Ortsnamn skvallrar ibland om hur landskapet såg ut och ett sådant namn några kilometer väster om Simrishamn är Bjärsjö.
Jag ska erkänna att jag trodde att bjär hade med bäver att göra, liksom bjur gör. Men när jag undersökte det en extra gång kom det fram att det är ett skånskt uttryck för kulle. För den skull ska jag inte ledsna för det för i namnet finns ordet sjö, men på kartan finns inte det alls längre.
I alla fall förtäljer namnet att det en gång har funnits en sjö där, men den finns där inte sedan länge. Tittar vi på en karta från ser vi att det också har funnits en kvarn där. Det skånska ordet är mölla och då hette den lilla byn Bjersjömölla. Där gör fortfarande Tommarpsån en krök. Det går också att se på kartan att marken höjer sig söder om byn. Minnet av möllan finns kvar då det finns en silo där de hämtar upp säd.
Bjersjömölla syns i mitten av bilden. Generalstabskarta 1861, Lantmäteriet
På kartan ser vi hur Tommarpsån rinner i en dal och dess form har inte förändrat sig nämnvärt under de 160 år som har gått sedan där här kartan gjordes.
70 år framåt i tiden ser vi hur ägorna löpte. Vi ser också att det redan då var åker mark. Simrishamn var en utskeppningshamn för säd och de olika gårdarna som finns längs med Storgatan var handlare som köpte in säden när bönderna kom in på hösten med sina vagnar.
Häradsekonomiska kartan 1926-34, Lantmäteriet
Sedan cirka 40 år går också järnvägen västerut mot Tomelilla och Ystad. I Jerrestad fanns en station.
Att lägga märke till på kartan från 1934 är att Simrishamn fortfarande är väldigt koncentrerat, men att det finns ett grönområde norrut längs med det som kallas för Åbackarna. På västra sidan är det åkrar.
På generalstabskartan från 1934 nedan är det enklare att se hur bebyggelsen var norrut längs med Kristianstadsvägen.
Generalstabskarta 1934, Lantmäteriet
De största förändringarna sker mellan 1965 och 1975. Nedan följer två flygbilder, varav den första är från 1965. På den bilden är åkrarna öster om Tommarpsån kvar från förr. På vissa ställen går de hela vägen ned till åns kant.
Flygbild 1965, Lantmäteriet
Bostadsbyggandet har ökat under de 30 åren. Det är ägaren till Ehrnbergs Läder som gick i borgen för sina anställda så att de kunde bygga sig en villa, där de kunde odla sin potatis. Huset vi bor i är ett arv från honom.
Längs Åbackarna finns växtligheten kvar. Bokarna står kvar, men de håller numera på att plantera tall på den södra delan. På vintern hör jag kattugglan som håller till där.
Den stora skillnaden mellan 1965 och 1975 är flera av åkrarna har försvunnit på östsidan om Tommarpsån. Nu har de blivit bebyggda av villor och skolor.
Flygbild 1975, Lantmäteriet.
Om vi återvänder till nutiden ser vi att förutom att Simrishamn har blivit större och att Gröstorp håller på att växa, ser det tämligen likadant ut sedan 1861. Tommarpsån har mejslat sig in i landskapet. Åkermarken ser ungefär likadan ut.
Google Earth
Avslutningsvis kan man fundera på vad rewilding innebär. Tänk om en bäver skulle komma till Tommarpsån öster om Simrishamn. Det skulle bildas en damm och vattnet skulle stiga upp längs åkrarna. Delar av landskapet skulle sakta förändras till att onyttjad natur allt mer tar över. Det är inte precis att återställa naturen utan att genom att införa ekologiska funktioner, som en bäver, så skulle något nytt framträda. Det skulle inte vara restaurering.
Det tänkte jag på när jag läste senaste numret av SLU:s tidskrift Biodiverse vars tema var ”Kulturpräglad natur och biologiskt kulturarv”. Rewildings koncept skiljer sig från det traditionella sättet att se på naturvård. Snarare än att blicka bakåt handlar det om framtiden. Genom att införa vissa funktioner, som till exempel betande djur, rovdjur, naturens ingenjörer som bävrar, för att göra näringsväven intaktare så är tanken att det uppstår ett rikare och robustare system. Men det handlar inte om att återställa naturen som den en gång såg ut.
Gräsmattan har gått från grön till brun. Ängens blommor kommer upp och prästkragarna slår ut i nordöstra delen av trädgården. Över hela gräsmattan ligger fallna kastanjeblommor i vitt och rosa. I pallkragarna kommer pumpa, majs och solrosor. Det är fint att gå runt med min pipa.
Inspirerad av Hans korta betraktelser på bloggen Liv i fri luft ser jag hur koltrasten, sädesärlan och rödstjärten jagar insekter. Jag hör tornseglarna och råkorna. Det är ständigt liv omkring oss.
I inlägget Rosenfinken och shifting baseline syndrome funderade jag på hur vi tror att det som vi är vana vid är så som det bör vara. Filosofen David Hume påpekade att man aldrig bör blanda ihop vara och bör. Bara för att det är på ett visst sätt betyder inte det att det måste vara så. Därför undviker jag också ordet ”naturligt” för att komma undan en slarvig föreställning om hur miljön ser ut omkring oss.
Vad jag snarare vill ta upp är ett sätt att se hur det skulle kunna se ut. Jag inspirerades av Isabella Trees och Charlie Burrells The book of wilding (2023) som jag läser ett eller två kapitel varje vecka. I dagens lästa kapitel ”Rewilding in the UK” visar de på olika scenarior genom att förändra delar av landskapet.
Det ska anmärkas direkt att Storbritanniens natur och den svenska är väldigt annorlunda och i Sverige har vi till exempel många olika rovdjur, djupa skogar och är glesbefolkat. Men det ena scenariot som det tar upp liknar landskapet runt Simrishamn.
Som vi ser på bilden är det väldigt många åkrar. Träden norrom är Bäckhalladalen. Där går det också boskap och hästar vilka håller landskapet öppet. Tommarpsån ringar in samhället i norr och kan ses som ett grönt ringlande utsprång. Det svarta strecket som skär igenom landskapet är vägen västerut.
Mycket skiljer sig från exemplet i The book of wilding och nedan ser ett exempel som det tar upp i boken. Det är mest åkrar, en landsväg i mitten och väldigt lite grönområden. Det är ett exploaterat område. De visar en kanal i högra nedre hörnet. Detta kommer de senare att se vad man kan göra för att förvilda det mer.
Tree & Burrell, 2023:60
Problemet som de ser i bilden är hur hyperanpassat det är för mänskliga behov, men ekologiskt fattigt. Men de ser även problem för människorna genom att exploateringen har lett till åkrar som är beroende av konstgödsel för att få grödor. Kanalen tål inte stora mängder regn och marken hinner inte suga upp efter skyfallen. Översvämning kan ske vilket leder ned kemikalierna i vattnet och för det nedströms.
De föreställer sig ett landskap som skulle se väldigt annorlunda ut.
Tree & Burrell, 2023:73
I centrum av bilden ser vi en ekodukt som djuren kan använda sig av för att ta sig mellan olika områden vilket gör att de kan röra sig över större områden. Vi ser hur kanalen istället har blivit ett slags delta där även olika boskap hålls för att låta biotopen förändras. Landskapet har blivit rikare genom att nya biotoper medger för olika slags organismer att etablera sig. Men vi ser också hur vissa delar har blivit lämnade för produktion.
När jag tittade på bilden över Simrishamn med omnejd såg det inte så illa ut. Förvisso finns det många åkrar. Men längs med Tommarpsån finns det kanter som gör att den kan växa och sjunka tillbaka. Det man inte heller ser är att Simrishamn är på en kulle i landskapet. Det betyder att åkrarna mellan Tommarpsån och samhället norr om landsvägen ligger högre upp. Det betyder att ån flyter fram nedanför slänten. Den i sin tur betas av boskap och håller biotopen öppen. Vid ån finns det våtängar där gässen samlas.
Google Earth.
Västra Åbackarna går längs med nordvästra delen av Simrishamn. Där är jag i stort sett varje dag med Maggie. Där växer det al, ek, sälg och andra olika lövträd och buskage. Fågelsången är enorm vid den här tiden och näktergalarna kämpar febrilt om sina revir med sången. Numera ser jag inget på grund av lövverket, men ljudridån håller mig och Maggie sällskap.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att nämna ekonomin och ägande. Att låta ägor växa igen kostar pengar genom att grödorna försvinner från marknaden. Likaså handlar det om att det är människor som äger marken, så skulle kommunen och de gå samman för att lämna vissa områden bör det ske frivilligt.
Det som jag dock vill lämna till dig som läsare är att jag tror på vikten att se alternativ och möjligheter i miljön omkring oss. Det öppnar upp för nya visioner om hur samhället och dess miljö skulle kunna se ut. Här måste vi börja experimentera mer och se hur vi kan förändra där vi står. Det börjar med att vi lär känna den platsen vi bor på och sedan kan drömmandet inledas.
Referenser:
Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC
Återigen var vi i Tivedens nationalpark. Vi vandrade österut. Det är en klippig terräng, där man går upp på klipporna eller ner i sänkorna. Det är lätt att tappa bort sig om det inte hade varit för de märkta lederna.
I en sänka på väg upp mot Trollkyrka lade jag märke till de döda granarna. Granbarkborren hade gynnats av torkan, svärmat och dödat granarna i området. Det var första gången som jag såg en förändring i naturen här i Tiveden.
Det mesta som sker pågår bortom min syn, men så sker en stor förändring och tankarna börjar kretsa kring är detta normalt eller inte. Det är en av anledningarna till att vi reagerar så starkt på ett kalhygge, men inte ser hur det sedan växer till sig.
Tiveden
Jag mindes det när jag läste kapitlet ”What is rewilding?” i den fina boken The book of wilding (Tree & Burrell, 2023). De beskrev att organismer kan återvända till miljöer som medger deras närvaro, men det tar tid. De måste få tid att hitta tillbaka. Om vi överför det på ett svenskt exempel kan vi ta den tretåiga hackspetten som gärna äter granbarkborrar. Men de måste få tid att hitta till utbrottet och det betyder givetvis att de redan måste finnas inom rimligt avstånd. För en skogsbrukare blir detta en ekonomisk fråga, då han riskerar att förlora framtida stora inkomster. Samtidigt kan det uppstå en balans i skogen mellan predatoren tretåig hackspett och granbarkborrsutbrott, vilket i ett längre perspektiv kan gynna denna skogsdel.
En fråga som uppkommer i samtalen om rewilding är hur mycket som bör överlämnas och hur de ska kunna ske. Jag har tidigare tagit upp frågan (se t.ex. Rewilding och övergivet land). Men först vill jag ge en kort och egentligen alldeles för enkel förklaring till rewildingkonceptet (se Rewilding: kärnor, rovdjur och korridorer för en utförligare förklaring).
Miljöer som är ekologiskt utarmade kan återigen berikas om vissa funktioner återinförs (se Funktion, nisch och stjärtänder). Det innebär att om slyn har tagit över det övergivna landskapet kan betare som visenter leda till att landskapet öppnas upp igen. Genom vildsvin kan jorden bökas upp och genom rovdjur som varg betas inte landskapet för hårt då bytesdjuren tvingas röra på sig.
Poängen här är att se de olika organismerna som funktioner som skapar en ny ekologiskt sammansatt miljö (novel ecosystems) där biotoper uppstår som kan medge organismers återkomst. Det handlar därför inte om att återställa utan om att skapa en miljö som kan bereda väg för arter. För att fortsätta med det tidigare exemplet kan granbarkborrens framfart innebära att den tretåiga hackspetten återvänder.
Frågan är då hur stora dessa arealer bör vara och hur mycket kan människan stå tillbaka? På egendomen Knepp, berättar författarna, att eftersom det inte finns rovdjur är de tvungna att själva avliva boskap och grisar om de blir för många. Det är dock inget problem, påpekar de, då det ger dem en inkomst. I ett gigantiskt område som Serengeti där alla delarna finns i den näringsväven är detta inte nödvändigt.
På bilden nedan ser vi hur storleken påverkar hur mycket mänsklig styrning krävs. Ett litet kräver mer och ett stort mindre.
De små områdena kräver större styrning. Rewildingområden kräver dock mindre. (Tree & Burrell, 2023:40)
Nummer 7 är ett intressant exempel på hur vissa av de hårdföraste rewildarna var tvungna att stå tillbaka. Det är Oostvaarderplassen i Nederländerna och är ett område på 5550 hektar.
I det området införde man hästrasen konik, kronhjort och heck-boskap. Men man hade inga rovdjur vilket innebär att de förökade sig oförhindrat, maten tog slut och de började svälta. Att se utmärglade hästar längs motorvägen in mot Amsterdam skapade upprorsstämning och folk började köpa hö och mata dem. Det gjorde att man beslutade sig för att istället slaktade en del av dem för att hämma tillväxten.
På nästa bild ser vi hur olika styrningen är beroende på dels storlek, men också på hur många funktioner som fungerar i näringsväven. Finns det rovdjur? Är det bara vegetation? Är det tamboskap? Allt detta spelar in i hur mycket som människor bör vara en del av området.
På vänstersidan ser vi hur styrningen ökar ju mindre området är och ju färre funktioner som fungerar, medan på högersidan ser vi att ju större området är och ju fler funktioner som är intakta så minskar inblandningen. (Tree & Burrell, 2023:42)
Poängen med rewilding, eller förvildning som jag kallar det, handlar inte om att köra bort människor och inte heller att överlämna naturen helt åt dess inneboende processer utan det är ett koncept för att berika fattiga ekosystem, men också att välja ut områden i olika storlek för att kunna göra detta. I fallet med egendomen Knepp har de själva beslutat att ställa om. I fallet Oostvaarderplassen var det med staten och det har numera blivit en nationalpark.
Så hur mycket bör förvildas? Det är upp till ägarna av marken. Men som Tree och Burrell (Tree, 2019) märkte handlar det också om att bjuda in de lokala för att minska på den kritik som kan byggas upp i samhället. Att vara en del av det lokala samhället är också något som Rewilding Europe arbetar med, se till exempel Nature-based economies.
Avslutningsfrågan är om det är ett puristernas försök att skapa orörd vildmark (se Gästinlägg – att skapa konstgjord vildmark)? Hos vissa är det ja, men hos flertalet är det snarare ett sätt att skapa villkor för arterna att kunna återvända till det som var ett ekologiskt utarmat landskap och se vad som sker.
Efter några dagar i Stockholm med eleverna är det skönt att komma hem. Att gå i vårt tysta villaområde där häckarna är gröna och fruktträden blommar gör att stressen från storstaden och ansvar sakta börjar sjunka undan.
Ingången till vår lilla oas är en prunkande härlighet. Äpplespaljen är obeskuren. Det gör jag i augusti. Gräset är högt förutom gången in till baksidan där ingången till huset är. Då det var sent var inte Maggie ute som på bilden. Hon skällde inifrån och min käraste släppte ut henne så hon kunde komma ut och hälsa.
Så här ser det ut från grinden.
Visserligen är bilden tagen i en vinkel som framhåller växtligheten och döljer den oklippta gräsmattan, men det är som att stiga in i ett rum. Jag förstår inte envisheten i att ha dessa öppna öde gräsmattor som man ändå måste vattna för att hålla gröna.
Nu på morgonen började jag bläddra i The book of wilding (Tree & Burrell, 2023). Jag har tidigare skrivit om Isabella Tree och arbetet med att ställa om godset Knepp (se Wilding, Isabella Tree och Knepps egendom). I det här verket upprepar hon kort i inledningen varför hon började intressera sig för rewilding. Hon och hennes man Charles Burrell hade ett jordbruk som inte bar sig. De leriga åkrarna i Sussex är inte ägnade för odling. Förr hade det varit jaktmarker, men med bidrag från staten hade de kunnat upprätthålla något som var dömt att misslyckas.
I deras desperation i att hitta alternativ kom de i kontakt med rewildingkonceptet som hon beskriver följande:
[Rewilding is] not about targeting certain species or groups of species with intensive human management that maximises conditions for their survival. Rather, it is about putting nature back in the driving seat, allowing habitats to evolve, to shift and change, to find their own way… Keeping an open mind about what species may return, and how the landscape might look, is key.
Tree & Burrell, 2023:7
För dem blev det en succé och de har kunnat utveckla sin egendom till något som de inte hade kunnat förutse.
Boken undertitel är A practical guide to rewilding big and small, så det är en handbok för dem som bara har balkong, en trädgård, till ett lantbruk och jag är väldigt nyfiken på vad jag kan ta till mig.
De började utan att veta vart det skulle leda dem, så som alla bra äventyr inleds. Det fick mig att reflektera på de samtal som jag och många med mig är inbegripen i, dels här på bloggen, på twitter och i möten med människor. Det är ofta frustrerande. Jag har varken skog, vilket gör att vissa tycker att jag ska hålla tyst. Inte heller är jag jägmästare eller biolog. Själv beskriver jag mig som amatör. Ordet kommer från amare, att älska. Vi är många som älskar naturen (och har åsikter om den).
Det är lätt att kritisera amatörerna. Vi har inte all kunskap, men ibland har vi en bredare kunskap, vilket också tyvärr betyder att den inte alltid är särskilt djup. För experten kan det vara lätt att kritisera och vissa arroganta amatörer förtjänar det. Frågan som uppstår är om rätten att få uttala sig?
För den med ytlig kunskap kan ha svårt att förstå varför något ser ut som det gör. På bilden nedan ser vi ett kalhyggelandskap. Björkar har börjat ta sig tillbaka. Gräset är svett av för lite regn och ingen skugga. Det är inget landskap som väcker ljuva känslor och hade det inte varit för trädlärkorna och törnskatan hade inte jag heller varit särskilt nöjd. Men syftet är att bevara ett öppet landskap för den sandrika jorden. Det är ett landskap för de insekter som frodades här under den tid då landskapet hölls öppet av boskap.
Bilden är från den norra delen av Drakamölla.
Det är också ett landskap som tuktas av människor. På platser har länstyrelsen varit och bränt för att hålla undan ljungen. Det är också delvis överlämnat till hästar och boskap för att, som Tree och Burrell skriver i citatet, tillåta visst övertagande av de naturliga processerna. Här hade man kunnat höja andelen betare i stället, för att följa det resonemang som Carl-Gustaf Thulin för (se till exempel ”Utsättning av arter – Möjlighet för bevarandebiologin”).
I artikeln nämner han rovdjur, gräsätare och betare som hjortdjur, men också vildsvin och bäver. Deras närvaro får landskapet att övertid förändras utifrån dess egen dynamik. Kanske är det inte lika vackert som på bilden nedan efter bävern har varit där, men istället får en process där vattnet stiger, dödar träd och ökar möjligheten för nya arter att etablera sig och röra sig över större ytor.
Drakamölla
Jag, som amatör, förstår mig inte mer än ytligt på de processer som skulle sättas i gång om bävrar och visenter kom till Drakamölla. Kanske skulle vi inte heller kunna vandra med Maggie på samma sätt? Fast de fritt springande hästarna formar hur vi kan gå i landskapet. Men genom att jag ständigt läser, samtalar och är öppet nyfiken för olika perspektiv, kan jag delta i samtalet.
Amatörer är som rumpnissarna. Vi ställer frågor som experterna oftast kan besvara, men det öppna sinnet kan uppenbara nya perspektiv som ibland är irrgångar, men de kan också som i fallet Knepp leda till ett helt nytt sätt att nyttja jorden. De gick från ett utfattigt gods med mark som de misshandlade till ett frodigt landskap dit arter söker sig för att hitta en fristad i ett av världens mest ekologiskt förödda länder. De visar på att det finns alternativ. Må deras kunskap spridas i Sverige och leda till att alternativa vägar skönjs och öppnas upp.
Referenser:
Tree, Isabella; Burrell, Charlie (2023). The Book of Wilding. Bloomsbury Publishing PLC
Antonio José Bolivar Proaño är en gammal man som bor i Amazonas. Det mesta av sin fritid läser han kärleksromaner, men när en ozelot härjar i trakten tvingas han lämna sin hängmatta för att hjälpa till i jakten av den. Det som jag fascinerades mest av i Luis Sepúlvedas bok Den gamle mannen som läste kärleksromaner (1995) var hur han försökte föreställa sig det han läste i romanerna. Venedig jämfördes med en större by i Amazonas där hyddorna stod på pålar. Det var lätt för mig att ömsint läsa om den tandlöse gamle mannen som mest av allt ville bli lämnad ifred.
Ibland tänker jag på honom, denna romangestalt som Sepúlveda levandegjorde för mig och jag upptäcker att jag inte alls är så långt ifrån hans sätt att läsa romaner och annat som man kan tro. Nu fuskar jag ibland genom att söka på internet efter hur det ser ut, men oftast undviker jag. Mina egna föreställningar är lite bättre. På samma sätt blir jag ofta besviken när jag ser filmer av romaner som jag har läst. Det är inte lika illa om jag först ser filmen och sedan läser dem.
Vad har detta med en blogg om ekologi, natur och vårt förhållningssätt till vår omgivning? Egentligen väldigt mycket märker jag då jag liksom många med mig är fångna i föreställningar och förväntningar. Dessutom finns det inte tillräckligt med kunskap för att kunna sticka hål på illusionen. För det behöver vi andra.
Jag är en än gång tillbaka till skogen och den debatt som jag följer och delvis deltar i genom samtal på twitter, om man nu kan kalla det för samtal. Som vanligt tänker jag gå en omväg för att förhoppningsvis bättre kunna illustrera min poäng i slutet och vi börjar i medelhavsklimatet i Kalifornien eller varför inte i Australien, Sydafrika, Chile, eller runt det faktiska Medelhavet…
Titta på bilden nedan. Den visar fem delar i världen som har ungefär liknande abiotiska faktorer som klimat, geografi, men också biologiskt där växtligheten är liknande. Många tillhör släktet hårdbladsväxt, då de är torktåliga växter som inte förlorar sina blad när det inte kommer regn. Det tar för mycket energi för nya blad. Flera har starka ämnen i sig, vilket ger dessa områden en speciell doft. Languedocviner påstår att den speciella garriguen kan skönjas i terriorviner. Rosmarin är en typisk hårdbladsväxt, lågväxande, starkt doftande och tålig. Vår har överlevt vintern i örtträdgården.
Beeby & Brennan, 2008:147
Det man också kan lägga märke till är att de ligger mellan två breddgrader, men också kallströmmarna som löper längs kusten. Om vi ser strömmen utanför den nordafrikanska kusten så var det den som lät Columbus ta sig över Atlanten.
Dessa cirkulära strömmar kallas för volta do mar. Det portugisiska begreppet kommer från den portugisiske prinsen Henrik Sjöfararen. Han hörde att den maliske kungen Mansa Musa hade spridit så mycket guld över Nordafrika under sin hajj 1324 till Mecka att det hade blivit värdelöst. Hans lust efter guldet ledde till en utveckling av fartygen karavellen och kunskapen om hur man seglar på Atlanten.
Andra saker att lägga märke till är att trots att de befinner sig på samma breddgrader är inte restan av geografin densamma. Det är andra betingelser som gäller i de geografiska områdena. Som vi ser styr havets strömmar mycket, snarare än ljuset. Delvis påverkas det av hur marken har brukats av människor, men inte tillräckligt.
Om ni har varit i Durban i Sydafrika vet ni också att ni har gått från den torra välden till ett tropiskt klimat, vilket beror på att den varma havsströmmen från Indiska oceanen möter de kallare sydatlantiska strömmarna.
Poängen är att geografin spelar roll och det är här vi återigen kan minnas den gamle mannen som älskade att läsa kärleksromaner. För att göra ett drastiskt hopp så menar jag med denna utläggning att i skogsdebatten tenderar vi att utgå från hans sätt att jämföra Venedig med hans tropiska regnskog.
Förvisso talar jag främst för mig själv, men jag märker det också i debatten. Låt mig visa vad jag menar. Jag har i flera inlägg hänvisat till boken Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap (Niklasson & Nilsson, 2005). Det här är första gången jag skriver ut hela titeln. Det viktigast är slutet där det står ”deras tillämpning i Sydsveriges landskap”. För biologer och ekologer och dito är det här självklarheter, men för oss amatörer blir det lätt att vi inte ser detaljerna som döljer sig bakom det som sägs.
Jag bor i Simrishamn och här är det växtzon 1. Även en amatör som jag lyckas att driva upp majs och pumpa (det senare är inte så svårt). Det gäller mest att hinna vattna på sommaren. Men bara några mil österut går det över till en annan växtzon vilket märks när vi åker till Agusa för att vandra tidigt på våren. Då ligger snön kvar där.
Den här delen av Sverige liknar till exempel Lübeck som ofta framhålls som en framtida förebild för svenskt skogsbruk. Men att överföra det slags skogsbruk till den boreala zonen är inte säkert att det låter sig göras. Det är till exempel magrare jordar, vilket betyder att växtligheten konkurrerar på ett annat sätt än här i södra Sverige om näringsämnena. Det handlar om ljuset. Det är alltså andra faktorer som spelar in hur skogsbruket kan bedrivas på olika platser i Sverige.
Med detta vill jag inte säga att jag understödjer trakthyggesbrukets framfart, men jag förstår oron som kommer från industrin, när nya förordningar kommer från Bryssel där majoriteten länder inte befinner sig i den boreala zonen. EU tjänstemännen läser norrländska kärleksromaner, men ser ljuva ekskogar framför sig och inte lavbeklädd gran. I alla fall är det många av oss trakthyggeskritiker som gör det.
Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur
Maggie luktade i kanten av Tobisvägen medan jag gick några meter framför henne. Vid dammen mitt emot incheckningen till campingen gick ett grågås par med sina ungar. Jag blev förvånad att äggen redan hade kläckts och hur stora de gulgröna ungarna redan var. De var så fina. Jag gick tillbaka och tog tag i Maggies koppel så att hon inte skulle jaga iväg grågässen.
Vi fortsatte promenaden och kom på andra sidan, bakom begravningsplatsen. Maggie stannade. Hon hade upptäckt något. Jag tittade mig omkring och såg två rådjur. Bocken jagade honan. Det var som om han nu var ett rovdjur. Hon sprang, ja lät sig jagas för att se om han var ståndaktig nog för att få betäcka henne. Om han lyckades vet jag inte för de försvann bakom en kulle.
Tiveden
Medan vi gick där tänkte jag på det Lars Lundqvist gästinlägg Rewilding – att skapa konstgjord vildmark. Han kritiserar rewildingtänkandet för att det är en purists syn på naturen:
En urbanist vill att det ska vara lätt att ta sig till skogen och det ska finnas anordningar som underlättar skogsvistelsen. Puristen däremot söker det exklusiva, vildmarkskänslan, helst ensamhet och frånvaro av mänsklig aktivitet.
Lundqvist
För mig kändes detta sätt att framställa rewilding som främmande. Visserligen finns det en estetik i de filmer som produceras och som visas på youtube, men framför allt är rewilding snarare en teknokrats syn på naturen. Där hon ser ett system som inte fungerar och därför vill förändra det till det bättre genom att tillföra funktioner som fattas.
Large mammals serve as landscape engineers, shaping the structure and composition of natural habitats.
(Vynne et al. 2022)
Eller som biologen som jag skrev med som förklarade hur renar och älgar i Norrland innehar betfunktionen, medan att människan har rovdjursfunktionen genom att de inte låter älgstammarna bli för stora.
Just det där med funktioner eller till exempel följande motivering till varför vi behöver ”friska ekosystem” som följande från Europarlamentet har fått mig att fundera. Men först ett inledande citat:
Friska ekosystem ger oss livsmedel och tryggad livsmedelsförsörjning, rent vatten, koldioxidsänkor och skydd mot naturkatastrofer som orsakas av klimatförändringen. De är nödvändiga för vår överlevnad på lång sikt, vårt välbefinnande, vårt välstånd och vår trygghet, eftersom de utgör grunden för Europas motståndskraft.
Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om restaurering av natur
Det här är så typiskt för den teknokrati som genomsyrar vårt samhälle. Det blir så ytligt även om jag förstår syftet då det ger en välmotiverad argumentation för dessa ”ekosystem”.
Låt mig ge ett annat exempel som jag först inte riktigt förstod mig på. Det var skogsbilder tagna av jägmästare och skogsägare på twitter. De beskrev skogspartierna i beundrande ordalag. Då förstod jag att för dem finns det en slags skönhet i dessa brukade skogar. Jag känner igen mig i det, även om min ingång är annorlunda eftersom jag inte kan de tekniska detaljerna.
Det är således inte bara ett brukande av skogen utan också ett formande av den. Det är däri som beundran uppkommer. Det är den skapande och aktiva människan som än en gång framkommer. Samma resonemang märks i diskussionen mellan biologen Carl Gustaf Thulin och Anders Nilsson, biträdande riksjaktvårdskonsulent, vid Svenska Jägarförbundet, där den senare hävdar att jakt är nödvändigt och menar att det är genom jakten som människan skapar förutsättningar för klövviltet.
Kan man blunda för att brukandet skapar förutsättningar till större klövviltstammar än det annars skulle finnas? Kan man bortse från de negativa konsekvenser viltet kan orsaka skogs- och jordbruk och därmed också samhället?
Thulin håller inte alls med utan han anser att förvisso är jakt både kul och spännande. Men det är inte nödvändigt.
Det är nonsens, jakt behövs absolut inte. Det är ett viktigt och ursprungligt naturresursnyttjande om det bedrivs på ett långsiktigt hållbart vis. Men det är inte nödvändigt.
Bör människan vara en aktiv del i naturen? Som en allnärvarande art kommer hon alltid att vara det, men det betyder inte att det är nödvändigt. Inte heller måste all natur vara inriktad på vare sig purister eller för urbanister.
Men för mig handlar det om något annat. Jag stod ikväll vid köksfönstret och tittade ut. Småfåglar flög förbi. Några landade i kastanjen. Jag gick ut med kikaren. Hämplingarna var tillbaka. Med det var också några starar och en kaja där. Jag blev så glad. Varför? Jag vet inte. Det var vackert med denna ansamling som tyckte att vårt träd var en trevlig rastplats.
För mig handlar det så klart om ekosystem och om klimat och arter. Men framför allt handlar det om dessa möten. Som när jag såg råbocken och hinden på fälten eller stararna i kastanjen. Eller gladan som trängdes bort ur eken av en kråka. Eller när jag ser trutarna som tränger undan varandra på stenarna vid revet. Det med funktioner är intellektuellt. Men om det inte finns en nyfikenhet och vilja till relation med naturen så menar jag att det endast kommer att förbli en ytlig diskussion.
Teknokraterna får inte ta över miljötänkandet.
Referenser:
Deprez, Martine (2022). Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om restaurering av natur. Interinstitutionellt ärende: 2022/0195(COD)
Nilsson, Anders (2023) ”Jakt är både roligt och nödvändigt” Natur. Publicerat den 3 april 2023 (hämtat 230422)
Thulin, Carl Gustaf (2023). ”Jakt ska vara ett sant nöje”. Natur. Publicerat 28 mars 2023 (hämtat den 230422).
Om man går från norrut från Simrishamns hamn kommer man till Tobisvik. Det är en bukt där vågorna slår på en vacker sandstrand. Vid buktens södra del går det ett rev rakt ut i Östersjön. Där passerar jag och Maggie var och varannan dag då det alltid sker något där. Sjöfågel vilar, äter och samlas av olika anledningar där. Jag har med mig min kikare, sveper över revet och iakttar vilka arter som är där. Ibland är det någon raritet. Maggie väntar tålmodigt i fem, tio minuter, men sedan vill hon gå vidare.
Nu när flyttfåglarna återvänder norrut är det nästan alltid fågelskådare där. Många är väldigt kunniga och de flesta är språksamma. De är alla möjliga slags människor, många biologer, ekologer och bara vanliga kryssare som jag. Ofta ställer jag frågor till dem, som till exempel, men det där är väl en fisktärna. Nej det är en kentsk tärna, som jag fick till svar häromdagen.
Då berättade D lyriskt om en händelse då väderförhållandena hade gjort att all småfågel hade strandat i Ystad och han fick se raritet på raritet. Själv stod jag med Maggie och kikade. Det var småskrake, storskarv, snatterand, gravand, havs- och gråtrut, men också en stjärtand som en man pekade ut för mig. Det var också han som förklarade att fisktärnan var en kentsk tärna.
Igår när jag gick förbi var de flesta borta. Östlig vind drev in vågor över revet. Det var några storskarvar, gräsänder och ett par snatteränder. Jag gick vidare. Maggie var med matte.
På kvällen satt jag på altanen med min pipa, ett glas tempranillo och lyssnade till koltrastarna som förde ett hiskeligt ljud med att skydda sina revir. Jag tänkte på det som en ekolog hade påpekat angående förra helgens inlägg, Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocen. Jag hade skrivit att Sverige tillskillnad från övriga Europa har ett rikt djurliv och att man inom svenska rewilding därför arbetar med att återställa landskap. Han skrev att problemet var att ett rikt djurliv inte räckte. Det handlade om de funktioner som djuren uppfyllde för att ekosystemet skulle vara fungerande.
Om man ska vara riktigt noggrann blir allt väldigt ”kluddigt” som man säger här i Skåne. Men hans poäng är viktig.
Vi kan ta en villaträdgård som har ett stort antal blomarter, men om de inte skapar nektar är blomsterprakten till ingen nytta för insekterna. Då fyller det bara en funktion för oss människor, alltså att det är behagligt att titta på.
I inlägget om Ingen hör trädet falla tog jag upp ”vad en abborre, en storspigg, märlkräftor, fintrådiga alger och tång har med övergödningen av Östersjön att göra”. Det handlade just om vilka funktioner de hade. Genom deras olika funktioner i näringsväven kan de hålla en balans i systemet.
På ett liknande sätt kan vi begrunda de olika sjöfåglarna som jag nämnde i början, då de också fyller olika funktioner och innehar vissa nischer. Det kan man gissa till till på deras näbbar. Småskraken och storskarvarnas näbbar är för att fiska, medan ändernas näbbar är för att beta på botten och sedimentet filtreras bort.
Vilken funktion fyller de då? Om vi tar kanadagåsen så betar den på strandängarna så att inte gräset blir för högt, samtidigt som de gödslar marken med sin avföring.
Här vill jag också ta tillfället i akt att citera ur J.A. Bakers bok Pilgrimsfalken (2021/1967). Han väcker till liv en natur med sina ord som gör att det är som att befinna sig med honom. Här beskriver han inte den funktion som pilgrimsfalken fyller utan den nisch som den har intagit genom att beskriva dess kropp och näbb.
Pilgrimsfalken är anpassad för att jaga och döda fåglar i flykten. Kroppen är strömlinjeformad. Det rundade huvudet och det breda bröstet smalnar elegant av mot en slank och kilformad stjärt. Vingarna är långa och spetsiga, med långa och smala handpennor för fartens skull, medan armpennorna är långa och breda för att ge styrka att lyfta och bära tunga byten. Den böjda näbben kan slita kött från ben. Den har en tand i övernäbben, som passar in i ett hack i undernäbben. Denna tand kan stickas in mellan halskotorna på en fågel, varpå falken genom att knipa åt och vrida om knäcker ryggraden.
Baker, 2021:13
Det är hårt språk och visar hur brutalt naturens betingelser egentligen är för alla måste vi äta och således döda.
För att förstå vad en funktion är, tänker jag jag mig att begreppet nisch också kan beskrivas, eftersom det hör ihop med hur mångfald, utdöendeskuld och så vidare fungerar.
Vi djur har alla vår nisch i naturen. Vissa som människor är anpassade till många förhållanden, medan andra är otroligt nischade. Alan Beeby och Anne-Marie Brennan illustrerar detta i First ecology: ecological principles and environmental issues (2008) med två diagram.
Den första visar att det finns optimala förhållanden för en art, men att ju mer förhållandena förändras, desto svårare kommer den ha att överleva. I exemplet nedan har de tagit temperatur som exempel. Horisontalaxeln visar att arten frodas när det är Y grader, men om det blir för kallt eller för varmt kommer den att stressas. Den vertikala axeln visar mängden individer.
Beeby & Brennan, 2008:42
Sammanfattningsvis kan inte arten frodas om det är för kallt eller varmt.
I nästa diagram (a) ser vi hur olika arter har hittat sin nisch. Den vertikala axeln visar på hur resurserna används och den horisontella visar hur stor tillgång det finns på olika resurser. Vi ser att arten koncentrerar sig på en viss föda, men att viss variation förekommer. Dessutom ser vi att nischerna överlappar. Så om vi tar de olika änderna, så visar deras breda näbbar att deras föda liknar varandras, medan småskrakens smala och långa visar att dess nisch inte konkurrerar med ändernas, vilket diagram b visar.
Beeby & Brennan, 2008:45
I diagram b ser vi hur olika arter har funnit sin nisch och därför fyller olika funktioner i en näringsväv. I en varierad biotop kan därför fler arter överleva, till skillnad ifrån en väldigt ensidig biotop.
Gunnars resonemang följer ett som jag stött på under senare tid på twitter och det är att den svenska skogen, ja det svenska landskapet är så förändrat att det inte går att återställa till föreslagna referenspunkten.
Kritiken handlar om ett förslag från EU Kommissionen som vill återställa miljöer för få tillbaka mångfalden, se Nature restoration law. Kritiken mot lagförslaget menar dels att brukad mark blir värdelös, det vill säga att man inte längre kan tjäna pengar på den, se artikel Experter: EU-krav gör 2,5 miljoner hektar skog värdelös – Sveriges tolkning extrem från Tidningen Näringslivet. Dels bygger det på att landskapet är allt för förändrat för att restaurering är möjlig.
Lindéns och andras resonemang bygger på att eftersom naturen har brukats och förändrats på ett omvälvande sätt sedan den industriella revolutionens början finns inte det kvar som en gång var. Förvisso finns det vissa fickor, men de är försvinnande få. Vad det betyder i detta sammanhang är att biotoper vars nischer arter hade utvecklats till att leva och frodas i har försvunnit. Således har de antingen trängts ihop i begränsade små utrymmen, det vill säga utdöendeskuld (se Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse, eller så har de försvunnit. Se första diagrammet och byt ut temperatur mot överlevnadsbetingelser.
Ett annat sätt att se på det är att istället för att se det som värdelös skog så handlar det om att göra den värdefull genom att inte återställa utan att skapa de förutsättningar som ett landskap behöver för att inneha en miljö fylld av nischer. För detta krävs det ett rikt djurliv, vars funktioner är att bidra till att nischer skapas och förblir, vilket är vad rewilding handlar om. Trots prefixet re- handlar det inte om att återställa utan att blicka framåt. Det är därför som Isabelle Tree talar om wilding (se Wilding, Isabelle Tree och Knepps egendom) och jag har döpt bloggen till Förvilda Sverige?.
Som vanligt har jag skrivit för långt, men för att summera handlar det om att vissa djur blir nyckelarter och i tidigare inlägg har jag använt nedan illustration av visenten för att visa hur dess närvaro genom sitt beteende skapar olika nischer för olika organismer att förhoppningsvis kunna frodas. Kan man säga att de blir mångfunktionella? Det tekniska språket förpestar alla domäner.
Avslutningsvis handlar det i grunden om en diskussion om värden som måste balanseras mot varandra, säg äganderätt men också rätten till existens.
Diskussionen som jag har fört här visar hur tekniskt det kan bli, vilket också fyller sin funktion (pun intended), då det är därigenom vi kan förstå hur det fungerar. För därigenom kan vi få en relation till naturen som inte bara handlar om att tycka något är estetiskt tilltalande eller inte.
För mig handlar det del om att läsa på och att samtala med människor, men framför allt att återvända till revet, se årstidernas skiftningar genom de olika fåglarnas närvaro. Det är att ständigt vara ute i naturen med Maggie, att för att hänvisa till Hans, låta stövlarna vara leriga och ryggen svettig.
Den intressanta naturen är sällan imponerande utan det är tämligen kaotiskt. Ofta är det svårt att förstå. Fågelskådandet hjälper. Aha, det är en järnsparv eller titta alfåglarna som jag skönjer där ute. För mig har böckerna hjälpt mig, för det är inte bara för att hänvisa till information som stöder mina påståenden utan det är också att de visar det som jag inte hade sett. De får mig också att ge mig av till mondäna platser som förr inte hade lockat mig, som Åraslövs mosse mitt emellan Kristianstad och Hässleholm. Likaså lär mig böckerna att se det som jag förr inte förmådde. Som att lägga märke till mossen är som en oansenliga liten ö mitt bland åkrarna strax norr om väg 21.
Screenshot från Google Maps (230409)
När jag efter en del felkörningar, bland annat på en privatväg, kom dit, var det med andakt som vi trädde in bland träden. Det är en sumpskog, men nu var det torrt. Jag och Maggie var ensamma. Fågelsång jag inte hade hört innan mötte oss. Jag höjde kikaren och såg en trast jag inte kände igen. Det var en rödvingetrast. Den försvann fort.
Så ännu en fågel som rörde sig bland grenarna. Den satt med ryggen åt mig. Dess rygg var kanelbrun och med svarta vingspetsar. Så vände den sig om och jag såg den kraftiga näbben. Det var en stenknäck.
En sumpskog är en slags nordisk regnskog. Den är översvämmad delar av året. Träden prövas och många av stammarna har tickor och lavar. Den lövtäkta marken pryddes ännu inte av blommor. Över allt var knäckta stammar där vinden hade farit fram.
En försvagad ekstam som har knäckts där en hackspett hade tagit sig in och byggt bo.
Vi fortsatte att långsamt gå längs med stigen. I norra delen var det blötare och knäckta stammar lutade sig mot levande. En mindre hackspett kom alldeles nära och lät mig skåda. Maggie väntade tålmodigt.
Vi kom till torvmossen och spänger gjorde att vi kunde gå igenom den. Hit kom man förr för att samla torv så man kunde elda. Det var också en utmark där man lät sin boskap beta. Söder om mossen var en slåtteräng där jag satt och rökte och tittade på gamla träd, brutna träd, hasselbuskar och ekar. Det hördes fågelkvitter och hackspettars trummande. Träden skyddade från den kalla vinden.
Medan vi återvände till bilen tänkte jag på omgivningen. För även denna plats hade en utdöendeskuld som jag skrev om i gårdagens inlägg. Den låg omgiven av fält, vägar och annan bebyggelse. Åkrarna kantades av djupa diken som hindrade vatten från att samlas.
Screenshot från Google Maps (230409)
Åraslövs mosse är ett exempel på den habitatfragmentering (Niklasson & Nilsson, 2005) som finns i vårt landskap. På denna ö bland åkrar kan organismerna samlas. Men de förblir fångade där. Även fåglarna som jag skrev i förra inlägget drar sig för att ge sig ut i öppen mark och bli ett lätt offer. Glador och ormvråkar spanar i utkanten efter de modiga.
Gunnar Lindén frågar sig om 394 arter hotas av trakthyggesbruk och menar att så är inte fallet. Han ger mängder av exempel och i kommentarerna ges ännu fler. Det visar på en artkunskap som vida överstiger min. Men utifrån det som jag läser och som jag försöker exemplifiera här tycks mig frågan felställd och resonemang som inriktar sig på enskilda arter leder fel. Den viktigare frågan handlar snarare om landskap och att det krävs stora ytor som är sammankopplade.
Sammankopplingen gör att arter kan sprida sig. Det gör att de inte samlas på en enda plats. EU är utskällt i många naturkretsar, men om vi ser till deras vision för 2030 som Sverige har förbundit sig att följa, så handlar det om att kunna utöka möjligheten för mångfald.
Ett av deras koncept är Natura 2000 som innebär att skapa just korridorer. På Natura 2000 network viewer kan man se denna arkipelag av naturreservat och natura 2000 områden. Jag skriver ”arkipelag” då det verkligen är som ett ösystem utan korridorer.
För många arter är inte att det är en ö som är problemet utan avståndet mellan öarna. Niklasson och Nilsson (2005) gör en illustration för att visa hur en landskapsrestaurering förändring möjligheterna att sprida sig och för att minska utdöendeskulden. På bilderna kan vi se hur habitaten har minskat sedan 1800-talet och att avstånden mellan dem har blivit allt längre.
Niklasson & Nilsson, 2005:250
Eftersom Skåne är ett så öppet landskap blir arkipelagen tydligare. Men liknande mekanismer sker även i skogslandskapen där monokulturer som en granplantage kan fungera som en effektiv barriär för arterna att sprida på sig.
Jag inledde med att påstå att naturen sällan är imponerande utan snarare kaotisk. Så var det där jag befann mig. Men på denna vindpinade plats bland åkrarna fanns det ett myller av liv. Landskapsrestaurering handlar om att kunna utöka dessa platser.
I ett kreativt förslag i SVD skriver bland annat redan nämnda Gunnar Lindén, men också andra representanter att hotade arter borde få bli en tillgång för skogsägare. Det handlar om att arbeta med skogsägare och inte emot dem. Som jag så ofta återkommer till handlar det om samtal och dialog, men det handlar också om kunskap och den besitter många, även om den kan vara koncentrerad på olika delar.
Avslutningsvis kan man vända på diskussionen om utdöendeskuld och istället tala om återbetalningsskuld. Naturen har exploaterats och den har byggt vårt land. Nu handlar det om att bygga upp en återbetalningsplan som kommer att kosta, men som också kan planeras för att inte rasera hela ekonomin. Men för att det ska kunna ske måste också insikten finnas att Sveriges ekonomiska beteende inte är hållbart. Då kan samtalet om hur förändringen bör ske fortsätta.
Referenser:
Götmark, Frank; Gustafsson, Lena; Lindén, Gunnar; Nordin, Jessica (2023) ”Låt hotade arter bli en tillgång för skogsägare”. SVD. Publicerad den 2023-01-12 (Hämtat den 230409)
Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur
En vän till mig säger att norr om Brösarp börjar Småland. För honom är det för mycket träd. Han gillar de öppna fälten och blicken som kan stirra bort i fjärran. En blick på en satellitbild ger honom på sätt och vis rätt.
Google Maps (hämtat den 8/4-23)
På bilden ser man hur skogliga delar är som fläckar i inre Skåne, medan det liksom växer utåt norr om Simrishamn.
Jag funderade på detta när jag läste Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005) då de skriver att fler och fler arter samlas i mindre och mindre områden, vilket minskar förmågan att spridas. Då skapas en utdöendeskuld, vilket betyder att det befinner sig för många arter på en yta som den egentligen inte kan upprätthålla.
Detta är ett problem ur många synvinklar och de pekar också på varför fler miljöer måste restaureras för att kunna bevara en rik natur. Men det som utdöendeskulden pekar på är att områden måste ha korridorer som gör att det inte uppstår dessa öar i landskapet där arterna samlas. Jag har tidigare skrivit om detta i Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.
Bild 6.2 Bild från Carver, Steve (2019). ”Rewilding through land abandonment”, 99–122, i Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press
För att förtydliga så handlar dessa korridorer om att arterna ska kunna förflytta sig mellan olika kärnområden. Detta handlar om vissa arter, medan andra som till exempel många fåglar är det mindre viktigt. Dock visar till exempel Beier och Noss i litteraturöversikten ”Do Habitat Corridors Provide Connectivity?” (1998) att många fåglar föredrar att hellre flyga omvägen i skydd än att ge sig ut på öppet fält för att skydda sig mot rovfåglar.
Som vi ser på satellitbilden som jag inledde med går det ett skogsstråk norr om Simrishamn som sedan blir bredare och bredare. Men frågan är hur det ser ut på marken? Hur väl sammanvävt är skogen egentligen?
Då det är påsklov för inte bara eleverna på skolan utan även för oss lärare så bestämde jag mig för att undersöka detta. Jag packade på mig min pipa, kikare och så gav jag och Maggie oss iväg. Det blev en fyra timmars promenad i fin vårsol.
På den inzoomade bilden ser vi att landskapet inte är särskilt intakt utan att det är mer dungar än någon egentlig skog. Strecket visar vår promenad.
Egentligen hade jag tänkt att gå raka vägen till Bäckhalladalen för att gå så mycket som möjligt under lövkronorna, men ni är vi kom upp på Karlstorpsvägen var hästarna vid staketet och några fjolårsföl låg och njöt i solen. Maggie tenderar att bli skällig och för att inte störa dem tog jag vägen upp genom kohagen.
Korna var ännu inte ute. Råkorna grävde i jorden och gul svalört prydde hagarna. Maggie uppmärksammade något, men kunde inte lokalisera det. Jag såg att det var ett rådjur som stod en bit bort. Vi fortsatte upp längs slänten. Det blåste från Östersjön. På toppen tittade vi till grävlingsgrytet. Tassavtryck markerade att det fortfarande användes. Maggie nosade omkring. Det var lä och solen värmde. Jag funderade redan nu på att ta mig en rökpaus, men så lat får jag inte vara. Hon nosade omkring och vi hittade flera utgångar på den lilla kullen. Vildsvinen hade bökat upp jorden. Trastarna i snåren flydde så fort jag höjde kikaren.
Vi kravlade oss under stängslet och gick i kanten av åkern för att kunna komma in i Bäckhalladalen. Där står en gammal gran som har förlorat all sin bark och många av grenarna. En större hackspett håller ofta till där, men idag var den borta. Några rådjur flydde när de hörde oss och jag höll hårdare i Maggies koppel för att hon inte skulle jaga efter dem.
En biolog påpekade för mig att Sverige till skillnad från Europa där rewilding är starkare har ett rikt djurliv. Vi har både rovdjur och hjortdjur, vilket gör att återinföra djur inte är en prioritet utan att det snarare handlar om att återställa landskap för att kunna berika utarmade områden.
Snart kom vi in i bokdungen. Löven låg tjockt. Vi gick till asfaltsvägen som skär igenom dungen. På andra sidan vägen är det en flerfald av träd, gran och lärkträd samlas med bokar. För en månad sedan kom jag dit och såg mindre korsnäbb.
Efter dungen kom vi till parkeringen. Maggie ville till grillplatsen för att se om någon hade kastat korv och bröd bland gräset. Jag styrde stegen förbi ljungängen på västra sidan, björkarna som tog över norr om grillplatsen för att sedan komma upp till ängarna. Här går det boskap på sommaren för att hålla uppe landskapet. Men det är inte tillräckligt så man hugger ned slyn som kommer upp.
Norr om ängarna kommer vi till en snårig del. Där tronade ett träd som hade förlorat all sin bark, lavar växte och de yttre grenarna hade börjat trilla av. Dess stam täcktes av insektshål och vid rötterna hade den yttre veden trillat av på grund av insekters ätandet och veden som murknar.
Maggie väntade medan jag stod och begrundade denna oas för insekter. Det var tillräckligt gammalt för att låta de arter som behöver äldre ved för att kunna frodas. Jag undrade hur länge det skulle stå då rötan vid rötterna försvagade det. Att det redan inte hade fallit visade på att vinden inte kom åt det. Niklasson och Nilsson (2005) understryker hur dessa solbelysta gamla döende träden är så viktiga för många insektsarter. Men var nästa stod det kunde jag inte se, så frågan är om detta träd just visade på en utdöendeskuld?
Härifrån gick vi in i en hage för att sedan krångla oss in i en äppelodling och därefter gå längs en grusväg ned mot Gladsaxvägen. I hagen på västra sidan höll hästarna undan slyn så att de gamla ekarna och enarna inte hindrades i sin ljustörst. På östra sidan växte knotig tall.
Efter Gladsaxvägen visste jag att det skulle bli problematiskt. Det fann inte så många stigar eller vägar för att kunna ta sig till bokskogen på andra sidan Oderbäcken som rinner ned i Tjörnedalen.
Jag sneddade genom en talldunge, för att sedan komma över på en tallplantage där det myckna törnet gjorde att jag fick bära Maggie och jag hoppades att mina byxor skulle överleva. På andra sidan kunde man se hur finurligt trädplantagerna gick.
Vi hade gått igenom en tallplantage som låg i sydligt läge, med Gladsaxvägen som gjorde att södersolen kunde lysa obehindrat på dem. Norrom var en sänka där solstrålarna inte nådde lika mycket och där låg en granplantage. På kullen där vi stod var en bokdunge västerut.
Vårt landskap är människoskapat. Det är välplanerat av ägarna och utnyttjas för inkomst. När boskapsskötsel inte längre var lönsamt kunde man byta till trädplantering.
Stengärdena stod kvar från förr och vi följde vad jag trodde var en gammal fägata norrut. På östersidan löpte en tät granplantering. Norr om den svängde vi ned mot en äldre plantering där gallringen gjorde att det var lätt att gå. Men så kom vi till ett stråk efter ännu ett stengärde där slyn växte tät för att sedan komma på en brandgata som vi kunde följa.
Maggie märkte att vi närmade oss Oderbäcken och drog mig ditåt. I sin iver höll hon på att dra ned mig för en brant slänt där fallna grenar hindrade eroderingen. Jag skällde medan jag aktade mig för att inte ramla.
På andra sidan bäcken gick vi längs slänten bland bokarna. Bäcken kantades av klibbal. Det var inte så mycket fågelliv som jag hade förväntat mig. Men kluckandet från bäcken gjorde mig glad. Här hade man kanske haft skogsbete en gång i tiden? tänkte jag och satte mig vid en bok. Jag stoppade pipan och hystade lite hundgodis åt Maggie.
En skalbagge krånglade sig fram bland löven. Jag vände på kikaren och närstuderade den. Det svarta glimrade lila och det glatta var buckligt. De raka känselspröten var knixiga.
Jag har försökt hitta vad det är för skalbagge, men inte lyckats.
Förnöjt bolmade jag. Det var en fin plats att rasta på. Men den väckte också tankar.
Maggie väntar på att jag ska bli färdig.
Vi hade rört oss olika i landskap, funderade jag. Det hade varit både enkelt och svår terräng för oss. För andra arter är det annorlunda. Fåglar flyger, svampsporer och björkpollen följer vinden. Skalbaggen kan både flyga och gå. Men avståndet och terrängen har betydelse. Jag tror vi missar att tänka på avståndet då vi kör bil och vi är inte uppmärksamma på hur det förändras. Det går så fort. Men att komma hit till denna plats vid Oderbäcken hade tagit oss flera timmar.
Landskapet som vi hade gått igenom visar på hur drivna vi människor är att förändra vår omgivning. Det visar på hur det hade varit hagar och åkrar och nu plantager. Det fanns få eller egentligen inga korridorer utan snarare öar av olika storlekar i landskapet. Utdöendeskulden ökar samtidigt som det inkasseras. Valutan är döda individer som senare blir arter som sakta försvinner. Det är det som är antropocens pris.
Referenser:
Beier, Paul, Noss, Reed F. (1998) ”Do Habitat Corridors Provide Connectivity?” Conservation Biology, Vol. 12, No. 6 (Dec., 1998), pp. 1241-1252. URL: http://www.jstor.org/stable/2989843
Carver, Steve (2019). ”Rewilding through land abandonment”, 99–122, i Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press
Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur
Pettorelli, Nathalie, Durant, Sarah M. & Du Toit, Johan T. (red.) (2019). Rewilding. Cambridge: Cambridge University Press
Igår var det en kall östanvind som kom in från Östersjön. Jag och Maggie gick längs med stranden för att sedan gå längs med Tommarpsån. Häromdagen såg jag kungsfiskaren ila förbi. Den var nu som bortblåst. Vi tog oss upp mot Bäckhalladalen för att undkomma vinden och kunna känna av de varma solstrålarna.
Vi följde stigen som går genom hallen, denna sänka mellan två branter där bäcken rinner fram. Det var märkvärdigt tyst. Jag hörde inga fåglar. Jag var röksugen och valde en solig slänt. Vi trädde mellan nedfallna träd och gick en bit upp. Jag lade mig till rätta och lutade huvudet mot en sten. Maggie ville fortsätta mot dammen som finns en bit bort. För att blidka hennes iver lade jag ut hundgodis som hon kunde söka medan jag sakta bolmade.
Medan jag låg där och blossade kom två citronfjärilar. Den ena landade inte långt ifrån mig, men flög vidare så fort jag rörde på mig.
I slänten låg det många nedfallna träd, framför allt björkar. De blir oftast inte mer än 70 till 90 år. Det är vårtbjörkar med sin glatta bark som senare blir allt grövre vilket gör att svampsporer lätt fastnar som fnösktickorna.
Hålen är från insekter som har ätit sig in och ätit upp innanmätet.
Därefter börjar nedbrytningen. I fnösktickor äter sig insekter in som sedan förpuppas, vilket jag upptäckte då jag en dag bröt i tur en och hittade små svarta ”kärnor” (se nedan). Jag bröt itu en och upptäckte att de var puppor som innehöll vita vätska. Skamset gick jag vidare.
En inringad puppa i det uppätna innanmätet.
Just den skrovliga barken har fångat min uppmärksamhet sedan jag läste om det i Skogsdynamik och arters bevarande (Niklasson & Nilsson, 2005). Överhuvudtaget förändras min upplevelse av skogen då min kunskap allt mer ökar. Naturen är verkligen en bok. Som att duktiga biologer ser vilken insekt som har ätit sig in i trädstammen på storleken av hålen.
Ju äldre träden blir desto skrovligare blir barken och sporer som förs med vinden fastnar under en flik. I mötet med en svampspor och alg bildas lavar som växer längs med stammen. Sporerna tar sig in i veden och mulm bildas.
Mulm, skriver Niklasson och Nilsson, ”är ett samlingsnamn för söndersmulad rötad ved, svamprester, insekters gnagmjöl, samt rester och avföring från insekter, fåglar och fladdermöss” (2005:131). I dessa hålor kan fåglar bygga bo. När stormar sedan kommer knäcks träden vid dessa ihåligheter. En av de saker som gör spillkråkan till en nyckelart är att den kan hacka sig in i oskadade träd och bereda plats för andra arter.
Det är denna process: ett träd som gror, växer upp, bark som skadas som ger en ingång till veden, som ger näring och boplats till andra organismer som gör att en för hårt brukad skog inte kan livnära organismerna. För det tar tid och för att en skog ska kunna hysa en mångfald måste dessa processer ske samtidigt. Skogen måste ha olika strukturer som kan bereda plats för fortsatt mångfaldigt liv. Skogsbruket motarbetar aktivt den delen med att kalhugga stora arealer och plantera träd så att de alla är lika gamla. Det blir virkesåkrar.
Jag låg där i slänten när jag fick höra fågelsång ovanför oss. Blåmesen kände jag igen, medan annan kunde jag inte placera. Jag och Maggie gick vidare.
Idag gick jag ut för att ta de fyra bilderna på trädgården som jag gör den andre varje månad. Som du kommer se börjar det ske saker. Nu är det inte bara vintergäck utan också nunneört och liten vårstjärna som har dykt upp.
Vårstjärnorna har slagit ut, medan nunneörten är på god väg. Kanske är det också för att sol och värme ännu inte hade nått marken när jag tog bilden?Den gula vintergäcken är kvar, medan vårstjärnorna i den här skuggade delen inte har öppnat upp ännu. Det syns på smultronbladen att de börjar få kraft och spänst. Här sker det inte mycket. Tusenskönor som brukar växa här har ännu inte dykt upp, men på andra platser i Simrishamn växer den desto mer. De blå småstjärnorna börjar ta sig in på ängen i norra delen. Men annars hämtar växterna kraft för att kunna försköna med sina blommor.Här är det mest mossa och gräs, men den lilla stjärnan har spridit sig från bården vid bokhäcken och inåt trädgården.
Referenser:
Niklasson, Mats & Nilsson, Sven G. (2005). Skogsdynamik och arters bevarande: bevarandebiologi, skogshistoria, skogsekologi och deras tillämpning i Sydsveriges landskap. Lund: Studentlitteratur
