Jag stod vid fönstret och väntade på att vattnet skulle koka upp. I öster steg solen. I trädgården där gräset är högt och lätt att dölja sig såg jag någon slags trast röra sig. Jag tog fram kikaren. Direkt upptäckte den rörelsen i fönstret, förstod att den var iakttagen och gömde sig. Men jag hann se att det var en taltrast. Jag har sällan sett dem och blev glad över denna morgongåva.
Igår kväll tänkte jag på vad jag skulle skriva idag. Jaktämnet känns uttömt för tillfället. Istället kom jag att tänka på bevarandebiologen Michael Soulé, en av de tidigare tänkarna och utvecklarna av rewilding.
I en artikel i tidskriften Wild Earth skriver han och Reed Noss, också en bevarande biolog, om rewilding. De menar att det finns i grunden två sätt att se på bevarandebiologi. Det ena är bevarande av mångfald, där man ser till representation av olika organismer. Det andra som de förespråkar är rewilding som bygger på ett återställande av vildmark där djur, framför allt rovdjur, kan röra sig över stora ytor:
We refer to the older and more conventional of these as biodiversity conservation; it stresses the representation of vegetation or physical features diversity and the protection of special biotic elements. The other we refer to as rewilding; it emphasizes the restoration and protection of big wilderness and wide-ranging, large animals—particularly carnivores.
Soulé & Ross, 1998
Deras tankar utgår från ett nordamerikanskt perspektiv som har mycket större ytor än vad Europa har. Därför har också den europeiska rewildingrörelsen en annorlunda vision som är mer anpassad efter europeiska förhållanden.
I båda fallen handlar det om att införa vissa nyckelarter för att det fattas funktioner i näringsväven. Idéen är att skapa ett dynamiskt system, snarare än att främst bevara enskilda arter.
Jag minns ett möte med en biolog på Grimsö. Personen forskar på rovdjur i Sverige. Denna generösa person gav mig en timma av sitt liv för att sitta ned och prata rovdjur med mig. Jag hade bokat några nätter på SLU Grimsö Forskningsstation med någon slags vision om att få möta forskare i ständiga samtal och med stora visioner. Istället mötte jag tysta och ganska introverta personer som mest undrade vad jag var för en konstig figur, som kom fram och ville prata (jag förstår dem).
Rovdjursbiologen däremot lät mig sitta ned och besvarade mina frågor. Till saken hör att jag hade kontaktat personen i förväg, så jag stampade inte bara in på kontoret. Senare har jag då och då skickat frågor och jag har fått både svar och artiklar.
Det jag dock vill komma fram till är att personen var en väldigt representativ person för forskningssverige. Det handlade bara om data; vad visade den insamlade datan och vad kunde man säga utifrån den utan att våga sig ut på osäkrare hypoteser. Detta har jag stött på om och om igen i Sverige. En generositet med tid, men ovilja att se till de större perspektiven.
Den forskare som jag känner till som vågar visa på alternativ är Carl-Gustaf Thulin, också en väldigt generös person. Under tiden jag var på X (Twitter) uttryckte han sig visionärt, men blev också väldigt hårt åtgången av vissa på ett ytterst osmakligt sätt. Det är en av anledningarna till att jag betackade mig den plattformen.
Jag tror att kombinationen forskning, kunskap och visioner är något som till stora delar fattas i Sverige. Här stöter jag snarare på ett positivistiskt kunskapsideal, som i grunden, enligt Michael Polanyi, är ett ”misslyckande inom vetenskapsfilosofin” (2013,51). Han menar inte att en forskare ska hitta på saker eller slarva med datan för att nå fram till en slutsats, utan att forskare har inte bara en explicit kunskap utan också en tyst kunskap.
Den tysta kunskapen är en omedveten kunskap som låter oss ana vad datan kan betyda utan att vi kan förklara den med tydlig och välavvägd bedömning. Han skriver i Den tysta dimensionen (2013):
Tyst kunskap visar sig vara grunden för (1) giltig kännedom om ett problem, (2) forskarens förmåga att arbeta med det ledd av sin känsla av att nalkas den lösning och (3) en giltig anticipation av de ännu obestämda implikationerna av den upptäckt man till sist når fram till.
2013:50
På många sätt är det ett positivistiskt kunskapsideal som har tagit oss hit idag. Det bygger på ett insamlande av data, analys och slutsatser. Dessa i sin tur används av andra forskare vilka bygger vidare på en större kunskapsbyggnation.
I denna byggnad skapas det olika rum, vilka i sin tur får sina delar och byggnationen växer. Till slut finns det ingen som har någon överblick, däremot finns det dem som genom sin kunskap, tyst och explicit, förmår att koppla samman delar och därigenom kan få syn på helheten, die Gestalt.
Att koncentrera sig på enskildheterna riskerar att förståelsen för helheten går förlorad. Polanyi påstår till och med att det kan hämma en verklig förståelse. Det kan illustreras med bevarandebiologin som jag inledde med.
Michael Soulé skriver i artikeln ”What is conservation?” (1985) att det är en discplin som skiljer från flera andra, eftersom det är att det är en krisdisciplin. Den handlar om att åtgärda något som har gått fel. Det i sin tur betyder, fortsätter han, att man måste agera innan alla fakta finns på bordet. Svårigheten är dock att disciplinen är förbunden med en mängd andra discipliner, varav vissa inte ens är en del av biologin.
Han illustrerar det i artikeln med att jämföra med de olika discipliner som ingår i behandling av cancer.
Som vi ser i figuren är det inte bara genetik och populationsbiologi utan också samhällsvetenskaper och ekofilosofi.
Det är här, menar jag som den tysta kunskapen kommer in eftersom det kräver en mångkunskap, πολυμαθής (polymathes), om en mängd olika områden. I det fodrar också ett mod att yttra det som den tysta kunskapen skönjer.
Det innebär, avslutningsvis, att när etablerade forskare och mångkunniga personer framför sina påståenden som de inte fullt kan backa upp med all tarvande data då öppnar de upp för kritiska samtal som för kunskapen framåt.
De pekar på nödvändiga beslut som bör fattas för att den närsynte och enfaldige inte ska gå ned i ett hål som den inte förmår komma upp ur. Det handlar således inte om att en namnkunnig forskare ska bli någon slags Messias, däremot att den samlade kunskapen påvisar en förekommande kris som inte går att upptäcka i det enskilda utan i endast i de samlade enskildheterna, i Gestalten.
Referenser:
Polanyi, Michael (2013). Den tysta dimensionen. Göteborg: Daidalos
Soulé, M. E. (1985). What is conservation biology? BioScience, 35(11): 727–34.
Soulé, M . and Noss, R . (1998) Rewilding and biodiversity: complementary goals for continental conservation. Wild Earth, 8(3) (Fall, 1998): 18–28.
