nu är vi medvetna om biotopers försvinnande, om hur ekologiska system är beroende av en mängd olika arter och deras behov för att överleva. Vi arbetar för att inte förlora det som vi numera värderar som värdefullt.
I det måste vi fortsätta att diskutera och samtala. Det var därför inspirerande att läsa om de samtal som pågår i Colorado där man bjuder in biologer och ranchägare och de som är intresserade för att få syn på olika synvinklar.
Att betänka är att nu har vi lagar som binder oss till avtal att uppfylla. Vargen ska skyddas, men det finns också livsstilar som hotas, som bidrar med andra värden, som att upprätthålla landskap som medger överlevnad från mindre arter som vi sällan tänker på, men som förgyller vår tillvaro. Kan det jämkas?
En körsbärsfuks i en öppen skogsglänta där de trivs. Referenser:
Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript
Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing
Marklund, Mikael (2025). Slutar med får om vargen slår till. ATL. Publicerat 250903 [250907]
Rittel HW, Webber MW. (1973). Dilemmas in a general theory of planning. Policy Sciences. 4:155–169. doi:10.1007/BF01405730
Ross, Tracy (2025). Compassion, coexistence with wolves stressed in animal-rights talk hosted by Colorado’s first gentleman. Colorado Sun. Publicerat 250905 [Hämtat 250907]
Ross, Tracy; Paul, Jesse. (2025). Western Slope lawmakers want to pause wolf reintroduction, redirect funding amid Colorado’s $1 billion budget hole. Colorado Sun. Publicerat 250819 [Hämtat 250907]
de la Serna (2021) El mundo rural, en armas contra el blindaje del lobo ibérico: ’Nosotros somos los verdaderos ecologistas’. el Mundo. Publicerat 210215 [Hämtad 210223]
Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press
Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.
-
Hur kommer vitsippan att reagera på klimatförändringen?
Det är i april som bilder av vitsippor visas i mina inlägg i år. Bokarna har inte fått löv ännu. Marken är solbelyst. När jag går på Åbackarna i Simrishamn njuter jag av vitsipporna och förundras över hur tvärt gränsen är för deras utbredningsområde.
Åbackarna På en annan bild är det ännu tydligare. Bilden är tagen vid samma tillfälle, på ungefär samma plats. Dessa två bilder kommer från inlägget Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.
Åbackarna På ytterligare en bild är det en närbild. Den är från 20/4 och är vid Tommarpsån. Det är i slutet av krökningen då den nordligt gående ån vänder söderut och löper längs med Åbackarna för att sedan rinna ut i Östersjön. Det är där dammarna är, som ska minska vårmarken, så att vägen blir stabil.
Jag står där och ser hur den röjda platsen börjar fyllas av scylla och vårlök, samt av vitsippor.
På bilden nedan som kommer från Irrblossen ledde mig vilse ser jag hur de har kommit upp ur myllan, de vita kronbladen och de gula ståndarna och pistillerna. För mig är det våren.
Vid Tommarpsån. Några veckor senare är jag i Stenshuvuds Nationalpark. Där står vitsipporna i sina klungor, men de har förlorat sina blommor. Till bilden har jag noterat det som står i bildtexten. Nu märker jag att jag har stavat fel och dessutom heter det inte ”lövtäckt” utan ”lövtäkt” och enligt Svensk Ordlista är det en plats där man samlar in löv till kreatur, ”insamling av löv t.ex. till kreatursfoder” (Löv, 2021).
Nu ser jag är några få blommor är kvar.
Vad jag vill påminna mig om är att när löven spricker ut och så tappar vitsipporna sina blommor. Ordet för det fenomenet, när två arter, i det här fallet boken och vitsippan, är anpassade till varandras årsrytmer heter fenologi, som jag skrev igår, Sillen berättar om klimatförändringen.
Lövtäckt (sic), då upphör vitsippornas blomning. Dock till skillnad från sillen är inte vitsippan hotad av klimatförändringarna. I ”Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa (Baeten et al., 2010).
Forskarna vill studera en vanlig växt och se hur förändringarna, inte bara klimatet påverkar denna väldigt vanliga ört, som växer i stort sett över hela västra Europa. Den växer framför allt i lövskog, men också på betesmarker, samt kan förekomma i barrskog.
The species’ distribution is mainly associated with deciduous forests, but it may also occur in moist pastures, woodland pasture, hedgerows or even coniferous forest. (Baeten et al., 2010:20).
Om vi tittar på nedan bild av Jacob Sturm ser vi att den växer från en rot. Den kan också föröka sig genom fröning. Varje knippe är en klon av den andre och den växer ytterst långsamt. I Danmark, skriver författarna växte den 30 mm. per år. Det förklarar också varför växtgränsen är så abrupt på bilderna ovan.
Av Johann Georg Sturm (Painter: Jacob Sturm) – Figure 43 from Deutschlands Flora in Abbildungen at http://www.biolib.de, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=719189 Då den växer väldigt långsamt och inte sprider sig särskilt fort är den en bra historieberättare om platsen förr.
Ibland ser jag vitsippor i kanten av granbestånd, längs med stigen, där ljuset når det. Då tänker jag att förmodligen var det lövskog här innan. Eller kanske var det betesmark?
Det är en ört som undviker skuggan. För att undvika det kan den ta sig genom myllan för att nå dit där skuggan upphör. Den har klarat sig bättre än många andra skuggkänsliga örter i dagens förändrade landskap. Det gäller framför allt i brukade marker.
Anemone has a shade-avoiding strategy and is able to emerge and grow in thick litter layers it is able to outlive the management changes. (Baeten et al., 2010:22).
Om den nu är känslig för skugga skulle man kunna tro att den skulle trivas på kalhyggen. Men det gör den inte, då konkurrensen med andra örter, framför allt gräs. På bilden nedan ser vi hur gräset växer sig långt i vårljuset.
Laulumäki i Värmland Gräset hindrar den fördel som vitsipporna har gentemot andra örter. Och här kommer ordet som jag plötsligt upptäcker lite överallt, fenologi. Vitsippans fenologi, tidsrytm, i förhållande till andra arter som börjar senare, gör att den hinner bilda blommor, sprida frön och sprida ut sina rötter. Men gräset tar bort den fördelen.
The difference in phenology enabled Anemone to complete its vegetative and reproductive growth phases prior to the substantial growth of its competitor. However, this strategy is not useful for colonizing sites dominated by evergreen grasses or herbs, which largely pre-empt the available growing space in spring. (Baeten et al., 2010:22).
Bilden är från Stenshuvuds Nationalpark 9/5-24 Avslutnings delen vill jag återvända till klimatförändringen som jag skrev om igår. Artikeln ”Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa” (Baeten et al., 2010) är en litteraturundersökning, där de undersöker utvalda artiklar om vitsippan.
De skriver att vitsippan, Anemone nemorosa, finns över stora delar av Västeuropa och därför är det en tacksam ört att studera utifrån hur klimatförändringarna påverkan på dess fenologi.
För vitsippan är det största problemet höga temperaturer. Det tycks som de behöver att vintertemperaturen går under 5 grader för att de ska börja gro.
Hence, if average winter temperatures would rise above 5°C, this
may disrupt the dormancy break of Anemone seeds in winter (Baeten et al., 2010:24)Men även detta är inte tydligt, då högre temperaturer gynnar fröets och fröplantans storlek. De skriver att om det blir varmare kan det bli färre frön, men fler överlever.
Climate warming might mitigate this limitation because higher
temperatures result in heavier seeds and seedlings that may
be more successful (Baeten et al., 2010:27)
Bilden är från Stenshuvuds Nationalpark 9/5-24 Frågan som uppstår i all vetenskaplig litteratur är frågan hur man har kunnat nå fram till resultaten. Vilken metod har använts? Vilka frågor har ställts? Frågor som jag som lekman sällan är tillräckligt insatt i för att kunna bedöma en artikels giltighet, mer än på ett ytligt plan.
Därför är det intressant att läsa om den problematik som författarna ser i forskningen om klimatförändringen och arter. Å ena sidan, menar de, undersöker forskare generellt biologisk organisation på en enskild nivå. Till exempel kan det handla om skogsbruk eller försurning. Då det sker, menar författarna studerar de på en populationsnivå. Men, påpekar de, då förlorar vi blicken på individernas egenskaper. Individernas egenskaper är viktiga för att kunna se hur motståndskraftiga de är för förändring. Experimentella studier däremot begränsas av platsen för att kunna generalisera resultaten. Och så vidare.
[S]tudies on the effects of a particular global change are generally restricted to a single level of biological organisation. The effects of changes in forest management or soil acidification are mainly evaluated at the population level, but detailed studies at the level of individual traits are largely lacking. Similarly, the experimental study of climate warming strongly focuses on the trait level, being limited at the temporal and spatial scale due to logistical constraints. (Baeten et al., 2010:27)
Så, för att avlsuta kortfattat, att studera klimatförändringen globalt och lokalt är att träda in i ett rum där det händer väldigt mycket och den uppfattning vi får handlar väldigt mycket om just inledningsfrågan och vilket perspektiv man väljer att inta. De fysiska lagarna är kända, men inte hur biologin kommer att reagera om villkoren förändras. Det är för komplext.
För, som författarna indirekt skriver, så även om vitsippan är en av de mest studerade örterna i världen (Baeten et al. 2010:21), kan de inte uttala sig med säkerhet om konsekvenserna av klimatförändringen. Det behövs mer studier (Baeten et al. 2010:27).
Referenser:
Baeten, Lander; De Frenne, Pieter; Verheyen, Kris; Graae, Bente J.; Hermy, Martin. (2010). Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa. Plant Ecology and Evolution 143 (1): 19–30. doi:10.5091/plecevo.2010.414
-
Sillen berättar om klimatförändringen
Sillen lägger sin rom i grunt vatten. Honan kan lägga upp till 50’000 romkorn. Äggläggningen kan ske både på våren och på hösten. När romkornen kläcks och larverna kommer ut är värmeberoende. Det kan ta mellan 1–3 veckor och det skiljer sig om det är östersjösill eller om den lever i västerhavet. Larverna äter plankton (Fiskbasen/sill, u.å.).
Som jag inleder med i Rewilding, sill och träsk i Wolgast är planktonen och algerna, som larverna lever av, ljusberoende till skillnad från romkläckningen som är temperaturberoende. Det har således skett en samevolution emellan dessa organismer. Dagens klimatförändringar påverkar det förhållandet genom att det blir varmare i vattnet tidigare på året, medan dagsljuset inte följer den rytmen. Det uppstår således en avvikelse mellan larverna och algernas rytm, vilket påverkar larvernas överlevnadschanser negativt. När de behöver mat, finns den inte.
Tomas Frankensteins verk i Tjörnedala: Auran. Hit ska du trängta, å hit ska du längte, å här ska di föda få. Sambandet mellan att ljuset och temperaturerna följer säsongerna och samspelet mellan arterna och säsongerna kallas för fenologi. Eller som Eric Post och Michael Avery skriver i ”Phenological Dynamics in Pollinator-Plant Associations Related to Climate Change” (2019):
[P]henology may be regarded as the seasonal timing of expression of life-history traits concerned with growth, reproduction, and survival (2019:43).
Mellan sillen och algerna börjar det ske en fenologisk avvikelse. Algerna följer årets ljus, medan sillarverna följer årets temperaturförändringar. Det här är en del av effekterna av klimatförändringarna. Det sker förändringar vilket ökar trycket på arter att kunna anpassa sig till de förändrade villkoren eller försvinna.
Långt där borta skymtar Östersjön från Norra Brösarps backar. I Förringar jag klimatförändringen? skrev jag att jag skulle försöka fördjupa mig i vad klimatförändringar är och vad det innebär. I dagens inlägg begrundar jag med hjälp av sillen hur komplext det är.
För att göra detta vill jag återanvända till en figur som jag första gången tog upp i Om ingen hör trädet falla. Den är tagen från artikeln med det underbara namnet ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems” (Donadini et al. 2017). I figuren har jag lagt till en del förklaringar, men också bytt ut deras exempel storspigg med sillen.
Det viktiga begreppet för det fortsatta resonemanget är trofisk kaskad i artikelns titel.
Trofisk har med föda och hur energi fördelas i systemet. Så nedan vi har olika trofiska nivåer, se mitten spalten: rovfiskar, sill, växtätare och tång. Kaskader sker då de olika delarna påverkas indirekt av olika faktorer som om de växtätande organismerna försvinner kommer tången att kunna breda ut sig, vilket påverkar sillen som äter det växtätande organismerna…
Figuren nedan illustrerar vissa utvalda delar i ett ekosystem. I det finns det en mängd olika faktor som påverkar varandra. Forskarna här valde ut faktorer som temperatur, hur ljust vattnet är, salthalten, rovfiskar och växtätande fiskar och andra organismer. Pilarna visar på hur de påverkar de olika delarna. Det rödskrivna har jag lagt till för att förtydliga vad de olika rutorna syftar på och vi koncentrerar oss på vänster- och centerspalten. Den som blir nyfiken kan följa länken ovan för en djupare presentation.
Figur från Donadini et al. 2017, https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2017.0045. Artikelförfattarnas exempel är storspigg. De liknar sillen i miljö, vanor och föda. Om vi för in klimatförändringen så påverkar det i första hand temperaturen. Det blir varmare. Vissa arter gynnas, andra missgynnas och andra får ingen direkt effekt. Men då allt hör ihop sker trofiska kaskader.
Författarna skriver:
These losses often trigger trophic cascades (indirect effects of predators on non-adjacent trophic levels) with far-reaching effects on ecosystem functions and processes, including diversity, atmosphere composition and biogeochemical cycling. (Donadini et al. 2017)
Om vi synar vänstra övre hörnet i figuren ser vi att temperaturen är kopplad till rovfiskarna, sillen, växtätarna, de epifytiska algerna, dvs. tång, samt fosfor som framför allt kommer från lantbrukets åkrar. Fosfor ökar växtförmågan i havet.
Temperaturförändringar påverkar således hela ekosystemet både direkt genom att sillens rom kläcks tidigare, och indirekt genom att ett stort antal dör då larverna inte längre är synkroniserade med algtillväxten som är beroende av ljuset.
En liten rödhake som jag stötte på i Tjörnedala. För att avsluta detta tämligen tekniska inlägg vill jag framhålla hur komplext det är att förstå sig på klimatförändringar och hur det påverkar. Mitt sätt för att göra det gripbart är att pilla isär det i mindre bitar och se hur de passar in i det större systemet. Det är därför jag använde mig av sillen. Den hjälper mig att försöka att få en överblick på de olika delarna som direkt och indirekt hör ihop.
På liknande sätt bidrar begreppet fenologi. När jag lärde mig det idag kunde jag föra ihop figuren som jag första gången fick syn på för åtta år sedan. Dessutom fick jag ett begrepp för det som R. berättade för mig om sillen på restaurangen i Wolgast, se inledningen till detta inlägg samt Rewilding, sill och träsk i Wolgast.
I morgon tänkte jag begrunda vitsippan och fenologin.
Referenser:
Donadi, S; Austin, Å.N., Bergström, U, Eriksson, B.K.; Hansen, JP; Jacobson, P; Sundblad, G; van Regteren, M; Eklöf, JS. (2017. ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )
Post, Eric; Avery, Michael. (2019). Phenological Dynamics in Pollinator-Plant Associations Related to Climate Change. ss. 42–54. ur Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press
-
Träden berättar om forna beslut
Granbeståndet väster om Tjörnedala har gallrats. Jag vet inte när. Mossan är torr. Det var veckor sedan det regnade. Jag sitter på stengärdsgården. Den är hög, så jag förmodar att det en gång var en hage här. Det är en rofylld plats. Enformigt, likväl tillräckligt med detaljer att vila ögonen på. Stubbarna har tappat sin bark. Hos några har kärnveden börjat ge med sig. Många har fått en tunn mossa på sig.
Jag rör mig i det inringade området. Satellitbilden är från 2013 (Google earth). Jag tar upp mobilen och upptäcker glatt att Lars har kommenterat Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna. Han har studerat en av bilderna jag lade upp och skriver detaljer som han upptäcker: ”alla granar är ungefär lika stora, begränsat med fältskikt, ett fåtal grövre granar skymtar i bakgrunden”.
På Skogsencyklopedin läser jag att ”fältskikt” är ett ”vegetationsskikt som utgörs av örter, gräs, halvgräs, ris, ormbunkar, fräken- och lummerväxter samt ungplantor av träd och buskar”.
Jag försöker tolka det jag ser, men utöver att beskriva det jag ser, är det svårt att dra någon slutsats. Snarare väcks frågor om tiden innan granarna planterades.
Den som gallrade har lämnat kvar träd för att de ska murkna. Stammarna är raka. Jag är dålig på att avgöra hur höga de är. Kanske 10 meter?
Som jag skrev ovan satt jag då på stengärdsgården. Idag när jag skriver det här undrar jag vad det var som gjorde att man övergav hagen. Bar det sig inte längre att ha låta djuren beta där?
Några kollegor härifrån pratade om trakten runt Tjörnedala. En av dem sade att en släkting hade på 1970-talet blivit erbjuden att köpa mark där för 12000 kronor, men hade tackat nej. Han hade tyckt att det var för dyrt. Beräknar man om det till dagens penningvärde är det ungefär 80000 kronor. Nu är marken värd så mycket mer. För mig berättar det om svårigheten att se in i framtiden.
Då såg man inga möjligheter med den.
Jag reser mig upp och går nordöst för att komma tillbaka mot leden. En håla berättar om ett djur som har grävt sig ett bo under roten. Jag tittar mig omkring efter fler hål, då de sällan nöjer sig med ett hål. Men finner inget. Jag tror inte att det är en grävling. De brukar gräva långa gångar i slänter, med många utgångar. Här är det svagt sluttande. Kanske en räv?
Hålet är tämligen stort. En ormbunke har börjat ta sig upp där solskenet träffar mossan.
I en öppning i trädkronorna har blåbär tagit sig upp. Det finns inga bär. En björk har vuxit där, men är nu döende. En bit bort ser man ett nytt bestånd. Det växer tätt. Mellan bestånden går en skogsväg.
I mitten växer det lövträd. Det är sandjord här. Är gran det bästa trädslaget? Varför har man valt att koncentrera sig på gran? Tallar finns det längre österut. Runt omkring dem växer ek, bok och lön.
Jag följer vägen tills den viker av norrut. Det går nedför. Bestånden växer i rutor. I ett hörn står en ek. Man har huggit ut runt omkring den. Nyttar det till något? Kommer inte granarna att växa snabbare och skymma den där den står i nordöst kanten?
När jag förra veckan begrundade hur lagar berättar om vad som är viktigt för den tiden fann jag ”Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien” (Nordin, 1999). Hon berättar om hur olika definierade behov har styrt hur skogen bör skötas och även om vilka betingelser som formar skogsbruket.
Under första delen av 1800-talet var det mest för bondens bruk. Det skiljde sig förvisso mellan platsen man bodde. Det var under den tiden som ägandet klargjordes. Det i sin tur gjorde att man började planera annorlunda. Det som ägs omhändertags oftast på ett annorlunda sätt. Apropå det som jag skrev i Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna beskriver hon hur skogen sågs som en plats där man hämtade virke för husbehov. Man valde ut enskilda träd och lät djuren beta där. Det var andra värden då för bönderna, skriver hon.
Tillgången på virke var tillräckligt god utan att behöva använda sådd eller plantering. Skogsbruk är även en långsiktig investering. Den ekonomiska situationen för de flesta bönder under denna tidsepok, var inte så bra att de kunde vänta tiotals år på avkastning. Ägandeförhållandena kring skog gynnade inte heller skogsvård. Inte förrän in på 1800talet fördelades skogsmark på enskilda hemmanen och att göra långsiktiga åtgärder på samfälld mark kändes säkert inte lika intressant. Således var skogen och dess värden relativt ointressanta för en bonde, annat genom betesbränning och plockhuggning. Skogsmark sågs mer som potentiell odlings- och betesmark. Bondens utnyttjande av skogsmark som betesmark motverkade skogsvårdssträvandena ända in på 1900-talet. (Nordin, 1999:122)
Ringmusslin? Jag tar mig ur granbestånden och kommer in i lövskogen. Jag följer tjörnedalaleden och kommer till backen som går ned i en liten dal där en bäck rinner. Nu är den uttorkad. Det gröna fältskiktet har vissnat bort. I stället har svampar kommit upp på vissa ställen.
Ringmusslinsvamparna fångar min uppmärksamhet. För mig är det nästan magiskt hur de plötsligt är där.
Något får mig att reagera. Jag ser jag en svart fågel. Det är en spillkråka. Den är så orädd. En ungfågel?
Innan jag hinner ta en bild sticker den iväg.
När jag ser mig om ser jag en större hackspett. Den tycks inte ha märkt mig. Jag försöker inte fota utan går vidare.
Så ser jag något litet bland lövträden. Det är en mindre hackspett. Jag blir alldeles lyrisk. Även den är orädd. Jag får upp mobilen och försöker få en bild. Jag lyckas, men de är ganska dåliga. Nedan är ett exempel.
Fokus ligger fel, men den sitter i på lindens (?) stam. Nöjd men trött av allt iakttagandet fortsätter jag strövandet. Det gick vidare ned mot vattnet för att avslutas på caféet i Tjörnedalagården. Där åt jag en stor tårtbit med lavendelbotten och choklad. Till det drack jag en kopp kaffe. Ett besök på Tjörnedalagården rekommenderar jag verkligen.
Några avslutande ord så här en vecka efter promenaden är just en kort reflektion kring tiden. Nordin skriver att ”[s]kogsbruk är även en långsiktig investering” (1999:122) och att innan det fanns någon industri att sälja till, fanns det heller inget behov av att tänka långsiktigt. Det var först när man blev en del av en internationell marknad som den fick ett annorlunda värde.
På något liknande sätt kanske det var med ägaren till hagen där granarna nu växer. Att ha boskap där bar sig inte längre eller så hade familjen upptäckt andra värden i livet. Att plantera gran kunde ge en framtida inkomst, men tills dess får de hämta sin inkomst från andra källor.
Hur vi ser på skogen, både som ägare och skogsvandrare, förändras. Men även om samhällets värden ändras, så står träden där och berättar om forna beslut. De berättar också om hur lite vi vet om framtiden. Det ödmjukar.
Referenser:
Nordin, Jessica (1999). Skogsvård – innebörden har förändrats genom historien. SLU
-
Det är lönsamhetskravet som vi ser i skogarna
I 1948 års skogsvårdslag, alltså Proposition 1948:34 förekommer ordet ”bete” 130 gånger. Om jag skriver ”betesmark”, 23 gånger. Sökningen kan säkert förfinas ytterligare. Om jag gör detsamma i Skogsvårdslag (1979:429) förekommer ”bete” fem gånger. Lägger jag till ”betesmark” blir det endast 2. Jag gör ett nytt försök med Skogsvårdsförordning (1993:1096) och då förekommer ”bete” 6 gånger, men endast i ord som ”ämbete”, ”beteckning” och ”arbete”. Vad är det som har hänt?
Detta betecknar en historisk förändring i Sverige som berättar om ett samhälle som har förändrats i grunden.
I gårdagens inlägg, Förringar jag klimatförändringen?, kommenterade Lars att träden kan fungera som en ”tidskapsel” tillbaka i tiden. Man kan ”hjälpligt föreställa sig hur det sett ut i ett område för 40, 70 eller rentav 100 år sen”. Då jag läste det tänkte jag på hur svårt det är att kunna föreställa sig hur det såg ut. För mig fattas kunskapen.
Ta nedan bild? Vad kan jag utläsa av den här? Jag förmodar att granarna är ungefär lika gamla, alltså ett bestånd. De i förgrunden är insektsangripna. Jag utgår från att de är ämnade för skogsindustrin. Däremot hur det såg ut där för 40, 70 eller 100 år sedan kan jag inte föreställa mig.
Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne Men lagarna då? Vad berättar de? Jo, de berättar om vad som man för tiden ansåg vara viktigt att ta i beaktan. Bete och betesmark är uppenbarligen två viktiga saker för de som skrev Proposition 1948:34.
Jag kom i kontakt med detta då jag läste historikerna Örjan Kardells artikel ”Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900” (2016).
Skälet till att jag kom i kontakt med den beror på att jag läste i Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) att det var miljontals boskap i de svenska skogarna i början av 1900-talet. Skogen var då ägnad för bete. Spännande, tänkte jag, och såg att referensen var en viss Kardell, 2016.
In the early twentieth century Sweden had millions of livestock using forest lands for foraging. Economic development led to dramatic changes in land use, with almost all livestock removed from forests (with the exception of native reindeer, managed as semi-wild livestock in the north). The reduced browsing impacts of livestock on trees and forests might have been moderated by an equally dramatic increase in moose populations (Kardell, 2016). (Binkley, 2021:66)
Jag blev nyfiken.
Att kolla upp referenser rekommenderar jag inte bara på grund av faktakoll utan också för att det kan leda till ny kunskap.
Det gula är trollsmör, som betecknas som slemsvamp, men som inte är en svamp utan en samling organismer som förflyttar sig i skogen, se Slemsvamp – varken svamp eller djur, men kanske en törnrosa? Det visade sig vara en ganska giftig kommentar av diskussionen om beteskador som förs i Sverige.
För, skriver han, syftet med artikeln är att visa att det är inte första gången som den svenska skogen har hyst en stor grupp växtätare.
The perception that browsing pressure is at an all-time high in Swedish forests is the point of departure in this paper. The aim is to give a historical perspective to the browsing pressure debate, since this is not the first time Swedish forests have harboured large numbers of large herbivores. (Kardell, 2016:563)
Men, kan man fråga sig, kan en sådan här skog hysa boskap?
Tiskaretjärnskogen Förvisso må det vara lite löjligt att välja just denna bilden då det enda vi ser är mossa och gran. Poängen är dock att bilden visar på hur svensk skogspolitik ändrades första halvan av 1900-talet och ledde till att skogarna ser väldigt annorlunda ut idag.
Låt oss titta på två bilder från Rapsodi i Värmland. Den första är tagen från hemsidan Kissalamp (Kattjärn) och föreställer finngården Kissalamp. Vi ser ängar som just har slagits och hön är hässjad. Skogen i bakgrunden är glesare än idag. Jag kan inte avgöra om det är löv- eller barrskog.
Bildtexten lyder ”Kissalamp i sin glans dagar.
Foto tillhandahållet av Irmgard Henriksson”Nästa bild är från ett besök i våras. Gården är övergiven sedan många årtionden. I april hade man precis avverkat granen som hade stått i slänten. Vi ser spridda lövträd som har behållits. Slänten är i sydläge och det syns gräs och blåbär på bilden. När jag var där för två veckor avverkade man granbestånden öster om Kissalamp.
Finngården Kissalamp, Katttjärn på svenska. Poängen med dessa två bilder är att man har gått från ett sätt att bruka marken till ett annat. Men, och det visar lagarna, denna samhällsförändring har inte bara skett spontant utan har varit en del av en politisk process, styrd av förändrade och politiskt definierade samhällsbehov.
Förr lät man sina kor, får, getter och hästar beta en stor del av året i skogen. Detta förekommer fortfarande i Norge. Sättet som de olika djuren betade formade skogen.
Men samhället förändrades. Mjölk förädlad till smör blev en viktig exportprodukt. Likaså flyttade folk in till städerna för att arbeta i fabrikerna och där ville de ha tillgång till inte bara smör utan ost och mjölk också, vilket gjorde att det skapades en marknad, se Idag vet vi hur saker fungerar, men inte vad som är betydelsefullt. Dessutom hade skogsindustrin kommit igång och de ville ha timmer. Landskapet förändrades genom att leda om vattnet i åar och älvar, se Ta bort de gamla flottlederna.
Nedan ser vi Ritamäki, en finngård som drevs fram till 1964. Nu har hembygdsföreningen hand om den. Då jag var där för några veckor sedan hade man precis slagit höet. Så blomsterprakten missade jag.
Finngården Ritamäki som övergavs först 1964. Bilden är tagen i april. Att ha kor i skogen, skriver Kardell, fungerade så länge som gårdarna framför allt var för eget bruk. Men ny koraser avlades fram som skulle producera mer mjölk och de krävde kraftigare foder. Det som skogen, hagarna och ängarna gav räckte inte längre.
Men så var det ju också den spirande skogsindustrin, basnäringen för Sverige.
Kardell skriver att från mitten av 1800-talet och framåt sågs skogen som en råvara som skulle industrialisera och modernisera Sverige. Detta, tillägger han, var både industrin och riksdagen eniga i. Svenska skogsvårdsföreningen (SSF) som samordnade industrialister och jägmästare för utvecklingen leddes till och med av Arvid Lindman mellan åren 1917 till 1936. Denne var även statsminister mellan 1906 till 1911 och 1928 till 1930.
The SSF was chaired from 1917-1936 by Arvid Lindman, an admiral, industrialist, politician and Swedish prime minister in the periods 1906-1911 and 1928–1930. (Kardell, 2016:569)
Det är under det tidiga 1900-talet som blädning förbjuds. Det är också under den här perioden som man påbörjar arbetet med att förbjuda skogsbetet.
Nedan ser vi en graf över hur skogsbetet försvinner på grund av urbaniseringen som ökar, förändringen av lantbruket och framväxten av det moderna skogsbruket.
Figur 4, Kardell, 2016:579 Det aktiva arbetet för att modernisera skogsbruket förverkligas i och med 1948 års skogsvårdslag. Där står det det uttryckligen i första paragrafen att skogen ska skötas för ekonomisk vinst.
Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles. Proposition 1948:34
Och i paragraf 6 står det att blädning eller plockhuggning inte får förekomma utan endast gallring.
Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Proposition 1948:34
Mellan Stavtorpet och Aborrtjärnsgruvan längs med Gruvrundan utanför Sunne Jag ska inte dra för stora växlar på min lagboksläsning. Det är trots allt ingen systematisk läsning. Dock skulle jag vilja påstå att det vi framför allt ser i våra skogar är resultatet av ett tydligt styrt skogsbruk. Pettersson skriver i slutorden till den eminenta boken Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990 (Hagner, 2005) att förr handlade det inte om den enskilde skogsägaren, utan om det som skogsindustrin hade definierat som samhällsnyttan, se Tänker en gran på världsmarknaden eller politikers visisoner?.
Skogspolitiken slog inte längre vakt om den enskilde skogsägarens ekonomiska intresse utan om samhällsnyttan definierad som skogsindustrins intresse. (Pettersson, 2005:382).
Förvisso har man sedan 1994 lättat upp på reglerna och gett ägarna mer frihet och sedan 1970 är lönsamhetskravet försvunnit.
Men då trädens avverkningsålder är mellan 45 och 100 år är det framför allt de äldre tidernas beslut som vi ser då vi vandrar omkring i de svenska skogarna. Så nog är skogen en tidskapsel och att kunna tolka den kräver kunskap inte bara om ekologi utan också om politik.
Och då avverkningsåldern är upp till 100 år är det just lönsamhetskravet som vi ser omkring under våra skogspromenader. Forna tiders brukande är dolt.
Referenser:
Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell
Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien.
Kardell, Örjan (2016). Swedish Forestry, Forest Pasture Grazing by Livestock, and Game Browsing Pressure Since 1900. Environment and History, 22(4), 561–587. http://www.jstor.org/stable/26401685
Pettersson, Ronny (2005). ”Svensk skogsindustri och svenskt skogsbruk under efterkrigstiden, 1950–1990”, ur Hagner, Stig (2005). Skog i förändring: vägen mot ett rationellt och hållbart skogsbruk i Norrland ca 1940-1990. Stockholm: Kungl. Skogs- och lantbruksakademien. Ss. 361–389.
Proposition 1948:34 Kungl. Maj:ts proposition nr 34
-
Förringar jag klimatförändringen?
Dagen innan jag återvände till Simrishamn gick vi Gruvrundan nordväst om Sunne. Ända sedan jag gick där med Maggie i april har jag velat besöka området igen, se Rapsodi i Värmland och även visa rundan för min käraste. Vi bestämde oss för att följa leden nästan hela milen förutom de två sista kilometrarna mellan Storgruvan och Asphöjden.
Kartan är från beskrivningen av rundan på hemsidan Sagolika Sunne. Även om det var en del bilar på parkeringen fick vi hela rundan för oss själva. För mig som bor i Skåne är det en lyx att få vandra ensam utan en massa annat folk. Vädret var perfekt, varken för varmt eller blött. Vi hade med smörgåsar och smågodis.
Det jag tycker om med vandringen är hur det ständigt finns något att begrunda. Gruvorna är övergivna, gammal infrastruktur har förfallit och området har omformulerats genom att göra det till en turistdestination. Samtidigt är det en byggd där skogen brukas, vilket har skapat olika habitat. Vissa delar är täta granbestånd, andra gles tall, barrområden övergår i löv, höjdskillnader och olika avstånd till vatten.
Allt detta kom jag att tänka på under morgonens läsning. Litteraturen var ett kapitel ur boken Biodiversity and climate change: transforming the biosphere (red. Lovejoy & Hannah, 2019), samt ett kapitel ur Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021).
I kapitlet ”What Is Climate Change?” gör Michael C. Maccracken (2019) framförallt en genomgång av grunderna i vad som är skillnaden mellan klimat och väder, som han summerar med orden ”climate is what you expect and weather is what you get” (2019:12).
Det betyder att klimatet är de väderförhållanden som sker över typ 25 til 30 år. Det i sin tur kan delas upp i andra delar, som de lokala förhållandena och vad som påverkar väderförhållandena över tid. En regions klimat, skriver han, inkluderar de längre variationer och cykler över säsonger och år.
En rimskivling (?) bland blåbärsriset. Jag tänker mig att många förknippar klimatförändringar med något negativt, katastrofer och möjligen tillkommer undergångstankar. Snarare är det en neutral term. Klimat är inte stabilt, även om vi upplever det så. Att man ser det över tre tre decennier talar ändå för att även om det samlade vädret ser olika ut från år till år finns det en viss beständighet. Det betyder att avvikelserna sällan är stora, däremot över en lång tid kan man se trender.
Här vill jag inte snurra bort mig i det alltför intrikata och komplexa utan snarare se till förutsättningarna lokalt. Låt mig ta ett exempel där jag inte har kopplat ihop vissa delar. Binkley skriver i kapitlet ”Physiology and Life History of Trees” om rotsystemen hos olika träd. En funktion är att de stabiliserar träden i marken. Vissa träd har djupa rötter, medan andra har ytliga. Tallen har en pålrot, vilket inte granen har. Detta skapar olika livsbetingelser.
Tallen tål högre vindar, medan granen tål högre väta i markerna. Hur skulle mycket mer regn påverka tallen eller torka granen? Är landskapet en sänka som fångar upp regnet eller en höjd där vattnet kan rinna bort? Så många frågor som vi kan ställa oss när vi är ute och går.
En granlåga som får mig tänka på John Bauers troll. Jag tänkte tillbaka på vandringen och försökte minnas hur det såg ut där de olika bestånden var. Alltför ofta handlar vandringar om att komma framåt, så också för oss. Men det är i skogen, bland träden i dess miljö som det lästa kan bli konkret.
Det är också här som klimatförändringarna blir intressanta. Tänk er att tallen och granen kan bli många hundra år gamla. En tall uppemot 800 år, medan en gran runt hälften, samtidigt beräknas en klimatperiod 25 till 30 år. Och tänk på förändringarna som har skett under de senaste 800 åren där en mindre istid har pågått under större delen, medan nu ökar den genomsnittliga temperaturen. De måste vara utvecklade för att klara av en mängd olika skillnader.
Granvitmossa Men åldern är bedräglig och, som Binkley skriver, de flesta träd dör unga. Dock, fortsätter han, bör man se skillnad på planterad och icke-planterad skog, där den förra beståndet har samma ålder, medan den senare består av olika åldrar. Sedan, har även planterade skogsbestånd har olika skikt. Växtmöjligheterna i de nedre skikten styrs av tillgången på ljus och näring i marken.
I Tiskaretjärnskogen var det ett fantastiskt ljus som jag inte har förmått att fånga på bilden ovan utan man måste vara där för att uppleva det. Innan man kommer till Storgruvan går man genom Tiskaretjärnsskogen. Jag tycker mycket om att vistas där. Som ni ser är den på sätt och vis enformig. Raka och glesa granstammar. Där finns en hel del granbarkborreangripna träd. De står döda och vaggar knarrande. Mossan berättar om vätan i markerna och skuggorna om trädkronornas täthet. Förmodligen finns det inte så mycket näring i marken. Vattnet rinner ned för slänten och för med sig näringsämnena. De sydligare områdena ligger högre upp och där är det torrare. Mossan döljs av gräs och örter. Och kantareller!
Efter torkan kom regnet och Maggie nosade fram dessa fina kantareller till oss. De hittade hon några hundra meter innan vi kom in i Tiskaretjärnskogen. I skogsdelen finns det både tretåig hackspett och rosenticka där. När jag gick där tittade jag under fallna stammar efter tickan och på de stående träden efter hackspetten.
Toppig umbraspindling (?) Inlägget har varit ganska osammanhängande och jag har skrivit det långsamt, sökandes efter vad det är jag egentligen vill säga. För det finns någon slags röd tråd som jag hoppas att jag har kunnat göra synlig.
För att kunna tydliggöra den röda tråden och varför jag ville åka tillbaka till Gruvrundan vill jag citera Maccracken när han skriver att klimatförändringar tenderar att bli något statiskt och matematiskt utan vi upplever hur våra livsbetingelser förändras. Då det pågår över så långa tider är det svårt att fånga upp det. Vi tror oss fånga det då vi upplever en väldigt varm dag eller att nu brinner det i södra Europa igen. Men värme och brand är normalt, liksom ett flerdagigt regnoväder som gör att semesterplaner behöver ändras, se En amerikanare är trygghet.
[W]hat people, plants, and wildlife experience is not the mathematical construct that makes up the three-decade average; it is changes in the intensity, occurrence, and patterns of the weather. (2019:15).
Jag skrev tidigare att termen klimatförändring egentligen är en neutral term för ett naturligt fenomen. Detta gäller även om förändringarna som sker nu är påverkad av människornas samlade handlingar utifrån den livstil som vi för. Det är naturligt då förändringarna inte bygger på någon slumpmässig fluktuation utan kan utforskas utifrån förändringarna som har skett över tid. Det går att följa genom att se till orsaker och konsekvenser. Men då talar vi framför allt om det matematiska.
För att undersöka de lokala konsekvenserna som det kommer att få, handlar det om att röra sig ute i naturen. Vad händer det om det regnar mycket eller är väldigt varmt? Hur har man tänkt förr och hur tänker man idag? Vad gör förändringarna med landskapet?
Under hösten ska jag personligen fördjupa mig i detta. Jag märker att jag behöver läsa på och sedan röra mig i landskapet.
Referenser:
Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell
Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press
Maccracken, Michael C. (2019). What Is Climate Change?. ss. 12–21. ur Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press
-
Varför lyckas italienarna?
Maggie hade lagt sig ned på grusvägen. Jag satte mig ned. Solen sken och jag var för varmt klädd. Blicken gled mot ljudet av gräshoppa. Snart upptäckte jag den. Den gned sina bakben mot varandra. När den upphörde tyckte jag mig höra en annan gräshoppa till höger om mig, men såg ingen. Jag tittade tillbaka på den första. Den var borta. Så hittade jag den snett till höger framför mig. Jag fick för mig att den kallade på den andra. Sedan blev jag dock osäker, då jag inte hörde den andra. Jag kanske inbillade mig?
Maggie reste sig upp. Det var dags att gå vidare. Hon har varit trött de senaste dagarna och jag lät henne bestämma takten. Vi skulle inte gå långt.
Häromdagen hade vi varit vid Gräsmark och gått. Då upptäckte jag en huggorm en fot från där jag satte en min fot. Maggie hade redan gått förbi. Den låg hopslingrad i gräset. Kanske hade den precis ätit? Jag och Maggie fortsatte promenaden längs med grusvägen. Vi kom upp till höjden där Sunne Kommun ska bygga sin Climate Arena, se inlägg Trollharar och religionen ekologism. Maggie ville gå ned till Lersjön och bada. Hon drog ut mig på kalhygget och vi gick norrut. Men när det sluttade ned mot sjön svängde jag mot vindskyddet som låg på knallen. Hon ville inte gå dit. Så jag släppte kopplet så kom hon självmant efter mig.
Själv satte jag mig på en sten efter att ha spritt ut godis som hon kunde söka. Jag tänkte på vargarna i Italien.
Blick från vindskyddet. Nedanför ska de bygga Climate Arena för testkörning av bilar. Under min färd mot Leksand (läs En amerikanare är trygghet) hade jag lyssnat på rovdjursforskaren Luigi Boitani. Han intervjuades i podcasten The Wolf connection i avsnittet ”Episode #219 Luigi Boitani – A History of Wolf Research in Italy” (2025). I programmet beskriver han hur vargpopulationen i Italien hade gått från lite över hundra vargar till nu mellan 3- och 4000.
2019 var den spridd enligt bilden ovan. Det röda är etablerade och de gula områdena är oregelbundna områden. (Italian wolf, Wikipedia) 1973 påbörjade de skyddet av vargen under namnet Operation San Fransisco. Boitani berättar att det krävde många möten med lokalbor, jägare och lantbrukare för att kunna skapa en situation där vargen accepterades.
Valeria Salvatori, som har arbetat med Boitani, berättar i ”Episode 105: European Wolves: A Story of Perseverance & Coexistence with Valeria Salvatori, PhD” (2022) i Rewildology om arbetet som fortgår. Hon berättar att hela tiden handlar det om dialog, att se till den lokala kulturen och förstå hur man kan komma framåt.
Afrika avbildat Jag tänkte på Sverige där politikerna vill få ned vargstammen till 170 från nu runt 400. I Italien arbetade politikerna tvärtom och nu har det kommit till en situation där man enligt både Boitani och Salvatori ser ett tak på populationen. Vargstammen sprider sig till de omkringliggande länderna som vi ser på kartan ovan.
Gentester av vargen i Italien visar att den härstammar från pleistocen, alltså tiden innan förra istiden (Hulva et al., 2024). Det betyder att den skiljer sig en del från de vargarna som är norr om Italiensk halvön. Nedan ser vi en överblick från 2013 av de olika metapopulationerna i Europa, se Vargen och vad är en metapopulation?.
Figur 1 (Stronen et al,. 2013) Idag är de ännu mer spridda över Europa, se Kan vi leva med vargen?. Artiklarna jag läser tenderar att inleda med detta. Men det är som jag har återkommit till inte populärt hos alla.
Figur 2 i Di Bernardi et al., 2025 Maggie hade hittat alla godisarna, där vi satt. Själv upptäckte jag blåbären som hade vuxit sig stora på slänten i gläntan. Jag satte mig på knä och åt. De var söta och varma av solen.
Vargen, apropå den snabba ökningen i Italien och i resten av Europa, berättade Boitani, är väldigt duktig på att föröka sig. Om den inte störs kan den öka med 35% om året. Med tiden sprider de sig över allt större områden. Då den ökar så mycket, fortsätter han, måste antalet kontrolleras.
Det fick mig att tänka på mina funderingar kring diskussionen i Sverige om tjuvjakt där vissa påstår att det inte pågår i särskilt stor omfattning eftersom det inte finns bevis, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Men om vi utgår från det Boitani säger så torde förnekelsen av tjuvjakt vara tveksam.
Förvisso, som jag skriver i Varför dog vargarna?, kan det finnas ytterligare förklaringar. Men då man inte har stött på något virus eller något liknande är det synnerligen märkligt att den svenska populationen inte ökar i högre omfattning.
Svartbäcken Nåväl, tänker jag efter jag ätit mig nöjd på blåbär, det börjar bli dags att gå tillbaka. Maggie vill fortfarande gå ned till Lersjön, men det får bli en annan dag. Tröttheten som hon har uppvisat kan bero på ryggont så att leka i vattnet får hon inte idag.
På vägen tillbaka visar hon mig var det växer kantareller. Hon är väldigt duktig. Nästan varje dag här har jag ätit stekta kantareller och hjortron med vaniljglass. Till lunch kommer det att bli stuvade kantareller och ugnsstekt zucchini.
Från Back-Kajsasled vid Mårbacka med Freddy Jag frågade en gång några italienare på besök på skolan där jag jobbade om varför folk accepterade vargarna i Italien. En kollega sköt in att det berodde på att de aldrig hade varit borta. Men det stämmer inte, vad jag lärde mig från Boitani och Salvatori. De var hatade och jagade, men politiska beslut och träget arbete har skapat en acceptans i Italien som har lett till det osannolika antalet idag.
Själv hoppas jag att vi i Sverige en dag kommer att acceptera ett så högt antal. Att tillägga är att i Italien har man också ett stort antal björnar, samt det är mycket mer tätbefolkat än Sverige.
Om några dagar återvänder jag till Simrishamn efter att ha varit i Värmland i några veckor. I Skåne arbetar vissa ljusskygga individer för att få bort vargen. I Värmland tycks de lyckas, se Vargar försvinner i Sverige, ingen vet varför. Samtidigt arbetas det också i det tysta med samtal om synen på i Sverige, berättar Salvatori.
Må de lyckas att förändra attityden.
Referenser:
Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158
Hulva, Pavel; Collet, Sebastian; Baránková et al. (2024). Genetic admixture between Central European and Alpine wolf populations. Wildlife Biology. https://doi.org/10.1002/wlb3.01281
Stronen AV; Jędrzejewska B; Pertoldi C; Demontis D; Randi E; Niedziałkowska M; et al. (2013) North-South Differentiation and a Region of High Diversity in European Wolves (Canis lupus). PLoS ONE 8(10): e76454. doi:10.1371/journal.pone.0076454
Hem
