ekologi – Sida 2 – Förvilda Sverige

Hur kommer vitsippan att reagera på klimatförändringen?

Det är i april som bilder av vitsippor visas i mina inlägg i år. Bokarna har inte fått löv ännu. Marken är solbelyst. När jag går på Åbackarna i Simrishamn njuter jag av vitsipporna och förundras över hur tvärt gränsen är för deras utbredningsområde.

På en annan bild är det ännu tydligare. Bilden är tagen vid samma tillfälle, på ungefär samma plats. Dessa två bilder kommer från inlägget Vargdråp på Linderödsåsen och det människoskapade motståndet.

På ytterligare en bild är det en närbild. Den är från 20/4 och är vid Tommarpsån. Det är i slutet av krökningen då den nordligt gående ån vänder söderut och löper längs med Åbackarna för att sedan rinna ut i Östersjön. Det är där dammarna är, som ska minska vårmarken, så att vägen blir stabil.

Jag står där och ser hur den röjda platsen börjar fyllas av scylla och vårlök, samt av vitsippor.

På bilden nedan som kommer från Irrblossen ledde mig vilse ser jag hur de har kommit upp ur myllan, de vita kronbladen och de gula ståndarna och pistillerna. För mig är det våren.

Några veckor senare är jag i Stenshuvuds Nationalpark. Där står vitsipporna i sina klungor, men de har förlorat sina blommor. Till bilden har jag noterat det som står i bildtexten. Nu märker jag att jag har stavat fel och dessutom heter det inte ”lövtäckt” utan ”lövtäkt” och enligt Svensk Ordlista är det en plats där man samlar in löv till kreatur, ”insamling av löv t.ex. till kreatursfoder” (Löv, 2021).

Nu ser jag är några få blommor är kvar.

Vad jag vill påminna mig om är att när löven spricker ut och så tappar vitsipporna sina blommor. Ordet för det fenomenet, när två arter, i det här fallet boken och vitsippan, är anpassade till varandras årsrytmer heter fenologi, som jag skrev igår, Sillen berättar om klimatförändringen.

Lövtäckt (sic), då upphör vitsippornas blomning.

Dock till skillnad från sillen är inte vitsippan hotad av klimatförändringarna. I ”Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa (Baeten et al., 2010).

Forskarna vill studera en vanlig växt och se hur förändringarna, inte bara klimatet påverkar denna väldigt vanliga ört, som växer i stort sett över hela västra Europa. Den växer framför allt i lövskog, men också på betesmarker, samt kan förekomma i barrskog.

The species’ distribution is mainly associated with deciduous forests, but it may also occur in moist pastures, woodland pasture, hedgerows or even coniferous forest. (Baeten et al., 2010:20).

Om vi tittar på nedan bild av Jacob Sturm ser vi att den växer från en rot. Den kan också föröka sig genom fröning. Varje knippe är en klon av den andre och den växer ytterst långsamt. I Danmark, skriver författarna växte den 30 mm. per år. Det förklarar också varför växtgränsen är så abrupt på bilderna ovan.

Av Johann Georg Sturm (Painter: Jacob Sturm) – Figure 43 from Deutschlands Flora in Abbildungen at http://www.biolib.de, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=719189

Då den växer väldigt långsamt och inte sprider sig särskilt fort är den en bra historieberättare om platsen förr.

Ibland ser jag vitsippor i kanten av granbestånd, längs med stigen, där ljuset når det. Då tänker jag att förmodligen var det lövskog här innan. Eller kanske var det betesmark?

Det är en ört som undviker skuggan. För att undvika det kan den ta sig genom myllan för att nå dit där skuggan upphör. Den har klarat sig bättre än många andra skuggkänsliga örter i dagens förändrade landskap. Det gäller framför allt i brukade marker.

Anemone has a shade-avoiding strategy and is able to emerge and grow in thick litter layers it is able to outlive the management changes. (Baeten et al., 2010:22).

Om den nu är känslig för skugga skulle man kunna tro att den skulle trivas på kalhyggen. Men det gör den inte, då konkurrensen med andra örter, framför allt gräs. På bilden nedan ser vi hur gräset växer sig långt i vårljuset.

Gräset hindrar den fördel som vitsipporna har gentemot andra örter. Och här kommer ordet som jag plötsligt upptäcker lite överallt, fenologi. Vitsippans fenologi, tidsrytm, i förhållande till andra arter som börjar senare, gör att den hinner bilda blommor, sprida frön och sprida ut sina rötter. Men gräset tar bort den fördelen.

The difference in phenology enabled Anemone to complete its vegetative and reproductive growth phases prior to the substantial growth of its competitor. However, this strategy is not useful for colonizing sites dominated by evergreen grasses or herbs, which largely pre-empt the available growing space in spring. (Baeten et al., 2010:22).

Bilden är från Stenshuvuds Nationalpark 9/5-24

Avslutnings delen vill jag återvända till klimatförändringen som jag skrev om igår. Artikeln ”Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa” (Baeten et al., 2010) är en litteraturundersökning, där de undersöker utvalda artiklar om vitsippan.

De skriver att vitsippan, Anemone nemorosa, finns över stora delar av Västeuropa och därför är det en tacksam ört att studera utifrån hur klimatförändringarna påverkan på dess fenologi.

För vitsippan är det största problemet höga temperaturer. Det tycks som de behöver att vintertemperaturen går under 5 grader för att de ska börja gro.

Hence, if average winter temperatures would rise above 5°C, this
may disrupt the dormancy break of Anemone seeds in winter (Baeten et al., 2010:24)

Men även detta är inte tydligt, då högre temperaturer gynnar fröets och fröplantans storlek. De skriver att om det blir varmare kan det bli färre frön, men fler överlever.

Climate warming might mitigate this limitation because higher
temperatures result in heavier seeds and seedlings that may
be more successful (Baeten et al., 2010:27)

Frågan som uppstår i all vetenskaplig litteratur är frågan hur man har kunnat nå fram till resultaten. Vilken metod har använts? Vilka frågor har ställts? Frågor som jag som lekman sällan är tillräckligt insatt i för att kunna bedöma en artikels giltighet, mer än på ett ytligt plan.

Därför är det intressant att läsa om den problematik som författarna ser i forskningen om klimatförändringen och arter. Å ena sidan, menar de, undersöker forskare generellt biologisk organisation på en enskild nivå. Till exempel kan det handla om skogsbruk eller försurning. Då det sker, menar författarna studerar de på en populationsnivå. Men, påpekar de, då förlorar vi blicken på individernas egenskaper. Individernas egenskaper är viktiga för att kunna se hur motståndskraftiga de är för förändring. Experimentella studier däremot begränsas av platsen för att kunna generalisera resultaten. Och så vidare.

[S]tudies on the effects of a particular global change are generally restricted to a single level of biological organisation. The effects of changes in forest management or soil acidification are mainly evaluated at the population level, but detailed studies at the level of individual traits are largely lacking. Similarly, the experimental study of climate warming strongly focuses on the trait level, being limited at the temporal and spatial scale due to logistical constraints. (Baeten et al., 2010:27)

Så, för att avlsuta kortfattat, att studera klimatförändringen globalt och lokalt är att träda in i ett rum där det händer väldigt mycket och den uppfattning vi får handlar väldigt mycket om just inledningsfrågan och vilket perspektiv man väljer att inta. De fysiska lagarna är kända, men inte hur biologin kommer att reagera om villkoren förändras. Det är för komplext.

För, som författarna indirekt skriver, så även om vitsippan är en av de mest studerade örterna i världen (Baeten et al. 2010:21), kan de inte uttala sig med säkerhet om konsekvenserna av klimatförändringen. Det behövs mer studier (Baeten et al. 2010:27).

Referenser:

Baeten, Lander; De Frenne, Pieter; Verheyen, Kris; Graae, Bente J.; Hermy, Martin. (2010). Forest herbs in the face of global change: a single-species-multiple-threats approach for Anemone nemorosa. Plant Ecology and Evolution 143 (1): 19–30. doi:10.5091/plecevo.2010.414

Sillen berättar om klimatförändringen

Sillen lägger sin rom i grunt vatten. Honan kan lägga upp till 50’000 romkorn. Äggläggningen kan ske både på våren och på hösten. När romkornen kläcks och larverna kommer ut är värmeberoende. Det kan ta mellan 1–3 veckor och det skiljer sig om det är östersjösill eller om den lever i västerhavet. Larverna äter plankton (Fiskbasen/sill, u.å.).

Som jag inleder med i Rewilding, sill och träsk i Wolgast är planktonen och algerna, som larverna lever av, ljusberoende till skillnad från romkläckningen som är temperaturberoende. Det har således skett en samevolution emellan dessa organismer. Dagens klimatförändringar påverkar det förhållandet genom att det blir varmare i vattnet tidigare på året, medan dagsljuset inte följer den rytmen. Det uppstår således en avvikelse mellan larverna och algernas rytm, vilket påverkar larvernas överlevnadschanser negativt. När de behöver mat, finns den inte.

Tomas Frankensteins verk i Tjörnedala: *Auran. Hit ska du trängta, å hit ska du längte, å här ska di föda få*.

Sambandet mellan att ljuset och temperaturerna följer säsongerna och samspelet mellan arterna och säsongerna kallas för fenologi. Eller som Eric Post och Michael Avery skriver i ”Phenological Dynamics in Pollinator-Plant Associations Related to Climate Change” (2019):

[P]henology may be regarded as the seasonal timing of expression of life-history traits concerned with growth, reproduction, and survival (2019:43).

Mellan sillen och algerna börjar det ske en fenologisk avvikelse. Algerna följer årets ljus, medan sillarverna följer årets temperaturförändringar. Det här är en del av effekterna av klimatförändringarna. Det sker förändringar vilket ökar trycket på arter att kunna anpassa sig till de förändrade villkoren eller försvinna.

Långt där borta skymtar Östersjön från Norra Brösarps backar.

I Förringar jag klimatförändringen? skrev jag att jag skulle försöka fördjupa mig i vad klimatförändringar är och vad det innebär. I dagens inlägg begrundar jag med hjälp av sillen hur komplext det är.

För att göra detta vill jag återanvända till en figur som jag första gången tog upp i Om ingen hör trädet falla. Den är tagen från artikeln med det underbara namnet ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems” (Donadini et al. 2017). I figuren har jag lagt till en del förklaringar, men också bytt ut deras exempel storspigg med sillen.

Det viktiga begreppet för det fortsatta resonemanget är trofisk kaskad i artikelns titel.

Trofisk har med föda och hur energi fördelas i systemet. Så nedan vi har olika trofiska nivåer, se mitten spalten: rovfiskar, sill, växtätare och tång. Kaskader sker då de olika delarna påverkas indirekt av olika faktorer som om de växtätande organismerna försvinner kommer tången att kunna breda ut sig, vilket påverkar sillen som äter det växtätande organismerna…

Figuren nedan illustrerar vissa utvalda delar i ett ekosystem. I det finns det en mängd olika faktor som påverkar varandra. Forskarna här valde ut faktorer som temperatur, hur ljust vattnet är, salthalten, rovfiskar och växtätande fiskar och andra organismer. Pilarna visar på hur de påverkar de olika delarna. Det rödskrivna har jag lagt till för att förtydliga vad de olika rutorna syftar på och vi koncentrerar oss på vänster- och centerspalten. Den som blir nyfiken kan följa länken ovan för en djupare presentation.

Figur från *Donadini et al. 2017,* https://royalsocietypublishing.org/doi/10.1098/rspb.2017.0045. Artikelförfattarnas exempel är storspigg. De liknar sillen i miljö, vanor och föda.

Om vi för in klimatförändringen så påverkar det i första hand temperaturen. Det blir varmare. Vissa arter gynnas, andra missgynnas och andra får ingen direkt effekt. Men då allt hör ihop sker trofiska kaskader.

Författarna skriver:

These losses often trigger trophic cascades (indirect effects of predators on non-adjacent trophic levels) with far-reaching effects on ecosystem functions and processes, including diversity, atmosphere composition and biogeochemical cycling. (Donadini et al. 2017)

Om vi synar vänstra övre hörnet i figuren ser vi att temperaturen är kopplad till rovfiskarna, sillen, växtätarna, de epifytiska algerna, dvs. tång, samt fosfor som framför allt kommer från lantbrukets åkrar. Fosfor ökar växtförmågan i havet.

Temperaturförändringar påverkar således hela ekosystemet både direkt genom att sillens rom kläcks tidigare, och indirekt genom att ett stort antal dör då larverna inte längre är synkroniserade med algtillväxten som är beroende av ljuset.

En liten rödhake som jag stötte på i Tjörnedala.

För att avsluta detta tämligen tekniska inlägg vill jag framhålla hur komplext det är att förstå sig på klimatförändringar och hur det påverkar. Mitt sätt för att göra det gripbart är att pilla isär det i mindre bitar och se hur de passar in i det större systemet. Det är därför jag använde mig av sillen. Den hjälper mig att försöka att få en överblick på de olika delarna som direkt och indirekt hör ihop.

På liknande sätt bidrar begreppet fenologi. När jag lärde mig det idag kunde jag föra ihop figuren som jag första gången fick syn på för åtta år sedan. Dessutom fick jag ett begrepp för det som R. berättade för mig om sillen på restaurangen i Wolgast, se inledningen till detta inlägg samt Rewilding, sill och träsk i Wolgast.

I morgon tänkte jag begrunda vitsippan och fenologin.

Referenser:

Donadi, S; Austin, Å.N., Bergström, U, Eriksson, B.K.; Hansen, JP; Jacobson, P; Sundblad, G; van Regteren, M; Eklöf, JS. (2017. ”A cross-scale trophic cascade from large predatory fish to algae in coastal ecosystems”. Proc. R. Soc. B (http://dx.doi.org/10.1098/rspb.2017.0045 )

Post, Eric; Avery, Michael. (2019). Phenological Dynamics in Pollinator-Plant Associations Related to Climate Change. ss. 42–54. ur Lovejoy, Thomas E. & Hannah, Lee (red.) (2019). Biodiversity and climate change: transforming the biosphere. New Haven: Yale University Press

Varför dog vargarna?

Igår kom regnet. Det har varit torrt i markerna. Det var efterlängtat. Vi gick ut och promenerade i området med Maggie, men innan rundan var klar tyckte hon att vi skulle gå hem. Då vi båda var blöta, var vi inte svårövertalade. Det blev en dag på soffan med läsning. Själv läste jag ut Restoring the balance: What wolves tells us about our relationship with nature (2024) av John A. Vucetich. Han är den som leder arbetet på ön Isle Royal i Lake Superior i USA.

Lite bakgrund tarvas för den som inte är insatt Isle Royal och framför allt dess betydelse för kunskapen om vargen. Som du ser på bilden nedan är det en stor ö som ligger långt från fastlandet. Till den ön har både älg och varg emigrerat då isen har lagt sig på Lake Superior. Sedan 1958 har biologer studerat interaktionen mellan älg och varg på ön. Det innebär, skriver Vucetich, att det är den längsta studie som har gjorts på förhållandet mellan rov- och bytesdjur.

Den som satte i gång projektet var Durward Allen och den som framför allt inledde studiet på plats var David Mech, en person som jag ofta har refererat till på bloggen i samband med vargdiskussioner. Avstampet för det här blogginlägget är bokens titel som handlar om balans och om det finns en balans mellan bytes- och rovdjuren, i det här fallet mellan varg och älg. Mech och Allen menade detta och Vucetich ifrågasätter det.

Vucetich kom decennier efter dem och det är viktigt att förstå för den fortsatta diskussionen. En annan viktig sak är att påståendet om en naturlig balans i naturen har spridit sig över världen och den har fastnat. Jag har ofta själv varit inne och snokat på dessa idéer, dock utan att dra slutsatsen att världen vore bättre utan människan, en sanslös tanke. Nedan följer ett svenskt exempel.

Allen och Mech berättade om sina slutsatser 1963 i National Geographic och snart spred sig idéen. För i idéen, menar Vucetich, finns det en hel del problem, varav det största är att bara människan låter naturen vara så kommer en naturlig balans att uppstå.

I och med deras påstående, som stöddes av data, startades, skriver Vucetich, en av de mest knepiga och ärevördiga idéer som har skapats om naturen.

When Allen and Mech explained how wolves and moose had struck a reasonably good balance, they invoked one of the most venerable, consequential, agitated, and tangled ideas ever concieved about nature: balance of nature. (Vucetich, 2024:93

Frågan om hur Mech och Allen kom fram till att det fanns en balans mellan antalet älg och varg gör att vi måste presentera deras metod. I detta måste vi också minnas att de utvecklade metoderna efterhand genom att se vad som var görligt och inte.

Vad de gjorde var att de flög med flygplan fram och tillbaka över ön och försökte räkna antalet vargar och älgar. Varje års antal kunde sedan jämföras från år till år. I detta finns det naturligtvis en stor osäkerhet.

Att minnas är att detta är innan undersökning av DNA kunde göras. Man samlade in avföringen från vargen och även rester av dödade älgar. De gånger man hittade vargkadaver samlades även den in. Detta har gjort att senare har man kunnat skapa säkrare data.

Men låt oss inte gå in i detta nu utan snarare att titta på datan. För minns att de satte igång projektet 1958 och 1963 såg de mönstret i den insamlade datan.

Men innan dess bör vi ha klart för oss vad som menas med en natur i balans.

Väldigt enkelt förklarat: finns det många bytesdjur kommer rovdjursstammen att växa. Med ökat antal rovdjur kommer de att få fler avkommor. Det ökar trycket på bytesdjuren, vilket leder till att det blir färre bytesdjur, ergo kommer det att bli mindre mat för rovdjuren, vilket leder till att de dör. Därmed kan bytesdjuren återhämta sig och så fortsätter det.

I inlägget Är tre spillkråkor som kallar på varandre biologisk mångfald nämner jag ett svenskt exempel på en studie som har gjorts i Sverige på lo- och rådjur och deras relation.

Studien heter Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer (Andrén & Liberg, 2024) och i den menar författarna kunna se hur relationen mellan lo- och rådjuren kommer att utveckla sig med tiden.

Nedan följer en av deras grafer där de gör en beräkning på utvecklingen.

Den svarta heldragna linjen är lodjuren som minskar när rådjuren i området minskar, vilket leder till att rådjuren ökar. Det i sin tur leder till att lodjuren ökar. De prickade linjerna är beräkningarna och som vi ser i grafen så följer de varandra åt. Rådjuren ökar och snart ökar lodjursstammen, vilket leder till en minskning. Beräkningarna följer från en 30:årig studie.

*Del ur figur 4, (Andrén & Liberg, 2024)*

Detta tycks ju tala om att det finns en balans! Problemet med Andréns och Libergs studie är att de utgår från tendenser, men inte från de tillfälligheter som kan uppstå. Låt oss återgå till Isle Royal för att ge exempel på tillfälligheter som kan påverka en utveckling.

Nedan följer en tidsserie från 1959 till 2019. Om det fanns en balans skulle relationen varg och älg likna grafen ovan av Andrén och Liberg. Frågan är om det gör det?

Att ha i åtanke är att som mest var det nästan 50 vargar, medan älgstammen är så mycket större, där de sällan är under 1000 stycken.

Vid första anblicken tycks det stämma. Runt 1970 ökar både varg- och älgstammen, vilket leder till att den senare minskar. Samtidigt ser vi i mitten av 1970-talet ökar vargstammen, trots att älgstammen går ned, för att plötsligt störtdyka. Likaså ser vi hur älgstammen på 2010-talet ökar, medan vargstammen minskar. 2019 sker det dock något med vargstammen. Den stiger kraftigt.

Hur ska man tolka detta? Varför dog det så många vargar i slutet av 1970-talet? hur kunde de plötsligt börja öka så mycket 2019?

En tillfällighet: I slutet av 1970-talet kom det en grupp människor till ön. Deras hundar bajsade och i avföringen var det parvovirus. Det är ett väldigt farligt virus, som hundar (Canis lupus familiaris) vaccineras emot. Men vargen, (Canis lupus) är inte vaccinerad mot detta och de började plötsligt dö i snabb takt. Forskarna hade svårt att förstå vad som skedde.

En annan faktor: Antalet vargar påverkas inte bara av tillgången på bytesdjur utan också av kamp om revir. På Isle Royal innebar det att vissa varggrupper utplånades av andra varggrupper. Det i sin tur gjorde att de blev färre och färre. Problemet som uppstod då är att för få vargar är det väldigt svårt att döda en älg. De är väldigt farliga djur. Det i sin tur gjorde att färre vargar överlevde och till slut var det bara två kvar.

En faktor: Klimatförändringarna. För att vargen och älgen ska kunna ta sig till Isle Royal måste isen lägga sig, men klimatförändringarna har gjort att det ytterst sällan blir så kallt att ett istäcke bildas på Lake Superior. Det gör att vargstammen alltmer sällan kan få ett naturligt inflöde av nya vargar som kan bidra till gensammansättningen.

Det var också bristen på is som ledde det till slut till att man tog vargar från fastlandet och placerade dem på ön. Det är alltså den ökningen som vi ser 2019.

Att tillägga är att de nya vargarna döda de vargarna som hade överlevt, samt även varandra, vilket vi ser på minskningen som skedde.

Vad vi ser i en till synes enkel graf så finns det väldigt mycket dolt. Faktorerna som påverkar är inte tydliga för forskarna. Slutsatser dras på grunder som är osäkra. Är slutsatsen i enlighet med kulturen kan den sprida sig snabbt och befästas i det allmänna medvetandet.

Frågan som uppstår är när vi kan framföra en slutsats? Vucetich skriver tänkvärt att hade de slutat att fundera på vad som hände, varför det hände och varför det hände hade en felaktig föreställning överlevt.

Faran, skriver han, är att iaktta under en kort tid är att man blir alltmer övertygad och utvecklar en felaktig idé. Han skriver att kanske hade det till och med varit bättre att inte iaktta alls.

Had we stopped watching at any point along the way, we would have been quite happy to carry thoughts that were quite wrong. The danger in paying attention for only a short while is developing a strong sense for an erroneous idea. It might be better to have not paid attention at all. (2024:193)

Hitintills har jag inte velat dra paralleller till Sverige, då jag har tänkt att spara det till nästa inlägg. Trots det kan jag inte låta bli att nämna en diskussion som Jägarnas riksförbund satte igång för precis ett år sedan. De kritiserade svenska vargforskares påstående om dold illegal jakt. Om detta skrev jag till exempel om i inlägget Är det människor eller vargar som dödar vargar?, se även debattartikeln i Altinget ”Jägarnas riksförbund: Vargar dödar fler vargar än jägarna” (Larsson & Gustafsson, 2024).

Jag har personligen varit starkt kritisk till hur jägarförbunden har kritiserat påståenden om pågående tjuvjakt, se Jägarnas riksförbunds vetenskapliga granskning är inte seriös. Vucetich bok har givit mig fog att begrunda mina ställningstaganden.

Avslutningsvis vill jag verkligen rekommendera Restoring the balance: What wolves tells us about our relationship with nature (2024) av John A. Vucetich. Det var skogsekologen Dan Binkley som rekommenderade mig den och jag kan inte annat göra än att rekommendera den till dig som intresserar dig för vargen och människans syn på naturen.

Referenser:
Andrén, Henrik; Liber, Olof. (2024). Numerical response of predator to prey: Dynamic interactions and population cycles in Eurasian lynx and roe deer. Ecological Monographs. Vol. 94:1. https://doi.org/10.1002/ecm.1594

Larsson, Solveig; Gustafsson, Jens (2024). Jägarnas riksförbund: Vargar dödar fler vargar än jägarna. Altinget. Publicerat 240703 [Hämtat 240707]

Vucetich, John A. (2024). Restoring the Balance what wolves tell us about our relationship with nature. Paperback edition. Baltimore, Maryland: Johns Hopkins University Press

Sommargyllingen i hackspettskogen

Så kommer en mellanspett bland träden och landar. Den fortsätter till en tall och sätter sig på en gren där barren täcker den. Jag tittar efter den med kikare och plötsligt kommer en liten hackspett. Allt inom en minut, tre minuter sedan jag kom hit. Vad är det här? undrar jag lyckligt.

Det är ingen vacker plats. Stora ormbunkar, igenvuxen skog som gör att det inte går att spatsera i den. Myggen biter. Jag står där med min cykel och vet inte riktigt vad jag ska ta mig till, två hackspettarter under så kort tid.

Så går jag tillbaka en bit och följer den uppklippta vägen söderut. Cykeln leder jag.

Inte kunglig ormbunke (Osmunda regalis) som gjort att skogen skyddas.

Jag är en halvmil söder om Świnoujście i skogen Karsiborskie paprocie, på sydligaste punkten av ön Usedom eller Uznam som den heter på polska. Reservatet har skapats för att skydda den kungliga ormbunken som bara växer här. Tyvärr fick jag inte syn på den. Inte heller sökte jag efter den.

Jag går söderut på den ensliga vägen. Vägen kantas av tall, lövträd och ormbunkar. Den går rakt och jag funderar på att vända. Vad nödgar det här till?

Så ser jag en småfågel och så en till, och en till. Det som framför allt väcker min nyfikenhet är de många trädkryparna. I Sverige ser vi dessa stamspringare, men då är det trädgårdskrypare. Trädkryparen tycks mig lite mindre än trädgårdskryparen.

Jag spelar in fågelsången med Merlin bird app och den bekräftar att det är en trädkrypare. Appen fångar upp sju olika arters sång. Jag står kvar. Myggen suger blod på mina ben. Det börjar bli varmt. Jag kommer på att jag inte har ätit sedan sju i morse och nu är hon tolv. Jag har inte med mig någon mat.

Men fåglarna fångar min uppmärksamhet och suger upp mig i närvaron där och då. Jag bara står kvar och tittar på de orädda fåglarna som rör sig på stammarna och i grenverket.

Likt en förstelnad hund ruskar jag på mig och går vidare. Snart kommer en jakttorn. Jag lutar cykeln mot det och klättrar upp. Spindelnät täcker ingången till plattformen. Jag drar bort det och ställer mig där upp.

Träsket breder ut sig sydöst. I nordväst står det väldiga ekar. Medan jag står där skymtar jag plötsligt en stor rovfågel, men den försvinner västerut bortom grenarna. Så kommer ett läte jag inte känner igen. Men innan jag hinner spela in tystnar det.

Den raka bäcken i nedre centrum berättar att det här är ingen orörd plats. Den är utgrävd.

De döda träden och ekarna som hänger ut över vägen.

Ekarna står i en linje. Kanske det gick en väg in här?

En liten hackspett flyger förbi ute i träsket. Nu har jag fått igång appen. Den fångar upp mellanspetten som hörs från tallarna på andra sidan ekarna. Jag försöker få syn på dem. Men ekens grenar är i vägen. Jag står kvar och tänker: skynda inte.

I fågelsången hör jag ett märkligt visslande som övergår i ett ljud som låter som en arg katt. Det har jag inte har hört förr. Jag använder appen. Till en början fångar den inte upp visslingarna utan svarthättor, gransångare och nötväckor visas. Visslingarna blir tydligare. På skärmen visas sommargylling! Jag blir alldeles till mig. Jag trodde de bara hördes tidigt på morgonen.

Fåglar som hörs är: nötväcka, svarthätta, gärdsmyg, talgoxe, sommargylling och gransångare. Visslingen och den arga katten är somamrgyllingen.

Jag jämför sången med den i Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (Svensson, 2009). Den finns som app. Jo, sången stämmer. Jag spelar lätet högt för att se om den kanske blir nyfiken. Man har sagt mig att den är nästan omöjlig att få syn på, trots att den är så gul.

Jag får vara nöjd med lätet, tänker jag och går ned för stegen. Först funderar jag på att ta mig tillbaka. Det har blivit varmt nu. Men vatten har jag med mig och befinner jag mig vid ett träsk är det lika bra att fortsätta.

Där jag går får jag syn på ännu ett jakttorn mellan träsket och vassen mot Stettinlagunen.

Jag går dit, lägger cykeln i gräset och klättrar upp. En bräda knäcks under mig. Det är tydligen inte så stabilt som jag trodde. Jag ställer mig på bjälken för att vara säker på att inte trilla ned och göra mig illa. Ingen vet var jag är och det är en ödslig plats.

Jag står här utan att se något egentligen. Jag hör en sävsångare, men ser inget annat ovanför vasshavet. I de döda träden ser jag hur hackspettar har sökt insekter. Magen gör sig påmind. Jag kanske inte ska vänta allt för länge med att äta?

Försiktigt klättrar jag ned och börjar gå tillbaka.

När jag är tillbaka vid jakttornet hör jag återigen sommargyllingen. Den är nära nu, tänker jag. Så jag lägger cykeln i gräset och kikar upp i grenverket. I solljuset får löven en gulaktig ton, vilket kamouflerar sommargyllingen. Den varvar mellan sång och varningsläte. Den är verkligen nära, tänker jag och tittar uppåt.

Och då får jag syn på den. Det går fort och sedan får jag se den igen. Kanske hade de ungar där? tänker jag.

Här uppe i eken fick jag tillslut se sommargyllingen!

Vilken ynnest att ha fått syn på den, tänker jag tacksamt.

Så mycket handlar det om att vara ute mycket. Då får man syn på saker.

Sakta plockar jag upp cykeln och går tillbaka. Fågelsången med allt från gransångare till sommargylling hörs. Men nu är jag trött i huvudet, för många intryck och känslor. Tankarna går till skogen jag ser omkring mig.

Det är verkligen ingen speciell skog. Förvisso är det en blandning av ädellövträd och tall. Det finns också en del gran. Det här är en brukad skog som sedan har lämnats. Vad jag kan se är det inte jättemycket död ved.

Direkt utanför reservatet finns det små luckhuggningar. Det här gör mig betänksam. Ska jag se det här området som en utdöendeskuld, där många arter har koncentrerats för att det inte finns så många skogsområden? Men det stämmer inte.

På andra sidan kanalen finns det en annan skog och det finns ett stort delta öster om kanalen. Skogen går från sydväst till nordost vid Östersjön. Det är blandskog. I vissa delar är det mycket tall, medan det är mer blandade trädslag där jag befinner mig. I deltat är det inte bara skog utan fält och våtmarker.

Från Google maps. Jag befann mig i skogen längst ned till vänster i bild. Norr om reservatet var ett militärområde.

Överhuvudtaget under resan har jag varit i dessa områden där människor och natur, bebyggelse och lämnade ytor har varit sida vid sida. Måste miljöarbete vara mer än så?

Vissa delar lämnar man och andra brukar man. En kättersk tanke slår mig: Åt helvete med alla skötselplaner! Varför måste man ständigt definiera varför man lämnar vissa ytor? Ofta är det också något som kommer i kläm. Ett typiskt exempel från Sverige är fjällgåsen och havsörnen. Båda är skyddade. Fast fjällgåsen äts av havsörnar och de är effektiva jägare.

Jag minns samtalet med R från Rewilding Oder Delta, se Rewilding, sill och träsk i Wolgast. Restaurering handlar om att återställa vissa funktioner i ett område. Vilka beror på området.

Mycket runt Oder deltat handlar om att täppa igen de diken som en gång gjordes för att marken skulle bli torrare. Här verkar det ha gynnat tall. Dikena hade funktionen att dränera området. När de är igentäppta stannar vattnet kvar i marken och skapar funktionen blötare marker, vilket gynnar andra arter.

Sedan, efter den återställningen är gjord, då är det den naturliga dynamiken som får ta över. Det enda man vet är att det kommer att se annorlunda ut. I den dynamiken, menar jag, bör inte någon skötselplan styra.

När jag skriver det här sitter jag återigen i min fåtölj i Simrishamn. Det var en fin resa.

Referens:

Svensson, Lars (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält. 2., omarb. och utökade uppl. Stockholm: Bonnier fakta

Rewilding, sill och träsk i Wolgast

Sillens lek styrs av temperaturen i vattnet, vilket betyder att den lägger äggen när det börjar bli varmare. Ynglen äter zooplankton. De å andra sidan styrs av ljuset eftersom de äter fytoplankton, vilka lever på fotosyntesen.

Så vad sker nu när det blir varmare tidigare på året? Då föds sillynglen tidigare, men då det inte är ljust nog för fytoplanktonen är zooplanktonen inte där, då dör ynglen. Sillen minskar.

Så klimatförändringarna påverkar hela näringskedjor, säger R från Rewilding Delta Oder. Vi sitter på en restaurang i Wolgast och pratar om deras arbete i regionen.

Jag sprang på honom i Anklam, frågade om vi kunde snacka rewilding och i över en timme delar han generöst med sig av sin kunskap och deras intressanta arbete runt Stettinlagunen.

Samtalet flöt på i hög takt och jag gjorde inga anteckningar förrän efteråt. Så svaren jag skriver nedan är inga citat utan ska mer förstås som allmänna resonemang.

En bild av Anklam från typ 16-1700-tal. Lägg märke till att det redan då är hagar och åkrar i alla riktningar.

Låt oss börja på bilden ovan. Där ser man inte de alskogar som jag paddlade längs med Peene. Det är svårt att avgöra vad som är utdikat redan då så det går inte att avgöra hur blött det är i markerna. Om detta handlar just en av frågorna som jag ställer:

Vad är återställning? Till vilken tid?

Det är en svår fråga, ler han och berättar att det som skapade detta landskapet var glaciären som täckte norra Europa. Här gick gränsen, berättar han. Det var förr ett väldigt blött landskap.

Det var det som hindrade romarna att ta över den här delen, skjuter jag in.

Och nu, fortsätter han, har Tyskland fått till sig av EU att återställa 30 % av de ursprungliga våtmarkerna till 2030 och det är inte så lätt. All mark är ägd av någon här och det är ofta ganska små bitar.

Som i Sverige skjuter jag in. Även om det finns stora skogar så är allt ägt av någon.

Varje träd är numrerat. Här på väg till Wolgast.

Så om vi tar en bit mark, fortsätter han, så kan det vara massor av ägare där och alla ska de övertygas om nyttan av att låta dika igen dikena. Frågan som uppstår är hur de kan tjäna på det.

Naturligt, skjuter jag in.

Så klart, fyller han i.

När vi lyckas övertyga tillräckligt med markägare kan vi hindra vattenflödet.

Men det påverkar väl de omkringliggande områdena?

Ja och byarna längre upp, så då behöver vi göra ett nytt dike så att marken inte destabiliseras runt byarna.

För att förklara resonemanget kan vi se bilden nedan. De svarta strecken är exempel på ägor. Tänk dig många fler. Om alla ägarna går med på att hindra utflödet kommer Buggenhagen längre västerut att påverkas. Så då måste ett nytt dike grävas så att den byn inte påverkas då det är mer vatten i marken.

Här är min version för att illustrera resonemanget.

Ett argument för att göra detta är just sillen som jag inledde inlägget med. För träsken och vassen som bildas renar vattnet med konstgödsel och annat som spiller från åkrarna och bidrar till övergödningen i Östersjön.

Och det är här som sillen kommer upp. För vad vi som art gör är att våra gemensamma aktiviteter förändrar livsbetingelserna inte bara för oss utan för andra organismer. I detta påverkar vi våra liv, även om det är svårt att se alla leden.

Låt oss återgå till sillen. Fiskarna skyller på kvoter som uppställts av EU och som i Simrishamn skyller man på någon annan. Men som vi ser är det i grunden ett problem som handlar om klimatförändringarna.

Det blir varmare, vilket påverkar sillens lek, men inte sillynglens energikälla då ljuset inte påverkas av att det är varmare på jorden. Så ynglen dör, samtidigt som fytoplanktonen förökar sig, dör, sjunker ned till botten och bildar döda zoner. Och detta är kopplat till gödningen på åkrarna som sipprar ut i de utgrävda dikena.

Det här utgrävda diket hindras av vägen som går genom området. Likväl illustrerar det resonemanget ovan.

Och hur kan det se ut i framtiden? frågar jag.

Ja, det är det intressanta för visserligen ”återställer” vi genom att vattenflödena stannar kvar i marken. Men hur det kommer att se ut sedan det är upp till naturen. Så vi pratar om återställning, men gestaltningen sedan är naturliga processer.

Om vi tar Anklamer Stadtbruch så skapades det genom att en vall brast och vattnet flödade in. De döda träden var en gång planterade och nu är de döda. Se vilket paradis det har blivit för fågellivet.

Eller ta Peenedalen där den planterade alskogen nu har brett ut sig med både levande och döda träd för fågellivet.

Varför planterade man alträd?

För de suger upp en hel del av vattnet som man ville ha bort från hagarna och åkrarna.

Det numrerade trädet vid min tältplats i Peenecamping i Wolgast.

Det är dags att bryta upp och det här inlägget börjar bli långt nog. Vi pratade om mycket mer. Dock, så fick jag med mig följande tanke som fyller i tankar som är under utveckling.

Rewilding, bevarande och återställning, allt handlar om människan. För naturen är alltid i förändring. Men människan, liksom alla andra arter har sina betingelser och om vi förändrar de naturliga återkopplingarna så riskerar ekosystem att förändras så mycket att våra livsbetingelser försvåras.

Andra arter kommer att kunna frodas. Fytoplanktonen älskar vår övergödning! Men blåalgerna som bildas förgiftar arterna och när planktonen dör försvinner syret i vattnet så att döda zoner bildas. En gång kommer de att få nytt syre, men frågan är då vad som har skett med vår art.

Idag är ännu en riktigt varm dag. Jag ska till Peenemünde och kolla in där man utvecklade V2:bomberna. Sedan blir det tältning vid Östersjön.

Kajakpaddling på Peene, siktad utter och vithövdad havsörn

Dagen innan hade jag ringt D. Jo, han hade en kajak att hyra ut. Vi träffas 9:00, sade han. Nu satt jag här och väntade, men han dök inte upp. Efter 20 minuter ringde jag. Det visade sig att han hade försovit sig. Jag är där om fem, sa han. Men inte dök han upp efter fem.

Så ringde han. Var är du? På Bike & Boot, svarade jag. Skulle du inte komma hit?

Då uppdagades missförståndet. Han hade utgått från att jag skulle komma till honom och jag till mig. Så det var bara att sätta sig på cykeln och ge sig av till honom en mil bort.

D var en väldigt trevlig och generös person. Han hade bott i Norge i många år och hade släktingar i Göteborg. Men han hade återvänt till sitt hem och drev nu kanotuthyrningen och en liten camping vid floden Peene.

Peenedalen är ett naturskyddsområde på 45000 hektar.

Vi pratade om situationen i Sverige och om kriminaliteten. Han sa att Göteborg är inte vad det var. En annan man som hade varit mycket i Värmland sade att till södra Sverige kunde man inte längre åka. Det är för farligt. Flest skjutningar i Europa!

Det var dags att lämna dem och samtal om Sverige för lugnet på floden Peene. Jag ville paddla österut mot deltat men det fick jag inte. Då kan du bötfällas, sade D. Men jag vill till området öster om Anklam. Där ser du ändå ingenting, svarade han. Vassen är för hög.

Paddla du till Stolpe an der Peene, sade han. Du kommer att se tillräckligt. Om tio minuter är solen här och vinden kommer att lägga sig.

Det dröjde innan molnen och vinden försvann. Det var motvind hela vägen. Så jag var mör när jag nådde Stolpe. Men det gjorde ingenting.

Jag höll mig längs den norra stranden och paddlade lugnt. Sävsångare och både hus- och ladusvalor höll mig sällskap. En gök hördes. Plötsligt flög den rakt framför mig över floden.

Näckrosorna växte in till vasstranden. I den blöta alskogen stod det både döda och levande stammar.

En gång ville man odla den här delen. Man dikade ut och gjorde åkrar av torven.

Foto från Der Naturpark Flusslandschaft Peenetal

Med tiden kom man på andra tankar och korkade igen de utgrävda dikena.

Nu har den här vackra dalen fått uppstå. Efter besöket på Naturpark i Peenedalens flodlandskap förstod jag äntligen vad jag hade sett längs vägen då jag såg dessa hinder på vägen.

Dessa hinder som korkar igen utdikningarna.

Runt omkring dem frodas grönskan. I de döda alarna gör hackspettar bon och plockar insekter.

Alen är ett häftigt träd som skapar sin egen ö att växa på. Rötterna bygger en plattform så att de inte täcks med vatten och dör.

På plattformen får andra växter ytor att kunna slå rot på.

Inga andra träd klarar sig i områden där det är för blött. I stället sprider sig videbuskar som inte blir för tunga och sjunker ned i gyttjan.

Det gick små naturliga kanaler in i vassen som jag undersökte. Där kunde jag också vila från vinden och strömmen.

En kanal som jag undersökte. En liten lagun låg där inne.

Jag närmade mig Stolpe och såg ännu en öppning i vassen som jag paddlade in i. Ladusvalor flög in i vassen och vällde ut när jag kom och störde dem. Så kom något i vattnet. En bäver? Men så hann jag se att det var en utter innan den dök.

Jag låg kvar med kajaken för att se om den skulle dyka upp igen, men det gjorde den så klart inte.

Det första jag fick se i Stolpe an der Peene var en skylt om att jag inte fick lägga till. I den lilla byn som en gång hade hyst ett kloster fram till reformationen var nu ett hotell.

Längre fram kunde jag dock lägga till på en liten strand. Jag åt en god lunch och gick sedan för att bese klosterruinen och informationshuset, Der Naturpark Flusslandschaft Peenetal.

Snart stötte jag på ännu en av dessa skyltar att jag inte fick gå in på hotellområdet.

Privatområde, tillträde bara för hotellgäster

Jag skrattade och gick ned längs allén som ledde fram till hotellet. På utsidan förstod jag varför de inte ville ha andra än sina gäster. Det var ett ”fint privat hotell” för folk med ”kultur och passion”.

Feine Privat Hotels: Kultur und Leidenschaft

Och på andra sidan vägen förstod jag vad de var rädda för. På informationsskylten till kyrkan såg jag följande klistermärke:

Uppståndna ur ruinerna. Hansafans! Broderligt förenade mot fienden

Och det var rakt över från hotellingången.

Och senare fick jag se ett ännu värre exempel på smaklöshet.

På skylten står det: Begegne der Welt mit einem Lächeln ( möt världen med ett leende)

Hela rabatten fortsatte med alla dessa små skulpturer av smaklöshet.

Färden tillbaka gick desto snabbare. Fast nu var molnen borta och solen gassade. Jag upptäckte att jag hade druckit för lite. Jag började noja mig något till en början men sedan så fångades jag av intrycken.

Längs floden stod det askar som dog av svampinfektionen som sprider sig bland dem, se Är du för rewilding? Gamla pilträd som bröts isär hade skapat tillfällen för andra arter.

Pilträdets rötter tål att komma under vatten.

Så såg jag en större vitsvart rovfågel. Är det ännu en ängshök, se gårdagens inlägg Från Simrishamn till Anklam? Då kom den i min riktning och jag såg den stora näbben och den kraftiga kroppen. Det var en vithövdad havsörn!

Jag var alldeles tagen. Med händerna höll jag fast i en gren och tittade i riktningen den hade flugit.

Så fortsatte färden tillbaka.

Att paddla här var lisa för själen. Jag var inte den ende. Men få tycktes ta in naturen. De som fiskade förstår jag, de hade sitt. Men paret som bara solade?

Jag dömer och jag tillåter mig det för det värdefulla framträder inte bara i att kunna paddla på en flod. Det är fåglarna, växterna och djuren. För om man inte uppmärksammar dem: varför ska det då bevaras?

Visst kan jag tycka att det är konstigt att jag inte får paddla överallt, då jag är „so eine Naturfreak“, som D skrattande kallade mig när jag ville paddla i deltat. Men för att skydda är det ibland nödvändigt.

Unde paddlingen tänkte jag på hur mycket konceptet rewilding, har gjort för mig. Det finns mycket att kritisera i det, som att det är en gimmick, snarare än genuina ekologiska koncept, lyssna till 171: Rewilding with Steve Carver.

Men det ledde mig hit till Anklam och till en kajaktur på Peene. Det har gjort mig uppmärksam på det lilla i det lokala som du vet som följer bloggen.

Och det är jag tacksam för.

Försök att prata botanikens språk och naturen öppnas

Var det en lövsångare? Visserligen porlade sången. Men det var något i tonen. Lite för kraftig? Jag gissade på svarthätta. Merlin bird ID gav mig rätt. Jag tittade upp i ekens lövverk och så såg jag den även utan min kikare. Jag fylldes av glädje. En bra elev. Det började sitta. (Se Vad oroade härmsångaren?)

Det var en varm dag förra helgen. Jag gick längs med Solviksgatan i Strömstad. Där är en någon kilometer lång slinga som går upp för berget för att sedan avslutas vid marinan vid Nils Ljungqvists väg. Vid badet samlades det människor. På vägen låg skräp som jag plockade upp och slängde i papperskorgen. Jag fortsatte upp för backen, tittade mig omkring. Det växte tall, ek och björk uppför klipporna.

Först gick jag raskt. Nu vid terminens slut var jag full av orolig energi som ville ut. Men solen sken så vackert i det gröna. Efter badet var det inga människor. Jag började lugna mig. En öppning bland buskarna och träden visade mig en fin klippa att ligga på vid stupet med blick mot Röseberget.

Lavar på hällen, denna urtida symbios mellan de första livsformerna, alg och svamp.

Jag lade mig ned på hällen och blundade. Tankarna bearbetade föreställningen om att kunna beskriva verkligheten så simpelt som möjligt och ändå göra den begriplig. En beskrivning är inte bara kommunikation med andra utan också för mig själv. Det är genom att kunna strukturera och kategorisera det vi upplever omkring oss som vi kan göra den begriplig. Vi finner mönster i bruset och sedan testar vi oss fram om föreställningarna är begripliga.

Här testar ett frö (ljung?) om betingelserna är de rätta för överlevnad. Jorden är torr och sprucken.

För att kort förklara vad jag menar citerar jag min sammanfattning av två artiklar av systemteoretikern och antropologen Gregory Bateson:

I artiklarna ”Cybernetic explanation” (1967) och ”Redundancy and coding” (1968), som finns att läsa i det eminenta verket Steps to an ecology of mind (Bateson, 2000[1972]), går han igenom hur organismer genom att se mönster i bruset kan anpassa sig till sin omgivning. Det leder till kunskap.

Kunskap ska här förstås framför allt som mönster som organismen plockar upp i omgivningen utifrån information som avges. Mönster fångas upp genom att vi får information som vi kan utläsa delar av och utifrån den kan vi utröna saker. Den gör att organismer kan anpassa sig till miljön. Den kan givetvis vara fel. Mönstren kan vara fel på grund av svårtolkad information. Allt det som inte är information är brus och det är ur bruset som vi kan finna nya mönster (Bateson, 1967). Gulhämpling och grönfink. Hur vi kan lära oss om miljön?

Grässtrån i en vertikal skreva. Bristen på vatten har stängt dess porer och den håller på att torka bort.

Jag tänkte att allt biologiskt behöver energi för att leva. Då jag håller på att öva mig i matematikens logik, tänkte jag att kanske kunde det skrivas med formeln ”X+Y” eller ”x+y=X”. Som ni märker är det väldigt introvert och inte alls meddelsamt. Tanken är att X är organismen och Y är energikällan. Och just genom att jag är tvungen att förklara detta med ord som är förståeliga visar på hur språket ger oss verktyg och därmed bygger in oss i en föreställningsvärld.

Här ser vi hur betingelserna ger olika möjligheter för olika organismer. På klipporna finns olika lavar, medan i skrevorna och de skyddade områdena kan kärlväxter som ljung och tall växa.

När jag reste mig upp iakttog jag växtligheten. Då jag har sysslat en del med botanik under våren har jag fått begrepp för att kunna sortera dem i både familjer och tidsepoker. Jag har redan nämnt lavarna som är en symbios mellan alger och svampar.

Kärlväxterna kommer långt senare i evolutionen. Det är växter som har kärl där vattnet kan pressas uppåt genom kärlen. Mossor och lavar kan inte spara vatten. De lever därför där det är vått.

I denna lilla skreva i norrläge och skyddat från solen växer mossor. Rhizoiderna (rotliknande delar) fungerar som svampar som håller kvar vattnet. Den här blommar med gametofyterna som står upp. Det är alltså inga kärl för att för att samla vatten utan i ”blommorna” bildas könsceller (gameter) så de kan föröka sig.

Jag fortsätter på stigen. Fågelsången ackompanjerar mig. Från en tall innan toppen hör jag en specifik sång som jag inte kan placera. Det är nötväckor. Och så i kanten av den mindre tallen ser jag en tofsmes. De brukar röra sig så fort, men nu hänger den kvar och fångar insekter. Jag står glad med kikaren och kan skåda den medan den rör sig från gren till gren.

Jag fortsätter att bruka min nya begreppsvärld. Tallen är gymnosperm, som betyder nakenfröig. De är kärlväxter. Nu har mutationer och naturlig utveckling skapat stående växter. Men innan dess kom ormbunkarna. De har rötter som stabiliserar dem.

Mossa, som inte är kärlväxter, och en ormbunke som har utvecklat rötter och kärlsträngar som gör att de kan stå upp och transportera vatten.

Innan ormbunkarna kom levermossorna, som har rhizoider, som är rotliknande tingestar som sticker ut. När jag gjorde i ordning plattorna utanför upptäckte jag plötsligt dessa förtjusande växter.

Här har de utvecklat groddkoppar för att kunna föröka sig med endast en genuppsättning (haploid)

Här har de utvecklat ”palmer” vilket gör att de förökar sig genom sexuell reproduktion (diploid).

På bilden nedan ser man både med groddkoppar (gemma cup) och gametofyterna.

Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=274978

Frågan som vi kan ställa oss är om dessa växter får en slags kunskap? Som jag skriver ovan så handlar kunskap om mönster som organismer plockar upp i den information som ständigt kommer till oss. Det är genom den som de kan anpassa sig till omgivningen, som gör att ett från en gymnosperm som en tall gör att den väntar tills de rätta förhållandena uppstår.

Eller är det endast det mekaniska maskineriet som styr? Alltså ett slags binärt system där det finns en mängd delar som sätts av och på? Är evolutionen blind och ett slags evigt tärningsspel, där vinsten är förökning och förlusten död utan förökning?

Här ser vi ormbunkar som reser sig ur mossan. Vi ser gametofyter som sticker upp från väggmossa (?).

Jag gick ned för berget och började närma mig Nils Ljungqvists väg. Jag tänkte på hur jag under denna korta promenad fick se evolutionens överlevare och de olika stadierna i växternas utveckling. Levermossorna såg jag visserligen inte då, men det berodde nog på min uppmärksamhet.

Något som fångade min uppmärksamhet var dock en gärdsmyg, dessa högljudda, men ack så små fåglar med sin stjärt som kavat sticker upp.

En gärdsmyg. De svarta strecken visar var den sitter.

Till skillnad från växterna så kan djuren röra på sig. De skaffar sig kunskap genom att kunna tyda det omgivande landskapet. De är medvetna. Gärdsmygen höll ut, men ju närmre jag kom ju mer osäker blev den. Till slut flög den i väg.

Aspen är en angiosperm, alltså gömfröiga växter som kom efter gymnospermerna.

Idag på morgonen läste jag i Dan Binkleys bok Forest ecology: an evidence-based approach (2021). Han berättade om hur fotosyntesen fungerar och angav formeln vatten + koldioxid =>socker + syre. Vad många missar skriver han är att koldioxiden är att växternas byggmaterial är kolet som är en del av kol-dioxiden.

Tänk hur fantastiskt detta är och att under denna korta promenad som tog lång tid för att jag ständigt stannade så kunde jag iaktta det timliga resultatet av cyanobakterier i algerna som är i symbios med svampar eller ekar som är en del av angiospermerna (de gömfröiga växterna) som kommer efter gymnospermerna (de nakenfröiga växterna). Och allt detta som har skapat liv, alltså att celler kunde fånga upp ljuset och koldioxiden i sin tur kunde skapa socker och framför allt syre, som var det som gjorde att jag som ett däggdjur kunde röra mig längs en stig på en bergsknalle i Strömstad.

Som ni kanske märker är terminologin fortfarande osäker. Jag skriver, tvekar, slår upp och fortsätter. Jag lär mig helt enkelt och bildar mig en allt mer sammanhängande föreställningsvärld. Jag får ett språk.

Det gör att mina steg i naturen blir långsammare. Blicken blir nyfiknare för att den kan börja tolka myllret av information och placera in den i meningsfyllda mönster.

Jag kom ned på Nils Ljungqvists väg och gick längs med vattnet. Jag var mentalt trött och samtidigt upprymd av alla intrycken. Suget efter kaffe, avbröt samtalet med min omgivning och jag skyndade på stegen.

Referenser:

Bateson, Gregory (1967). ”Cybernetic explanation”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 405–416.

Bateson, Gregory (1968). ”Redundancy and coding”. ur Steps to an ecology of mind. University of Chicago Press ed. Chicago: University of Chicago Press. Ss. 417–431.

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

På besök i Gislövs stjärna, som avslutas med tanken om skogsbolagen som den biologiska mångfaldens räddare

Ett snabbt beslut, inspirerad av ett möte gjorde att jag ändrade planerna, se Förvirrad i Tjörnedala. Istället för att cykla tillbaka till Tjörnedala i lördags gick färden söderut längs med Östersjön. Jag cyklade längs cykelvägen till Brantevik, förbi strandhagarna, igenom det gamla fiskesamhället som numera är en semesterort och upp för den 4 kilometer långa backen till Gislöv.

Elever som tog studenten gav mig den här tallriken.

Väster om M1500 börjar åkrarna. Längs vägkanten såg jag blodklöver, vallmo och blåeld. Vallmon lyste rött ute i vetefälten. Det var vindigt så det gick trögt till Gislöv, sedan var det endast några kilometer till Gislövs stjärna, vilket var målet. Skälet var ett möte med en gammal kommunekolog som jag mötte nere vid revet i fredags. Han rekommenderade mig ett besök där.

Jag stötte på honom nere vid revet i Simrishamn. Efter jag hade varit i Tjörnedala cyklade jag förbi för att se om det hade kommit in någon kul fågel, se Kunskap är farligt. Den förändrar oss. Bland de kentska tärnorna var en fisktärna. Annars var det storskarv och gravänder.

En gammal elev kom förbi. Han var en av mina första elever. Vi skrattade åt vad de tyckte om mig då. De var hårda men bra lärare för en nykläckt magister.

Första året fick jag inte så här fina ord.

Så nu befann jag mig mellan Gislöv och Gislöv stjärna. Fortfarande motvind och på vänster sida av vägen var kor ute och betade i den magra hagen. Jag trivdes. Solen, hagar och besådda fält och på cykeln som lät mig komma hit till Gislövs stjärna.

Jag svängde av vägen och cyklade längs allén som ledde till en camping. Jag blev förvånad, då jag inte visste att det låg en camping här. Fågelsången fångade min uppmärksamhet och de gamla ekarna. Emellan dem växte hasseln tät.

På en skylt vid parkeringen läste jag om platsen. Se nedan citat från Länsstyrelsen:

Gislövs stjärna utgörs av ett ädellövdominerat skogsparti som omges av ett i övrigt öppet jordbrukslandskap. Området har en lång skoglig kontinuitet och har troligtvis varit skogbevuxet sedan 1600-talet. Det gör Gislövs stjärna till en viktig tillflyktsort i det skogsfattiga landskapet för många växter och djur. Flera lavar som indikerar att skogen hyser höga naturvärden finns i reservatet, däribland den rödlistade bokvårtlaven. Gislövs stjärna

Orden gjorde mig tveksam. ”Skoglig kontinuitet” och ”skogsbevuxet sedan 1600-talet”; varför är det ens intressant? Det må låta löjligt av mig, men jag har blivit alltmer skeptisk till dessa skyltar och beskrivningar. De berättar så lite, men använder ord som ska väcka positiva känslor hos dem som hört om gammelskog och ”riktig” skog, se Naturpodden: Lina Burnelius om den grönmålande skogsindustrin.

Näktergalarnas vilda sång omringade mig. Jag tittade upp mot ekträdens kronor. De var ungefär jämnhöga. De lägre grenarna var döda. Jag tänkte på att här skulle ett par visenter få härja som betade av lite av buskarna.

Vad hade det varit här tidigare? Äng, hagar eller var det verkligen kontinuitetsskog? Vad betyder det ens? Ja, jag var skeptisk. Och var kunde jag hitta dessa bokvårtlavar? Ja, inte på stigen i alla fall!

Så jag gick av stigen och in bland träden. Det var knappt någon död ved, vilket förvånade mig. Skulle inte det här ha varit relativt orört? Kanske inte?

Så stötte jag på avenbok. Det gjorde mig glad för att det var ett kvitto på att jag började lära mig och framförallt mindes det man hade berättat för mig.

Avenboken och på bilden ser man hur få örter som växer på marken.

Så såg jag något som fångade min uppmärksamhet. En död trädstam hade konstiga raka linjer med prickar. Jag satte mig på knäna och tog upp min kära lupp. Då såg jag att det var små insektshål.

Jag gick vidare och på en halvförmultnad trädstam fick jag se något vitt. Jag satte mig åter på knäna och tittade med luppen. Det verkar som att jag hade hittat koralltaggsvamp.

De små knopparna växte längs hela stammen.

Nu började jag lätta upp. jag gick tillbaka till stigen. En öppning i hasseln gav mig möjlighet att gå in i en liten glänta. En fågel fick mig att ta upp kikaren.

Det var en nötväcka i eken. Men den var så vit på bröstet. Sedan såg jag en till och så sedan en; fyra såg jag totalt som hoppade runt bland grenarna. Det var årsungar med föräldrarna som verkade lära dem att hitta mat i barken. Jag tänkte på hur eken skrovliga bark erbjuder möjligheter för olika arter, till skillnad från boken, se Erbjuds biologisk mångfald?.

Tankarna kring hur den här skogen har utvecklats har gjort mig uppmärksam, se Förvirrad i Tjörnedala. Jag använder följande frågor från Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021)

1. What’s up with this forest?
2. How did it get that way?

På västra sidan övergick eken i bok. Hasseln försvann och det öppnade upp sig på marken. Men trädkronorna höll undan växtligheten. Några stubbar berättade om avverkning.

En nedbruten stubbe och utblommade vitsippor.

Jag kom upp till allén och gick över vägen. En bred stenmur gick genom området. Visade den på boskapshållning eller någon gränsdragning?

Stigen svängde söderut. Bokarna var på norra sidan, men eken och hasseln kom tillbaka. Jag såg några träd med bär. De var stora och hade körsbärsliknande bär. Jag frågade en kvinna som kom emot mig om hon visste var det var. Hon vissteinte och jag sökte på telefonen. Var det oxel? E skulle vara här. Hon kan sådant.

Senare förstod jag att det var fågelbär.

Till bilden antecknar jag: När boken minskar kommer ek, hassel och fågelbär.

Snart kom jag ned till den gamla campingen. Byggnaderna är sönderslagna. Här var det förr dansbana och annat liv. Men nu var det övergivet.

Jag antog att då växte inte hasseln som den gjorde nu. Säkerligen höll de undan buskagen. Då var det färre näktergalar här.

Vid cykeln stötte jag på en man med kikare. Vi började prata som vi fågelskådare gör. Jag frågade om ”oxeln” och han visste inte. Han frågade om jag sett sommargylling och jag svarade nej. Vi talade om campingen som man borde göra något av. Kanske en hippiecamping?

På vägen hem gick det fortare. Vinden var i ryggen och jag cyklade över Simris. Jag tänkte på dessa små skogsområden.

Ingen vet riktigt varför Gislövs stjärna blev kvar. Jag trodde det tillhörde någon adelsman som jagade där, men så förtäljer inte källorna. Det var i kanten av två socknar. Ägandeförhållandena var oklara. Det blev en slags utmark. Träden fick stå kvar.

Och jag mindes samtalet med en god vän. Jag frågade om han hade kvar sin skog. Nej, den var såld. Han bodde för långt därifrån. Man måste bo nära sin skog, förklarade han, annars kanske det kommer någon art som gör att jag inte kan hugga ned den.

Jag mindes att jag funderade på om jag skulle börja predika om den biologiska mångfalden och det där. Men jag höll tyst, för han berättade om saker som gav mig insikter om vad som styr många i slutändan.

Det handlar om ägande, vad som är mitt och ingen annans. Men också en annan diskussion som jag hade stött på i LRF:s tidning ATL.

Den handlar om att skogsbolagen en ska få köpa privatägd skog, se ”Skogsbolagen ska inte tränga undan familjeskogsbruket” (Gustafsson, 2025). Vad bolagen gör är att de kan använda de mindre områdena för att kunna utnyttja skogsområden med bättre förutsättningar för produktion.

Den 1 juli 2005 fick också skogsbolag som ingår avtal om naturreservat möjligheten att köpa skogsmark av fysiska personer som kompensation. Det har lett till att reservatsbildningar kan bli en bra affär för skogsbolagen. De kan därigenom dels få ekonomisk kompensation från det allmänna för förlusten av marken, dels få möjligheten att förvärva mark från enskilda som ligger bättre till i förhållande till industrin. (Gustafsson, 2025

Gustafsson med sin yviga penna hotar om baggböleri, men jag kopplade ihop detta med min väns ståndpunkt. För honom var skogshektaren betydelsefullt kapital som han inte ville riskera.

Och jag tänkte att för skogsbolagen kan naturreservatet vara en vinst som också kommer Sverige till del då mer skog blir skyddat. Då kan sommargyllingen få större skogar att få sjunga i under sommarkvällarna.

Det knepiga ägandet skyddade Gislövs stjärna. Kanske är skogsbolagen, de små biologiskt värdefulla skogarnas räddare?

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Gustafsson, Anders. (2025). ”Skogsbolagen ska inte tränga undan familjeskogsbruket”. ATL. Publicerat 250605 [hämtat den 250613].

Kunskap är farligt. Den förändrar oss.

Efter cykelturen från Simrishamn till Tjörnedala är jag full av energi. Det har regnat hela förmiddagen, men nu skiner solen. Jag skyndar mig upp för allén längs med den gamla dammen i Baskemölla. Jag går för fort. Jag märker det, men jag förmår liksom inte att hindra stegen. Entusiastisk efter morgonens läsning av Forest ecology: an evidence-based approach (Binkley, 2021) och målet att lära känna skogsområdet väster om väg 9 vid Tjörnedala och Baskemölla.

Allén. På vänstersida är det en äppelodling. På höger sida en damm.

I gårdagens inlägg beskriver jag bakgrunden, se Förvirrad i Tjörnedala. Idag blir det mer flanerandets upptäckande. Tankarna som följer mig är: Vad händer i skogen?, samt hur blev det så här?

Lars Lundqvist kommenterade till gårdagens inlägg prosaiskt med orden:

När du rör dig i ett område med någorlunda uppväxta träd (träd högre än ca 10 m), kom då ihåg att vilka trädslag som finns där beror ALLTID på att människor styrt detta. Det kan ske dels genom att man aktivt planterat vissa trädslag och sen gynnat dom genom att ta bort andra, men också genom att bara välja vilka som ska vara kvar/tas bort i en naturligt uppkommen mix av träd. Trädslagssammansättningen i en skog är ALLTID en effekt av mänsklig aktivitet.

Det är mig tydligt att det är mänsklig hand som hade format den här skogen.

Om vi tittar på följande flygfoton är det tydligt hur det har förändrats under de senaste 60 åren. Den första bilden är en översikt över hur jag gick, sedan följer en flygbild från 1965, följd av en från 1975 och avslutningsvis en bild från häromåret.

På kartbilden är äppellunden utmärkt som jag beskrev ovan. Många av träden håller idag på att tas ned. Jag vet inte om de kommer att plantera nya.

1965 såg landskapet ut så här. Väg 9 är inte där och dagens äppellund som verkar så gammal var ännu inte planterad.

1975 såg det ut så här. Väg 9 är anlagd och äppellundarna planterade. På bilden är träden lägre och man ser tydligt de gamla skogsvägarna som går in från vägen. Jag vet inte säkert men jag skulle gissa att en avverkning har skett just där jag gick. Träden är inte lika tydliga som på flygfotot från 1965.

En satellitbild från 2023. Här syns parkeringen. Allén som jag gick upp från Tjörnedala syns inte. Om man jämför med flygfotot från 1965 har det vuxit upp rejält.

När jag kommer över väg 9 stannar jag. Och nu då? På bara några veckor, sedan jag var här sist har det växt rejält. Jag vet inte var jag ska börja. Energin och entusiasmen har försvunnit något. Så upptäcker jag ett vildsvinsspår in till höger. Jag följer det. Det är väl upptrampat och när jag kommer ned från den gamla skogsvägen känner jag den mjuka myllan. På vissa ställen, upptäcker jag senare, har de stannat för att böka.

Jag stannar upp och tittar på den nedfallna stengärdesgården i öster. Det är viss lutning, vilket får mig att fundera på hur vattnet går här. Lövkronorna skuggar och det är något sankt.

Som jag beskrev igår visste jag inte vad jag skulle titta efter. Allt och inget var lika intressant. För att återknyta till samtalet med Lars ibland kommentarerna hade jag ingen metod. Eller för att uttrycka mig akademiskt så utövade jag induktiv metod. Jag försökte hitta mönster, tecken som jag kunde kategorisera. men jag hade ingen hypotes.

Det handlar också om skillnaden mellan induktion och deduktion. Om du drar slutsatser utifrån observationer så är det induktion, men vetenskapen har för länge sen insett att hypotes-deduktion är ett robustare system, särskilt om man ställer kravet att hypotesen ska vara logisk, generell och förklara även tidigare observationer. (Lundqvist)

Jag går långsamt vidare på den sanka marken. Nu slår det mig att det var en uppsamlingsyta för vatten som där jag rörde mig.

Om man jämför med en topografisk karta och hur jag gick, ser vi gärdesgårdarna markerade. Dessutom ser vi hur jag gick uppåt för en svagt lutande slänt. Det som jag inte såg först, men som snart blev tydligare var hur växtligheten ändrades. Norr om stengärdesgården växte det tallar och mer björk, medan söder om var det mer hassel och ek.

Utan en hypotes är det svårt och min grundläggande kunskap gjorde att jag inte kunde tolka det jag såg. Men jag lärde mig hur ekorrbär såg ut. Det var fascinerande att studera dess blommor i luppen som jag hade med mig. Alla borde ha en lupp!

Som jag skriver i bildtexten var det väldigt mycket murgröna. Den minskade på toppen av slänten och upphörde nästan då jag kom i den öppnare terrängen.

Även om det finns en granplantering längre västerut, så var det ytterst lite gran. Några enstaka och det såg dessutom ut som om den aktivt fälls för att hålla undan den. Dock stod det en och annan längs med stengärdesgården som jag följde.

Bakom eken på norra sidan om gärdesgården står en gran.

Ju längre västerut jag kom desto mer gran såg jag. Det är också närmre granplanteringarna.

Björken och granen kommer mer i västra sänkan.

Jag avslutade gårdagens inlägg med att jag plötsligt stod på stigen som tillhörde leden. Till en början kände jag mig borttappad och visste inte hur jag skulle gå. Skulle jag följa stigen?

Jag kommer upp på leden igen. Buskstjärnblomma växer i västersluttningen. Längre österut fanns det inga.

I stället valde jag att gå in på norra sidan om stengärdesgården och gå uppför ännu en slänt. Om man tittar på den topografiska kartan ovan ser man att gärdesgården går mellan två lägre höjder.

Växtligheten är annorlunda här. Det står tall och björk. Det växer gräs. Så hittar jag blåbärsris. Först var det någon enstaka tuva, för att sedan något större områden.

Det är också mer död ved här. Hasseln har inte kommit in och det är ljusare. De få tallarna som står här är höga, medan de resterande träden är lägre. När jag nu tittar på skillnaden mellan flygbilderna från 1965 och 1975 talar det för att en avverkning har skett. Var det en tallskog?

När jag kommer över höjden och befinner jag mig på nordöstra sidan förändras växtligheten igen. Det är väldigt små skillnader och det är fascinerande att se hur små förändringar i höjder och väderstreck skapar skillnader. Här står det flera stubbar kvar.

Nu börjar jag, liksom förmodligen du som läser det här att tröttna. Det är jobbigt att gå koncentrerad och ivrigt söka efter något signifikant och meningsfullt, framför allt eftersom jag inte vet vad jag ska titta efter.

Frågan som man kan ställa sig är varför jag gör det här? Svaren är olika och jag vill upprepa några saker som jag skrev i en av kommentarerna igår. Det första handlar om förståelse och är tankar som jag har nämnt tidigare, se till exempel Utvecklar skogsbruket kunskap för att bevara biologisk mångfald? Svaret menar många är nej!.

Under julen några texter som har påverkat mitt sätt att se på kunskap och inlärning. Jag ska strax nämna dem, men vill först nämna några ord om mig själv.

Jag är gymnasielärare och så klart funderar jag mycket på kunskap och inlärning. Problemet som vi lärare har är att vi är väldigt kunniga om våra ämnen. Dessutom har vi valt att undervisa om det som vi behärskar. Det gör att vi, eller jag ska inte tala för alla, jag tenderar att glömma bort hur jobbigt det är att lära sig nya saker och hur lång tid som det tar innan man når en nivå där man kan börja få något slags system i det som man ska lära sig.

Mina strapatser i skogen förklarar för mig, ger mig förståelse för den kampen som det är att lära och hur tröttande det är att ta in ny information som man inte kan sortera. Då kan man till exempel börja drömma sig bort. Den trötta hjärnan skapar mönster, som när jag upptäckte den här ”elefanten”.

Ser du elefantens öga? Eller är det en lömsk krokodil?

En bok som jag ofta har refererat till i mina inlägg är Understanding scientific understanding (Regt, 2017). Han menar att förstå (understanding) inte enbart är att kunna en formell utan att kunna använda den. Det är också att ha en modell som fungerar som en representation för det man undersöker. Det betyder, skriver han, att förstå är en epistemisk prestation, vilket är större än att bara ha kunskap om något. För det innehåller också förmåga att kunna använda sig av det man kan.

”Understanding is not merely knowing the formula, but in addition being able to use the formula in the case at hand.” (2017:26).
”The function of a model is to represent the target system in such a way that the theory can be applied to it.” (2017:33).
[U]nderstanding is an epistemic achievement, which is more comprehensive than knowledge and includes abilities and capacities” (2017:27).

Kunde den här stengärdesgården hålla inne boskap?

En annan text som jag läste var ”Improving students’ scientific thinking ”(Klahr, Zimmerman & Matlen, 2019). I den begrundar de, utifrån kognitionsforskning, vad det är som sker när vi lär oss det vetenskapliga tänkandet.

Svårigheten, menar de, handlar i grunden om att hur vi uppfattar saker (preconception) styrs av aprioriska antaganden och de i sin tur är styrda av felaktiga föreställningar (misconception). Detta påverkar hur vi förstår världen.

Flera av dessa föreställningar är svåra att förändra utifrån de faktiska förhållandena. Till att börja måste man fylla i kunskapsluckorna, för att sedan skapa en tydligare bild, därtill måste en konceptuell förändring ske. Det betyder att vi måste omkategorisera saker. En delfin, för att ta ett exempel, är ingen fisk utan ett däggdjur. Vad det i sin tur kan leda till är en ontologisk förändring, det vill säga att hur vi uppfattar varat kategoriseras annorlunda och förstås på ett annorlunda sätt.

Det senare är något jag själv har märkt, vilket jag kort diskuterar i Är du för rewilding?. Kunskap förändrar.

Det som jag blir alltmer medveten om, och som jag vill framhålla, är att det är en kamp. Det beror på att kunskapen förändrar hur vi varseblir världen, skrotar det vi tog för givet och tvingar måste lära oss på nytt. Dessutom kan det också upplevas som hotande mot det egna varat.

Det är detta som Regt menar när han skriver om en epistemisk prestation. För episteme syftar på hur vi uppfattar och förstår världen. Det är inte bara att kunna rabbla till exempel trädarter eller fåglar. Det är med den förmågan som vi bringar klarhet för oss själva i världen.

Avslutningsvis slår det mig att den här bloggen har gått från att vara ett försök att beskriva rewilding till en personlig bildningsresa. Tack ni som orkar hänga med på denna vandring.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Klahr, D., Zimmerman, C., & Matlen, B. J. (2019). Improving students’ scientific thinking. In J. Dunlosky & K. A. Rawson (Eds.), The Cambridge handbook of cognition and education (pp. 67–99). Cambridge University Press. https://doi.org/10.1017/9781108235631.005)

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Förvirrad i Tjörnedala

Ljuset faller in i öppning i trädkronan i väster. En liten grop och en kulle visar att här stod ett träd som en gång föll. Den lilla övervuxna upphöjningen visar var rotvältan stod. Tecken att tyda. Jag ser mig omkring. Avsågade stubbar, nu mossbevuxna och barken har lossnat från veden. En är alldeles murken när jag trycker foten mot den. Hur länge sedan sågade man ner de här träden?

Jag befinner mig återigen i Tjörnedala och jag är förvirrad, överväldiga av intryck som jag inte kan sortera och bringa ordning bland.

Här har ett träd fallit och multnat ned. Gropen är kvar från där den stod.

Jag tittar mig omkring och försöker hitta tecken att tyda, meningsfull information. Jag är här för att lära, men jag vet inte vilka tecken jag ska titta efter. Så jag fotograferar spontant och skriver korta anteckningar till bilderna, vilka du kan läsa nedan. Några har jag korrigerat något för de ska bli begripliga.

Där den stod är det inte lika tätt. Det är en söderslänt.

Skälet till att jag har återvänt är inte bara för att det är inom cyklingsavstånd och att det är trevligt att ströva här, utan att jag under veckan har skrivit med den amerikanske skogsekologen Dan Binkley.

I två inlägg har jag begrundat en artikel av honom, se dels Tillbaka till Tjörnedala och frågorna om biologisk mångfald, dels Är ”rewilding” seriöst?. Han är tålmodig med mina frågor och har skickat mig litteratur. Igår var första gången jag hade tid att börja läsa den.

I inledningen av boken Forest ecology: an evidence-based approach (2021) nämner Binkley tre utgångspunkter som man kan ha med sig när man studerar en skog:

1. What’s up with this forest?
2. How did it get that way?
3. What’s next? (Binkley, 2021:x, då jag inte har det tryckta exemplaret kan vissa sidhänvisar och formuleringar avvika)

När jag läste det slog det mig att varför inte välja ut en liten skogsplätt och försöka lära känna den plätten. Med mig skulle jag ha de två första frågorna. Hur svårt kunde det vara?

Mycket kommer jag att upptäcka!

Vägen upp till västra delen, där jag ska ströva omkring.

Men innan vi kommer till min promenad och förvirringen som följde vill jag nämna ett par grundfrågor som jag länge har haft med mig. Dessa har följt mig under hela mitt bloggande och de samtal som jag har fört med framför allt skogsekologen Lars Lundqvist.

Vad kan vi veta? Hur kan vi sortera mellan det som är värderingar och det som är slutsatser utifrån forskning?

Till vår hjälp har vi begrepp som hjälper oss att ordna information som vi får till oss i kategorier. Utifrån det insamlade kan vi sedan utarbeta en förståelse för det vi har undersökt (Regt, 2017). Den kan vi sedan försöka att se om det är möjligt att generalisera eller inte. Det är här det är lätt att gå vilse, då vissa begrepp är extra attraktiva. De väcker något inom oss som gör att vi slappnar av eftersom det tycks förklara just det som vi ser omkring oss, se till exempel Romantiken drev mig till rewilding.

Ytterligare exempel är begreppet succession. Det har jag använt mig av mycket framför allt i de senaste inläggen och detta begrepp är Binkley mycket kritisk till och jag ska här förklara varför.

Inlägget På väg hem såg jag en brölande dovhjort är ett exempel där jag använder begreppet och i det hänvisar jag även till Fredric E. Clements, som nämns i Biogeography: biological diversity across space and time (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]). Att jag är så tydlig med hänvisningarna beror på att just denne Clements skapade en idé om att naturen i grunden är en superorganism.

Då jag läste om detta reagerade jag inte nämnvärt då jag såg det som en metafor för hur man kan förstå ekologiska processer. Dessutom nämner jag att Lomolino et al menar att hans idé inte stämmer. Snarare är det en sammansättning av arter i en biotop som utvecklas, vilket följer ur påståenden som Henry A. Gleason (Lomolino, Riddle & Whittaker, 2016[2018]). Båda skrev under tidigt 1900-tal, vilket visar hur tidiga idéer förblir med oss och formar hur vi tänker.

Likväl, fortsätter Lomolino et al. att använda succession, det vill säga att det finns en följdordning för hur en biotop utvecklas. Det är också i den här betydelsen som jag har använt begreppet.

På andra sidan stengärdsgården mot vägen växer det lärkträd, inte hitom.

Binkley är ytterst kritisk till att Clements metafor, även om han erkänner nyttan med metaforer generellt. De kan, skriver han, vara en god utgångspunkt för en undersökning. Men fortsätter han, de kan inte vara en tillförlitlig slutsats. Problemet som uppstår är när metaforerna leder oss vilse. Han menar att vi gör det i det här fallet, då om metaforen superorganism stämde skulle vi kunna följa den utveckling som en biotop har utifrån säg en brand. Men, fortsätter han, så sker inte. Dessutom minskar det också vår förmåga att kunna se vad det är vi har inför oss, det som vi undersöker.

A metaphor that was true might be very useful, but a poor metaphor may be useless or even harmful. An untested metaphor could be a good starting point for science, but could not be a reliable conclusion. If forests were the same as organisms, the future composition, structure and function of forests would be largely predictable. Any deviations in that progression would risk the continued persistence of the forest. If forests are quite unlike organisms, such a belief would befuddle our ability to see the forest and the trees. (Binkley, 2021:10, då jag inte har det tryckta exemplaret kan vissa sidhänvisar och formuleringar avvika)

Norr om stengärdsgården som löper i västlig rikting från vägen står det höga tallar, däremot inte söder om gränsen. Däremot är det både ek, rönn och hassel på båda sidorna. Björken ökar på norrsidan.

Betyder detta att begrepp inte ska användas då de kan leda oss vilse? Inte alls, skriver han i en opublicerad artikel, som han skickar mig. Han exemplifierar med begreppet ontogeni, det vill säga den följdordning eller mognad som sker från befruktning tills dess organismen kan föröka sig. Han tar exemplet ekollon som följer en tydlig utveckling, vilken gäller inte bara för ekollon utan även för människor.

En skog, denna samling av otaliga organismer som befinner sig i ett område påverkade av både biotiska och abiotiska förhållanden. Förvisso förändras de olika organismerna, men för att ett begrepp som succession, skriver han, ska vara meningsfullt bör det betyda mer än bara att ”skogen förändras”.

Så låt oss återgå till förvirrade jag som inte hade gått särskilt långt från vägen. Jag stod där och såg mig omkring, sökandes efter tecken som kunde vägleda mig. Med mig hade jag frågorna: ”1. What’s up with this forest? 2. How did it get that way?”.

Desperat tittade jag helt överväldigad av all information omkring mig som jag inte alls kunde tyda. Jag tyckte mig se olika mönster, se Undervisning ute i det fria. Vandring i Stenshuvuds nationalpark. Men i grunden var det enskildheter. Jag kunde inte ens börja med frågan vad som händer med den här skogen. Däremot såg jag vissa tecken som stengärdsgårdar, sågade stubbar som var tecken. Men jag hade inte förståelse eller kunskap för att kunna bilda mig någon slags hållbar uppfattning om varför det hade blivit så här, se Detta satans trakthyggesbruk! Eller?.

En spillkråka hördes och jag tittade efter den. Men löven täckte sikten. Jag fortsatte mina steg.

Snart kom jag upp på leden igen. Fast det förstod jag inte först. I mitt snurrande hade jag kort tappat bort mig och förstod inte att stigen jag hade hamnat på var leden.

Dessutom hade det på de två veckorna sedan jag var här sist växt upp gräs och skott längs med stigen som gjorde den otydligare.

Jag tänker avsluta där jag stod på stigen. Fortsättningen följer i morgon då jag med hjälp av kartor och flygfoton vill visa hur det har utvecklats sedan 1965. Då kommer även bilder på topografin, samt reflektioner från gårdagens och dagens planerade promenad att delges.

Referenser:

Binkley, Dan (2021). Forest ecology: an evidence-based approach. First edition. Hoboken, NJ: Wiley-Blackwell

Binkley, Dan (2025). Assmann review: spatial ecology of rotational and continuous cover forestry in boreal landscapes. European Journal of Forest Research. 144(2):225–254 DOI:10.1007/s10342-024-01756-z

Lomolino, Mark V., Riddle, Brett R. & Whittaker, Robert J. (2016[2018]). Biogeography: biological diversity across space and time. Fifth edition. Sunderland, Massachusetts: Sinauer Associates

Regt, Henk W. de (2017). Understanding scientific understanding. New York, NY: Oxford University Press

Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Det där är intressant. Jag vill dock ge en annan vinkel på det. För ett ”problem” i Europa är att…
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
forts. I ett vargrevir hade det säkert inte fått gå lösa, precis som när vi vistas där ren finns.
Hans vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Han gick alltid lös, utom längs bilvägar, men aldrig mer än 20 m framför mig. Vallhunden (korsning Border/Aussie) hade mest…
Lars Lundqvist vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Jag har haft spaniels i över 40 år, och jagat med dom. Under jakt är de normalt aldrig mer än…
Gustaf Redemo vid Vi måste skjuta vargar15 december, 2025
Tack för kommentar. Den uppskattas. Apropå en annan diskussion här i kommentarsfältet så vill jag minnas att du lät din…