Etikett: jägare

Stadsbon söker friheten på landsbygden

Jakttornet kan användas i många år till. Det står på en höjd med blick över granodlingen. Men här ska det inte jagas mer, säger min vän som är en av de många som har lämnat storstaden för landsbygden. Jägarna som har jagat här i 25 år är inte längre välkomna. Marken går som en lång remsa mellan två andra marker. Det bryr sig min vän inte om. Han vill inte att det skulle jagas på hans mark.

Jakttornet på bilden står mellan Agusa och Rebbetuaröd och står inte på min väns mark.

Medan vi står och pratar om att han infört jaktförbud på sin mark rekommenderar han mig två av Axel Lindéns böcker: Fårdagboken (2017) och Tillstånd (2020). Med beundran framhåller han framförallt den senare. Den måste jag läsa.

Efter att ha läst den första med stor behållning, påbörjade jag nyfiket den andra. Den första bokens dagboksanteckningar var som aforismer över livet. Den senare är en sammanhållen bok som får mig att tro att dagboksanteckningarna har utvecklats till kortare essäer om sakens tillstånd. Jag läser den motvilligt utan att begripa varför. Efter ett tag pausar jag läsningen. Det är en märklig bok. Jag vänder på boken och läser baksidestexten.  Det står att ”Axel Lindén är en motvillig skogsägare, och en tjurskallig sådan.”

Han har flyttat ut på landet, lämnat sitt arbete i akademin och fått överta sina föräldrars skog. Han vill ta hand om den på sitt sätt. Hans ensamma arbete i skogen varvas med en allt större uppgivenhet över sin omgivning och världens tillstånd. Ofta tycks grannar komma förbi, men istället för möten till samtal tycks han uppleva sig iakttagen, bedömd och som någon mindre vetande. På samma sätt tycks han redan från början ha bestämt sig för att de andra inte heller är värda att lyssna på. Samtidigt som författaren inte vill samtala och utbyta med sina grannar, försöker han och hans fru hjälpa en afghansk yngling som har fått beslut om att han inte får stanna. Trevande försöker han tala med honom, tar med honom upp i skogen, men tycks själv hamna i någon slags letargi över att saker försvinner bortom hans kontroll. Ynglingen utvisas.

Varför lägger han ner all energi på en främling, frågar jag mig, men inte på dem från bygden som vill prata med honom? Rikedomen i boken är hans förmåga att skriva så att man lockas att läsa mellan raderna. Men där min vän ser honom som en hedervärd person förvånas jag över hans högdragenhet. Som i följande utdrag:

– Vad är det för konstig avverkning du har gjort?

Jag har lärt mig att inte försöka svara. Han är inte intresserad av vad jag har att säga. Han pratar om skiftet där maskinerna var. Jag vet att det inte ser ut som en vanlig avverkning. Det är ett experiment, på sikt kan det bli en mer naturlig skog, Jag väntar tyst på hans fortsättning. Det är konstigt hur lika alla gubbar är.

– Det blåser väl ner så småningom.

Lindén, 2020, s. 99.

Mannen som tilltalar honom är jägare och ”gubbe”. Han är en av de oförstående.

Det som gör att läsningen fortsätter är att tankar väcks kring vad som utspelar sig mellan författaren och jägare. Det ena är att då det är ett experiment, något nytt och därför outforskat, tycks det väcka motstånd hos de konservativa och inskränkta ”gubbarna”. Författaren skulle då vara en slags rebell och nydanare. Men det jag läser in är snarare att han på grund av sin okunskap inte förmår förklara och rättfärdiga sitt mål. Författaren tycks inte förstå att även den traditionella kunskapen trots allt bygger på en uppbyggd informationsinsamling. För ”de” är ju så slutna och oföränderliga. Det möjliga mötet mellan två olika synsätt tycks, enligt författaren inte vara möjlig. Båda grupperna är slutna.

Att tilläggas är att träden senare blåser ner. Att det nämns hedrar författaren.

Ytterligare ett exempel som väcker funderingar är hur han beskriver sitt märkliga beteende när han ska jaga med gubbarna. Det jag förundras över hur han visar på sin egen misantropi och hur det snarare verkar vara han som är den slutne, i stället för de andra.

Jag kommer alltid några minuter för sent till jaktstugan. De andra blir sura, men de får ju jaga på min mark, tänker jag. Det behövs så lite för att sådana översittarfasoner ska krypa fram. Men jag vill också avskärma mig, jag vill inte sugas in i deras snack. Så jag begränsar mitt umgänge med jägarna. Jag begränsar mitt umgänge överhuvudtaget. Jag vill inte vara som andra. Det går inte att tänka om man umgås hela tiden. 

Lindén, 2020, s. 103.

Under läsningen minns jag essän On Hunting (1998) av den framlidne filosofen Roger Scruton, där han beskriver sin upptäckt av rävjakten. Liksom Axel Lindén har han blivit led på staden och dess inbördes intellektuella strider. Genom sin bekantskap med en änka börjar han upptäcka landsbygden. Han gör det med en ponny som heter Dumbo, som skildras som ett trögt ök som ser sina dagliga ritter som ett omständligt sätt att komma tillbaka till stallet. Han, liksom ryttaren, är inte delaktig i landskapet. De skrittar genom landskapet som Scruton betraktar, men han deltar inte i det. Istället bekymrar han sig över dess förfall.

En dag stannar Dumbo upp, lystrar och hur mycket Scruton än sparkar rör han sig inte. Författaren förstår inte vad som pågår, men det gör hästen. Ett jaktsällskap dyker upp. Först kommer hundarna. Sedan skönjs färgglada ryttare vid ändan av fälten. Då de kommer nära blir det liv i hästen. Författaren förlorar kontrollen över den då den hetsigt sätter igång att följa klungan av människor och hästar. Händelsen avslutas med att han trillar av, men det är början på ett nytt skede i hans liv som kommer att förändra honom.

Upptäckten av en ny livsstil får honom att förändra sig och framför allt att lära känna sin omgivning. Han anpassar sig genom sin klädsel, sitt beteende och till gruppen som han jagar med. Han underkastar sig sitt nya hem, men förblir sig själv just genom förändringen. Men det gör inte Lindén. Han kommer försent, vill inte anpassa sig till jägarna och människorna. Skogsbruk gör han på sitt sätt. Scruton får syn på högre värden som inte är uppenbara på avstånd. Men Lindén vill inte delaktighet utan håller sig på avstånd, kan inte förstå att det finns något värde i deras levnadssätt. Han måste själv tänka, gå ut i skogen och själv förstå, för uppenbarligen håller världen på att gå under.

Båda beskriver jakten. Men där Lindén sitter ensam på pass deltar Scruton i rävjaktens gemenskap. Det är två olika jaktformer som inte går att jämföra, likväl illustrerar de dessa två författare som båda upptäcker sig själva när de lämnar staden och bosätter sig på landet. Scruton hittar äntligen sin gemenskap som han gör allt för att bli en del av, från klädsel och attribut till okritisk hyllning. Lindén tycks inte söka gemenskapen.

I denna kontrast öppnas tanken att å ena sidan kan utflyttningen från staden ses som ett ökat oberoende, ett frigörande från andra. Å andra sidan är det tvärtom, att utflyttningen från staden som kan leda till gemenskap. Men för att en gemenskap ska kunna uppstå måste man vara öppen för de människor som bor där. Landsbygden är inte en plats för att uppfylla sina egna visioner om frihet utan en plats för kultivering.

Det som jag finner så märkligt i Tillstånd är att författaren söker gemenskap med det som inte är en del av det som är framför honom. Han tänker på världen, på flyktingarna, men inte på dem som är omkring honom. De är bara oföränderliga ”gubbar” som inte bryr sig om annat än det egna. I Lindéns värld lyssnar man inte till den andre och begrundar vad han har att säga och svara på det. Det blir tjurigt och bevakat. Man vill säga sitt utan att vilja utbytet och samtalet. Kan gemenskap och förståelse för varandra uppstå om blicken och bekymret handlar om det långt där borta än det som är förhanden?

Medan jag pillar med orden i texten kommer Edith Södergrans ord i dikten Dagen svalnar till mig.

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ –

du är besviken. 

Dagen svalnar

För är det inte så att det är så mycket lättare att bry sig om dem där borta än att möta de nära. Då riskerar man inte att bli besviken.

Avslutningsvis pratade jag senare med en jägare och berättade om min vän och om hans vägran att tillåta jakt på sin mark. Jägaren var oförstående. Men om han gör det kan han ju få gratis kött, sa han. Eller är han vegetarian? Inte alls, svarade jag. Han stod först tyst.

I grunden, sade han sedan leende, spelar det ingen roll. Jag kan inte kontrollera min hundar och om de jagar rådjuren över hans mark och in på nästa mark så är det inte mitt problem. Så vad han tycker och säger är oviktigt.

Samtalet förbigås än en gång.

Referenser:

Lindén, Axel (2017). Fårdagboken. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Lindén, Axel (2020). Tillstånd: varannan gran, varannan tall och andra orimligheter. Stockholm: Albert Bonniers förlag

Scruton, Roger (1998). On hunting. South Bend, Ind.: St. Augustine’s Press

En tänkande apas föreställningar om jakt

En dimma hade svept in från Östersjön och hade stannat hela dagen. Det var vindstilla. Jag satt i trädgården, rökte min pipa och drack ett glas vin. Maggie sökte efter gömd mat i det oklippta gräset. I kastanjen sökte småfåglar efter mat, insekter som spindeldjur och annat. Jag hade inte kikaren med mig, men de jag såg tycktes vara blåmesar. På långt håll ser jag ganska dåligt.

Spontant skriver jag att blåmesarna ”sökte” efter mat. Insekterna dödar de, men jag har svårt att se det som jakt. De snarare plockar sin föda. Jakt är en förunderligt begrepp och i ett inlägg beskrev jag det som kultur.

Eftersom jag är antropolog tenderar jag att använda begreppet kultur annorlunda än gemene man, vilket ibland kan leda till missuppfattningar. Så låt mig därför förklara användningen av ordet i sammanhanget utifrån artikeln ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality” av antropologen Robert W. Sussman och den väl läsbara boken View to death in the morning: nature of hunting through history (1993) av antropologen Matt Cartmill.

Jakttorn mellan Rebbetuaröd och Agusa

Vad natur eller naturligt är finns det olika föreställningar om, ergo det kulturella perspektivet. Dessa föreställningar förs vidare genom generationer, liksom de förändras över tid. Kulturen som föreställningar formar bara inte vår vy utan också hur vi agerar och beter oss, samt hur vi förklarar vårt beteende. Att vi behöver förklara vårt beteende tyder på att någon har tillfrågat oss om varför vi gör på ett visst sätt. Det kan vara ett barn, någon från en främmande kultur eller bara den stilla frågan ”varför gör vi på detta viset?” som är frågeställaren.

I och med att vi får frågan nödgas vi till en förklaring eller ett rättfärdigande och dessa kan vara mer eller mindre genomtänkta. Dels kan det bero på om man själv har tänkt igenom frågorna redan innan eller om man överraskas och hittar på något i stunden som låter rimligt. Antropologer tenderar att ta hänsyn till människornas förklaringar för att sedan undersöka dem utifrån en teori och komma fram till helt andra förklaringar.

I ett inslag i P1 morgon (23/8-23) om licensjakten på björn möttes Svenska rovdjursföreningens ordförande Magnus Orrebrant och Jens Gustafsson, riksviltvårdskonsulent på Jägarnas riksförbund. I inslaget hävdade Orrebrant att endast skyddsjakt rättfärdigade jakt på björnar. Gustafsson tyckte snarare att det var självklart att björnar skulle få jagas eftersom ”det är ett jaktbart vilt”. Han sa att ”vi behöver inte titta på det djupare än så”. Då lagen tillåter det, enligt honom och det finns dem som vill jaga i det här fallet björn, finns det inget problem. Fördelen med argumentationen är att han slipper att krångla in sig i frågor som björnpopulation eller etik utan det räcker med att lagen tillåter det och ”det är kul”.

Om jag skulle vilja fultolka honom skulle jag kunna säga att det är dödandet som är kul, men generellt sätt bland jägare är dödandet endast en liten del av hela upplevelsen. Jag pratade med en jägare som har jagat i 20 år och han har ännu inte skjutit en älg. Det är inte därför han ägnar all denna tid åt att stiga upp tidigt på morgonen. Det är gemenskapen, naturupplevelsen och arbetet med sina hundar som gör att han lägger ner alldeles för mycket pengar på jakten.

Frågan är vad för djur vi är och om jakten är något naturligt? Både Sussman och Cartmill ifrågasätter bilden av att människan kan definieras som jägare. Likaså gör Sörling, Mattson och Danell det i boken Jaktens historia i Sverige (2016)

”Människan” är inte jägare mer än hon är samlare eller odlare, men inte heller mindre.”

Sörling, Mattson och Danell, 2016:11

Myten om människan Jägaren är en myt med korta anor. Dels diskuterades det utifrån Darwins teori om artens överlevnad och tankarna om att människan kunde dominera sin omgivning eftersom hon var väl anpassad till det. Men framför allt kom dessa tankar efter Andra världskriget och då färgat av en kritik av vad människan egentligen var för djurart. Myten av människan som jägare användes som en samhälls- eller kanske hellre som en civilisationskritik (Cartmill, 1993 & Sussman, 1999).

Märk väl att detta motsäger inte att människan har jagat, för som Sörling et al. skriver så jagade människan när hon förmådde det. Redan föregångarna till homo sapiens jagade. Men det finns anledning att tänka på den paleolitiska människan som samlare och jägare, hellre än i omvänd ordning som är vanligare. Den dagliga födan bestod snarare av vegetarisk kost, som kompletterades med kött när tillfälle gavs.

Under den yngre stenåldern då människorna lärde sig att domesticera vissa djur och odla systematiskt förändrades samhällena. Jakten blev då mindre viktig för proteinet. I många kulturer blev det ett privilegium för dem med makt. Cartmill tar upp skillnaden mellan den grekiska antiken och romarriket.

Grekerna såg jakten som viktig för det manliga, men det gjorde inte romarna. Odysseus känns igen av sin amma på ärret han fick från en vildsvinsjakt. Men jakten i antikens Grekland är också farlig då man kan reta upp gudarna. Det intressanta är också att jakten är kopplad till gudinnor och inte till manliga gudar.

I romarriket ses jakten som något barbariskt, vilket är märkligt då man på arenor som Colosseum hade gladiatorspel. Men det var ingen jakt på arenan och Cartmill påminner mig om att i Ovidius diktverk Metamorfoser (2022/8 e.Kr.) går det illa för jägarna. Ett exempel är en jägare som förvandlas till en hjort och sedan jagas ned av sina egna hundar.

I det Europa som framträder efter Västroms fall blir jakten ett skyddat privilegium för aristokratin. Kungar och adelsmän straffar dem som jagar utan deras tillåtelse. I England tvingades de vanliga att skada sina hundars tassar för att de inte skulle kunna av jaga kungens villebråd. Marker utsågs för jakt och skogar bevarades för att överheten skulle kunna jaga. Vokabulär och ritualer skapades för att göra jakten till något för de invigda. (Cartmill, 1993). Jakten blev inte främst ett sätt att hitta föda utan:

I det feodala Europa under medeltiden blev jakt också alltmer en övning i vapenbruk och ledarskap för aristokratin under fredstid.

Sörling, Mattson och Danell, 2016:12

I Sverige, skriver Leif Mattson (2016), sker en förändring när Gustav III ger rätten till de ofrälste, alltså de som inte är adliga, att få jaga med samma rättigheter som adeln på sina marker. Detta leder till att högviltet försvinner från stora delar av Sverige.

Personer som överjägmästare Herman Falk och greve Corfitz-Friis, fortsätter Mattsson, börjar arbeta för viltvård så att rådjurs- och älgpopulationen ska kunna återhämta sig. Det är ur dessa insatser som viltvårdskonsulenter och dito får sin roll i Sverige. Jakten har också därmed blivit en företeelse som inte bara förekommer hos aristokratin. I vår tid finns det cirka 300’000 jägare i Sverige i olika samhällsklasser. Att tillägga dock är att även om jakträttigheten inte längre är förbundet med en titel, så är jägarna ”överrepresenterade bland de högsta inkomstskikten” (Sörling et al, 2016:14) och, fortsätter författarna, hos landsbygdsbefolkningen.

Sammanfattningsvis ser vi utifrån människoartens historia att jakt har förekommit, men att den har varit knuten till kulturella föreställningar som vilka som har rätt att jaga, således en fråga om klass och makt, om det är civiliserat eller inte, och framför allt har synen på jakt förändrats. Människan är trots allt den tänkande apan och ur det kommer föreställningar om hur vi borde och inte borde bete oss.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Mattsson, Leif (2016). ”Viltets och jaktens ekonomi”. ss. 173–185). ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Ovidius Naso, Publius (2022). Metamorfoser. Stockholm: Modernista

Sussman, Robert W. (1999). ”The myth man the hunter, man the killer and the evolution of morality”. Zygon: journal of religion and science. Vol. 34:3, https://doi.org/10.1111/0591-2385.00226

Sörling, Sverker, Mattsson, Leif & Danell Kjell (2016). ”Jaktens rikedom och mångfald – ett inledande panorama”, ss. 11–18 ur Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Danell, Kjell (red.) Första upplagan Stockholm: Liber

Jakt är kultur

Det var fullt av nyckelpigor. De kröp bland grässtrån, på mina byxor, i min nacke. Jag satt lutad mot en sten och rökte min pipa. Solen var framme och jag vilade min blick på kalhygget. Mossan var fortfarande torr, trots att det hade regnat mycket. Kantarellerna som vi hade plockat var bleka, torra och fasta; de är de godaste.

Mittemellan Agusa och Rebbetuaröd

Maggie och jag samarbetade under kantarelljakten, hon med sin nos och jag med mina ögon. Ibland såg jag det gula, men där det var öppnare bland bokträden upptäckte hon de blekta kantarellerna bland de torra löven. Det är överdrivet att kalla det för jakt, snarare rörde vi oss likt samlare i terrängen.

Där jag satt lutad mot stenen och tittade från skogsbrynet ut mot kalhygget kom åter önskan att ta jägarexamen. Jakten intresserar mig. Men det åtagandet har ännu inte passat in i mitt liv.

Ett av jakttornen i området.

En anledning är Maggie. Hon är väldigt skotträdd. I Agusaområdet, där vi befann oss, har Svenska Jägareförbundet ett vilthägn. Man kan ägna sig åt troféjakt om man är sugen på att betala höga summor. För Maggie är platsen förknippad med skott och därför är det med tveksamma steg som hon rör sig i området. I vintras var hon dock nöjd när hon upptäckte blodet i snön efter vildsvinsjakten som hade pågått under förmiddagen. Hon slickade i sig det frusna blodet.

Födsel och död är en del av naturen, även om vi människor har svårt för det senare. Likaså har vi svårt för döden och än tydligare blir det när vi kommer in på att döda.

Teknisk uttryckt kan man säga att liv är energi och energikällan kommer antingen från solen eller från andra organismer som vi förtär. I vårt samhälle försöker vi dölja att vi äter andra djur. De förpackade köttbitarna med sina olika namn som entrecôte eller högrev förklarar varifrån köttet kommer på djuret, men döljer att det kommer från ett djur som en gång har levt.

Dessa förpackningar döljer också den köttindustri som har gjort att vi har råd att äta kött i olika former varje dag, även om vissa delar snarare ägnas åt fest än vardagen. De döljer också att när vi äter kött är det ett förkortat liv som vi tuggar i oss. I jakten sker ett möte med en annan själ. I bytets ögon möter vi en blick in i vår själ från en annan själ och det berör oss.

Köttindustrin har försökt att arbeta bort mötet med en annan själ. I jakten ingår det fortfarande. På ett märkligt sätt är det inte naturligt för oss att döda. Vi gör det och ändå är det något som måste överträdas. Jägare jag pratar med, poddar om jakt som jag lyssnar på eller i myterna, ständigt förekommer denna gräns som man måste träda över då vi dödar ett annat djur. I myterna kan du bestraffas om du dödar oförsiktigt. Agamemnon var tvungen att offra sin egen dotter Ifigenia för att blidka jaktgudinnan Artemis efter att han hade dödat hennes heliga hjort.

Jakten i alla kulturer är fylld med ritualer och ritualiserat beteende. I vårt sekulariserade samhälle förklaras det genom viltvård, men i grunden hade det kunnas skötas av naturen självt. Naturen är inte beroende av människan utan vi är beroende av naturen, men genom kulturen har vi tämjt den och formulerat en myt om vi plats i skapelsen. I jakten blir det tydligt, då den inte främst är för att livnära oss. Köttindustrin är effektivare och billigare. Jakt är kultur.

Antropologen Matt Carthill skriver i A view to a death in the morning (1993) om hur specifikt ordet jakt är. Att bara döda är inte jakt. Om jag med mening kör på ett rådjur är det inte jakt. Den som dödar på slakteriet är inte en jägare. Om jag går ut i hagen och skjuter en ko är jag inte en jägare.

The symbolic meaning that has a lot to do with our definition of the term, which is a curiously restricted on. Hunting is not just a matter of going out and killing an old animal; in fact, very little animal-killing qualifies as hunting. A successful hunt ends in the killing of an animal, but it must be a special sort of animal that is killed in a specifik way for a particular reason.

Cartmill, 1993:29

Jakt är märkligt nog ett ytterst kulturellt fenomen, trots att dödandet för överlevnad ingår i livets nödvändighet. Det är en gränszon mellan det civiliserade och det ociviliserade, ett gränsland där djur och människa möts, där vi inte längre kan bortse från att människan är ett rovdjur. Jakten är den kulturella domän som är som närmast naturen och därför är flera tabun förknippade med den. Det är, som Cartmill skriver, ett väldigt specifikt fenomen i det mänskliga samhället.

När jag satt lutad mot stenen och puffade på min pipa var det inte sådan tankar som rörde sig i mitt inre utan snarare välmåendet av att få sitta ute i naturen, nöjd med kantarellerna som jag och Maggie hade samlat. Till dem åt jag en köttbit på kvällen, som jag hade köpt i butiken.

Under hösten är planen att jag kommer att ägna en hel del inlägg åt jakten i dess olika aspekter. Vi får se vart det tar vägen.

Referenser:

Cartmill, Matt (1993). View to a death in the morning: nature of hunting through history. Cambridge, Mass.: Harvard University Press

Jägarna, älgen och vargen, del 3

I mörkret på altanen sitter jag med pipan och hör en kattugglas hoande. Den har hittat sin plats i bokdungen en bit norr från där jag sitter. Medan jag puffar på pipan klädd i jacka och med mössa på huvudet funderar jag över de vilda djuren som tar plats i närheten av våra boningar. För mig är det något vackert.

Jag minns när jag vandrade i en nationalpark i Zimbabwe nära Mozambiques gräns. Jag och amerikanen jag vandrade med sov i grottor. En gång hade det varit vilda djur där, men under vandringen såg vi inga vilda djur. Vi var inte rädda för lejon för det tycktes inte finnas några. Det var ett vackert, men själlöst landskap.

I Sverige finns det rovdjur i hela Sverige. För mig är det något vackert. Jag minns hur jag och Maggie tältade i Rebbetuaröd. Det fanns varg i närheten. Vi sov gott. Hade jag stött på nyfikna vargar på stigarna hade jag varit mindre kaxig, se ”När vargen stod en dryg meter bort hörde jag hur den morrade”.

På altanen tänkte jag på ett youtubeklipp som handlade om den inverkan som återetableringen av vargar hade på en flod som rann genom Yellowstone. Journalisten och aktivisten George Monbiot förklarar suggestivt om hur rädslan för vargar får wapatin (cervus canadensis) att röra på sig vilket gör att deras betande inte blir lika hårt. I sin tur leder det till att asparna återigen kan etablera sig. Jag, liksom så många andra, fångades av hur närvaron av rovdjur förändrade landskapet.

Senare studier har dock visat att om man undersökte landskapet över en längre tid fanns det andra faktorer som påverkade relationen mellan asparna, wapatin och vargen.

I studien ”Influence of harvest, climate and wolf predation on Yellowstone elk, 1961–2004” (Vucetich, Smith, & Stahler, 2005) undersökte man förändringar i norra delen av Yellowstone och hur vargens närvaro påverkade wapatin i området. Vid vargens återkomst minskade den, vilket tydde på att vargen hade en betydande påverkan. Men när de gjorde en vidare undersökning visade det sig att under tiden hade det varit en stor torka i området, men också att högre jaktkvoter hade införts, vilka påverkade populationen av wapati och asparna. Det var troligen, menar de, en kombination av väderförhållanden, vargar och jägare som hade påverkat mängden wapati över tid. Det är således inte bara närvaron av en viss typ av djur som förändrar landskapet. Ekologi styrs av så många olika faktorer, som torka, sjukdomar, tillgången på föda.

Kortfattat handlar det om komplexa system, vilket betyder att det är olika och ofta svåröverskådliga faktorer som påverkar. Det korta perspektivet leder oss till att göra enkla förklaringar. Men i det längre perspektivet förändras bilden.

Rewilding bygger på att låta detta system skapa sin egen dynamik. Carver et al. (2021) har i ett försök att definiera vad rewilding är formulerat tio principer. Den första principen lyder:

Rewilding utilizes wildlife to restore trophic interactions. Successful rewilding results in, or leads to, a self-sustaining ecosystem in which native species’ populations are regulated through predation, competition, and other biotic and abiotic interactions.

Carver et al, 2021

Ur ett rewildingperspektiv ser man till funktioner (se del 1 och del 2), men då i ett större system. Där ser man de olika organismerna som olika funktioner som tillför saker till systemet. De är delar i en näringsväv där deras plats leder till olika utfall.

De områden man viger områden till rewilding ska enligt Carver et al. vara självreglerande system. Det blir de genom att det finns olika nivåer, det vill säga rovdjur, både apex (t.ex. varg), meso (t.ex. räv) och bytesdjur. Sammanfattningsvis är det ett perspektiv som inte främst är ett antropocentriskt perspektiv utan ett ekocentriskt. Det är det ekologiska systemet som står i fokus och inte till exempel jägarnas perspektiv som jag har skrivit om i tidigare inlägg.

Just på grund av att rewilding byter perspektiv förändras också jägarnas roll i Sverige, vilket är ett av skälen till att de har varit kritiska till att vargen har återkommit till Sverige. Det, menar Wikenfors och medförfattare (2015), inverkar på deras position i den näringsväven. De får kort sagt konkurrens om bytet. Jägarnas farhågor stämmer med vad som har skett. Men bara delvis!

Vargen tar älg och i de områden som studien (Wikenros et al., 2015) undersökte visade det sig att vargen tog flera älgar. Det är självklart eftersom älgen är ett viktig bytesdjur för vargen. Men bilden är, enligt Wikenros och medförfattare, mer komplex.

En viktig del i komplexiteten är att jägare och vargar inriktar sig på olika älgar. Jägarna inriktar sig främst på hannarna, medan vargen hellre på äldre honor och kalvar. Konkurrensen finns där. Men konkurrensen ser annorlunda ut än vad många först tänker sig.

Jägarna undviker ofta att skjuta honor och kalvar för att inte riskera återväxten. De vill ha en stabil population för framtida jakt. Vargen konkurrerar genom att den tar kalvar. Däremot konkurrerar den inte om hanarna som jägarna fokuserar på. Det kan låta som hårklyveri, men det är det inte.

Författarna fortsätter och påstår att till skillnad från vad jägarna påstår är det framför allt jägarna själva som har den största effekten på älgpopulationen. Deras resonemang bygger på att många av kalvarna som vargarna jagar nedläggs i början av sommaren, vilket besparar honornas diande. Däremot jagar jägarna främst under hösten.

När jag läste resonemanget fann jag det väldigt klurigt. Så låt oss därför bena i det.

En älg är ett långlivat hovdjur och deras överlevnad som grupp är stokastiskt (Sæther, Engen, Solberg, & Heim, 2007). Det betyder att storleken på populationen kan skifta väldigt mycket över åren beroende på tillgång på föda, hur de reproducerar och olika tillfälligheter som kraftigt kan påverka deras överlevnadschanser. Det var detta som påverkade wapatin i resonemanget ovan.

Det betyder därför att det som främst påverkar är hur framgångsrikt älgarna reproducerar sig och således tillgången på honor. Men, eftersom de lever länge och reproducerar sig varje år, är det snarare mängden honor än antalet kalvar som lever i ett visst område som påverkar i det längre perspektivet.

För att sammanfatta: På kort sikt påverkas populationen att vargarna tar kalvar. På kort sikt kan detta påverka reproduktionen starkt under ett år. Men det kan skilja sig från året efter. Tillgången på föda påverkar också väldigt mycket vilket innebär att stränga eller milda vintrar kan ändra på överlevnadsförutsättningarna. Även skogsbruket påverkar. Att endast se från år till år gör det svårt att kunna analysera upplevda förändringar och om de är betydelsefulla.

Wikenros et al. skriver i artikeln att återkomsten av stora rovdjur som vargar förväntas att påverka ekosystem genom trofiska kaskader, det vill säga den effekt som en ny art som kommer in i näringsväven kan ha. Däremot tror de inte att någon större effekt kommer att ske i Sverige. Det är på grund av den mänskliga närvaron och hennes aktiva deltagande i ekosystemet, som till exempel genom jakt eller skogsbruk. De understryker att den mänskliga närvaron är den viktigaste faktorn i hur ekosystemet utvecklas i Sverige.

Det är här vi återvänder till frågan om funktioner och det mänskliga perspektivet. För det handlar inte längre bara om jägarna utan hur vi alla i Sverige i olika grad påverkar ekosystemet. Men vilken påverkan det får är komplext och svåröverblickbart.

I framtida inlägg kommer jag att återvända till olika perspektiv, för jag menar att debatten uppmärksammar vi inte det tillräckligt mycket. Jag tror att om vi är tydliga med perspektiven är det lättare att föra ett samtal.

En anekdot får avsluta för att förklara vad jag menar. En vän till mig arbetar i EU parlamentet med jordbruksfrågor. Han samtalar ofta med lobbygrupper från jordbruket och det är inte för att han är köpt av dem utan för att de sitter oftast på den senaste forskningen. Det betyder inte att de bestämmer, men de är bra källor till kunskap.

På samma sätt ser jag jägare, skogsbruket och biologer. De företräder olika perspektiv. Viss kunskap delar de, medan annan kunskap snarare utgår från respektive behov och perspektiv. Det är inte ett problem, utan en möjlighet. Därför ser jag det också som ett stort problem när de olika grupperna försöker att svartmåla vissa grupper. Det gäller framför allt när politiker försöker vinna enkla poäng genom att vigla mot än den ena, än den andra gruppen.

Referenser:

Carver et al. (2021), ”Guiding principles for rewilding”, Conservation Biology, ss. 1882-1893.

Sæther, Bernt-Erik.; Engen, Steinar; Solberg, Erling J.; Heim, Morten, (2007), ”Estimating the growth of a newly established moose population using reproductive value”, Ecography, ss. 417–421.

Soler, Eva & Ferm, Peter (2023) ”När vargen stod en dryg meter bort hörde jag hur den morrade”, Sydsvenskan, publicerat den 10 februari 2023 (hämtat 230226).

Vucetich, John. A.; Smith, Douglas W.; Stahler, Daniel R. (2005), ”Influence of harvest, climate and wolf predation on Yellowstone elk, 1961-2004”, Oikos, ss. 259–270.

Wikenros, C.; Sand, H.; Bergström, R.; Liberg, O.; Chapron, G. (2015), ”Response of moose hunters to predation following wolf return in Sweden”, PLoS ONE.

Jägarna, älg och varg, del 1

För några veckor sedan var jägare upprörda kring en jakt som skulle hållas runt Örnsköldsvik. Holmen Skogs vinterjakt på älg skulle gå av stapeln. Snön var för djup menade jägare och älgkorna var dräktiga. Deras foster var stora som rådjur.

En anonym jägare yttrade sig i Jakt & jägare:

Älgkorna är dräktiga och ansträngda av vintern. Jag har svårt att förstå att man som jägare vill delta i det här. Dessutom vet ju alla hur det står till med älgen. Ska vi kunna jaga den kommande år krävs lite återhållsamhet nu.

Jägarilska mot Holmens vinterjakt på älg – 1,5 meter snö och dräktiga kor av Ossian Grahn

Emil Fahlen, viltansvarig på Holmens Skog, höll inte med om kritiken och sade i Svensk Jakt:

Tittar man för övrigt på hur en älg är byggd borde någon meter snö inte vara ett problem. Etiken tycker jag inte ens att man behöver ta upp, regering och riksdag har bestämt jakttider och det följer vi, säger Emil Fahlén.

Holmen ska jaga älg i meterdjup snö: ”Etiken tycker jag inte man behöver ta upp” av Svensk Jakt.

Senare ställdes jakten in då den skulle ha stört renarna som vinterbetade i området enligt Jaktjournalen. Renäringslagens står över rätten att jaga, skriver Mikael Moilanen i artikeln Besked till sameby: Kritiserad älgjakt ställs.

Som jag tidigare skrev i inlägget Vargjakt: samhällstjänst eller jaktdiktatur finns det en stor kritik mot jägarkåren som helhet. Den, menar jag, är delvis missriktad.

I citaten ovan kommer det fram flera saker som berättar om dels jägarkårens uppdrag, vilket är att skapa hållbara viltstammar av klövdjur. Vilka nivåer och hur det sköts diskuteras och Holmens viltansvarige håller inte med utan ser till jakträtten där de har rätt att skjuta tio honor till (Svensk jakt). Men bara för att man har rätten betyder det inte att det är rätt etiskt.

Jägarna är generellt kunniga och som kår har de mycket att säga till om och ges stort ansvar över viltvården i Sverige. Till exempel betonar Naturvårdsverket att jägare gör ”betydande samhällsnytta” och att förvaltning av viltet är viktig.

Jakt är en av de viktigaste åtgärderna för att uppnå viltförvaltningens olika mål. För många viltarter är jakt det huvudsakliga sättet att reglera populationen i stort, men det är också ett centralt verktyg för att hantera problem med lokala skador och enskilda djur. Även om jakt är viktigt för den enskilde jägaren så skapar jägarnas insatser också betydande samhällsnytta. 


Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 6.

Det kan tyckas som att det är ett väldigt bra utgångsläge att Naturvårdsverket tillsammans med ägaren till jaktmarken och jaktlaget förvaltar älgstammen. Genom att jägarna är organiserade i jaktlag och att de jagar över lång tid i vissa geografiska områden lär de känna ”sitt” geografiska område. De försöker upprätthålla en stabilitet i älgstam så att de kan ha en stadig jaktskörd över lång tid. Se ”Response of moose hunters to predation following wolf return in Sweden” (Wikenros et. al 2015).

As a consequence, this management system includes an incentive for the hunters to strive for a sustainable harvest in a multi-year perspective, because a harvest larger that the annual sustainable yield inevitably will lead to a reduction in the moose population size and thereby the potential for future harvest.

Wikenros, Sand, Bergström, Liberg, & Chapron, 2015

Men det finns också problem med att de delges ett så stort ansvar, då det naturligtvis ger dem makt i frågorna och det jag frågar mig är om den är balanserad.

Naturvårdsverket betonar att det är fler instanser involverade:

Jägare, markägare, företag, samebyar, forskare, civilsamhälle, myndigheter och politiska företrädare är alla på olika sätt delaktiga i viltförvaltningen. Det är en gemensam uppgift att på ett konstruktivt sätt bidra till en fungerande viltförvaltning – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 7

För att förtydliga vad jag menar med makten och om den är balanserad så pratade jag med en av årets sommarpratare som är involverad i jakt och frågade honom om vad han tyckte om rewilding. Jag tänkte ur det ekologiska perspektivet. Skälet är att jag har svårt att förstå varför många jägare är emot det tänkandet.

Det ska tilläggas att en av de bästa genomgångarna av rewilding i Sverige har jag stött på i Svensk Jakt. Se artikeln Med naturen som religion.

Han förde direkt in det på organisationen Rewilding Europe och till dem var han kritisk. Han menade att de arbetade mot jägarkåren i Europa, snarare än med dem. Enligt honom är Rewilding Europe för jaktförbud. Jag har följt organisationen i flera år, men har inte stött på att de är emot jakt. Däremot är jakt inte heller något som framhålls. Snarare är de väldigt tysta i frågan.

Det som jag framför allt tyckte var intressant med samtalet är just att han talade om jägarnas makt. Det stöds av en artikel av Heberlein och Ericsson (2008). De skriver jägarnas ställning och summerar med orden:

While hunters in Sweden compose about 3% of the total population and hunters in the wolf area compose 0.1% of the population between 16-65 years old, they represent an important interest group when it comes to wolves as they are directly affected. Hunters’ annual licensing fee also helps fund wildlife research. Hunting is symbolically important in Sweden and hunters have nationwide political influence. Though small in numbers, this is not a group that can be easily ignored.

Heberlein & Ericsson, 2008

Det är inte en grupp som man kan ignorera, skriver de.

För att avsluta mitt resonemang menar jag att mitt intryck är att jägarna som grupp har för stor makt i Sverige, vilket får konsekvenser på hur samtalet förs i Sverige och vad som kommer på agendan. Jag ser att det är positivt att en grupp som jägarkåren ges och tar ansvar för hur viltet förvaltas i Sverige. De då har intresse av att jaktviltet har en viss population tänker de långsiktigt. Det innebär att vissa år kan jakten även ställas in om det bedöms som nödvändigt för att älgbeståndet ska kunna återhämta sig.

Men i hela resonemanget som har förts är det, enligt mig, en viktig komponent som tas som alldeles för självklar då det ständigt är jägarnas perspektiv som framhålls. För vilten och i det här fallet älgen ses utifrån dess funktion som byte. Detta ser jag som väldigt problematiskt. För som Naturvårdsverket uttrycker det:

Viltet är en del av den biologiska mångfalden och den återväxt av många viltstammar som skett under de senaste decennierna innebär en större möjlighet för olika viltarter att fylla sin ekologiska funktion. 

Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029 av Naturvårdsverket, s. 4.

Om detta fortsätter samtalet i del 2 och del 3.

Referenser:

Carver et al. (2021), ”Guiding principles for rewilding”, Conservation Biology, 1882-1893

Gadolin, Marie (2018), ”Med naturen som religion”, Svensk Jakt, Publicerad 9 juli 2018 (hämtat den 230209)

Heberlein, Thomas A., Ericsson, Göran, (2008), ”Public attitudes and the future of wolves Canis lupus in Sweden”, Wildlife Biology, ss. 391–394

Grahn, Ossian (2023), ”Jägarilska mot Holmens vinterjakt på älg – 1,5 meter snö och dräktiga kor”, Jakt & jägare. publicerat den 230126 (hämtat den 230207)

Moilanen, Mikael (2023), ”Besked till sameby: Kritiserad älgjakt ställs”, Jaktjournalen, publicerat den 230127, (hämtat den 230207)

Naturvårdsverket (2022) Strategi för Svensk viltförvaltning 2022–2029, Naturvårdsverket, Stockholm

Svensk jakt (2023), ”Holmen ska jaga älg i meterdjup snö: ‘Etiken tycker jag inte man behöver ta upp'”, Svensk jakt, publicerat den 230126 (hämtat den 230207)

Wikenros, Camilla; Sand, Håkan; Bergström Roger; Liberg Olof; Chapron Guillaume. (2015). Response of Moose Hunters to Predation following Wolf Return in Sweden. PLoS ONE 10(4): e0119957. https://doi.org/10.1371/journal.pone.0119957

Vargjakt: Samhällstjänst eller jaktdiktatur?

Eleverna skrattade åt mig och frågade om jag också var ute och ylade på natten när det var fullmåne. De kunde inte förstå varför jag envisas med att gå runt i skogen och hoppas på att få se varg. De tycker att det är läskigt.

Jag berättade i mina inledande funderingar kring vargen om kvinnan som inte tyckte jag var riktigt klok som gick ute med Maggie när det strök en varg i området. En kollega, berättade att han, sover inte gärna i tält i det vilda när han vandrar av rädsla för vargen. En annan kollega berättade om hur barn i hennes hembygd blir skjutsade till skolan på grund av närvaron av varg.

Jag besökte Grimsö forskningsstation för några år sedan och gick ut och rastade Maggie när det var kolsvart. Plötsligt blev jag nervös. Fan, det kanske stryker omkring varg här? tänkte jag. En annan gång var jag på Billingen och gick då jag plötsligt fick se en varg och frös till. Fast det var det inte utan en schäfer.

Skälet till att jag inleder med detta är för att vi människor är kännande djur. Känslor och instinkter ligger närmre oss än de intellektuella tankarna. Det är lätt att vara intellektuell på avstånd, men när vi påverkas direkt väcks känslorna.

När det kommer till vargen finns det också något sunt i den respekt som ligger i rädslan. För alla som har hund vet att ens och andras hundar kan attackera andras hundar. Jag som har blivit hundbiten har alltid en viss oro med andra hundar. Jag har stött på människor som förmänskligar sina hundar och tror att de inte kan göra någon för när. Men det kan de och en varg är stor och den är vild.

I standardverket Wolves : Behavior, ecology, and conservation (red. Mech & Boitani, 2003) diskuteras människans relation till vargen (Steven H. Fritts, Robert O. Stephenson, Robert D. Hayes, och Luigi Boitani) och hur vargen ska bevaras och återhämta sig efter århundraden av rovjakt (Boitani). I båda kapitlen diskuterar de att det måste ske varsamt och att det inte bara är att låta vargen ströva fritt var som helst. Vargen är ett rovdjur.

I artikeln ”Is science in danger of sanctifying the wolf?” (2012) inleder nestorn L. David Mech inom vargforskning med att visa hur urskillningslöst vargen har jagats, men frågar sig sedan om biologer numera riskerar att helgonförklara vargen: ”Now the tables have turned. The Satan wolf has become a saint in the minds of most of the general public.” (2012:143).

För att konkretisera det jag hitintills sagt är att det tycks finnas en inneboende rädsla hos människor för vargen och det är något som bör tas på allvar. Om den inte tas på allvar spelar det inte någon roll hur belagd vetenskapen är för hur viktig vargen är för ekologin.

Ekologin utgår från ett systemtänkande i vilket organismerna befinner sig i en väv. Överst i den väven finns toppredatorerna, vilka inte har några naturliga fiender. Människan är en och vargen är en annan. I Sveriges historia har det förts en politik där vargen har setts som en konkurrent och ovanifrån har man beordrat allmogen att jaga och döda vargen. Under 1900-talet lyckades man med detta, men så återvände den i slutet av samma århundrade eftersom det är en utforskande art som söker nya revir och jaktterritorium. (Ekman, 2010)

Sveriges jägarkår har kunnat etablera sig som den instans i samhället som förvaltar viltet. Det gör man genom gallring. Ett visst antal djur får skjutas varje år för att hålla nivåerna stabila. Det är ett ansvar, men också ett nöje.

I debatten om vargen, tror jag att det är viktigt att ha ansvarstanken i åtanke att understryka att många jägare ser det som att de har en viktig roll att spela i viltets plats i Sverige. Det glöms lätt bort då man gärna ser en skjutglad karikatyr istället för en ansvarsfull samhällsmedborgare när man föreställer sig en jägare.

I ett reportage i SVD berättar just jägare om att de offrar sin fritid för att delta i vargjakten.

Från jägarnas sida ser man det här som en samhällstjänst.

– Om inte vi gjorde det skulle man behöva betala folk för att göra det.

”Vargen såg på mig när jag lyfte bössan”, SVD, Julia Lindemalm

I Dagens Industris reportage säger kvinnan som sköt vargen:

Det är ett ingrepp man gör i naturen och det är inte självklart för mig tidigare att jaga varg. Men jag har själv sett hur mycket de har fördärvat i skogen i form av fällda djur, så nu kände jag att det är min skyldighet som jägare att bedriva det här arbetet”.

”Jag kanske bara skjuter en varg i livet”, DI, Annika Sandholm Hellner

I båda reportagen vill få av de som uttalar sig ställa upp med namn eftersom de är rädda för trakasserier.

Medan jägare själva beskriver jakten som en samhällstjänst beskriver andra det som en del av en jaktdiktatur och jämför det med nazism. Revolution Rov länkar till debattartikeln av Eva Stjernswärd i tidningen Syre där hon beskriver vargjakten med följande starka ord:

En minoritets varghat, brutala jaktmetoder och troféjakt kännetecknar nu Sverige.

Jaktdiktaturen vädrar blod, Syre, Eva Stjernswärd

Hur ska dessa två poler kunna samtala med varandra?

I detta samtal finns det en part som inte deltar och det är skogsindustrin. I SVDs artikel nämns de.

Men det finns också en tredje part i konflikten – de stora skogsbolagen. På vintern, när det finns dåligt med annan gröda, äter älgar gärna nyplanterad tall. Bolagen vill hålla nere älg­populationerna på sina marker och det skapar ett triangeldrama mellan skogsägarna, jägarna och vargen, enligt Håkan Sand på SLU:

– Skogsbruket går in och har väldigt starka åsikter om älgpopulationen, och vargen lever på älg.

”Vargen såg på mig när jag lyfte bössan”, SVD, Julia Lindemalm

Just skogsindustrin är dessutom viktig ur ett ekologiskt perspektiv då de genom sina kalhyggen och nyplanteringar direkt inverkar på älgstammen. I frågan om vargen tror jag det är älgjakten som främst driver jägarkåren och är det som mobiliserar de olika medlemsorganisationerna. Angående älgens fortlevnad är skogsindustrin därför ytterst delaktiga och dessutom är det ofta på skogsindustrins marker som många jagar. Det är en grupp som håller tyst i frågan om man bortser från skogsmagnaten Karl Hedin.

Den bilden bekräftas av Jägareförbundets rovdjursansvarige Gunnar Glöersen.

– Hade det inte varit för skogsbrukets krav på färre älgar så hade konkurrensen med jägarna om bytesdjuren inte varit något stort problem. Men nu går det åt helt motsatt håll, man har halverat älgstammen i många områden. Då ökar konflikten. 

Både Håkan Sand och Gunnar Glöersen menar att det finns så få älgar kvar i delar av Gävleborg och Dalarna att det inte längre finns något utrymme för mänsklig jakt. 

– Det är klart att folk blir förbannade och det är lättare att bli arg på vargen än på skogs­bruket. Om man jagar på skogsbolagens marker och är för kritisk så får man inte vara kvar, då blir man av med sin jakt, säger Gunnar Glöersen.

”Vargen såg på mig när jag lyfte bössan”, SVD, Julia Lindemalm

I varje samtal tror jag att det är viktigt att förklara hur man själv står i frågan. Det förenklar förhoppningsvis. Så hur står jag i frågan?

Nej, jag ser inte jägarkåren som en del av en diktatur, däremot anser jag att de som grupp och organisation har för stor makt i frågan. Jag anser att de använder vargfrågan på ett populistiskt sätt. Jag ser också att politiker på båda sidorna använder frågan för att vinna väljare. Detta tror jag inte gynnar samtalet. Dessutom tror jag att vargen blir en syndabock för skogsindustrins skogsbruk och dess följder på älgstammen.

Avslutningsvis visar den här diskussionen som pågår att i och med att vargen har återvänt till Sverige och till stora delar i Europa öppnas det upp för frågor som förr inte behövdes. För hundra år sedan var utrotning svaret. Men tiderna har förändrats. Ny kunskap och förståelse för naturen och ekologin har tillkommit. Det kräver nya svar och därför tarvas samtal. Filosofen Baptiste Morizot (2022) kallar det för diplomati, vilket innebär att samtalet kräver att olika sidor kommer till tals. Detta försöker jag, vilket också leder till att blogginläggen i bland blir väl långa

I framtida blogginlägg kommer jag att utveckla Morizots idéer och fortsätta samtalet om vargens närvaro i Sverige.

Referenser:

Boitani, Luigi (2003), ”Wolf conservation and recovery”, ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.), Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago, ss. 858–919.

Ekman, Henrik (2010). Vargen: den jagade jägaren. Stockholm: Norstedt

Fritts, Steven H.; Stephenson, Robert O.; Hayes, Robert D.; Boitani, Luigi. (2003), ”Wolves and humans”, ur Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.), Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago, ss. 783–857.

Kronståhl, Tomas, From, Isak (2023) ”Socialdemokraterna står för sans och balans i vargpolitiken”, Svensk Jakt, publicerat 230109 (hämtat 230129)

Lindmalm, Julia (2023) ”Vargen såg på mig när jag lyfte bössan”, SVD, publicerad 20230122, (Hämtat den 230129)

Mech, L. David & Boitani, Luigi (red.) (2003). Wolves: behavior, ecology, and conservation. Chicago: University of Chicago

Mech, L. David (2012), ”Is science in danger of sanctifying the wolf?”, Biological Conservation, 150, 143–149

Morizot, Baptiste (2022), Wild diplomacy: Cohabiting with wolves on a new ontological map, New York: Sunny Press

Persson, Magnus, Kinnunen, Martin (2023), ”S balanserar på slak lina i vargfrågan”, Svensk Jakt, publicerat 230111 (Hämtat 230129).

Samuelsson, Mikael (2023), ”Stort beröm till alla vargjägare”, Svenska Jägareförbundet, publicerat 230109, (hämtat 230129)

Sandholm Hellner, Annika (2023), ”Jag kanske bara skjuter en varg i livet”, DI, publicerad 20230127, (hämtat den 230129)

Stjernswärd, Eva (2023), Jaktdiktaturen vädrar blod, Syre, publicerad 2023-01-16 (hämtat den 230129).