diskurs – Sida 3 – Förvilda Sverige

Vargen är död

Vargen hade skjutits. Den hade förirrat sig in i ett bostadsområde i Malmö. Människor hade försökt att jaga bort den. En hund hade blivit biten. Några dagar innan hade den synts i Falsterbo av en fågelskådare. Jägarna behöver inte längre vara rädda för att den vargen ska ta skånska kronhjortar, se Är vargen en risk för skånsk kronhjort? Nja….

Själv läste jag nyheten om den skjutna vargen inte med sorg och inte heller glädje, utan betänksamt. Se Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025). Jag kände med vargen, på något konstigt sätt. Den hade hamnat i en situation som den inte begrep och inte kunde ta sig ur, som Tom Espgård, vilthandläggaren för Länsstyrelsen Skåne, säger i SVT:s inslag.

Senare gick jag ut i trädgården flög en gråsparv runt. Först trodde jag att det var en främmande fågel. Den var vit under huvudet. Gråsparvar är något jag sällan tittar in eftersom de är en del av vår närvaro. Men nu gjorde den sig tydlig.

Den var inte alls skygg utan varnade oroligt. Den flög fram och tillbaka. Jag förstod inte varför, där jag satt på farstutrappan och tittade på den. Jag försökte begripa. Så gick jag runt nedanför trädet, sökte bland gräset för att se om någon unge låg och tryckte. Men jag hittade inget som kunde förklara beteendet.

Gråsparven

Jag promenerade hemifrån, gick mot Bäckhalladalen och upp för backen efter Tommarpsån. En rödstjärt flög upp, landade på en utstickande gren och varnade. Jag har inte ofta tänkt på detta hur tydliga djur är till skillnad från människor. Vi vet vad som är varningsläten. Vi vet vad som är lockläten. Allt står i min fågelbok. Fåglar är tydliga.

Jag kände en närhet till rödstjärten, då jag tänkte på vad neurologen Antonio Damasio skriver i sin bok The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures (2018). Han skriver att vi människor delar dessa enklare delar med djuren. Även vi har en enkelhet i våra reaktioner, liksom den som rödstjärten visade upp. Det som gör att vi kan förändra vårt beteende är frontalloben. Det är där vi kan kalibrera vår reaktion. Men under denna del är våra känslor. De är välutvecklade och de är där för att skydda oss mot faror. De kan ta över och då reagerar vi i affekt.

Tanken låg mig extra nära då jag i helgen läste ut boken Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence (2024). Författaren Thorsten Gieser är antropolog och studerar bland annat rovdjuren och människorna. Det viktiga är orden ”affects, feelings, and sentiments” i undertiteln. Varför är det viktigt? Jo, för vi lever i en tid då vi hänför allt till vetenskapen. När vi diskuterar vargens närvaro talar många om ekologi och den är nödvändig eller inte för ekosystemet. Då är allt vad som heter känslor och dito bortglömt. Men vargen är ett stort rovdjur. Den kan döda och gör det.

Han skriver att även om få ser en varg så skapar den en atmosfär när den kommer och etablerar sig i ett område. Den påverkar genom sin närvaro. Vi upplever dess närvaro trots att vi inte ens har sett den.

I ett inslag på TV4 berättas om hur en rektor ställde in aktiviteterna i skolan. En mamma säger till TV4 nyheterna:

– Många är oroliga, det är det enda man pratar om. Jag vill inte att barnen går själva till skolan. Barnen vill inte det heller nu, efter att vargen var vid skolan igår, säger hon till TV4 Nyheterna.

Återigen verkar det vara en varg som har förvirrat sig in i fel område. Markus Södling, Rovdjurshandläggaren för Länsstyrelsen Södermanland säger att den inte är farlig, se Här är vargen som sätter skräck i skolbarn: ”Det enda man pratar om” (TV4, 2024)

– Den här vargen är av alla rapporter att döma fortfarande en skygg varg för kontakt med människor. Den har bara valt ett tveksamt område att hänga i för att jaga skaffa mat i form av harar, rådjur och katter i stadsnära miljöer, säger Markus Södling rovdjurshandläggare länsstyrelsen Södermanland, till TV4 Nyheterna.

Jag fortsatte min promenad in i hagen och upp mot höjden. Kruståteln kändes mot mina ben när jag gick genom det rödlätta gräshavet. Solen sken. Tankar om vargar lämnade mig då en gulsparv fångade min uppmärksamhet. Den satt i en död björk och lockade. Den första kullen ungar är utflugna, nu är det dags för en ny kull.

Det var skönt att gå där i brisen. Jag gick in i skogsdungen. Jag var på väg till ängarna väster om skogsdungen.

Jag vet förresten inte om jag ska kalla det för ängar eller hagar. Det senare är ju där djur betar och ängar är där man slår för hö. Kanske är hed bättre?

Fågelungarna hördes från snår och träd. Föräldrarna rörde sig för att hitta insekter att mata dem. Jag försökte ofta fånga dem i flykten med kikaren, men var i stället tvungen att gå på lätet.

Ärtsångare, törnsångare och i bakgrunden hörs en gransångare.

En en stod vid en rönn. Där såg jag törnsångare. I det öppna landskapet trivs enen. Den tål inte skugga. I eken bakom flög det ärtsångare. Korpar hördes från dungen. Det förvånade mig då jag inte trodde de höll till i den här delen av Skåne.

Jag satte mig på en sten och tog in ljuden. Det var en lugn atmosfär och inget affekterade mig. Vi människor fångas lätt av affekterna, skriver Gieser. Det är svårt att skilja på det rimliga och det orimliga. Det är lätt att inte ta affekterade människor på allvar.

Visserligen skriver han att affekter kan man ändra på, men att avfärda dem skapar osämja. Det ser vi i vårt samhälle då vargen skapar affekter, men olika beroende på person. Hos modern i Malmköping var det rädsla för sin sons säkerhet. För andra kan det vara en känsla av upprymdhet, som till exempel fågelskådaren som upptäckte vargen i Falsterbo, se Måns Karlssons film på SVT, Varg ihjälskjuten i Malmö – drevs till stress (SVT, 2025).

Jag gick in i dungen i Bäckhalladalen. Det var skuggigt. En svarthätta visade sig på sin insektsjakt, så kom en rödhake.

Korparna hördes igen. Det väckte min nyfikenhet så jag gick av stigen och in i ett granbestånd. Det låg död ved på marken. Inget grönt. Så kom jag in bland björnbärssnår. En djurstig räddade mina ben. Korparna var tystare nu. Jag fick inte syn på dem.

På sina ställen växte det mycket snår och på andra bitar inte alls, som i en del där bokträden stod med tät lövkrona. En jordplätt väckte min nyfikenhet. Där var varken löv eller bar. Det visade sig vara en myrstack i skapande. Allt hade använts till byggnadsmaterial.

När jag kom därifrån hade myror klättrat upp på mina ben. Jag slog av dem och studerade sedan benen ifall fästingar hade hittat mig då jag gick i gräset.

Myrstacken lite ovanför centrum i bilden.

Som vi ser i bilderna ovan formar myrorna sin miljö. De liksom människor gör sin närvaro tydlig. Vargen däremot formar sin miljö genom sin närvaro, skriver Gieser (2024). Den känns. Han vill till och med beskriva dem som territoriella ingenjörer (”territorial engineers”, 2024:24). Man kan delvis välja att tänka på deras närvaro eller inte. Men då och då visar de upp sig som i exemplen ovan. Men oftast känner vi av deras närvaro. Den formar vår upplevelse i skogen.

Vi är olika känsliga för detta och blir dessutom olika affekterade. Att röra sig i skogen där de finns kan skapa obehag (”queasiness”, 2024:205), skriver Gieser och frågar sig hur mycket obehag som vårt samhälle tolererar. Eller vi kanske inte ska uttrycka det som om alla känner obehag, däremot kan det vara en betydande del. Och då kan det bli konflikt.

Jag kom åter upp på stigen. Något rörde sig i växtligheten och två spillkråkor flög upp. Jag hade hört dem tidigare, men nu fick jag se dem nära. De affekterade mig med en glädjerush.

Egentligen hade jag tänkt att fortsätta mitt strövande ned till Tobisvik, men valde att gå genom hagen. Vinden kom från Östersjön. Så fick jag se något konstigt. Det var en kanin bakifrån. Jag stod still och tittade på den. Vinden gjorde att den inte förnam min närvaro trots att det var kanske fem meter mellan oss.

Så vände den sig om och såg mig. Men den stack inte genast utan fortsatte avvaktande att beta. När jag tog upp mobilen för att fotografera blev den orolig och satte sig upp. Sedan när jag gick snett bort från den stack den iväg. Den litade inte på om jag var ofarlig.

Och kanske är det här det här inlägget bör avsluta? För även om vi inte är bytesdjur, som kaniner, utan rovdjur, så har vi ändå denna instinkt att det är bäst att inte chansa. Dessa känslor är en djup del av vår tredelade hjärna. De har räddat oss många gånger och de som sprang lite innan de andra överlevde. De som väntade lite för länge dog.

När ni läser det här cyklar jag i Tyskland. Då kommer det reseanteckningar.

För en intressant intervju med Thorstein Gieser rekommenderar jag poddavsnittet med den hyperbola titeln Living with Wolves – The Complete Guide to Coexistence. (Här på youtube, men det går även att höra som ljudfil i en podcastapp.

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2018). The strange order of things: life, feeling, and the making of cultures. First edition. New York: Pantheon Books

Gieser, Thorsten (2024). Living with wolves: affects, feelings and sentiments in human-wolf-coexistence. Bielefeld: Transcript

Kunskap är farligt. Den förändrar oss.

Efter cykelturen från Simrishamn till Tjörnedala är jag full av energi. Det har regnat hela förmiddagen, men nu skiner solen. Jag skyndar mig upp för allén längs med den gamla dammen i Baskemölla. Jag går för fort. Jag märker det, men jag förmår liksom inte att hindra stegen. Entusiastisk efter morgonens läsning av Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) och målet att lära känna skogsområdet väster om väg 9 vid Tjörnedala och Baskemölla.

Allén. På vänstersida är det en äppelodling. På höger sida en damm.

I gårdagens inlägg beskriver jag bakgrunden, se Förvirrad i Tjörnedala. Idag blir det mer flanerandets upptäckande. Tankarna som följer mig är: Vad händer i skogen?, samt hur blev det så här?

Lars Lundqvist kommenterade till gårdagens inlägg prosaiskt med orden:

När du rör dig i ett område med någorlunda uppväxta träd (träd högre än ca 10 m), kom då ihåg att vilka trädslag som finns där beror ALLTID på att människor styrt detta. Det kan ske dels genom att man aktivt planterat vissa trädslag och sen gynnat dom genom att ta bort andra, men också genom att bara välja vilka som ska vara kvar/tas bort i en naturligt uppkommen mix av träd. Trädslagssammansättningen i en skog är ALLTID en effekt av mänsklig aktivitet.

Det är mig tydligt att det är mänsklig hand som hade format den här skogen.

Om vi tittar på följande flygfoton är det tydligt hur det har förändrats under de senaste 60 åren. Den första bilden är en översikt över hur jag gick, sedan följer en flygbild från 1965, följd av en från 1975 och avslutningsvis en bild från häromåret.

På kartbilden är äppellunden utmärkt som jag beskrev ovan. Många av träden håller idag på att tas ned. Jag vet inte om de kommer att plantera nya.

1965 såg landskapet ut så här. Väg 9 är inte där och dagens äppellund som verkar så gammal var ännu inte planterad.

1975 såg det ut så här. Väg 9 är anlagd och äppellundarna planterade. På bilden är träden lägre och man ser tydligt de gamla skogsvägarna som går in från vägen. Jag vet inte säkert men jag skulle gissa att en avverkning har skett just där jag gick. Träden är inte lika tydliga som på flygfotot från 1965.

En satellitbild från 2023. Här syns parkeringen. Allén som jag gick upp från Tjörnedala syns inte. Om man jämför med flygfotot från 1965 har det vuxit upp rejält.

När jag kommer över väg 9 stannar jag. Och nu då? På bara några veckor, sedan jag var här sist har det växt rejält. Jag vet inte var jag ska börja. Energin och entusiasmen har försvunnit något. Så upptäcker jag ett vildsvinsspår in till höger. Jag följer det. Det är väl upptrampat och när jag kommer ned från den gamla skogsvägen känner jag den mjuka myllan. På vissa ställen, upptäcker jag senare, har de stannat för att böka.

Jag stannar upp och tittar på den nedfallna stengärdesgården i öster. Det är viss lutning, vilket får mig att fundera på hur vattnet går här. Lövkronorna skuggar och det är något sankt.

Som jag beskrev igår visste jag inte vad jag skulle titta efter. Allt och inget var lika intressant. För att återknyta till samtalet med Lars ibland kommentarerna hade jag ingen metod. Eller för att uttrycka mig akademiskt så utövade jag induktiv metod. Jag försökte hitta mönster, tecken som jag kunde kategorisera. men jag hade ingen hypotes.

Det handlar också om skillnaden mellan induktion och deduktion. Om du drar slutsatser utifrån observationer så är det induktion, men vetenskapen har för länge sen insett att hypotes-deduktion är ett robustare system, särskilt om man ställer kravet att hypotesen ska vara logisk, generell och förklara även tidigare observationer. (Lundqvist)

Jag går långsamt vidare på den sanka marken. Nu slår det mig att det var en uppsamlingsyta för vatten som där jag rörde mig.

Om man jämför med en topografisk karta och hur jag gick, ser vi gärdesgårdarna markerade. Dessutom ser vi hur jag gick uppåt för en svagt lutande slänt. Det som jag inte såg först, men som snart blev tydligare var hur växtligheten ändrades. Norr om stengärdesgården växte det tallar och mer björk, medan söder om var det mer hassel och ek.

Utan en hypotes är det svårt och min grundläggande kunskap gjorde att jag inte kunde tolka det jag såg. Men jag lärde mig hur ekorrbär såg ut. Det var fascinerande att studera dess blommor i luppen som jag hade med mig. Alla borde ha en lupp!

Som jag skriver i bildtexten var det väldigt mycket murgröna. Den minskade på toppen av slänten och upphörde nästan då jag kom i den öppnare terrängen.

Även om det finns en granplantering längre västerut, så var det ytterst lite gran. Några enstaka och det såg dessutom ut som om den aktivt fälls för att hålla undan den. Dock stod det en och annan längs med stengärdesgården som jag följde.

Bakom eken på norra sidan om gärdesgården står en gran.

Ju längre västerut jag kom desto mer gran såg jag. Det är också närmre granplanteringarna.

Björken och granen kommer mer i västra sänkan.

Jag avslutade gårdagens inlägg med att jag plötsligt stod på stigen som tillhörde leden. Till en början kände jag mig borttappad och visste inte hur jag skulle gå. Skulle jag följa stigen?

Jag kommer upp på leden igen. Buskstjärnblomma växer i västersluttningen. Längre österut fanns det inga.

I stället valde jag att gå in på norra sidan om stengärdesgården och gå uppför ännu en slänt. Om man tittar på den topografiska kartan ovan ser man att gärdesgården går mellan två lägre höjder.

Växtligheten är annorlunda här. Det står tall och björk. Det växer gräs. Så hittar jag blåbärsris. Först var det någon enstaka tuva, för att sedan något större områden.

Det är också mer död ved här. Hasseln har inte kommit in och det är ljusare. De få tallarna som står här är höga, medan de resterande träden är lägre. När jag nu tittar på skillnaden mellan flygbilderna från 1965 och 1975 talar det för att en avverkning har skett. Var det en tallskog?

När jag kommer över höjden och befinner jag mig på nordöstra sidan förändras växtligheten igen. Det är väldigt små skillnader och det är fascinerande att se hur små förändringar i höjder och väderstreck skapar skillnader. Här står det flera stubbar kvar.

Nu börjar jag, liksom förmodligen du som läser det här att tröttna. Det är jobbigt att gå koncentrerad och ivrigt söka efter något signifikant och meningsfullt, framför allt eftersom jag inte vet vad jag ska titta efter.

Frågan som man kan ställa sig är varför jag gör det här? Svaren är olika och jag vill upprepa några saker som jag skrev i en av kommentarerna igår. Det första handlar om förståelse och är tankar som jag har nämnt tidigare, se till exempel Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej!.

Under julen några texter som har påverkat mitt sätt att se på kunskap och inlärning. Jag ska strax nämna dem, men vill först nämna några ord om mig själv.

Jag är gymnasielärare och så klart funderar jag mycket på kunskap och inlärning. Problemet som vi lärare har är att vi är väldigt kunniga om våra ämnen. Dessutom har vi valt att undervisa om det som vi behärskar. Det gör att vi, eller jag ska inte tala för alla, jag tenderar att glömma bort hur jobbigt det är att lära sig nya saker och hur lång tid som det tar innan man når en nivå där man kan börja få något slags system i det som man ska lära sig.

Mina strapatser i skogen förklarar för mig, ger mig förståelse för den kampen som det är att lära och hur tröttande det är att ta in ny information som man inte kan sortera. Då kan man till exempel börja drömma sig bort. Den trötta hjärnan skapar mönster, som när jag upptäckte den här ”elefanten”.

Ser du elefantens öga? Eller är det en lömsk krokodil?

En bok som jag ofta har refererat till i mina inlägg är Understanding scientific understanding (Regt, 2017). Han menar att förstå (understanding) inte enbart är att kunna en formell utan att kunna använda den. Det är också att ha en modell som fungerar som en representation för det man undersöker. Det betyder, skriver han, att förstå är en epistemisk prestation, vilket är större än att bara ha kunskap om något. För det innehåller också förmåga att kunna använda sig av det man kan.

”Understanding is not merely knowing the formula, but in addition being able to use the formula in the case at hand.” (2017:26).
”The function of a model is to represent the target system in such a way that the theory can be applied to it.” (2017:33).
[U]nderstanding is an epistemic achievement, which is more comprehensive than knowledge and includes abilities and capacities” (2017:27).

Kunde den här stengärdesgården hålla inne boskap?

En annan text som jag läste var ”Improving students’ scientific thinking ”(Klahr, Zimmerman & Matlen, 2019). I den begrundar de, utifrån kognitionsforskning, vad det är som sker när vi lär oss det vetenskapliga tänkandet.

Svårigheten, menar de, handlar i grunden om att hur vi uppfattar saker (preconception) styrs av aprioriska antaganden och de i sin tur är styrda av felaktiga föreställningar (misconception). Detta påverkar hur vi förstår världen.

Flera av dessa föreställningar är svåra att förändra utifrån de faktiska förhållandena. Till att börja måste man fylla i kunskapsluckorna, för att sedan skapa en tydligare bild, därtill måste en konceptuell förändring ske. Det betyder att vi måste omkategorisera saker. En delfin, för att ta ett exempel, är ingen fisk utan ett däggdjur. Vad det i sin tur kan leda till är en ontologisk förändring, det vill säga att hur vi uppfattar varat kategoriseras annorlunda och förstås på ett annorlunda sätt.

Det senare är något jag själv har märkt, vilket jag kort diskuterar i Är du för rewilding?. Kunskap förändrar.

Det som jag blir alltmer medveten om, och som jag vill framhålla, är att det är en kamp. Det beror på att kunskapen förändrar hur vi varseblir världen, skrotar det vi tog för givet och tvingar måste lära oss på nytt. Dessutom kan det också upplevas som hotande mot det egna varat.

Det är detta som Regt menar när han skriver om en epistemisk prestation. För episteme syftar på hur vi uppfattar och förstår världen. Det är inte bara att kunna rabbla till exempel trädarter eller fåglar. Det är med den förmågan som vi bringar klarhet för oss själva i världen.

Avslutningsvis slår det mig att den här bloggen har gått från att vara ett försök att beskriva rewilding till en personlig bildningsresa. Tack ni som orkar hänga med på denna vandring.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005)

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Är biologisk mångfald en religion?

Vi parkerar vid det gamla missionshuset vid Finnsjöns bygdegård. Vi är i norra Gräsmarks socken och ska vandra Finnsjörundan.

Under förmiddagen har det regnat, men nu lättar molnen. Rundan är 7,5 kilometer och är i de gamla finnmarkerna i Värmland. För mig är det fascinerande bygder som jag återigen ska besöka, se Rapsodi i Värmland.

Här bodde och brukade man skogen för att kunna kunna överleva. Det var magert och under rundan lär vi oss från de många skyltarna få stannade kvar. Många utvandrade till USA. Det var en plats där svenskar, finnar och norrmän levde. Nu är det mest sommarstugor och självhushållare.

Leden går runt Fallberg. Där var det ett spaningstorn på Fallberget under Andra världskriget. Nu är det förfallet.

I Finnsjön går vi förbi den gamla skolan. I öster står det gamla äppelträd. Jag undrar hur gamla de är och funderar på om de fortfarande ger frukt. Vid dess rötter växer det lupiner. Dessa invasiva blommor stöter jag på överallt. Jag tycker de är vackra.

Vi går över vägen, kommer förbi den gamla affären, svänger av upp i skogen. Bofink, talgoxa och rödhake gör sig hörda. Jag kommer sakna sången när de inte längre vill markera sina revir utan håller sig tysta så att deras bon inte upptäcks om några veckor.

Längs hela vandringen står det skyltar som berättar om personerna som bodde här. Det är inga fantastiska berättelser utan alldagliga och ganska tråkiga. Likväl berättar de om en bygd som förr var befolkad. På bilden vid skolan visas eleverna upp. Då var det viktigt att ha en lokal skola. Nu får de få eleverna åka långt. Det finns en beräkning med i allt. Budgeten styr.

Ett äppelträd berättar om en övergiven plats

Maggie börjar dra. Hon vill till Stentjärnarna, men leden viker av in på en stig in bland gran och tall. Tallen växer på norrsidan av stigen, granen på södersidan. Blåbärsrisen breder ut sig. Jag funderar på om marken är magrare högre upp. Granen växer tätare. Stammarna är täckta av lavar.

En skylt berättar om att hit kom flottare.

Snart närmar vi oss en brant. Längs med kanten av vägen har man planterat träd. De skyddas av hönsnät så att i rådjuren inte äter upp dem.

Det är gjort för den biologiska mångfalden, säger vi båda och här kom orden som är närmast religiösa i dagens samhälle. För vi tänkte inte på skönheten i att se en lönn vid sidan av vägen bland granen. I stället blev det något som jag inte riktigt vet hur jag beskriva.

Det är som den där vackra trädgården som man besöker, men istället för att se skönheten, konstaterar man nyktert att det är planterat främmande arter och inte anpassat till de lokala insektsarterna. I detta finns det ett slags översitteri som jag själv besitter. Dock främst är det ett tråkigt funktionellt sätt att se på tillvaron.

Vi fortsätter längs med dessa utspridda planteringar och jag återvänder till gårdagens tankar kring ekologism, se Trollharar och religionen ekologism.

Kanske är det fel att kalla ekologismen för en religion, vilket jag gör. Tanken är dock att dessa automatiska och stereotypa tankar kommer ur ett inlärt symbolsystem. Vad menar jag med detta? Som jag skrev igår så ingår i religionen symboler som skapar sinnesstämningar hos oss (Geertz, 2000). Det betyder att det mesta som vi upplever och iakttar inte är uttänkt utan snarare liknar reaktioner.

Låt mig ge ett bisarrt exempel, vilket jag hoppas kan spegla beteendet som jag såg hos oss som strövade där i skogen.

Under mina studier i antropologi fick vi läsa böcker om fältarbeten hos exotiska folkslag med annorlunda uppfattningar om världen. Då jag var intresserad av religion och mysticism drogs jag till antropologer som hade gått i lära hos häxdoktorer. I Vildmarken finns inte, men det vilda finns överallt omkring oss berättar jag om ett personligt möte med en sangoma i Sydafrika.

En monografi som gjorde intryck på mig var In sorcery’s shadow: a memoir of apprenticeship among the Songhay of Niger (Stoller & Olkes, 1987). Stoller berättar om mötet med en trollkarl som bjuder in honom i songhayfolkets magiska värld.

Det jag framför allt minns är varför han blev inbjuden. Det var när en speciell fågel flög in i hyddan som de satt i och om jag inte minns fel så bajsade den på antropologen. För trollkarlen var det ett tecken, då just den fågeln var förknippad med andevärlden.

Exemplet må vara bisarrt får vår världsbild, men man kan också fråga sig varför vi automatiskt tänker på biologisk mångfald bara för att vi ser en lönn, ek eller en lind planterade vid en skogsväg?

Saken är den att vi är fångar i ett symboliskt system som hjälper oss att håll ordning på världen. I grunden är det symboler, det vill säga objekt som vi har fyllt med mening och som ger vår omvärld en förklaring.

Jag skriver ”fångar” och det lustiga är att vi är nöjda med detta, för att ifrågasätta kan skapa irritation i de invigdas sällskap.

Vi kommer till Laulamäki. Det är en vacker plats. Vid stigen står en bänk som vi slår oss ned på. Nu är det varmt. Jag ser en fantastisk samling björkar och från grenarna hänger skägglav. I söder står det höga granar, i nordost tallar. Ju högre upp, desto mer tall.

Jag bryter ned mina tankar och bygger upp dem i olika modeller. Sedan försöker jag följa tanken till den inte räcker till längre. Jag söker efter hur jag kan förstå och jag märker nu att min religionsmodell inte håller.

Det som får mig att klargöra mitt tänkande är något som Lars Lundqvist skickar mig. Det är en inledningssida sida ur en bok av Peter J. H. Sharpe. Kapitlet heter ”Forest modelling approaches: Compromises between generality and precision”. Där beskrivs fyra modeller som fångar fyra olika sätt att förstå sig på skogsbruk: den biologiska, statiska, matematiska, samt den process teknik (”process engineering”).

Nyckelordet för mitt resonemang är förståelse och det bygger på kunskap, vilket i sin tur följer ur hur vi inhämtar information. Då all tillgänglig information är överväldigande är modeller nödvändiga för att se det som är relevant. För att se det relevanta krävs en urvalsprocess och den är vi sällan medvetna om.

Så låt oss föreställa oss den möjliga information som är tillgänglig för mig där jag sitter på bänken vid stigen. Jag har nämnt en samling björkar med skägglav, tall och gran, likaså att den är vacker. Däremot har jag inte nämnt att jag sitter i en slänt och att en äng breder ut sig.

E sätter sig i gräset. Genast hittar hon en fyrklöver. Hon ser sådant. Det gör inte jag. Detaljer är hennes grej, själv tänker jag i helheter.

Vi går vidare. Tankarna kretsar kring hur vi uppfattar det omkring oss och framförallt vad det är vad vi iakttar och varför vi just lägger märke till det. Vi är därmed tillbaka till neurologen Antonio Damasio som jag nämnde i gårdagens inlägg Trollharar och religionen ekologism. Han menar att det är känslorna som styr och de följer av mentala och omedvetna kartor (Damasio, 2012).

Låt mig sammanfatta mitt resonemang hitintills. Som jag skrev igår följer de mentala kartorna ur kulturen. Känslorna berättar om det vi varseblir är negativt eller positivt. Då en religion skapar ett enhetligt system med symboler som väcker sinnesstämningar ser vi hur känslorna undermedvetet ”guidar” oss i hur vi sållar fram det som är relevant.

Det som de vetenskapliga metoderna är ämnade till är att göra sållningen medveten för att se om det urval vi gör verkligen är relevant eller enbart överensstämmer med våra mentala kartor. Men även metoderna kan leda oss fel. Historien är full av dessa exempel.

Ett kalhygge av många är tydligt från Kalberget.

På väg ned från Kalberget kommer vi till ett kalhygge där gräs växer ymnigt. Här stod en gång ett torp. Spåren är några stenhögar. Det är i närheten av en myr där det växer hjortron. Kalhygget var en gång en äng där kor gick. Jag förvånas över att det inte är fler blommor här. Finns det ingen fröbank här?

Ängarna längre ned har hållits öppna. Där växer blomstern frodigt. Men nu är vi trötta och vill tillbaka till bilen så vi kan åka hem. Så vi går vidare.

Stenhögen vittnar om torpet. Men var är blommorna?

Då har vi kommit till avslutningen och låt mig inleda den med att jag har fel i mitt försök att hävda att ett slags religionsliknande fenomen som kan kallas ekologism håller på att utvecklas. Däremot ser jag att för mycket i vårt beteende handlar om automatiska identitetsmarkörer. Det blir en uppvisning hellre än en stilla undran och förundran över det vi upplever. Likaså berättar neurologin att vi inte ständigt orkar ifrågasätta det vi upplever. Vi riskerar då mental kollaps. Fast om vi ständigt hänger oss åt vetenskapliga modeller riskerar vi förlusten av det värdefulla och sköra, då det finns så mycket som en modell inte förmår att fånga.

Då är det bättre att stanna upp vid den där bänken och låta solskenet värma. Det räcker för då i alla fall.

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage

Geertz, Clifford (1973[2000]). The interpretation of cultures: selected essays. New York: Basic Books

Stoller, Paul & Olkes, Cheryl (1987). In sorcery’s shadow: a memoir of apprenticeship among the Songhay of Niger. Chicago: University of Chicago Press

Trollharar och religionen ekologism

En hare sitter på skogsvägen. Vi går vid kalhygget på norra sidan. Förvånade stannar vi och tittar på den. Den verkar inte rädd. Maggie har inte märkt den. Hon nosar i vägkanten.

Jag tar upp min mobil för att fota den, bannar avståndet då bilderna inte kommer bli bra i alla fall. Men så säger E som är med mig: Den kommer hitåt. Jag fotar. Maggie nosar i buskarna. Haren kommer närmare.

Är den sjuk eller? säger hon. Fattar den inte att vi har en hund här? Haren närmar sig. Hon börjar vifta så att den inte ska komma närmare.

Likväl fortsätter den, trots hennes viftande. Typ två tre meter från oss stannar den.

Är den tam eller? undrar jag.

Så viker den av. Maggie har inte märkt något. När vi går vidare fångar hon vittringen och då blir det fart på henne. Vi får dra henne för att hon ska komma med.

Vi går vid kalhygget. Det är här de ska bygga Climate Arena, berättar hon. De ska testa bilar här.

På Sunne hemsida läser jag att det är en inomhusarena för testning av bilar.

Climate Arena Sweden AB är ett aktiebolag med värmländska rötter. När skidtunneln i Torsby hade byggts efterfrågade bilindustrin möjligheten att kunna testa fordon i vinterklimat året runt.

Utredning av förutsättningarna att bygga inomhusarenor för testning av fordon påbörjades därefter. Arenorna byggs och anpassas för testning av fossilfria fordon. Climate Arena

Alla är inte nöjda. Jag hittar en debattartikel där Siri och Børre Vik-Jakobsen i Frykdalsbygden.se kritiserar det utifrån flera aspekter, varav en är att de boende inte har fått vara med och uttala sig, utan endast vissa grupper.

På kommunens hemsida skildras projektet som något de närboende har väntat på. Per Branzèn (tf kommunchef i Sunne) hävdar att ”det lokala samarbetet och engagemanget från Gettjärnsborna under lång tid möjliggör den här etableringen i Värmland”. Detta är direkt fel. Det har inte förekommit något samarbete med Gettjärnsborna. Samarbetet har skett med ledare av jaktlag, fiberlag och andra lag och föreningar. Climate Arena: En föråldrad dröm (Vik-Jakobsen & Vik-Jakobsen, 2024)

Jag har i grunden ingen åsikt om bygget när vi går där. Det enda jag säger är att det är väl bättre här, nära till tätorten, än långt där borta i skogarna.

Vi går en annan väg tillbaka. Maggie nosar överallt helt i sin värld. Jag tror mig höra en taltrast, med sin upprepning av andra fåglars sång. Appen Merlin bird ID bekräftar min förmodan. Jag blir nöjd.

Medan vi går ned för höjden finns det något annat i hennes kritik av Climate Arena som hade väckts av kalhygget som jag inte riktigt kan släppa och den är kopplad till en större fråga. Ja, jag vill till och med påstå att den är kopplad till en ny religion som håller på att sprida sig i väst: ekologismen.

Ett kalhygge vid Änga vid Finnsjöns vandringsled

Tanken följer ur den tämligen automatiska kritik som kommer av bara synen av ett kalhygge eller en ungskog. Den sker utan eftertanke eller självkritisk reflektion utan följer spontant sinnesintrycket. Det leder mig till tanken att det är något mer som ligger bakom reaktionen och jag leker med tanken att det följer ur religionen här benämnd som ekologism i motsatts till scientism.

Innan detta avfärdas som fåtöljantropologi vill jag förklara hur jag tänker och jag gör det med en av de stora antropologerna, Clifford Geertz. Jag har tidigare nämnt hans idéer för att diskutera hur världsåskådningar formar vår upplevelse av vår miljö, se till exempel Hemlös i den bästa av alla världar.

I sin essäsamling The interpretation of culture (Geertz, 2000[1973]) gör han en religionsdefinition som jag finner användbar i sin abstraktion. Jag tänker inrikta mig på några delar i den, men först ska den citeras i sin helhet.

(1) a system of symbols which acts to (2) establish powerful, pervasive, and long-lasting moods and motivations in men by (3) formulating conceptions of a general order of existence and (4) clothing these conceptions with such an aura of factuality that (5) the moods and motivations seem uniquely realistic. (Geertz, 2000[1973]:90).

Det jag vill koncentrera mig på är religion kan ses som ett system av symboler som skapar en långverkande sinnesstämningar och motiverar genom att den formulerar generella föreställningar om existensen och de kläs i en ”aura” av fakticitet.

Föreställningen skapar således en åskådning som förklarar vår tillvaro och som försätter oss i en sinnesstämning. Då sinnesstämningar är ju kopplade till hur vi känslomässigt varseblir och upplever vår omgivning. Detta må låta märkligt, så låt mig utöka detta genom att ta in neurologiska tankar om hur känslor fungerar utifrån Antonio Damasio.

I sina många och väl läsvärda böcker om känslor och medvetande formulerar han populärvetenskapligt sin och andras forskning i neurologi. Den senaste jag läste är Looking for Spinoza: joy, sorrow, and the human brain (2003) och den kan jag verkligen rekommendera. Så låt mig börja där och därefter gå till en senare bok.

Ett gammalt äppelträd vid den gamla skolan i Finnsjön.

Känslor är det mest grundläggande hos organismer. Det är gemensamt från amöbor till oss människor. I grunden är det ett sätt att varsebli omgivningen. Är det en gynnsam miljö eller inte? I grunden är det således tämligen binärt, hot, rör dig bortåt, näring, närma dig. Detta kräver inget medvetande utan är endast reaktioner.

För Damasio är känslorna inte bara ett sätt att varsebli omgivningen utan också det inomkroppsliga, säg hunger inombords leder till sökande efter näring i omgivningen. Det är således ett sätt som organismer kan orientera sig i sin existens.

En människa är delvis instinkter och delvis miljö. Vissa delar är vi födda med och andra delar har formats av våra erfarenheter. De senare följer ur vår interaktion med vår omgivning och formas därför av kulturen. Det mesta av detta bygger på det omedvetna, det vill säga processer som påverkar oss, men som vi inte är medvetna om. Damasio kallar det för mentala kartor i Self comes to mind: constructing the conscious brain (2012).

De mentala kartorna gör att vi tämligen obehindrat kan röra oss i omgivningen. Ju mer kartan överensstämmer med det vi upplever ju tryggare känner (!) vi oss. Förändras de lokala förhållandena eller om vi går in i en miljö som inte är ”mentalt” kartlagd känner vi oss otrygga och därmed osäkra. Det väcker vår vaksamhet och vi varseblir detaljer på ett binärt sätt, hot eller inte.

De boende vid Laulumäki kämpar för att hålla ängarna öppna.

Om vi återgår till Geertz religionsdefinition blir det tydligare varför han pratar om sinnesstämningar, motivationer, upplevelsen av ordning och fakticitet, att så här bör det vara. När det avviker då är det konstigt och kan upplevas som fel.

Låt oss kort återgå till haren som sprang emot oss. Hade vi levt i en värld där vi uppfattade världen som full av demoner och andar så hade vi kanske uppfattat det som väldigt hotfullt. Nu spekulerade vi om den var sjuk eller kanske tam.

Som vanligt har jag blivit långrandig så låt mig nu försöka tillfälligt att knyta ihop mitt resonemang.

Kulturen formar oss genom att inlärda föreställningar hjälper oss att orientera oss i miljön vi befinner oss i. Detta gör vi främst med våra känslor och inte genom att medvetet tänka på det vi upplever i miljön. Det skulle göra oss oförmögna till handling.

Hur och framförallt på vilket sätt som vi bör värdera omgivningen kommer ur religiösa föreställningar då de försätter oss i sinnesstämningar och motiverar oss i hur vi ska uppleva det omkring oss. Då det är undermedvetet kommer det bara till oss genom en blandning av yttre inkommande information och inre upplevelse av hot, brist, tillfredsställelse eller vad det nu kan vara.

Hur vi tolkar det vi varseblir sker i mötet mellan de undermedvetna signalerna från den inomkroppsliga signalerna och den utomkroppsliga inkommande informationen från vår omgivning. Hur vi reagerar beror på hur väl det överensstämmer med våra mentala kartor.

Jag märker att detta blev ett väldigt teoretiskt inlägg och tankarna är dessutom i vardande. De är kopplade till flera saker som den vetenskapliga metoden och de religiösa föreställningarna som jag inte nu har utrymme för. Så jag väljer att stanna här för att fortsätta tankarna nästa gång.

Så låt oss avslutningsvis återvända till promenaden.

Vi gick på en skogsväg som ledde ned till landsvägen. E pekade på en oansenlig växt som växte i mitten av vägen. Den var ännu i knoppstadiet. Det är blodrot (Potentilla erecta), berättade hon. Det ska stoppa blodflödet, sade hon.

Hur då? undrade jag.

Jag vet inte, skrattade hon, men vi fick lära oss det på kursen idag. Fast jag tror inte på det. Det har något med att rötterna är röda och man ska göra något dekokt av det.

Jag berättar det för att illustrera hur vi lär oss om det som finns, en växt, att kategorisera det, blodrot och att det hindrar blodflöde. Sedan jämför vi om informationen överensstämmer med våra mentala kartor, nej jag tror inte på det; detta sagt i en avslappnad sinnesstämning. Och trollharen var långt borta nu.

Referenser:

Damasio, Antonio R. (2003). Looking for Spinoza: joy, sorrow and the feeling brain. London: Heinemann

Damasio, Antonio R. (2012). Self comes to mind: constructing the conscious brain. London: Vintage

Geertz, Clifford (1973[2000]). The interpretation of cultures: selected essays. New York: Basic Books

Vik-Jakobsen, Børre; Vik-Jakobsen, Siri (2024). Climate Arena: En föråldrad dröm. Frykdalsbygden.se. Publicerad 241112 [hämtad 250530].

Är Bäckhalladalens skötselplan en slags ritning till vår tids katedraler?

Så hörde jag fågelsången, som jag inte kände igen. Jag stannade på grusvägen som höll på att växa igen och tittade upp i kronan på en rönn. Ljuset gjorde att jag inte såg sångaren. Därför gick jag tillbaka upp för backen för att se i en ny vinkel. Då såg jag den i sitta i toppen. Eftersom jag var ute och joggade hade jag inte kikaren med mig, så jag kupade händerna runt ögonen. Min syn på håll är inte den bästa, men nog såg jag de röda delarna längs med bröstet.

Är det en hämpling? Nej, det var en rosenfink. Jag blev så glad. Hemma kontrollerade jag sången. Jag hade rätt. Så fortsatte jag min joggingtur österut nedåt Östersjön. Längs hela vägen hörde jag rosenfinkarna.

Det är fascinerande hur upptäckten av en individ, säg en ask, som i gårdagens inlägg, Är du för rewilding?, rosenfink som nu, eller varför inte ängsnycklarna, Erbjuds biologisk mångfald?, gör att jag därefter upptäcker arterna överallt. Nja, inte överallt. De har sina habitat.

Första gången jag trodde att jag såg en rosenfink, så var det en hämpling. Jag såg dessa ”rosenfinkar” överallt och jag förstod inte varför man utmärkte dem på beskrivningar för naturreservat. Tack och lov träffar jag andra fågelskådare som förklarar när jag har fel.

När jag första gången fick syn på en rosenfink bannade jag mig själv för att jag kunde tro så fel. Den gången kikade jag in bland buskar för att se vad som sjöng så annorlunda och fick plötsligt se den, läs om händelsen i Rosenfinken och shifting baseline syndrom.

Nu på morgonen läste jag diverse artiklar om bevarandebiologi. Då jag har antropologin ständigt med mig tenderar jag att snarare se till det mänskliga beteendet och föreställningarna som döljer sig i den till synes neutrala beskrivningen. Vad är det för underliggande tanke som höljs bakom det som framställs? I denna tanke pågår den underliggande önskan att se till hur det borde fungera, som om det finns ett underliggande mönster som allt borde följa.

Men när man tittar på naturens alla skepnader upptäcker vi att det är resultatet av det förgångna. Många av oss ser dagens miljö som biologiskt fattigare, som om vi befinner oss på ett sluttande plan. Vi måste hindra det. Men hur? Fast frågan är om det inte är just våra föreställningar som håller oss fångna? För om man tittar på vad ekologerna upptäcker så ser dagens ekosystem annorlunda ut från förr.

I Novel ecosystems: implications for conservation and restoration (Hobbs, Higgs & Harris, 2009) inleder författarna med att de börjar råda ett slags konsensus om att lokala ekosystem ser annorlunda ut från idag och igår.

Det beror på klimatet och på markanvändningen.

The development of ecosystems that differ in composition and/or function from present and past systems is increasingly recognized as an almost inevitable consequence of changing species distributions and environmental alteration through climate and land use change. (Hobbs, Higgs & Harris, 2009:599)

Så hur bör man se på ekosystem? De menar att man snarare kan fundera på det i formen av nya ekosystem (”novel ecosystem”). De nya ekosystemen uppkommer genom att blandningen av arter som framträder efter en nyetablering. De kan dels bestå av dem som legat som fröbanker i marken eller de som blåser in. Det kan vara en blandning av invasiva arter vilka dels etablerar sig och konkurrerar ut andra arter, dels arter som påverkar vissa arter positivt.

Jag tänkte på Bäckhalladalen när jag läste detta. Nu på morgonen sökte jag upp skötselplanen, se Skötselplan för Bäckhalladalen 2021 (Persson, 2021).

Men innan jag kommer in på den vill jag ge en överblick över området. Jag har ringat in ett område i norra delen där rosenfinkarna håller till. Strecket i bilden är där jag joggade. På bilden ovan ser ni terrängen öster om den klippiga delen inom ringen nedan.

Som man ser på bilden är det ett varierat område. Med min begränsade begrepplista är heder, hagar och dungar. Men för biologerna är det betydligt större skillnader. På bilden nedan från skötselplanen ser vi silikatgräsmarker, fattig bokskog, fuktängar etc.

Innan vi går vidare vill jag understryka ett par saker. Det första är att skälet till att området ser ut beror dels på abiotiska faktorer. I öster är det utsatt för vind, vilket man ser på berggrunden som sticker fram och det tunna jordtäcket. Häftigt är också att det går att se märken från inlandsisen i form av till exempel böljeslagsmärken. Se bilden nedan på den böljande sandstenen som Maggie står på denna regniga dag i juli förra året.

Det andra som jag vill peka på är att det har varit brukat av de lokala här under mycket lång tid. Det var en utmark till Gladsax som ligger några kilometer bort i sydvästlig riktning.

Det viktiga för resonemanget är att detta naturreservat har varit brukat och varje del har varit brukat på sitt sätt. Så på ängarna i västra delen har det gått boskap. Skogsdungarna har använts för ved. Likaså har vissa delar brukats som åker. Det är brukandet som har skapat det varierade landskapet.

Frågan är nu varför jag har ringat in den norra delen är jag hörde rosenfinkarna? Jo, det är för att knyta an till frågan om nya ekosystem. Delen tillhörde Fortifikationsverket från 1961 och berggrunden var ihålig då man byggde värn. De är nu igenfyllda med betong. Det rådde tillträdeförbud där under decennier.

Ännu en bild från Bäckhalladalen, med den blommande ärttörnen.

Att gå där nu är jobbigt då ärttörne och taggiga buskage täcker ytan. Kommunen har gjort gångstigar genom buskaget. Det intressanta här är att ärttörnet ses som en invasiv art, men då hasselmusen lever där får gnagaren prioritet och är en av de faktorer som motiverar det till att göra ett Natura 2000 av området.

Natura 2000-området Bäckhalladalen utgörs av unika geologiska formationer och ett hällmarkslandskap med både betesmarker och tätare partier som utgör viktiga habitat för hasselmus och lövgroda. (Länsstyrelsen, 2021:13)

Vad vi ser i Bäckhalladalen är att det som har skapat detta landskap är dels inlandsisen och det geografiska läget, men framför all hur människan har brukat det. Det har skapat en nytt ekosystem, med allt från förändrad struktur till invasiva arter, till att de invasiva arterna gynnar den lokala hasselmusen.

Hobbs, Higgs och Harris frågar sig om det är viktigt hur vi ser på det specifika faktorer som förändrar och skapar de nya tillstånden? Den andra frågan är hur de nya tillstånden ska skötas?

Does it matter whether the key influences driving particular ecosystems to a novel state are primarily abiotic changes or changing species combinations arising from species invasions and local extinctions? How should these novel states be managed? (Hobbs, Higgs & Harris, 2009:599)

Dessa frågor är intressanta utifrån Bäckhalladalen och dess skötselplan.

Under de senaste inläggen har jag återkommit till succession, se till exempel gårdagens inlägg Är du för rewilding?. Låt oss titta på bilden ovan. I sydväst i bilden ser vi skogsdungar, alltså snett till vänster under ringen. Det är dels fattig bokskog och svämlövskog.

Dessa ytor är i ett moget tillstånd, för att återknyta till vad jag hämtade från Manton et al’s artikel Coping with five mismatches between policy and practice in hemiboreal forest stands and landscapes (2025). Där står det träd i olika åldrar och död ved. Trädkronorna skapar ett intakt lövtak vilket förhindrar föryngring. De nya bidar de sin tid.

En bild från skogspartiet de skriver om. Dock i bakgrunden ser vi hur ungskogen breder ut sig.

I skötselplanen nämner de detta i sektionen ”Skötselområde 3”, om än med andra ord. Nedan har jag ett längre citat, men här ska jag ta ut de relevanta delarna. De vill ha ”naturliga störningar och intern dynamik”, vilket skapar en ett skogparti med olika åldrar: ”trädens föryngring, åldrande och avdöende samt omkullfallna träd och luckbildning”. Samtidigt, om man läser längre ned i citatet ska gran och ungträd ”inte tillåtas ta överhanden”. ”Typiska fåglar” är okej, men inte främmande invasiva arter. Till exempel tar de bort järnek.

Området ska formas av naturliga störningar och intern dynamik. Naturliga processer, t.ex. trädens föryngring, åldrande och avdöende samt omkullfallna träd och luckbildning, liksom periodvisa omvälvande störningar, t.ex. insektsangrepp, översvämning eller stormfällning ska påverka dynamik och struktur. Hydrologin och näringsstatusen ska vara naturlig och ostörd. Det ska finnas gamla träd och föryngring av nya träd som efterträdare av följande trädarter: bok, ek, klibbal och vanlig tall. Trädskiktet ska vara olikåldrigt och flerskiktat. Följande strukturer/substrat ska finnas: gamla träd, levande träd med döda träddelar, liggande död ved och högstubbar, stående döda eller döende träd. Gran och sly/ungträd ska inte tillåtas ta överhanden. Tätare buskage och snår ska finnas för att gynna hasselmus och lövgroda. Typiska fåglar ska förekomma rikligt. Främmande och/eller invasiva arter ska inte förekomma. (Länsstyrelsen, 2021:32)

En ”torr hed” i Bäckhalladalen. I bakgrunden syns ett mindre skogsparti.

Följande formulering återkommer angående ”Skötselområde 3” som jag har beskrivit ovan: ”Naturtypen har inte fullgod bevarandestatus pga. avsaknad av tillräckligt med död ved och typiska arter.” (Länsstyrelsen, 2021:17).

Detta väcker tankar hos mig som jag inte kan kategorisera rätt. För det första väcks antropologen i mig och jag börjar begrunda hur jag ska förstå den underliggande föreställningsvärlden, alltså ontologin. Vad är naturligt? Detta i sin tur väcker amatörekologen i mig, som tänker på skogens olika stadier. Men varje stadie är ju i en del i en process och detta tycks vara en som beskriver det tredje stadiet. Och vad skulle de tycka om en eld tog fart? Är det en naturlig störning? Förvisso är det ett blött område, så det kan nog kategoriseras som en ”aldrig” zon.

Jag må låta negativ till skötselplanerna och det jag tycker låter absurt, samtidigt är de just en del av motiveringarna varför kommuner låter vissa delar skyddas. För de förhindrar det rena nyttoperspektivet och exploatering genom att de ger en oas till de arter som riskerar att försvinna lokalt och möjligen helt och fullt på sikt. Men de är mänskligt formade, även om man talar om ”naturliga störningar”. Det är stiliserat för att vandra eftertänksamt i. Ja kanske kan man se dem som moderna katedraler?

Du kanske tycker jag raljerar och överdriver, men slika tankar uppkommer då jag strövar i dessa områden. Då är det tur att en rosenfinks sång tränger igenom den distanserade blicken och placerar mig där och då.

Vyn som möter en när man kommer upp ur svämskogen och kommer ut på heden i nordväst.

Som vanligt var min plan med inlägget att gå i en riktning. Men jag kom av mig, så låt mig nu återvända till de ursprungliga planen. För det intressanta är att där rosenfinken håller till och där hasselmusen frodas är just i biotopen som bildades i det område som fortifikationsverket hade stängt av. Det är snårigt och fyllt av både inhemska och invasiva arter. I ena delen blev jag stående vid en hög gran och tittade på kungsfåglarna som hade lugnat ned tempot lite så att jag kunde njuta av deras skapnad.

I alla fall bereder mig Bäckhalladalen på många fina möten. Här beskriver jag ett annat På hundpromenad bland död, svamp och liv.

Referenser:

Hobbs, Richard J.; Higgs, Eric; Harris, James A. (2009). Novel ecosystems: implications for conservation and restoration. Trends in Ecology & Evolution,
Vol 24, Issue 11:599-605, https://doi.org/10.1016/j.tree.2009.05.012.

Länsstyrelsen i Skåne (2021). Skötselplan för naturreservatet Bäckhalladalen i Simrishamns kommun samt bevarandeplan för Natura 2000-området Bäckhalladalen SE0420130. Länsstyrelsen i Skåne. Fastställelse 211117 [Hämtat 250525]

Manton, Michael; Petrokas, Raimundas; Kukcinavičius, Šarūnas; Šaudytė-Manton, Silvija; Ruffner, Charles; Angelstam, Per. (2025). Coping with five mismatches between policy and practice in hemiboreal forest stands and landscapes. Sci Rep 15, 14352. https://doi.org/10.1038/s41598-025-96836-4

Tillbaka till Tjörnedala och frågorna om biologisk mångfald

En entita rörde sig bland ekarnas grenverk. Jag satte mig ned på den övervuxna stenmuren som höll upp den gamla vägen, som en gång hade använts för att komma till möllan. Dammen var kvar. Ekarna gamla. Det var en fin plats att slå sig ned på.

Det hade varit mulet på morgonen. Utanför Hanebukten drev en regnbank förbi. Nu var det soligt.

Jag hade än en gång cyklat till Tjörnedala, se Galileo och jag samtalar i Tjörnedala. Den här gången gick jag motsols, då jag ville koncentrera mig på delen väster om väg 9.

Det är en vacker plats nu i maj. Löven är utslagna, men blommorna har fortfarande kvar sina kronblad.

På bilden nedan som är tagen en dag i slutet av april 2021 ser vi hur området har en mängd olika habitat. Fördelen med bilden är att löven har ännu inte slagit ut, vilket gör att man kan se var det är lövområden och barrskogsområden.

Ungefär mitt på pilen är dammarna där jag satt. Bilden är från Google Earth och är tagen 210423

Jag kom in på den gamla vägen som numera endast brukades av vandrare. Mitt mål var att ströva i delarna söder om stigen. På den äldre bilden ser vi tydligare hur löv och barr är möter varandra.

Tankarna var kvar från morgonens läsning av Dan Binkleys artikel Assmann review: spatial ecology of rotational and continuous cover forestry in boreal landscapes (2025). Han tar upp så många saker och bland annat diskuterar han frågan om stora eller små områden är viktigaste för att bevara en hög mångfald. Diskussionen här följer två trådar.

Det ena är om det stämmer och den andra är hur kalhyggen påverkar naturlivet. Låt oss börja med den andra.

Sedan 1985, skriver Binkley, är hälften av kalavverkningarna 5 hektar eller mindre och max är 20 hektar.

About half of all clearcut areas in Sweden between 1985 and 2008 were 5 ha or less, with maximum sizes of about 20 ha. (Binkley, 2025:10)

På vilket sätt påverkar det omgivningen? Att minnas här är att den boreala skogen brinner, har insektsutbrott eller stormar. Det gör att kalhyggen sägs likna de processerna som uppstår. I inlägget På väg hem såg jag en brölande dovhjort illustrerar jag detta med följande illustration från Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Hannerz & Simonsson, 2023).

Ibland, sällan, ofta och aldrig betecknar frekvensen av eldar. Det är därför som skogarna naturligt har denna blandning av områden.

Som vi såg på satellitbilderna över Tjörnedala är det även där uppdelat i områden. Detta är format av människornas brukande.

Bilden är från Google Earth och är tagen 210423

I mina tankar under promenaden undrade jag ofta över detta då jag såg stengärdsgårdarna som korsade landskapet och ofta markerade en ny biotop. Var det ägomarkeringar eller hagar? Växtligheten i det kuperade landskapet var olika beroende på vilken sida man stod om gärdsgården.

På bilden nedan ser vi hassel på södra sidan (höger i bilden) och gamla ekar som växer på branten ned mot ån.

Stengärdsgården löper rakt österut. Den är låg.

Så å ena sidan har vi diskussionen om områden utifrån frågan om skogsbruket efterliknar de ”naturskogens dynamik” som Hannerz & Simonsson skriver i bildtexten (2023:81)? Den andra är frågan om storleken på dessa områden påverkar mångfalden? För även om områdena som har avverkats generellt är små, skapar deras myckna antal få djupa enhetliga områden.

Även detta är uppdelat i två resonemang. Den första delen handlar om att olika arter kräver olika förhållanden för att leva. Det betyder att artsammansättningen kommer att se olika ut i ett område som förändras ofta och ett som förändras aldrig. Det som också spelar in är hur nära arterna befinner sig i förhållande till gränsregionerna.

På bilden nedan ser vi hur olika habitaten blir beroende på om de är i lövskog eller i granskog.

En stengärdsgård skiljer de två områdena åt. I granskogen ser vi det enhetliga substratet, medan i främre delen ser vi en betydligt större mängd kämpa om utrymmet. Att tänka på är att de befinner sig i olika mognadstillstånd.

Jag gick in bland granarna för att hitta grönsångaren som jag ständigt hörde. Jag rörde mig långsamt, väntade på sången och rörde mig i dess riktning. Till slut fick jag se den. Jag fylldes av värme inför den lilla oansenliga fågeln. Den sjöng både när den var still på en gren och när den flög runt ett varv.

Låt oss återvända till landskapets olika områden. Binkley skriver att det historiska landskapet hade större enhetligare delar av skog, till skillnad från nu. Det innebär att de delar som hade utvecklat en viss dynamik nu inte längre har den, vilket minskar de arternas habitat.

A large landscape that lacked large patches (from natural events or harvests) would not develop the widespread interior habitats that characterized historical landscapes. (Binkley, 2025:13)

I figuren nedan ser vi hur stor skillnaden är mellan 1940 och 1990 i ett område i Finland.

Att områdena blir mindre tränger ihop de arter som är beroende av vissa förutsättningar.

Nu kommer vi till del två och det är om mindre områden har mindre eller högre antal arter. Jag har själv skrivit om detta i till exempel Nej, ingen massutrotning, men… där jag visar en graf som Michael L. Rosenzweig tar upp i den fina boken Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise (2003). Den visar en uträkning som en ekolog gjorde i England. Sedan har den tanken utvecklats och blev en slags ”naturlag”.

*Graf från Win-Win Ecology: How the Earth’s Species Can Survive in the Midst of Human Enterprise (Rosenzweig, 2003:104).*

Som alla naturliga lagar så har den testats och man har kommit fram till att den inte stämmer.

Biologen Lenore Fahrig går igenom litteraturen och datan som ligger till grund för påståendena och menar i Why do several small patches hold more species than fewer large patches? (2020) att det finns inget generellt stöd.

Hon avslutar artikeln med orden att det kan inte vara en generell bevarandeprincip att alltid inrikta sig på att bevara väldigt stora områden och bortse från mindre.

[I]t is critically important that conservation practitioners understand that there is no evidence supporting a general conservation principle that values preservation of large, contiguous habitat areas over multiple small areas of the same total area. (Fahrig, 2020)

Jag återvände till stigen för att vända tillbaka mot Tjörnedala. Vid branten satte jag mig ned och tittade på blomstern som hade växt upp intill en fallen ek.

Jag fortsatte mina steg ned till ån och gick på norra sidan av den. Även här ser vi hur området har delats av med en stengärdsgård.

Ett ljud fick mig att stoppa. Jag tittade ned bland de utblommade vitsipporna. Först fick jag se tre majbaggar och sedan fick jag se massor som alla var på färd. Jag studerade en hanne som kom mot en större hona. Han besteg henne och sedan tumlade de omkring ett längre tag.

Men jag är ingen biolog och hade inte tålamod att sitta där någon längre tid innan jag gick vidare. En stock låg över stigen. Den var översållad av hackspettars verk. I ett hål hade en ört slagit rot.

Avslutningsvis frågar jag mig om jag har gjort samma misstag som jag anklagade andra för i gårdagens inlägg Är ”rewilding” seriöst? Jag har trots allt diskuterat de boreala förhållandena men befunnit mig i lövskogsbiomet.

Så vad har då varit min poäng med inlägget förutom att dela med mig av en fin majpromenad? Jo, det är det komplexa i naturen. För frågan är om jag hade rätt i min kritik igår av det överdrivna användandet av rewilding? Jag tror det, då det har blivit ett paraplybegrepp för så många olika delar.

Å ena sidan är det något försök till att inge hopp hos dem som är oroliga att den biologiska mångfalden är på sin sista sluttamp och presenteras lösningen, som i Transforming forest management through rewilding: Enhancing biodiversity, resilience, and biosphere sustainability under global change (Wang et al. 2025). Å andra sidan är det en diskussion om att förstå dynamiska processer och hur de olika delarna samverkar som i Higher abundance of disturbance-favoured trees and shrubs in European temperate woodlands prior to the late-Quaternary extinction of megafauna (Pearce et al. 2024).

Så nu på morgonen gjorde jag en sökning på rewilding och boreal och då kom ett av de svenska projekten upp, Nordic Taiga. Där skriver de om rewilding utifrån introducering av nyckelarter för att ”återskapa hälsan och ekosystemets funktioner”. Men i norra Sverige lever de nyckelarterna fortfarande. Lägg märke till en sak med citatet nedan där de skriver om habitatens storlek och att de är fragmenterade.

Rewilding is often associated with the reintroduction of missing keystone species to restore the health and functionality of ecosystems. In Sweden’s Nordic Taiga, however, most ecologically important wildlife species are still present – but populations are often unnaturally low and constrained by limited space and degraded, fragmented habitats. Nordic Taiga

Det är just detta som Binkley och Fahrig diskuterar. Spelar områdets storlek roll? I det här fallet förmodligen ja, då renen som är en av nyckelarterna, behöver just väldiga områden att röra sig över.

Fokuset ligger fel då jag ville fotografera buskstjärnblomman.

Promenaden fortsatte ned till Östersjön och avslutades, liksom förra gången, med ännu ett fantastiskt bakverk på Tjörnedala krog & café by Maryloys. Är ni i krokarna så får ni inte missa ett besök.

Referenser:

Binkley, Dan (2025). Assmann review: spatial ecology of rotational and continuous cover forestry in boreal landscapes. European Journal of Forest Research. 144(2):225–254 DOI:10.1007/s10342-024-01756-z

Fahrig Lenore (2020) Why do several small patches hold more species than fewer large patches? Glob Ecol Biogeogr. https:// doi. org/ 10.1111/ geb13 059

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Pearce, E. A.; Mazier, F.; Fyfe, R.; Davison, C. W.; Normand, S.; Serge, M.-A.; Scussolini, P. & Svenning, J.-C. (2024). Higher abundance of disturbance-favoured trees and shrubs in European temperate woodlands prior to the late-Quaternary extinction of megafauna. Journal of Ecology, 112, 2813–2827. https://doi.org/10.1111/1365-2745.14422

Rosenzweig, Michael L. (2003). Win-win ecology: how the earth’s species can survive in the midst of human enterprise. New York: Oxford University Press

Wang, Lanhui; Wei Fangli; Tagesson, Torbern; Fang, Zhongxiang; Svenning, Jens-Christian (2025). Transforming forest management through rewilding: Enhancing biodiversity, resilience, and biosphere sustainability under global change, One Earth, Vol. 8:3. https://doi.org/10.1016/j.oneear.2025.101195.

Är ”rewilding” seriöst?

Vi har opponering på gymnasiearbeten. Det är nervöst och jag är känd bland eleverna för att vara tydlig i min kritik. För mig är tydlighet viktigt, även om det kan upplevas som hårt. Likväl brukar det bli trevliga tillställningar, så blev det också den här gången. Opponenten på en av uppsatserna hade gjort ett bra jobb att se styrkor och svagheter i en uppsats. Hon hade nämligen upptäckt att metoden ledde till en svårighet att besvara frågeställningen.

I den avslutande delen innan vi gick vidare till nästa par, sade jag att personligen är jag förtjust när författarna är tydliga med när teorin haltar för att förklara ett fenomen. För mig borde fler göra som den här eleven istället för att förändra frågeställningen för att bättre motsvara det man kommer fram till. Jag gillar artiklar som är sökande, kort sagt.

Pedagogiskt förklarade jag kort skillnaden mellan deduktiv och induktiv metod. Jag sade kort att den deduktiva undersöker om en hypotes stämmer på materialet/empirin och den induktiva utverkar en teori utifrån empirin. Tiden var dock kort och jag var lite osäker, vilket gjorde att vi vidare. Eleven ville träffa mig för att jag skulle kunna förklara tydligare vad jag menade. Innan dess läste jag på.

Spåren efter en gammal upptrampad stig i Tjörnedala?

Incidenten och repetitionen av de olika metoderna ledde mig till tankar om den här bloggen, där jag arbetar väldigt induktivt. Jag läser på, samtalar, formulerar och sakta byggs min kunskap upp. Jag skapar personliga hypoteser, vilka jag berättar om här. Det är också därför som perspektiven ibland kan skifta och åsikten förändras.

Detta sätt att arbeta gör att byggnationen blir något märklig. Det beror på att jag med tiden kan bli relativt insatt i en del. I alla fall under en tid då jag sedan glömmer bort hälften. Mycket finns dock passivt kvar och när jag återvänder till ämnet blir det jag inte såg tidigare tydligare. Kunskapen sätts då ofta in i ett delvis nytt sammanhang. Så var det idag då jag läste Assmann review: spatial ecology of rotational and continuous cover forestry in boreal landscapes (Binkley, 2025).

Dan Binkley är utsedd KSLA Wallenbergprofessur, alltså professor i Kungliga skogs- och lantbruksakademin. Han är knuten till SLU i Umeå. Artikeln som är en genomgång av en mängd artiklar är understödd av FAM/Kopparfors Skogar AB, vilka också de är en del av Wallenbergssfären.

Jag fann artikeln otroligt intressant och lärorik. Även om jag har haft artikeln i några veckor var det först nu som jag läste den. Skälet är att jag fastnade för följande ord i boken Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino et al. 2018):

[L]ocations of range boundaries are set by multiple environmental factors and these can include both physical conditions (abiotic factors) and interactions with other organisms (biotic factors). (Lomolino et al. 2018:85)

Jag kom att tänka på hur planteringen av gran påverkar undervegetationen och marken, vilket leder till förändrade betingelser, som att skogarna blir mörkare vilket leder till att blåbären minskar (Binkley, 2025) och barren förändrar den kemiska sammansättningen i ytskiktet i skogen (Brandtberg & Simonsson, 2005). Frågan uppkom hur det kommer att omforma miljön i framtiden?

En gammal väg från det övergivna stenbrottet i Bäckhalladalen.

Vad detta gör över tid är svårt att säga, då skogsmiljön är föränderlig. Lokalt utvecklas det utifrån de villkor som är givna.

Och här kommer jag till ett citat som jag fastnade för hos Dan Binkley: ”The legacy of one fire remains strong until the next fire occurs.” (2025:5), se följande youtubeklipp där han går igenom detta: Dan Binkley: Stora störningar och naturnära skogsbruk i boreala skogar.

Elden är ett exempel på abiotiska faktorer som påverkar miljön och artsammansättningen. Efter en eld har rastat har den öppnat upp arean och ljus tillförs, se Övernattning i Östersund. Näringsämnen frigörs i marken. Det är en bonanza för en mängd växter. Vissa är helt beroende av elden, som tall. Dessutom får den fröbank som har legat i jorden sin chans att gro.

Som jag tidigare har skrivit påbörjas efter elden en succession, en följdordning, vilket med tiden kommer att leda till en ny mogen skog. Då det redan finns en fröbank i jorden så är det en andra succession.

If a disturbance such as a fire or a storm has removed most of the living organism but left some signal of the previous system in surviving individuals, or in the seed bank, the process is called secondary succession. (Lomolino et al. 2018:111)

Vid Tommarpsån där kommunen hade röjt bort undervegetation och vissa högre träd.

I tidigare inlägg har jag talat om ekologiskt minne för att beskriva den här, se till exempel Granbarkborren visar på brist på motståndskraft. Där refererar jag till The importance of ecological memory for trophic rewilding as an ecosystem restoration approach (Schweiger et al., 2018). Jag skriver att ”[e]kologiskt minne är den samling av levande och ickelevande material och information som har samlats i ett landskap utifrån tidigare händelser.

The ecological memory of a specific ecosystem is here defined as an ecosystem’s accumulated abiotic and biotic material and information legacies from past dynamics. Schweiger et al. 2019:3

I titeln till Schweiger et al.’s artikel förekommer ordet som jag mina tankar under läsningen av Binkley ledde mig till, nämligen rewilding.

Så låt oss stanna upp här kort och samla ihop några begrepp som jag har strött omkring mig. Det senaste är rewilding, succession, ekologiskt minne, och inte minst legacy.

Legacy syftar på ett arv, något som man tar med sig från det förgångna. Här ska det förstås som det som ger förutsättningarna för den framåtrörelse, det som följer efter till exempel en brand. Detta är ett knepigt ord att använda i norra Europa. Jag ska förklara vad jag menar, då det får betydelse för rewildingdiskussionen. Det finns faktorer i norra Europa, framför allt på den Skandinaviska halvön som man glömmer bort.

Låt mig återgå till Binkleys artikel. Efter jag hade läst introduktionen till skrev jag ned följande reflektion:

Skogsnäringen och rewilding står i konflikt då den förra menar att de följer ett ”naturligt” sätt att bruka skogen, medan den senare menar att föreställningen inte stämmer med hur det har sett ut, vilket man visar genom örter. Rewilding är också något som framför allt undersöks i lövskogsregioner och inte i den boreala delen. Detta innebär att det är svårt att generalisera.

Låt mig dela upp tanken i två delar för att som man numera säger ”packa upp” påståendet. För det första är mitt antagande delvis fel. Jag vet inte varför skogsnäringen är emot rewilding eller ens om den är det generellt. Däremot finns det vissa skogsbolag som motsätter sig hur lagar begränsar deras sätt att bruka sina ägor, se till exempel SCA vill ha ändringar i FSC – hotar pausa skogscertifiering (Aronsson, 2025). De tycker att den biologiska mångfalden prioriteras före andra delar som också är viktiga.

Det gäller bland annat att certifieringen inte tar tillräcklig hänsyn till klimatnyttan av att skogsprodukter kan ersätta fossilbaserade produkter. I stället fokuserar FSC alltför ensidigt på bevarande och biologisk mångfald, anser SCA. (Aronsson, 2025)

Backsippan är väldigt giftig, vilket har räddat den från att betas.

Som vanligt glider jag iväg, så låt mig, återgå till den andra delen och det har med ekologiskt minne och arv. Jag skriver att rewilding framför allt diskuteras i lövskogsregionen. För att begrunda detta måste vi ha den senaste istidens utbredning i åtanke.

Nedan ser vi en kartbild över isens utbredning under den senaste istiden. Den kallas för Weichsel, då den nådde till floden Wisła i Polen, eller Weichsel som den heter på tyska. För cirka 10000 år sedan försvann de sista isresterna från norra Sverige. Med isens försvinnande inträdde den första succession, inte den andra. För isen hade renskrapat allt. Det var bara urberg. Söder och nordöst ifrån påbörjade pionjärväxter att skapa sig sin nischer i den nya miljön.

Av Ulamm – File:Europe topography map.png, 2 April 2006 by San Jose, based on the Generic Mapping Tools and ETOPO2, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=24341671

Skälet till att jag tar upp det här är just för att mycket av det samtal som pågår i den akademiska delen av rewilding handlar om pleistocene, det vill säga den period som är innan holocene, alltså den geologiska epoken som pågick för ”2 580 000 år sedan till ungefär 11 700 år sedan” (Wikipedia). Här är antalet år viktigt då under en sådan lång tidsålder sker det saker evolutionärt, som till exempel att från Australopithecus africanus till homo sapiens sapiens. Men under de 10000 år som Sverige har varit isfritt har detta inte skett.

För att kort sammanfatta så skiljer sig norra Europa från det arv som finns i centrala och södra Europa. Det gäller i hög grad Sverige där också två biom möts, det nordligt boreala och ädellövsskogen, se Ekosystem, trofiska strukturer och de heliga ögonblicken.

Vattnet i Rottnen väster om Sunne är väldigt lågt då det har varit ett snöfattigt år.

Jag märker att inlägget har blivit väldigt långt och jag för in fler och fler trådar. Skämtsamt är det just detta som är den induktiva metoden. Eller seriöst, en bra artikel som Assmann review: spatial ecology of rotational and continuous cover forestry in boreal landscapes (Binkley, 2025) väcker just många tankar.

För att sammanfatta så är rewilding ett iögonfallande koncept, men det är också klurigt som attan att bena isär. Likväl, menar jag att även seriösa forskare inte försöker göra det klarare utan grumlar vattnet. Som i denna artikel Transforming forest management through rewilding: Enhancing biodiversity, resilience, and biosphere sustainability under global change (Wang et al., 2025), där de kopplar ihop rewilding med skogsbruk och illustrerar den med nedan figur där de tycks mena att det går att generalisera och närmast skapa ett slags Edens lustgård. (De har förresten glömt vargarna som behövs för att inte hjortarna ska beta sönder allt.)

Figure 2. Som beskrivs som ”A conceptual framework for rewilding-inspired forestry as a nature-based solution for biosphere sustainability” (Wang et al., 2025)

Den som läser min blogg vet att jag är ytterst kritisk till skogsbruket som bedrivs i Sverige och jag är för många av de koncept som förs fram av forskare inom rewilding, som att ha alla fyra nivåerna i näringsväv, med en betydligt högre rovdjursstam i Sverige än idag. Men det måste också ske i ett seriöst samtal.

Nåväl, låt oss återvända till mina elev som ville att vi skulle träffas i studieverkstan för att diskutera de olika metoderna, deduktion och induktion. Hon lyssnade intresserat och kunde se var hon hade gått vilse i sitt gymnasiearbete.

Jag minns med glädje detta korta möte, för det som vi kom fram till var hur noga man måste vara med vad man undersöker och att dessutom vara ärlig med det som den insamlade datan visar. För det är när vi är tydliga med datan, med betingelserna, som vi kan påbörja ett seriöst samtal om vad datan visar.

Referenser:

Aronsson, Ulf (2025). SCA vill ha ändringar i FSC – hotar pausa skogscertifiering. ATL. Publicerad 250410 [hämtad 250517]

Brandtberg, Per-Olov; Simonsson, Magnus (2005). När markerna surna. Fakta Skog: Sammanfattar aktuell forskning • Nr 15. SLU.

Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

Pleistocen. (2021, maj 8). Wikipedia. Hämtad 09.14, maj 17, 2025 från //sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Pleistocen&oldid=49211710.

Schweiger, Andreas H.; Boulangeat, Isabelle; Conradi, Timo; Davis, Matt; Svenning, Jens-Christian (2018). The importance of ecological memory for trophic rewilding as an ecosystem restoration approach. Biological reviews. Vol 94:1, ss. 1–15. https://doi.org/10.1111/brv.12432

Galileo och jag samtalar i Tjörnedala

Jag satt på stocken i Tjörnedala och tittade på en drillsnäppa, som knappt syntes på den lilla stenen i vattnet. Kentska tärnor skränade och krickorna skötte sitt. Det var dags att gå vidare mot den västra delen av vandringsrundan.

Detta inlägg börjar vid schacktornet, för början av vandringen läs Erbjuds biologisk mångfald?

Jag gick på stigen på ängen, kom in i en lummigare del för att sedan gå över Tjörnedalavägen. Marken täcktes där av vitsippor. Äldre lövträd, som bok och ek blandades med yngre generationer. Torrträd höll sig kvar, medan andra hade fallit och allt detta i den lilla triangeln mellan väg 9 och Tjörnedalavägen.

Ett fallet träd som hade tappat all sin bark låg vid sidan av stigen. I den avbrutna stubben växte det en vit ticka.

Jag fascineras av mönstren som bildas i den döda veden som bryts ned. För mig finns det en skönhet i nedbrytelsens stadier.

Liksom vid stranden upplevde jag fåglarnas närvaro, men nu var det de mindre sångfåglarna, som svarthätta, rödhake, bofink och naturligtvis den eviga gransångaren, vars engelska namn chiff chaff beskriver dess sång. Sedan hörde jag också grönsångarens vars sång är som ett mynt som försöker hitta sitt stillestånd på ett marmorblock.

Efter väg 9 gick jag ner i en sänka där en å hade börjat torka ut då det knappt hade regnat de sista månaderna. En majbagge kom i min väg.

Majbaggen har en speciell plats i mitt hjärta, se En svart majbagge undervisar mig om ekosystem. Tack.

Jag iakttog de fallna träden, de små insektshålen, deras uppspruckna stam, algerna och hur mossan spred sig.

Det var en så sinnlig upplevelse att gå där i sänkan, fågelsången, att få känna på de döda stammarna, det gröna och vitala tillsammans med det gråbruna och döda.

En fågel ledde mig att skynda på mina steg. Jag såg bara dess konturer i ljuset i trädkronorna och ville komma i en annan vinkel. Därför gick jag upp ur sänkan längs med stigen. Då upptäckte jag att det var en bofink. Jag satte mig på en stam och tog in prakten i den lilla kanjonen. På botten rann ån. Den skulle fångas upp av ett vattenverk, där en mölla stod för länge sedan.

Överallt, märkte jag spåren efter människors brukande. En stengärdsgård delade av södra sidan. Där stod högrest gran. Hitom var det lövskog. En gammal väg avdelade träden. Den skulle leda mig tillbaka mot Tjörnedalagården.

Innan jag kom till väg 9 igen såg jag honan av en aurorafjäril som rörde sig bland löktravens blommor och murgörna vid sidan av stigen.

Jag hade gått från de betade strandängarna till skogsbrynet, utmarken, som inte längre brukades på samma sätt som förr. Björk och ek hade tagit över den gamla beteshagen.

En konstig känsla kom över mig. Jag vet inte varför och jag förstår den ännu inte. Den första tanken var att det var mark som inte brukades och således bara stod onyttjad; det kändes fel. Men nu när jag tittar på bilden nedan tror jag det är kontrasten från det andra. Det var få blommor, utan med eklöv bland mossa, gräsplättar och löktrav.

Hade jag rätt i att det var en gammal igenväxt hage?

Jag förstår fortfarande inte min reaktion. Var det kontrasten från det jag hade upplevt tidigare? Var det bristen på uppenbar frodighet? I vilket fall så var det mina inre föreställningar som mötte det utanför mig och de två tycktes inte harmoniera. Det var en slags dissociation då jag inte känslomässigt kunde knyta an till det jag såg. Istället upplevde jag en slags stumhet, som tystade min upplevelse av skönhet.

Idag, en mycket gråare dag än förra lördagen då jag strövade i Tjörnedala tänkte jag på upplevelsen och märkligt nog kom jag att tänka på Galileo Galilei och den tid som han levde i. (Vägen till 1600-talets Italien var lite längre än så, men det besparar jag dig.)

Låt mig i denna avslutande del försöka använda mig av det som tänkarna under övergången till upplysningen kom fram till.

Galilei är mest känd för att han blev tystad av inkvisitionen för heretiska tankar, alltså han uttryckte tankar som gick emot det som den katolska kyrkan lärde ut. I Galileo: watcher of the skies (Wootton, 2010) fick jag lära mig att problemet med vad han yttrade var inte att solen var i centrum utan att naturen följer lagar. Vad det innebär är att Guds förmåga att ändra på naturen förnekas.

Teologiskt var detta djupt problematiskt då det han beskrev gjorde transubstantiation omöjlig. Det betyder att i nattvarden blir brödet verkligen blir till Jesus kropp och vinet verkligen blir till Jesus blod. Transubstantiation betyder substans som byter innehåll.

Upptäckten av naturlagarna är fascinerande då de betyder att man kan lära sig om naturen. Den är inte en i grunden kaotisk plats endast kontrollerad av en gudom. Den följer lagar och när vi förstår dessa lagar kan vi också förstå konsekvenserna av det som sker.

Två saker här: det första är att för att förstå och kunna begripa måste vi förenkla. Så genom att liksom sätta parenteser runt ett fenomen och ta det ur sitt sammanhang, kan vi genom till exempel en matematisk metod börja begripa vad hur det fungerar.

Det andra är att när vi förenklar missar vi också dess komplexitet, då det är sammansatt med en mängd olika andra saker.

Filosofen Robert P. Crease skriver i The Workshop and the World: What Ten Thinkers Can Teach Us About Science and Authority (2019) att det galileiska tänkandet ledde till att väst matematiserar upplevelser. Det förenklar hur vi navigerar i världen, men det blir också ett konstgjort sätt att förstå världen.

Galilean thinking has led us in the West to instinctively mathematize experience, which is a special, even artificial way of thinking. (Crease, 2019:220f)

Geometry and math provided maps that connected abstractions with real and concrete phenomena, enabling humans to navigate the world better. (Crease, 2019:221)

Det matematiska sättet att se på världen skapar visserligen ett konstgjort sätt att se på världen. Likväl upptäcker vi därigenom naturlagarna. Det är denna kombination som gör att vi kan förstå hur naturen fungerar.

Sist vill jag nämna ytterligare en sak som Galilei propsade på och det är att vi upplever inte världen som den än utan som vi tror den är. Wootton skriver ”Our other senses do not tell us how the world really is, but how it is for us” (2010:292). Detta kan vi knyta till vår tid och samtal och diskussioner i debatten. Personligen tänker jag på miljödebatten.

För ju mer jag följer och delvis deltar i samtalet om miljön omkring oss och hur den brukas desto tydligare blir det hur mycket vår upplevelse är styrd av hur väl det vi varseblir överensstämmer och harmonierar med våra föreställningar.

Jag märker det hos mig själv. Det roliga är att jag inte längre måste slå upp vilken fågel det är jag ser eller hör. Det svårare är att erkänna att världen är tämligen mekanistisk, men att jag är relativt okunnig om den.

Detta har lärt mig att andligheten som jag upplever i miljön är inte i mig och inte utanför mig utan i mötet. Det gör det dock inte mindre värdefullt att kunna njuta av skönheten omkring mig, som i stubbarna som sakta bryts ned och blir en del av myllan.

Referenser:

Crease, Robert P. (2019). The workshop and the world: what ten thinkers can teach us about science and authority. First edition New York: W. W. Norton & Company

Wootton, David (2010). Galileo: watcher of the skies. New Haven: Yale University Press

Erbjuds biologisk mångfald?

Maggie är med matte och bilen likaså, så mitt utforskande sker nu ensam och med cykel. Det är annorlunda, då jag dels håller mig inom en mils radie, dels rör jag mig annorlunda i miljön eftersom Maggie inte är där. Så igår cyklade jag till Baskemölla för att promenera i Tjörnedala.

Det är just ett sådant område med den naturtyp som är mest hotad i Sverige, nämligen gräsmark (Wenche, 2020). Det bevaras aktivt genom olika insatser. Skälet skriver Länsstyrelsen är att ”Tjörnedala lund visar ett äldre kulturlandskap, vilket till stora delar formats av slåtter och betande djur.” (Kulturmiljöprogram: Baskemölla-Tjörnedala-Vik).

Solen sken och jag var inte den ende som besökte området.

Först strosade jag på stigen genom ängen och lade märke till maskros och mandelblomma.

Men så såg jag en annan vit blomma vars kronbladsspetsar var kluvna istället för mandelblommans runda spets. Sådant har jag börjat lägga märke till efterhand som jag läser kursen i botanik. Det är fältarv.

Plötsligt blev jag entusiastisk och tittade efter blommor som jag inte kunde. Jag satte mig på knä och böjde mig för att komma nära. Med mig hade jag varken fältflora eller lupp. Jag nyttjade mobilen för att ta kort. Där och då ville jag inte söka efter namnen utan endast inta deras olikheter och skönhet.

De jag kände igen var bland annat smörblomma och backsippa, men så såg jag en orkidé. Senare fick jag veta att det var Sankt Persnycklar (Orchis mascula L.)

Sankt Pers nycklar (*Orchis mascula* L.)

Jag fortsatte mitt strosande norrut längs vattnet, såg ängsviol och gullvivor. Ännu var det inga betande kor, däremot lade jag märke till att man hade röjt undan rosenbuskarna som annars tar sig upp i den öppna miljön. Fortsätter man förbi Tjörnedala kommer man till Vik och då går på en stig kantad av nyponrosor.

Det som är typiskt för de växter som jag har nämnt är att de behöver det öppna landskapet. På Artfakta läser jag att Sankt Pers nycklar ”[m]issgynnas av igenväxning.” (SLU Artdatabanken 2025).

Här kan vi stanna upp under promenaden och begrunda det som jag tog upp i gårdagens inlägg Minskar den biologiska mångfalden? och det samtal som utspann sig mellan mig och Lars Lundqvist i kommentarerna. Jag skrev att skälet till att naturtypen som jag nu gick igenom var så liten var på grund av att samhället hade förändrats.

Här kan jag dock modifiera det något då i alla fall Tjörnedala berättar om en ny typ av samhälle. Det är en naturtyp som är kopplad till välstånd och fritid. För denna vackra lördag då jag gick där, var jag inte ensam. Vi var många där som njöt av solen och skönheten. Det som jag såg var ett landskap format efter den livsstilen. Det var visserligen en strandbetesäng, men det var också ett strövområde. Men det är inte bara det utan också en konsthall. Lägg därtill att det är markerat där och dit man ska gå. Avvik inte från stigarna. (Nej så står det inte.)

Så vi bevarar naturbetesängen, samtidigt får det en annan funktion, ett strövområde.

Innan jag går vidare vill jag ta upp Lars kritik av begreppet bevarandetillstånd som Naturvårdsverket använder i sin rapport Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. (red. Wenche, 2020).

Han menar, på min fråga, att populationsbestånd är bättre. Hans poäng är, och som jag också tassar kring i det inlägget, att naturen befinner sig inte i ett stillestånd utan förändras. På ett sätt är Tjörnedala också en museal miljö där man försöker bevara något genom att enträget röja för att förhindra igenväxten.

På bilden nedan ser vi gullvivor vid stigen och hur man har röjt upp så att inte slyn ska sprida sig.

Till höger om gullvivan ser vi hur buskar har klippts för att det ska fortsätta vara öppet. Kanske är det björnbär som hindras.

Apropå begreppet omformulering så ser jag inte att populationstillstånd och bevarandetillstånd fångar samma fenomen. För det första menar jag att begreppet bevarandetillstånd inte bör stå ensamt utan ses i relation med värdemåttet gynnsam eller inte. Är det en gynnsamt i naturtypen för att bevara arten?

För att skifta fokus lite vill jag använda mig av ett begrepp som jag har stött på då och då i olika sammanhang och det är affordance. Det myntades av psykologen James J Gibson och syftar på vad som erbjuds i en miljö. Under morgonens läsning av antropologen Tim Ingolds bok The appropriation of nature: essays on human ecology and social relations (1987) fick jag det bättre beskrivet för mig. Han menar att affordance ska förstås som det som erbjuds i en miljö, samt att det är olika för olika organismer.

The same objects, whether living or non-living, will afford quite different things to different individuals, depending on the nature of their project: for example a tree affords movement to a squirrel, but place of rest for birds. (Ingold, 1987:2)

För mig blir begreppet tydligt hur vi ska förstå en naturtyp. Det handlar således om vilka möjligheter och begränsningar som en viss naturtyp erbjuder. Strandängen som jag gick på erbjöd Sankt Pers nycklar en plats att växa på då man aktivt arbetade för att hålla landskapet öppet, dels med röjsåg, dels med boskap. Om det växte igen skulle det inte längre erbjuda denna möjlighet. Miljön skulle inte längre vara gynnsam för den. Den skulle missgynnas.

För mig och andra erbjöd synen av orkidéen skönhet och det är värt att bevara.

Jag gick genom en dunge innan jag kom ut på nästa äng. Då hörde jag skränet från kentska tärnor. Jag kunde inte låta bli att le. Jag tycker så mycket om dem. Hans skriver på sin blogg Liv i fri luft att svarthättan liknar en raggare från 50-talet, se Svart hätta [sic].

För mig är det den kentska tärnan som har denna svarta bakåtkammade ragg, som i vinden kan stå upp. Fast det är ungdomliga raggare. De har något ungdomligt över sig i sina rörelser, där de liksom står och hänger på stenarna i vattnet. De flyger en lov, som om de burnar, för att sedan landa igen. Svarthättan håller sig alltid så dold som möjligt.

Storskarv, storskrake, kentsk tärna, kricka, skedand, gravand, snatterand. Och så upptäckte jag en drillsnäppa på en sten.

Jag gick ned till stranden, satte mig på en ilanddriven stock och kikade ut bland stenarna i vattnet. På bilden syns det inte, men i bildtexten har jag noterat alla arter som finns att se i bilden om man hade varit där.

Jag kikade på två kentska tärnor som skränade. Så kom en tredje. De vände sig om och tittade liksom förvånat på nykomlingen, som om de ville tillåta eller inte dess närvaro. Så slappnade de av. Jo, du får vara med.

En drillsnäppa fångade min uppmärksamhet, trots att den var väl kamouflerad på stenen. Jag tittade mig omkring, såg människorna som passerade och ville kalla på dem. Titta! Men i stället satt jag kvar en stund och njöt av mångfalden.

Jag skulle kunna fortsätta att berätta om denna trevlig promenad, men jag väljer att avsluta den här på stocken jag satt på.

Referenser:

Ingold, Tim (1987). The appropriation of nature: essays on human ecology and social relations. 1st ed Iowa City: University of Iowa Press

SLU Artdatabanken (2025). Artfakta: Sankt Pers nycklar (Orchis mascula). https://artfakta.se/taxa/219864 [2025-05-04]

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Minskar den biologiska mångfalden?

Var är du? frågar J. mig i ett sms då jag hade skrivit att jag låg i en husvagn och lyssnade till en revirmarkerande enkelbeckasin.

Utanför Sunne, svarar jag. Jag är i Laxå och inventerar skogshöns, berättar han.

Vi träffas då och då när han är i Simrishamn och inte är ute och inventerar. Han lär mig att höra skillnad på olika fågelarter, se Vad oroade härmsångaren?.

Jag tänker ibland på det arbete som han och andra inventerare som jag träffar utför. Jag minns en som berättade att han åkte på skogsvägar i Värmland med öppna rutor och lyssnade på fågelsång. Så skrev han ned arterna han hörde. Att promenera med J. är att ofta stanna, studera en blomma, lyssna till en fågel eller försöka få syn på vad det är för fjäril som flyger runt. Det han upptäcker för han in i Artportalen. Kort sagt inventerar han jämt.

Det är genom inventeringar som vi ser var arterna är och som vi förhoppningsvis kan se mönster.

Jag går en botanikkurs för Svenska Botaniska Föreningen och veckans läxa är att se utbredningsområden av olika arter. En av dem är Adam och Eva (Dactylorhiza incarnata × sambucina). På en sökning ser jag att under 2024 har fynd inrapporterats från följande platser. De gula är enskilda fynd och de blå fler.

Norr om Grässkär finns inga fynd. De växer framför allt längs Östersjö kusten och en bit in i landet. (https://www.artportalen.se/ViewSighting/ViewSightingAsMap, 250503)

Även om mönstret tycks tydligt, finns det fynd som avviker. Varför finns det flera funna utanför Växjö och varför är de inte hittade vid ett vattendrag?

En annan art är blåbär (Vaccinium myrtillus L.). Nedan ser vi att den är observerad över hela Sverige. Vad beror det på att det finns luckor? Dels kan det vara ändringar i terräng, dels kan det vara en lägre iver att rapportera.

Om vi går in i Artfakta ser vi att i Närke så är det endast 1470 observationer, medan i Södermanland är det 11219. Skiljer sig Närkes naturtyper nämnvärt från Södermanlands? På Artfakta står det att den växer i både skog och fjäll och den växer både i löv och barrskog. Så förmodligen påverkar ivern mer i utfallet.

https://www.artportalen.se/ViewSighting/ViewSightingAsMap (250503)

För att kort sammanfatta innan jag går vidare så bygger vår kunskap om arter och deras utbredning på observationer. Det i sin tur är beroende av inrapporteringar. Det som inte är inrapporterat syns därmed inte.

Under de senaste helgerna har jag skrivit om biologisk mångfald och försökt att begrunda det utifrån olika perspektiv. Jag har ibland gått vilse (Irrblossen ledde mig vilse), ibland försökt att förstå de bakomliggande idéerna (”Artskydd som inte tål dynamik är onaturligt”), men väldigt ofta hamnat i funderingar kring de föreställningar som styr vilka tolkningar som vi gör (På väg hem såg jag en brölande dovhjort).

Det börjar bli dags att slänga lövsäckarna i garaget. En kastanj har börjat gro.

Här vill jag utgå från dessa två samlingsord, observationer och föreställningar. Det senare är viktigt då de formar hur vi uppfattar och tolkar det som vi observerar. Det ger oss den inramning som sedan formar informationen.

För att förklara det sista vill jag kort nämna det jag under morgonen lärde mig då jag läste om biogeografins idéhistoria i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]). En av de verkliga pionjärerna inom botanik är Carl von Linné. Jag har besökt hans födelsehem i Råshult flera gånger. Det rekommenderas.

Under sina observationer och de observationer som han inhämtade från sina adepter började han försöka foga in det i den världsbild han levde i. Lomolino et al. berättar att hans hypotes var att alla arter kom från ett högt berg varifrån de sedan hade spridit sig under 6000 år.

Det som styrde hans tankar var naturligtvis bibelns berättelse om Noah och syndafloden. Det andra som styrde honom var att eftersom Gud hade skapat allt så skedde det inga förändringar hos arterna.

Sjön Lomsen vid början till 7-torpsleden väster om Sunne.

Linnés teorier som var i enlighet med rådande världsbild började ifrågasättas av de upptäcktsresande som gav sig ut i världen och observerade. De påverkades av allt från fossiler som berättade om att arter dog ut, till likheter och olikheter mellan arter; de gjorde hypotesen allt ohållbarare.

Att det skedde berodde dessutom på att samhället förändrades. Genom upplysningens idéer gavs möjligheter för andra sätt att förstår sig på världen.

Det motstånd som tidigare vetenskapsmän som Galileo Galilei hade mött bröts ned. Världen sågs som en bok som man kunde lära sig av genom att studera den (Wootton, 2010), en tanke som jag följer då jag vandrar omkring både bland bokträd och böcker.

Det intressanta i att undersöka tidigare tänkare är att om man är uppmärksam tycks det finnas idérester kvar från förr. En sådan tycks vara föreställningen om det eviga och oföränderliga. Jag har själv tampats med detta i mina samtal med Lars Lundqvist då vi begrundat om det finns inneboende värden i naturen. I till exempel Vargen, våra föreställningar och kontraktsbrott. Upplysningen är vårt arv tar jag upp denna fråga.

För att illustrera vad jag menar om hur föreställningen om det eviga och oföränderliga vill jag kort reflektera kring Naturvårdsverkets rapport Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018 (red. Wenche, 2020).

Författarna skriver det är en utvärdering av bevarandestatusen för perioden 2013–2018 och det utgår från EU:s art- och habitatdirektiv.

Den här rapporten sammanfattar resultaten från 2019 års utvärdering av bevarandestatus för perioden 2013–2018, vilket innefattar tillstånd och trender i Sverige för de 89 naturtyper och 166 arter och artgrupper som listas i EU:s art- och habitatdirektiv. (Wenche, 2020:6)

I rapporten delar författarna upp Sveriges natur i olika naturtyper samt arter och beskriver sedan om bevarandestatusen är gynnsam eller inte. För att göra den bedömningen utgår de från vissa kriterier.

Utgångspunkten är en populations utveckling: blir de fler, stabilt eller minskar. Om de minskar tyder det på att det har skett förändringar i deras livsmiljö som gör att deras bevarandestatus förändras. Utgångspunkten för en arts bevarande är att naturtyper finns kvar som gör att de kan överleva.

Gynnsam bevarandestatus Enligt art- och habitatdirektivets definition anses en arts bevarandestatus vara gynnsam när:

• uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö,

• artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och

• det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, tillräckligt mycket livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt. (Wenche, 2020:95)

Ännu en vy över sjön Lomsen. Här efter vi hade vandrat stora delar av 7-torpsleden.

Det finns ytterligare en del som ska införas och det är om deras livsmiljö och den naturtyp som är förutsättningar för arters livsförutsättningar finns. Alltså finns det strukturer och funktioner kvar.

[D]e särskilda strukturer och de särskilda funktioner som är nödvändiga för att den ska kunna bibehållas på lång sikt finns och sannolikt kommer att finnas under en överskådlig framtid[.] (Wenche, 2020:95).

För att illustrera detta med ett exempel så återvänder jag till Mats Hannerz och Per Simonsson. De skriver i Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (2023) att vissa arter som lever i skogen är beroende av att det finns död ved, det vill säga en struktur som gör att de kan överleva.

Nära hälften av de rödlistade skogsberoende arterna är knutna till död ved. Död ved är dock inget entydigt substrat. Grov och hård död ved har särskilt stor betydelse, men alla nedbrytningsstadier, storlekar och trädslag fyller en roll för olika arter. (Hannerz & Simonsson, 2023:20)

För att sammanfatta måste vissa villkor finnas för att arter ska kunna leva där. Tas de bort, ergo strukturerna försvinner, så minskar det överlevnadsmöjligheterna för vissa arter.

Så för att äntligen närma sig målet med denna exkursion så vill jag visa två figurer från Naturvårdsverkets rapport vilket visar på bevarandestatusen av dels naturtyper och dels arter. Hur gynnsam bevarandestatusen är visas i mest positiv grön och mörkröd som negativ. Som vi ser nedan är det gynnsamt för berg och grottor medan gräsmarker är det riktigt illa för.

De delar som framför allt påverkar hur gynnsamt det är för naturtyper och arter är framför allt jord- och skogsbruk, men också ”Exploatering och byggnation för bostäder, industri, kommersiell verksamhet och fritidsbebyggelse” (Wenche, 2020:17). Utifrån det förstår vi varför berg och grottor, och fjäll är mindre påverkade, medan till exempel skog och gräsmarker är är väldigt påverkade.

Om vi tittar på nästa figur så ser vi att däggdjur överlag i Sverige har en god bevarandestatus, medan för fjärilar som i hög grad är beroende av gräsmarker ser det väldigt illa ut.

Som vi ser påverkas arternas förutsättningar människans kultur och levnadssätt. Med det kommer jag till det som jag ämnade med föreställningen om det eviga och oföränderliga.

För vad vi ser är den livsstilsförändring som har skett i Sverige genom industrialiseringen och den medföljande urbaniseringen. Gräsmarkerna, för att ta ett exempel, tillhör den livsstil då svenskarna försörjde sig på lantbruk som inte var mekaniserat.

Huvudorsaken är de omvälvande landskapsförändringar som har skett och fortfarande sker till följd av det moderna jord- och skogsbruket. Naturbetesmarker och slåtterängar har övergivits i stor utsträckning till följd av rationaliseringar och för låg lönsamhet. Deras arealer är idag små och förekomsterna isolerade. Kvaliteten hos de miljöer som fortfarande finns kvar är på många håll dålig, främst på grund av förändrad skötsel. (Wenche, 2020:26)

På bilden nedan ser vi boendeförändringen som har skett i Sverige under 110 år.

*Bilden är från artikeln* Urbanisering – från land till stad (SCB, 2015).

Eller för att ta ett annat exempel som har skett i och med den historiska förändringen är vargens återkomst. Det är ett däggdjur som är välanpassat till överlevnad i olika naturtyper och förflyttar sig lätt över långa avstånd, se Synen på vargen och samhällets förändring.

Av de stora rovdjuren bedöms varg, lo och björn ha gynnsam bevarandestatus då populationerna på lång sikt är ökande/stabila, liksom utbredningen och förekomsten, och ligger över referensvärdena. (Wenche, 2020:43).

Karlsviken vid sjön Mangen där man i slutet av 1800-talet bröt koppar.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta reflektionerna. Den första är det är genom observationer som vi får kunskap om vår omvärld. Det betyder att det som inte rapporteras finns inte. Detta i sin tur riskerar att påverka hur vi förstår oss på tillståndet i naturen, både i positiv och negativ riktning.

Det andra är att även om vi har föreställningar som formas av kunskapen att förändringar har skett över tid, så påverkas vi av en föreställning om att det opåverkade är det som är mer gynnsamt för olika arter. Det måste inte alls vara så. Snarare är det strukturer, som att man var år slog ängarna med lie och lät djuren beta, som över lång tid gav de villkor som var nödvändiga för vissa arters överlevnad.

Så frågan är vad vi menar med att den biologiska mångfalden minskar? Som jag hoppas ha visat i det här inlägget är det väldigt komplext. För vad menar vi egentligen? Och vad vet vi? Och vilka föreställningar styr vad vi menar?

Detta är inte ett försök att förringa den allt mer minskande mångfalden. Däremot, menar jag, att vi måste se till de olika faktorerna som påverkar. Dessutom måste vi använda mindre svepande begrepp och vara mer precisa. Och sist men inte minst: Vi måste inventera mer! Och då menar jag inte bara de som gör det professionellt utan vi alla måste notera vad vi upptäcker i naturens bok.

Referenser:

Hannerz, Mats & Simonsson, Per (2023). Biologisk mångfald i skogen – Tillstånd, trender och miljöarbete (Rapport). Skogsindustrierna.

Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

SCB (2015). Urbanisering – från land till stad. SCB. Publicerat den 20150303 (Hämtat 230917)

Wenche Eide (red.) (2020). Sveriges arter och naturtyper i EU:s art- och habitatdirektiv: Resultat från rapportering 2019 till EU av bevarandestatus 2013–2018. ArtDatabanken SLU, Uppsala.

Wootton, David (2010). Galileo: watcher of the skies. New Haven: Yale University Press

Nej, vetenskapen har inte svaren – Förvilda Sverige vid På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare21 december, 2025
[…] För mig är det så märkligt att folk skulle kunna känna rädsla inför naturen. Samtidigt minns jag när jag…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…