Etikett: intelligens

Döda vargen! Varför då?

Ännu har inte löven spruckit ut i kastanjen eller i pilen i trädgården så jag ser hur råkorna och kajorna i håller på bokarna i Brunnsparken, Simrishamn. Igår kväll satt jag med min pipa och ett glas vin på altanen och iakttog dem. Jag tyckte mig se en sparvhök som de snabbt jagade bort.

Råkor och kajor är kråkfåglar och är intelligenta. De skiljer sig från andra kråkfåglar då de har stora kolonier. Som jag såg samarbetar de om en rovfågel närmar sig. När jag är ute och går med Maggie ser jag inte sällan renpickade kajor och råkor som ligger i gräset. Med all rätta skyddar de sina kolonier.

Jag kom att tänka på relationen rovdjur och människor där jag satt med pipan och hörde deras skränande som blandades med koltrastarnas drillande. Min utgångspunkt var just hur råkorna hade gått ihop och jagat bort hotet.

Under mina och Maggies promenader har jag ofta sett ofta hur fåglar jagar bort rovfåglar. Trutar jagar iväg gladorna som glider mot deras bon. En sparvhök som jagades av måsar när den försökte ta sig över vattnet under förflyttningen norrut. Det som skiljer råkorna från dem är att råkorna gjorde det kollektivt.

Vad, tänkte jag, är det som skiljer oss ifrån råkorna och kajorna när det kommer till att skydda våra bofästen?

Det jag kom att tänka på är hur vår hjärna är strukturerad och att den strukturen gör att vi snarare skiljer oss från andra djur i grader än är helt olika.

Hjärnan består av tre lager som är sammankopplade och de lagren påverkar oss i olika grad. I figuren nedan ser vi hjärnans olika delar: reptilhjärnan, det limbiska systemet och hjärnbarken.

Reptilhjärnan har vi gemensamt med till exempel krokodiler och handlar framför allt om instinkter för att kunna överleva. Det limbiska systemets funktioner handlar om minne, känslor. Det är även där som vi lär oss. Hjärnbarken är det yttre lager där tal, logik och beräkning och liknande möjliggörs. Alla delar har fåglarna även om den är konstituerad annorlunda.

Figur hämtad från The triune braine (Wikipedia, u.å.)

Min poäng med detta är att genom att studera hur till exempel råkor beter sig kan vi se hur delar av vårt beteende har sin grund i vår natur (arvet), snarare än kulturen (miljön). Det i sin tur gör vårt beteende bygger på hur våra hjärnor fungerar och det formar hur vi tänker om och upplever vår omgivning. Jag tror att detta är grundstenen till den konflikt som pågår i Sverige och EU när det kommer till rovdjuren.

Detta såg jag än en gång exempel på då jag för några dagar sedan såg jag Döda varg (2024) på SVT. I tevestudion satt Torbjörn Larsson, ordförande för den europeiska jägarfederationen (FACE), Benny Gäfvert, rovdjursexpert på Världsnaturfonden (WWF) diskuterade vargens närvaro i Europa med journalisten Caroline Salzinger och programledaren Rebecca Randhawa. Torbjörn Larsson och Benny Gäfvert kunde inte mötas i sina perspektiv, trots att de båda är fårbönder och bor på landet.

En del av skälet till detta, menar jag, beror på kulturen, för det är den som formar oss människor till hur vi beter oss. Liksom råkorna agerar vi på hot, men det som formar hur vi bör agera på hot är kulturen.

De östliga stormarna har frilagt rötter och stenar runt lönnarna som växer vid stranden i Kivik.

Just denna kombination natur och kultur är intressant i rovdjursfrågan. Å ena sidan har vi här konflikten mellan stad och land. De vars uppehälle riskeras av rovdjuren kommer att uppleva sig hotade. Det innebär att äldre strukturer i hjärnan arbetar. Eftersom de är baserade på överlevnad kommer de att vara starkare än de yngre delarna som frontalloben där vår förmåga att fatta beslut är koncentrerad.

Frontalloben sitter bakom pannbenet och är den del i hjärnan som utvecklas under längst tid hos människor. Även andra djur har den, men det är långt mycket större hos människor. Typ vid 25 år är den färdigutvecklad hos människor.

Det innebär, skriver primatologen och neurologen Robert Sapolsky (2017), att det är den del av hjärnan som är minst styrd av gener och mest formad av våra erfarenheter.

Because it is the last to mature, by definition the frontal cortex is the brain region least constrained by genes and most sculpted by experience. This must be so, to be the supremely complex social species that we are. Ironically, it seems that the genetic program of human brain development has evolved to, as much as possible, free the frontal cortex from genes.

Sapolsky, 2017:198.
Där fler träd står finns det ett större rotsystem som gör att sanden stannar kvar och sanden dras inte med vågorna i lika hög grad. Detta är 100 meter söder om ovan bild.

Det som jag har skrivit hitintills är att vi människor endast skiljer oss gradvis från andra djur och det betyder att vi i mycket mindre grad är styrda av vårt tänkande än vad många skulle vilja. Det som ständigt viskar till oss är om vi är under hot eller inte. Torbjörn Larsson, ordföranden för den europeiska jägarfederationen, lyfte hela tiden upplevelsen och känslan i programmet. Han menade att bor man på landet så upplever många rovdjuren som ett hot. Bor man långt från rovdjur gör man inte detta i lika hög grad och därför är man mer benägen att vara positiv till rovdjuren (se Åtgärder för samexistens mellan människa och varg, SOU 2013:60).

Grundläggande i min tes är att det handlar inte i grunden om rationella argument för de som bor nära eller långt borta från rovdjuren utan hur stor upplevelsen av hot är. Hot, i sin tur, är kopplat till äldre delar av hjärnan som inte är styrda av argumentation. Vi kan styra delvis hur vi reagerar genom frontalloben, men det mesta sker på omedvetna plan i oss. Att vi sedan motiverar vårt handlande utifrån rationella argument är efterhandskonstruktioner (Reber, 1993).

Samma bild från ovan fast på södersidan. Där ser vi även hur revet har skyddat växtligheten på stranden från stormvågorna

Ju mer forskning på hjärnan som görs ju mindre kommer de fram till att vi agerar utifrån väl uttänkta planer. Snarare är det vår natur och miljö som har format oss. I miljön ingår kulturen och det är den stora skillnaden mellan olika människogrupper. Det är också den som det som formar hur vi upplever naturen omkring oss. Det betyder att olika kulturer upplever naturen på olika sätt. Jag har tagit upp olika aspekter på detta under kategorin antropologi och jag kommer ständigt att återkomma till detta.

Avslutningsvis kan man fråga sig varför jag menar att det är viktigt att ständigt ha begreppet kultur med sig när man funderar kring naturen?

Jo, för att det är kulturen i kombination med naturen, våra instinkter och perceptionsförmåga, som formar hur vi upplever miljön vi rör oss i. Kulturen är begränsad av vår biologi, det vill säga hur vi är konstituerade. Men det är kulturen som samlar den kunskap som vi förmedlar till våra avkommor. Till exempelvis har vi skapat kulturer för hur vi ska agera då vi är hotade så att vi inte urskiljningslöst hackar ihjäl en inkräktare. De kanske vill handla med oss?!

Kulturen har sammanfattningsvis format hur vi interagerar med vår omvärld utifrån de biologiska möjligheter som vi har.

Eftersom rovdjuren, framför allt vargen, på många år inte har varit en del av stora delar av svenska och europeiska faunan pågår det en diskussion om hur de ska kunna ingå i vår närmiljö. Det är en diskussion utifrån perspektiv som ekologi, ekonomi och sociologi.

Vad jag menar är att om vi glömmer bort eller bortser ifrån människans biologi och hur den påverkar hur vi lever är det omöjligt att förstå hur vi ska kunna förändra samhället så att den vetenskapliga metoden är möjlig att inkorporera i samhället. Det är nämligen genom den vetenskapliga metoden som vi kan undersöka vår kultur och påbörja förändringen av det som på sikt förstör vår livsmiljö.

I morgon ämnar jag fördjupa detta ytterligare.

Referenser:

Reber, Arthur S. (1993). Implicit learning and tacit knowledge: an essay on the cognitive unconscious. New York: Oxford Univ. Press

Sapolsky, Robert M. (2017). Behave: the biology of humans at our best and worst. New York, New York: Penguin Press (Kindle ed.)

SOU 2013:60. Åtgärder för samexistens mellan människa och varg

Triune brain. In Wikipedia, The Free Encyclopedia. Hämtad 06:38, April 13, 2024, from https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Triune_brain&oldid=1194869184

Promenad i Snogeholm och intelligensens ursprung

Det var i skymningen som jag och Maggie gick längs en led i Snogeholm. Jag höll ögonen på de röda målade punkterna som skulle leda oss tillbaka till bilen, samtidigt som de blev alltmer osynliga medan mörkret föll. Skogen där är blandad med vissa delar ek och bok, där de har fått stå kvar och bred ut sig. Adeln måste ha sina jaktmarker. Vi hade åkt förbi ett kronhjortshägn.

Jag kunde se hur gamla stormfällen hade lämnat kvar ”kudden” där stubben hade brutits ned och urgröpningen där trädet med sina rötter hade stått fast tills de en dag inte längre kunde hålla emot. Hagarna var numera instängslade med trä och ståltråd, men raka övervuxna kallmurar visade var tidigare betesområden hade varit.

Vi svängde norrut från en traktorväg och gick in i en grandunge. Tätheten hos granarna fördunklade. Marken blev tydligare då löv och gräs som breder ut sig under lövträden nu försvann. I stället var det granbarr och växtlighet som inte kräver lika mycket ljus. Det var som att omslutas av skogen, som en mystik omringade oss då skymningen hade blivit mörkare bara genom att gå in i denna dunge. Vi gick upp för backen och kom in i en björkdunge, där stammarnas vithet och gleshet gjorde att omgivningen återigen lystes upp. Vägen vi gick på gick rakt och bred. Det här var en väg för att frakta saker på. Här körde man ut det fällda virket efter gallringar.

En rak upphöjning fångade min uppmärksamhet. Jag fick för mig att det var ett fallet träd vars ruttnande stam hade bidragit till näring åt de björkar som växte uppå. Men genom att följa den och att gå upp på den förstod jag att det var ett stengärde som hade varit obrukad under så lång tid att dess närvaro inte längre var tydlig. Traktorvägen hade kapat av en bit av den.

Jag tänkte på hur avvägt skogsbruket här tycktes vara, med den blandning av olika träd och hur det fanns vissa avskilda områden där det enbart växte gran, björk där jag gick och mer uppblandat i andra områden. Det fanns en tanke av balans mellan brukandet och lämnandet. Vi kom ur skogen och fram till en stor hage som vi gick längs med. Längs hagen sträckte sig tallar, ekar och bokar åt öster. De var höga och breda. Så här hade det sett ut i sekel.

Hagen var böljande och i botten av ett veck hade slyn brett ut sig. Det fanns ingen trädkorridor till ön, men jag tänkte mig att fåglarna kunde flyga fram och tillbaka. I vattensamlingarna hade jag förr både sett trana och ägretthäger. Detta är brukad mark, men det tycktes mig vara gjort med en varsam hand, med bestämda inslag. Det var skog brukad med nytt tänkande och med adelmannens generationstänkande. Även barnbarnen skulle kunna både jaga och bruka skog och mark här. Likaså hade det skett förändringar. Ängs- och åkermark hade övergivits för skogen. En hög med knytnävsstora stenar talade för att där hade man plogat och varje år plockat sten för att inte skada plogen. Kallmurarna i den böljande landskapet har redan nämnts.

När jag gick där i det alltmer mörknande omgivningen kom jag till en helgedom. Jag fylldes av hängivelse. Det var en döende ek, stor och mäktig på en höjd stod den kvar vid hagens kant. Egentligen var det ekar, eller hur ska man tänka, för det var skott som hade vuxit ur en stubbe som hade följt varandra över hundratals år? De breda grenarna böjde sig ned mot marken för att stödja sig. Det gör eken efter hundratals år så att stammen orkar stå kvar och kunna bli ännu äldre. Några av de gamla skotten hade redan dött. De täcktes av hackspettars urgröpningar på jakt efter insekter. Tickorna växte upp längs med dess stammar. Jag såg tiden stå inför mig. I skogsbrynet där jag stod var det nu mörkt, men ute i hagen höll sig ljuset. Här kunde man sitta gömd likt ett rovdjur och se efter byte.

Människan är ett flyktigt djur till skillnad från denna ek som stod och hade stått här så länge. Några bänkar hade placerats här. Ägaren till marken, som hade lämnat kvar eken i den brukade skogen i väster, hade markerat att det här var en plats för att stanna upp under promenaden för att se hur vacker döden är när den värdigt bryter ned en ek som har fått lämnas kvar.

En ek kan inte flytta på sig, medan en människa alltid är i rörelse. Vi rör oss i vår jakt efter föda och förlustelser. Under veckan har jag läst om olika teorier varför vi har utvecklat den specifika intelligens som är vår. Den är handlingskraftig och framåtblickande. Den pågår i dialog med vår omgivning och frågan är om något annat djur skulle kunna stanna inför en åldrande och döende ek och upptas av hängivelsen? De båda teorierna motsäger inte varandra, men de pekar på olika delar av människans sammansatthet.

Den ena kommer från filosofen Baptiste Morizot ( 2022) och handlar om att det är genom att människorna gick från att vara apor som framför allt livnärde sig på frukt till att börja äta kött. Det gjorde att de lämnade skogen för savannen och sökte efter proteinfyllda djur att jaga. Men människan har på ett plan dåliga sinnen för att jaga. Visserligen ser hon bättre än andra djur, men luktsinnet är klent. Om hon inte ser bytesdjuret är det andra sinnen som måste ta vid i sökandet. Det är genom synen, men framför allt förmågan att sätta sig i dialog med sin omgivning. När jag är ute med Maggie och det är barmark ser jag att hon har hittat något spår, men jag kan endast se vad det är om marken är lerig eller om det är snö på marken. Hon däremot luktar sig till det. Hennes ögon reagerar snarare på rörelse än på synen av en hare. Människan tyder tecknen på marken, nedtryckta grässtrån, en avbruten gren. Det är små tecken som endast den duktige och erfarne spåraren kan tyda. Jag har själv stått inför dessa tecken, men jag har inte haft någon kunskap för att kunna tyda dem.

Det är just detta att kunna tyda dem som har gjort att människans specifika intelligens har utvecklats eftersom det förutsätter att hon kan skapa sig en bild av hur djuret rör sig i landskapet och hennes mål. Just igenom spårningen kan människan försätta sig in i en annan arts sätt att ta beslut i omgivningen. Med tiden har detta utvecklats till en synnerligen välutvecklad förmåga som har lett människan till att kunna föra över den på andra områden. Inom vetenskapen handlar det om att iaktta, se mönster och därigenom komma till slutsatser. Det är ett sätt att förflytta sig ur sin egen bubbla och röra sig i omgivningen.

Den andra teorin menar att människan har en machiavellisk intelligens (Rowlands, 2010). I den kontrasterar filosofen Mark Rowlands mellan vargens och apans intelligens. Vargen kallar han för aristokraten som är oförmögen att ljuga. Hon agerar för stunden och hela kroppen är skapad för jakt. En apa däremot befinner sig ständigt i grupp, men i stället för att ha ett tydligt kroppsspråk som tydliggör syfte och mål, har apan förmågan att dölja sina motiv. Det kan hon göra genom att kunna försätta sig i andra apors sätt att tänka och förstå sin omgivning. Den förståelsen skapar helt andra möjligheter att interagera med sin omgivning och likar. Dialogen som hon för med sin omgivning bygger på att hon tyder folks beteende, men inte i syfte att nedlägga ett byte som i den förra teorin, utan för att kunna placera sig väl i hierarkin och gruppen, att kunna intrigera. Den handlar om att skydda sig själv inte för att bli attackerad av ett annat djur utan för att överleva umgänget med de andra aporna. Den machiavelliska intelligensen är så mycket äldre än förmågan att spåra och homosapiens delar den med de andra primaterna.

När jag och Maggie började promenera i skymningen som blev allt mörkare hade jag varit mentalt trött. Jag hade tillbringat en vecka ständigt omgiven av andra apor, som jag ständigt och ofta omedvetet tolkade för att ständigt vara beredd på ett angrepp eller påhopp. För att undvika detta arbetade jag medvetet för att hjälpa och förhindra framtida tadel. Det är en intelligens som tröttar ut oss eftersom den är så mentalt ansträngande. Däremot att gå i skogen och se tecknen omkring mig, att få vila blicken på eken som stått där i hundratals år på höjden, att få vara ensam med min hund som tillhör samma släkte som vargen med dess intelligens som inte är machiavellisk, att veta om det blir för mörkt kommer hon och jag tillsammans kunna följa lederna tillbaka till bilen, det är att få tillgång till den intelligens som inte är för att skydda sig mot angrepp utan det är rovdjurets intelligens (Morizot, 2021). Det är den intelligens som har utvecklats till att tolka tecknen omkring oss för att se mönster och hur omgivningen fungerar för att kunna dra slutsatser om en rörlig och komplicerad värld som inte är uppfylld av ständiga intriger. Det är att komma i kontakt med en äldre intelligens som människan delar med vargen innan hon blev en del av apans värld.

Vi kom tillbaka till bilen i mörkret. Redan innan vi hade kommit tillbaka till bilen hade jag lämnat skogen mentalt eftersom jag behövde ringa ett samtal om vårt serviceavtal. Det visade sig att trots att vi inte längre kunde använda serviceavtalet skulle vi behöva betala av i ett och ett halvt år till. En apa hade blåst en annan apa. Det var dags att åka hem. Skogen är bara en tillfällig tillflyktsort.

Referenser:

Morizot, Baptiste (2021). On the animal trail. English edition Cambridge: Polity

Morizot, Baptiste (2022). Ways of being alive. Cambridge: Polity Press

Rowlands, Mark. (2008 [2010]). The philosopher and the wolf: lessons on love, death and happiness. London: Granta