diskurs – Sida 2 – Förvilda Sverige

Algoritmerna säger att människorna är ett hot mot naturen

De stod och tittade på gässen som höll sig till revet i Simrishamn. Jag ställde mig och tittade slött på grågässen. Finns det något intressant? undrade jag.

Det är tundragäss där ute, sade en av dem. De är bakom stenen där en storskarv torkar vingarna.

Jag tittade bakom den runda stenen som hade en vit fågelskit täckning. Där var de. Jag såg det på näbben som skilde sig från grågässen. Jag tog upp Fågelguidesappen, men hittade dem inte.

Sök efter sädgås, sade mannen. Sädgåsen har delats upp i två arter, tundra- och skogsgås.

Bland havstrutar, grågäss och vitkindade gäss döljer sig tundragässen.

Några dagar senare satt jag med J., fågelinventeraren i Malmö. Jag väntade på tåget till Berlin och han höll mig sällskap. Vi drack en öl och pratade. Stolt berättade jag att jag hade sett tundragäss, men i stället för ett grattis beklagade han sig över att de hade delat upp sädgåsen (Anser fabalis) i skogsgås (Anser fabalis) och tundragås (Anser serrirostris). Hur ska jag kunna höra och se skillnad på dem? Vad fyller det för syfte?

Jag skrattade.

På Wikipedia läser jag följande förklaring:

Sedan juni 2025 urskiljs tundragåsen dock som egen art av BirdLife Sverige, varvid sädgåsen i begränsad mening blev tilldelat namnet skogsgås. Uppdelningen grundas på skillnader i morfologi, ekologi och genetik, där genomdata konsekvent visar att spetsbergsgåsen är en del av komplexet och faktiskt närmare släkt med skogsgås än tundragås. (Skogsgås)

Då skrattade jag mest åt hans klagan, men nu hemkommen från Berlin började jag begrunda dess egentliga betydelse, för är det i grunden inte märkligt hur vi konstant håller på och kategoriserar runt omkring oss?

Frågan är något som jag ofta återkommer till i mina tankar. Ibland på grund av frustrationen att jag själv inte kan skilja på två arter eller att jag inte kan namnen på dem. Andra gånger då jag begrundar den kosmologi som jag är en del av. Eftersom jag nu skriver om naturen utifrån kosmologier vill jag fördjupa mig i denna fråga.

Det kommer jag att göra utifrån antropologen Roy Ellen text Variation and uniformity in the construction of biological knowledge across cultures (Ellen, 2003). Den är intressant ur flera olika aspekter. Dels går han igenom om vad kunskap är, hur den inhämtas och befästs; dels om den skiljer sig åt mellan olika kulturer, och avslutningsvis vad den säger om människan som art.

Till att börja med, skriver Ellen, finns det en kognitiv strategi för hur människor konstruerar sin kunskap om den biologiska världen. Den förs vidare kulturellt och formas av miljön och samhället, vilket gör att den skiljer sig från plats till plats. Detta skiljer sig inte nämnvärt från andra djur, det gör däremot vår förmåga att kunna skaffa oss biologisk kunskap som är oberoende av den lokala miljön. Vetenskaplig biologi är då förmågan att kunna abstrahera kunskap från det lokala till en slags generaliserad kunskap, vilket gör att den kan föras över till andra som inte har lokal kunskap. Det innebär att experten kan ha en kunskap om de lokala förhållandena som den lokale icke-experten inte har.

Although underlying cognitive strategies influence how people construct what they know about the biological world, most knowledge is culturally transmitted and shaped by environmental and social forces which vary from place to place. In part, what people know is constrained by local ecology, although what is uniquely human is the capacity for acquired biological knowledge to diffuse independently of what can be experienced in local habitats. (Ellen, 2003:48)

Även här är det vitkindade gäss och grågäss, men jag såg inga bläsgäss. Dock var det ett par viggar.

För att komma vidare måste vi ge någon slags definition av vad kunskap är och Ellen menar att vi kan se det utifrån flera perspektiv. Först kan vi se som det som en färdighet där vi har visst kunnande som gör att vi kan lösa olika tekniska och sociala problem. Likaså kan vi se det som det kunnande som vi får genom socialiseringen in i en kultur, alltså det som vi lär oss för att kunna fungera i den sociala sammanhang som vi lever i.

The default understanding of knowledge, at least in anthropology, is usually of what we might call ‘‘conscious’’, ‘‘cognised’’ or ‘‘reflective’’ knowledge: something we are aware of acquiring and using, and often do so purposefully in order to solve various technical and social problems. However, people also acquire knowledge unobtrusively and unreflectively as part of the process of socialisation and growing up. This is no less knowledge than that which we consciously articulate or recognise. (Ellen, 2003:48

Den första kunskapen som bygger på en slags färdighet handlar om dels av kunna namnen på saker, lexikal, men också en kategoriserande (classificatory) kunskap där vi placerar in saker i olika fack. Till det kan vi lägga ytterligare en form som bygger på det som tycks uppenbart, men som, fortsätter Ellen, inte är systematiserat i språket. Det är en substantiell kunskap som handlar om det som ett ämne innehåller. Kunskapen om den biologiska världen, enligt Ellen, är substantiell och det är den kategoriserande kunskapen som hjälper oss att få förståelse om den.

Detta är väldigt abstrakt, så låt oss ge exemplet med en skogspromenad. Vi ser träd, men vet kanske inte vilka arter som det är. Vi ser mossa, men inte vilka och så vidare. Vi har substantiell kunskap, men den är inte precist kategoriserad. Dessutom kanske vi inte vet vilka arter som trivs i granskogen, däremot har vi lagt märke till att där tenderar vi att se kungsfågel. Varför vet vi dock inte.

På stenen står en liten gärdsmyg, medan i vattenbrynet är det gräsänder och en mås.

Olika kulturer gör olika kategoriseringar. Enligt Ellen bygger de på en utveckling som har skett över lång tid. Det som tenderar att styra är dess nyttighet. Vissa djur har fler namn. Nötkreatur delas in i ko och tjur, kviga och kalv och så vidare. De är viktiga för vårt samhälle och har därför tilldelats flera kategorier.

At a local level, much general biological knowledge is linked to the way organisms are grouped according to their usefulness. In all societies biological knowledge is innovated and embedded in applied contexts, and therefore all knowledge people have of organisms is, ultimately, because it is useful. (Ellen, 2003:63)

Eftersom kategoriseringarna skiljer sig åt kan det uppstå svårigheter om man vill jämföra olika kunskapssystem. Hur bör man översätta kunskapen emellan systemen?

Ellen delar upp kategoriserandet i fyra delar. A) den kategoriserande kunskapen skapas genom B) kunskap om till exempel anatomi och hur processerna sker mellan enskilda och grupper av organismer vilket leder till C) kunskap om ekologiska system, som i sin tur leder till D) allmän kunskap kring generella principer om växter och djur biologi.

(a) classificatory knowledge from (b) knowledge of anatomy, autoecology and processes with respect to individual organisms, or groups of organisms; from (c) knowledge of ecological systems (synecology: plant interaction, dynamics of various kinds of landscape, seasonality, food chains, pest ecology); and from (d) knowledge of the general principles of plant and animal biology. (Ellen, 2003:49)

Förr tenderade antropologer att klassificera lokal biologisk kunskap utifrån A vilket betyder att man hade ett klassifikationssystem. Med tiden, skriver han, har man dock sett att i den lokala kunskapen ingick också kunskap om de andra tre delarna. Däremot, tillägger han, fanns det ett problem där då den kunskapen var kopplad till estetiska och symboliska värden.

Det senare ska vi inte gå in på här, däremot är det viktigt att betänka att den lokala kunskapen utgår från lokala förhållanden och att den är en del av den sociala miljön, vilket gör att den är svår att frånkoppla detta.

Det finns också en annan aspekt i detta som handlar om att kunskapen skapas utifrån det sociala. Det innebär att modeller av hur vi ser världen skapas utifrån det samhälle/kunskapsystem som vi lever i. Så för att sammanfatta, å ena sidan utgår kunskapen från den lokala miljön och å andra sidan är den formad av den lokala kulturen.

I parken till Sanssouci i Potsdam upptäckte jag mandarinänder bland gräsänderna

För att göra det tydligare hur vi använder det sociala kan vi se hur vi till exempel delar in sambandet mellan olika organismer i metaforer som släktskap och familjer. Vi beskriver kroppsfunktioner utifrån teknologiska metaforer som att hjärtat är en pump.

The classificatory language we use for plants and animals is derived from the way we talk about genealogical relations, and we understand the functional dynamics of both organisms and ecological systems in terms of our experience of participating in social systems[.] (Ellen, 2003,50)

Likaså ges naturen olika värden som utgår från samhället. Så för att ta ett enkelt exempel så ses hundar som en vän i ett samhälle och som smutsiga i ett annat. I äldre europeisk konst placerades en hund i målningen som symbol för trofasthet och inte nödvändigtvis för att det var en avbildning av kungens egen hund.

I språket stöter vi på äldre sätt att tänka som inte har övergivit oss, som att tänka med hjärtat. De antika grekerna utgick däremot från magen, vilket finns kvar i tanken på att ha en magkänsla. Så φρόνησις, fronesis, klokhet, bygger på φρόν, som kan betyda mage eller bålen (φρόνησις) och har därför inte med hjärnan att göra.

Vad betyder då allt det här? För det första kan vi fundera kring människans kognitition. För genom att jämföra hur olika kulturer från olika delar har kategoriserat världen kan vi, enligt Ellen, komma till vissa slutsatser om hur människor kognitivt skapar sig en förståelse av världen.

I detta finns det vissa olikheter som till exempel av man delar in den i genus, positivt och negativt. Mycket grundar sig i hur människorna medvetet förändrar sin omgivning. Likväl menar Ellen kan vi se vissa universella saker.

Det finns en tanke om vad som är naturligt och inte och att skilja på det som är mänskligt och det som är utanför oss. Dessutom visar just kategoriserandet på att evolutionärt är människan utvecklad till att se sin miljö på ungefär samma sätt. Skillnaderna och likheterna visar på att människan är utvecklad till en anpassad inlärning utifrån den sociala och biologiska miljön de befinner sig i. Detta betyder att den kulturella inlärningen är öppen, men också villkorad av det samhälle som vi lever i. Genomgående är att den biologiska kunskapen är formad av hur användbara. Det betyder att hur kunskapen om den förändras är beroende av hur de används kulturellt.

Den låg på rygg och jag hjälpte den att komma på fötterna igen. Men den stapplade omkring och snart låg den på rygg igen. Jag kom och tänka på alla skalbaggar som ligger på rygg och funderade på om den var döende. Så tittade jag i luppen. På den kröp ett spindelliknande djur och den verkade söka efter en öppning i skalet. Svagheten, tänkte jag, är upptäckt och nu kommer rovdjuren.

För att avsluta detta finns det ett par reflektioner som kommer till mig. Den biologiska kunskapen som ett samhälle har berättar något om samhället och dess kosmologi. Det betyder att vi kan förstå vissa delar som möjligen inte är uppenbara för alla. Samtidigt som det ställer frågor om samhället i stort.

Låt mig därför ställa frågan om varför vårt samhälle är så upptaget med att begrunda om sädgåsen är en eller två arter? Vilken nytta fyller det om vi nästan enbart på grund av den genetiska konstitutionen kan skilja en art från en annan, medan vi hur vi upplever arterna/arten när vi ser den i naturen, är det närmast omöjligt att kunna skilja på dem. Vad är det användbara i det?

Men jag tror min ingång i frågan är fel. Låt oss fråga oss i stället om det i grunden handlar om hur teknologin förändrar oss?

Till det yttre ser vi inte skillnaden mellan en skogsgås eller en tundragås, men med hjälp av teknologin kan vi upptäcka skillnaderna. Det betyder att teknologin blir drivande för hur vi kategoriserar vår omgivning. Vad gör det med samhället? Förändrar teknologin kosmologin?

För att förklara vad jag menar vill jag peka på två saker som Ellen för fram. Första påståendet är att den lokala kunskapen bygger på en samlad kunskapsinhämtning som har skapat ett system som utgår från de lokala förhållandena. Det är beprövad kunskap.

Det andra påståendet är att om det lokala förs upp på en global nivå så förändrar det kunskapen på en djupare nivå. Det sker små förändringar som för bort det från det lokala, vilket också förändrar förståelsen av det. Det blir generaliserat och förlorar därmed dess lokalitet. Det blir därmed inte längre beprövad erfarenhet. Lägg därtill att om det är teknologin som börjar bli styrande i kategoriseringen då avlägsnar vi oss än mer från det lokala genom att kategoriseringen utgår från andra premisser än vad som styrde innan.

Det här är märkligt då det å ena sidan är styrt av en slags överkultur som har uppstått ur den vetenskapliga metoden. Låt oss kalla den för upplysningen, för att ge den en kategorisering. Å andra sidan har den lämnat det organiska för det digitala. Vad jag menar är att hur kategoriseringen bör ske utgår från en samlad kunskap, men görs den utifrån en digital kategorisering, tas det sinnliga bort för det teknokratiska. Kosmologins omformas utifrån en teknologisk genererad kunskap, avknoppad från en lokalt beprövad kunskap, driven av en vetenskap som inte längre drivs av nyttosyfte utan av andra syften, vilka jag i alla fall inte begriper.

För frågan är vad de fyller för samhälleligt syfte? Det vet inte jag. För att använda en term som min vän J.M. använder, det blir en teknocentrerad kunskapsgenerering snarare än mänskliga behov. Teknologin förändrar då grunden i samhället om kunskap inte längre byggs upp utifrån kategorier formade av människornas kollektiva kunskap utan att det i stället blir algoritmer som blir den ultimata kunskapsskapandet.

För att följa tanken till dess gräns. Låt oss säga att den urbana människan blir allt mer alienerad från naturen genom att hon befinner sig i en lägenhet i stan och den närmaste grönskan är parken utanför. I sociala medier läser hon om ”klimatkatastrofen” och att den biologiska mångfalden hotas. Då kunskapen om ekologi är artificiell i den bemärkelsen att den är inhämtad från digitala källor och inte genom att röra sig ute i naturen, samt formad av algoritmer som utgår från hur hon kategoriseras och identifierar sig själv blir förfrämligandet från naturen allt större och inträdet i den artificiella världen allt större. Om då kunskapen om naturen skapas tekniskt snarare än organiskt genom ett uppbyggande av kunskap genom iakttagande, är det inte konstigt att tankar om att människan är ett hot för naturen. Det vill säga att hon ses som något som inte är en del av naturen utan som något onaturligt.

Detta bildar en synnerligen destruktiv återkopplingseffekt om kosmologin och grunden till hur vi uppfattar varat snarare bygger på teknikgenererad kunskap.

Så avslutningsvis måste vi återgå till fältbiologernas credo, leriga stövlar. Vi måste röra oss ute i naturen och uppleva den. Det artificiella kunskapsinhämtandet med begrepp som biologisk mångfald riskerar det som vi mest av allt vill undvika, nämligen förlusten av ett förhållande till naturen. Och det mest ironiska är att då har tekniken lett oss totalt vilse.

Referenser:

Ellen, R. (2003). Variation and Uniformity in the Construction of Biological Knowledge Across Cultures. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_3

På väg mot grävlingsgrytet funderar jag på kvantmekanik, inneboende värden, massdöd och mer där till

Så hör jag ett fågelkvitter som jag sällan hör och där ser jag domherrarna, de tjocka röda finkarna. På engelska heter de bullfinch, alltså tjurfink, och det är träffande. Jag står och ser dem klättra i vårtbjörken och äta frön i hängena. Försök att fota dem med min mobil går inte alls.

Jag fortsätter längs med svämlövskogen. Det torra året har gjort att något vatten har jag inte sett där i år. En klibbal fångar min uppmärksamhet. Tre hål i stammen visar på hackspettens närvaro. Där kan nu andra småfåglar häcka som inte själva klarar av att göra hål i stammen. På så sätt är hackspetten viktig för andra arter.

Små bygghål av hackspettar som sedan kan användas av andra fåglar som inte själva kan bygga bon i stammarna.

Infallet att gå in bland klibbalen kommer över mig, så jag går ned från stigen och tar mig in i det skiktade skogspartiet. Där står höga klibbalar där bäcken flyter fram under blötare år än årets och ungträd och nedbrutna träd. Marken sviktar något där jag går.

Återigen fångar kvitter min uppmärksamhet och jag ser kungsfåglar röra sig i grenverket. Jag kikar på en som tycktes lite annorlunda. Är det brandkronad kungsfågel? Då tror jag att jag bara skulle iaktta färgen på huvudstrecket. Senare träffar jag en fågelskådare som visar på andra delar som är lättare att använda för artskillnad.

Nu befinner jag mig vid ”hallen” och kommer till den brant som skiljer hagen i söder och svämlövskogen.

[Hall]: (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klippa med brant o. jämn sida; brant (o. jämn) bärgsida, bärgstup; förr stundom: (brant) bärg o. d[.] SAOB

Sandstenshällen berättar om kambrium och jag kom att tänka på det jag hade skrivit tidigare under dagen. Då skrev jag om värden och att den vetenskapliga metoden kan finna värden i naturen, vilka kan bli normerande, se Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Jag är missnöjd med formuleringen och synen här på lavarna på hällen och den kambriska sandstenen uppvisar på otaliga förändringar som har skett. Geologerna räknar med fem massutdöende, varav den sista var dinosaurierna. Den döden öppnade upp för däggdjuren. Numera pratar man om ett sjätte och menar att det beror på människan. Kanske är det så? Mycket tyder på det. Likväl inställer sig frågan om det går att tala om värden och vad det egentligen innebär?

Jag vill förtydliga att tanken på värden utgår från de relationer som uppstår i och med närvaron och verkan av olika organismer, som exemplet med hackspetten. Dess beteende att göra hål i stammar, vilket den bara använder en gång, ger andra arter och organismer möjligheter till förökning. Men för att hackspetten ska kunna göra det krävs det viss mat, vissa trädslag och så vidare. Det skapar ett system av olika delar som möjliggör och hindrar. Det är relationerna som framträder i systemet som är värdefulla och människorna kan genom sin nyfikenhet och kunskap möjliggöra dess fortsatta existens. Det är värdefullt.

Så värdet uppstår i relationerna och för att tänka det krävs en kosmologi som formar koncept som kan kategorisera systemets konstitution. Jag uttrycker mig abstrakt och vill nu göra det konkretare.

Låt mig börja med ett exempel på när koncepten inte är tydliga i kosmologin.

Idag började jag läsa boken Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer (Al-Khalili & McFadden, 2017). Den handlar om hur fysiken och biologin kan föras ihop. För mig är den ytterst svår. I inledningen återkommer också författarna till att de ger exempel som ”intuitivt” fungerar populärvetenskapligt, men att i grunden är kvantmekaniken ”kontraintuitiv”.

I den här boken försöker vi ge intuitiva analogier för att förklara kvantfenomenet, där det är möjligt, men i själva verket är kvantmekaniken helt och hållet kontraintuitiv. I försöken att förklara riskerar man att överförenkla. (Al-Khalili & McFadden, 2017:24, fotnoten.)

I dessa analogier översätter de ett matematiskt tänkande till bilder som den som inte kan det matematiska språket kan begripa. Vad vi ser är således ett försök att begripliggöra materians grundstenar för att se hur det hör ihop i ett system som gör det möjligt för oss att förstå. Det är ett försök att beskriva hur allt är ordnat och hör ihop, det vill säga en kosmologi. Märk väl att föreställningarna för att förstå är översatta till att passa in i den vardagligare världsbilden som en utbildad person har.

Jag går vidare i svämlövskogen. Ungträden växer för tätt så jag går upp för branten och kommer in i hagen. Där står nedbrutna tallar. Komockor torkar i gräset.

Utanför hagen går jag åter ned i hallen. En rovfågel får mig att fortsätta längs branten. Fågeln flyger bort, men en djurstig som löper ned för slänten lockar mig att gå upp i bokskogen.

Efter kaffet nu på morgonen lade jag undan boken om kvantbiologi och vände mig till kosmologin i stället. Jag läste The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide (Dove et al., 2003). I den beskriver antropologen Michael R. Dove med andra hur koncept inom kulturer påverkas av andra kulturer. De är inte alls så intakta och monolitiska som många har velat påstå.

Ett intressant exempel de nämner är hur zapoteksamhällen i Sierra Juarez i Oaxaca, Mexico, har prisats för sitt kulturella sätt att bedriva skogsbruk. Men när man började undersöka deras kunskap visade det sig att de hade lärt sig det av skogsföretag. När skogsbolag kom till området började många arbeta för dem. Där lärde de sig saker som de tog tillbaka till sina egna samhällen och förändrade det traditionella svedjebruket.

Huvudtesen i kapitlet är att koncept finns i samhällen och de färdas mellan olika samhällen. De uppstår inte automatiskt utan de tas emot och upptas i gemenskapen. Sedan omformas de för att fungera lokalt. Det viktiga är, skriver de, att koncepten kan sammanlänkas med idéer som redan finns i samhället.

Environmental concepts do not travel independently from one place to another and impose themselves on agency-less people. Rather, the concepts of one part of the global community get appropriated, transformed, and contested by specific local actors when they move to another part /…/. Transformation of concepts is made both possible by this movement and also necessary: concepts become powerful in a new setting only if they can be integrated into it, at the same time as a part of their power derives from continued identification with their prior setting. (Dove et al., 2003:20, referenser borttagna)

Just detta finner jag så viktigt. Idéer rör sig, fångas upp eller förkastas. För att de ska bli en del av samhällets kollektiva kunskap måste de kunna harmoniera med kosmologin för att då kan de bli en del av helheten. Teorierna som framträder i arbetet med att vetenskapligt utröna hur världen fungerar måste finna grogrund i kulturen.

Ett exempel på när idéer inte fungerar med kosmologin är just kvantmekaniken som, skriver Al-Khalili och McFadden, är över hundra år, men fortfarande anses den vara ”förbryllande” och analogier krävs för att göra den begriplig för allmänheten. Det är ironiskt då kvantmekaniken är grunden i kosmos.

I bokdungen ovanför slänten försvinner det mesta av buskar och ungträd. Bland löven fortsätter djurstigen. Spåren är otydligare här då löven täcker över den. Det är små skillnader som visar på att här har djur gått.

Jag kommer ned till vägen och går in i den västra delen. Här sluttar slänten svagt. Jag är på väg till grävlingsgrytet för att se hur det ser ut. Det var ett tag sedan jag var där senast.

Här har träd fallet och tre stycken ligger på varandra. På undersidan av stammen växer tickor.

Snart är jag uppe vid grävlingsgrytet och det börjar bli dags att avsluta inlägget. Dessutom börjar jag komma till ett avslut till inledningen inför de idéer som jag kommer att fortsätta med. De kommer att handla om kosmologier, om olika föreställningar och hur de relaterar till varandra utifrån synen på ekosystem. Även om jag har återkommande har nämnt detta har jag varit utförligare (på mitt sätt i följande inlägg: Ska ekologerna alltid få sista ordet?, Nej, jag är ingen schaman, Står vår kultur i vägen för kunskap?, samt Naturen är full av värden som bör vägleda oss.

Innan jag avslutar vill jag citera vad författarna skriver om hur miljörörelsen har lyft fram urbefolkningar och hur de har blivit symboler alternativ till syn på miljön. Förespråkare för fram hur de genom sin kosmologi och beteende har stått som väktare av naturen. Den västerländska vetenskapen har setts som dess motsatts. Den västerländska vetenskapen har i stället objektifierat naturen för att kunna manipulera den.

A prominent feature of global environmentalism since the 1970s has been the discourse of indigenous environmentalism, in which indigenous peoples are portrayed as protecting nature due to their cosmology. In this same discourse, Western science is often posed as a polar opposite to indigenous knowledge, objectifying nature in order to manipulate it. (Dove et al., 2003:30)

Den dikotomin stämmer inte.

I texten gav jag exemplet från zapoteksamhällena, men de visar många fler exempel, hur alla vi fångar upp idéer och kunskap, som vi sedan förändrar för att passa in i våra föreställningar och kosmologier. Ett exempel de nämner är hur trakten norr och New York presenteras som orörd, vilket inte alls stämmer, men som framhålls av intressenter.

As a strategic response to resistance to environmental initiatives among local residents, the environmental community has elevated local people to a central place in this imagined landscape. But even as some local concerns such as jobs and property rights have been added to the environmentalist agenda, others – including questions of absentee land ownership and loss of local political control – have been sidestepped. These latter concerns are missing, thus, from recent proposals for creating ‘‘healthy communities’’, which focus on ecotourism and, increasingly, heritage tourism. Dove et al., 2003:30)

När jag kommer upp till grävlingsgrytet tycks det övergivet. Så hittar jag några ingångar som tycks vara använda. Efter regnet har spåren försvunnit. Jag böjer mig ned, placerar mina knän på den fuktiga marken och tittar noggrannare. Då ser jag tassavtrycken ned i gången in till grytet.

Jag reser mig upp och går tillbaka ned till svämlövskogen. Egentligen har jag tänkt att gå längre, men det börjar regna och jag har inga regnkläder. I stället vänder jag hemåt.

Referenser:

Dove, M.R. et al. (2003). The Global Mobilization of Environmental Concepts: Re-Thinking the Western/Non-Western Divide. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_2

Al-Khalili, Jim & McFadden, Johnjoe (2017). Kvantbiologi: vetenskapens frontlinjer. [Lidingö]: Fri tanke förlag

Naturen är full av värden som bör vägleda oss

Bergskedjan som likt en ryggrad går genom den italienska halvön heter Apenninerna. I centrala delen ligger nationalparken Abruzzo, Lazio och Molise. Det är en avfolkningsbygd, även om nationalparken lockar tillbaka människor då arbetstillfällen har skapats.

Bergen befolkas av både björnar och vargar. För att undvika att björnarna kommer in till byarna och gör räder bland bikupor och äppellundar, har man börjat att beskära träd i gamla övergivna äppellundar. Beskärningen får träden att åter bära frukt.

Många ekologer, skriver Christopher Preston i den underbara Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (2023), skulle vända sig emot dessa handlingar. För dem bör faunan lämnas och leva så opåverkat som möjligt av människorna. Men, fortsätter han, om det vilda och opåverkade inte längre existerar, borde inte då människorna hjälpa till att omforma miljön så att den kan husera båda världarna?

If animals don’t have their own wilderness to occupy anymore, then the land and its people must reshape themselves to help. (Preston, 2023:194)

I sin bok återkommer han ofta till hur traditionell kunskap hos urbefolkningen i Nordamerika tycks ha en större förståelse för hur människan och omvärlden hör ihop. De tycks närmast bli hjältar i en historia om den onda västerländska kulturen och den lokalt holistiskt tänkande och brukande vilden, beskrivningar som Arne Kalland varnar för i ”Environmentalism and images of the other” (2003), vilket jag tar upp i Står vår kultur i vägen för kunskap?.

Nu blir det inte så, utan han framhåller framför allt ekologer som studerar förändringen bland populationer. Många av ekologerna i boken tillhör också ursprungsbefolkningar i Nordamerika. Det är en bra balanserad bok och rekommenderas varmt.

I veckan satt jag lutad mot en tall med kaffetermosen. Solen var på väg ned. Det var ännu inte för kallt. Jag förundrades över eken vars topp består av fyra grenar som sträcker sig utåt snarare än uppåt.

Nåväl tillbaka till den implicita frågan om faunan bör ses som något som är utanför samhället?

Ska vi fortsätta idétraditionen som skilde kultur och natur, miljö och samhälle?

Här tycker jag att arbetet i nationalparken i Italien är väldigt intressant. För det finns något artificiellt i att ha denna åtskillnad mellan en djurvärld och en människovärld.

Likväl är det denna åtskillnad som tycks härska i till exempel Sverige när en varg visar sig i närheten av en skola eller i ett villaområde. Eleverna skickas hem eller så skjuts den, se Vargen är död. Om vi istället undviker denna åtskillnad, handlar det snarare om att lära sig hur man ska hantera det. Som till exempel att man beskär äppelträden i de övergivna äppellundarna så att den marsikanska brunbjörnen har mat.

Jag satt där och lät ögonen upptäcka det enskilda i landskapet.

Denna bild av en vildmark skild från det övriga samhället, som tycks vara härskande hos vissa ekologer och filosofer, är relativt ny. Jag går igenom delar av föreställningen i inläggen Naturen: det vilda och det tämjda, del 1 och Naturen: det vilda och det tämjda, del 2.

Här vill jag plocka upp något som jag nämnde i förra veckans inlägg och det är begreppet kosmologi, läran eller kunskapen om kosmos.

Kosmos är ett intressant ord som syftar på universum och världsalltet, som vi går till SAOL. Det har ett grekiskt ursprung, κόσμος, och syftar på ordning och lagar. För att undersöka idétraditioner och hur betydelser finns undangömda i ord vill jag utgå från skapelseberättelsen i Första moseboken.

Där skapar Gud allt på sex dagar och på sjunde dagen vilar han. Vi ser redan här att det inte är någon verklig bild av hur det gick till utan ska förstås mytiskt. Inte heller äldre tiders teologer trodde att det var en faktisk bild utan det är ett senare påfund som uppkom i och med fundamentalismen i början av 1900-talet.

En intressant förklaring som jag läste var i The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate (Walton, 2009). Syftet med boken är att tala till dessa fundamentalister som har fått för sig att det är en beskrivning av faktiska händelser. Snarare, menar Walton, är det en beskrivning av ett tempelbyggnation, vilket i sin tur leder till att jorden är Guds tempel.

Här ska jag inte gå in på resonemanget som underbygger argumenten utan i stället peka på vad det kan innebära att jorden är Guds tempel.

För även andra religioner har liknande tankar, även om det inte handlar om tempel. Mary Evelyn Tucker skriver i ”Worldviews and Ecology: The Interaction of Cosmology and Cultivation” (2003) att i kosmologier finns det en beskrivning av det som är liksom oftast det som bör. Vad det innebär är att det finns en föreställning om en underliggande ordning i tillvaron och tanken at bara vi följer den så kommer allt att bli bra.

Tucker menar att grunden till att vi ser en ordning är människans inneboende förmåga att se mönster och genom att se dem försöker vi skapa mening. Det gäller inte bara religiösa människor, understryker hon, utan även vetenskapsmän som till exempel ekologer.

Religiösa benämningar på dessa heliga mönster som är ordningsbringare är ordet eller logos, som när Johannes inleder till evangelium med orden: ”I begynnelsen fanns Ordet (logos, λόγος), och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” (Joh, 1:1). I andra religioner och kulturer har det namn som tao i taoismen, sharia i islam.

This patterning is called by many names in various religions. In Hinduism and Buddhism it is dharma or law; in Confucianism it is li or principle; in Daoism it is the Dao (Tao) or the Way; in Judaism it is seder bereishit or order of creation; in Christianity it is logos or word; in Islam it is shariah or law. For Native American Algonguins it is manitou or spirit presence. Among the Warlpiri people of Australia it is tjukurpa, sometimes translated as ‘‘dreamtime’’ but meaning in fact law or pattern in the landscape. (Tucker, 2003:118)

Som vi ser återkommer dessa tankegångar igenom historien och i kulturer. Att betänka är dock att begrepp som sharia och tao absolut inte betyder samma sak, däremot pekar de på föreställningen om ordning och en inneboende sådan i vår omgivning.

Jag hittade en gammal övervuxen stig vid sidan av joggingspåret, följde den men hindrades snart av buskarna som hade kommit upp när ingen längre gick där.

Två begrepp som hon lyfter fram och som ofta tenderar att överlappa varandra är kosmologi och världsåskådning. Dessa två pekar dock på två olika sätt att beskriva ordningen. Kosmologi utgår mer från en berättelse, medan världsåskådning syftar snarare på idéer och värden. I de kosmologiska berättelserna, fortsätter hon, beskrivs ofta en skapelse (kosmogoni) vilket pekar på hur världen är och kan beskrivas, samt ofta hur man bör bete sig.

[C]osmology is a more specific focused description of reality often associated with story or narrative. Thus, worldview refers to a broad set of ideas and values, which helps to formulate basic perspectives of societies and individuals. Cosmology is more specifically linked to an explanation of the universe (mythical or scientific) and the role of humans in it. (Tucker, 2003:118)

Det intressanta här är att även vetenskapen har en kosmogoni (skapelseberättelse) och försöker att förstå hur allt är. Dock undviker den strikt vetenskaplige att införa värden och värderingar. För att hänvisa till filosofen David Humes ord så inbegriper inte varat nödvändigtvis ett bör, alltså bara för att något är på ett visst sätt betyder det inte att det bör vara på det sättet.

Eller som min etiklärare sa: skilj noga på det beskrivande (descriptive) och det normativa (prescriptive).

Jag gick på stigen och såg något uppe i björken. Det var en nötväcka som gömde ekollon i ett hål i björken. Förundrad stod jag mitt på stigen och såg deras arbete med att pilla ur ollonen ur koppen som den växer ur.

Och här blir ett bra ställe att börja sammanfatta det som Tucker skriver. Människor ser mönster i tillvaron. Det är det som möjliggör vår överlevnad. Omgivningen kategoriseras därmed, vilket vi har gemensamt med alla arter. Det som skiljer den vetande apan från resten är att vi även skapar oss bilder av hur allt hör ihop, kosmologier. Genom alla tider har vi ständigt försökt att förklara hur det har uppkommit, för om man förstår hur något är uppbyggt, torde man också kunna förstå hur det borde vara.

Detta skapar en föreställning som inbegriper varifrån vi kommer och var vi befinner oss. Genom alla tider har vi tvingats att omvärdera hur vi förstår världen och då hänger det med en massa rester från förr. Detta är inte bara i kulturer utan också i oss människor, se Nej, jag är ingen schaman.

Vissa av dessa kosmologier försöker göras universella, medan andra förblir lokala. Den lokala kunskapen bygger på iakttagelser som traderas och förs vidare i en ständig dialog med sin omgivning. Denna samvaro med djuren som har pågått i tusentals år skapar en intelligens, skriver Preston, om hur man kan dela landskapet med faunan, ”lived thousands of years alongside a profusion of tenacious beasts, absorbing an ancient intelligence about how to share the landscape” (2023:260).

Vad vi ser är att det är oftast de kosmologierna som gör anspråk på att vara universella som uppkommer i och med urbaniseringen, det vill säga då man inte längre är i en omedelbar relation med faunan. Därmed förloras också kunskaper om hur det fungerar lokalt.

Medan jag stod och tittade på nötväckor upptäckte jag kungsfåglar som snabbt rörde sig bland grenarna och sökte efter insekter.

Den vetenskapliga metoden bygger på att testa detta. Man experimenterar och funderar på om det resultatet kan generaliseras. I den traditionen har man utvecklat ett språk som koncentrerar sig på att kunna beskriva, samt att överföras till andra metropoler, vilket gör att det språk som framträder ur kosmologin undviks. Detta skapar en värde-lös syn på världen. Själv menar jag att vi måste göra kunskapen som framträder värde-full.

Detta menar jag sker i den ekologiska forskningen, som är ämnet för den här bloggen.

Ju mer man upptäcker hur ekosystemen hör samman med olika delar och hur återkopplingsmekanismer möjliggör deras fortsatta existens, samt hur de i sin tur kopplas till andra system, då, menar jag, uppstår det ett bör att vidga vår kosmologi till att också uttala normativa idéer som kan vägleda våra handlingar.

Den vetenskapliga metodens syfte borde inte bara vara att upptäcka hur något är utan också kunna använda kunskapen, vilket människan har gjort i alla tider. Antikens greker skilde på myten och logiken, men de menade inte att den ena eller den andre skulle härska över den andre, snarare skulle de jämkas. Denna visdom menar jag att vi har glömt bort och den bör därför återupplivas.

Vi är en del av miljön och faunan och vi bör därför arbeta för att lära oss hur vi kan inbegripa faunan i kulturen, snarare än att åtskilja den.

Referenser:

Kalland, Arne (2003). Environmentalism and Images of the Other. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_1

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Tucker, M.E. (2003). Worldviews and Ecology: The Interaction of Cosmology and Cultivation. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_6

Walton, John H. (2009). The lost world of Genesis One: ancient cosmology and the origins debate. Downers Grove, Ill.: IVP Academic

Står vår kultur i vägen för kunskap?

En korp hörs. Där är den och dess nordöstliga flykt får mig att ändra riktningen upp mot ängarna i Bäckhalladalen. Där möter jag en grupp jägare. Skämtsamt frågar jag om det är säkert att gå där nu. Den ene svarar att de är färdiga. I bilarna har de fågelhundar, så jag utgår ifrån att de har jagat fågel. Flockar av vitkindade gäss flyger kil sydväst.

Dagen är kylig och solig, en av de där höstdagarna som jag älskar. Jag följer kostigen i västlig riktning och går längre bort än jag brukar. Nu är jag nyfiken på hur det ser ut i det västligaste hörnet av naturreservatet. Där hittar jag en damm. Så det är hit korna går på sommaren, tänker jag. Jag går längs strandkanten tills jag kommer till hårdare och torrare underlag. Jag lägger mig på slänten och solar.

I kanten rör sig något. Med kikaren ser jag att det är steglitser som badar. På himlen ser jag några ormvråkar. Först ser jag en i kikaren. Den gör ett utfall och mot en annan. De rör sig omkring varandra utan att göra den andre illa. Känner de varandra? Eller är det ett sätt att kämpa om revir? Har ormvråkar revir i luften?

Så ser jag något röra sig. I kikaren ser jag steglitser som badar.

Senare träffar jag JH, polarforskaren, och hans fru. De berättar att en familj ormvråkar håller till där. Var det dem jag såg? Senare dök nämligen en tredje upp.

Idag när jag läser ett kapitel om skillnaden mellan olika slags kunskap om ekologi, stöter jag på följande om hur den traditionella kunskapen utvecklas ”[r]einterpreting signals for learning” (Dudgeon & Berkes, 2003:88). Den utvecklas genom överföring mellan generationer. JH. och hans frus kunnande hjälper mig att överföra kunskap genom att jag utifrån mina iakttagelser kan omtolka det jag har sett.

De visar mig också en fjällskivling och berättar för mig att jag ska steka hatten. Men ät ringen rå. Den smakar mandel.

Jag äter ringen. Först smakar det mild svamp, men snart kommer den mandelliknande smaken. Det är njutning att stå där i solen och äta fjällskivling.

Hemma steker jag upp de två hattarna som de pekade ut åt mig. Underbart!

Erfarenheten bär jag med mig idag på morgonen när jag läser ”Local understandings of the land: Traditional ecological knowledge and indigenous knowledge” (Dudgeon & Berkes, 2003). I kapitlet diskuterar antropologen Roy C. Dudgeon och ekologen Fikret Berkes frågan om förhållandet mellan ursprungsbefolkningars ekologiska kunskap och den som framträder genom den vetenskapliga forskningen. I den skriver de att sociala system är inneboende i ekologiska system och att det påverkar hur olika värderingssystem uppkommer (härligt med alla dessa olika ”system”!).

[S]ocial systems are embedded within ecological systems, the ecological implications of various value systems are an important research question. (Dudgeon & Berkes, 2003:89)

För att göra detta mindre abstrakt vill jag exemplifiera med det som Lars Lundqvist skriver i en kommentar till Vad krävs av en fjortonåring?. Han påtalar att det som en fjortonåring bör lära sig är väldigt abstrakt och inte särskilt praktiskt. En lärare, fortsätter han, borde kunna visa hur klimatzoner påverkar varför vissa grödor odlas i södra Sverige men inte i norra eller varför man inte bör odla potatis på samma ställe år efter år.

Om man exv pratar om mat och livsmedelsförsörjning är det ju bra om man förstår att vilka grödor som kan odlas inte bara beror på klimat och väder, utan också på jordens kvalité och på skadegörare. Man kan exv odla sockerbetor på de bördigaste åkrarna i Skåne men inte alls i norra Sverige. Man kan inte odla potatis år efter år på samma mark utan bör helst ha 5-7 år mellan potatisåren för att undvika skadegörare.

Det skapar en praktisk kunskap, likt den jag bygger upp när jag rör mig ute i naturen och ligger på en soluppvärmd slänt i Bäckhalladalen.

Problemet som skapas, menar jag utifrån Lars kritik, är att vi får en förståelse för världen som bygger på det lästa, men inte på det upplevda, vilket jag tar upp i Nej, jag är ingen schaman. Nuförtiden tror jag snarare är de korta bildupptagningarna av allt möjligt som påverkar många, snarare än läsning. Vi förlorar därmed allt mer den kunskap som är baserad på erfarenhet.

Jag reser mig upp från slänten vid dammen och går nordöst. En gärdsmyg rör sig snabbt i buskarna. Högre upp i träden ser jag kungsfåglar. De är överallt idag.

Medan jag strövar där, iakttar fåglarna, hör de vitkindade gässen och funderar jag på vad jag hade läst på morgonen. (Ja, jag är mer teoretisk än praktisk!)

I kapitlet ”Environmentalism and images of the other” (2003) förde antropologen Arne Kalland en diskussion kring dem av oss som upphöjer traditionell kunskap som är kopplad till ett visst ekosystem, se till exempel mina schamanfantasier i Nej, jag är ingen schaman. Vi påstår att de har en gedignare kunskap som harmonierar med miljön som de lever i. Det ifrågasätter han.

Kalland menar att det snarare kan bero på att de är små och har begränsade möjligheter att utnyttja de tillgängliga resurserna. Det betyder således inte på att de har ett hållbart förhållande till sin omgivning utan att deras handlingar inte har den påverkan som ett större samhälle har.

When these peoples do not do more harm to their environments, it might be because of low population density, relative isolation with no external pressure, few market outlets, limited technologies or unattractive resources or habitats. (Kalland, 2003:9)

Jag påminns nu om en incident då jag för 30 år sedan åkte buss från Pucallpa i Peru. Bussen gick upp mot Anderna genom ett vidunderligt vackert regnskogslandskap. Bussen var fylld av indianer och längs hela vägen kastade de ut skräpet genom fönstret. Till slut ställde jag mig upp och sade vad gör ni!? Ser ni inte hur vackert det är?

En ung tjej log mot mig och klappade tyst och ironiskt händerna. Jag satte mig ned och förstod att min ord inte nådde fram.

Erfarenheten stannade med mig och kommer till minnes när jag hör vissa antropologer och ekologer som upphöjer ursprungsbefolkningens kunskap och att den skulle trumfa den vetenskapliga blir jag betänksam. Dessutom, som Kalland skriver, kan vi inte utgå att bara för att vissa delar av befolkningen lyfter fram sin kulturs förståelse av ekosystemet och att de skulle leva i harmoni med sin miljö, att de också lever efter vad de påstår. Vi kan inte heller utgå ifrån, menar han, från att deras levda kunskap bygger på en ingående ekologisk kunskap. Kanske har den snarare utvecklats pragmatiskt i landskapet?

We cannot a priori assume that people’s perceptions and norms are mirrored in their actual behaviour. If such a connection is present this is not necessarily a result of ecological understanding and conscious conservation but might be a coincidental side effect of something else. (Kalland, 2003:12)

Snarare, fortsätter han, kan de använda detta för att hävda sin kulturs insikter för att upphöja den. Det gör alla kulturer, förutom den västerländska som i någon slags självplågan påstår att den enbart är destruktiv.

Jag tänkte på detta då jag läste i filosofen Christopher Prestons bok Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (2023). Den är tyvärr snart utläst. I alla fall beskriver han på ett ställe valforskning i Alaska och hur den dels är lokal och dels hur den kopplas till ett kollektivt vetenskapligt samtal som pågår över hela världen. En hypotes testas genom att en mängd olika forskare, genom sina discipliner, undersöker olika aspekter. Det är fantastiskt.

I den vetenskapliga metoden, genom experiment och jämförande av resultat finns något som höjer sig över kulturers sätt att inhämta kunskap. Man testar och prövar ständigt resultaten; ur det följer kunskap. Just genom denna metod finns det alltid en risk att skapa en motsättning mellan kosmologi, det vill säga hur man uppfattar världen, och det som empiriskt uppvisas. För kosmologin, hur vi tror att världen är ordnad, formas av den sociala konstruktion som vi är socialiserade in i. (Kosmologi och dess påverkan kommer jag att återkomma till.)

Eller låt mig uttrycka detta på ett annorlunda sätt. Immanuel Kant uppmanar oss i essän ”Vad är upplysningen?” till att våga lära, ”sapere aude”. Sapere är en böjning av verbet sapiō som har ett intressant kluster av betydelser.

Etymologiskt har det med att iaktta och pröva. Det fick senare betydelsen att smaka, men också att urskilja (sapio). Vad vi ser här är att förvisso befinner vi oss i en social konstruktion, men genom att iaktta, pröva och urskilja, det vill säga att följa upplysningens credo, att använda förståndet, kan vi förändra kosmologin till de inneboende villkoren som världen erbjuder oss.

Och det som vi märker när vi vågar veta är att vi i människor, genom vår volym totala handlande, påverkar våra livsbetingelser på ett negativt sätt. Det finns ingen Gud som här kan hjälpa oss utan det är våra gemensamma handlingar som påverkar processer som vi börjar att begripa oss på, men vars icke-linjära bana är i stort sätt omöjlig att förutspå.

Låt mig avsluta detta inlägg med en annan upplevelse från gårdagen. Jag kom på hällarna vid stenbrottet. Jag fick se en tornfalk och en kråka tumla omkring i luften. Varför vet jag inte?

Det var sannerligen en uppvisning i flygkonst och skillnad mellan hur de är uppbyggda kroppsligt. Det jag förvånas över är hur mycket mer flexibla kråkorna verkar vara i luften. Är det så?

Referenser:

Dudgeon, R.C., Berkes, F. (2003). Local Understandings of the Land: Traditional Ecological Knowledge and Indigenous Knowledge. In: Selin, H. (eds) Nature Across Cultures. Science Across Cultures: The History of Non-Western Science, vol 4. Springer, Dordrecht. https://doi.org/10.1007/978-94-017-0149-5_4

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Nej, jag är ingen schaman

Det var en het dag. Jag och Maggie gick längs med en timmerväg genom ett bestånd granar som hade vuxit någon meter. Det fanns ingen skugga. På kalhyggen är det varmare än i den omkringliggande skogen och det märkte jag av denna dag. Mina vattenflaskor blev allt lättare och det var långt kvar till Höör där vi kunde fylla på. Vi hade gått Skåneleden från Hässleholm och skulle den dagen anlända till Höör. Ännu var det någon mil kvar.

Även om jag har vandrat mycket och vet att jag klarar av bra mycket mer än vad jag upplever, så börjar tankarna komma. Oron sprider sig i kroppen. Värmen tryckte, fantasierna kom och de var kopplade till indianerna i Nordamerika och deras shamaner som kunde resa i andevärlden.

Jag har alltid varit lockad av deras andliga syn på världen och försökt anamma och applicera den när jag har varit ute på långvandringar. Vandringarna har då blivit tillfällen för andlig utveckling och där jag har kunnat inhämta kunskap om tillvaron som jag inte har förmått i den vanliga världen. Vandringarna var en slags allvarlig lek för att nå kunskap.

För att förstå vad jag menar med det tänker vi oss barn som leker affär. Alla vet att man inte handlar, men vi agerar som om vi gör det. Det är också ett sätt att socialiseras in i en värld av regler och normer. När vi leker affär får jag inte bara ta något från barnet, utan jag måste betala med det, men med låtsas pengar. Det är så vi lär oss hur vår värld fungerar. Eftersom vi faktiskt lär oss hur världen fungerar genom leken är den allvarligare än vad vi tänker oss.

För att återknyta detta till vandringen så lekte jag schaman. Men det finns ett problem. Barnet som leker affär socialiseras in i den kultur som hon lever i. Men jag, som lekte schaman som gör en anderesa, hade tagit på mig en kulturyttring, med allt vad som är behäftat med det, och överfört det i ett sammanhang som ytterst ytligt var kopplat timmervägen norr om Höör. Likväl trodde jag på det jag gjorde. Men så kom jag till insikten att det var absurt vad jag höll på med.

I värmen och bristen på vatten kom jag plötsligt till insikt att hela tankemenageriet som jag upprätthöll inte var mitt. Jag lekte schaman i en kultur som inte har schamaner.

Den enda kunskapen som jag hade till mitt förfogande var det jag hade läst i de antropologiska verken och framför allt i antropologen Michael Harners bok Schamanens väg: en vägledning till kraft och helande (1989). Den är en nyandlig bok, där han menar sig ha tagit kunskap från olika folkslag och gjort ett mischmasch av. Eller för att vara lite schysstare; han menade sig ta delar ur alla dessa kulturen och menar sig ha funnit en kärna eller en essens av vad schamanism var. För andligt öppna som mig var det perfekt! Och jag läste den som 17:åring och blev helt till mig!

Men nu gick jag där i den vibrerande hettan och kom jag på hur mycket de tankarna hade genomsyrat hur jag uppfattade naturen omkring mig. Dessa tankar hade format och inramat det jag upplevde i en slags kosmologi formad av det jag hade läst mig till (Meskin, 2002). Mer om vad jag menar med ”läst” kommer, men först måste jag gå en omväg.

För här måste jag stanna upp lite för att gå igenom vad jag menar. För jag vill använda erfarenheten på timmervägen som grund för det jag vill diskutera i framtida inlägg.

Som jag skrev i förra inlägget Ska ekologerna alltid få sista ordet? vill jag jämföra olika kulturers syn på miljö. Egentligen vill jag inte gå in i det för djupt i hur vi uppfattar verkligheten omkring oss, men jag kommer inte förbi den teoretiska biten, då utan den grunden blir min utgångspunkt obegriplig. Den kommer också att tydliggöra det samtal som jag och Lars Lundqvist för om vad vetenskapen kan säga och hur det förhåller sig till de värden som vi har i ett samhälle.

Först och främst är utgångspunkten att vi alla lever i en socialt konstruerad värld. Det betyder att det som vi upplever omkring oss formas av ett mönster som vi har lärt oss att se sedan vi föddes och började socialiseras in i samhället/kulturen vi lever i. Det är i från kulturen som vi får ett värdesystem.

För att förklara vad jag menar hänvisar jag till av de grundläggande böckerna i diskussionen kring social konstruktion. Den är skriven av sociologerna Peter L. Berger och Thomas Luckmann och heter The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge (2011 [1966]). I boken skriver de om hur en individ formas in i ett samhälle och hur den formningen blir hennes verklighet.

Premissen, menar de, är att människodjuret skiljer sig från andra djur då det föds underutvecklat. Det som skiljer oss från andra djur är hur länge som vi är hjälplösa. Det beror på att vi måste lära oss så mycket innan vi kan fungera socialt.

Det gör avkommorna ytterst sårbara, men som art är människan oerhört anpassningsbar till nya miljöer.

Vi har en inneboende öppenhet för världen vi föds in i, men ju äldre vi blir ju inneslutna blir vi i det som vi är vana vid. På ett sätt kan vi säga att vi konstrueras av det sociala. Det skapar ett system av kunskap som vi lever i; det berättar för oss hur vi bör förstå världen. Det är också i det olika kunskapssystemen som det kan uppstå konflikter med andra kulturer.

Begreppet kunskapssystem har jag fått från filosofen Bernard Williams som använder det i essän ”XIV – The truth in relativism” (1974). I den diskuterar han vad relativism är och hur vi ska förstå det.

I det här sammanhanget bygger det på hur ett samhälles kunskap ska värderas i relation till ett annat samhälles kunskap. Kan relativism existera? Alltså kan man påstå att två verklighetsuppfattningar, sanningsanspråk, är riktiga trots att de är oförenliga?

För honom kan det uppstå om det finns en underdeterminerad kunskapsnivå, det vill säga att man vet inte tillräckligt mycket för att kunna fälla ett avgörande. Är informationen tillräcklig är det ingen mening att fortsätta diskussionen. Ett kunskapssystem kan därför ha fel.

Så ett kunskapssystem som påstår att jorden är 6000 år gammal för att det står så i en skrift som de betraktar som helig har fel. Det finns tillräckligt med observationer för att vederlägga påståendet.

För Williams finns det i grunden ingen relativism om vi ser det som ett kunskapstekniskt problem. Har vi tillräckligt med fakta, så är diskussionen löst.

Som alla filosofer utgår han från en teoretisk scenario. Själva är vi djupt insyltade i de sociala konstruktionerna och ofta bryr vi oss inte om hur mycket fakta som ligger på bordet. Vår kunskap är viktigare, trots att den kan motbevisas.

Här uppstår det dock ett problem som redan Galileo berörde i brevet till storhertiginnan som jag nämnde i Vad krävs av en fjortonåring?. Galileo menar att mycket av kritiken mot Kopernicus berodde på att den senare hade skrivit på matematikens språk och det begrep inte hans vedersakare. Vad jag menar är att hur vi förstår världen, utifrån vetenskap eller pseudovetenskap kommer från det lästa och för att kunna läsa det krävs ämnesspecifik kunskap. Har vi inte den kan vi hänfalla åt åsikter och detta får företräde framför kunskapen, se En miljö bara för människan?.

Det intressanta i detta är att ju mer vi läser, ju mer formar vi vår världsbild av det vi läser. Filosofen Jacob Meskin menar i ”Textual reasoning, modernity, and the limits of history” (2002) att vår läsning formar vår verklighetsuppfattning. Så hur vi uppfattar världen är allt mer textkonstruerad.

This dimension refer to the way in which traditional reading practices tend, over time, to locate individuals in ever more textually shaped, or textually constituted worlds. (Meskin, 2002, s. 167).

Tittar Maggie på molnen eller vattenytan?

Det är här jag vill återgå till den heta dagen i juni då jag och Maggie gick på timmervägen.

En bok som jag hade läst som 16:åring som handlade om schamaner, Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande (Harner, 1989) hade gjort så stort intryck på mig att jag som 45:åring fortfarande påverkades av den. Men där och då upptäckte jag att jag i grunden var förvirrad och konfys.

Ordet konfys använder jag här i dess ursprungliga betydelse som kommer från latinets confundo, att blanda samman två vätskor som är oförenliga. På samma sätt hade jag försökt att anamma ett kunskapssystem, det så kallade schamanistiska, i det samhälle som jag levde i, vilket baserade sig på helt andra grunder. Dessutom, för att följa Williams regel, gjorde jag fel då jag använde mig av ett kunskapssystem som inte var anpassat till min sociala miljö samtidigt som det fanns observationer som gjorde att det jag försökte uppnå något som inte var förenligt med faktan på bordet.

Det var ett uppvaknande som skedde där på timmervägen. Eller för att uttrycka mig metaforiskt utifrån Meskin: Jag lyfte mina ögon från boken jag läste och upptäckte att jag hade befunnit mig i en sagovärld. Texten som jag hade haft inför mina ögon var fel.

I de fortsatta inläggen kommer jag att återkomma till begrepp som kunskapssystem och hur de kan komma i konflikt med det som vetenskapliga discipliner finner. För i slutändan, även om vi ständigt lever i en socialt konstruerad värld, så kan vi undersöka den disciplinerat genom metoder. I detta bör vi också erkänna att det i kunskapssystemet finns värderingar och dessa är formade utifrån systemet som man befinner sig i.

Vad jag personligen söker är värderingar som finns inneboende i varat och vars betydelse vi endast kan ana. De tankarna har jag från andra böcker. Vi får se om även de bör förkastas eller förändras?

Referenser:
Berger, L. Peter, och Luckmann, Thomas (2011 (1966)) The social construction of reality: A treatise in the sociology of knowledge. Open Road Integrated Media: New York

Harner, Michael (1989). Shamanens väg: en vägledning till kraft och helande. Göteborg: Korpen

Meskin, Jacob (2002). Textual reasoning, modernity, and the limits of history. Ss. 162–174. Från Ochs, Peter & Levene, Nancy (red.) (2002). Textual reasonings: Jewish philosophy and text study at the end of the twentieth century. London: SCM Press

Williams, Bernard (1974) ”XIV – The truth in relativism”, Proceedings of the Aristotelian Society New Series, Vol. 75 (1974 – 1975), Ss. 215-228. http://www.jstor.org/stable/4544875

Ska visenterna få ströva fritt?

Idag blåser det ute. Hårda södervindar drar i träden utanför. Länge har brittsommaren skämt bort oss här i Simrishamn. Solglasögonen har varit på och efter jobbet har jag suttit och rökt min pipa med en kopp te på balkongen. Röken retar smaklökarna och jag förnimmer nya smaker.

Häromdagen satt jag uppfylld av tankar då en fågels täckning väckte min uppmärksamhet. Det var en entita som hade kommit in i trädgården. Den sökte insekter i bland lavarna som har växt på barken i det asiatiska trädet som växer i trädgården.

Jag förundras över hur genom inhemska lavar och mossor träden införlivas i den svenska ekologin. Även om trädet inte får sin plats ger dess yta plats för det inhemska.

Död ved ger livsrum. Från Bäckhalladalen

Då jag nu var väckt ur mina tankar kom blåmesarna kvitter och akrobatik till känna i kastanjen. Det var fullt av dem. De klättrade och flög mellan löven som var angripna av kastanjemalen. Kanske bildar gångarna och sprickorna i löven utrymme för andra insekter?

Nu var jag fullt närvarande och den där underbara känslan då skönheten griper tag i mig spred sig i kroppen. Ett leende dök upp i mitt ansikte. Efter piprökningen beslöt jag mig för att ta en promenad. Vindar och höstflytten hade lett till att det var småfåglar överallt i buskar och träd.

Under de två veckorna som har gått sedan jag skrev sist har jag lyssnat på en del poddavsnitt som har lett min undran in i nya miljöer. Ett var 191: Rewilding Myths and Misconceptions with Ian Parsons.

Ian Parson var ny för mig och hans kritiska syn på återintroduktion av djur gav mig ett nytt perspektiv på debatten om vi bör introducera eller återintroducera djur i den lokala ekologin. I samtalet med poddvärden Tommy påpekade han att många av projekten med återintroduktion inte fungerar. Organismerna dör och det beror på att egentligen finns inte förutsättningarna för att placera dem i miljön.

För att begrunda kort vad han menar drar jag mig till minnes en promenad jag gjorde i Bäckhalladalen för några veckor sedan. Jag tänkte på hur mycket död ved det låg i vissa delar. Det var nedfallna träd som nu på höstkanten pryddes av musslingar.

Jag steg av stigen och fotograferade och beundrade. Ett äldre par kom förbi och mannen frågade mig vad jag hade sett. När jag sade att jag beundrade svamparna tystnade de och gick snabbt vidare.

En tok, tänkte de nog.

Det som slog mig medan jag tittade på alla dessa nedfallna träd var hur många träd i olika stadier av nedbrytning det måste ha funnits i de äldre skogarna. Numera är det sällan så mycket död ved i skogarna som det en gång bör ha varit.

Detta är ett exempel på vad Parson för fram i poddavsnittet. Miljöerna måste finnas där organismerna kan husera.

Men det måste inte bara finnas livsrum på ett ställe utan på många ställen så att de kan hantera förändringarna för att inte falla i utdöendeskuldfällan. Det är detta som Parson för fram. Förutsättningarna för arterna måste finnas på en stor yta, så att de inte koncentreras på en för liten yta. Detta gäller framför allt de stora däggdjuren som kräver stora ytor att röra sig på. Likaså finns det en risk de små koncentrerade öarna i landskap att en eld eller något annat sker som dödar dem.

För att illustrera tankegångarna sökte jag efter hur långt projektet med att återintroducera visenter i Sverige. Ekologen Carl-Gustaf Thulin berättar på Natursidan att förstudien är klar, Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna (Hansson, 2024). Den finns att ladda ner här: Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige (Thulin et al., 2023).

En av tankarna bakom visentens införande är den funktion som de tillför ett ekosystem, där de skapar habitat för andra organismer. Thulin et al. skriver att de ”betar både gräs och vedväxter och har därmed potential att hålla igenväxande landskap öppna” (2023:5). Här finns det mycket att gräva i, varav flera saker nämns i det här inlägget, På naturens premisser. Vilket illustreras med följande bild där vi kan se hur visentens närvaro påverkar och möjliggör livsutrymme för en mängd arter.

*Bild tagen från* https://rewildingeurope.com/rewilding-in-action/wildlife-comeback/bison/

I studien undersöker de olika platser i Sverige där förutsättningarna finns för att introducera dem i det vilda. De anger olika skäl till varför vissa är bättre än andra. Det viktiga är dock för det här resonemanget att vi ser hur spridda de möjliga områdena är. Det största skälet till detta är människorna och att få vill titta ut ur fönstret och se en visent i trädgården eller att vetefältet har manglats ned.

De gröna områdena är de ”har den lämpligaste kombinationen av habitat och vinterföda /…/ och minst konfliktyta i relation till människa” (Thulin et al. 2023:58).

Som vi ser i figuren bildar habitaten öar i landskapet. Förvisso blir det en slags skärgårdsliknande miljö i Bergslagen. Frågan uppstår då om de ska hållas på en ”ö” eller om det ska finnas faunapassager, till exempel broar, emellan dem? Personligen är jag för detta, men därmed får jag inte blunda för de stora problem som uppstår, vilket inte heller författarna gör.

I detta pågående samtal finns det dock något som Parson tar upp som många rewilding:förespråkare, enligt honom, inte tar hänsyn till. Det är tiden. Som jag så ofta återkommer till återvänder många däggdjur naturligt och spontant till miljöer i Europa, se till exempel Vargen i Europa, en framgångssaga.

Parson själv, som framför allt är ornitolog, nämner den förändring i fågelpopulationer uppstår naturligt genom hur de olika arterna sprider sig i över kontinenten och i landskapet. Klimatförändringarna gör att vissa arter försvinner och andra tillkommer. Vissa kan anpassa sig och andra inte.

Tiden tycker vi ofta går för långsamt och vill skynda på den. Så därför vill vi återintroducera arter eller bara introducera arter. Grupper vill forma landskapet efter sina föreställningar och visioner. Det är allt från visenter till contortatall. Likheten med visenterna och contortatallen är att de inte kommer spontant, utan att de aktivt införs utifrån olika syften.

För att avsluta detta inlägg fann jag bilden ovan. En afton gick vi vid Lersjön väster om Sunne. Maggie sprang och ville hämta pinnar med min käraste. Själv plockade jag beska lingon. Jag lade några på en sten och tog ett foto innan jag åt upp dem.

Nu när jag ser bilden ser jag att molnen i bakgrunden speglas i vattnet. I den nedåtgående solen får stenarna en röd ton. Jag tycker det är en vacker bild. De olika färgerna kontrasterar mot varandra. Men den är också väldigt artificiell. Skulle jag inte ha ätit upp lingonen hade de ruttnat och ljuset föll just så för en kort stund.

I evolutionens tidslöshet är vi människor blott ett ögonblick och likväl, i vår iver, är vi på väg att förändra så många av de förutsättningarna för organismers överlevnad. Att vi är medvetna om hur vi förändrar gör att vi också kan bereda vägen för arternas mångfald och detta måste göras med ödmjukhet för vad vi vet och förstår. I detta finns det dock en varning och det är att inte det estetiska och nyckfulla sinnet bör vara det som formar vår föreställning. Det är vad jag fick med mig av intervjun med Ian Parson och jag rekommenderar dig att lyssna på den i din poddapp.

Referenser:

Hansson, Erik. (2024). Förstudie om visent i Sverige – första slutsatserna. Natursidan. Publicerad 240314 [hämtad 251004].

Thulin C-G; Ausilio GM; Sannö A; Niklasson M; Kjellander P. (2023). Genomförbarhetsanalys av återintroduktion av visent (Bison bonasus) till Sverige. Sveriges lantbruksuniversitet, dnr SLU.afb.202311

Vargen i Europa, en framgångssaga

I väster har vindar, värme, termik bildat ett vackert mönster i molntäcket som breder ut sig. Jag ligger halvlutad mot en sten som har trillat ned från stengärdsgården. Måsar samlas i små flockar på himlen. En lövsångare lockar.

En tornfalkshona är på jakt. Den ryttlar och förflyttar sig sedan genom att liksom dala i en båge för att ånyo inta en ny plats. Termiken gör att den kan segla korta ögonblick på samma ställe innan den börjar ryttla. Så dyker den och landar på marken. Jag kan inte se med kikaren vad den har fångat. Den flyger upp och sätter sig i toppen av ett träd. Den verkar redan ha ätit upp bytet. Jag tänker att det måste vara skönt att kunna få behålla all mat nu när ungarna är utflugna.

Det är varmt där jag halvligger. Tankarna gör att jag glömmer bort var jag befinner mig, för att sedan återvända till landskapet. Det är rovfåglarna som fångar min uppmärksamhet.

Innan jag kom hit gick jag förbi ena dammen Bäckhalladalen. Då jag hade en märklig stress i kroppen valde jag att sätta mig ned och ta in det jag såg. Något rörde sig i en buske. Jag spanade med kikaren. Så fick jag se en rödhake som inte var rädd för att bli iakttagen. Den kom närmare, stannade i strandkanten. Den flög upp. Fångade en insekt. Tillbaka in bland buskarna. Snart kom den tillbaka igen.

En gul trollslända drog med sin långa svans på en pinne som stack upp ur vattnet. En blå trollslända kom och störde den. De flög iväg, sammansatta. Så kom den gula tillbaka, fri från den blå hannen.

Jag fick syn på en lövsångare, men den ville inte bli iakttagen och drog sig snabbt undan i grenverket.

Nu var stressen borta och jag reste mig upp för att gå till ängarna.

För att upprätthålla det här öppna landskapet låter man kor ströva här. Nu är de borta för säsongen. Spåren av dem är spillning och stigar i ljungen. En bit bort finns det en hästgård, men de låter inte hästarna ströva här. En del av rewilding är att låta olika betande arter dela ett område då de väljer olika växter och att kon sliter loss gräset med sin tunga, medan hästen knipsar av med sina tänder. De olika teknikerna formar miljön.

Kanske man borde låta visenter gå här? Tanken kommer under läsningen av Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals (Preston, 2023). Han har lämnat vargarna, som jag beskrev i Vargen hjälper oss att få syn på oss själva och talar om bisonoxen i USA. Han beskriver att stora delar av bisonoxarna inte är genetiskt rena. De är hybrider med nötkreatur.

Det intressanta är att trots att de tillhör två helt olika arter, bos och bison, kan de föröka sig med varandra. Då de är tåligare än oxdjuren är det vissa ranchägare som hellre bedriver boskapsskötsel med antingen bison eller med hybriderna. Det går inte att se skillnad på dem.

Så nämner Preston något som får mig att haja till. Han nämner biologen Michael Soulé och en text som jag har diskuterat en hel del på den här bloggen, ”What is conservation?” (2014 [1985]).

The mixing of bison and cattle genes does not matter much from the point of view of a rancher. You have a rugged animal that meets your market needs. But cattle genes matter a lot from the point of view of bison conservation. If you are trying to save a vanishing species, genetic integrity is often thought to be the heart of it. Michael Soulé, a founder of the discipline of conservation biology, insisted that one of the most important beliefs in conservation is that the results of evolution are good. (Preston, 2023:68).

Referensen är till ovan nämnda artikel. Jag tar fram den ur bokhyllan. Men innan jag diskuterar den och även en annan artikel som jag har läst, vill jag återvända till platsen där jag satt halvlutad mot stenen.

Molnen i väster talade till mig genom sin skönhet. Jag ville fånga dem i min kamera. Resultatet ovan visade på det futila i mitt försök, detta för att scenen ingick i något mycket större. Även om jag i min upplevelse hade ramat in scenen ingick de i ögonblicket. Snart hade vindarna förändrat deras konstitution, dessutom valde jag molnen i väster och inte de i öster som inte uppfyllde samma estetiska form. På samma sätt som jag inte tog en ny bild senare, då himlen hade förändrats helt.

Vad jag syftar på är just att ur våra tankar och föreställningar framträder vår omgivning och vissa delar talar till oss, medan andra delar förblir stumma och ignorerade.

Soulé skriver att conservation biology, eller bevarandebiologi, är en krisdisciplin som han jämför med forskningen av cancer, se också Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin. I en kris måste man, fortsätter han, agera utan att all kunskap finns.

A conservation biologist may have to make decisions or recommendations about design and management before he or she is completely comfortable with the theoretical and empirical bases of the analysis. (Soulé, 2014:32)

På vilka grunder fattar man då beslutet? Hur vet man tillräckligt? Det utgår ifrån, fortsätter han, dels en grundläggande kunskap, dels utifrån vissa grundläggande värderingar. Det senare går jag igenom i Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.

Bevarande biologi, som vi ser består delvis av kunskap, samt av värderingar. Detta skapar ett visst agerande när det kommer till bisonoxen i USA, där de genetiskt rena bevaras och de genetiskt orena, slaktas och säljs på marknaden.

Även om det låter märkligt och jag vill inte helt avfärda tanken; då det finns skäl till genetisk renhet. Och måhända har jag tillspetsat det något. Likväl är inte just den här blandningen av gener en del av evolutionen? Som pendang kan det tilläggas att artbegreppet är något som biologerna inte är överens om utan det finns flera olika definitioner, varav en är om individerna kan föröka sig eller inte.

Tankarna om genetisk renhet får vi lämna, men vi fortsätter att prata om bevarandebiologins ytterst syfte och det gör vi med hjälp av artikeln ”Now What? The conundrum of successful recovery of wolves and other species for European conservation” (Pettersson & von Essen, 2025). För vad ska vi göra med vargens framgångssaga?

Som jag tidigare har påpekat många gånger, bland annat i går, så har vargen, trots tjuvskyttar och lokala protester, lyckats sprida sig framgångsrikt i västra Europa. En del av det beror på olika fördrag som till exempel Bernkonventionen där länder förband sig att skydda utrotningshotade djur, se EU sätter ramar. Det är bra för vargen.

Pettersson och von Essen skriver att vargen finns över hela kontinenten och att det finns en allt högre anslutning dem emellan, vilket gör att de inte blir genetiskt isolerade som i Sverige. De är nu över 21500 individer och har ökat med 58% mellan åren 2012 0ch 2022. Det gäller dessutom inte bara vargen utan en mängd andra rovdjur vilka nämns i citatet nedan.

Wolves are now found in all but the smallest countries of the continent, with increasing connectivity between the different populations, which combined exceed 21,500 individuals. This represents a 58% increase over the past decade(2012–2022) alone . The positive trendis not limited to wolves. Populations of brown bears, lynx, wolverines, and golden jackals have all increased by 16%–20%since 2016, with bears reaching numbers of over 20,000 on the continent. Birds like eagles, falcons, kites, and cranes are seen in numbers again, and the populations of previously overdepleted ungulates (e.g., boar, deer, and ibex) have swelled to unprecedented levels. (Pettersson & von Essen, 2025:1, referenser borttagna)

Så, skriver författarna, vad gör vi nu?

This reality of previously endangered species rebounding and expanding into agricultural and residential areas poses several difficult questions, including now what? Where do (and don’t)these species belong, and how much is “enough”? (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Frågan och svaret de kommer med är inte ny. För mig som lyssnade på poddar om vargen och dess status under turen i Dalarna (En amerikanare är trygghet) sade de båda italienska vargexperterna Luigi Boitani och Valeria Salvatori, se Varför lyckas italienarna?, att det snart börjar bli dags att förändra storleken på rovdjurspopulationerna. De bör inte bli för många.

Det är här jag vill återvända till Soulé och krisdisciplinen bevarandebiologi. Även om Pettersson och von Essen inte hänvisar till just Soulés artikel utan en annan, skriver de, att den föddes för att hindra den ekologiska degrationen och utrotningen av arter. Den tanken, fortsätter de, har format generationer av bevarandebiologer och skapat en mängd bevarandeorganisationer.

Born from environmental losses of the 20th century, conservation biology was wrought as a “crisis discipline” with a mission to halt ecological degradation and species extinction (Redford and Sanjayan 2003). This mission has shaped generations of conservationists and given rise to a vast number of conservation organizations, governmental departments, laws, conventions, and treaties. (Pettersson & von Essen, 2025:2, deras referens)

Den här ingången, skriver de, har skapat förutsättningar för många arter att överleva, men den är också allt mer kritiserad.

While this approach has offered many species the means to recover, it is increasingly criticized. (Pettersson & von Essen, 2025:2)

Det är här som politik, pengar, vetenskap och kommer i fokus. För många organisationer har just formats till rovdjurens försvar. Men tänk om deras arbete har nått ett slut? De har varit framgångsrika, eller i alla fall tillräckligt framgångsrika. Och, för att uttrycka mig polemiskt, har de då deras existensberättigande upphört?

Avslutningsvis hamnade jag i alla fall bland vargarna även om det gick över bisonoxar i USA och en fin promenad i Bäckhalladalen.

Därför låt mig avsluta med en fråga som jag fick igår. Har jag själv ändrat ståndpunkt? Nej, jag är fortfarande för ett samhälle som blir allt mer förvildat. Liksom Soulé skriver i ”What is conservation biology?” så behöver djur och växter för sin överlevnad som en genetiskt tålig art stora ytor att kunna leva och frodas på. Ju större ytor, desto mindre sårbara är de för stokastiska händelser, vilket i sin tur minskar utdöendeskulden.

Likväl, trots den grundläggande värderingen, så måste jag erkänna och lyfta fram det problematiska i en sådan värdering. Dessutom, vilket delframgången med rovdjuren visar, måste fler sidor måste komma till tals. Vetenskapen får inte heller missbrukas genom att man väljer ut vissa delar för att använda dem som ”vapen i debatten”, ”weaponization of ecological theories” (Pettersson & von Essen, 2025:5).

Av den anledningen försöker jag hela tiden att undersöka tingen från olika sidor, för och emot, framför allt för att lära mig själv, samtidigt som jag inte vill fångas av en kognitiv bekräftelsebias, där jag endast söker efter argument som bekräftar det som jag redan tycker.

Om det får mig att verka velig, då har jag lyckats!

Referenser:

Di Bernardi C; Chapron G; Kaczensky P; Álvares F; Andrén H; Balys V; et al. (2025) Continuing recovery of wolves in Europe. PLOS Sustain Transform 4(2): e0000158. https://doi.org/10.1371/journal.pstr.0000158

Pettersson, Hanna L. & Von Essen, Erica. (2025). Now What? The Conundrum of Successful Recovery of Wolves and Other Species for European Conservation. Conservation Letters 18(5), e13143, DOI: 10.1111/conl.13143.

Preston, Christopher J. (2023). Tenacious Beasts: Wildlife recoveries that change how we think about animals. The MIT Press: Cambridge.

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.

Förringar jag klimatförändringen?

Dagen innan jag återvände till Simrishamn gick vi Gruvrundan nordväst om Sunne. Ända sedan jag gick där med Maggie i april har jag velat besöka området igen, se Rapsodi i Värmland och även visa rundan för min käraste. Vi bestämde oss för att följa leden nästan hela milen förutom de två sista kilometrarna mellan Storgruvan och Asphöjden.

Kartan är från beskrivningen av rundan på hemsidan Sagolika Sunne.

Även om det var en del bilar på parkeringen fick vi hela rundan för oss själva. För mig som bor i Skåne är det en lyx att få vandra ensam utan en massa annat folk. Vädret var perfekt, varken för varmt eller blött. Vi hade med smörgåsar och smågodis.

Det jag tycker om med vandringen är hur det ständigt finns något att begrunda. Gruvorna är övergivna, gammal infrastruktur har förfallit och området har omformulerats genom att göra det till en turistdestination. Samtidigt är det en byggd där skogen brukas, vilket har skapat olika habitat. Vissa delar är täta granbestånd, andra gles tall, barrområden övergår i löv, höjdskillnader och olika avstånd till vatten.

Allt detta kom jag att tänka på under morgonens läsning. Litteraturen var ett kapitel ur boken Biodiversity and climate change: transforming the biosphere (red. Lovejoy & Hannah, 2019), samt ett kapitel ur Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021).

I kapitlet ”What Is Climate Change?” gör Michael C. Maccracken (2019) framförallt en genomgång av grunderna i vad som är skillnaden mellan klimat och väder, som han summerar med orden ”climate is what you expect and weather is what you get” (2019:12).

Det betyder att klimatet är de väderförhållanden som sker över typ 25 til 30 år. Det i sin tur kan delas upp i andra delar, som de lokala förhållandena och vad som påverkar väderförhållandena över tid. En regions klimat, skriver han, inkluderar de längre variationer och cykler över säsonger och år.

Jag tänker mig att många förknippar klimatförändringar med något negativt, katastrofer och möjligen tillkommer undergångstankar. Snarare är det en neutral term. Klimat är inte stabilt, även om vi upplever det så. Att man ser det över tre tre decennier talar ändå för att även om det samlade vädret ser olika ut från år till år finns det en viss beständighet. Det betyder att avvikelserna sällan är stora, däremot över en lång tid kan man se trender.

Här vill jag inte snurra bort mig i det alltför intrikata och komplexa utan snarare se till förutsättningarna lokalt. Låt mig ta ett exempel där jag inte har kopplat ihop vissa delar. Binkley skriver i kapitlet ”Physiology and Life History of Trees” om rotsystemen hos olika träd. En funktion är att de stabiliserar träden i marken. Vissa träd har djupa rötter, medan andra har ytliga. Tallen har en pålrot, vilket inte granen har. Detta skapar olika livsbetingelser.

Tallen tål högre vindar, medan granen tål högre väta i markerna. Hur skulle mycket mer regn påverka tallen eller torka granen? Är landskapet en sänka som fångar upp regnet eller en höjd där vattnet kan rinna bort? Så många frågor som vi kan ställa oss när vi är ute och går.

En granlåga som får mig tänka på John Bauers troll.

Jag tänkte tillbaka på vandringen och försökte minnas hur det såg ut där de olika bestånden var. Alltför ofta handlar vandringar om att komma framåt, så också för oss. Men det är i skogen, bland träden i dess miljö som det lästa kan bli konkret.

Det är också här som klimatförändringarna blir intressanta. Tänk er att tallen och granen kan bli många hundra år gamla. En tall uppemot 800 år, medan en gran runt hälften, samtidigt beräknas en klimatperiod 25 till 30 år. Och tänk på förändringarna som har skett under de senaste 800 åren där en mindre istid har pågått under större delen, medan nu ökar den genomsnittliga temperaturen. De måste vara utvecklade för att klara av en mängd olika skillnader.

Men åldern är bedräglig och, som Binkley skriver, de flesta träd dör unga. Dock, fortsätter han, bör man se skillnad på planterad och icke-planterad skog, där den förra beståndet har samma ålder, medan den senare består av olika åldrar. Sedan, har även planterade skogsbestånd har olika skikt. Växtmöjligheterna i de nedre skikten styrs av tillgången på ljus och näring i marken.

I Tiskaretjärnskogen var det ett fantastiskt ljus som jag inte har förmått att fånga på bilden ovan utan man måste vara där för att uppleva det.

Innan man kommer till Storgruvan går man genom Tiskaretjärnsskogen. Jag tycker mycket om att vistas där. Som ni ser är den på sätt och vis enformig. Raka och glesa granstammar. Där finns en hel del granbarkborreangripna träd. De står döda och vaggar knarrande. Mossan berättar om vätan i markerna och skuggorna om trädkronornas täthet. Förmodligen finns det inte så mycket näring i marken. Vattnet rinner ned för slänten och för med sig näringsämnena. De sydligare områdena ligger högre upp och där är det torrare. Mossan döljs av gräs och örter. Och kantareller!

Efter torkan kom regnet och Maggie nosade fram dessa fina kantareller till oss. De hittade hon några hundra meter innan vi kom in i Tiskaretjärnskogen.

I skogsdelen finns det både tretåig hackspett och rosenticka där. När jag gick där tittade jag under fallna stammar efter tickan och på de stående träden efter hackspetten.

Inlägget har varit ganska osammanhängande och jag har skrivit det långsamt, sökandes efter vad det är jag egentligen vill säga. För det finns någon slags röd tråd som jag hoppas att jag har kunnat göra synlig.

För att kunna tydliggöra den röda tråden och varför jag ville åka tillbaka till Gruvrundan vill jag citera Maccracken när han skriver att klimatförändringar tenderar att bli något statiskt och matematiskt utan vi upplever hur våra livsbetingelser förändras. Då det pågår över så långa tider är det svårt att fånga upp det. Vi tror oss fånga det då vi upplever en väldigt varm dag eller att nu brinner det i södra Europa igen. Men värme och brand är normalt, liksom ett flerdagigt regnoväder som gör att semesterplaner behöver ändras, se En amerikanare är trygghet.

[W]hat people, plants, and wildlife experience is not the mathematical construct that makes up the three-decade average; it is changes in the intensity, occurrence, and patterns of the weather. (2019:15).

Jag skrev tidigare att termen klimatförändring egentligen är en neutral term för ett naturligt fenomen. Detta gäller även om förändringarna som sker nu är påverkad av människornas samlade handlingar utifrån den livstil som vi för. Det är naturligt då förändringarna inte bygger på någon slumpmässig fluktuation utan kan utforskas utifrån förändringarna som har skett över tid. Det går att följa genom att se till orsaker och konsekvenser. Men då talar vi framför allt om det matematiska.

För att undersöka de lokala konsekvenserna som det kommer att få, handlar det om att röra sig ute i naturen. Vad händer det om det regnar mycket eller är väldigt varmt? Hur har man tänkt förr och hur tänker man idag? Vad gör förändringarna med landskapet?

Under hösten ska jag personligen fördjupa mig i detta. Jag märker att jag behöver läsa på och sedan röra mig i landskapet.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press

Maccracken, Michael C. (2019). What Is Climate Change?. ss. 12–21. ur Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press

Kan vi leva med vargen?

Under nästa vecka har jag planerat att köra runt i Svealand med Maggie. Vi ska besöka Fulufjället och vargreviren som ligger i norr om och söder om Falun i bilden nedan. Jag förväntar mig inte att se något, däremot hoppas jag.

*Inventering av varg vintern 2024–2025 (Svensson et al.; 2025:11). Bilden är beskuren av mig.*

Då jag planerade min resa på mitt vanliga spontana och önsketänkande sätt slog det mig att vargar rör sig i stora områden. Nu har de visserligen valpar och är mer stationära, trots det är chansen minimal. För att öka chansen något gick jag in på Skandobs där man kan se var de har funnits. På det sättet utsåg jag två platser att tälta.

Så upptäckte jag att det även fanns björn vid ena stället där jag hade planerat. Jag började känna att jag blev lite nervös. Jag hade läst om Hans björnmöte med ungar i 27 juni 2014 – Oväntat möte. Nu tycker jag att jag sjåpar mig, likväl så finns de där känslorna där av respekt och känsla av hot mot min egen och Maggies säkerhet.

I rovdjursdebatten tenderar vi att hoppa över dito bjäfs. Känslor hör väl inte ihop med ekologi. Jag vet att jag själv har missat att tänka på detta. Nu tror jag att det är ett misstag!

För att gräva i varför jag tycker att känslorna borde tas mer på allvar för att komma vidare i rovdjursdebatten vill jag inleda med artikeln ”Continuing recovery of wolves in Europe” (Di Bernardi et al., 2025).

Enligt författarna finns det numera cirka 19000 vargar inom EU. De är främst i östra och norra delarna av Europa, medan de västra delarna är mindre koloniserade av vargar.

I inledningen tar de upp följande punkter. Stora rovdjur minskar globalt, men inte i Europa. Ökningen, skriver de, är märkvärdig då det sker i ett tätbefolkat och ett landskap som är väldigt anpassat efter människornas behov. Det är än märkligare, avslutar de inledningsstycket, då det rovdjuret som ökar mest är vargen, den som människorna ser som tillhörande i vildmarken. Det är också det rovdjur som är mest involverat i bevarandekonflikter och är kontroversiell politiskt.

While large carnivores and biodiversity are declining worldwide, an exception has been the recovery of large carnivores in Europe. This positive trend is remarkable because Europe appears at first as an unlikely place for a large carnivore to recover. In Europe, wildlife has to share space with a human population of roughly 450 million people in a highly anthropized landscape where people grow crops, raise livestock, hunt wild game, and more broadly shape the landscape through urbanization, energy production, industries, and transport infrastructures. Even more remarkable is that the predatory species recovering the most is the wolf (Canis lupus), which many people perceive as belonging to wilderness areas and which is often embroiled in conservation conflicts and political controversies. (Di Bernardi et al., 2025, källhänvisningar borttagna)

Och detta är väl bra!? Det är en ekologisk framgång! Europa blir allt vildare. Det är ju det som min blog handlar om!

Så varför tycker jag plötsligt att man ska prata känslor?

För att gräva i detta plockar jag först upp adjektivet ”vildare”. I Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone (Smith & Ferguson, 2012) citeras följande ord av Mike Phillips, som var en av de som ledde Yellowstone Wolf Project. Han menar att Yellowstone Nationalpark är en plats där vargen kan frodas och fortsätta att vara vild.

With a system like Yellowstone in place the gray wolf can withstand a great deal of human exploitation and still thrive. They’ll continue to be wild. And they’ll continue to inspire. (Smith & Ferguson, 2012:191.

Men Yellowstone är inte tätbefolkat och det är inte Europa och dessutom så är inte alla runt omkring lika nöjda trots inkomsterna som kommer delstaten till del.

Men innan vi kommer till om folk är nöjda eller inte vill jag avsluta detta med det vilda. För trots att vargen må symbolisera det vilda, så rör den sig i tämjda områden. I landskap som är ”antropiserade” för att använda termen i Di Bernardi et al.:s artikel (2025). det är landskap som är skapade för mänskliga behov.

Men vad ordet ”vild” börjar kännas konstigt. Det är något som inte stämmer här. Kategoriseringar börjar att brytas ned. De må vara vilda och otämjda djur, men de rör sig inte längre i någon slags vildmark, se Vildmark är ett etiskt begrepp. Är utmark bättre?.

Slåttern pågår i Härjedalen. Här är en hässja.

Fast det var ju det här med känslorna som jag ville tala om och det kommer sig av två böcker. En har jag nämnt tidigare i Vargen är död. Antropologen Thorsten Gieser skriver just om känslor i Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Han menar att vargens närvaro väcker sinnesrörelser i oss (”affects”). Dessa formar hur vi upplever vår omgivning. Känslorna som följer ur sinnesrörelserna kan väcka spänning eller oro. De formar hur vi beter oss.

Jag minns när jag och Maggie gick i godan ro på Billingen utanför Skövde. Plötsligt fick jag se en varg. Jag frös och visste inte alls vad jag skulle göra. Så kom den närmare och jag upptäckte att det var en stor schäfer med matte bakom sig. Hon kallade in den och kopplade den. Vi fortsatte vägen fram. Men trots att jag hade sett fel förblev oron i mig ett tag till.

Den andra boken har jag nästan läst färdigt och heter Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears (2025). Författaren Jonny Hanson är samhällsvetare och har en doktorstitel i bevarandebiologi.

Båda böckernas titlar inleds med ”Living with” och det är just det som är det intressanta med båda böckerna. Båda är samhällsvetare och har därför ett annat perspektiv än de som bara ser spridningen av rovdjuren i ett populationsekologiskt perspektiv.

De utforskar vad som händer med samhället och de människor som tvingas leva med rovdjuren. Jag skriver ”tvingas” medvetet då det handlar i grunden inte bara om en naturlig spridning av rovdjur utan det är också politiska beslut som ligger bakom varför de tillåts förbli där.

Jonny Hansons bok har ett irländskt perspektiv och tar sin utgångspunkt ur den irländska debatten om man ska introducera lodjur till Irland. De finns många skäl till varför liksom många emot. De för, menar att det handlar om att finna en ekologisk balans. De har problem med hjortdjur som betar allt för mycket. Samtidigt har de på landsbygden en kultur av öppna hagar där det går får.

Kommer fårägarna att acceptera det och vad gör de eller i alla fall några av dem om de inte accepterar en introducering? Han berättar om de röda gladorna och havsörnarna som återintroducerades. Efter ett tag började man hitta flera som hade förgiftats. Vi tycks se liknande handlingar i Sverige med vargar som dödas illegalt.

Maggie framför Britt-Inger Perssons verk *Dans* i *Kivik Art Centre*.

Just fårägare är intressanta. Gieser beskriver en hackordning bland lantbrukare som har djur. Enligt honom är fårägare de som står lägst i rang i Tyskland. Oftast har de få djur och de bedriver det som en slags hobbyverksamhet. De har därför lite att säga till om, men är oftast de som är drabbade.

I rovdjursdebatten är det oftast de som lyfts fram som värst drabbade. Att de är värst drabbade stöds av statistiken. Enligt Viltskadestatistik 2024 (Frank et al., 2025) angreps 482 djur i hela Sverige av varg. 453 av dem var får. 382 får blev dödade, 41 skadade och 31 saknade.

Återigen hamnar vi i statistik och den är viktig. Men känslorna är det som formar hur vi upplever vår omgivning (Damasio, 2018). Gieser berättar om den uppgivenhet som drabbade fårägare berättar om och uppvisar. Många lägger snart ned sin verksamhet efter ett angrepp, berättar han.

Hanson talar om inre och yttre landskap och berättar om hur han som femåring såg Disneyfilmen Skönheten och odjuret och hur han blev rädd för att gå i en mörk korridor. Det må vara en barnslig händelse, men den, berättar han, påverkade honom länge. På samma sätt, skriver han, ärver vi rädslor från vår omgivning. De sprids vidare utan att vi reflekterar över dem och påverkar oss.

I artikeln ”Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife” (Heberlein & Ericson, 2005) visar författarna hur attityden gentemot varg hos de som bor i urbana miljöer påverkar hur nära i tiden de lämnade landsbygden.

The research further shows that there is a lasting rural influence on the hearts and minds of urban populations. It takes at least two generations before the support for hunting and interest in wildlife and the outdoors declines. Many attitudes are learned as children from parents. The effects of rural socialization continue even though people move to or are born in cities (as long as their parents grew up in rural areas). (Heberlein & Ericson, 2005:221)

I artikeln ”Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back” (Ericsson & Heberlein, 2003) visar de att det i grunden inte är kunskapen om vargen som styr vilken åsikt människor har om vargen utan det är andra saker som spelar in, se också Jakt, livsstil och hävd: Varför fakta inte hjälper.

Deras slutsats är att det handlar inte bara om att räkna vargar utan att se till vilka andra faktorer som spelar in.

Successful wolf restoration involves more than simply counting wolves. (Ericsson & Heberlein, 2003:157)

En vanlig vacker sten på *Kivik Art Centre*

Ericsson och Heberlein var tidiga i sin undersökning av attityder och hur de påverkade återmigrationen av varg i Europa. Men de är publicerade för en liten grupp forskare. Gieser och Hanson inriktar sig däremot på en allmän publik som är nyfikna på hur vi kan förstå hur rovdjurens återmigration i ett Europa som en gång utrotade dem påverkas. De utgår från människornas känslor och upplevelser, de som nästan kramar ihjäl vargarna och de som allra helst vill se ett Europa utan rovdjur. Vad de framför allt visar är att den absoluta majoriteten inte är i ytterkanterna utan på endera sidan av mitten.

På många sätt har rovdjurspolitiken hitintills varit ett elitprojekt. Det har pådrivits av mindre grupper, som oftast inte har varit de som har påverkats mest. Hur styrningen av rovdjurens spridning påverkar samexistensen kan inte bara ta hänsyn till att räkna vargar eller att uppfylla Art-och habitatdirektivet. Vi måste också, skriver Hanson, se till hur rovdjuren påverkar både de yttre och de inre landskapen.

Governing coexistence with large carnivores is complex because these animals do not just wander the landscapes around us. They also wander the landscapes of the world within us. (Hanson, 2025:155)

Vad jag har tagit upp i dagens inlägg är att det i EU finns över 19000 vargar och många tusen andra rovdjur. För många, som jag, så är det något spännande, medan för andra är det ångestskapande. Livsstilar förändras och delar av samhällen påverkas i olika hög grad. Jag har tagit upp att även om Göran Ericsson och Thomas A. Heberlein var tidiga med att undersöka attityder i Sverige kring vargen, så är det nu som det börjar komma bra böcker som diskuterar på ett problematiserande sätt om hur de stora rovdjuren sprider sig i EU. Jag rekommenderar dig att läsa dem. De väcker tankar och känslor, och framför allt de är samhällsvetare.

För det är samhällsvetarna som måste bli alltmer involverade i den här debatten. Det kan inte bara vara populationsekologerna som diskuterar rovdjurens spridning.

Hitintills stöter jag på allt för få samhällsvetare som diskuterar dessa frågor och de som finns tycks vara en version av trädkramare; det är inte dessa två. Det är bra!

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books

Ericsson, Göran; Heberlein, Thomas A.. (2003). Attitudes of hunters, locals, and the general public in Sweden now that the wolves are back. Biological Conservation, Vol 111:2, ss. 149-159, https://doi.org/10.1016/S0006-3207(02)00258-6.

Frank, Jens; Månsson, Johan; Hedmark, Eva; Levin, Maria; Hensel, Henrike; Höglund Linda och Nilsson, Lovisa. (2025). Viltskadestatistik 2024: Skador av stora rovdjur och stora fåglar på tamdjur, hundar och gröda. SLU. Rapport från SLU Viltskadecenter 2025-3

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Hanson, Jonny (2025). Living with Lynx: Sharing Landscapes with Big Cats, Wolves and Bears. Exeter: Pelagic Publishing

Heberlein, Thomas A.; Ericsson, Göran. (2005). Ties to the Countryside: Accounting for Urbanites Attitudes toward Hunting, Wolves, and Wildlife. Human Dimensions of Wildlife: An International Journal. 10:3, 213-227, DOI: 10.1080/10871200591003454

Smith, Douglas W. & Ferguson, Gary (2012). Decade of the wolf: returning the wild to Yellowstone. Revised & updated edition, First Lyons Press paperback edition. Guilford, Connecticut: Lyons Press

Peenemünde, raketforskning och slavarbete

Det var i Peenemünde Gustaf II Adolf ilandsteg 1630 för att delta i trettioåriga kriget och det var här som Tredje riket påbörjade raketåldern. Arbetet leddes av SS-officeren Wernher von Braun. Han fångades sedan av amerikanerna för att leda utvecklingen av rymdprogrammet.

Platsen ligger i nordligaste delen av ön Usedom. Den högsta punkten är två meter över havet och har alltid lidit av översvämningar från havet.

Bild från historisktekniska museet i Peenemünde

Här vid floden Oders mynning låg en liten fiskeby, men när NSDAP hade bestämt sig 1936 för att utveckla raketprogrammet kördes befolkningen iväg. Trots Versaillefördraget kunde utvecklingen ske då det uttryckligen inte stod att de inte fick utveckla raketer.

Vägen till Peenemünde började många år innan jag kom dit. Jag läste Thomas Pynchons roman Gravity’s Rainbow under nattskiftet på vandrarhemmet där jag arbetade i Las Vegas. Vi bodde några månader. Den skulle vara totalt obegriplig, men jag skulle förstå den och gjorde anteckningar och strök under. Det enda som skedde var en fantastisk läsupplevelse så fort som jag gav upp att försöka förstå den.

V2: Den nakna kvinnan var på originalet.

I Peenemünde utvecklade tyskarna V2: raketerna som skulle bringa dem segern. V:er stod för Vergeltungswaffe, hämndvapen. De sköts mot London och föll här och där, vilket är Pynchons poäng. Det blev oberäkneligt. Ingen visste var de skulle landa.

Från Wolgast cyklade jag längs ön Usedoms västra strand. Det var varmt, över 30 grader. Det var skönt när jag kom in i alléerna och slapp de öppna fälten. Tack och lov blåste det.

En tornfalk som lyfte från en höbal på fältet, väckte min uppmärksamhet. Annars handlade det mest om att ta sig fram.

Övergödning i ett utgrävt dike, se
Rewilding, sill och träsk i Wolgast

Norr om Bandhagen kommer de första ruinerna från det som en gång var det största forskningscentret i Europa. Det är en bunker. På västra sidan går en hög vall mot floden Oder.

Det var i Bandhagen som forskarna, soldaterna och koncentrationslägerfångarna bodde. Norr om det var området avspärrat. Ett tåg förde dem till och från Peenemünde.

Att bygga denna stora anläggning låter som vansinne. Marken var vattensjuk och sandig.

En stor pumpstation användes för att få bort vattnet. En sjö grävdes ut och i den lade man också askan efter kolkraftverket.

Jag kommer fram till det tekniskhistoriska museet. I någon timme går jag där inne full av tankar.

En annan bomb de utvecklade. Den sköts iväg med kolsyrepatroner.

Till en början byggdes det med anställda. Siemens var ett av företagen. Sedan under kriget fick krigsfångar arbeta här. De arbetades till döds.

På många sätt påminner platsen mig om Los Alamos i USA där man utvecklade en teknik som innan inte hade existerat. De var också i teknikens framkant och allt var för att utveckla bomber.

Allt gjordes med de främsta vetenskapsmännen. Det tredje riket hade tagit intelligenta män i sin famn och gav de alla möjligheter att kunna testa sig fram. Trots att stål egentligen behövdes i kriget, hade de alltid tillgång till råvaror.

På grund av alla bombtestningar och de bomber som föll får man inte gå ut i naturen.

Det som gör mig berörd och betänksam när jag cyklar därifrån är just det fokus man hade. Redan innan hade man velat utveckla rymdraketer. I Anklam där jag har hållit till utvecklade Otto Lillienthal de första flygplanen. Tyskland låg i absoluta framkanten i det industriella och teknologiska, men NSDAP ville bara använda det i krigets tjänst. Det är det här som är så svårt att förstå.

Varför enbart krig?

På en propagandabild läser jag att det handlade om hämnden för förlusten i Första världskriget.

Till höger: Nationalsocialist, annars var offren till ingen nytta.

Jag upprepar frågan innan: Varför enbart krig? För jag tror det är där någonstans som det oerhörda är med det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet. De ville redan från början det totala kriget. De byggde ett helt samhälle enbart inriktat på kriget.

Låt oss kort göra en jämförelse mellan Los Alamos i USA och forskningscentret i Peenemünde. I Los Alamos handlade det aldrig om slavarbete, att vissa raser var mindre värda utan om att använda den befintliga kunskapen och utveckla den till dess spets. Ledaren Oppenheimer blev senare en stark motståndare till kärnvapen. Han bestraffades hårt av det amerikanska samhället för sina uttalanden och att han en gång hade varit medlem i kommunistpartiet. SS:officeraren Wernher von Braun utvecklade rymdprogrammet i USA. Han fick hedersmedalj av amerikanska regeringen för sitt arbete. Innan dess hade han fått riddar-och krigsförtjänstkorset av NSDAP.

Jag vet inte. Jag bara babblar. Kanske är det för att jag inte kan tillräckligt för att kunna säga något konkret och slagkraftigt? Så låt mig därför upprepa mig. Platsen berörde mig. Den berättar något väldigt viktigt om vår tid. Den berättar om vår oerhörda förmåga att förstöra, men också om naturen som ständig överlevare. Bland växtligheten ser vi människans gärningar tills de en dag är försvunna.

Nu är mycket övervuxet och dolt i grönska.

Natten tillbringade jag i Zempin. Idag bär det av mot Swinemünde eller Śvinoujście som staden heter på polska.

Nej, vetenskapen har inte svaren – Förvilda Sverige vid På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare21 december, 2025
[…] För mig är det så märkligt att folk skulle kunna känna rädsla inför naturen. Samtidigt minns jag när jag…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…