Etikett: ekologi

Den andre varje månad och viltförvaltningen

På väg till Skövde berättar läkaren Per Adolf Edgren hur de upphunnes av vargar. Det är vinter och vargarna jagar hästarna som drar släden. De är ute efter hästarna får vi förmoda. Ekipaget lyckas undkomma. Det är en spännande historia som han nedtecknat i sin dagbok. Det är under den tidigare hälften av 1800-talet. Händelsen står beskriven i boken Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar (Linde, 1976).

När jag läste boken reflekterade jag inte mycket över händelsen. Nu med mer kunskap tänker jag mig att det bästa hade varit att stanna släden och försöka skrämma bort vargarna. Det visar dock hur rädd man var för vargen och den rädslan finns kvar i många av oss än idag.

Det andra jag kom att tänka på var vad det berodde på att vargarna jagade hästarna och släden? Jag utgår från att händelsen är sann. Det jag tänker mig är att desperat beteende på grund av hunger och det fick mig att tänka på Sveriges viltförvaltning.

Detta har jag tagit upp tidigare inlägget Jägarna, älg och varg del 1 som då handlade om ilskan som råder mellan jägare och skogsbolag.

Där citerar jag vad Naturvårdsverket skriver om jakt i Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 (2022). Det tåls att återciteras då den handlar om den viktiga roll som jägarna har i vårt samhälle när det kommer till viltförvaltningen.

Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.
Ingången till ett rävgryt

Viltförvaltningen har olika mål som ska vägas mot varandra för att uppnå en gemensam vision som utgår från följande övergripande perspektiv: ”bevarande av viltarter”, ”brukande av viltet som resurs” och ”begränsning av skador och olägenheter av vilt” (Naturvårdsverket, 2022:9).

En formulering som jag tycker är värt att framhålla här är att de nämner egenvärde, något som jag har diskuterat på bloggen. (Se Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse.)

Det finns ett egenvärde i att viltarter som är en del av Sveriges fauna finns i vår natur.

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 13.

Viltarterna betydelse är således inte främst definierade utifrån människans nyttovärde utan utifrån arternas existens.

Sandhammaren

Tanken om viltförvaltning har en två hundraårig historia i Sverige och grundar sig på effekterna av Gustav IIIs beslut att släppa jakten fri för dem som inte tillhörde aristokratin. Det var förödande för många viltstammar.

Överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis började försöka förändra hur man bedrev jakt för att bevara rådjurs- och älgstammen (Mattsson, 2016). I inlägget En tänkande apas föreställningar om jakt går jag igenom det något utförligare.

På samma sätt som jag tidigare har diskuterat bevarandebiologi så är det inte självklart vad som menas med viltförvaltning. I kapitlet ”Viltförvaltningens teoretiska grund” (Carlsson, Danell, Lundberg, 2010) skriver författarna att det är en svår fråga eftersom organismerna ingår i ett ekosystem där de är beroende av varandra.

Oavsett vad vi bestämmer oss kan de enskilda arterna eller bestånden inte ryckas loss ur sitt biologiska sammanhang, eftersom de är beroende av och påverkar en rad andra organismer.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:209)

Det innebär att om biotoper förstörs i allt för stor utsträckning eller att vissa arter försvinner då kommer hela systemet att påverkas. Det sker kaskadeffekter, vilket innebär att inverkan kommer att ske i olika delar av näringssystemet.

Om det inte finns någon organiserad viltförvaltning finns risken att ekosystemet kollapsar. Carlsson, Danell och Lundberg beskriver det i figuren nedan. De utgår från att naturen är en gemensam resurs som kan nyttjas. Hur den nyttjas kan ske antingen reglerat eller oreglerat. Tillträde till delar i naturen kan också vara öppet eller stängt. Till exempel hade aristokratin i Sverige (Sörling, Mattson och Danell, 2016) och i övriga Europa (Cartmill, 1993) reglerat nyttjandet och stängt tillträdet till jakten. Vilket, utgår jag ifrån, gjorde att det fanns en hel del klövvilt. I Sverige ändrades detta i och med Gustav III. Som tidigare nämnts gjorde det att man ånyo var tvungna att reglera.

I Sverige har vi således pendlat mellan hur vi ser på nyttjande och tillträde. Förenklat kan man säga att genom att numera ha ett öppet men reglerat system. Det har fått effekten att nu har vi återigen en livskraftig älgstam och mycket annat klövvilt.

(Carlsson, Danell, Lundberg, 2010:218)

För att återgå till de skrämmande upplevelserna som läkare Per Adolf Edgren hade under sin färd mot Skövde kan vargarnas beteende mycket väl bero på hur utarmad den svenska faunan var efter Gustav IIIs beslut.

Det är också värt att betänka att effekterna är långvariga. I slutet av 1800-talet fanns det fortfarande knappt någon älg i Sverige, men med den svenska älgförvaltningen och jakten så har den återhämtat sig. Se artikeln ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien” (Johansson, 2023) för en snabb överblick. 120 år senare diskuteras det återigen hur livskraftig älgstammen är och dess relation med vargen. Om detta ämnar jag skriva om i morgon.

Det är idag den andre december och det är dags att avsluta den bildserie av trädgården som jag har gjort under året. Jag fick rådet av en kollega att placera varje bild bredvid varandra, men bloggformatet tillåter inte det. Istället hoppas jag att ni vill klicka på länken Den andre varje månad och dels se bilderna, samt att läsa de reflektioner som jag har gjort. Ibland har de hört ihop med bilderna och ibland, som idag, har de ingenting med dem att göra. Under nästa år kommer jag inte att fortsätta att ta bilder varje månad i trädgården.

I bakgrunden har jag lagt några hamlade grenar från pilträdet.
Idag ville Maggie vara med.
Pilträdet är fortfarande grönt trots att minusgrader har rått i flera dagar.
Rosenbusken är fortfarande grön, medan bokhäckens löv hänger kvar på grenarna.

Referenser:

Carlsson, Lars; Danell, Kjell; Lundberg, Per (2010). ”Viltförvaltningens teoretiska grund” Danell, Kjell & Bergström, Roger (red.). Vilt, människa, samhälle. Stockholm: Liber. Ss. 209–225.

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Johansson, Staffan (2023). ”10000 år av älgjakt – den svenska älghistorien”. Magasin Vildmarken. Publicerad 26 oktober 2023 (hämtat 231202)

Linde, Gunnar (1976). Småstadsliv på 1800-talet: ur en Skövdeläkares anteckningar. Skövde: Karlstedts bokh.

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Vargen, dovhjorten och Kinnekulle

”På Kinnekulle finns ingen orörd natur,” skriver Länstyrelsen i Västra Götaland om detta platåberg vid Vänerns strand. Likväl är det en vacker plats, dit vi återvände ofta när vi bodde i Skövde. Vi vandrade vid olika platser. Jag har druckit ur källan där Olof Skötkonung döptes. Den medeltida kyrkan i Husaby är väl värd ett besök.

För den som vill se det brukade landskapet, det exploaterade och det varsamt omhändertagna rekommenderar jag att vandra mellan Blomberg och Hällekis.

Det som ständigt slog mig när jag var där var hur mycket dovhjort det var. Nu när jag skriver det här kollar jag upp lite information om det lär jag mig nya ord som ”hjortavskjutning” (Hällekis Kuriren, 2021), och ”avdrivningsjakt” (götene.se, 2022). Sveriges Radio har ett inslag som heter ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma'” (sr.se, 2023). Wilhelm Klingspor skrev i Hällekis Kuriren att det fanns 3424 hjortar vid inventeringen 2021.

Att övergivet stenbrott, planterad skog och en anlagd vandringsled är tre exempel på hur Kinnekulle ständigt brukas och nyttjas av de som bor där.

Dovhjorten inplanterades i Sverige under senare delen av 1500-talet för att jagas. De hölls i hägn, men att hålla inne dem torde vara omöjligt. De hoppar vackert och graciöst över stängsel.

Som vi förstår på ord som ”hjortavskjutning” och ”avdrivningsjakt” har de börjat att bli ett stort problem i trakterna. Att de har kunnat bli så många beror på att de inte har naturliga fiender, ja då om inte människan räknas. Det finns också en hel del mat, alltifrån bokskog till trädgårdar. De är tämligen orädda, även om de är naturligt skygga och ger sig av om man närmar sig dem.

Det intressanta här är att ett vargpar torde göra susen. Som Mech och Boitani skriver i ”Wolf social ecology” (2003) behöver vargar en parningspartner, mat och ett exklusivt territorium . Nu är det som så att det finns ett revirmarkerande par i Klyftamons naturreservat som ligger öster om Götene (Länsstyrelsen i Västra Götaland, u.å.).

Google Maps

Tidigare har det skådats varg på Kinnekulle och Freddie Wendin och Lena Brodin berättar om sitt vargmöte när de ordnade i trädgårdslandet, se Vårt möte med varg en 2008. De berättar även att en varg hittades död i närheten en tid senare.

Således finns det redan ett revirmarkerande par i Klyftamon. Möjligen har de fått valpar i år. Den lokala dagspressens artiklar ligger bakom betalvägg så jag kan inte läsa artiklarna, men i ingressen dryftas det. Honan kommer från Sjundareviret och hannen från Vargavidderna. De har således lämnat sin tidigare flock och mött varandra i denna biotop av myrar och barrskog. Det är imponerande hur honan har kunnat ta sig till denna plats från Sjundareviret som ligger söder om Södertälje.

Om det stämmer att de har fått valpar kommer deras avkommor att börja sprida sig i området. Kanske kommer de att råda bot på dovhjortsmängden och vildsvinen? Frågan är hur de boende kommer att reagera på spridningen. Wendin och Brodin skriver till exempel att en varg hittades död utan att vara precisare.

Trakten runt Kinnekulle är en av de äldsta jordbruksområdena i Sverige. Det finns gott om tamdjur. Förhoppningsvis kommer vargarna att hålla sig till viltet.

Kinnekulle och trakten kring Götene är ett exempel på den komplexitet som råder i Sverige när det kommer till rovdjursfrågan. Å ena sidan visar mängden dovhjort på ett ekosystem i obalans och den kan återställas genom vargens och andra rovdjurs närvaro. Å andra sidan finns risken att tamdjur kommer att rivas och den kommer att öka ju fler vargarna blir. Närvaron kommer att gillas av vissa, medan andra kommer att känna en stor osäkerhet.

Politiska beslut som jag stödjer vill att Sverige ska ha en vargstam. Det betyder att vi måste diskutera det utifrån ett komplext sammanhang, där olika aspekter kommer samman utan att kunna ge enkla svar. För en vargstam som en betydande del av befolkningen inte gillar kommer att leda till tjuvjakt och till osämja i bygderna, se Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna.

Vargens närvaro och symbolik visar på hur ekologi och antropologi inte kan särskiljas. Frågan är därför hur vi föreställer oss ett samhälle och vilka föreställningar som ligger till grund för de visionerna?

Referenser:

Borg, Torbjörn (2023). ”Hjortjakten inne i samhället ska fortsätta: ‘Målet är att skrämma’”. SR.se. Publicerat 230502 (hämtat 231126).

Brolin, Lena & Wendin, Freddie (u.å.). Vårt möte med varg en 2008. Vargbesök på Kinnekulle. (Hämtat 231126)

Götene Kommun (2022). Avdrivningsjakt på hjort i Hällekis. Götene Kommun. Publicerad 221208 (hämtad 231126)

Klingspor, Wilhelm (2021). ”Hjortavskjutning kring Kinnekulle summerad”. Hällekis Kuriren. Publicerad 210430 (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Kinnekulle. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Länsstyrelsen (u.å.). Stora Rovdjur. Länsstyrelsen Västra Götaland. (Hämtad 231126).

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Vargen och vad är en metapopulation?

Men, sade eleven, komplicerat och komplext är väl samma sak!

Nej, svarade jag, för komplexitet handlar om att olika delar är sammansatta, vilket gör det svårt. Det är sammansättningen som gör det komplext, dock utan att det måste vara särskilt komplicerat.

Vargens existens i Sverige är komplext och ju mer jag sätter min in i det ju komplexare tycks det mig. Det är därför jag envisas med att ständigt föra in nya aspekter. Idag vill jag undersöka ännu en, vargen och metapopulation.

Eftersom jag inte är biolog utan endast en amatör som ständigt fördjupar mig i ekologins värld stöter jag ständigt på nya termer och begrepp som jag inte begriper mig på. Ett sådant som jag har tampats med är metapopulation. Jag stötte på det i boken Corridor ecology (Jodi et al., 2019). Då jag samtidigt läste om hur vargen sprider sig Mech & Boitani (2003) vilket jag tar upp i Hångla inte med vargar började jag fundera på om och hur detta hänger ihop.

Låt oss klargöra grundproblematiken ur ett mänskligt perspektiv. Vissa vill ha varg och det finns politiska beslut som stöder det, även om det diskuteras hur många som det ska finnas, se Referensvärde för varg i Sverige (Naturvårdsverket, 2023). Andra som Jägarnas riksförbund är helt emot ”frilevande varg i Sverige”, se Jakt på de stora rovdjuren – då är vi rätt val för dig!?

Maggie stolt efter att ha lyckats spåra rådjursklöven

En metapopulation kan beskrivas på olika sätt, men i grunden utgår man från ett landskap där en populationer av en art lever. De är spridda i landskapet och när arten försvinner i ett område intas det av arten igen (se bild nedan).

Grundteorin kommer från genetikern Richard Levins som begrundade hur parasiter kan kontrolleras. Han skapade en matematisk modell för hur metapopulation fungerar. Den tänker jag inte försöka förklara.

Om vi tittar på de fyra exemplen nedan så ser vi hur arter rör sig i olika riktningar. De har olika områden där de kan överleva. Här blir det något tekninskt, men om jag förstår det rätt inriktar sig begreppet metapopulation på hur väl arten kan överleva genom att utgå från det större området. Så om vi tittar på C nedan (Levin’s classic) så har vi 6 områden. Om arten försvinner i ett område kommer det ånyo att besättas av samma art. Det skapar en livskraftig population. Om vi jämför det med D så är de olika områdena för långt ifrån varandra för att områden där arten har försvunnit kan återintas. D är ett exempel på utdödendeskuld (se t.ex. Hundpromenad, utdöendeskuld och antropocens pris).

Illustration ur Corridor Ecology (Jodi et al., 2019:24)

Poängen med den matematiska modellen är att se hur livskraftiga olika arter är. Om vi tar vargen som exempel så har de ett revir som styrs av ett alfapar. Deras avkommor kommer snart att börja röra på sig. Först genom att driva runt i utkanten av reviret för att möjligen sedan lämna reviret helt för att skapa ett helt nytt revir.

I inlägget Hångla inte med vargar visade jag hur reviren ligger in till varandra i Gävleborgs län. De röda markeringarna visar på familjerevir och de lila på revirmarkerande par. Att betänka är då att familjereviren består av ett alfapar med valpar i olika åldrar. Det innebär att vi talar om små grupper av vargar på stora ytor. Jag har tittat runt i olika publikationer och det är svårt för mig att se hur stora de olika grupperna är. Men, om jag förstår det är det endast ett par i till exempel Lomsjön, se nedan.

Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022 (Viklund & Nordin, 2022:15)

Just storleken på grupperna menar jag är värt att ha i åtanke när vi hör eller läser att ett revir har skapats. Det ser det ut som om det är väldigt mycket varg, men i grunden är det ett fåtal i varje revir.

På bilden nedan ser vi hur den största mängden varg är koncentrerade norr om Vänern och Vättern. Cirklar är familjegrupper, medan trekanterna är revirmarkerande par (Svensson et al.; 2023:13). Se inlägget Tjuvjägare, attityd och vargarna som inte finns i Dalarna för en längre betraktelse.

I den övre delen av bilden finns en röd linje och den markerar var renbetesområdet börjar eller slutar beroende om man bor i södra eller norra Sverige. För att kunna fortsätta diskutera metapopulation och komplexitet måste vi ha den linjen i åtanke.

Inventering av varg vintern 2022–2023 (Svensson et al.; 2023:13). Bilden är beskuren av mig.

Vargen i Sverige har en dålig genetisk variation. Svensson et al. skriver i ”Inventering av varg vintern 2022–2023” att ”[d]en skandinaviska vargpopulationen härstammar från sex invandrade vargar från den finsk-ryska populationen.” (2023:20). Enligt rapporten är den beräknade mängden vargar i Sverige 510 och dessa härstammar från de sex invandrade vargar sedan 1983.

Inaveln är alltså väldigt hög. För att den inte ska bli högre behövs det att nya vargar migrerar till Sverige. Det är här metapopulationen kommer in. För om vi ser till vargens förekomst i ett större geografiskt område, ser det ut som på bilden nedan, tagen ur artikeln ”Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf (Canis lupus) population (Laikre et al., 2016).

Artikeln är från 2016 vilket gör att siffrorna inte är desamma som de ovan angivna. Som vi ser på bilden är vargen fördelad i olika områden, där det stora antalet är i Ryssland. Det är således dessa vargar som sedan börjar sprida sig och etablera sig i norra Tyskland och i Skandinavien. Som vi ser på bilden har de framför allt etablerat sig i Svealand i Sverige.

Se bild 1 i Laikre et al. 2016.

Författarna skriver att biologer och beslutsförfattare är överens om att en livskraftig vargstam är endast möjlig om vi ser den ur ett större geografiskt område där de kan röra sig fram och tillbaka för att undvika inaveln som har skett i Sverige.

Jag vill understryka att de menar att vargindivider inte bara ska lyckas ta sig ned till södra delarna av Sverige utan att bli skjutna eller dö av annan orsak, de ska också kunna ta sig norrut igen. Enligt författarna är denna rörelse fram och tillbaka över stora ytor för att ha en bred genpool som definierar metapopulationen i norra Europa.

För att komma fram till denna slutsats har de en komplicerad matematisk modell där de kan visa på de olika rörelserna (se nedan).

Se bild 2 i Laikre et al. 2016.

Jag skrev medvetet komplicerat för vad denna modell inte tar med i beräkningen är komplexiteten i vargfrågan. Nu är inte det deras syfte. De vill bidra med en aspekt för att förstå den större komplexiteten i frågan.

Så avslutningsvis försöker jag i detta och i andra inlägg försökt att belysa att vargen kan inte förstås endast utifrån ett perspektiv.

För att ta två exempel på vardera kant. Å ena sidan fick jag berättat för mig om en vän till familjen vars hund blev ihjälbiten av en varg. Personen är fortfarande traumatiserad av händelsen. Å andra sidan ur ett ekologiskt perspektiv, där vi tittar på metapopulationer, är inte det relevant. Bevarandebiologen Michael Soulé skriver till exempel att för bevarandet av arter kan vi inte se till de enskilda djurindividerna utan måste se till populationen (Soulé, 1985/2014). Och däremellan är det. Fortsättning följer.

Referenser:

Hilty, Jodi A., Lidicker, William Zander & Merenlender, Adina Maya (2019). Corridor ecology: the science and practice of linking landscapes for biodiversity conservation. 2:d edition. Washington, DC: Island Press

Laikre, L., Olsson, F., Jansson, E. et al. (2016). Metapopulation effective size and conservation genetic goals for the Fennoscandian wolf (Canis lupus) population. Heredity 117, 279–289. https://doi.org/10.1038/hdy.2016.44

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Naturvårdsverket (2023). Referensvärde för varg i Sverige. Naturvårdsverket. Senast uppdaterad 231011 (hämtad 231125)

Soulé, M. E. (1985/2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Svensson, L., Wabakken, P., Maartmann, E., Nordli, K., Flagstad, Ø., Danielsson, A., Hensel, H., Pöchhacker, K. & Åkesson, M. 2023. Inventering av varg vintern 2022–2023. Bestandsovervåking av ulv vinteren 2022-2023. Bestandsstatus for store rovdyr i Skandinavia. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 1-2023. SLU Viltskadecenter: Grimsö

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Hångla inte med vargar

Tre saker om vargen som jag tänkte beröra är djurrättsaktivister, hur vargen sprider sig och att det finns för många klövdjur*. Låt mig börja med en video från programledaren och djurrättsaktivisten Anneka Svenska.

Eleverna på skolan, där jag jobbar, känner till min förkärlek för vargar. En av dem kom och visade mig en video på en blond kvinna som sitter i ett snölandskap. En varg kommer upp till henne, börjar slicka henne vid mungipan och till slut ser det ut som om de hånglar. Efter lite sökande hittade jag vem det var, Anneka Svenska. Hon är programledare och djurrättsaktivist. Går man in på hennes Instagram eller youtubekanal Animal Watch finns det rikligt med foton och videor på henne med vargar. På en ylar hon med en grupp som ligger runt henne.

För mig är det den värsta form av djurrättsaktivism.

För det första är vargar rovdjur. De dödar för att leva. Vargar som inte är rädda för människor kan vara farliga. Att få folk att tro att de är gossedjur och lika tämjda hundar är framställa en falsk bild av verkligheten.

För det andra tänker jag på något jag läste i Wild hope: on the front lines of conservation success (Balmford, 2012). I slutet av denna inspirerande bok tar han upp sju punkter för att kunna skapa ett framgångsrika bevarandeprojekt. En av dem är Ett delat problem (”a problem shared”).

Jag tror att vi bör förändra hur vi ser på naturen och leva mer i enlighet med ekosystemen. Det kräver en viss samhällsförändring och ett skifte i föreställningar. I detta krävs det en någorlunda gemensam verklighetsbild och för det krävs det att vi ser inte bara världen som gemensam utan också att en förståelse för problem som människor har, i det här fallet med vargen.

Vargen kan vara ett bekymmer för vissa människor. På grund av deras livsstil, var de bor, lokal kultur etc. så finns det en mängd upplevda svårigheter. I vargtäta områden kan det vara rädsla för att låta barnen vänta på skolbussen mörka vintermorgnar, oro att gå ut med hunden i skogen eller att man inte längre kan jaga. Att då visa upp töntiga bilder med tämjda vargar är inte att ta andra personers oro och problem på allvar. Det är att inte erkänna att vargen kan vara ett jätteproblem och att bortse från att det är ett rovdjur som dödar.

Vid Hävlingestugorna i norra Dalarna

Vargen är ett fantastiskt djur. Dess enda fiender är människan och den är således en apex predator, ett topprovdjur, som äter det mesta. Den är duktig på att anpassa sig till olika miljöer och finns därför över i stort sett hela världen. Den är en opportunist som lever i flockar. Den är alltså inte helt olik människan.

Ordet ”varg” har en intressant historia. Det latinska namnet är canis lupus. Det äldre namnet är ulv, vilket är besläktat med de andra germanska namnen, som wolf på tyska och engelska. Varg däremot betyder tjuv och våldsverkare. Det kommer från det fornisländska uttrycket ”vargr í véum”, tjuv i helgedom (SAOB, varg). Det säger en hel del om den nedärvda synen på vargen. Jag tror att det är viktigt att ha med sig i diskussionen.

Så vi har alltså två poler hitintills. Å ena sidan en gullig större hund som man kan yla med och å andra sidan en våldsverkare. Verkligheten är naturligtvis någon annanstans.

Vargen lever i flockar som leds av en alfahona och en alfahane. De har ett stort revir. Flocken är hierarkisk. Det är bara en hona som förökar sig och det är alfahanen som är fadern. Det betyder att för att kunna föröka sig måste man antingen besegra endera av alforna eller ge sig av. Det är detta som gör att de sprider sig över så stora ytor.

Spridningen är således ett sätt för dem att föröka sig (Mech & Boitani, 2003). Det finns olika strategier. En är att ett par knoppar av sig och skapar ett närliggande revir. Det är detta som jag förmodar har skett i Gävleborgslän, där vargreviren ligger tätt intill varandra som ett pärlband. De röda är familjerevir, medan de lila är markerande par.

Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022 (Viklund & Nordin, 2022:15)

Andra sätt att sprida sig är att lämna territoriet för att sedan söka sig till nya jaktmarker. Det är dessa individer som har nått Skåne. När de väl etablerar sig karvar de ut ett revir och börjar att föröka sig. Mech och Boitani skriver om vargens sociala ekologi i det fina verket Wolves: behavior, ecology, and conservation (red. Mech & Boitani, 2003) och beskriver en vargpopulation som ett väldigt dynamiskt system där ett förökande par ”pumpar ur sig” (”pump out”) mängder av avkommor som sedan sprider sig över enorma ytor.

[A] wolf population can be viewed as a highly dynamic system in which breeding pairs hold territories and pump out numerous offspring that travel about, criss-crossing the population and striving to gain their own breeding positions. In this flux, each pack tries to hold its position while competing with neighbors that try to expand their territories /…/ as well as with new breeding pairs, local lone wolves, and immigrants that are all trying to leverage themselves into the population structure.

Mech & Boitani (2003:39f).
Vid Hävlingestugorna i norra Dalarna

Det är här vi kommer till tredje delen i detta alldeles för långa inlägg.

Vargen, som jag nu har upprepat ett antal gånger, är ett rovdjur och det lever av klövdjur. I inlägget Nog fan tänker vi inte som ett berg tar jag upp hur vi människor har olika syn på naturen och det kan skapa konflikter. Jag nämner skadorna på tallen som älgen åsamkar dem. Det intressanta är där hur två olika synvinklar framträder, skogsägare och jägare. Detta är just det jag menar med att vi måste dela eller i all fall förstå problemet som den ena eller flera upplever.

Älgen ses som ett problem för skogsägare och skogsbolag och flera menar att de är alldeles för många. I översiktsartikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes,monitoring and management recommendations” (Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020), tar författarna upp att detta i en europeisk kontext och inriktar sig på klövdjur över lag.

Vad är ett överflöd? frågar de sig inledningsvis och understryker att det är dels ett mänskligt perspektiv då det skiljer sig beroende på perspektiv. Älgjägarna i Sverige håller inte med skogsägarna. Det är också ett ekologiskt perspektiv i betydelsen att djuren börjar förstöra det lokala ekosystemet. De betar exempelvis ned för mycket av terrängen vilket skapar erosion.

Två skäl till att klövdjuren har kunnat sprida ut sig och uppnå så stora antal är dels mängden mat. Tallplanteringarna för älgen, raps- och majsåkrar för vildsvin och avsaknaden av rovdjur och då framför allt vargen. Vargen bidrar med att hålla nere populationerna. De driver djuren så att de inte betar för hårt och de attackerar sjuka djur, vilket minskar risken för spridning av till exempel svinpest (Carpio, Apollonio & Acevedo, 2020), vilket nu är ett problem i Västmanland och riskerar att sprida sig.

Vargen fyller således en viktig funktion i ekosystemet genom att det är ett topprovdjur. Dess enda egentliga fiende är människan. Den är en opportunist som tar de lättaste bytena, vilket skapar konflikt med människan då de rör sig ger sig på boskap. Att framställa det som ett mysdjur att yla tillsammans med är bedrövligt och förlöjligar dem som har fått sina får rivna. För att väcka acceptans för vargen handlar det snarare om att utveckla nya sätt att leva med den och skademinimera dess drifter. Det är ditåt diskussionen bör ledas.

*Från början skrev jag ”hovdjur”, då det är den gängse översättningen av ungulate, vilket är ordet som förekommer i artikeln av Acevedo et al. Men efter en kommentar av Lars Lundqvist (se kommentarer) bestämde jag mig för att ändra till ”klövdjur”. Se mitt svar.

Referenser:

Balmford, Andrew (2012). Wild hope: on the front lines of conservation success. Chicago: University of Chicago Press

Carpio, Antonio J.; Apollonio, Marco; Acevedo, Pelayo. (2020). ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations”. Mammal Review. https://doi.org/10.1111/mam.12221.

Viklund, Simon; Nordin, Hans. (2022). Inventering av stora rovdjur i Gävleborgs län 2022. Länsstyrelsen Gävleborg, Rapport 2022:4.

Mech, L. David & Boitani, Luigi (2003). ”Wolf social ecology”. ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago. Ss. 25–116.

Ekodukter vid Billingen: en varas värde och djurens rätt till rörelse

Under flera år bodde jag i Skövde. Jag och Maggie gick långa promenader. Vi undersökte omgivningarna. Det var under den tiden som jag blev allt mer intresserad av ekologi. Naturen är en bok som man läser bäst utan att man lyssnar på något i lurar. Långa promenader utan telefonsamtal, musik, ljudböcker eller poddar öppnar oss det omkringliggande för oss.

Vi gick längs Våmbskleven. Där gick järnvägen mellan Skövde och Skara. Nu är det en cykelbana. Skaravägen och cykelbanan skär två streck över Billingen, detta berg som höjer sig över Västgötaslätten. En gång var det en sjön nu är det bördig jordbruksmark. Längs med vägen löper ett viltstängsel som hindrar djuren från att röra sig mellan östra och västra Billingen.

Cykelbanan är vägen som löper parallellt med Skaravägen. (Maps.google)

Just detta hinder funderade jag en del på och tänkte att en faunapassage eller ekodukt skulle passa där.

Den streckade ytan är ett förslag på en faunapassage. (Maps.google)

Under resan i Europa i somras såg jag många ekodukter. Dessa passager minskar djurkollisioner, tillåter djur att röra sig över större ytor. Även om jag ser fler i Sverige är de fortfarande ytterst få. De är kostsamma. Faunapassagen Sandsjöbacka över E6:an söder om Göteborg kostade 80 miljoner kronor.

Trafikverket skriver:

E6 mellan Mölndal och Kungsbacka har i analyser visat sig vara ett stort vandringshinder för både människor och djur på grund av att vägen är hårt trafikerad och kantad av viltstängsel. För att motverka denna barriäreffekt har vi byggt en ekodukt, viltuthopp och färister samt effektiviserat stängslingen. På så sätt binder vi samman grönområdena öster om E6 med naturreservatet och Natura 2000-området i Sandsjöbacka på västra sidan. Vi förväntar oss också att antalet viltolyckor på E6 ska minska, vilket förbättrar säkerheten för både människor och djur.

E6, faunapassager vid Sandsjöbacka (Trafikverket, 2020).

Samhället håller på att förändras. Föreställningar förändras vilket delvis drivs av en ökad kunskap om ekologi, vilket här ska förstås i vid mening. Det är inte bara kunskapen utan andra värderingar som blir starkare. Föreställningen om naturen och allt vad som inbegrips i det förändras.

Ytligt sett är vi mindre beroende av naturen. Vi lever i ett konsumtionssamhälle, vilket betyder att vi handlar det vi behöver och vill ha istället för att själva producera det. På ett djupare plan är vi mer beroende av det som naturen ger i andra länder. Förutom människoliven som släcks i Ukraina förstörs också den svarta jorden, den bördiga jord, vars vete gör att människor i andra länder kan överleva.

Filosofen Karl Marx talar om alienation, att vi blir främmande inför samhället. Detta sker när vi inte längre är en del av produktionen. Igår i affären stod jag och vägde mellan vilken gurka jag skulle köpa, den en ekologiskt odlade eller den som inte var ekologiskt odlad. Båda var från Spanien. Jag såg på gurkan utifrån dess prislapp och funderade på om det var omoraliskt att köpa den den som inte var ekologiskt odlad. Just gurkan är ett intressant exempel på hur en växt har blivit en produkt, en vara.

Marx skriver att man måste förstå en produkt, en vara, i sitt sammanhang och inte för vad den är. Han kommer fram till detta genom att skilja på olika dess bruksvärde, dess nyttovärde och dess bytesvärde.

Luft, vildväxande skog och annat, skriver han, kan vara värdefullt i brukandet även om det inte har ett bytesvärde. På samma sätt kan en sak, som min fars hemodlade gurkor, vara både nyttiga och en produkt av mänskligt arbete, utan att vara en vara. För att det ska bli en vara måste det få ett bytesvärde. Det blir den först när det får ett ”samhälleligt bruksvärde”.

Ett ting kan vara bruksvärde utan att vara bytesvärde. Detta är fallet om dess existens [Dasein] för människorna inte förmedlas av arbete. Så är det med luft, jungfrulig mark, naturlig äng, vildväxande skog o.s.v. Ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att vara vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde, men inte vara. För att producera vara måste man inte bara producera bruksvärde, man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde. Slutligen kan inget ting vara värde utan att vara bruksföremål. Är det utan nytta, så är också det arbete det innehåller utan nytta, räknas inte som arbete och skapar därför inget värde.

Kapitalet del 1 (Marx, 1970/1876)

Igår skrev jag om hur skogen blev värdefull och hur den tidigare främst hade setts som en resurs för bruken, se Skogsbrukens betydelse för Sverige idag. Lars Lundqvist skriver i kommentarsfältet att den användes även för bränsle och byggnadsmaterial för människorna. För att fortsätta Marx begrepp ser vi hur skogen, egentligen träden, från början hade ett bruksvärde utan att egentligen ha ett bytesvärde. Det var först när samhället förändrades och industrialiseringen satte igång som skogen fick sitt bytesvärde.

Som vi ser blir de enskilda träden värdefulla genom det nyttovärde som de ger. Det värdet riskerades att förstöras genom sättet man brukade skogen på, vilket skapade ett nytt sätt att arbeta med skogen. I inlägget nämner jag trakthyggesbruket.

Vad Marx pekade på är att tingen har ett instrumentellt värde, vilket betyder att värdet ges utifrån det man kan uppnå med det. Detta kan man använda på flera områden. Vi kan till exempel diskutera utifrån normer och fundera på varför vi har vissa normer och inte andra. Vissa av dessa normer är instrumentella, vilket betyder att normen är ett ”medel för att uppfylla en annan (högre) norm” (Næss, 1981, 83).

Ett värde är således en föreställning om ett ting i ett samhälleligt sammanhang. Värdet tillkommer alltså när det har blivit en del av ett sammanhang och det är här tudelningen mellan samhälle och natur blir intressant.

För det finns ett annat perspektiv och det är att inte utgå från en saks förhållande i ett samhälleligt sammanhang utan ifrån dess inneboende värde. Biologen Michael Soulé postulerar normativt i artikeln ”What is conservation?” (1985/2014)  En mångfald av organismer är bra (”diversity of organisms is good” (2014:40/1985)) och ekologisk komplexitet är bra (ecological complexity is good” (2014:42/1985)). 

Arne Næss skriver i Ekologi, samhälle och livsstil (1981):

Också djur och växter har rätt till utveckling och självförverkligande. De har livets rätt.

Markering i original. (Næss, 1981:284).

Det inneboende värdet förändrar perspektivet, men det gör det också komplexare. Det innebär nämligen att definitionen inte görs utifrån dess användning (instrumentalitet) utan ifrån något annat. Vi lämnar dess bruksvärde. Næss talar om rättigheter och syftar på en naturrätt som är en del av naturen. Det innebär också att en arts existens inte definieras utifrån dess funktion i ekosystemet, utan utifrån dess skapelse.

Tiveden

Om vi återgår till ekodukten och faunapassagen som jag önskar mig mellan östra och västra Billingen så handlar det om att de olika djurens rätt att få röra sig över stora ytor. Många djurs genotyp, alltså hur de är skapade, är att de behöver stora ytor att röra sig på. De behöver dem för att kunna hitta föda, föröka sig och förflytta sig på grund av väder- och klimatförändringar. Deras rätt till utveckling och självförverkligande leder till att de behöver korridorer i ett urbant landskap.

En ekodukt kan således instrumentellt motiveras utifrån minskningen av olyckor, vilket Trafikverket gör, eller så kan det motiveras utifrån djurens inneboende rätt till rörelse.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta genom att peka på vikten av att skilja mellan någots instrumentella och inneboende värde. Jag menar nämligen att vi blir alltmer alienerade från naturen. Det skapar en förändring i hur vi ser på naturen. Det kan gå i flera riktningar. Två förslag är att å ena sidan kan synen fortsätta att utgå från det instrumentella värdet, exemplifierat i begreppet ekosystemtjänster. Å andra sidan kan det göra att vi kan se till det inneboende värdet i naturen och se att till exempel ekodukter handlar inte främst om att minska viltolyckor utan att tillåta djur och växter möjligheten till rörelse.

Referenser:

Soulé, Michael E. (1985). What is conservation biology?. Ur Soulé, Michael E. (2014). Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. ss. 31–52.

Marx, Karl (1970/1876). Kapitalet, första upplagan. Marxists Internet Archive. (Hämtat 231112)

Næss, Arne (1981). Ekologi, samhälle och livsstil: utkast till en ekosofi. 1. uppl. Stockholm: LT

Trafikverket (2020). E6, faunapassager vid Sandsjöbacka. Trafikverket. Senast uppdaterad 200120 (hämtat 231112)

Bevarandebiologin och en hundpromenad i Sandhammaren

Maggie kan stigarna vid Sandhammaren. Hon vet vilka som leder ned till stranden där hon jagar pinnar som vi kastar i vattnet. Hon sträcker ut sig när hon springer förbi oss med pinnarna i munnen så att vi inte ska kunna ta tillbaka dem.

Det var en grå dag igår. Längs Maggies stig kom vi till en liten glänta. En tall hade fallit. Dess bark hade fallit av och stamman låg grå. Ekens gula höstlöv lyste upp platsen. Jag var tvungen att stanna och inta färgprakten.

Sandhammaren

Jag var nyfiken på hur stranden hade klarat stormen Babette. Jag mindes det jag hade sett dagen efter i Simrishamn då jag och Maggie vandrade runt. Blåsten och vågorna hade vräkt upp sanden och fört den femtio meter inåt land. Cykelbanan låg under sand och nästsista kröken på Tommarpsån innan den rann ut i Östersjön hade ändrats.

Vid bron är nu en meterbred sanddriva i Tommarpsån

Sandhammarstranden såg ut som vanligt tyckte jag först. Men så såg jag hur sanddynan som löpte längs med stranden hade kapats.

Sandvallen och tallarna sticker upp längre bort.

Medan Maggie jagade pinnen som jag kastade i vågorna tittade jag på hur väl stranden och området bakom hade klarat sig. Visserligen hade vågorna slagit upp och ätit sig in i sanddynan, men strandrågsrötterna hade hållit emot och hållit kvar sanden. Med tiden kommer kanten trilla ned och rundningen återkomma. Men nu ser vi hur ståndaktigt växtligheten håller emot.

Strandrågens rötter som håller kvar sanden.

Vallen var ungefär en meter hög på sina ställen och för att ta sig upp tog jag sats. Maggie kom efter. Vi gick upp för sanddynerna. På toppen växte tallar och på insidan, skyddade från vinden, bredde ljungen ut sig. Björkarna höll sig längre in.

Skyddade bakom vall växer ljung och gräs. Maggie undrar varför jag prompt vill att hon ska titta mot kameran.

Under promenaden tillbaka tänkte jag på vad jag hade läst och skrivit i gårdagens inlägg, Bevarandebiologins inställning till människan. Jag tänkte på Hans Lidmans beskrivning av en torraka i Pärlugglans skog (1960) som jag hade läst på morgonen. Han berättar om spillkråkan som hackar ut ett bo som sedan knipan tar över. Jag tänkte på en artikel av Michael Soulé et al. (1988/2014) som beskriver hur de fragmenterade kanjonerna i San Diego sakta töms på trastar och tas över av generalisterna för att chaparallvegetationen försvinner när villaförorterna byggs ut. Och jag tänkte på artikeln Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility (Marvier, Karieva & Lalasz, 2012) som jag nämnde i gårdagens inlägg.

Mina upplevelser och upplevelserna som de beskriver handlar om olika perspektiv kring samma sak; hur tar vi medvetna människor hand om vår natur? Vår verkan får konsekvenser, men om vi istället för att ständigt vilja forma efter våra behov kunde se hur naturen gör, finns det en väg bort från mycket av förstörelsen.

Genom att se hur naturen fungerar genom att iaktta de olika delarnas samverkar får vi syn på lösningarna. Ekarna som en gång växte längs med Sandhammaren höggs ned och sanden drev in över åkrarna. Ekar och tallar planterades. Ytterst har strandrågen brett ut sig. Effekterna av stormarnas kraft mildrades och sanden drev inte in över åkrarna.

För att få syn på detta måste man röra sig ute i naturen, iaktta och fundera på hur allt hänger samman. Det går inte att bara läsa forskningsrapporter eller vackra naturbetraktelser. Förvisso handlar det delvis om allmänna lagar, men hur dessa framträder i det lokala skiljer sig oftast från andra lokaler. Bästa sättet att kunna betrakta och begrunda är att ge sig ut med sin hund för att leka vid strandkanten en grå dag i slutet av oktober. Kanske väcks man ur sina tankar av något som får en att stanna till och känner det vidunderliga som döljs under allt manifesterad i en höstgul ek? Då förstår man att värna och vörda hör samman och att vi är en del av något större.

Se också Om hur en gammal mans kärleksromaner hör ihop med svensk skogsdebatt.

Referenser:

Lidman, Hans (1960). Pärlugglans skog. Stockholm: LT

Marvier, Michelle; Kaveira, Peter; Lalasz, Robert (2012). Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility. The Breakthrough Institute. https://thebreakthrough.org/journal/issue-2/conservation-in-the-anthropocene. Publicerat 120202, (Hämtat 231028)

Soulé, Michael E. et al. (1988/2014). Restructured dynamics of rapid extinctions of chaparral-requiring birds in urban habitat land. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 99–140.

Bevarandebiologins inställning till människan

Det har ännu inte ljusnat ute. Maggie ligger i soffan och efter morgonläsningen tumlar tankarna omkring. Jag ska göra ett försök att påbörja en slags etisk diskussion som jag tänker föra under veckan. Vi får se hur långt jag kommer. Först behöver jag etablera ett par teser eller i alla fall ett par utgångspunkter.

Tankarna kretsar kring bevarandebiologi och tar sin utgångspunkt ur två generationer av tänkare. De kommer ur olika discipliner, vilket delvis påverkar hur de tänker.

Den framlidne biologen Michael Soulé som jag ofta har återkommit till skriver i artikeln The ”new conservation” (2013/2014) om en ny generation som framhåller att bevarande går att kombinera med ekonomisk tillväxt. Till detta är han djupt kritisk.

Because its goal it to supplant the biological diversity–based model of traditional conservation with something entirely different, namely an economic growth–based or humanitarian movement, it does not deserve to be labeled conservation.

Soulé, 2014:345

Den artikel som hans kritik framför allt tar sin utgång i är artikeln Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility (Marvier, Karieva & Lalasz, 2012). Han menar att de i sin diskussion utgår från människans behov för att därefter se hur de kan samverka med naturen. Soulé fortsätter och skriver att de nya bevararna (conservationists) utgår från att bevarandet av biologisk mångfald har förlorat kontakten med vanligt folks ekonomiska verklighet.

Lugnås

Personligen är jag tveksam till mycket av hans kritik av flera anledningar. Om vi börjar med ovan nämnda artikel i som publicerades av The Breakthrough Institute så handlar den om ett antal olika trådar. Deras första argument är att väldigt mycket av jorden är redan skyddad, upp till 13% vid publikationen, påstår de. Informationen hämtar de från World Database on Protected Areas – WDPA. Jag kan inte avgöra hur mycket som stämmer av det. Poängen däremot handlar om det verkligen är nödvändigt att skydda så stora områden?

För, fortsätter författarna, även om vi skyddar vackra områden så fortsätter förstörelsen av andra områden. Det borde betyda, menar de, att ett nytt tänkande snarare är nödvändigt, där vi inte främst utgår från bevarande utan ser hur samhället kan formas så att det samlever med naturen. Detta är en tanke som jag själv stöder och bloggens titel syftar just på detta. Hur det ska se ut kräver att en mängd olika parter jämkas med den kunskap som finns tillgänglig.

Det är här nästa del i Soulés kritik kommer in. I verk som Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world (Marris, 2011), vilket han kritiserar och det senare verket The new wild: why invasive species will be nature’s salvation (Pearce, 2015) ifrågasätts mycket av bevarandebiologernas arbete. Dels kritiserar de alarmismen, men också den fruktlösa kampen mot miljöförändringarna. De menar till och med att i vissa fall kan man bejaka dem, lägg märke till ”saving” och ”salvation” i undertitlarna. Jag rekommenderar båda böckerna.

Innan vi kommer till avslutningen vill jag understryka att alla författarna som nämns är djupt kritiska till det som sker med den biologiska mångfalden och oroar sig för miljöförstörelsen som pågår över hela världen. Samtidigt, framhåller de, att det finns väldigt mycket data som visar att naturen är tåligare än vad många av den äldre skolans bevarandebiologer vill medge. Fred Pearce utgår till exempel från forskningsrapporter och skriver i artikeln Biodiversity in logged forests far higher than once believed (2013) att biodiversiteten i den brukade tropiska regnskog inte är så låg som många har påstått.

Övergiven byggnad i Berlin

I diskussionen om bevarande är inte datan entydig, vilket visar på att vi inte enbart kan stirra oss blinda på siffror. Likväl är det ur datan som en stor del av kunskapen kommer och utifrån den måste vi göra tolkningar.

Antropocen har flera olika betydelser, men följer ur förståelsen att arten homosapiens påverkar Gaia mer än någon annan enskild organism någonsin har gjort. Detta, menar jag och andra, skapar etiska frågor som vi ständigt måste återkomma till. Redan i en av sina första artiklar om bevarandebiologi påpekar Soulé att det inte bara är en fråga om data utan om värden.

Ute har det ljusnat, även om dagen ser ut att bli grå. Jag har fört ett teoretiskt samtal om naturen. Nu är det dags att ge sig av ut och njuta av den, trots det gråa. Stövlarna ska hållas leriga.

Referenser:

IUCN and UNEP-WCMC (2020), The World Database on Protected Areas (WDPA) [https://www.protectedplanet.net/en/search-areas?filters%5Bdb_type%5D%5B%5D=wdpa&geo_type=region], [08/2020], Cambridge, UK: UNEP-WCMC. Available at: http://www.protectedplanet.net.

Marris, Emma. (2011). Rambunctious garden: saving nature in a post-wild world. New York: Bloomsbury

Marvier, Michelle; Kaveira, Peter; Lalasz, Robert (2012). Conservation in the Anthropocene: Beyond Solitude and Fragility. The Breakthrough Institute. https://thebreakthrough.org/journal/issue-2/conservation-in-the-anthropocene. (Hämtat 231028)

Pearce, Fred. (2013). Biodiversity in logged forests far higher than once believed. Yale Environment 360. Publicerad 130307 (hämtad 231028)

Pearce, Fred. (2015). The new wild: why invasive species will be nature’s salvation. Boston: Beacon Press

Soulé, M. E. (1985/2014). What is conservation biology?. ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 31–52.

Soulé, Michael E. (2014/2013). The ”new conservation”. Ur Collected Papers of Michael E. Soulé. Washington DC: Island Press. Ss. 345–50.

På hundpromenad efter stormen Babette

Under natten hade jag legat och hört stormen Babette. Stormbyarna drog i snabb takt förbi och regnet smattrade mot fönstret. På förmiddagen gick jag och Maggie ut på promenad. Jag lämnade mobilen hemma för att bekämpa den betvingande känslan av att den tvunget ska vara med. Som jag skriver på Hans inlägg Frånlandsvind # 1 vars fina foton dokumenterar havets tillbakadragning på Råssö ångrar jag beslutet.

Medan vi gick ned mot stranden låg det lite spridda grenar och löven hade dragits av träden, men inget som gjorde intryck. Det var kav lugnt i luften som det så ofta är efter stormar. Den kalla luften som vi har upplevt under en tid hade bytts mot högre temperaturer.

Det var först när vi kom ned till stranden som vi fick se hur vind och våg hade lyft sanden från stranden över cykelvägen och ned i Tommarpsån. I kröken vid bron låg en sanddriva och ändrade förloppet.

Jag fick ett par foton av min andra hälft som senare under dagen gick ut med Maggie

Gräset hade lagts under sand och nyponbuskarna stod nu enskilt och spritt. Vid vändplanen hade en damm bildats och gräsänderna trampade omkring.

Vågorna var fortfarande höga och Maggie surade för att jag inte hittade någon pinne att kasta. En grönfinksflock sökte mat i nyponbuskarna. Jag såg mig fascinerat omkring. Under de fyra år som jag har bott här har landskapets inte förändrats lika markant. Det mesta kommer nog att återgå till det som var, men Tommarpsån kommer att flyta lite annorlunda.

Här har vågorna slitit loss stenarna från vallen som ska skydda mot havet

Tobisvik var förr ängar. Dit förde bönderna i Gladsax sin boskap för att beta. Nu är där en camping. Den skyddas av enbuskaget som löper på toppen av sanddynen och innanför den växer gräs skyddat från det bräkta vattnet i Östersjön. Eftersom dessa stormar sker ganska sällan är det lätt att tro att de inte sker igen, varpå man bygger strandnära. Kommuner som ska ha längre perspektiv missköter sig när de tillåter bebyggelse på fel platser. Jag minns artiklarna från översvämningarna i somras då försäkringsbolagen stämde Gävle kommun. Då handlade om misskötsel av vatten- och avloppssystemet, se SVD Gävle krävs på miljardbelopp efter skyfall.

I The Rewild Podcasts senaste avsnitt handlade det om floden Meuse som har svämmat över och hotat hus och hem för människor. Sedan 2005 arbetar ekologer och gruvföretag för att restaurera floden så att den kan svämma över och dra sig tillbaka. I landskapet bildas ett flodlandskap där fåglar, bävrar, karp och färna kan leva.

Efter Tobisvik går vi förbi dungarna av en och björk. Engrenar har brutits av medan björkar har förlorat sin krona. Vi svängar av upp mot Böljeslagsvägen och där får jag se min första skogsduva. De är normalt väldigt skygga. Jag vet inte om den är skadad. Den ena vingen hänger lite märkligt. Dess mörka fjäderdräkt liknar prutgåsens. Den är på fotoavstånd, men jag får i istället memorera den, därav tanken på prutgåsen.

Vi går upp mot dammen och då kommer en flock stjärtmesar. Jag tittar glad efter dem där de flyger mellan björkarna. Maggie vill bada och vid dammen släpper jag henne. Då flyger en rovfågel upp från ljungen. Den är ljusbrun och inte stor nog för att vara en glada och inte heller liten nog för en sparvhök. Den cirklar en bit bort öster till. En glada intresserar sig för den. Då får jag se att det var en uggla, med sitt runda huvud.

Efter viss sökning idag så tycks det ha varit en jorduggla. De streckar vid den här tiden och flera exemplar har setts i Simrishamn enligt artportalen.

Medan jag står och kikar kom en pappa förbi med sina söner. Jag tänker först berätta om det jag kikare efter, men de är på väg och ugglan har försvunnit ned mot Östersjön.

Maggie får lekt lite i dammen, därefter går vi vidare. Gångstigen är fylld av smågrenar som har blåst ned. När vi kommer till högsta norra punkten har en ek knäckts och vi får ta oss igenom grenarna. Uti på heden får jag se en buskskvätta sitta ensam på en sten. Fördjupningarna är fyllda med vatten.

När vi vänder åter till skogen är Maggie vaksam, men själv märker jag inget.

I skogen är det överallt kungsfågel som ljudligt söker efter föda. Vi går sedan hemåt. Jag är upprymd av allt jag har sett.

Efter stormar är det som om det är något i atmosfären, ett lugn för att nu är det över och samtidigt en glädje. Det gick bra den här gången.

Nog fan tänker vi inte som ett berg

När jag var ung, skriver Aldo Leopold i sin essä ”Thinking like a mountain” (1949), var jag skjutglad och jag trodde att bara vargen försvann så skulle hjortarna kunna leva och frodas. Han tänker tillbaka på när han stod och såg den gröna glöden dö i en vargs ögon som han precis hade skjutit.

Men, fortsätter han, jag tänkte inte som ett berg. Ett berg ser att om hjortarna som betar i skogen blir för många växer inga nya träd.

I now suspect that just as a deer herd lives in mortal fear of its wolves, so does a mountain live in mortal fear of its deer. And perhaps with a better cause, for while a buck pulled down by wolves can be replaced in two or three years, a range pulled down by too many many deer may fail replacement in as many decades.

s. 140 i Ballantine (1986)

Vad han skriver om är obalansen som uppstår när populationen av en art eller några arter är för stor. Ett rovdjur som vargen kan då balansera det genom att dels döda, dels att få djuren att röra sig över större ytor, vilket minskar betestrycket i ett visst område.

Rovdjuren skapar ett rädslans landskap. Människans jagande är en del av detta då hon genom jakten med eller utan hundar får bytesdjur och även andra djur att röra sig över större ytor. Kändare är dock den inverkan som vargen får. Se Rewilding, kärnor, rovdjur och korridorer.

När hjortdjuren rör sig över ett större landskap, betar de inte ned alla de nya skotten och till exempel aspen kan växa upp. Det stabiliserar marken, landskapet blir mer varierat och fler arter kan leva. Jag rekommenderar Christina Eisenbergs bok The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity (2010) för den som är intresserad av inte bara vargen, men också sjöborrens och andra organismers påverkan på sin omgivning.

Ängarna norr och Bäckhalladalen.

Att tänka som ett berg, menar Leopold, är att se till helheten och inte bara till de enskilda delarna. Människan är dålig på det. Vi liksom andra arter ser till vår egen vinning, har våra fördomar och det blir väldigt tydligt i vår relation till naturen.

Diskussionen om älgen mellan skogsbolagen och jägarna är här intressant. Skogsbolagen anser generellt att det finns för mycket älg och jägarna för få. I jakttidningar slår de larm om det låga antalet. För att ta ett exempel så skriver Svensk Jakt att enligt Länsstyrelsen i Dalarna har man skjutit för många under förra årets jakt.

Det ser ut som om länets älgförvaltningsområden kan ha överskattat storleken på sina respektive älgstammar och satt avskjutningsmålen för högt, säger Jonas Nordström, vilthandläggare på Länsstyrelsen Dalarna, i ett pressmeddelande.

Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg

Svea Skog skriver i ”Ökad samsyn i älgskogen”:

Även i Norrbotten är betestrycket stort och utgör ett hinder för tillväxten av skog. Börje Erikssons kollega i norr, Marcus Jatko, konstaterar att 850 000 kubikmeter av ungskogen årligen äts upp av framförallt älgen och därmed hotar återbeskogningen på stora arealer avverkad mark.

Ökad samsyn i älgskogen

Vad det beror på och vem som har rätt är inte här är inte det viktiga utan att peka på de olika perspektiven.

I artikeln ”Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations” (Carpio, Apellonio & Acevedo, 2020) pekar författarna på sex olika geografiska områden som skapar sex olika perspektiv.

Bilden från ”Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapes” (Kuijper et al. 2016).

Skyddade områden är till exempel nationalparker där betestrycket kan bli för hårt. Till exempel är den iberiska ibexen en symbolart och har introducerats i flera nationalparker. Men nu har de spritt sig och förökar sig obehindrat vilket gör att det som skulle vara en symbol har nu blivit ett hot mot ”berget”, för att använda Leopolds symbol.

Jaktreservat är relativt vanligt i södra Europa. I Spanien har landägare stora geografiska områden där de skyddar olika bytesdjur för att sedan låta folk jaga dem för pengar. De matas under perioder vilket leder till för höga populationer och eftersom det inte finns rovdjur kan betestrycket från dem bli väldigt högt vilket förstör marken.

Skogsområden gäller framför allt i norra Europa som i Sverige där de ökade populationerna leder till betesskador vilket i sin tur förstör delar av skogplanteringarna, se citat ovan från Svea Skog.

Jordbruksarealer tar stor skada om till exempel vildsvins- eller dovhjortspopulationerna blir för stora då de är väldigt förtjusta i vissa av grödorna. Vildsvinen till exempel mår gott av odlingen av majs och dessutom lever de skyddade inne bland majsstjälkarna.

Boskapsskötselområden är tvåsidigt. Å ena sidan gynnar de det öppna landskapet, men i kontakten med de vilda djur kan sjukdomar sprida sig.

Urbana områden är det sjätte exemplet på hur ett geografiskt område delas mellan människor och det vilda. Eftersom flera av mina inlägg har handlat om mötet mellan kultur och natur och att oförmågan att tänka som ett berg närmast blir parodisk tänker jag vara något utförligare här.

Exemplet handlar om vildsvin och utgår framför allt från artikeln ”Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations” (Cahill, Llimona, Cabañeros & Calomardo, 2012). Barcelona liksom många andra storstäder blir allt större, vilket gör att kontakten med naturen blir större. Det som en gång var obygd har nu blivit ett villaområde. I villaområdena finns det fullt av mat, allt från matrester till rabatter och trädgårdsland. Det gör att djur som vildsvin söker sig dit, framför allt under sommarmånaderna då det är torrt och det finns mindre mat i skogarna runt Barcelona. Det som dessutom sker är att ju längre djuren vistas i närheten av människor utan att de skräms eller dödas, desto mindre rädda blir de.

Det senaste är något som jag själv har fått upptäcka i Berlin när vi åkte till Schlachtensee för att bada. Där gick stora vildsvinsgaltar bland människor och förstörde soptunnor i sin jakt på matrester. Första gången blev vi rädda, men sedan blev de en naturlig del av våra badutflykter.

Vildsvinen har inte blivit ett problem i Barcelona och Berlin utan i många storstäder. Inte bara trädgårdar förstörs utan golfbanor bökas upp. De kostar massor, men, skriver Cahill et al., här uppstår en etisk konflikt mellan problemen som den urbana människan upplever och att döda levande djur. När kommunens tjänstemän bestämmer sig för att döda delar av dem möter de protester från delar av skattebetalarna och avbryter försöken av rädsla för kritik.

Här finns ännu en konflikt som delvis redan pågår men som riskerar att öka. Först vargen vore en bra lösning på problemet eftersom de tar en del av djuren. Men i detta finns det givetvis en mängd problem. Ett är att det är få som uppskattar att ha varg i närheten. Även de som gillar varg tycker att de bör vara på behörigt avstånd. För det andra så är vargen en opportunist som följer sina bytesdjur, vilket i sin tur betyder att om bytesdjuren närmar sig de urbana områdena så riskerar också vargen att söka sig dit, vilket redan sker i delar av Sverige, se klippet Varg äter rådjur i trädgård.

Jag tror det är lättare att vänja sig vid ett vildsvin som gräver i en soptunna än att uppleva en flock vildsvin som flyr vargar in bland folkmassorna vid badstranden.

Avslutningsvis är det bara att konstatera att få av oss tänker som ett berg. Istället råder perspektiv som utgår från egna behov och föreställningar.

Ekologin är ett komplext fält där det är lätt att ha åsikter, men där de olika sammansättningarna har sina svar som inte alltid jämkar med andras svar. Så mycket handlar om brist på överblick och kunskap. I samtalet gäller det då att ha ett öppet sinne för de olika perspektiven. Vi kommer inte att tänka som ett berg, men i alla fall se komplexiteten.

För liknande tema se till exempel Synen på vargen och samhällets förändring.

Referenser:

Cahill, S., Llimona, F., Cabañeros, L. & Calomardo, F., 2012. Characteristics of wild boar (Sus scrofa) habituation to urban areas in the Collserola Natural Park (Barcelona) and comparison with other locations. Animal Biodiversity and Conservation, 35.2: 221–233.

Carpio, Antonio J.; Apellonio, Marco; Acevedo, Pelayo (2020). Wild ungulate overabundance in Europe: contexts, causes, monitoring and management recommendations. Mammal Review. 51:1: 95-108. https://doi.org/10.1111/mam.12221

Eisenberg, Cristina. (2010). The wolf’s tooth: keystone predators, trophic cascades, and biodiversity. Washington: Island Press

Kuijper D. P. J., Sahlén E., Elmhagen B., Chamaillé-Jammes S., Sand H., Lone K. and Cromsigt J. P. G. M. (2016). Paws without claws? Ecological effects of large carnivores in anthropogenic landscapesProc. R. Soc. B.2832016162520161625
http://doi.org/10.1098/rspb.2016.1625

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Svea Skog (u.å). Ökad samsyn i älgskogen. Svea Skog. (Hämtat den 231008)

Svensk Jakt (2023). Länsstyrelse larmar: Stor risk att det inte går att jaga älg. Svenska Jakt. Publicerat 230202 (Hämtat 231008)

Den andre varje månad och Aldo Leopold

Jag väcks ur mina tankar där jag och Maggie går i Tobisvik. Grågässen lyfter från Östersjön och flyger in mot land. De är en ljudlig skara. Längre ut och högre ser jag gäss som kommer norrifrån på väg söderut. De är för långt borta för att jag ska kunna se vad det är för några. Kanske är det bläs- eller prutgäss?

De kommer i grupper och jag får en tår i ögat. Jag tycker det är så vackert. Det är inte att himlen är blå utan det är denna årsrytm som de berättar om. Hösten är här och snart är det vinter. Mörkret, vinden och blåsten har också berättat det för mig, men det är fågelstrecken på våren och hösten som gör mig lycklig.

Förr tänkte jag sällan på årsrytmen. Det var naturintresset som gjorde mig till en iakttagare. Jag minns när jag gick med Maggie på fälten utanför Skövde. Luften var klar, löven gula och röda och så kom gässen. Ännu hade inte fågelintresset gripit tag i mig, utan det var endast promenaderna med Maggie som inte lät mig försjunka i mina tankar. Eftersom jag är en läsare började jag söka efter böcker som kunde hjälpa mig att förstå. Jag har inte tålamodet att sitta ned och iaktta myror i timmar som entomologen E.O. Wilson. Hellre läser jag hans böcker. Half–Earth: Our planets fight for life (2016) kan jag rekommendera i sammanhanget eftersom den menar att hälften av jordens yta borde skyddas.

I reportaget Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans (2012) i New Yorker av Elizabeth Colbert lärde jag mig om rewilding. Som så mycket vi läser mindes jag inte den förrän långt senare och just då när jag började lägga märke till årsrytmen.

Under läsandet var det dock en man som ständigt dök upp i den amerikanska litteraturen. Det var Aldo Leopold och boken A sand county almanac (1949). Den utkom ett år efter hans död och är en vackert skriven bok om årsrytmen, om de små organismerna, ekosystemen och mötet med människan. Han levde i den brytpunkt då det mekaniserade jord- och skogsbruket blev alltmer dominerande och då man började skymta den påverkan som människan hade på sin omgivning. Det är en bok som berättar om och låter oss få syn på ett annat perspektiv, där människan inte är i centrum utan snarare tränger på och in i vildmarkens domäner.

Han själv började som jägmästare för att sedan övergå till viltvård och i samband med det var han delaktig i försöken att utrota vargen. Med tiden ändrade han sin inriktning till bevarandebiologin. Han kämpade för inrättande av större geografiska områden av vildmark. Hans stora monument är dock den tämligen korta essäsamling A sand county almanac.

Det är en bok som för samman kunskapen om naturen, hur allt hör samman, hur platsen förändras över tid och hur alla organismer påverkar vår omgivning. Hans iakttagande har varit en ouppnåelig vision för mig och i stället får jag njuta av det i skrift. Det ekologiska blandas med det filosofiska och för honom är naturen verkligen en bok.

Every farm, in addition to yielding lumber, fuel, and posts, should provide its owner a liberal education. This crop of visdom never fails, but it is not always harvested.

s. 77f i Ballantine (1986)

Citatet kommer från kapitlet ”November” där han beskriver sin skog i Wisconsin som han köpte på äldre dagar.

”Soon after I bought the woods a decade ago, I realized that I had bought as many tree diseases as I had bought trees. My woodlot is riddled by all the ailments wood is heir to. I began to wish Noah, when he loaded the Ark, had left the tree diseases behind. But … it soon became clear that these same diseases made by my woodlot a mighty fortress, unequaled in the whole country.

s. 78, Ibid

Detta ”fort” har blivit ett skydd för tvättbjörnar som gömmer sig för jägaren i en halvt vindfälld lönns rotsystem. Eller för skogshönsen som äter av gallstekelns larver som är gömda i potatisgallen på ekbladen. Och så fortsätter han att visa på hur trädens sjukdomar leder till att otaliga organismer kan finna sin nisch och överleva. Han var en förkämpe för det sammanlänkade landskapet, så utdöendeskulden blev alltför hotande, läs Stenknäck, mindre hackspett och Åraslövs mosse.

Jag tänker på det när jag till den den sjuka kastanjen i trädgården. Barken har släppt, veden börjar murkna och löven har rostfläckar. Men när jag sitter i trädgården med min pipa ser jag hur nötväckan, blåmesen, talgoxen ständigt är på jakt. I bland dess grenar håller duvor till. En morgon när jag var ute funderade jag på vad som sjöng så vackert upptäckte jag en kolttrast. Den satt i pilen bladverk. Även rödhaken och svarthättan hördes i från buskarna och från Brunnsparken ljudade råkor och kajor. En trädgård behöver träd och buskar och inte de öppna gräsytorna. Då är den ständigt levande, även mitt i ett villaområde.

Det händer så mycket i denna lilla trädgård att jag ofta har drabbats av informationsöverbelastning, vilket beskrivs i ett annat den-andre-varje-månad. Därför håller jag mig till fåglarna än så länge och låter det iögonfallande räcka.

Aldo Leopolds öga stöddes av år av iakttagande, läsande och forskande. Han hade det som Michael Polanyi kallade för tyst kunskap, se Rewilding och tyst kunskap, en del av bevarandebiologin.

Gullriset släpper snart sina frön. Pilskotten har vuxit långt över en meter på ett halvår. Jag funderar på att klippa bort alla utom ett skott för att se hur det tar sig. Ännu är solen framme på dagarna att bladen på de olika örterna behåller sin grönhet.
Två tusenskönor har tagit sig upp vid muren. Kanske är det värmen som har gjort att de har tagit chansen. Annars börjar gräset sakta gulna.
Jag försökte hindra gräset från att ta över genom att kratta bort delar för att ge rum åt andra örter. Men gräset är duktigt på att ta över. Nu ska jag snart klippa den. I vänstra hörnet av bilden är en hallonbuske som jag har planterat. Den trivs inte särskilt väl. Högre än så här har den inte blivit på sina två år. Marken är säkerligen inte tillräckligt sur för den. Den andra plantan växer knappt en decimeter.
Även om jag klippte för ett par veckor sedan växer gräset tjockt på denna solvärmda och skyddade plats. Ringblommorna som jag planterade kom inte alls. Klippt gräs förmultnar på riskomposten i hörnet av bokhäcken.

Referenser:

Colbert, Elizabeth (2012). Recall of the wild: The quest to engineer av world before humans. New Yorker, publicerad 121216. (Hämtad 231007)

Leopold, Aldo (1949). A Sand County almanac and Sketches here and there. New York: Oxford U.P.

Wilson, Edward O (2016). Half-earth: our planet’s fight for life. New York: Liveright Publishing Corporation, a division of W.W. Norton & Company